Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteraturanmälan - Kölbing: Die geistige Einwirkung der Person Jesu auf Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därmed sammanhängande eskatologi, men hvad han för sin del
mest betonade var nödvändigheten af omvändelse från den falska
gudstjänsten, från människostadgarnes ok till den sanna
gudstjänsten, till uppfyllande af den eviga och sedliga Guds vilja,
sådan den sammanfattas i budet om kärleken till Gud och nästan.
Ett yrkande härpå var icke något för Messias egendomligt.
Kölbing sluter sig till Wrede och Wellhausen i deras
uppfattning att Jesus icke kallat sig Messias. Närmare bestämdt
håller han sig mest till Wellhausens uppfatning och motivering.
Mot honom vill han dock häfda att den urkristna eskatologien,
sådan den är i sin åtskillnad från den judiska, går tillbaka på
Jesu egen förkunnelse. Den urkristna eskatologien utmärker
sig därigenom, att det kommande rikets krafter redan i den
närvarande tiden förnimmas samt äro verksamma i församlingen,
och dess enskilda medlemmar, hvilka därigenom äga ett från
världen åtskildt beständigt medvetande. Detta kontinuerliga
kristna medvetande skiljer sig från det judiska (det med den
judiska eskatologien förbundna), hvilket väl kunde hafva
stunder af hänryckning men äfven tider af tvifvel och
gudsöfvergifvenhet. Det nya, som började med Jesus, var hans
beständiga medvetande af Guds faderskärlek. Och denna förnams
såsom en kärlek framför allt till de öfvergifna och förlorade,
till syndare, till den enskilda bortkomna men för Gud
värdefulla människan. I öfverensstämmelse med detta medvetande
gick Jesus omkring för att uppsöka de bortkomna och drog
sig icke undan till öknen för att låta människor uppsöka sig,
såsom fallet var med Johannes döparen. Vid detta sitt verk
att återföra förlorade syndare till sin fader kom Jesus i strid
med den fariseiska fromheten, som bredvid de rent sedliga och
religiösa buden satte en mängd stadgar, hvilka voro afsedda
att häfda det nationellt-judiska intresset och ägnade att skilja
människan såsom sådan från sin Gud. Jesu kamp mot
fariseismen (judendomen) var alltså en kamp mot de specifikt judiska
stadgarne och ceremonierna, där dessa ville hindra människans
fria tillträde till Gud. För att häfda ett sådant tillträde för
syndaren gentemot judendomens stadgar gaf Jesus slutligen
sitt lif i döden enligt hvad han viste vara Fadrens vilja. Hans
och Fadrens kärlek till syndare visade sig här i sin högsta
höjd.
Häraf kan man redan förstå, på hvilken punkt Kölbing
finner en inverkan från Jesus på Paulus hafva ägt rum. Just
vid Jesu död och dess betydelse såsom upphäfvande lagens
skranka mellan människan och Gud har Paulus fästat sig och
därifrån utgått i sitt evangelium, ehuru han däri inblandat äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
