Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostlagärningarna - 27 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 27:18-40. Apostlagärningarna.
236
Syrtenrevlarna,lade de ut drivankare
och läto skeppet så driva.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt
ansattes av stormen, vräkte de
dagen därefter en del av lasten över
bord.
19 På tredje dagen kastade de med
egna händer ut skeppsredskapen.
20 Och då under flera dagar varken
sol eller stjärnor hade synts, och
stormen låg ganska hårt på, hade
vi icke mer något hopp om räddning.
21 Då nu många funnos, som
ingenting ville förtära, trädde Paulus
upp mitt ibland dem och sade: "I
män, I haden bort lyda mig och
icke avsegla från Kreta; I haden då
kunnat spara eder dessa
vedervärdigheter och denna olycka.
22 Men nu uppmanar jag eder att
vara vid gott mod, ty ingen av eder
skall förlora sitt liv; allenast skeppet
skall gå förlorat.
23 Ty i natt kom en ängel från
den Gud, som jag tillhör, och som
jag också tjänar, och stod bredvid
mig och sade: Apg. 23: ii.
24 ’Frukta icke, Paulus. Du skall
komma att stå inför kejsaren; och
se, Gud har skänkt dig alla dem,
som segla med dig.’
25 Våren därför vid gott mod, I
män; ty jag har den förtröstan till
Gud, att så skall ske, som mig är
sagt.
26 Men på en ö måste vi bliva
kastade." Apg. 28: i.
27 När vi nu den fjortonde natten
drevo omkring på Adriatiska havet,
tyckte sjömännen sig vid
midnattstiden finna, att de närmade sig något
land.
28 De lodade då och funno tjugo
famnars djup. När de hade
kommit ett litet stycke längre fram,
lodade de åter och funno femton
famnars djup.
29 Då fruktade de, att vi skulle
stöta på något skarpt grund, och
kastade därför ut fyra ankaren från
akterskeppet och längtade efter att
det skulle dagas.
30 Sjömännen ville emellertid fly
ifrån skeppet och firade ned
skeppsbåten i havet, under föregivande att
de tänkte föra ut ankaren ifrån
förskeppet.
31 Då sade Paulus till
hövitsman-nen och krigsmännen: "Om icke
dessa stanna kvar på skeppet, så
kunnen I icke räddas."
32 Då höggo krigsmännen av de
tåg, som höllo skeppsbåten, och läto
den fara.
33 Medan det nu höll på att dagas,
uppmanade Paulus alla att taga sig
mat och sade: "Det är i dag fjorton
dagar, som I haven väntat och
förblivit fastande, utan att förtära något.
34 Därför uppmanar jag eder att
taga eder mat; detta skall förhjälpa
eder till räddning. Ty på ingen av
eder skall ett huvudhår gå förlorat."
Matt. 10: 30. Luk. 12: 7. 21: 18.
35 När han hade sagt detta, tog han
ett bröd och tackade Gud i allas
åsyn och bröt det och begynte äta.
Joh. 6: 11.
36 Då blevo alla de andra vid gott
mod och togo sig mat, också de.
37 Och vi voro på skeppet
tillsammans två hundra sjuttiosex
personer.
38 Sedan de hade ätit sig mätta,
lättade de skeppet genom att kasta
vetelasten i havet.
39 När det blev dag, kände de
icke igen landet; men de blevo varse
en vik med låg strand och beslöto
då att, om möjligt, låta skeppet driva
upp på denna.
40 De kapade så ankartågen på
båda sidor och lämnade ankarna
kvar i havet; tillika lösgjorde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
