This is a special version of Bibeln, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
Mellan 1994 och 1996 samordnade Projekt Runeberg en pionjärgärning där ett tjugotal frivilliga knappade in hela Bibelns text, ett kapitel i taget, och turades om med korrekturläsningen. Syftet var att få fri tillgång till den svenska bibeltexten i elektronisk form på Internet. Den nya översättningen, Bibel 2000, var ännu inte färdig och omfattades därtill av upphovsrätt vilket hindrar den fria spridningen, så frivilligprojektet baserades på 1917 års översättning.
Med tanke på arbetets omfattning (bibeltexten är cirka fem miljoner tecken) och volontärernas brist på utrustning (scanners) och erfarenhet av digitalisering (Projekt Runeberg grundades 1992, digitala faksimilutgåvor infördes 1998), blev resultatet förhållandevis gott och många har haft verklig nytta av det. Emellertid har med tiden flera brister gjort sig gällande. Noter och hänvisningar finns inte med till alla kapitel. Skillnader (bland annat i kommatering) mellan olika tryckningar redovisas inte på något konsekvent sätt, eftersom en blandning av tryckta förlagor har legat till grund för digitaliseringen. Slutligen kvarstår ett mindre antal textfel som är resultatet av missar i korrekturläsningen, och utan tillgång till inscannade faksimilbilder är det omständigt att ta reda på vad som är rätt och fel.
I september 2004 gjordes en digital faksimilutgåva av Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna, baserat på en utgåva från 1921.
I mars 2005 kompletterades den ursprungliga e-texten med en digital faksimilutgåva av 1917 års bibelöversättning. För bästa tekniska resultat valdes en utgåva i stort format (sidorna mäter 150 x 226 mm) utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och tryckt 1927. Den jämfördes med ett dussintal andra utgåvor och tryckningar och befanns vara en god representant för sin tid.
Också i mars 2005 digitaliserades första delen (evangelierna och apostlagärningarna) av Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström. Första upplagan kom 1886 och tredje upplagan 1913. Det digitaliserade exemplaret tillhör fjärde upplagan, tryckt 1921, och tillämpar nystavning (dt, fv, hv har ändrats till tt och v).
Some parts are searchable via the WWW Bible Gateway.
Read more below about how you can help us improve this electronic edition of the Swedish Bible!
Our source code is available. We prefer that you use this if you want to help with proofreading.
This is release 3.7 from Projekt Runeberg of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked.
We need volunteers to proofread the Bible. You can check the current status to see where your help is currently needed the most.
Send an email to Per Cederqvist <ceder@lysator.liu.se> if you want to help with the proofreading, but please read the proofreading instructions first.
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är "i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen", men det säger
inte allt om den. När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering. Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna. Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan. Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.
I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner. Den elektroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.
Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2). Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten. Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder. Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.
Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt. I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal». Vi kan inte annat än instämma.
Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer. Punkten efter versnumret står i kolumn 4. Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70. Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad. Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum. Textens högerkant
är alltså inte rak. Tabulatortecken används inte.
Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.
Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2--21). Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis. Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början. De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.
Många tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) bara tagit med i vissa av böckerna i den elektroniska
utgåvan. Fotnoter har vi tagit med, men eftersom den elektroniska
utgåvan inte är indelad i sidor, har vi satt texten sist i respektive
kapitel. Inne i texten och sist i kapitlet markeras fotnoten med en
siffra inom fyrkantiga parenteser.
Olika Biblar använder olika format på parallellhänvisningarna. Vi har
valt att använda det format som verkar vanligast: kapitel och vers
skiljs av ett kolon. Fortsättningsvers anges med "f.". Om det
hänvisas till flera verser i samma kapitel separeras de med
kommatecken. Mellanslag placeras ut som i exemplet nedan--notera att
det ska vara dubbla mellanslag efter punkt, men inte efter den punkt
som avslutar förkortningen av en bibelbok. För att klart skilja
parallellhänvisningarna från övrig text inleds de raderna med ett
större-än-tecken. Exemplet nedan, från 1 Sam 14:33, visar hur det kan
se ut:
>1 Mos. 9:4. 3 Mos. 3:17. 7:26 f. 17:10 f., 13 f. 19:26.
>5 Mos. 12:16, 23 f. 15:23.
Intervall anges med bindestreck, som i det här exemplet från 1 Sam
4:8:
>2 Mos. 7-10.
Det finns många parallellhänvisningar som har ett annat format i den
här utgåvan. De kommer med tiden att ändras till att använda det här
formatet.
Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte. Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan. Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna. Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera. Där är raderna cirka 40 tecken långa. Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad. Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.
1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet. Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9. Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7. På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen. Kapitelrubriken kan alltså i
vissa fall finnas i föregående kapitel.
Lars Aronsson var initiativtagare till att ge ut 1917 års Bibel hos
Projekt Runeberg. Han började med att knappa in samtliga
kapitelrubriker. Sedan har mer än 20 personer hjälpts åt att fylla i
själva bibeltexten, kapitel för kapitel, bok för bok. Per Cederqvist
har fungerat som samordnare och redaktör under största delen av
projektet. 9 mars 1996 fanns all text on-line. 28 november 1998 hade
all text stavningskontrollerats. Just nu pågår korrekturläsning av
böckerna.
Om du hittar ett fel i texten, eller om du vill hjälpa till att
korrekturläsa den, så är du välkommen att höra av dig till Per
Cederqvist, helst via email till ceder@lysator.liu.se. Se även
nästa kapitel.
Det här kapitlet riktar sig till den som vill hjälpa till att
korrekturläsa bibeln. Med korrekturläsning menar vi att jämföra
texten, ord för ord, med en tryckt bibel, för att kontrollera att den
elektroniska utgåvan innehåller hela texten, och att allt är korrekt.
Det har hänt att ord eller till och med hela meningar fattats i den
elektroniska utgåvan. För att vi ska hitta sådana fel är det viktigt
att korrekturläsningen görs genom jämförelser med en bra förlaga.
