Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteraturanmälan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänskapsförhållande — och så religionsfilosof han än vill vara —
uppenbarligen saknade nästan hvarje skymt till sinne för hvad
religion är. Eller, man kan, om man så vill, vända på saken och
säga, att det är öfverraskande att finna, huru långt dock
Schleiermacher i själfva verket trots allt stod ifrån sin
romantiske vän; och man får det bestämda intrycket, att Kirn i sin
lilla studie om romantikens inverkan på Schleiermachers Reden
über die Religion öfverskattat denna. Hvar finnes i Schlegels
mycket lösliga ordande om religion någon motsvarighet till det
klargörande sätt, på hvilket Schleiermacher i Reden uppdragit
konturerna till religionens egna, själfständiga område i det
mänskliga själslifvet? Hos Schlegel få vi höra, än att
religionen är den högre sedlighetens skönaste lön, än att den är ett
supplement till eller surrogat för bildningen; han kan skrifva:
»Gott werden, Mensch sein, sich bilden, sind Ausdrücke, die
einerlei bedeuten».
Ingenstädes visar sig heller svagheten i Schlegels
religionsfilosofi så, som när han skall taga ställning till Schleiermachers
Reden. Han påstår visserligen själf, att han befinner sig i ett
sådant läge, att han fullt kan förstå Schleiermacher, men om
den meningen torde han få vara ensam. Schlegels recension
finner i Reden en ström af irreligion, hvilken förmenas visa sig
i Schleiermachers ställning till konsten och framför allt i hans
åtskiljande af religion och moral. Något senare vill Schlegel
i en skrift med titel »Ideen» söka komplettera Schleiermacher,
men lyckas endast åstadkomma ett virrvarr, där moral, filosofi,
religion och poesi flyta tillsamman i ett. Religion är, heter
det här, »bildningens allt lifgifvande världssjäl»; den är »icke
blott en del af bildningen, en lem af mänskligheten, utan själfva
centrum i allt, öfverallt det första och det högsta, det absolut
ursprungliga». »Alla de äro på väg till religion, hvilkas mål
är konst och vetenskap, hvilkas lif är kärlek och bildning».
Schlegel identifierar alltjämt religion med bildning och moral.
Från tiden omkring 1800 får Schlegels tänkande en allt
starkare mystisk prägel och drages på samma gång åt
katolicismen till. Hans hufvudproblem blir nu att förena det
kristliga — därmed menar han det katolska — trossystemet och
sin idealistiska filosofi. Den katolska trosläran innehåller i det
väsentliga allt hvarpå det kommer an. Men å andra sidan kan
ett synkretistiskt populärt system, sådant som detta trossystem,
aldrig vara »konsekvent, strängt sammanhängande, filosofiskt
fullt tillfredsställande»; Schlegel hänvisar därför också till den
»positiva» idealismen: den katolska ortodoxien blir en
exoterisk, idealismen en esoterisk filosofi, hvarvid framhålles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
