Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fadderskapet föder släktskap mellan honom och dem, en
sällsam tillämpning måhända af den katolska kyrkans tro på
fadderskapets släktverkan. De voro hans verks fullbordare
här i världen, och »Gråe Jägarns gussöner hade genom alla
tider varit en sällspord adel, starke, oförvägne och rättrådige
andar» (I, 41). Om torparsonen oäkte Mickel Mickelsson gick
snart det talet, att Gråe Jägarn tecknats som storguffader för
honom i kyrkoboken under det af Rike-Mates uppgifna namnet
Sigvald Sigvaldson, björnskytt till yrket (I, 53).
Annorlunda tänkte kyrkans män om Gråe Jägarn, hans
fadderskap och gussöner. Om hans fadderskap för Mickel
talade Rike-Mates kyrkoherde, Mäster-Jakob, senare så: »Det
kunde ej vara dig en okänd sak, att denna jäktaranden, som
du beredde rum i kristne faddrars bok, var räknad såsom en
bland afgrundsförstar (I, 119). Gråe Jägarns gussöner äro
för Mäster-Jakob »olycksfödde och fördömlige ofridshjältar,
icke värde luft och sol, ej bäckens vatten». I förväg vill han
dock icke förkasta ens dessa, ty »gråmansbarnet har dock själ»
och »del i Kristi dyra blod» (I, 123,125). En märklig paralell
till den kristna Medeltidens djäfvulsbarn i ordagrann mening,
eller till de »Wechselkinder» eller bortbytingar, som äfven en
Luther trodde på.
Gråmansbarnet Mickel får i skildringen en sorglig tillvaro
efter föräldrarnas död hos förmyndaren Rike-Mates, som efter
det fruktansvärda fadderskapets upptäckt kallats inför
Mäster-Jakob. På befallning af öfverheten, som i tro på det gamla
talet fruktar en blifvande ofridshjälte i den stackars gossen,
tvingar Mäster-Jakob Rike-Mates att sätta den redan illa
behandlade gossen under den hårdaste tuktan intill döden.
»Får ynglet krafteligen gro och frodas, så blifver ock
vilddjuret, när det vuxit ut, dess mera hiskligt. Men späker du det
ynglet varsamt, så händer dock, att bestiens klor och ramar ej
varda hälften gruflige. Och hvad ljuflighet, det kunde ske, att
anden späkes bort från all tentamen öfver denna själ. Du skall
hålla honom i all upptänklig vedermöda natt och dag, i all den
trug och hårdhet, som upptänkas kan, genom dagar, veckor,
månader och år, och trycka honom på alla vis så hårdt som görligt
intill döden, dock icke så att han förgås» (I, 124 f.).
Snart gåfvos än skarpare order, och gossens lif blef
fruktansvärdt.
»Dädanefter fick ej denne njuta salt, ej saltad mat. Af
vanmakt slogos lederna, hans själ försjönk i sällsam dvala, slö för
världens ting, men skärpt för tingens väsen. Och när husbonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
