LITTERATUBANMÄLAN 191 svenska bibeln, ett förfarande, som naturligtvis, hur gynnsamt man än må anse sig hava rätt att bedöma denna översättning såsom helhet, här och var måste innebära en viss grad av självuppoffring för den enskilde kommentatorn, men som dock torde vara fördelaktigt för ett kommentarverk av denna art, åtminstone när det gäller Nya Testamentet. Men nu själva utläggningen, till denna knyter sig naturligtvis huvudintresset. Dess allmänna art karakteriseras därav, att den vill vara historisk, ej praktiskt uppbygglig. Förf. vill hjälpa läsaren att förstå den antika bakgrunden för den evangeliska historien (resp. urkristendomen). Här och där samlas det som berättas om en viss företeelse s. a. s. till små excurser, vilkas huvudord i översiktlighetens intresse markeras med fetstil t. ex. Gehenna, fastande, synagoga. Man kanske får hoppas, att detta och allt annat härför lämpat stoff göres tillgängligt också genom ett utförligt register vid arbetets slut. Men det är naturligen icke blott de för en tidshistoriskt trogen förståelse av Nya Testamentets värld nödiga upplysningarna en historisk kommentar har att förmedla läsaren. En tidsenlig utläggning av Nya Testamentet får ej undandraga sig uppgiften att efter författarens bästa förstånd visa det ur historisk synpunkt skiftande värdet och tillförlitligheten av den evangeliska traditionens stoff. Så vitt anmälaren förstår, har vår förf. lyckats klart och övertygande framställa sin ståndpunkt och de huvudskäl, som kunna förebringas för denna. Ej mindre viktig är emellertid uppgiften att i görligaste mån klarlägga tankesammanhanget inom de olika textpartierna och mellan dessa inbördes. Åt denna uppgift ägnar också Lindblom en ej ringa del av det utrymme, som står honom till buds, och även här synes man kunna giva förf. det %vittnes-bördet, att han på det hela lyckats väl. Såsom en förtjänst vill jag särskilt anteckna, att vår förf. söker förstå sammanhanget inom den särskilda evangeliitext, han skall utlägga, utan att låta intresset, såsom ofta nog sker, alldeles uppslukas av de litteraturkritiska problem, som pläga sammanfattas under namnet »den synoptiska frågan». Att analysera stoffets ursprung och gruppering är ju ingalunda detsamma som att klargöra tankesammanhanget. När det gäller sammanhanget i stort, bör det också påpekas, vilken vikt det ligger därpå, att själva de återkommande huvud- och grundföreställningarna noga preciseras till sin innebörd. Jag behöver för evangeliernas vidkommande endast nämna himmel- eller Gudsriket, rättfärdigheten, Guds Son ete. Att förf. skulle hava förbisett vikten av att giva akt på och