- Project Runeberg -  Bibeln /
Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet

                Folkets knorrande.  Spejarnas straff.  De
               knorrandes försök att söderifrån tränga
                          in i Kanaans land.

  1.  Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
      natten.
  2.  Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
      menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
      land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
  3.  Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
      måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
      fiendens byte?  Det vore förvisso bättre för oss att vända
      tillbaka till Egypten.»
  4.  Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
      tillbaka till Egypten.»
  5.  Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
      hela församlade menighet.
  6.  Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
      dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
  7.  och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
      genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
  8.  Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
      landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och
      honung.
  9.  Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
      landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
      oss.  Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
      frukten icke för dem.»

 10.  Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem.  Då visade
      sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
      barn.
 11.  Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
      mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
      mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
 12.  Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
      göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
 13.  Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
      din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
 14.  och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
      hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
      HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
      står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
      och i en eldstod om natten.
 15.  Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
      hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
 16.  'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
      som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
      öknen.'
 17.  Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
      sagt:
 18.  'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
      missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
      ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
      efterkommande i tredje och fjärde led.'
 19.  Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
      såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
      Egypten och ända hit.»
 20.  Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
 21.  Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
      av HERRENS härlighet:
 22.  av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
      gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
      frestat mig och icke velat höra min röst,
 23.  av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
      deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
 24.  Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
      allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
      det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
      besitta det.
 25.  Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
      eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
      öknen, åt Röda havet till.»

 26.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 27.  »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
      mig?  Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
 28.  Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
      göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
 29.  Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
      gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
      som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
      mot mig.
 30.  Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
      upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
      Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
 31.  Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
      byte?  dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
      det land som I haven föraktat.
 32.  I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i
      öknen.
 33.  Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
      år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
      dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
 34.  Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
      under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra
      missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
      hand ifrån eder.'
 35.  Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
      onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
      skola de förgås, här skola de dö.»

 36.  Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
      som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
      mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
 37.  dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
      genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
 38.  Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
      Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

 39.  Och Mose talade detta till alla Israels barn.  Då blev folket
      mycket sorgset.
 40.  Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
      mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
      nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
      syndat.»
 41.  Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
      Det kan ju icke lyckas väl.
 42.  HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
      att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
 43.  Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
      falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
      HERREN skall därför icke vara med eder.»
 44.  Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
      HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
 45.  Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
      bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
      dem ända till Horma.



Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/04_14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free