- Project Runeberg -  Bibeln /
Första Samuelsboken, 14 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                   Första Samuelsboken, 14 Kapitlet

                Jonatans tappra bedrift.  Filistéernas
                 nederlag.  Sauls obetänksamma förbud.
                  Hans strider med grannfolken.  Hans
                          släktförhållanden.

  1.  Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
      vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där
      på andra sidan.»  Men han omtalade det icke för sin fader.
  2.  Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
      och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
      man;
      >1 Sam. 13,15.
  3.  och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
      Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden.  Och
      folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
      >1 Sam 4,19 f.
  4.  Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
      filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
      ena hette Boses och den andra Sene.
      >1 Sam. 13,23.
  5.  Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
      söder, mitt emot Geba.
  6.  Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över
      till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
      för oss.  Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
      likasåväl som genom många.»
      >Dom. 7:4, 7.  2 Krön. 14:11.  1 Mack. 3:18.
  7.  Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.
      Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»
  8.  Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och
      laga så, att de få se oss.
  9.  Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram
      till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
      till dem.
      >1 Mos. 24,12 f.
 10.  Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi
      stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
      för oss vara tecknet härtill.»
 11.  När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade
      filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
      sig.»
      >1 Sam. 13,6.
 12.  Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
      vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
      lära eder!»  Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig
      ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»
 13.  Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
      vapendragare följde honom.  Och de föllo för Jonatan; och hans
      vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
      >3 Mos. 26,7 f.
 14.  I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans
      vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
      halvt plogland.
 15.  Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
      folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
      ock av förskräckelse.  Och marken darrade, så att en
      förskräckelse ifrån Gud uppstod.
      >1 Mos. 35,5. 2 Mos. 14,24 f. 1 Sam. 7,10. 13,16 f. Ps. 76,13.

 16.  Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
      upplösning, och att man sprang hit och dit.
 17.  Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring
      och sen efter, vem som har gått ifrån oss.»  När de då höllo
      mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
      där.
 18.  Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.»  Ty Guds ark fanns på
      den tiden bland Israels barn.
      >1 Sam. 4,3 f.
 19.  Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
      filistéernas läger allt mer och mer.  Då sade Saul till prästen:
      »Låt det vara.»
 20.  Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
      och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
      lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
      hade uppstått.
      >Dom. 7,22. 2 Krön. 20,23.
 21.  Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och
      som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,
      dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
      och Jonatan.
 22.  Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
      hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem
      och deltogo i striden.
 23.  Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
      ända bortom Bet-Aven.

 24.  När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
      folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon
      föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina
      fiender.»  Så smakade då ingen av folket någon föda.
 25.  Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
      marken.
 26.  Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
      utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
      munnen, ty folket fruktade för eden.
 27.  Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
      eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
      doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
      munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
 28.  Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har
      bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man
      som dag förtär någon föda.'»  Och folket var uttröttat.
 29.  Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över
      landet.  Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
      smakade något litet av honungen här.
 30.  Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
      bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större
      skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»
 31.  Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem
      från Mikmas till Ajalon.  Och folket var mycket uttröttat.
 32.  Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
      kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
      med blodet i.
 33.  När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar
      mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I
      haven handlat brottsligt.  Vältren nu fram till mig en stor
      sten.»
      >1 Mos. 9:4.  3 Mos. 3:17.  7:26 f.  17:10 f., 13 f.  19:26.
      >5 Mos. 12:16, 23 f.  15:23.
 34.  Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem
      'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
      dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
      med blodet i.'»  Då förde allt folket, var och en med egen hand,
      om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
 35.  Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
      altare som han byggde åt HERREN.

 36.  Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja
      filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
      bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
      bliver kvar.»  De svarade: »Gör allt vad dig täckes.»  Men prästen
      sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»
 37.  Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja
      filistéerna?  Vill du då giva dem i Israels hand?»  Men han gav
      honom intet svar den dagen.
      >1 Sam. 28,6.
 38.  Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
      att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
      blivit begången.
 39.  Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
      ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.»  Men
      ingen bland allt folket svarade honom.
 40.  Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så
      vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.»  Folket
      svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»
 41.  Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma i
      dagen.»  Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick
      fritt.
      >Jos. 7,14 f. Jon. 1,7.
 42.  Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.»  Då
      träffades Jonatan av lotten.
 43.  Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.»  Då
      omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven
      som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
      -- och så skall jag nu dö!»
 44.  Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste
      döden dö, Jonatan.»
 45.  Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har
      förskaffat Israel denna stora seger?  Bort det!  Så sant HERREN
      lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
      med Guds hjälp har han i dag utfört detta.»  Och folket köpte
      Jonatan fri ifrån döden.
 46.  Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;
      filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

 47.  När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
      förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
      Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
      filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
 48.  Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
      från dess plundrares hand.
 49.  Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
      döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
      >1 Sam. 31,2. 1 Krön. 8,33. 9,39.
 50.  Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter.  Hans härhövitsman
      hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
 51.  Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
      Abiel.
      >1 Sam. 9,1

 52.  Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul
      levde.  Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
      han honom i sin tjänst.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/09_14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free