Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 a
grannarna, hvad de tyckte om furstens utseende.
Och om Savagrins? Och Barrelens?
Men Terbenne, som hela tiden stampat och
tuggat som en otålig häst, skyndade nu upp på
förhöjningen.
Han hälsade och böljade sitt tal.
Sålunda:
— Då den förste Solivro lefde, den visaste
bland aeretaner, då visa aeretaner kallade honom
furste och bjödo honom trohet, då sjönk en grip
på sträckta vingar och lade vid Solivros fötter en
kedja af guld.
— Och Solivro tog kedjan och läste sitt namn
på dess glänsande skifva. Han lade den öfver
sina skuldror. Och aeretanerna jublade emot honom.
— Detta är furstekedjan, som är ett tecken!
— Detta var furstekedjan och ett tecken. På
skifvan, gärdande namnet, var fästad en rund rad
af vackra stenar.
— Några af dem hade en vild och flämtande
rodnad, som är stark strids färg. Andra voro
djupt gröna och hade samma vida glans som
blicken ur ett klokt öga.
— Men alla de, som sågo kedjan, sade med
en mun, att bland stenarna voro tvenne ädlare
och vackrare än de andra. En klar och hvit.
En blå.
— De sutto så tätt, att man icke kunde finna
den gräns, som skillde dem. En svag blånad
strömmade in i det hvita skimret. Och den klara
stenen famnade ljuset och tände en eld i djupet
af den blå.
— De voro de vackraste dygders tecken. De
voro oskuld och godhets ädla stenar. —
Vid denna vändning sträckte Terbennes
kamrater sina händer i luften och lät dem fladdra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
