Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 Gillis p:son Wetter
upptäckt utan tror sig genom vissa medel kunna påverka
dessa makter, söker att utfinna deras "lagar" o. d., är det
magiska betraktelsesättet fullfärdigt där.
Den gamla frågan om religionens eller magins prioritet
i förhållande till hvarandra kommer på detta sätt i en
delvis ny dager och visar sig på sätt och vis som en felaktig
frågeställning, hvilande på den alltför vanliga nästan naiva
uppfattningen, att dessa båda (1. åtminstone den ena) måste
vara tvenne i sig principiellt från hvarandra skillda
företeelser, mellan hvilka man så sökt — då de historiskt visat
sig höra samman — konstruera upp ett mer eller mindre
konstladt samband.
Är vårt påstående riktigt, att såväl magi som religion
förutsätta föreställningen om öfvernaturliga makter, så
förstå vi; att det är omöjligt att historiskt tala om det enas
prioritet i förhållandet till det andra. Den ena människan
känner sig skakad af sin upptäckt, känner vördnad eller
fruktan (den fromme), den andre upptäcker den med glädje,
därför att hon menar sig kunna draga nytta däraf
(magikern), en tredje åter nöjer sig med att stå alldeles oberörd
inför sin upptäckt, känner därvid blott sitt klarhetsbehof
tillfredsställdt (ett slags primitiv metafysik). Intet hindrar,
att dessa olika förnimmelser löpa i hvarandra, ja man skulle
kanske kunna påstå, att detta är regel hos den primitiva
människan.
Med detta för ögonen förstå vi också lätt det af
religionshistorien så rikligt bevittnade faktum, att fromheten
lätt hotar att öfvergå till magi. Ju oftare den fromme
vädjat till gudomen och fått sin vädjan uppfylld, desto
närmare ligger det till hands, att han i denna sin vädjan ser
något, som inverkar på denne, som denne finner behag i,
ja behöfver. Särskildt blir detta lätt förhållandet, där —
såsom regeln är i synnerhet i primitiv fromhet — denna
vädjan icke ligger så mycket i ordet som i handlingen,
kultakten, riten, som ju historiskt tyckes vara äldre än
försöken att med ord nalkas det gudomliga. Det blir ju för
vilden det sätt, på hvilket han kan "förklara" det förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