Om bibeln är Guds ofelbara ord eller inte tvistas det om. En sak är i
alla fall tyvärr helt klar: det finns tryckta biblar med mycket
varierande kvalité. Vi som knappat in bibeln har stött på tre
biblar, alla tryckta 1977 men på olika förlag, som kommaterar
annorlunda jämfört med äldre biblar. Vi har valt att använda den
äldre kommateringen (som vi tror är överrensstämmande med
originalöversättningen). Innan du börjar korrekturläsa eller skriva
in text bör du kontrollera Jes. 9:2 och Matt. 21:2 som ska se ut så
här:
2. Det folk som vandrar i mörkret
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
Det förekommer att verserna har fler kommatecken, som i exemplen nedan
(skillnaderna finns på första raden i respektive vers):
----------- "felaktig" kommmatering -------------
2. Det folk, som vandrar i mörkret,
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
2. och sade till dem: »Gån in i byn, som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
----------- "felaktig" kommmatering -------------
Föregående kapitel berättar om de konventioner vi har när vi skriver
(hur vi har marginalerna, hur prosa och poesi skiljer sig). Din bibel
bör göra skillnad på prosa och poesi. Ett förtydligande om poesin kan
vara på sin plats. I en tryckt bibel ser Jes 9:17 ut ungefär så här:
----------- klipp -------------
17. Därför kan Herren icke 1
glädja sig fortsättningsrad
över dess unga män, 2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande 3
med dess faderlösa och än- 4 (jämnrad)
kor; fortsättningsrad
ty de äro allasammans gudlösa 5
ogärningsmän, fortsättningsrad
och var mun talar dårskap. 6
Vid allt detta vänder hans vre- 7
de icke åter, fortsättningsrad
hans hand är ännu uträckt. 8
----------- klipp -------------
I projekt Runebergs utgåva ser den ut så här:
--------------------- klipp ------------------------
17. Därför kan Herren icke glädja sig 1
över dess unga män, 2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande 3
med dess faderlösa och änkor; 4 (jämnrad)
ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän, 5
och var mun talar dårskap. 6
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, 7
hans hand är ännu uträckt. 8
--------------------- klipp ------------------------
På http://www.lysator.liu.se/runeberg/bibeln/status.html kan du se
vilka böcker som behöver korrekturläsas. När du bestämt dig för att
korrekturläsa en kan du meddela ceder@lysator.liu.se vilken bok du
korrekturläser, så blir status.html uppdaterad.
Enklast är om du kan hämta bibeln via anonym ftp från
ftp://ftp.lysator.liu.se/pub/runeberg/src/
Filen som innehåller bibeln heter något i stil med bibeln-3.2.tar.gz,
där 3.2 är versionsnumret. Det ökas varje gång en förbättrad utgåva
görs.
Versionsnumrets första siffra beskriver statusen på hela bibeln, och
kommer att ges så här:
1.x Inte alla böcker finns med.
2.x Alla böcker finns med.
3.x Alla böcker har genomgått stavningskontroll.
4.x Alla böcker har korrekturlästs en gång.
5.x Alla böcker har korrekturlästs två gånger.
6.x Alla böcker har samtliga fotnoter.
7.x Alla böcker har parallellhänvisningar.
Den andra siffran är ett rent löpnummer. Vi försöker publicera nya
utgåvor så fort en ny bok har skrivits in eller korrekturlästs.
Filen bibeln-3.2.tar.gz är ett så kallat tar-arkiv, som i i sin tur
innehåller en fil per bibelbok. Packa upp arkivet, editera direkt i
filen allt eftersom du upptäcker fel, och skicka till slut tillbaka
filen för den bok du korrekturläst till ceder@lysator.liu.se. Om du
inte hittade något fel alls när du korrekturläste bör du meddela det
också, så att vi kan uppdatera den bokens status.
Om du har problem att packa upp tar-arkivet så kan vi skicka dig just
den bok du vill korrekturläsa med elektronisk post.
Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Skapelsen.
1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
6. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten.»
7. Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.
9. Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
skedde så.
10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott.
11. Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden.» Och det skedde så;
12. jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.
13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
14. Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år,
15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
Och det skedde så;
16. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna.
17. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
18. och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
20. Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
21. Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott.
22. Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden.»
23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
24. Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter.» Och det skedde så;
25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
26. Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
28. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden.»
29. Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda.
30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
så.
31. Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.
Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
Den sjunde dagen. Edens lustgård.
Kvinnans skapelse.
1. Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara.
2. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort.
3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade.
4. Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.
5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
6. men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
7. Och HERREN Gud danade människan[1] av stoft från
jorden[2] och inblåste livsande i hennes näsa,
och så blev människan en levande varelse.
8. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat.
9. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar.
11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes,
12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten.
13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus.
14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.
15. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den.
16. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta,
17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö.»
18. Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta.
20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes.
21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött.
22. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen.
23. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»
24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.
25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.
[1] Hebr. adám
[2] Hebr. adamá
Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Syndafallet.
1. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
2. Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården,
3. men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.'»
4. Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
5. men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
6. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.
7. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.
8. Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården.
9. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
du?»
10. Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
11. Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
12. Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
13. Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»
14. Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen.»
16. Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig.»
17. Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar;
18. törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
vara din föda.
19. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och
till stoft skall du åter varda.»
20. Och mannen gav sin hustru namnet Eva[1], ty hon
blev en moder åt allt levande.
21. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.
22. Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen.»
23. Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen.
24. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.
[1] Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.
Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.
1. Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: »Jag har fött[1] en man genom
HERRENS hjälp.»
2. Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
3. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN.
4. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
5. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk.
6. Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk?
7. Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
8. Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.
9. Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
»Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
10. Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden.
11. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
13. Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
kan bära den.
14. Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig.»
15. Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett
tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
slå honom ihjäl.
16. Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden.
17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn.
18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
19. Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla.
20. Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel.
21. Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.
22. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama.
