- Project Runeberg -  Bibeln /
Apostlagärningarna, 9 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                    Apostlagärningarna, 9 Kapitlet

               Saulus omvändes, predikar i Damaskus och
                 i Jerusalem.  Församlingen tillväxer.
                Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.

  1.  Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
      lärjungar, gick till översteprästen
  2.  och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
      att, om han funne några som voro på »den vägen»[1], vare sig män
      eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

  3.  Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
      sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
  4.  Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
      honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
  5.  Då sade han: »Vem är du, Herre?»  Han svarade: »Jag är Jesus,
      den som du förföljer.
  6.  Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
      vad du har att göra.»
  7.  Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
      ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
  8.  Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
      ögon, kunde han icke mer se något.  De togo honom därför vid
      handen och ledde honom in i Damaskus.
  9.  Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
      drack.

 10.  Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias.  Till honom
      sade Herren i en syn: »Ananias!»  Han svarade: »Här är jag,
      Herre.»
 11.  Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
      kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
      Saulus, från Tarsus.  Ty se, han beder.
 12.  Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
      och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
 13.  Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
      ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
 14.  Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
      fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
 15.  Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
      utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
      konungar och inför Israels barn;
 16.  och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
      namns skull.»

 17.  Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
      händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
      mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
      har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
      uppfylld av helig ande.»
 18.  Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
      fick sin syn igen.  Och han stod upp och lät döpa sig.
 19.  Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.

      Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
      Damaskus.
 20.  Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
      var Guds Son.
 21.  Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
      »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
      det namnet?  Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
      föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

 22.  Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
      som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
      Messias.

 23.  När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
      honom ur vägen;
 24.  men deras anslag blev bekant för Saulus.  Och då de nu, för att
      kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
      stadsportarna både dag och natt,
 25.  togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
      muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

 26.  När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
      lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
      han verkligen var en lärjunge.
 27.  Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
      förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
      talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
      predikat i Jesu namn.
 28.  Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
      predikade frimodigt i Herrens namn;
 29.  och han talade och disputerade med de grekiska judarna.  Men de
      gjorde försök att röja honom ur vägen.
 30.  När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
      sände honom därifrån vidare till Tarsus.

 31.  Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
      Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
      och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

 32.  Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
      han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
 33.  Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
      legat till sängs; han var nämligen lam.
 34.  Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
      Stå upp och lägg ihop din bädd.»  Då stod han strax upp.
 35.  Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
      omvände sig till Herren.

 36.  I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
      detsamma som Dorkas).[2]  Hon överflödade i goda gärningar och
      gav allmosor rikligen.
 37.  Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog.  Och
      man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
 38.  Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
      var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
      dröjsmål komma till dem.
 39.  Petrus stod då upp och följde med dem.  Och när han kom dit,
      förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
      honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
      som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
 40.  Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
      sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
      »Tabita, stå upp.»  Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
      Petrus, satte hon sig upp.
 41.  Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
      sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
      framför den.
 42.  Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
      Herren.
 43.  Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
      namn Simon.

[1]  Se Väg i Ordförkl.
[2]  Båda namnen betyda hind; det förra är ett arameiskt ord, det
     senare ett grekiskt.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/44_09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free