- Project Runeberg -  Bibeln /
Apostlagärningarna, 5 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                    Apostlagärningarna, 5 Kapitlet

                 Ananias och hans hustru straffas för
                  bedrägeri.  Apostlarna göra under,
               fängslas, befrias av en ängel, inkallas
                   för Stora rådet, men lösgivas på
                         Gamaliels uppmaning.

  1.  Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
      jordagods,
  2.  och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
      betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
      apostlarnas fötter.
  3.  Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
      hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
      undan något av betalningen för jordstycket?
  4.  Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
      var sålt, voro ju penningarna i din makt.  Huru kunde du få
      något sådant i sinnet?  Du har ljugit, icke för människor, utan
      för Gud.»
  5.  När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
      Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
  6.  Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
      honom och begrovo honom.

  7.  Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
      om, vad som hade skett.
  8.  Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
      sålden jordstycket?»  Hon svarade: »Ja, för den summan.»
  9.  Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
      att fresta Herrens Ande?  Se, härutanför dörren höras nu
      fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
      ut också dig.»
 10.  Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
      när de unge männen kommo in, funno de henne död.  De buro då ut
      henne och begrovo henne bredvid hennes man.
 11.  Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
      som hörde detta.

 12.  Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
      folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
      pelargång.
 13.  Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
      höll dem i ära.
 14.  Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
      både män och kvinnor.
 15.  Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
      sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
      måtte falla på någon av dem.
 16.  Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
      skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
      orena andar; och alla blevo botade.

 17.  Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de
      som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av
      nitälskan
 18.  och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
 19.  Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
      förde ut dem och sade:
 20.  »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
      alla det sanna livets ord.»
 21.  När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
      helgedomen och undervisade.

      Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
      sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste.  Därefter
      sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
 22.  Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
      De vände då tillbaka och omtalade detta
 23.  och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
      stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
      därinne.»
 24.  När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
      visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
      bliva av detta.
 25.  Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
      fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

 26.  Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
      dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
      folket.
 27.  Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
      rådet.  Och översteprästen anställde förhör med dem
 28.  och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
      det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
      undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
      oss.»
 29.  Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
      lyda Gud mer än människor.
 30.  Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
      och dödat.
 31.  Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
      frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
      förlåtelse.
 32.  Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
      vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

 33.  När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
      dem.
 34.  Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
      allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
      stund skulle föra ut männen.
 35.  Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
      I tänken göra med dessa män.
 36.  För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
      något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
      hundra män.  Och han blev dödad, och alla som hade trott på
      honom förskingrades och blevo till intet.
 37.  Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
      skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
      så att de följde honom.  Också han förgicks, och alla som hade
      trott på honom blevo förskingrade.
 38.  Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
      låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
      av människor, så kommer det att slås ned;
 39.  men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män.  Sen
      till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

 40.  Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
      hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
      läto dem därefter gå.

 41.  Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
      aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
 42.  Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
      hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/44_05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free