Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antipyres - Kemiska antipyretiska amedel - Konjak och spanska sjukan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller angripa själva vävnaden. Alltså verka de giftigt på
protoplasmat. Stockvis och Semmola kallade de
kemiska antipyretika för »farliga medel». Antipyretiska medel
äro alltså ej verkliga febermedel; de äro blott
värmenedsättande medel. D:r Walser säger: »den sista
influensaepidemien (1889) har tydligt visat, att den vansinniga
ordinationen av antipyrin och antifebrin har gjort
fabrikanter, droghandlare och apotekare till miljonärer men
människorna till krymplingar. Eller skulle så många
följdsjukdomar, så mycken klenhet kunna göra sig gällande
vid influensa, om man hade inverkat på hela kroppen och
inlett en avledande behandling i stället för att blott kasta
sig över den höjda temperaturen?
Symptomerna av antifebrinförgiftning äro cyanos
(blåaktig ansiktsfärg), kyla, mycket svag och hastig puls, i
svåra fall fullständig kraftuttömning och död.
Genom upptäckten av de kemiska antipyretiska
medlen föranleddes, tyvärr, flera läkare att övergiva
vattenbehandlingen av febrar. Att ur kroppen avlägsna de
ämnen, som åstadkomma febern, att ej låta dem kvarstanna
och till dem ytterligare lägga ett protoplasmagift — det
bör vara vår uppgift. Alla antipyretiska medel
drabbades av samma obevekliga domslut av den officiella
medicinska vetenskapen, som läses i v. Merings »Lärobok»
av 1903: »den medikamentösa behandlingen (av febern
som sådan) övergavs snart igen på grund av medlens
ogynnsamma biverkningar». Så uttalade sig prof. Ernst
Romberg i Marburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
