Bibeln / Jesaja, 44 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                         Jesaja, 44 Kapitlet

                   HERRENS välsignelse över Israel.
                  Avgudamakarnas dårskap.  Syndernas
                 utplåning.  Upprättelsen genom Kores.

  1.    Men hör nu, du Jakob, min tjänare,
        du Israel, som jag har utvalt.
  2.    Så säger HERREN, han som har skapat dig,
        han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig:
        Frukta icke, du min tjänare Jakob,
        du Jesurun[1], som jag har utvalt.
  3.    Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga
        och strömmar över det torra;
        jag skall utgjuta min Ande över din barn
        och min välsignelse över dina telningar,
  4.    så att de växa upp mitt ibland gräset
        såsom pilträd vid vattenbäckar.
  5.    Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag»,
        och den andre skall åberopa Jakobs namn,
        och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen»
        och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.
  6.    Så säger HERREN, Israels konung,
        och hans förlossare, HERREN Sebaot:
        Jag är den förste, och jag är den siste,
        och förutom mig finnes ingen Gud.
  7.    Och vem talar, såsom jag har gjort,
        alltsedan jag lät urtidsfolket framträda?
        Må han förkunna det och lägga det fram för mig.
        Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.
  8.    Frukten icke och varen icke förskräckta.
        Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta
        och förkunnat det?  I ären ju mina vittnen.
        Finnes väl någon Gud förutom mig?
        Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

  9.  Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar
      kunna icke hjälpa.  Deras bekännare se själva intet och förstå
      intet; därför måste de ock komma på skam.
 10.  Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom
      till intet gagn.
 11.  Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro
      ju allenast människor.  Må de församlas, så många de äro, och
      träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på
      skam.

 12.  Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han
      formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till
      äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och
      försaka att dricka, så att han bliver matt.
 13.  Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på
      trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn
      och märker ut det med passaren; och han gör så därav en
      mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

 14.  Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig
      ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt
      sig lärkträd, och regnet giver dem växt.
 15.  Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och
      värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid.  Men
      därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör
      därav ett beläte och faller ned för det.
 16.  En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del
      därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter
      sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag
      varm, nu njuter jag av brasan.»
 17.  Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte,
      och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför
      det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.»  --
 18.  Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras
      ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet
      begripa.
 19.  Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd,
      att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på
      kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle
      jag då av återstoden göra en styggelse?  Skulle jag falla ned
      för ett stycke trä?»
 20.  Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd
      av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ,
      icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min
      högra hand.»
 21.    Tänk härpå, du Jakob,
        du Israel, ty du är min tjänare;
        jag har danat dig, ja, du är min tjänare.
        Israel, du varder icke förgäten av mig.
 22.    Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln
        och dina synder såsom en sky.
        Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.
 23.    Jublen, I himlar,
            ty HERREN utför sitt verk;
        höjen glädjerop, I jordens djup,
        bristen ut i jubel, I berg,
        du skog med alla dina träd;
        ty HERREN förlossar Jakob,
        han bevisar sig härlig i Israel.
 24.    Så säger HERREN, din förlossare,
        han som danade dig redan i moderlivet:
        »Jag, HERREN, är den som för allt,
        den som ensam utspänner himmelen
        och utan någons hjälp breder ut jorden.
 25.    Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet
        och gör spåmännen till dårar,
        den som låter de vise komma till korta
        och gör deras klokhet till dårskap,
 26.    men som låter sin tjänares ord bliva beståndande
        och fullbordar sina sändebuds rådslag.
        Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott»
        och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda;
        jag skall upprätta ruinerna där.»
 27.    Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut;
        dina strömmar vill jag låta uttorka.»
 28.    Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde,
        han skall fullborda all min vilja,
        och han skall säga om Jerusalem:
            'Det skall bliva uppbyggt'
        och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»

[1]  Se Jesurun i Ordförkl.