- Project Runeberg -  Bibeln /
Apostlagärningarna, 7 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                    Apostlagärningarna, 7 Kapitlet

               Stefanus' tal inför Stora rådet och hans
                              martyrdöd.

  1.  Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
  2.  Då sade han:

      »Bröder och fäder, hören mig.  Härlighetens Gud uppenbarade sig
      för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
      förrän han bosatte sig i Karran,
  3.  och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
      drag till det land som jag skall visa dig.'
  4.  Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
      Karran.  Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
      därifrån till detta land, där I nu bon.
  5.  Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
      fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
      åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
      hade någon son.
  6.  Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
      främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
      göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
  7.  'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
      'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
      plats.'

  8.  Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom.  Och så
      födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
      Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.

  9.  Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
      Egypten.  Men Gud var med honom
 10.  och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
      och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
      satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
 11.  Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
      betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
 12.  Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
      fäder åstad dit, en första gång.
 13.  Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
      sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
 14.  Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
      och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
 15.  Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
      våra fäder.
 16.  Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
      som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
      Sikem.

 17.  Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
      som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
      Egypten,
 18.  till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
      av Josef.
 19.  Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
      våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
      att dessa icke skulle bliva vid liv.

 20.  Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
      Gud.  Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
 21.  sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
      till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
 22.  Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
      mäktig i ord och gärningar.
 23.  Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
      sina bröder, Israels barn.
 24.  När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
      i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
      egyptiern.
 25.  Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
      ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
 26.  Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
      ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
      gören I då varandra orätt?'
 27.  Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
      sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
 28.  Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
 29.  Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
      Madiams land och födde där två söner.

 30.  Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
      i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
 31.  När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
      gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
 32.  'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.'  Då
      greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
 33.  Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
      platsen där du står är helig mark.
 34.  Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
      suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
      Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.

 35.  Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt
      dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en
      hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
      honom i törnbusken.
 36.  Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
      Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.

 37.  Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall
      Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
 38.  Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
      både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
      tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
      dem åt eder.
 39.  Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
      honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
 40.  och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
      vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
      ut ur Egyptens land.'
 41.  Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
      avguden och gladde sig över sina händers verk.
 42.  Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
      härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
        'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
        under de fyrtio åren i öknen,
        I av Israels hus?
 43.    Nej, I buren Moloks tält
        och guden Romfas stjärna,
        de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
        Därför skall jag låta eder föras åstad
        ända bortom Babylon.'

 44.  Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
      som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
      göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
 45.  Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
      hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
      fördrev för våra fäder.  Så var det ända till Davids tid.
 46.  Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum
      till boning' åt Jakobs Gud.
 47.  Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
 48.  Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
      det är såsom profeten säger:
 49.    'Himmelen är min tron,
        och jorden är min fotapall;
        vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
        och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
 50.    Min hand har ju gjort allt detta.'

 51.  I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
      emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
 52.  Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt?  De hava ju
      dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
      som I själva nu haven förrått och dräpt,
 53.  I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
      haven hållit den.»

 54.  När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
      och beto sina tänder samman mot honom.
 55.  Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
      se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
 56.  Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
      Guds högra sida.»
 57.  Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
      alla på en gång emot honom
 58.  och förde honom ut ur staden och stenade honom.  Och vittnena
      lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
 59.  Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
      »Herre Jesus, tag emot min ande.»
 60.  Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre,
      tillräkna dem icke denna synd.»  Och när han hade sagt detta,
      avsomnade han.

8:1.  [1]

[1]  Apg 8:1a hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/44_07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free