Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN 193
historisk källskrift »öfverträffar det vida de synoptiska
evangelierna». De fyra sanningar, som utgöra kristendomens kärna,
äro utom determinismen och det kategoriska imperativet
pånyttfödelsen: förnekelsen af det själfviska jaget och dess
förvandling till en xatvY] vmai? — kristendomens »centraldogm»
— och slutligen »monergismen», d. v. s. läran att Gud ensam
verkar det nya lifvet, hvilket betyder att det högre jag, som
i detta lif blir verksamt, är det enda och verkliga gudomliga
som finnes. Men här har kristendomen blott anat det rätta,
här måste teismen, skalet kring den värdefulla kärnan, brytas
af den sanning, som Indiens vise bäst af alla förstått: att Gud,
Atman, ej är ett väsen utom oss utan vårt »eget
metafysiska jag».
Den indiska pessimismen har Deussen till en del
öfvervunnit men icke panteismen, eller kanske snarare ateismen, ty
i den mån, han fattar det moraliska medvetandets eviga
verklighet mera som individuellt personlighetslif, blir hans
åskådning rent ateistisk. Den underliga historievärdering, som
till sist ställer spekulativa »sanningar» vida högre än
gudsuppenbarande personligheter, är i sin brist på kontakt med
verkligheten ett godt bevis för att panteismen äfven rent
vetenskapligt sedt icke är en lycklig förutsättning för en
religionshistoriker. Deussen har helt bortsett från allt hellenistiskt
inflytande hos Paulus. Hade han uppmärksammat Reitzensteins
forskning och funnit, att monergismen och framför allt
centraldogmen om nyfödelsen med om möjligt större rätt, än hvad
dualismen och odödlighetstron kunna sägas vara lånade från
Iran, kunna betraktas som lån från mysteriefromheten, så är
det fara värdt, att af kristendomen endast återstått skalet: den
»gammalhebreiska» teismen.
De skäligen magra dogmatiska slutsatser, som Deussen
kallar bibelns filosofi och som utgöra allt hvad han kan utvinna
af den bibliska religionens idéhistoria, taga endast en ringa
del af bokens utrymme i anspråk. Resten utgöres af en
läro-boksartad framställning af de babyloniska, egyptiska, iranska
och bibliska religionerna, där utförliga referat af
Gilgamesch-eposet och patriarkberättelserna icke saknas, af Israels politiska
historia med kronologiska data och öfversikter o. s. v. För
den fördjupande inverkan, som det historiska studiet haft på
författarens åskådning, vill man gärna bortse från att dessa
historiska öfverblickar på ett synnerligen störande sätt
bortskymma den egentliga uppgiften och kanske äfven från att de
icke alltid äro au niveau med de nyare forskningsresultaten.
Tyvärr har öfversättaren till en del förvärrat de brister i an-
Bibelforsharen 1917. Haft. 2—3. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