23. Och Lemek sade till sina hustrur:
»Ada och Silla,
hören mina ord;
I Lemeks hustrur,
lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får.
24. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt.»
25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
beskärt[2] mig en annan livsfrukt, till
ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
26. Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.
[1] Egentligen »fått», hebr. kaníti.
[2] Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.
Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Sets släkttavla.
1. Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.
2. Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa[1], när de blevo skapade.
3. När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
4. Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar.
5. Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han.
6. När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.
7. Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar.
8. Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han.
9. När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.
10. Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar.
11. Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han.
12. När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
13. Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar.
14. Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
han.
15. När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
16. Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde söner och döttrar.
17. Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han.
18. När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
19. Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar.
20. Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han.
21. När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.
22. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
23. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
24. Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort.
25. När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
26. Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar.
27. Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han.
28. När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
29. Och han gav honom namnet Noa[2], i det han sade:
»Denne skall trösta[2] oss vid vårt arbete och
våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
förbannat.»
30. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar.
31. Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han.
32. När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.
[1] Hebr. adám
[2] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Människornas ondska växer. Floden
förkunnas. Arken bygges.
1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem
2. sågo Guds söner[1] att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år.»
4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga.
5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda,
6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta.
7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
8. Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.
9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa.
10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld.
12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden.
13. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden.
14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan.
15. Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning.
17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara.
20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv.
21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda.
22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
bjudit honom.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Floden kommer.
1. Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona,
3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
jorden alla varelser som jag har gjort.»
5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.
6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden.
7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten.
8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken
9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa.
10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem,
14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag.
15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande.
16. Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.
Och HERREN stängde igen om honom.
17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.
19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.
20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
övertäcktes.
21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.
22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.
23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.
24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
Flodens slut. Noas offer och HERRENS
löfte.
1. Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.
3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4. Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.
5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,
7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.
11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.
12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.
15. Då talade Gud till Noa och sade:
16. »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.
17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
18. Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
hustrur.
19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.
20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.
21. När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.
22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
Guds förbund med Noa. Noas ord till sina
söner. Hans död.
1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.
5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;
6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.»
8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
9. »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,
10. och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ur arken.
11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.»
12. Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:
13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.
14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,
15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.
16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
17. Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.»
18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.
20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.
21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.
22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.
23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.
24. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:
25. »Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!»
26. Ytterligare sade han:
»Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!
27. Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl.»
28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.
Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet
Noas söners släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.
2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
3. Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
4. Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
5. Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
sina folk.
6. Hams söner voro Kus[1], Misraim[1], Put och Kanaan.
7. Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.
8. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
9. Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
10. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land.
11. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
12. och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
staden».
13. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
14. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
15. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
16. så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
17. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
18. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare,
19. så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa.
20. Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk.
21. Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner.
22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23. Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
24. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
25. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
Peleg[2], ty i hans tid blev jorden fördelad; och
hans broder hette Joktan.
26. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
27. Hadoram, Usal, Dikla,
28. Obal, Abimael, Saba,
29. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
30. Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget.
31. Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk.
32. Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.
[1] Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2] D. ä. delning.
Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Babels torn. Språkförbistringen. Sems
släkttavla. Teras släkttavla.
1. Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
sätt.
2. Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
Sinears land och bosatte sig där.
3. Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
begagnade de jordbeck.
4. Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
5. Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
människobarnen byggde.
6. Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
7. Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
att den ene icke förstår den andres tungomål.»
8. Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
de måste upphöra att bygga på staden.
9. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån
spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.
10. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
11. Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och
födde söner och döttrar.
12. När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
13. Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
och födde söner och döttrar.
14. När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
15. Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
födde söner och döttrar.
16. När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
17. Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
och födde söner och döttrar.
18. När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
19. Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
födde söner och döttrar.
20. När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
21. Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
födde söner och döttrar.
22. När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
23. Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
födde söner och döttrar.
24. När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
25. Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
och födde söner och döttrar.
26. När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
Haran.
27. Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
28. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur.
29. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
till Milka och Jiska.
30. Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
31. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
32. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
Haran.
[1] Hebr. balál.
Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Abrams flyttning till Kanaan. Hans färd
till Egypten.
1. Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
visa dig.
2. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
3. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
på jorden varda välsignade.»
4. Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
ut från Haran.
5. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
6. och kommo så till Kanaans land.
Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
där i landet.
7. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
som hade uppenbarat sig för honom.
8. Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
HERRENS namn.
9. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
Sydlandet.
10. Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
landet.
11. Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
»Jag vet ju att du är en skön kvinna.
12. Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
13. Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
skull, och så att jag för din skull får leva.»
14. Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
mycket skön kvinna.
15. Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
16. Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
åsninnor och kameler.
17. Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
19. Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
henne och gå.»
20. Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
Abrams återkomst till Kanaan. Hans
skilsmässa från Lot.
1. Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
2. Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
3. Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
förut hade stått, mellan Betel och Ai,
4. dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
Abram HERRENS namn.
5. Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
tält.
6. Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
kunna bo tillsammans;
7. och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
landet.
8. Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
fränder.
9. Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
går jag åt vänster.»
10. Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
land, ända fram emot Soar.
11. Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
och drog österut, och de skildes så från varandra.
12. Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
13. Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.
14. Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
»Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
och söder och öster och väster.»
15. Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
för evärdlig tid.
16. Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
räknas.
17. Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
ty åt dig skall jag giva det.»
18. Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
åt HERREN.
Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
Kedorlaomers krigståg. Lots befrielse.
Abram och Melki-Sedek.
1. På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
hände sig
2. att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
3. De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
nu är.
4. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
året hade de avfallit.
5. Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
6. och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
vid öknen.
7. Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
bodde i Hasason-Tamar.
8. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --
9. mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
konungar mot de fem.
10. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
kommo undan flydde till bergsbygden.
11. Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
livsmedel där, och tågade bort;
12. de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
13. Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
14. Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
15. Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
norr om Damaskus,
16. och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.
17. Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
18. Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
denne var präst åt Gud den Högste.
19. Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
den Högste, himmelens och jordens skapare!
20. Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.
21. Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
du behålla för dig själv.»
22. Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
och betygar
23. att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har
riktat Abram.'
24. Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
Mamre, de må få sin del.»
Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet
HERRENS förbund med Abram.
1. En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
»Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
mycket stor.»
2. Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
Damaskus, Elieser.»
3. Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
4. Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
skall bliva din arvinge.»
5. Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
honom: »Så skall din säd bliva.»
6. Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
besittning.»
8. Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
besitta det?»
9. Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
duva.»
10. Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
fåglarna.
11. Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
bort dem.
12. När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
mörker.
13. Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
skall ske i fyra hundra år.»
14. Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
skola de draga ut med stora ägodelar.
15. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
i en god ålder.
16. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»
17. Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
styckena.
18. På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den
stora floden, till floden Frat:
19. kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
20. hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
21. amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»
Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet
Hagar och Ismael.
1. Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
2. och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
Sarais ord;
3. och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land.
4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
5. Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande, ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig.»
6. Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne.
7. Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur.
8. Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?» Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai.»
9. Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne.»
10. Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull.»
11. Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael[1],
därför att HERREN har hört ditt lidande.
12. Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder.»
13. Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
hon sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag
då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
mig[2]?»
14. Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered.
15. Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.
16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.
[1] D. ä. Gud hör.
[2] Hebr. roí.
Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Löftet om Isak. Omskärelsen.
1. När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig.
2. Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan.»
3. Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
4. »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk.
5. Därför skall du icke mer heta Abram, utan
Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall
låta dig bliva en fader till många folk.
6. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
7. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud.
9. Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
10. Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
11. på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder.
12. Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd.
13. Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund.
14. Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund.»
15. Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes
namn.
16. Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
17. Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
18. Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!»
19. Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom.
20. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
22. Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.
23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom.
24. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
25. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
26. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
27. och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.
[1] D. ä. fader till många.
[2] D. ä. furstinna.
Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
HERRENS besök hos Abraham. Förnyat löfte
till Sara. Abrahams förbön för Sodom.
1. Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen.
2. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden
3. och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare.
4. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet.
5. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»
6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
7. Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den.
8. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto.
9. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade:
»Därinne i tältet.»
10. Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom.
11. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
12. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?»
13. Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
14. Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
15. Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: »Jo, du log.»
16. Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
17. Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?
18. Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
19. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom.»
20. Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår;
21. därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det.»
22. Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN.
23. Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?
24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?
25. Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?»
26. HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
27. Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
28. Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
29. Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull.»
30. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det.»
31. Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull.»
32. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
33. Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.
Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
Sodoms förstöring. Lots hustru och
döttrar.
1. Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
2. och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten.»
3. Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto.
4. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
5. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem.»
6. Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
7. och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
8. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
9. Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren.
10. Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren.
11. Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
12. Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
13. Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem.»
14. Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
skämtade.
15. När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning.»
16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom.
17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer.
20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så
liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit.» Därav fick staden namnet
Soar[1].
23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar,
24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra;
25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod.
27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN,
28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn.
29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.
30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
31. Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja.
32. Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
33. Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
34. Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader.»
35. Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
36. Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
37. Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
38. Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.
[1] D. ä. litenhet.
Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Abraham och hans hustru i Gerar.
1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar.
2. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
3. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
4. Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
»Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
5. Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså
sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta.»
6. Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne.
7. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig.
8. Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
blevo mycket förskräckta.
9. Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
10. Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
när du gjorde detta?»
11. Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
12. Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
13. Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
14. Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka.
15. Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott.»
16. Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
18. HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
Isaks födelse. Ismael och Hagar i öknen.
Abrahams förbund med Abimelek.
1. Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt.
2. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
3. Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak.
4. Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
5. Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom.
6. Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig.»
7. Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»
8. Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
9. Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött åt Abraham, leka och skämta;
10. och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak.»
11. Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
12. Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig.
13. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är din säd.»
14. Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.
15. Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske
16. och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.
17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
18. Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
honom till ett stort folk.»
19. Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.
20. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.
21. Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.
22. Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
23. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
24. Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
25. Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
26. Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.»
27. Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.
28. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
29. Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?»
30. Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.»
31. Därav kallades det stället Beer-Seba[1], eftersom
de båda där gingo eden.
32. När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.
33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERRENS, den evige Gudens, namn.
34. Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.
[1] D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»
likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Abraham prövas av Gud genom befallningen
att offra Isak. Nahors släkttavla.
1. En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
2. Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»
3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,
5. sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.»
6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.
7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
8. Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans.
9. När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.
11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
12. Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.»
13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
sig.
15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen
16. och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.
18. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
att du lyssnade till mina ord.»
19. Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.
20. En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor.»
21. Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader,
22. vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
23. Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder.
24. Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
[1] Se Välsigna i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Saras död. Abrahams gravköp.
1. Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.
3. Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:
4. »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.»
5. Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
6. »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
7. Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
8. och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,
9. så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.»
10. Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:
11. »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
12. Men Abraham bugade sig för landets folk;
13. och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
15. »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.»
16. Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel.
17. Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom
18. inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
19. Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
20. Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.
Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet
Rebecka bliver Isaks hustru.
1. Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken.
2. Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
3. jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
4. utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak.»
5. Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
6. Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka.
7. HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son.
8. Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
9. Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom detta med ed.
10. Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
11. Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten.
12. Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
13. Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten.
14. Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre.»
15. Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
16. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen.
17. Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka.»
18. Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka.
19. Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka.»
20. Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler.
21. Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke.
22. Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt,
23. och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
24. Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne föddes åt Nahor.»
25. Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
26. Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
27. och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
28. Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus.
29. Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan.
30. När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan.
31. Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna.»
32. Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
hans och hans följeslagares fötter.
33. Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
tala då.»
34. Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
35. Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
37. Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor,
38. utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.'
39. Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?'
40. Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
41. i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,
skall du vara fri ifrån eden till mig.'
42. Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam,
43. må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
44. och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son.
45. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
46. Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna.
47. Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon
svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes armar.
48. Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
49. Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»
50. Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott.
51. Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
52. När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
tillbad HERREN.
53. Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker.
54. Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
55. Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
56. Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre.»
57. Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
58. Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
59. Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män.
60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar.»
61. Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg.
62. Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet.
63. Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
64. Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen;
65. och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog
hon sin slöja och höljde sig i den.
66. Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
Abrahams söner med Ketura. Hans död och
begravning. Ismaels släkttavla. Esaus
och Jakobs födelse. Esaus
förstfödslorätt.
1. Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
2. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua.
3. Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
assuréerna, letuséerna och leumméerna.
4. Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
5. Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
6. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet.
7. Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;
8. därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
10. den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.
11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.
12. Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
13. Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,
14. Misma, Duma och Massa,
15. Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
16. Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
17. Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.
18. Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.
19. Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;
20. och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.
21. Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.
22. Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
bort för att fråga HERREN.
23. Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.»
24. När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.
25. Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
26. Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob[1]. Men
Isak var sextio år gammal, när de föddes.
27. Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.
28. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.
29. En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.
30. Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom[2].
31. Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
32. Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?»
33. Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
34. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.
[1] D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2] D. ä. röd.
Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Isak i Gerar och Beer-Seba. Förnyelse av
löftet till Abraham. Förbund med
Abimelek. Esaus hustrur.
1. Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
2. Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
3. Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham.
4. Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig[1],
5. därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
6. Så stannade Isak kvar i Gerar.
7. Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda.»
8. Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak
svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull.»
10. Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss.»
11. Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»
12. Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
HERREN välsignade honom.
13. Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig.
14. Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom.
15. Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus.
16. Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig.»
17. Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där.
18. Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem.
19. Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten.
20. Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet
Esek[2], eftersom de hade kivat med honom.
21. Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna[3].
22. Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot[4], i det han sade: »Nu har ju HERREN
givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»
23. Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
24. Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
tjänare Abrahams skull.»
25. Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
26. Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
vän[5], och Pikol, sin härhövitsman.
27. Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
mig och haven drivit mig ifrån eder?»
28. De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
sluta ett förbund med dig,
29. att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS
välsignade.»
30. Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
31. Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
32. Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
vatten.»
33. Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
dag.
34. När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon.
35. Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.
[1] Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2] D. ä. kiv.
[3] D. ä. fientlighet.
[4] D. ä. utrymme.
[5] Se Vän i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Jakob skaffar sig genom svek sin faders
välsignelse.
1. När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
du?»
2. Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
3. Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
marken och jaga villebråd åt mig;
4. red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
välsigna dig, förrän jag dör.»
5. Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
6. sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
tala så till din broder Esau:
7. 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
dör.'
8. Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
9. Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
sådan som han tycker om.
10. Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
han må välsigna dig, förrän han dör.»
11. Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
luden, och jag är slät.
12. Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
för välsignelse.»
13. Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
mig.»
14. Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
om.
15. Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
16. Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
släta delen av hans hals.
17. Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
brödet som hon hade tillrett.
18. Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
19. Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
20. Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
min väg.»
21. Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
22. Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
äro Esaus händer.»
23. Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
24. Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
»Ja.»
25. Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar
fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
han drack.
26. Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
min son.»
27. När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
kläder och välsignade honom; han sade:
»Se, av min son utgår doft,
lik doften av en mark,
som HERREN har välsignat.
28. Så give dig Gud
av himmelens dagg
och av jordens fetma
och säd och vin i rikligt mått.
29. Folk tjäne dig,
och folkslag falle ned för dig.
Bliv en herre över dina bröder,
och må din moders söner falla ned för dig.
Förbannad vare den som förbannar dig,
och välsignad vare den som välsignar dig!»
30. Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
jakten.
31. Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
32. Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag
är Esau, din förstfödde son.»
33. Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
förbliva.»
34. När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
fader.»
35. Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
välsignelse.»
36. Då sade han: »Han heter ju Jakob[1], och han har nu också två
gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
då ingen välsignelse kvar för mig?»
37. Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
jag då nu göra för dig, min son?»
38. Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
Esau brast ut i gråt.
39. Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
»Se, fjärran ifrån jordens fetma
skall din boning vara
och utan dagg från himmelen ovanefter.
40. Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din broder.
Men det skall ske, när du samlar din kraft,
att du river hans ok från din hals.»
41. Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv:
»Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
jag dräpa min broder Jakob.»
42. När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och
sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
dräpa dig.
43. Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
broder Laban i Haran,
44. och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
förbittring har upphört,
45. ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
samma gång?»
46. Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
då leva?»
[1] Se noten till 25:26.
Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet
Jakobs flykt till Laban. Hans dröm i
Betel.
1. Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
av Kanaans döttrar,
2. utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
din morbroders, döttrar.
3. Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
4. må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
5. Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
Jakobs och Esaus moder.
6. När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru -- ty han hade
välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
till hustru någon av Kanaans döttrar» --
7. och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
begivit sig till Paddan-Aram,
8. då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
9. och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
hustrur han förut hade.
10. Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
11. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
där.
12. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
upp och ned på den.
13. Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
skall jag giva åt dig och din säd.
14. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
15. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
dig.»
16. När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
på denna plats, och jag visste det icke!»
17. Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
18. Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
därovanpå.
19. Och han gav den platsen namnet Betel[1]; förut
hade staden hetat Lus.
20. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
21. så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
HERREN vara min Gud;
22. och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
tionde.»
[1] D. ä. Guds hus.
Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet
Jakobs tjänst hos Laban. Hans hustrur
och söner.
1. Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
2. Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
stenen som låg över brunnens öppning var stor;
3. därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
4. Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
svarade: »Vi äro från Haran.»
5. Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
»Ja.»
6. Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
7. Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
8. Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
öppning; då vattna vi fåren.»
9. Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
faders får; ty hon plägade vakta dem.
10. När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
11. Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
12. Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
omtalade det för sin fader.
13. Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
hänt honom.
14. Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
han stannade hos honom en månads tid.
15. Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
16. Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
hette Rakel.
17. Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
skön att skåda.
18. Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
19. Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
20. Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
allenast några dagar; så kär hade han henne.
21. Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
22. Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
gästabud.
23. Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
honom, och han gick in till henne.
24. Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
tjänstekvinna.
25. Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
26. Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
den yngre före den äldre.
27. Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
ytterligare sju år.»
28. Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
29. Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
tjänstekvinna.
30. Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
31. Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
32. Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
lidande[1]; ja, nu skall min man hava mig kär.»
33. Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
»HERREN har hört[2] att jag har varit försmådd,
därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet
Simeon.
34. Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
skall väl ändå min man hålla sig till[3] mig; jag
har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
35. Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
jag tacka[4] HERREN.» Därför gav hon honom
namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.
[1] Hebr. raá beonjí.
[2] Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3] Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4] Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá)
härledes.
Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet
Jakobs övriga barn. Hans växande
rikedom.
1. Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
jag.»
2. Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
3. Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
jag får avkomma.»
4. Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
gick in till henne.
5. Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
6. Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt[1] åt mig;
han har hört min röst och givit mig en son.» Därför gav hon
honom namnet Dan.
7. Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
Jakob en andre son.
8. Då sade Rakel: »Strider[2] om Gud har jag stritt
med min syster och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet
Naftali.
9. Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
10. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
11. Då sade Lea: »Till lycka[3]!» Och hon gav honom
namnet Gad.
12. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
13. Då sade Lea: »Till sällhet[4] för mig! Ja,
jungfrur skola prisa mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.
14. Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
15. Men hon svarade henne: Ȁr det icke nog att du har tagit min
man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
16. När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
natten.
17. Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
Jakob en femte son.
18. Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön[5], för
det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom
namnet Isaskar.
19. Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
20. Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva[6].
Nu skall min man förbliva boende[7] hos mig, ty
jag har fött honom sex söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.
21. Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.
22. Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
fruktsam.
23. Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har
tagit bort[8] min smälek.»
24. Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
give mig ännu[9] en son.»
25. Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
26. Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
27. Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
mig.»
28. Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
så skall jag giva dig det.»
29. Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
vad det har blivit av din boskap under min vård.
30. Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
något för mitt eget hus?»
31. Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
och vakta den.
32. Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
må sedan bliva min lön.
33. Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
stulna.»
34. Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
35. Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
alla spräckliga och brokiga getter -- alla djur som något vitt
fanns på -- och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
han i sina söners vård.
36. Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.
37. Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
käpparna.
38. Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
nu kommo för att dricka.
39. Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
strimmig, spräcklig och brokig.
40. Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
icke lät komma ihop med Labans hjord.
41. Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
vid käpparna.
42. Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
43. Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.
[1] Hebr. dan.
[2] Hebr. naftulím.
[3] Hebr. gad.
[4] Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)
härledes av.
[5] Hebr. sakár.
[6] Hebr. sébed.
[7] Hebr. sabál »bo», varav sebúl »boning».
[8] Hebr. asáf.
[9] Hebr. joséf.
Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet
Jakobs flykt ifrån Laban. Hans
förlikning med denne.
1. Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
har skaffat sig all denna rikedom.»
2. Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
som förut.
3. Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
och till din släkt; jag skall vara med dig.»
4. Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
hjord;
5. och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
mig.
6. Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
krafter;
7. men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
mig något ont.
8. När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
9. Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
10. Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
spräckliga och fläckiga.
11. Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:
'Här är jag.'
12. Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
13. Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
14. Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
någon lott eller arvedel i vår faders hus?
15. Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
oss.
16. Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
17. Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
kamelerna
18. och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
land.
19. Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
sin faders husgudar,
20. och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
denne märka att han ämnade fly.
21. Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
och ställde sin färd mot Gileads berg.
22. Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
23. Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
24. Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
det vara må.»
25. Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
på Gileads berg.
26. Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
likasom vore de tagna med svärd?
27. Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
28. Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
döttrar. Du har handlat dåraktigt.
29. Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
Jakob, vad det vara må.'
30. Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
31. Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
32. Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakob
visste icke att Rakel hade stulit dem.
33. Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
34. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
fann dem icke.
35. Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.
36. Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
eftersom du så häftigt förföljer mig?
37. Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
38. I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
ätit.
39. Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
dagen eller stulet om natten.
40. Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
41. I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
men du har tio gånger förändrat min lön.
42. Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
domen i natt.»
43. Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
44. Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
vara ett vittne mellan mig och dig.»
45. Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
46. Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
röset.
47. Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
kallade det Galed[1].
48. Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
dig.» Därav fick det namnet Galed;
49. men det kallades ock Mispa[2], ty han sade:
»HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
varandra.
50. Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
51. Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
stoden som jag har rest mellan mig och dig --
52. detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
uppsåt.
53. Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
fader Isak fruktade.
54. Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
på berget över natten.
55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
väg hem igen.
[1] Båda namnen betyda vittnesröse; det förra namnet
är arameiska, det senare hebreiska.
[2] D. ä. vaktställe.
Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet
Jakobs anordningar för mötet med Esau.
Hans kamp med Gud.
1. Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
2. och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han
gav den platsen namnet Mahanaim[1].
3. Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
Seirs land, på Edoms mark;
4. och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
Laban och dröjt kvar där ända till nu;
5. och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
det att jag må finna nåd för dina ögon.»
6. När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
hundra man.»
7. Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
skaror.
8. Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
så kan dock den andra skaran undkomma.»
9. Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
till din släkt, så skall jag göra dig gott',
10. jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
skaror.
11. Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
12. Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
myckenhets skull.'»
13. Och han stannade där den natten.
Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
broder Esau
14. två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
vädurar,
15. trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
16. Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
mellanrum vara mellan hjordarna.»
17. Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
tillhöra djuren som du driver framför dig?',
18. då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
här efter oss.'»
19. Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
säga till Esau, när I kommen fram till honom.
20. Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
efter oss.'» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
21. Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
stannade i lägret.
22. Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
Jabboks vad.
23. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
han eljest ägde.
24. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
dess morgonrodnaden gick upp.
25. Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
det han brottades med honom.
26. Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men
han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
mig.»
27. Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
»Jakob.»
28. Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
kämpat med Gud[2] och med
människor och vunnit seger.»
29. Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
honom där.
30. Men Jakob gav platsen namnet Peniel[3], »ty»,
sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
mitt liv blivit räddat».
31. Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
han haltade på höften.
32. Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
på höftleden, på höftsenan.
[1] D. ä. två skaror.
[2] Hebr. sará »kämpa», el »Gud».
