Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
— Han är död, din fader. Vill du gifva
mig pilen?
Han kysste hennes panna. Han bad henne
återvända till soregnernas rike. Han sade henne,
att skymningen är den ljufvaste af dygnets dagrar.
Och att drömmen är lifvets barmhärtighet.
Hon tryckte hans händer mot sina ögon och
lämnade honom.
Nu var lian ensam vid stupet.
Han lyfte pilen och såg dess slingor, med
hvilka barnets tankar lekt, Och då ban såg dem,
började ban gråta.
Men bland slingorna stod ristadt:
Solivro, Prins af Aeretanien.
Och slingorna sköto skott ocli växte och blefvo
till en lifvets lustgård, där färgrika blad och frukter
täflade i skönhet. Äfven blommor klädde
grenarna, och deras doft sjönk som ett hvitt,
genomskinligt moln öfver marken.
Och han såg sig själf i lifvets lustgård. Sin
fria och starka ungdom, som intet vardt nekadt.
Sina ifriga händer, som sträcktes efter allt. Och
livad som däraf var godt, och hvad som var ondt,
det förstod ban icke. Och tänkte icke därpå.
Han såg, tills blicken förlorade sig i mörker.
Han vände sig om. Genom mörkret tindrade
matretternas onda ögon. Han gick emot dem
och kallade dem bröder. Ty hat fanns icke i
lians sinne. Han kallade dem bröder.
Men de togo stenar från marken och hotade
honom.
Då sade lian:
— Jag var fri men blef eder fånge. Jag
glömde mig själf och blef eder fånge och kunde
icke finna ut ur edra skogar.
— Men icke längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
