Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så i största allmänhet, men man sökte ock bestämdare
förklaringar, och mestadels var det blodiga missgärningar i
aflägsna tider, som orsakat den stora landsvreden.
En förklaring lydde enligt förf. så, att en ogudaktig birkarl
Blacke långt tillbaka i tiderna låtit mörda »sju Guds helige män»,
som kommit västanefter från Norge och lärt lapparne, att de för
Guds ögon voro lika goda människor som annat folk. Att Blacke
stenades eller sattes kvick i jord, kunde icke afvärja straffet för en
dylik gräslighet. En annan förklaring lät illdådet ske i Norge och
bestå i dråpet på jarlen Sigvart Gråpelk, en dråplig styresman och
rättrådig, men för sin fiendskap mot kyrkan bannlyst och fågelfri.
Hans män begrofvo honom i en håla i ödemarken, och då de
andliga slutligen medgåfvo hans begrafning i vigd jord, befanns hällen
undanvält, den döde borta och, som det troddes, uppstigen och
utgången i världen.
Inför rätten vittnade tolf trovärdiga män, att jarlen blifvit sedd
efter sin ofärd med »lefvande mans skugga». Ett bortlånt pund
silfver, som ej kunnat stjälas, blef därföre förvaltadt för hans räkning
ned genom mansåldrarna. Genom denna evinnerliga förräntning växte
det öfver alla gränser, så att den döde jarlen omsider vardt herre
och ägare till »allt land norr om svearne intill alla nordanvatten».
Dessa förklaringar föra oss in i en animistisk »sidovärld»
af förkristet ursprung. Det blefve emellertid för långt att
behandla alla hithörande föreställningar ur förf:s verk, om varsel
af ännu lefvande, om döda, som gå igen, och om
»myrdlingen», det mördade barnets olyckliga ande, om rået i
kvarnar och annorstädes, om hvitran, om den ännu mycket
gouterade djurförvandlingen och andra animistiska eller
närstående föreställningar. Ett rikt rum för allehanda skälmars ocker
på den gamla tron genom hvarjehanda upptåg, som stärkte de
vidskepliga och lättrogna i deras gamla åskådning.
Den mest intressanta och alla andra behärskande
gestalten i denna förkristna sidovärld är Gråe Jägarn. Han hör icke
till kristendomens vare sig goda eller onda andevärld. Ängel
är han icke, men heller ingen djäfvul och än mindre satan
själf. Gråe Jägarn är en fruktad representant för den kränkta
rätten, en uppenbarelse af en oundkomlig nemesis. Den nyss
omtalade hämndevålnaden hade växlande namn, men det mest
kända och allmännaste var Gråe Jägarn. Han »nämndes som
rätte mannen till allt land från Dala älf intill allt nordvatten,
ett jordafång, som skulle finnas styrkt i ett fastebref, inhugget
med gammal runskrift i ett silfverbälte hos en rik spåfinne
västerut bland skogarne.» (II, 248).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