[3] Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.
Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet
Jakobs och Esaus möte.
1. Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
båda tjänstekvinnorna.
2. Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
3. Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
4. Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
om halsen och kysste honom; och de gräto.
5. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
6. Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
7. Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
8. Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
9. Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
10. Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
gunstigt har tagit emot mig.
11. Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
så enträget, att han tog emot dem.
12. Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
framför dig.»
13. Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
14. Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
herre i Seir.»
15. Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
finna nåd för min herres ögon.»
16. Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
17. Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor[1];
därav fick platsen namnet Suckot.
18. Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
staden.
19. Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
20. Och han reste där ett altare och kallade det
El-Elohe-Israel[2].
[1] Hebr. suckót.
[2] D. ä. Gud, Israels Gud.
Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet
Sikems våld mot Dina. Hennes bröders
hämnd.
1. Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
besöka landets döttrar.
2. Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
kränkte henne.
3. Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
4. Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
till hustru.»
5. Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
6. Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
honom.
7. Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig
gärning.
8. Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
9. Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
tagen I våra döttrar till hustrur,
10. och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
11. Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
12. Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
hustru.»
13. Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
14. och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
skamligt.
15. Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
16. Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
eder ett enda folk.
17. Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
skola vi taga vår syster och draga bort.»
18. Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
begärde.
19. Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
någon annan i hans faders hus.
20. Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
talade till männen i staden och sade:
21. »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
dem våra döttrar.
22. Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
23. Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
24. Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
stadsport, läto omskära sig.
25. Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
26. Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
27. Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
därför att deras syster hade blivit skändad;
28. de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
staden och vad som fanns på fältet.
29. Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
30. Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
jag med mitt hus förgöras.»
31. Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
sköka?»
Första Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet
Jakob ånyo i Betel. Benjamins födelse
och Rakels död. Jakobs söner. Isaks död.
1. Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
dig, när du flydde för din broder Esau.»
2. Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
och renen eder och byten om kläder,
3. och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
som var med mig på den väg jag vandrade.»
4. Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
terebinten vid Sikem.
5. Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
6. Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
det folk som var med honom.
7. Och han byggde där ett altare och kallade platsen
El-Betel[1], därför att Gud där hade uppenbarat
sig för honom, när han flydde för sin broder.
8. Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
9. Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
10. Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
namnet Israel.
11. Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
12. Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
13. Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
honom.
14. Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
olja över den.
15. Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
Betel.
16. Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
henne svår.
17. Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
18. Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom
Benjamin[3].
19. Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
Bet-Lehem.
20. Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
dag kallas Rakels gravvård.
21. Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet.
22. Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.
Och Jakob hade tolv söner.
23. Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
Juda, Isaskar och Sebulon.
24. Rakels söner voro Josef och Benjamin.
25. Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
26. Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
27. Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
28. Och Isak levde ett hundra åttio år;
29. därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
Jakob begrovo honom.
[1] D. ä. Betels Gud.
[2] D. ä. min smärtas son.
[3] D. ä. lyckoson.
Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet
Esaus släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
2. Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
hivéen Sibeon,
3. så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
4. Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
5. Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.
6. Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
land och skilde sig så från sin broder Jakob.
7. Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
dem, för deras boskapshjordars skull.
8. Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
som Edom.
9. Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
10. Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
11. Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
12. Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
13. Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
14. Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
Jaelam och Kora.
15. Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
fursten Sefo, fursten Kenas,
16. fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
Adas söner.
17. Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
söner till Basemat, Esaus hustru.
18. Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
19. Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
densamme som Edom.
20. Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
Sobal, Sibeon, Ana,
21. Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
stamfurstar i Edoms land.
22. Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
Timna.
23. Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
Onam.
24. Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
Sibeons åsnor.
25. Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
26. Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
27. Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
28. Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
29. Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
fursten Sibeon, fursten Ana,
30. fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.
31. Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där:
32. Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
33. När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
34. När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
35. När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
36. När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
37. När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
honom.
38. När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
39. När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.
40. Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
Jetet,
41. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
42. fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
43. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
-- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
Första Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet
Josefs drömmar. Josef såld till Egypten.
1. Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land.
2. Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
dem.
3. Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
en fotsid livklädnad.
4. Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
vänligt till honom.
5. Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
6. Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
7. Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
omkring och bugade sig för min kärve.»
8. Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
drömmars skull och för vad han hade sagt.
9. Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
10. När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
komma och buga oss ned till jorden för dig?»
11. Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
sitt minne.
12. Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
faders får i Sikem,
13. sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
»Jag är redo.»
14. Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från
Hebrons dal, och han kom till Sikem.
15. Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
16. Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
sin hjord.»
17. Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter
sina bröder och fann dem i Dotan.
18. När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
fram till dem, lade de råd om att döda honom.
19. De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
20. Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru
det går med hans drömmar.»
21. Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
22. Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
tillbaka till hans fader.
23. Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
24. och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
tom, intet vatten fanns däri.
25. Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
26. Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
dräpa vår broder och dölja hans blod?»
27. Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
hans bröder lydde honom.
28. Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
29. När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
30. och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
där, vart skall jag nu taga vägen?»
31. Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
klädnaden i blodet;
32. därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
sons livklädnad eller icke.»
33. Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
34. Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
länder och sörjde sin son i lång tid.
35. Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans
fader honom.
36. Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
Första Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet
Judas söner. Juda och Tamar.
1. Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
2. Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
och han tog henne till sig och gick in till henne.
3. Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
4. Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
Onan.
5. Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
när han föddes, var Juda i Kesib.
6. Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
7. Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
HERREN honom.
8. Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
9. Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
10. Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
också honom.
11. Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
12. En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
13. När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
till Timna för att klippa sina får,
14. lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
likväl icke given åt honom till hustru.
15. Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
16. Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
»Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
gå in till mig?»
17. Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
18. Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
genom honom.
19. Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
klädde sig åter i sina änkekläder.
20. Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
21. Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
har ingen tempeltärna varit.»
22. Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
varit där.»
23. Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
funnit henne.»
24. Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
25. Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
dessa snodder och denna stav tillhöra.»
26. Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
icke mer vid henne.
27. När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
28. Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
»Denne kom först fram.»
29. Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
Och han fick namnet Peres[1].
30. Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
sin hand, och han fick namnet Sera.
