Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteraturanmälan - Sybel: Weltgeschichte der Kunst im Altertum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällt som eviga, oupphinneliga mönsterbilder, ehuru, väl att
märka, ur en rent formell skönhetssynpunkt.
Det säger sig själft, att skildringen af hellenernas epok
utgör arbetets hufvudstomme, och det rika stoffet fördelas
på 1) den ålderdomlig-grekiska stilen, 2) de stora mästarnes tid
och 3) »världen efter Alexander» eller hellenismens epok.
Samtidigt med den unga uppåtsträfvande hellenska konstens första
bragder i monumentala stentempel och en löftesrik
bildhuggarkonst flammar Orientens konst upp för sista gången i Babylon
och slutligen i perserkonungarnas stolta palats i Susa, Ekbatana
och Persepolis.
Den grekiska skulpturens spets efter Fidias ser Sybel i
det korintiska kapitälet och de praxiteliska hufvudena. Ja,
det är ju en smakfråga. För egen del skulle jag välja den
kvinnliga draperifiguren (Nikebalustraden) och Skopas’
patetiska hufvuden. Efter Lysippos upplösas de gamla
skolsammanhangen, och den grekiska plastiken uppgår i en allmänt
utbredd hellenistisk konst, som dock särskildt vid de nya
alexandrinska furstehofven i Mindre Asien och Alexandria gynnas
och omhuldas. På vissa håll, som t. ex. i Alexandria och
Pergamon, uppstå lokala skolor af en viss särprägel. I stort
sedt är det likväl på arfvet efter det förflutna den hellenistiska
skulpturen lefver, och virtuositeten blomstrar på uppfinningens
bekostnad. Inom byggnadskonsten torde tiden dock varit mer
gifvande, än man vanligen föreställer sig. Sybel inlåter sig
emellertid ej på den just nu så aktuella frågan om
hellenismens förhållande till den romerska konsten. Han är
visserligen medveten om den, men det synes, som om han fruktat
ingå på ännu ej allsidigt belysta eller tillräckligt debatterade
spörsmål. Boken hade äfven i så fall måst åtskilligt
omarbetas. Allt det nya material, alla de nya frågor, som uppstått
efter 1887, få vi hufvudsakligen endast genom
litteraturhänvisningarna någon aning om.
I nära sammanhang med ofvannämnda fråga står den om
den bysantinska kupolbyggnadens ursprung. Har
Konstantinopels härliga Sofia-kyrka sina rötter i väster- eller
österlandets konstkultur? Författaren undviker att ingå på denna bland
konstarkeologerna så brännande fråga.
Han påpekar endast, att, sedan kristendomen blifvit erkänd
som världsreligion (d. v. s. i begränsad mening), vi i Jerusalem
genast möta kyrkobyggnadens två hufvudtyper, rundbyggnad och
långhusbyggnad, vid sidan af hvarandra, »den stora rotundan
öfver den heliga grafven, och gent emot denna
Uppståndelsekyrkan som femskeppig basilika», samt att den stora likaledes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
