- Project Runeberg -  Bibeln /
Hesekiel, 20 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                        Hesekiel, 20 Kapitlet

                Israels gensträvighet, förkastelse och
               slutliga återupprättelse.  Elden i skogen
                               söderut.

  1.  I sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några av
      de äldste i Israel för att fråga HERREN; och de satte sig ned
      hos mig.
      >Hes. 14,1.
  2.  Då kom HERRENS ord till mig han sade:
  3.  Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem:
      Så säger Herren, HERREN: Haven I kommit för att fråga mig?  Så
      sant jag lever, jag låter icke fråga mig av eder, säger Herren,
      HERREN.
  4.  Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du människobarn, så
      förehåll dem deras fäders styggelser
  5.  och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: På den dag då jag
      utvalde Israel, då upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs
      hus' barn och gjorde mig känd för dem i Egyptens land; jag
      upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag är HERREN,
      eder Gud.
      >2 Mos. 6,8. 5 Mos. 7,6.
  6.  På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur
      Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett
      land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
      härligast bland alla länder.
      >2 Mos 3,8. Jer. 3,19.
  7.  Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons
      styggelser, och ingen orene sig på Egyptens eländiga avgudar;
      jag är HERREN, eder Gud.»
      >3 Mos. 18,3. Jos. 24,14. Hes. 23,3.
  8.  Men de voro gensträviga mot mig och ville icke höra på mig; de
      kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de
      övergåvo icke Egyptens eländiga avgudar.  Då tänkte jag på att
      utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på
      dem mitt i Egyptens land.
      >5 Mos. 9,7, 24.
  9.  Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
      detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, bland vilka de
      levde, och i vilkas åsyn jag gjorde mig känd för dem, i det jag
      förde dem ut ur Egyptens land.

 10.  Så förde jag dem då ut ur Egyptens land och lät dem komma in i
      öknen.
 11.  Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rätter;
      den människa som gör efter dem får leva genom dem.
      >2 Mos. 15,26. 20,1 f. 3 Mos. 18,5. 5 Mos. 5,1 f. 30,6.
      >Rom. 10,5. Gal. 3,12.
 12.  Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan
      mig och dem, för att man skulle veta att jag är HERREN, som
      helgar dem.
      >2 Mos. 16,23 f. 20,8. 31,13, 17. Jes. 58,13.
 13.  Men Israels hus var gensträvigt mot mig i öknen; de vandrade
      icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rätter, fastän den
      människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock
      svårt mina sabbater.  Då tänkte jag på att utgjuta min
      förtörnelse över dem i öknen och så förgöra dem.
      >4 Mos. 14,2. 15,32.
 14.  Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
      detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn
      jag hade fört dem ut.
      >1 Mos. 14,13 f. 5 Mos. 9,28.
 15.  Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag
      icke skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem,
      ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
      härligast bland alla länder --
      >4 Mos. 14,21 f. 5 Mos. 1,34 f.
 16.  detta därför att de föraktade mina rätter och icke vandrade
      efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras
      hjärtan följde efter deras eländiga avgudar.
 17.  Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem icke; jag
      gjorde icke alldeles ände på dem i öknen.

 18.  Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra
      efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller
      orena eder på deras eländiga avgudar.
 19.  Jag är HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och håller
      mina rätter och gören efter dem.
      >5 Mos. 4,1.
 20.  Och helgen mina sabbater, och må de vara ett tecken mellan mig
      och eder, för att man må veta att jag är HERREN, eder Gud.
 21.  Men deras barn voro gensträviga mot mig; de vandrade icke efter
      mina stadgar och höllo icke mina rätter, så att de gjorde efter
      dem fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de
      ohelgade ock mina sabbater.  Då tänkte jag på att utgjuta min
      förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem i öknen.
 22.  Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde
      jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva
      vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.
 23.  Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att
      förskingra dem bland folken och förströ dem i länderna,
      >3 Mos. 26,39 f. 5 Mos. 28,64 f.
 24.  eftersom de icke gjorde efter mina rätter, utan föraktade mina
      stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon
      hängde vid deras fäders eländiga avgudar.
 25.  Därför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras båtnad,
      och rätter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
      >Jer.8,8 Apg. 7,42 f. Rom. 1,24 f. 2 Tess. 2,10 f.
 26.  Och jag lät dem orena sig med sina offerskänker, med att låta
      allt som öppnade moderlivet gå genom eld, ty jag ville slå dem
      med förfäran, på det att de skulle förstå att jag är HERREN.
      >Krön. 33,6. Hes. 16,20 f.

