Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåraste fall, som kunna inträffa. Det är med detta hopp
Mäster-Sara tröstar den stackars Mickel, som fruktar att Gråe
Jägan kunde komma tillbaka och kräfva sitt igen med ränta.
»Det är mången, som narrat styggen. Der var en, som hade
fatt mycket pengar af’en, men då den gamle kom, hade den
andre hela hopen präster hos sig, och de ställde sig i ring
om karln, och vet du, det bar till att sjunga och mässa så
vackert för dem, att fulingen fick vända om och hade ingenting
för allt sitt besvär» (I, 157).
Jämte tron på prästens makt lefver här åtskilligt af
medeltidens föreställning om djäfvulen såsom skam, hvilken inte är
farligare än att man kan kugga honom rätt grundligt. De
gamla folksagorna lämna mycket upplysande exempel härpå.
Satansförbunden voro icke ovanliga under 1600-talet och
långt efteråt, och än oftare än de öfvades, misstänktes de,
där ovanligare framgång märktes i krigiska eller i fredliga
värf. Så anklagades professorn Martin Stodius i Åbo 1644 för
att ha lärt studenter förvetna konster, som tydde på
satansförbund, och 1656 förnyades anklagelsen. Studenten Eolenius
dömdes några år senare till döden af akademiska konsistoriet
på grund af enahanda beskyllning. Bland andra bevis på hans
brottslighet hade framdragits, »att han på en torsdagskväll
börjat lära sig hebreiska och syriska och då, första gången
han tog pennan i hand, skref syriska så vackert, som det
någonsin finnes tryckt». Fem af professorerna funno emellertid ingen
bevisning om förbund med den onde och protesterade mot
dödsdomen, hvars verkställande förhindrades af den upplyste
kanslern Per Brahe.
De mest omtalade exemplen på verkliga satansförbund,
jag känner från början af 1700-talet, äro krigsfången Lützous
1711 och Uppsalastudenten Dan. Salthenius’ 1718. De voro
långt ifrån de sista. Bland skolungdomen bidrog talet om
svartkonstböcker länge till dylika tilltag. Ännu i 1734 års
lag kvarstod dödsstraffet. Det upphäfdes 1779.
I »Den stora vreden» ges det också några exempel på
satansförbund. Rike-Mates bikt för Gråe Jägarn med åtföljande
kvarnförlossning kom med tiden för Mäster-Jakob och tyddes
som förbund med »lede frestarn» (I, 119 ff). Något ditåt var
det skattsökande, som Rike-Mates efter spåmans hälsning från
Gråe Jägarn företog sig liksom flera andra, bland dem den
stackars unge Mickel och själfve Andreas Asp (I, 139 ff).
Längre fram följer Rike-Mates dotter fadrens exempel (I, 324).
Större omfattning och djupare rötter än satansförbundet
hade det egentliga häxväsendet, själfva hufvudbeståndet i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
