Apostlagärningarna, 9 Kapitlet
Saulus omvändes, predikar i Damaskus och
i Jerusalem. Församlingen tillväxer.
Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.
1. Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
lärjungar, gick till översteprästen
2. och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
att, om han funne några som voro på »den vägen»[1], vare sig män
eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
3. Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
4. Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
5. Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus,
den som du förföljer.
6. Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
vad du har att göra.»
7. Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
8. Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid
handen och ledde honom in i Damaskus.
9. Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
drack.
10. Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom
sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag,
Herre.»
11. Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
12. Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
13. Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
14. Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
15. Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
konungar och inför Israels barn;
16. och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
namns skull.»
17. Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
uppfylld av helig ande.»
18. Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
19. Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.
Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
Damaskus.
20. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
var Guds Son.
21. Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
»Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
föra sådana människor bundna till översteprästerna?»
22. Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
Messias.
23. När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
honom ur vägen;
24. men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att
kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
stadsportarna både dag och natt,
25. togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.
26. När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
han verkligen var en lärjunge.
27. Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
predikat i Jesu namn.
28. Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
predikade frimodigt i Herrens namn;
29. och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de
gjorde försök att röja honom ur vägen.
30. När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
sände honom därifrån vidare till Tarsus.
31. Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
32. Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
33. Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
legat till sängs; han var nämligen lam.
34. Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.
35. Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
omvände sig till Herren.
36. I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
detsamma som Dorkas).[2] Hon överflödade i goda gärningar och
gav allmosor rikligen.
37. Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och
man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
38. Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
dröjsmål komma till dem.
39. Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit,
förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
40. Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
»Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
Petrus, satte hon sig upp.
41. Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
framför den.
42. Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
Herren.
43. Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
namn Simon.
[1] Se Väg i Ordförkl.
[2] Båda namnen betyda hind; det förra är ett arameiskt ord, det
senare ett grekiskt.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/44_09.html
