Bibeln / Första Konungaboken, 3 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                   Första Konungaboken, 3 Kapitlet

               Salomos förmälning.  Hans offer och dröm
                     i Gibeon.  Hans domarvishet.

  1.  Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
      Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
      där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
      ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
      >1 Kon. 7,8. 9,24.
  2.  Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
      tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
      >2 Krön. 33,17.
  3.  Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
      stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
      offereld där.

  4.  Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
      var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
      på altaret där.
      >1 Krön. 16,39 f. 21,29. 2 Krön. 1,3 f.
  5.  I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
      natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva
      dig.»
      >2 Krön. 1,7 f.
  6.  Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
      fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
      rättfärdighet och rättsinnighet mot dig.  Och du bevarade åt
      honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
      hans tron, såsom ju nu har skett.
      >1 Kon. 1,48.
  7.  Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
      efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
      förstår att vara ledare och anförare.
  8.  Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
      ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
      för sin myckenhets skull.
      >1 Mos. 13,16. 1 Kon. 4,20.
  9.  Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
      domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
      förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
 10.  Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
 11.  Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och
      icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
      om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
      akta på vad rätt är,
 12.  se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
      så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
      före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
      >1 Kon. 4,31. 10,23 f. Pred. 1,16.
 13.  Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
      både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
      vara din like.
      >Vish. 7,11. Matt. 6,33.
 14.  Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
      och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
      länge leva.»
      >5 Mos. 4,40.
 15.  Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm.  Och när
      han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
      förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
      därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.

 16.  Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
      inför honom.
 17.  Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre.  Jag och denna kvinna
      bo i samma hus.  Och jag födde barn där i huset hos henne.
 18.  Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
      ock denna kvinna ett barn.  Och vi voro tillsammans, utan att
      någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
      huset.
 19.  Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
      honom.
 20.  Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
      det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
      döde son lade hon i min famn.
 21.  När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
      fick jag se att han var död.  Men när jag såg nogare på honom om
      morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
      fött.»
 22.  Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så.  Min son är den som
      lever, och din son är den som är död.»  Men den första svarade:
      »Det är icke så.  Din son är den som är död, och min son är den
      som lever.»  Så tvistade de inför konungen.
 23.  Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min
      son, och din son är den som är död.'  Och den andra säger: 'Det
      är icke så.  Din son är den som är död, och min son är den som
      lever.'»
 24.  Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.»  Och när man hade
      burit svärdet fram till konungen,
 25.  sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given
      den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
 26.  Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
      konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen --
      hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
      det icke.»  Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller
      ditt; huggen det itu.»
      >Jes. 49,15.
 27.  Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande
      barnet; döden det icke.  Hon är dess moder.»
 28.  När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
      fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
      i honom till att skipa rätt.