Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfskummet såg han alltjämt på elden i fridfull tröttnad. Som en
jägare tog han sig mest ut i sin gråa själhudslufva, sin
själhudsdräkt från topp till tå, en riktig skogsvarelse, ej utan hafsdjurs
tycke. De grå stöflarne, om det verkligen var stöflar, visade tår
med simfena emellan, det folket i kulan skinbarligen såg, då han
liksom i djup begrundan ideligen spärrade tårna och drog ihop
dem i sin jämna gång. Dessutom föll rocken framtill ned i två
snibbar med flerfaldiga veck, lagrade på hvar andra såsom fjädrar
i fågelns vingar. Häpna ögon tyckte sig också spana gömda
vingbogar vid de breda höfterna. Var den gråe af det slag, som har
sin varelse i både skogen, hafvet och luften?» I nya ord ger han
de utskjutne fribrytarne ett godt råd till förbättring och åtar sig
ett nytt fadderskap. Ett ögonblick därefter är han försvunnen
med eldslågan från den flammande härden (II, 242 ff.).
Så kom och for han alltid. Hans uppenbarelse var
skrämmande, och äfven den gamla trons män kände sig i början
ovissa, om han icke var den lede själf. Men då skräcken lagt sig
och hans väsen röjts, visste man, att bättre tider kommo och
att lyckan var när. »Utan glädjebud kom Gråe Jägarn aldrig
till de utskjutne här på jorden, men öppenhet och sanning ville
han städse möta — en svåra kinkig sak för gamle skälmar»
(II, 245).
Var orättfärdighet å bane, blef räkenskapens dag
fruktansvärd. Med verkligt mästerskap är detta tecknadt i det
ypperliga inledningskapitlet om »kvarnförlossaren», utan
tvifvel verkets glansstycke, som på en gång för oss direkt in i
den gamla tidens tro.
För den omänsklige gnidaren och ockraren Rike-Mates stanna
alla kvarnar, då hans säd skall malas. »Kvarnen går dråpligen
med annan mald, men icke med din, kärefar,» hade Järker
mäldare sagt, då han kom med olycksbudet (I, 19). Både »viskarlar»
och själsämbete stodo maktlösa. Då Rike-Mates slutligen af
mäldarn erfar dennes tro, att det är Gråe Jägarn, som stannat kvarnen,
utbrister han darrande: »Hvad i Herrans namn gjorde jag då för
orätt?» Med bäfvan steg han ned till skriftning i kvarnens
innandöme för en skrifteherre, som inte tog »får och getter, halm och
hö och stry för syndernas förlåtelse». Timmar gingo. Omsider
är skriftningen slut, och kvarnen börjar gå. Men då Rike-Mates
kommer upp, är han som en gammal man, »ödlig, böjd och grå».
Men villig var han nu att med Gråe Jägarn som storguffader bli
ungguffar till oäktingen i torpstugan och ge Mickel det frånryckta
torpet åter (I, 26—41).
Af samma anda som han själf voro Gråe Jägarn gussöner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
