Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var på ett annat område djäfvulstron satte de
djupaste märkena i folkets lif. Detta område var dessa tiders
dämonistiska magi, en verklig pästsmitta för allt sedligt och
religiöst lif. Denna magi sammanhängde med hela den gamla
världs- och naturförklaringen och fanns fullt utbildad i förkristen
tid äfven hos våra förfäder. Men den förvärrades i kristen
tid, därigenom att man nu icke hade att göra med en massa
smådämoner utan med djäfvulen själf, som långt öfvergick de
förra i ondska och makt.
I »den stora vreden» finna vi en hel del af den
»dämonistiska magiens företeelser. Dels ofrivilliga anfäktelser af
djäfvulen i tillfälliga uppenbarelser genom spökerier och i
långvarigare hemsökelser genom besättelse och dels frivilliga
förbindelser med honom genom försvärjningar och genom det
egentliga häxeriets utöfvande.
Högst allvarliga berättelser om synliga eller hörbara
uppenbarelser af djäfvulen äro icke ovanliga i äldre tider. Oftast
finnes han ha tagit gestalt af en stor svart hund. Så flera
gånger 1698 i Söderköpings stadskyrka, hvarom ock biskopen
underrättades. Från 1632 äro de på sin tid mycket omtalade
spökerierna i Sköldinge prästgård, där både biskopen och
domprosten måste infinna sig. År 1634 skall en prästgård i
Finland t. o. m. måst flyttas på grund af satans grasserande.
Ännu 1729 inträffade de beryktade satansspökerierna i Roslagen.
Det är därför fullt tidstroget, då förf. i »Den stora vreden»
låter den berättelsen spridas bland folket, att den lede frestarn
infunnit sig vid stiftssynoden, »ingifvit skriftelige projekter»
och fått dem antagne »och fördistrat sig att med grufveligt
målföre vråla efter besked på sina propositioner, icke aktandes
ämbetet i dess värdighet eller preses, när han talade, utan måste
af honom flera resor näpsas.» Doktorn och kapitlet föregåfvo
väl, att det var den vedervärdigt fule Anders Sjulsson, men
därpå trodde just ingen, och kapitularerna voro själfva ganska
tvifvelaktige (I, 79). Intet var enklare den tiden, och att den
lede särskildt anfäktade prästerna, var gammal erfarenhet och
alldeles i sin ordning, efter de nu voro hans vedersakare.
Ödesdigrare än dessa satansspökerier, hvilkas ofta mycket
enkla orsaker man stundom kom underfund med, var tron på
kroppslig besättelse af djäfvulen, där i själfva verket
sinnessvaghet eller andra sjukdomar förelågo.
De besattas tunga öde skildras gripande i »Den stora vreden»,
hvars första kapitel börjar med stycket »En objuden
mångårsgäst», Det är hos den fattige torparn Skinn-Mickel, han tagit
in och rasar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
