Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 J. TH. BRING
ledningen. Hade icke Luther åter fattat tyglarna i sin
stadiga hand, är det ej godt att veta, hvart det burit hän med
hela den evangeliska rörelsen. De erfarenheter, Luther
härvid gjort af begränsningen i vännens utrustning, verkade
emellertid tydligen icke menligt på vänskapsbandet dem
emellan. Under det fortsatta samarbetet med Melanchton
hade han nog upprepade anledningar att finna honom väl
"beskedlig". "Filippus låter äta sig — sade han en gång —;
jag äter alla och skonar ingen." Men han tillägger ock så
betydelsefullt: "Så drifver samme Gud i olika personer sitt
verk". Som bekant liknar Luther vid ett annat tillfälle sig
vid en grof huggare, som går före och röjer väg; Melanchton
går efter och finhyflar. Aldrig tröttnar Luther att
framhålla vännens förtjänster, utan minsta spår till afund. En
gång heter det: "Den som icke erkänner Filippus som
läromästare, han måste vara en riktig åsna. Allt hvad vi veta
in artibus och i filosofien ha vi honom att tacka för". En
annan gång: "Ingen finns på jorden, som solen belyser, som
har sådana gåfvor. Därför låt oss akta den mannen högt;
den som föraktar honom måste vara en föraktad människa
inför Gud". Äfven när andra Luthers vänner af någon
anledning förargades på Melanchton och sökte nedsätta honom
i Luthers ögon, hvilket mer än en gång var fallet, tog han
honom gärna i försvar, t. ex. sägande: " Den lille mannen
är from; om han än gjort orätt, menar han dock icke illa".
Liflig var samfärdseln mellan de båda vid kollegiegatan
belägna husen — Luthers och Melanchtons —; utmed Elbe
gick en gångstig, där de ofta vandrat samman, och vid det
gamla, runda stenbord, som ännu står kvar i Melanchtons
trädgård, ha de båda hvar på sitt sätt stora männen
tillbragt mången stund i allvarligt eller skämtsamt samspråk,
om än skämtet väl hufvudsakligen flödade från Luthers
läppar. Också i Luthers hus var vännen en ofta och gärna
sedd gäst; vid ett tillfälle, i febr. 1538, då Melanchtons
hustru och barn för en tid voro bortresta, tog Luther
honom t. o. m. hem till sig, för att han skulle slippa vara så
ensam. Var Luther ute på resor, skref han flitigt till Me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
