Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
I all denna fröjd gick Savagrin omkring som
en dyster förutsägelse. Man harmades öfver honom.
Att han icke hoppade och dansade kring
glädjeeldarna, det kunde man förlåta honom för hans
ställnings, hans lärdoms och hans gamla bens skull.
Att han icke skrek och hojtade som andra, det
kunde man också förlåta honom, ty hans röst hade
blifvit så svag, att den knappt hördes. Men att
han skakade på hufvudet och krafsade bland sina
eländiga hårtofsar och till och med grät, det kunde
man icke förlåta honom. Några skickliga män gjorde
honom föreställningar.
Han svarade:
— Är icke min väns sorg äfven min? Hans
son var min son. Skulle jag icke söija?
De ströko sig öfver ögonen, de skickliga
männen, och erkände frikostigt, att det förvisso fanns
stort skäl till sorg. Men — och härvid gåfvo de
sina skägg en viss, djärf sväng — därför behöfde
man icke, ja, det vore orätt att förbise de stora
glädjegrunder, som Skaparen skänkt sitt folk. Hade
icke Aretanien räddats från en olycka, hvarmed
århundraden aldrig upphört att hota? Och framför
allt: Hade icke fursten på ett underbart lyckligt
sätt dragits ur faror och död?
Härpå gaf Savagrin ett svar, som länge icke
fann någon förståelse men i stället desto mer förakt
och afsky.
Han sade:
— Det är icke blott de döda, som äro döda.
Savagrins lärda kamrater delade ingalunda hans
dystra sinnesstämning. De förklarade sig beredda
täl allt, som möjligen skulle kunna öka och
förhöja den allmänna glädjen. Och de funno snart,
att härtill borde ett sinnrikt och vackert äretal
öfver fursten och hans bedrifter vara det bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
