Bibeln / Esra, 9 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                           Esra, 9 Kapitlet

                  Israels äktenskapsförbindelser med
                främmande kvinnor.  Esras klagan inför
                      Gud över folkets otrohet.

  1.  Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till
      mig och sade: »Varken folket i Israel eller prästerna och
      leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken,
      såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava
      bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna,
      jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
  2.  Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina
      söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de
      främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de
      första att begå sådan otrohet.»
      >2 Mos. 34,15 f. 5 Mos. 7,3. Dom. 3,6.
  3.  När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa
      och ryckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup
      sorg.
  4.  Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot
      sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de
      församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i
      min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.

  5.  Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse
      och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned
      på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud,
  6.  och sade: »Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt
      ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss
      över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen.
      >1 Mos. 18,20 f. 2 Krön. 28,9. Ps. 38,5. Dan. 9,7 f.
      >Bar. 1,15 f.
  7.  Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor
      skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar
      och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava
      drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går
      oss ännu i dag.
  8.  Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN,
      vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss,
      och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår
      Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något
      litet andrum i vår träldom.
  9.  Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit
      oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar,
      så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus
      och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda
      och Jerusalem.
 10.  Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta?  Vi hava
      ju övergivit dina bud,
 11.  dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade:
      'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett
      besmittat land, genom de främmande folkens besmittelse, och
      genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det
      från den ena ändan till den andra.
      >3 Mos. 18,25 f. 20,23.
 12.  Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke
      deras döttrar till hustrur åt edra söner.  Ja, I skolen aldrig
      fråga efter deras välfärd och lycka -- detta på det att I mån
      bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det
      till besittning åt edra barn för evärdlig tid.'
      >5 Mos. 7,2 f. 23,6.
 13.  Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom
      våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit
      oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra
      missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som
      denna, bliva räddad --
 14.  skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med
      folk som bedriva sådana styggelser?  Skulle du då icke vredgas
      på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore
      kvar och ingen räddning funnes?
 15.  HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast
      blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes.  Och se,
      nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen
      bestå inför dig.»