Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur. Tre tyska homileter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetenas grundkaraktär, må vi ingå på de homiletiska problemen
hvart för sig för att se deras behandling.
De vanliga inledande redogörelserna för själfva disciplinens
innebörd, historia och förhållande till andra närgränsande
områden möta oss äfven här, nämligen hos Achelis’ och Hering.
Niebergall åter, som betraktar sitt arbete ej såsom ett
fortföljande af föregående tankearbete på homiletikens fält, utan
är fullt medveten om det nya i sitt grepp, kastar sig
genast in medias res och förutskickar endast ett par sidors
anmärkningar om de förutsättningar, iakttagelser och
önskningar, som fört honom till sysselsättandet med här framlagda
tankar. — Den skillnad mellan Herings och Achelis’
intresseriktning, som vi förut påpekat, visar sig redan här. De äldre
homiletici ha för Hering betydelse endast så till vida, som de kunna
ge belysning åt äldre tiders predikan, hvilken för honom har
hufvudintresset, och behandlas därför i samband med predikans historia.
Hans redogörelse för disciplinens föregående utveckling sträcker
sig därför blott öfver 1800-talet och är äfven där grupperad
efter olika predikoriktningar. För Achelis åter innebär just
den äldre tidens homiletik en särskild lockelse, något som ju
ej blifvit utan spår i den följande framställningen, under det
att 1800-talet mycket knapphändigt affärdas. Achelis och
Hering komplettera sålunda hvarandra på ett lyckligt sätt. De
arbeten, som särskildt synas ha intresserat Achelis, är Augustini
’De doctrina christiana’, den kristna kyrkans första homiletik,
och Hyperii ’De formandis concionibus sacris’, den evangeliska
kyrkans grundläggande predikoteoretiska arbete. Något som
härvid särskildt frapperar, är det utomordentligt stora
inflytande, som bägge dessa mästare rönt af den antika retoriken,
hvars uppställning, termer och begreppskategorier via dem
och reformationshumanisterna behärskat predikans teori ända
in i våra dagar — detta oaktadt t. ex. Hyperius sökte bryta
därmed och göra homiletiken till en rent teologisk vetenskap.
Från Cicero via Augustinus är det som regeln härstammar om den
treggehanda predikostilen (didaktisk, oratorisk och estetisk,
jfr Quensel: Homiletik2, s. 112), från honom de trenne ’officia
oratoris’, som i en eller annan form gå igen ännu i våra dagars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