 27.  Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem:
      Så säger Herren, HERREN: Också därmed hava edra fäder hädat mig,
      att de hava begått otrohet mot mig.
 28.  När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft
      hand hade lovat att giva dem, och när de så där fingo se någon
      hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina
      slaktoffer och framburo där sina offergåvor, mig till
      förtörnelse, och läto där sina offers välbehagliga lukt uppstiga
      och utgöto där sina drickoffer.
      >Jes. 57,5 f.
 29.  Då sade jag till dem: »Vad är detta för en offerhöjd[1], denna
      som I kommen[2] till?»  Därav fick en sådan plats namnet
      »offerhöjd», såsom man säger ännu i dag.

 30.  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Skolen då
      I orena eder på samma sätt som edra fäder gjorde, och i trolös
      avfällighet löpa efter deras styggelser?
 31.  I orenen eder ännu i dag på alla edra eländiga avgudar, i det
      att I frambären åt dem edra offerskänker och låten edra barn gå
      genom eld.  Skulle jag då låta fråga mig av eder, I av Israels
      hus?  Nej, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ja låter icke
      fråga mig av eder.
 32.  Och förvisso skall icke det få ske som har kommit eder i sinnet,
      då I tänken: »Vi vilja bliva såsom hedningarna, såsom folken i
      andra länder: vi vilja tjäna trä och sten.
      >5 Mos. 4,28.
 33.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, med stark hand och
      uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen
      regera över eder.
 34.  Och med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse
      skall jag föra eder ut ifrån folken och församla eder från de
      länder i vilka I ären förströdda.
      >Hes. 11,17.
 35.  Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och där skall jag gå
      till rätta med eder, ansikte mot ansikte.
      >Hos. 2,14.
 36.  Likasom jag gick till rätta med edra fäder i öknen vid Egyptens
      land, så skall jag ock gå till rätta med eder, säger Herren,
      HERREN.
 37.  Och jag skall låta eder draga fram under staven och tvinga eder
      in i förbundets band.
 38.  Och jag skall rensa bort ifrån eder dem som sätta sig upp emot
      mig och avfalla från mig, jag skall skaffa bort dem ur det land
      där de nu bo, men in i Israels land skola de icke få komma; och
      I skolen förnimma att jag är HERREN.

 39.  Men hören nu, I av Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Välan,
      gån åstad och tjänen edra eländiga avgudar, var och en dem han
      har.  Sedan skolen I förvisso komma att höra på mig, och I
      skolen då icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskänker
      och edra eländiga avgudar.
 40.  Ty på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren,
      HERREN där skall hela Israels hus tjäna mig, så många därav som
      finnas i landet; där skall jag finna behag i dem, där skall jag
      hava lust till edra offergärder och till förstlingen av edra
      gåvor, vadhelst I viljen helga.
 41.  Vid den välbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, när
      tiden kommer, att jag för eder ut ifrån folken och församlar
      eder från de länder i vilka I ären förströdda.  Och jag skall
      bevisa mig helig på eder inför folkens ögon.
 42.  Ja, I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag låter eder
      komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand
      lovade att giva åt edra fäder.
 43.  Och där skolen I tänka tillbaka på edra vägar och på alla de
      gärningar som I orenaden eder med; och I skolen känna leda vid
      eder själva för allt det onda som I haven gjort.
      >Hes. 6,9. 16,61 f. 36,31.
 44.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag så handlar med
      eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vägar och
      edra skändliga gärningar, I av Israels hus, säger Herren,
      HERREN.

 45.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 46.  Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot
      söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;
 47.  säg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: Så säger Herren,
      HERREN: Se, jag skall tända upp en eld i dig, och den skall
      förtära alla träd i dig, både de friska och de torra; den
      flammande lågan skall icke kunna släckas, och av den skola allas
      ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr.
      >Jes. 10,17 f.
 48.  Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptänt den; den
      skall icke kunna släckas.

 49.  Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE!  Dessa säga om mig: 'Denne
      talar ju gåtor.'»

[1]  Hebr. habbamá.
[2]  Hebr. habbaím.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/26_20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free