Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteraturanmälan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gryning från astrologiens urhem, Babylonien, utbredt sig öfver
hela jordklotet. För denna åsikt, som första gången uttalas
fullt klart i Wincklers lilla skrift »Die babylonische Kultur in
ihren Beziehungen zur unsrigen» (Leipzig, Hinrichs’sche
Buchhandlung 1902), ha dess förkämpar accepterat benämningen
»panbabylonism», som ursprungligen var ett af motståndarna
uppfunnet vedernamn. —
Af det astrala systemet, »den första och tills dato den
enda slutna och fullt genomförda världsuppfattning, som
mänsklig historia känner», föreligger en allmänfattlig framställning i
den första af de här ofvan omnämnda småskrifterna, till hvilken
vi hänvisa den intresserade. Här måste vi inskränka oss till
att framhålla några hufvudpunkter. Grundtanken är den
genomgående öfverensstämmelsen mellan den jordiska och den
himmelska världen och mellan deras underafdelningar (deras »riken»)
inbördes. Jorden svarar mot djurkretsen, luftriket mot den
norra himmelen, vattenriket mot sydhimmelen; den jordiska
geografien har sin urbild i en himmelsk, och gudarnas jordiska
tempel beteckna tillika kosmiska orter. Den vertikala
öfverensstämmelsen kompletteras af en horisontal. Månens och Venus
fyra kvarter motsvaras af de fyra planeterna Jupiter, Mars,
Merkurius och Saturnus, hvilka därjämte i egenskap af
solgudomligheter behärska årstiderna; de motsatta världstrakterna
stå i omvänd proportion till hvarandra; det större reflekterar
det mindre, det hela återspeglar delen både i rummet och i
tiden. Den centrala ställning, som stjärnkunskapen intager i
alla de gamla kulturerna, ter sig som någonting själfklart i ljuset
af detta system, ty allt vetande grundar sig på gudomlig
uppenbarelse, och det gudomliga uppenbarar sig klarast i
himlakropparna.
Med sund vetenskaplig takt afhåller sig Winckler från alla
lösa antaganden rörande sättet för systemets uppkomst. Dess
ursprungliga utformande förlägger han till »tvillingarnas aeon»,
de femte och sjette årtusendena f. Kr., då solen vid
vårdagjämningen befann sig i tvillingarnas djurkretstecken. Till den
följande världsepoken (oxens) hänför han dess utbredning öfver
jorden, ty Indiens och Kinas astronomi ter sig i mångt och
mycket som en stelnad bild af det eufratensiska systemet under
denna period. Oxens aeon är staden Babylons stora tid, inledd
af Hammurabidynastien, som förmodligen anknutit vissa
»messianska» föreställningar till den nya aeran; och Babylons speciella
skyddsgud Marduk-Jupiter, som nu blir öfvergud, har som
bekant oxen till sitt emblem. Den s. k. ptolemeiska aeran af
år 747 f. Kr. (hvilken för öfrigt nära sammanfaller med romarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
