Bibeln / Andra Konungaboken, 3 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                    Andra Konungaboken, 3 Kapitlet

                 Joram konung i Israel.  Hans krigståg
               tillsammans med Josafat mot konung Mesa
                 i Moab.  Elisas profetia.  Moabiternas
                              nederlag.

  1.  Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
      Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
      >2 Kon. 1,17.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
      fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
      fader hade låtit göra.
      >1 Kon. 16,31 f.
  3.  Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
      vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
      icke.
      >1 Kon. 12,28 f.

  4.  Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
      konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
      tusen vädurar.
  5.  Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
      Israel.
      >2 Kon, 1,1.
  6.  Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
  7.  Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
      lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig.  Vill du
      draga med mig för att strida mot Moab?»  Han svarade: »Ja, jag
      vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
      mina hästar såsom dina hästar!»
      >1 Kon. 22,4.
  8.  Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?»  Han svarade
      »Vägen genom Edoms öken.»

  9.  Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
      Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
      vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
 10.  Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
      dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
 11.  Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
      kunna fråga HERREN genom honom?»  Då svarade en av Israels
      konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
      som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
      >1 Kon. 22,5, 7.
 12.  Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.»  Israels konung och
      Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
 13.  Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
      göra?  Gå du till din faders profeter och till din moders
      profeter.»  Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
      skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
      i Moabs hand!»
 14.  Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
      jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
      skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
 15.  Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.»  Så ofta harpospelaren
      spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
      >1 Sam. 10,5.
 16.  Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
      grop.
 17.  Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
      något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
      att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
      edra övriga djur.
 18.  Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
      giva Moab i eder hand.
 19.  Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
      städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
      vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
      stenar.»
 20.  Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
      strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
      vatten.
      >2 Mos. 29,39 f.
 21.  Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
      upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
      ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
 22.  Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
      vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
 23.  Då sade de: »Det är blod!  Konungarna hava helt visst råkat i
      strid och därvid dräpt varandra.  Nu till plundring, Moab!»
 24.  Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
      slogo moabiterna, så att de flydde för dem.  Och de drogo in i
      landet och slogo ytterligare moabiterna.
 25.  Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
      kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
      och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
      fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
      Kir-Hareset.  Men när slungkastarna omringade staden och besköto
      den
 26.  och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
      tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
      igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
 27.  Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
      honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer.  Då
      drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
      och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.