Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 GILLIS P:SON WETTER
det öfver hufvud skall vara möjligt att psykologiskt förklara
en föreställning måste jag först och främst noggrant kunna
bestämma den föreställning, som jag vill förklara, med andra
ord sagdt för att den förra uppgiften öfver hufvud skall
kunna lösas, måste den senare redan vara löst.
4.
Det för religion och magi gemensamma skulle sålunda
vara, att i båda ingår föreställningen om öfvernaturliga
krafter. Så snart jag upptäcker, att den kraft, hvarmed
jag handskas, är naturlig, upphör jag att betrakta den som
magisk, jag kännner ej längre fruktan för den, nalkas den
icke med hemlig svartkonst. Och att detta än mer är
fallet med fromheten, är väl otvifvelaktigt: det gudomliga är
icke af denna världen. Här tyckas vi alltså stå inför
något för både magi och religion väsentligt.
Men, invänder man kanske, i magin stå vi blott inför
kvasi-öfvernaturliga krafter. Göra vi icke detsamma i
religionen? Kanske ligger, när allt kommer omkring, hela
denna osäkerhet innesluten i den föreställning, som är den
konstituerande, föreställningen om det öfvernaturliga.1
Det gudomliga är något osinnligt, öfvernaturligt, i sitt slag
enastående, som såsom sådant icke har något gemensamt
med denna världen, det är en annan verklighet än den.
Men helt enastående kan detta aldrig tänkas, en dylik
karaktär kan icke konsekvent fasthållas, på något sätt söker den
fromme alltid att bestämma gud. Men dylika
bestämningar blifva alltid i yttersta hand ett försök att sammanställa
det enastående med något af denna världen, att alltså så att
säga upphäfva det, som utgjorde dess väsen. Visserligen
betonar den fromme ofta, att orden ej stå i sin vanliga
mening, att de blott äro bilder, symboler, och söker därigenom
att upphäfva deras s. a. s. världsliga betydelse, helt går
detta dock aldrig. Det är denna ständiga oscillation mellan
Gud som det i sitt slag absolut enastående, osinnlig och dock
såsom bestämd, och då alltid med något af denna världen,
1 För närmare utveckling, se min undersökning Tro och vetande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
