Första Samuelsboken, 17 Kapitlet
David dödar filistéen Goljat.
1. Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade
sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan
Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
2. Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
filistéerna.
3. Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
sig.
4. Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn
Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
>Jos. 11,22.
5. Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
koppar.
6. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
sin rygg.
7. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför
honom.
>2 Sam. 21,19. 1 Krön. 20,5.
8. Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag
står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9. Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
10. Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels
här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11. Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de
gripna av förfäran och stor fruktan.
12. Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
en gammal man vid framskriden ålder.
>1 Sam. 16,1.
13. Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
den tredje Samma.
>1 Sam. 16,6 f.
14. David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
>1 Sam. 16,11.
15. Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
sin faders får i Bet-Lehem.
16. Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
han och ställde sig där.
17. Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders
räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18. Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du
skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
av dem en mottagningspant.
19. Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
och strida mot filistéerna.»
20. Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21. Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot
varandra.
22. Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23. Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här
och talade såsom förut; och David hörde det.
24. Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
och fruktade storligen.
25. Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han
träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom
vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
Israel.»
26. Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den
man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan
smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar
smäda den levande Gudens här?»
27. Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
28. Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har
du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
>1 Sam. 16,6 f.
29. David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en
fråga.»
30. Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31. Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
Saul, och denne lät hämta honom.
32. Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din
tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
33. Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté
och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
34. Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin
faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
får av hjorden,
>Syr. 47,3 f.
35. så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet
ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36. Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa
djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
37. Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon
och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade
Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
38. Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39. Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty
jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
40. Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
41. Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
sköld bärare gick framför honom.
42. Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
>1 Sam. 16,12.
43. Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,
eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen
förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44. Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag
giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
45. David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut
och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
>Ps. 20,8. 118,10 f.
46. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
förnimma att Israel har en Gud.
47. Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
skall giva eder i vår hand.»
48. När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till
mötes.
49. Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och
slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in
i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50. Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog
filistéen till döds,
51. utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang
David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans
svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu
sågo att deras kämpe var död, flydde de.
>1 Mack. 4,30.
52. Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och
förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på
vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53. Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,
vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54. Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men
hans vapen lade han i sitt tält.
>1 Sam. 21,9.
55. När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han
härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner
svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
56. Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
57. När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
58. Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David
svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:09 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/09_17.html
