Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteraturanmälan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver måttan glada åt, att ingen ibland oss mera vill tro på
detta quid pro quo, utan att fastmer just de bästa andarna
börja tro på möjligheten af en ny värld, hvilken man bör vänta
sig och sträfva efter. Man känner i dag mer än någonsin förut
i historisk tid, att man icke kommer någon vart med de gamla
religiöst-sedliga förhållandena, att de äro utnötta och ha sjunkit
ned till blotta fraser. Man begär nu en värld med verklig
rättfärdighet uti, i hvilken Mammon verkligen är öfvervunnen.
Med andra ord: Man börjar ånyo på att förstå den ursprungliga
meningen med ordet: Guds rike -— något helt nytt, — Det är
evangeliets absoluta fordringar som i dag göra sig gällande
såsom aldrig tillförene. — Våra dagars sociala fråga är blott
den hufvudsakligaste företeelsen och yttringen af detta absoluta.
Jesus hade ett evigt och oföränderligt Måste, Gudakärlekens
Måste. Och just i ett sådant Måste stå socialdemokraterna.
Det förhåller sig alldeles så, som en socialdemokratisk arbetare
en gång sade: ’Den som icke har det rätta sinnelaget, förstår
ingenting af vår sak’. Hvad evangelium har gemensamt med
socialdemokratien, det är icke några diskuterbara detaljfordringar
— härutinnan må de till och med gå särdeles långt isär —
utan det enda stora och oemotståndliga Måste, hvarmed de för
en stillastående nutid förkunna nya förhållanden — — — Jesus
betyder än i dag icke annat än — det gudomliga Framåt!
Och allt det, som motsvarar detta Framåt, står i hans tjänst.
Bifrågor angå oss icke» (sid. 295 o. f.)
Mycket sträng är förf. i sina anklagelser mot kyrkan (i
alla dess historiska gestalter såsom katolsk, protestantisk eller
sektkyrka), och det vore lätt, att här visa huru orättvis han är.
Kyrkan har »förvändt Guds lefvande ord till en själfrättfärdig
fromhet, till ceremonier och dogmer. Hon leker med honom.
Hon låtsas vara andäktig med hans stora fordringar, leker
kura gömma med hans eviga löften, hon låtsas, som om hennes
dogmer vore Guds rike, hon tillbakahåller till sin egen
förnöjelse i konstlade formler det mäktiga lif, som Gud i evangeliet
erbjudit mänskligheten. — Men då inträffar det märkvärdiga,
att Guds lefvande vatten bryter fram genom springorna på
denna själfrättfärdiga byggnad, och det uppsamlas och ledes
vidare af främlingar och obekanta, för att sedan välla fram
som en vederkvickande liten brunn någonstädes midt ibland en
törstande mänsklighet. Andra måste nu tala om det, som kyrkan
skulle predika, andra måste sätta i verket det, som var hennes
uppgifter, andra tro på det, som bakom kyrkans trossystem
förgäfves sökt tränga sig fram. — Andra — i dag är det
socialdemokraterna (sid. 304 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
