Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samband i allt som sker i denna världen, gaf i uråldriga tider
upphof till en omfattande gren af den naturliga magien, nämligen
den divinatoriska med dess astrologi och mantik eller spådoms
konst. Den senare hade många former och åtskilliga af dessa
återfinna vi i mer eller mindre lyckad praktik i »Den stora vreden.»
Hvart sägnernas urgamle siare Olof Evertsson hör, är icke så lätt
att säga, ej heller hvad konst, han litar till. Ett och annat drag
i skildringen närmar honom nära nog till den dämonistiska
magien, och hans jämna gång med månen varslar nästan
sammanhnga med någon urgammal naturmyt. Finn-Anton med
sin spåtrumma företer en mera vanlig representant för den
gamla spådomskonsten.
Den divinatoriska magien var mera passiv. Men det gafs
ock en aktiv; det var den stora operativa magien, där man
icke nöjde sig med att få veta sitt framtida öde, utan ville
inverka på det och skapa om det efter egen önskan. Här
uppenbarar sig särdeles stark den magiens sträfvan till makt
särskildt öfver naturen, som väl är dess djupaste inre
skiljemärke från religionen, där det icke gäller makt och härskande,
utan beroende och ödmjuk lydnad. Magien riktar sig på naturen,
religionen söker det gudomliga, söker Gud.
I den operativa magien utgår man först och främst från
fördolda krafter i tingen själfva. Detta ger upphof till hvad
fäderna kallade löfjeri (af lif eller lyf, läkemedel, så ännu i
Elfdalen, Dalarne). Konsten öfvades icke blott för att bota
sjukdomar utan också och kanske än mer för att påföra dylika.
Det var den fruktade förgörningen eller maleficium.
Men man trodde icke blott på en hemlig kraft i tingen. Man
antog ock ett hemligt inbördes samband eller
korrespondensförhållande emellan de olika tingen och mellan dessa och
människorna. Det är på denna idé, man bygger i det s. k.
vikariatet, där en persons bild i och för förgörning är lika
användbar som personen själf, eller en sak, som tillhört en åsyftad
person, är nödvändig för att få makt öfver honom. Det är
därför Finn-Anton kan med godt resultat beskjuta Lapp-Pålles
bild i trolltrumman (I, 259 f.) och Finn-Antons dotter kan
stämma till sig hvem hon vill, blott hon äger t. ex. en bit ur
hans näfverskor (I, 245.) Vikariatsidén framträder ock i
spiritus familiaris och i bärorna eller mjölkhararna.
Ett fördoldt kraftsamband äger särskildt rum mellan en
person och hans namn. Så är framför allt förhållandet mellan
högre goda eller onda väsen och deras namn. Att känna ett
väsens namn är att känna det själft och kunna använda dess
makt. Blott man nämner ett sådant väsens namn utlöser sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
