Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtida, och likväl blir han icke rädd, då han kommer.
Wartburghistorien må lämnas därhän. I Tischreden berättar Luther,
huru djäfvulen störde honom med buller, då han en natt var
sysselsatt med studier i Psaltaren och yttrar:
»Slutligen, då han icke ville höra upp, lade jag ihop mina
böcker och gick till sängs, men nu ångrar jag mig, att jag icke
väntade ut honom för att få se, hvad han skulle ha tagit sig före.
Så hörde jag honom en annan gång öfver min kammare i klostret,
men då jag märkte, att det var han, brydde jag mig icke om det,
utan insomnade åter.»
Och i sin anf. predikan på tredjedag påsk yttrar han:
»Det är ofta mig själf vederfaret, att han gjorde buller i mitt
hus och ville skrämma mig. Men jag förtröstade på mitt kall och
sade: Jag vet, att Gud har satt mig i detta hus, att jag här skall
vara husbonde. Har du nu ett starkare kall än jag och är du här
herre, så blif här... Så har jag lagt mig att sofva och intet
aktat hans buller, ty jag visste väl, att han intet kunde göra mig.»
Några särskilda exorcistiska åtgärder och besvärjningar i
tidens anda företager Luther icke, tillråder heller icke sådana,
och man kan svårligen undgå att äfven häri se ett bevis på
Luthers höga sedliga och religiösa kraft. Äfven här framträder,
kanske starkare än någonsin, en af de centrala tankarna i hans
åskådning: kallets välsignelse och trygghet i alla skiften.
Sådana som de samtida tankarna om djäfvulens makt voro,
måste man medge, att Luther genom sin sedliga och religiösa
kraft gjorde hvad göras kunde för att förtaga deras olyckliga
verkningar. Man kan se detta af några ord ur nyss anf.
predikan:
»Hvarest man ljuger, baktalar och bakdantar sin nästa och
lefver i synd med ett ondt samvete, där har djäfvulen sitt fria
tillträde och Kristus och hans änglar vika därifrån. Därföre skall
ingen neka, det djäfvulen kan visa sig... När han det gör, skall
du göra det heliga korstecknet för dig, inte blott med handen utan
laga, att du kan hafva det i ditt hjärta... Eho som begär varda
fri ifrån sådant ondt, för honom är det bästa råd, att han lefver i
gudsfruktan, beder flitigt, talar mycket och gärna om Guds ord.
Detta är det rätta korset, hvarmed vi skola signa och beskydda oss
emot fienden.» Personlig religiositet, icke magi är räddningen.
En hjälp hade Luther i sin tro på änglarnas bistånd. Så
yttrar han i sin anf. Mikaelispredikan, att hvarje kristen icke
har en utan många änglar, som vaka öfver och taga vara på
honom — liksom ock hvarje kristen har sina särskilda djäflar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
