Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
LITTERATURANMÄLAN
Såsom bakgrund för frågan står det resultat, som den
föregående undersökningen av det faktiska tillståndet givit: den
evangeliska kyrkan (liksom och den katolska) är icke mer en
folkkyrka i levande verklighet. Alltför många ur alla folklager
stå blott i den ytligaste förbindelse med kyrkan. Förf.
nämner om den nyaste »Austrittsbewegung» i Berlin. Visserligen
var deras antal inte så stort, som utträtt: åren 1908—1913 c:a
45,000 evangeliska. »Men likgiltigheten hos hundratusenden
(som ej utträtt) talar ännu tydligare än hundrades utträde om
kyrkans och kristendomens tillbakagång.» Allt för länge har
kyrkan känt sig som beata possidens, vilande på de gamla
formerna, den gamla positionen.
Skola vi då uppge folkkyrkan? Det synes enklast inför
den förhandenvarande situationen. Den fria personliga
bekännelsekyrkan är ju också alla allvarliga kristnas hemliga ideal,
som man gärna ville se något förverkligad redan här på jorden.
I själva verket har denna personlighetskyrka redan inom
folkkyrkan förverkligats, särskilt i storstäder, där blott en ringa
bråkdel är kyrkans subjekt, men befolkningen i stort är
missionsobjekt.
Då blir frågan: skola nu vi kristna med uppgivande av
folkkyrkotanken medvetet återgå till en personligt bekännande
kyrka (frikyrka med personlig bekännelse som medlemsvillkor)
och då fatta vår uppgift gent emot vårt folk såsom en yttre
mission? Eller skola vi trots allt behålla folkkyrkotanke och
folkkyrkoform och vårt kyrkoarbete bli en inre mission?
Författaren står på det senare alternativet. Vi kunna ej gå från
folkkyrka till personlig kyrka utan att konsekvent hamna i sekt.
Ävenså finnes det ännu ingen medveten, avgjord allmänvilja
hos folket att stöta bort evangelium och kyrka. I stället
spåras en viss återgång från materialismen till idealism, filosofi
och metafysik. »Folkkyrka» i verklighet betyder också ej, att
alla äro personligan kristna, utan blott att »folksjälen känner,
tänker, strävar kristligt-kyrkligt». Att tänka sig något sådant
för den närmaste framtiden är ingen dåraktig fiktion. Men det
gäller då att förverkliga denna skenbara motsättning: Kyrkan
måste för att kunna bestå och verka som folkkyrka även vara
en bekännande (person-)kyrka; liksom folkkyrkan en gång
uppstod ur den personliga bekännelsekyrkan, så måste folkkyrkan
i stigande grad åter uppbyggas såsom en sådan personlig kyrka.
Då uppdyker frågan: skola vi verka för skilsmässa mellan
kyrka och stat? Ej att förväxla med folkkyrkofrågan. Ty en
folkkyrka i den mening, som ovan anförts, med bestämmande
kristligt inflytande över folklivet, det kan även en frikyrka
vara. Exempel: förhållandena i Nordamerika, Irland, Geneve,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
