Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN
185
åskådligt kommer till synes, torde detta knappast utgöra
någon brist.
Den rättvisa, som förf. icke synes hava gjort Rudin vid
sin behandling av Eklunds temata, har han emellertid låtit
honom vederfaras i senare delen av sin bok. Denna del
behandlar Eklunds predikan i fråga om dess innehåll:
förhålllandet till a) den hel. Skrift, b) det dogmatiska och etiska
lärostoffet, c) kyrka, kyrkotradition och församling samt d) dess
aktiva och mo ti va karaktär.
Det är i denna sista avdelning, som förf. även upptager
Rudin till jämförelse. »Rudin är en i viss mån egenartad typ
med djupgående inverkan på den svenska kyrkopredikan–––-.
Det kan icke vara någon tvekan om att Rudins tankegång
betyder en radikal brytning med den neologi, som ännu så
sent som på 1870-talet förkunnades från svenska predikstolar.
Brytningen betyder ett återvändande till evangeliets religiösa
innehåll.» Synnerligen intressant och givande är här förf:s
utförliga parallellteckning av Rudin och Eklund såsom
predikanter.
Det må tillåtas mig att, innan jag övergår till den
bild, förf. tecknar av Eklund såsom predikant, få komma med
ännu ett frågetecken. Det gäller förf:s ord om undren (sid.
61 — 72). Från att ursprungligen ha varit en trons bevisning,
äro de senare numera en trons svårighet. Anledningen härtill
ligger i det moderna tänkandets axiom om det regelbundna
naturförloppet. Förf. anställer jämförelse mellan å ena sidan
Smedberg och S. L. Bring och å den andra sidan Eklund.
Om den senare säger han: »Eklund berör med ytterst varsam
hand undret i dess yttre förlopp. I stället samlar sig hela
hans homiletiska energi omkring berättelsens inre kärna,
inför vilken de teoretiska tvivlen och invändningarna mista sin
udd.––––Han låter undrets faktum kvarstå, men ställer fram
detsamma i dess djupaste religiösa betydelse — — —.
Eklunds behandling av undertexterna är ett mönster för den
homiletiska behandling, som däri söker det
psykologiskt-reli-giösa innehållet utan det faktiska innehållets förflyktigande
genom symbolisk omtydning.»
I allt detta instämmer jag av hjärtat. Men jag kan
därmed icke medgiva, att Smedberg med rätta klandras för
ämnet (Mk. 9:14 f.): »Människornas vanmakt, djävulens makt
och Jesu övermakt» eller (Luk. 4:31 f.): »Själafiendens
övervinnande genom Jesus». Lika litet befogad lär anmärkningen
vara mot S. L. Bring för att han efter ämnet »Tvagningen
från synden» (Joh. 9:1 f.) låter tvagningen i dammen Siloa
bliva en bild av den nåde- och livskälla, vilken i Jesus Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
