Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur. Tre tyska homileter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
homiletiker (docere, delectare och flectere, jfr Jansen:
Forkyndelsen), från honom också en mängd regler för de särskilda
predikodelarnes byggnad och stil. Från de gamle, via
Reuchlin, Erasmus, Melanchton och Hyperius, komma också
kategorierna inventio, dispositio och elocutio etc, komma de olika s. k.
genera dicendi (demonstrativum, deliberativum och judiciale),
komma »topiken», »amplifikationen» och de retoriska figurerna
o. s. v. — allt begrepp och termer, som segt hållit sig kvar inom
homiletiken och göra vägen där lika banad för den klassiskt
skolade tanken som besvärlig eljes. — Det är under sådana
förhållanden ej underligt, att många homiletici, och Achelis
med dem, anse det nödigt att särskildt utreda homiletikens
förhållande till retoriken. Det har ju gått så långt, att
homiletiken under vissa tider räknats såsom ett visst species under
retorikens stora genus proximum,[1]
tillämpande alla dess regler
utom dem, som stå direkt i strid med det kyrkliga ändamålet.
Achelis betonar uttryckligt homiletikens fulla själfständighet
och dess både rätt och plikt att ur predikans eget väsen och
ändamål framleta dess lagar. Det är det från Schleiermacher
utgångna sträfvandet att åt alla den praktiska teologiens
discipliner prononcera full frihet från främmande herrars våld och
beroende blott af kyrkans och dess funktioners rätt fattade
väsen, som häri fått ett uttryck. Det må dock påpekas, att
Achelis, trots denna boskillnadsyrkan, själf mer än många
andra, och särskildt mer än Hering, i sin homiletik fått med
sig af den gamla retorikens barlast. Och hvad själfva
hufvudfrågan beträffar, må det icke förglömmas, dels att i den
historiskt traderade predikoform, som faktiskt är gängse inom vår
kyrka, många elementer ha sitt ursprung i den gamla retoriken,
dels att naturligen äfven predikan måste lyda lagarne för annan
det muntliga föredragets konst, hvarför både åt den klassiska
retoriken och modern föredragspedagogik ställningen af
hjälpvetenskaper bör förfäktas och de konstlade försöken afvisas att — ss. t.
ex. skett i uppsatsen Homiletik i Haucks Real-Encyklopedie[2] eller
afdelningen praktisk teologi i Kultur der Gegenwart —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
