Bibeln / Apostlagärningarna, 21 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                   Apostlagärningarna, 21 Kapitlet

               Paulus avslutar sin tredje missionsresa,
                hjälper vid återkomsten till Jerusalem
                   några män att infria ett löfte,
                  överfalles därvid i helgedomen av
                   judarna och bortföres fängslad.

  1.  Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
      till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
      Patara.
  2.  Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
      det gingo vi ombord och lade ut.
  3.  Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
      vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
      där skulle skeppet lossa sin last.
  4.  Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
      dagar.  Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
      han icke borde begiva sig till Jerusalem.
  5.  Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
      och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
      ända utom staden.  Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
      bådo
      >Apg. 20,36.
  6.  och togo sedan avsked av varandra.  Därefter stego vi ombord på
      skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

  7.  Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
      sjöresan.  Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
      dem en dag.
  8.  Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
      Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
      stannade kvar hos honom.
      >Apg. 6,5. Ef. 4,11.
  9.  Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
      gåva.
      >Apg. 2,17.
 10.  Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
      profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
      >Apg. 11,28.
 11.  När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
      därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
      Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
      binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
      hedningarnas händer.'»
      >Apg. 20,22 f
 12.  När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
      honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
      >Matt. 16,22.
 13.  Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
      hjärta?  Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
      ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»
 14.  Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
      sade: »Ske Herrens vilja.»
      >Matt. 6,10. Luk. 22,42.

 15.  Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
      upp till Jerusalem.
 16.  Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
      dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
      lärjunge, som vi skulle gästa hos.
 17.  Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
      glädje.

 18.  Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
      ock alla de äldste.
      >Apg. 15,13.
 19.  Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
      det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
      bland hedningarna.
      >Apg. 14,27. 15,4.
 20.  När de hörde detta, prisade de Gud.  Och de sade till honom: »Du
      ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
      till tro, och alla nitälska de för lagen.
      >Apg. 15,1. Rom. 10,2 f.
 21.  Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
      spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
      att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
      efter vad stadgat är.
      >Apg. 16,3. 1 Kor. 9,20 f.
 22.  Vad är då att göra?  Helt visst skall man få höra att du har
      kommit hit.
 23.  Gör därför såsom vi nu vilja säga dig.  Vi hava här fyra män som
      hava bundit sig genom ett löfte.
      >4 Mos. 6,2 f. Apg. 18,18.
 24.  Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
      åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
      huvuden.  Då skola alla förstå att intet av allt det som har
      blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
      vandrar efter lagen och håller den.
 25.  Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
      här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
      till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
      av förkvävda djur och för otukt.»
      >Apg. 15,19 f.

 26.  Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig
      tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till
      känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit
      helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för
      var och en särskild av dem.
      >Apg. 24,18.

 27.  När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
      Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket.  Och
      de grepo honom
 28.  och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp!  Här är den man
      som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
      lagen och emot denna plats.  Därtill har han nu ock fört greker
      in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»
      >5 Mos. 23,3. Hes. 44,7 . Apg. 6,13. 24,6.
 29.  De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
      tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
      helgedomen.
      >Apg. 20,4.
 30.  Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
      tillsammans.  Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
      ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.

 31.  Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
      översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
      uppror.
 32.  Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
      ned till dem.  Och när de fingo se översten och krigsmännen,
      upphörde de att slå Paulus
 33.  Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
      skulle fängsla honom med två kedjor.  Och han frågade vem han var
      och vad han hade gjort.
 34.  Men bland folket ropade den ene så, den andre så.  Då han alltså
      för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
      att man skulle föra honom till kasernen.
 35.  Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
      på, att han måste bäras av krigsmännen,
 36.  ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»
      >Apg. 22,22.

 37.  Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
      »Tillstädjes det mig att säga något till dig?»  Han svarade: »Kan
      du tala grekiska?
 38.  Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
      'dolkmännens'[1] uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
      öknen?»
 39.  Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
      medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien.  Men jag beder
      dig, tillstäd mig att tala till folket.»
 40.  Och han tillstadde honom det.  Då gav Paulus från trappan, där
      han stod, med handen ett tecken åt folket.  Och sedan där hade
      blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska[2] och sade:

[1]  Se Dolkmän i Ordförkl.