Bibeln / Klagovisorna, 2 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                       Klagovisorna, 2 Kapitlet[1]

  1.    Huru höljer icke Herren genom sin vrede
            dottern Sion i mörker!
        Från himmelen ned till jorden kastade han
            Israels härlighet.
        Han vårdade sig icke om sin fotapall
            på sin vredes dag.
      >1 Krön. 28,2. Ps 132,7.
  2.    Utan skonsamhet fördärvade Herren
            alla Jakobs boningar;
        i sin förgrymmelse bröt han ned
            dottern Judas fästen,
        ja, han slog dem till jorden, han oskärade
            riket och dess furstar.
  3.    I sin vredes glöd högg han av
            vart Israels horn;
        han höll sin högra hand tillbaka,
            när fienden kom.
        Jakob förbrände han lik en lågande eld,
            som förtär allt runt omkring.
  4.    Han spände sin båge såsom en fiende,
            med sin högra hand stod han fram såsom en ovän
        och dräpte alla som voro våra ögons lust.
        Över dottern Sions hydda utgöt han
            sin vrede såsom en eld.
      >Ps. 7,13.
  5.    Herren kom såsom en fiende
            och fördärvade Israel,
        han fördärvade alla dess palats,
            han förstörde dess fästen;
        så hopade han över dottern Juda
            jämmer på jämmer.
  6.    Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård,
            han förstörde sin högtidsplats.
        Både högtid och sabbat lät HERREN
            bliva förgätna i Sion,
        och i sin vredes förgrymmelse försköt han
            både konung och präst.
  7.    Herren förkastade sitt altare,
            han gav sin helgedom till spillo.
        Murarna omkring hennes palatser
            gav han i fiendernas hand.
        De hovo upp rop i HERRENS hus
            såsom på en högtidsdag.
  8.    HERREN hade beslutit att förstöra
            dottern Sions murar;
        han spände mätsnöret till att fördärva
            och drog sin hand ej tillbaka.
        Han lät sorg komma över vallar och murar;
            förfallna ligga de nu alla.
      >2 Kon. 21,13. Jes. 34,11. Sak. 1,16.
  9.    Hennes portar sjönko ned i jorden,
            han bräckte och krossade hennes bommar.
        Hennes konung och furstar leva bland hedningar,
            ingen lag finnes mer;
        hennes profeter undfå ej heller
            någon syn från HERREN.
      >Ps. 74,9.
 10.    Dottern Sions äldste sitta där
            stumma på jorden,
        de hava strött stoft på sina huvuden
            och höljt sig i sorgdräkt;
        Jerusalems jungfrur
            sänka sina huvuden mot jorden.
 11.    Mina ögon äro förtärda av gråt,
            mitt innersta är upprört,
        min lever är såsom utgjuten på jorden
            för dottern mitt folks skada;
        ty barn och spenabarn försmäkta
            på gatorna i staden.
      >Klag. 1,20.
 12.    De ropa till sina mödrar:
            »Var få vi bröd och vin?»
        Ty försmäktande ligga de såsom slagna
            på gatorna i staden;
        ja, de uppgiva sin anda
            i sina mödrars famn.
 13.    Vad jämförligt skall jag framlägga för dig,
            du dotter Jerusalem?
        Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst,
            du jungfru dotter Sion?
        Din skada är ju stor såsom ett hav;
            vem kan hela dig?
 14.    Dina profeters syner
            voro falskhet och flärd,
        de blottade icke för dig din missgärning,
            så att du kunde bliva upprättad;
        de utsagor de förkunnade för dig
            voro falskhet och förförelse.
      >Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f.
 15.    Alla vägfarande slå ihop händerna,
            dig till hån;
        de vissla och skaka huvudet
            åt dottern Jerusalem:
        »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet',
            'hela jordens fröjd'?»
      >Job 27,28. Ps. 48,3. 5O,2.
 16.    Alla dina fiender spärra upp
            munnen emot dig,
        de vissla och bita samman tänderna,
            de säga: »Vi hava fördärvat henne.
        Ja, detta är den dag som vi bidade efter;
            nu hava vi upplevat och sett den.»
      >Ps. 22,14. Klag. 3,46.
 17.    HERREN har gjort vad han hade beslutit,
            han har fullbordat sitt ord,
        vad han för länge sedan hade förordnat;
            han har brutit ned utan förskoning.
        Och han har låtit fienden glädjas över dig,
            han har upphöjt dina ovänners horn.
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 18.    Deras hjärtan ropa till Herren.
            Du dottern Sions mur,
        låt dina tårar rinna som en bäck,
            både dag och natt;
        låt dig icke förtröttas,
            unna ditt öga ingen ro.
 19.    Stå upp, ropa högt i natten,
            när dess väkter begynna,
        utgjut ditt hjärta såsom vatten
            inför Herrens ansikte;
        lyft upp till honom dina händer
            för dina barns liv,
        ty de försmäkta av hunger
            i alla gators hörn.
      >Ps. 62,9.
 20.    Se, HERRE, och akta på
            vem du så har hemsökt.
        Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt,
            barnen som de hava burit i sin famn?
        Skall man i Herrens helgedom
            dräpa präster och profeter?
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53 f. Jer. 19,9. Klag. 4,10.
 21.    På jorden, ute på gatorna, ligga de,
            både unga och gamla;
        mina jungfrur och mina unga män
            hava fallit för svärd.
        Du dräpte på din vredes dag,
            du slaktade utan förskoning.
 22.    Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig
            förskräckelser ifrån alla sidor;
        och på HERRENS vredes dag fanns ingen
            som blev räddad och slapp undan.
        Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,
            dem förgjorde min fiende.
      >Klag. 1,15.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.