Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttringar, som i allmänhet ansågos bero på öfvernaturliga
makters direkta inverkan, fortforo naturligtvis. Skillnaden var blott
den, att de nu undantagslöst tyddes som ett djäfvulens verk.
Fältet för dennes verksamhet hade ytterligare ökats och
folkets fantasi- och känslolif nedsmittades än mera af djäfvulstron.
Huru ohyggligt realistisk denna och dess predikan var,
kan man knappast föreställa sig i en tid, som väl i allmänhet
ger djäfvulsläran en symbolisk tydning.
Afgörande för de lutherska kyrkorna kan väl Luthers egen
ställning till denna lära anses ha blifvit. Massor af romersk
religiös magi och vidskepelse vrok hans sanningssinne bort.
Men den primitiva öfvertro, som gick än längre tillbaka än
romersk kyrka och kristendom och som vi nu kunna följa ända
bort till de gamla babylonierna såsom hela den gamla världens
mer eller mindre gemensamma egendom, den mäktade icke
heller Luther afskaka sig. Förlossningen från denna öfvertro,
som hängde alltför innerligt tillsammman med hela den gamla
världsförklaringen, kunde vinnas blott genom den vetenskap,
som skänkt oss en helt och hållet ny världsbild och
naturuppfattning. Frågan sammanhörde mera med den kulturella
än den rent religiösa utvecklingen. Alltså finna vi hos Luther
hela den urgamla tron på en ond andevärld, på trolldom och
häxväsen m. m. och framför allt den kristna Medeltidens hela
djäfvulstro med satans uppenbarelser, besättelser och oerhörda
makt här i världen. Ja, man kan säga, att Luther snarare
ökade än minskade denna tro och predikan. Äfven detta har
sin förklaring. Det sammanhänger med pessimismen hos den
utgående Medeltiden. Kolde har kännetecknat den som ett
stort Miserere. Naturolyckor och farsoter, krig och isynnerhet
fruktan för turkarne samt social nöd och kyrkligt förfall var
det, som framkallade denna stämning och tron på världens
förestående ände. Luther delade, särskildt af religiösa skäl, helt
naturligt denna pessimism och tron på världens förestående
slut. I påfven såg han snart Antikrist, som skulle komma före
änden. Så i sina första år, så äfven i sina sista. Påfven var
honom »vicarius satanae», och särskildt i påfvedömet och dess
kyrka finner han djäfvulen verksam med kraftig villfarelse.
Luther delade ock som ett äkta barn af sin tid hela den
populära fantastiska djäfvulstro, som han tidigt ärft i ett vidskepligt
fädernehem, och så läsa vi i hans huspostilla:
»Det hafven I ofta hört, att djäfvulen öfverallt är omkring
människorna på slott och gårdar, i hus, på marken, på alla vägar,
i skogar, i vatten och i elden, korteligen: det är öfverallt fullt med
djäflar, hvilka hvarje ögonblick äro färdiga att afbryta halsen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
