Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteraturanmälan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom sin plikt att uppbjuda alla sina krafter för att, i
ständig kontakt med den troende församlingen och i varm känsla
för dess berättigade kraf, söka hjälpa den till rätta i det
tillstånd af bryderi och otrygghet, hvari den råkat. Och detta
kraf måste kännas dess starkare, ju mera tillspetsad
situationen blir.
Redan den litterära kritiken är för mången en svår
stötesten. Ännu mera ökas det anstötliga i vetenskapens
tillvägagångssätt, när den befinnes i sanningens och religionens eget
namn förneka tillförlitligheten af åtskilliga af bibelns
historiska och naturvetenskapliga uppgifter. Så kommer den
allmänna religionshistorien till och uppvisar på ett ofta
ojäfaktigt vis, hurusom en ej ringa del af det, som återstår efter den
nyssnämnda sofringen, så långt ifrån är den bibliska
uppenbarelsens privilegium, att det fastmer är en gemensam egendom
för allt mänskligt medvetande på samma stadium eller att t.
o. m. uppenbarelsefolket, ja kanske kristenheten själf i mångt
och mycket står i en gäldenärs förhållande till »otrogna och
hedningar». För dessa och dylika för tron öfverraskande
»upptäckter» kan den sannerligen ej vara likgiltig, utan den känner
sig på ett allvarsamt sätt sårad. Det uppstår en öppen fejd
mellan tro och vetenskap. Det kritiska tillståndet antar t. o.
m. en tragisk karaktär, i den mån som tron finner sig vara
utsatt för fara från just det håll, hvarifrån den varit van att
vänta hjälp och försvar, och det tragiska skärpes yttermera, i
den mån det visar sig, att de religionsvetenskapliga
särdiscipliner, som, åtminstone närmast, framkallat krisen, äro
oförmögna att bjuda hjälp, om de uteslutande stödja sig på sig
själfva. Ty »vetenskapliga fakta» hafva i den strid, som
pågår, visat sig äga en förundransvärdt liten makt att rubba en
»troende» ur hans position och ännu mindre förmåga att drifva
honom in på en öfvertygelse angående uppenbarelsens värde
och betydelse, som äger inre förutsättningar för att kunna
försona sig med vetenskapens resultat. Jag behöfver blott
hänvisa till den s. k. harmonistiken för att öfvertyga om
riktigheten af detta påstående. Förhåller det sig så, då gäller det
ock för de nämnda vetenskapernas utöfvare att dels alltid söka
upprätthålla samarbete mellan det vetenskapliga religiösa
tänkandet och den vetenskapliga empirien, dels själfva noga akta
sig för att låta den allmänna teologiska uppgiften skymmas
bort till förmån för ett själfgodt »humanisten», hvartill vi ej
sällan se speciellt tyska lärde ohjälpligt förfalla.
Det vetenskapliga religiösa tänkandet har såväl i vårt eget
land (E. G. Geijer, P. Wikner) som i andra land redan gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
