Bibeln / Paulus' brev till galaterna, 2 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

               Paulus' brev till galaterna, 2 Kapitlet

                Paulus framhåller huru det evangelium,
               som han förkunnar för hedningarna, till
                  fullo har blivit godkänt också av
                apostlarna i Jerusalem, och huru han i
               Antiokia mot Petrus har försvarat detta
                 frihetens evangelium.  Både judar och
                hedningar bliva rättfärdiga av tro på
                    Kristus, icke av laggärningar.

  1.  Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
      åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
  2.  Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit.  Och
      för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
      bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
      stodo högst i anseende -- detta av oro för att mitt strävande nu
      vore förgäves eller förut hade varit det.
  3.  Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
      att låta omskära sig.
  4.  Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
      upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
      bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
      ville trälbinda oss.
  5.  Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
      underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
      bevarad hos eder.
  6.  Och vad angår dem som ansågos något vara -- hurudana de nu voro,
      det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen --
      så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
      pålägga mig några nya förpliktelser.
  7.  Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
      evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
      omskurna på sin del --
  8.  ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
      bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna
      --
  9.  och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
      räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
      Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
      stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
      de omskurna.
 10.  Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
      också vinnlagt mig om att göra.

 11.  Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
      ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
 12.  Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
      kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
      sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
 13.  Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
      och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
 14.  Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
      evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
      som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
      judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
      judiskt sätt?»

 15.  Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
      »hedniska syndare»;
 16.  men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
      laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
      satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
      rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar.  Ty av
      laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
 17.  Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
      Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
      syndatjänare?  Bort det!
 18.  Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
      brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
 19.  Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
      att jag skall leva för Gud.  Jag är korsfäst med Kristus,
 20.  och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
      som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
      har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
 21.  Jag förkastar icke Guds nåd.  Om rättfärdighet kunde vinnas
      genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.