Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR ANMÄL AN 205
gen bör tillämpas så godt som öfver allt. Också i
kungspsalmerna är det icke bara konungen, som tilltalas eller omtalas.
Ps. 89 t. ex. kan icke helt förstås med mindre, än att folket,
v. 39 ff., får vara den talande, något som erkännes t. o. ni.
af en så nykter och mot den kollektiva uppfattningen
ingalunda i allo sympatiskt stämd psalmutläggare som Kittel, och
Jes. 55 erbjuder en så pass tydlig parallell från profetiskt håll,
att den icke kan förbigås.
Förf. ger därefter en framställning af psalmernas
»kongebillede» och visar, att detta öfverensstämmer med det
orientaliska konungaidealet. Till detta hörde, att konungen ansågs
vara af gudomligt ursprung, ja, af gudomlig börd. Så kallas
ock Israels konung en gud (Ps. 49: 7), ochPs. 2: 7 låter Herren
säga till konungen: »Du är min son, jag har i dag födt dig».
Förf. betonar med all rätt, att i dessa och liknande uttalanden
ligger en för samhällslifvet viktig religiös tanke. Kungen var
så att säga den kanal, genom hvilken kraft och välsignelse
tillströmmade folket, och tanken var följaktigen bärare af en
helig samfundsmystik. Som son af Gud har konungen enligt
de orientaliska och den israelitiska religionen rätt till evigt lif,
och därför hälsas t. ex. David af Bat-Seba: »Må min herre
lefva evinnerligen!» (1 Kon. 1:31). Konungen var, såsom
redan påpekats, äfven präst, och på denna tanke bygger Ps. 110.
Och på grund af sitt gudomliga ursprung har han enligt orientalisk
och israelitisk föreställning också rätt till världsherradöme
(Ps. 72 ni. fi.). Enligt de orientaliska religionerna hörde vidare
den rättfärdige styresmannen, domaren, till konungaidealet.
Hammurabi, Sanherib och Darius betona med eftertryck,
att de veta sig kallade att ifra för hvad som är rätt. Med
fullt fog framhåller förf., att draget af den rättfärdige och
hjälpande domaren i de assyriska konungainskrifterna likväl
träder i skuggan för den mäktige krigaren, och hos de
egyptiska och babyloniska konungarna nästan uppslukas af
kultiska och rituella kraf. Hos Israel åter är den rättfärdige domaren
det drag, som tydligast aftecknar sig i de hithörande
psalmerna likasom i de messianska profetiornas ideal. Här
framträder alltså den israelitiska religionens höghet i förhållande till
de andra orientaliska religionerna.
Kungspsalmernas diktare vill förf. söka hos de
»sångar-profeter, som lefde af konungens lön och de troendes gåfvor»
(sid. 61), och prepositionen le i öfverskrifterna, som vanligen
har uppfattats såsom le auctoris, vill han återge med: för,
sålunda: för David, för Salomo etc. Utförligt behandlas därefter
kungspsalmernas plats i det religiösa lifvet (sid. 63—116). De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
