Bibeln / Johannes' uppenbarelse, 18 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                 Johannes' uppenbarelse, 18 Kapitlet

                            Babylons fall.

  1.  Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han
      hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.
  2.  Och han ropade med stark röst och sade:

      »Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
      för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
      tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
  3.  Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
      på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
      hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»

  4.  Och jag hörde en annan röst från himmelen säga:

      »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
      delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
  5.  Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
      kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
  6.  Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
      igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk
      vari hon har iskänkt.
  7.  Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken
      pina och sorg mån I bereda henne.  Eftersom hon säger i sitt
      hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
      änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg',
  8.  därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
      död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld.  Ty
      stark är Herren Gud, han som har dömt henne.

  9.  Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
      vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
      se röken av hennes brand.
 10.  De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola
      säga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
      Plötsligt har nu din dom kommit.'

 11.  Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
      mer köper de varor som de frakta:
 12.  guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
      siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
      arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
      marmor,
 13.  därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
      välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
      och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.
 14.  De frukter som din själ hade begär till hava försvunnit ifrån
      dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
      för dig och skall aldrig mer bliva funnet.
 15.  De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
      henne, de skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina; de
      skola gråta och sörja
 16.  och skola säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
      fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
      ädla stenar och pärlor!
 17.  I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.'

      Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
      som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån;
 18.  och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: 'Var
      fanns den stora stadens like?'
 19.  Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
      och säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
      därinne, som hade skepp på havet, blevo rika!  I ett ögonblick
      har den nu blivit förödd.

 20.  Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
      helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
      över henne och utkrävt vedergällning för eder!»

 21.  Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
      kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
      staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.
 22.  Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
      skall aldrig mer något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
      någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
      bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;
 23.  en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
      brud skall aldrig mer höras i dig -- du vars köpmän voro stormän
      på jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,
 24.  och i vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de
      människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»