Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
OSCAR HIPPEL
och tilltaga; den vid sidan av föreskrifterna uppträdande
sedvanan skall på detta sätt också vinna allt starkare fäste, och
en liturgisk reform blir nödvändig. Sker ej en sådan, kunna
de gamla och föråldrade gudstjänstbruken hållas vid makt
endast på bekostnad av den kyrkliga ändan.1
Vi se sålunda, att 1686 års kyrkolag genom direkt
förbud söker hindra en derogerande sedvana att uppkomma.
Men i den händelse, efter det att kyrkolagen blivit
promul-gerad2, sedvanor utbildat sig, huru ställer sig då lagstiftaren?
Vi förutsätta nämligen, att det ej gäller sedvana, som är i
direkt strid med lagen själv.
Härvidlag kunna vi i första rummet tänka oss, att
sedvanans innehåll är sådant, att det ej finnes någon direkt
anledning att förbjuda den. Under dylika förhållanden har
ett tyst medgivande skett från den lagstiftande maktens
sida, ehuru detta ej är möjligt att konstatera på annat sätt,
än att några kungliga förordningar icke omnämna
ifrågavarande sed. Men nu finnes en hel rad av sådana förordningar,
vilka uttala bestämda förbud. Här några exempel: förbud
mot nattvardsgång om vardagarna3; förbud mot oskälig
klagan över biskops och konsistorii förslag, utan att därom
underrätta dessa myndigheter4; förbud att avskilja
kapellförsamling från moderförsamling5; förbud mot de gängse
gästabuden vid katekesförhören6; och — för att även nämna
ett fall, där Kungl. Maj:ts åtgärd var föranledd av en
1 Engelstoft, O. T. Liturgiens historie. Köpenhamn 1840. Sid. 46.
2 Vi kunna lägga märke till att 1686 års lag icke blott, såsom
naturligt är, upptagit utan även direkt förbjudit förevarande sed. Så
heter det alldeles i slutet av lagen, att vart härad och varje socken skall
föda sina fattiga och »ingalunda, som härtill på några orter
förnimmes skett vara, föra dem in i andra socknar dem till last och besvär.»
Se kap. XXVIII § 5. Anföras kan ävenledes kap. X § 6 rörande
bannlysning, när vid brott den skyldige är obekant; och kap. XVIII
§ 4, numera upphävt.
3 Kungl. br. den 26 juli 1699.
* Kungl. cirk. den 21 aug. 1786.
5 Kungl, resolutionen på prästeståndets besvär den 14 juni
1720 § 10.
6 Kungl, förordn, den 18 jan. 1743 § 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
