- Project Runeberg -  Bibeln /
Apostlagärningarna, 13 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                   Apostlagärningarna, 13 Kapitlet

                Början av Paulus' första missionsresa:
                  Paulus utsändes med Barnabas från
               Antiokia i Syrien; de predika evangelium
                 på Cypern och i Antiokia i Pisidien;
                  judarna förkasta, men hedningarna
                         mottaga evangelium.

  1.  I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
      och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
      från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
      fosterbroder[1], och Saulus.
  2.  När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
      Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
      har kallat dem till.»
  3.  Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
      begiva sig åstad.

  4.  Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
      ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
  5.  Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
      judarnas synagogor.  De hade också med sig Johannes såsom
      tjänare.
  6.  Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
      de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
      Barjesus,
  7.  som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus.  Denne var en
      förståndig man.  Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
      begärde att få höra Guds ord.

  8.  Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
      stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
      till tro.
  9.  Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
      fäste ögonen på honom
 10.  och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags
      svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
      du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
 11.  Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
      bliva blind och icke kunna se solen.»  Och strax föll töcken och
      mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
      som kunde leda honom.
 12.  När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
      Herrens lära och kom till tro.

 13.  Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
      till Perge i Pamfylien.  Där skilde sig Johannes ifrån dem och
      vände tillbaka till Jerusalem.
 14.  Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
      Pisidien.  Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
      sig där.
 15.  Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
      synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I
      något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.»
 16.  Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:

      »I män av Israels hus och I som 'frukten Gud'[2], hören mig.
 17.  Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
      detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
      land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.
 18.  Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
      i öknen.
 19.  Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
      han dessas land till arvedelar åt dem.
 20.  Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
      Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
 21.  Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en
      man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

 22.  Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
      Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har
      funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta.  Han skall
      i alla stycken göra min vilja.'
 23.  Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
      Frälsare åt Israel.
 24.  Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
      bättringens döpelse för hela Israels folk.
 25.  Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad
      I menen mig vara, det är jag icke.  Men se, efter mig kommer den
      vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'

 26.  Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
      här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning
      blivit sänt.
 27.  Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
      honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
      utsagor, vilka var sabbat föreläses;
 28.  och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
      döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
 29.  När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
      honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
      grav.
 30.  Men Gud uppväckte honom från de döda.
 31.  Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
      hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
      vittnen inför folket.

 32.  Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
      gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
      deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
 33.  såsom ock är skrivet i andra psalmen:
        'Du är min Son,
        jag har i dag fött dig.'
 34.  Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
      mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
      dessa ord:
        'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
        som jag i trofasthet har givit åt David.'
 35.  Därför säger han ock i en annan psalm:
        'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'
 36.  När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
      blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
 37.  men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
 38.  Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
      förlåtelse förkunnas för eder,
 39.  och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
      ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva
      friade.
 40.  Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
      profeterna:
 41.    'Sen här, I föraktare, och förundren eder,
        och bliven till intet;
        ty en gärning utför jag i edra dagar,
        en gärning som I alls icke skullen tro,
        om den förtäljdes för eder.'»

 42.  När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
      skulle tala för dem om samma sak.
 43.  Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
      gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas.  Dessa talade då
      till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.

 44.  Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
      Guds ord.
 45.  Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
      och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
 46.  Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord
      måste i första rummet förkunnas för eder.  Men eftersom I stöten
      det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
      livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
 47.  Ty så har Herren bjudit oss:
        'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
        för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'»

 48.  När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
      ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
      evigt liv.
 49.  Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.

 50.  Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så
      ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
      mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
      område.
 51.  Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
      till Ikonium.

 52.  Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

[1]  Se Fosterbroder i Ordförkl.
[2]  Se Frukta Gud i Ordförkl.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/44_13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free