Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
— Nåväl, hon berättade: Tvenne dagar efter
att Tairavita hade skickat sin son med den gyllene
kedjan, greps hon af oro. Hon var förvissad, att
en olycka skulle drabba den unge prinsen. Hon
måste söka honom. Redan då var hon sjuk, en
förfärlig andnöd pinade henne. Irla bad henne
vänta, men hon lät sig icke beveka. Då följde
Irla henne. De redo på samma åsna, och Irla
måste hålla henne om lifvet, för att hon icke
skulle falla af. Hennes kropp kramades och
skakades af en häftig hosta. Slutligen förlorade hon
sansen. Irla bar henne till ett härbärge, och där
låg hon trenne dygn i en ständig och förfärlig
kamp med döden. Och döden segrade. Tairavita
är icke mer.
Tystnaden, som aflöste hennes ifriga röst,
nästan förskräckte henne. Selerels hemska mummel
var det enda ljud, som vågade sig fram. Men
snart blandades det med ett underligt skrockande
och sorlande läte. Det var den gamle Savagrin,
som grät. Gubbens snyftningar gaf henne mod.
Hon hade nått sitt mål. Hon såg upp på fursten.
Tvenne stora, stela, runda ögon stirrade emot
henne. Och åter hörde hon den slöa rösten, lugn
och känslolös:
— Den där kvinnan ljuger. Tairavita är
icke död.
Hon blef utom sig; hon fattade kring handen,
som pekade.
— Herre, hör du då icke! —
Men i samma ögonblick sprang Barrelen fram.
Han grep henne om lifvet, lyfte upp henne, ocli
bar henne ut ur salen.
Fursten förblef stående, han tycktes vänta.
En och annan reste sig, slutligen alla. Det var
icke passande att sitta, då fursten stod. Barrelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
