Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN 283
icke. Och ungdomen behöfver icke vara ogudaktig för det.
Sådan litteratur författas ofta i hjärtlig välmening. Men få af
dessa författare ha den verkliga förmågan, ja, hvarför icke,
den verkliga »kallelsen». Äfven på detta område finns så
mycket som på sin höjd blott är välment tilltag och beställsamhet,
fastän det af många berömmes och hos många går och gäller
såsom verksamhet för Guds rike.
Men till de få som verkligen ha förmåga och »kallelse»
att skrifva till ungdomens religiösa uppbyggelse så, att
ungdomen också läser det, synes mig författaren till dessa »Nya
predikningar» höra, likasom dessa »Nya predikningar» synas
mig vara ett bevis härför.
Hvad jag nu har sagt om hof predikant en Åhfeldts »Nya
predikningar» får emellertid icke missförstås så, som om de
skulle vara ett slags kåserande intressanta föredrag och inga
verkliga predikningar. Enligt min uppfattning af
»predikningar» äro de hvad de gifva sig ut for att vara. De äro
genomträngda af Guds ords allvar och evighetens allvar. Om också
författaren icke alltid går utförligare in på textens tolkning,
håller han sig dock alltid till texten och visar troget på
Herren Kristus, Frälsaren. Att i predikningar för bildade
människor någon gång citera »världsliga» författare, såsom
författaren gör, det anser undertecknad ingalunda vara något fel,
när det sker med takt och urskillning. Vi predikanter kunna
därvid åberopa aposteln Paulus såsom vårt föredöme.
Men en recensent skall ju också göra anmärkningar. Detta
hör nästan till yrket, och därför skall väl också jag göra ett
par anmärkningar.
När jag läste predikan på 6 söndagen efter Trettondagen,
med texten Matt. 25: 1—13, fäste jag mig vid att författaren
visserligen anfört texten efter den nya öfversättningen, där det
står om de tio jungfrurna att »fem af dem voro oförståndiga
och fem voro förståndiga», men sedan i hela predikan kallar
dessa jungfrur för fåvitska och visa, såsom den gamla
kyrkobibeln har. Orsaken förstår jag nog, och denna lilla olikhet
mellan text och predikan betyder ju så litet. Ty vid
tolkningen af texten låter författaren dess gripande allvar gå den
enskilde läsaren väckande in på lifvet. Och detta är ju
hufvudsaken. Därvid säger sig författaren ha begagnat
ungdomsanteckningar till en af hans mest älskade universitetslärares
föreläsningar. På ett annat ställe få vi veta, att denne lärare var
professor Rudin. Om jag icke misstager mig, är det nog från
samma anteckningar den förklaringen härleder sig, att
»förevarande liknelse tydligen icke afhandlar den sista stora domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
