Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Till frågan om bibelns auktoritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det oss nödvändigt att skydda skriften, som bjuder oss ordets
nådemedel. Sanning i intellektuell och äfven etisk mening
kunna vi få på annat håll, men ej den väg till lifvet, som här
öppnar sig för oss, och hvarom hela bibeln bär vittne, då den
kungör oss Guds och vår Herres Jesu Kristi frälsande kärlek.
Men vi strida icke för en verbalinspiration, som vi icke
behöfva för vår rätta tro på skriften, då den afgörande frågan
icke gäller en riktig eller oriktig uppgift, utan godt eller ondt,
frid eller förtviflan, lif eller död. Och liksom striden föres mot
hvarje behandling af bibeln, som förringar dess grundläggande
betydelse för vår kristendom, vänder den sig också mot den
icke sällsynta åskådning, som i den mer ser den enskilde
kristnes än hela kyrkans bok. Mot ett sant vetenskapligt
förfaringssätt må icke våra vapen föras, lika litet som bibeltron
bör skyddas genom några yttre, prohibitiva åtgärder gent emot
kritiken. I detta sammanhang aflägger K. den tänkvärda
bekännelsen: »i allt har jag större förtroende till lefvande
krafter än till lagstadgade garantier». På frågan: hvarför vi strida?
svarar K. äfven med det frimodiga ordet, att det egentligen
icke är till försvar, utan för att utföra nya eröfringståg för
den gamla sanningen. Med nya medel och på nya vägar må
vi söka väcka ett alltmer ökadt förtroende till bibeln såsom
Guds ord. Och på den sista frågan: huru strida vi? svaras:
utan försagdhet, utan hätskhet, utan några kyrkliga skismer,
samt med blick för lifvets stora verkligheter.
I den härpå följande viktiga uppsatsen »Jesus und das Alte
Testament», först synlig 1896, angifver förf. sin allmänna
ståndpunkt i några förutskickade teser, som utmynna däri, att den
gammaltestamentliga skriftsamlingen måste tillerkännas ett rum
i de kristnes kanon såsom ett helt, hvari den förmessianska
uppenbarelsen blifvit oss gifven, samt i en kristlig utläggning.
Härefter redogöres för arten af Jesu ofelbarhet i fråga om
G. T. På en tidshistorisk utläggning af detta har han icke
satt något värde och ej i detta afseende gjort anspråk på
ofelbarhet. Hans ställning till G. T. kan i korthet angifvas
därmed, att han är Messias. Han ser häri en planmässig
förberedelse för sitt verk. Han har gjort judarnes kanon, som
vittnar om hans faders råd, till en alltjämt verksam makt i
mänsklighetens historia. Den var hans egen bibel ända till korset,
ja ännu efter uppståndelsen. Blott på den
gammaltestamentliga utvecklingens grund kan han själf förstås såsom den
gudasände medlaren. Hvarken han eller hans apostlar kunde eller
ville forska i bibeln såsom en källa för Israels folk- och
religionshistoria: de läste häri närmast uppenbarelsen af Gud, Jesu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