[1] D. ä. framträngande.
Första Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet
Josefs kyskhet. Hans fångenskap.
1. Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
2. Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
3. och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
4. Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
i hans vård.
5. Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
hemma och på marken.
6. Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
något, utom maten som han själv åt.
Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
7. Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
8. Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
i min vård.
9. Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
10. Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
henne.
11. Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
12. fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
13. Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
flytt ut,
14. ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
mig; men jag ropade med hög röst.
15. Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
16. Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
kom hem;
17. då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
ville locka mig till lättfärdighet.
18. Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
kvar hos mig och flydde ut.»
19. När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
sätt, blev hans vrede upptänd.
20. Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
fängelse.
21. Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
22. Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
göras, det gjordes genom honom.
23. Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
det lät HERREN lyckas väl.
Första Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet
Munskänkens och bagarens drömmar.
1. En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
Egypten.
2. Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
och överste bagaren,
3. och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
fängelse där Josef satt fången.
4. Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.
5. Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
vardera med sin särskilda betydelse.
6. Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
voro bedrövade.
7. Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
8. De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»
9. Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
10. på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
11. Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
12. Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
betyda tre dagar;
13. om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
förut, då du var hans munskänk.
14. Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
mig ut från detta hus;
15. ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
fängelse.»
16. Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
17. Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
huvud.»
18. Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
korgarna betyda tre dagar;
19. om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
kött.»
20. På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland
sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
bagarens.
21. Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
fick giva Farao bägaren i handen;
22. men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
i sin uttydning.
23. Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
Första Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet
Faraos drömmar. Josefs upphöjelse.
Hungersnöden.
1. Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden.
2. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen.
3. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden.
4. Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao.
5. Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå.
6. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden;
7. och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
8. Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao.
9. Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
dag påminna om mina synder.
10. När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
11. Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse.
12. Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning.
13. Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
14. Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao.
15. Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
16. Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
17. Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden.
18. Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen.
19. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa.
20. Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
21. Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag.
22. Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå.
23. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östanvinden;
24. och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig.»
25. Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
26. De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
27. Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
28. Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta.
29. Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land.
30. Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet.
31. Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår.
32. Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
33. Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land.
34. Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren.
35. Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
36. så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden.»
37. Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
38. Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande så är som i denne?»
39. Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
40. Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du.»
41. Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land.»
42. Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals.
43. Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom »abrek»[1]. Och han satte honom över
hela Egyptens land.
44. Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
45. Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land.
46. Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land.
47. Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
48. och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring.
49. Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den.
50. Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
51. Och Josef gav åt den förstfödde namnet
Manasse[2], »ty», sade han, »Gud har låtit mig
förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
52. Och åt den andre gav han namnet Efraim[3], »ty»,
sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
53. Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända;
54. sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt.
55. Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
Josef, och gören vad han säger eder.»
56. När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land;
57. och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
[1] Se Abrek i Ordförkl.
[2] Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3] Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.
Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Josefs bröders första resa till Egypten.
1. Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?»
2. Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.»
3. Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
4. Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
5. Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
6. Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
7. När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.»
8. Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.
9. Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.»
10. De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.
11. Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.»
12. Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.»
13. De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.»
14. Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.
15. Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.
16. En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.»
17. Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.
18. Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
19. ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
20. Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
21. Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.»
22. Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.»
23. Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.
24. Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
25. Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.
26. Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
27. Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.
28. Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!»
29. När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
30. »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
31. Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
32. vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
33. Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.
34. Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.
35. När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.
36. Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
37. Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
38. Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
Första Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet
Josefs bröders andra resa till Egypten.
1. Men hungersnöden var svår i landet.
2. Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss.»
3. Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.'
4. Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig.
5. Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.'
6. Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?»
7. De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: 'Fören eder broder hitned'?»
8. Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
9. Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
10. Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången.»
11. Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
12. Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.
13. Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen.
14. Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske.»
15. Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef.
16. Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
17. Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus.
18. Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
19. Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset
20. och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss
21. och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss.
22. Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar.»
23. Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
ut till dem.
24. Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
25. Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där.
26. När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden.
27. Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
28. De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
29. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
min son.»
30. Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där.
31. Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
32. Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna.
33. Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
34. Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.
Första Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet
Josef prövar sina bröder.
1. Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck.
2. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
gjorde såsom Josef hade sagt.
3. Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor.
4. Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
ont?
5. Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»
6. När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
7. Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant!
8. De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
9. Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar.»
10. Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld.»
11. Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck.
12. Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
13. Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden.
14. Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
15. Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?»
16. Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
17. Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader.»
18. Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
19. Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma?'
20. Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär.'
21. Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
22. Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
23. Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.'
24. När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
25. Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss',
26. svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss.
27. Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner,
28. och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
29. Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.'
30. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
31. då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket.
32. Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
33. Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
34. Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader.»
Första Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet
Josef giver sig till känna för sina
bröder. De återvända hem.
1. Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder.
2. Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det.
3. Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
blevo de för honom.
4. Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten.
5. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder.
6. I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
7. Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
8. Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land.
9. Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
10. Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig.
11. Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd.
12. I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
13. Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned.»
14. Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals.
15. Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom.
16. När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
17. Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
18. hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.'
19. Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
20. Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.'»
21. Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gav dem kost för resan.
22. Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
23. Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
24. Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»
25. Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land;
26. och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
27. Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
28. Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör.»
Första Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet
Jakobs flyttning till Egypten. Hans
släkttavla. Mötet med Josef.
1. Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
Gud.
2. Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
Jakob!» Han svarade: »Här är jag.»
3. Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
folk.
4. Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
ögon.»
5. Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
Farao hade sänt för att hämta honom.
6. Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
avkomlingar med honom.
7. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
avkomlingar, förde han med sig till Egypten.
8. Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:
Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
9. och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
10. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son.
11. Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
12. Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera -- men Er och
Onan dogo i Kanaans land -- och Peres' söner voro Hesron och
Hamul.
13. Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
14. Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
15. Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
utgjorde tillsammans trettiotre personer.
16. Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
och Areli.
17. Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
18. Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
19. Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
20. Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
prästen i On.
21. Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
22. Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
fjorton personer.
23. Dans söner voro Husim.
24. Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
25. Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
26. De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
Jakobs sonhustrur.
27. Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
tillsammans sjuttio.
28. Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
29. Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
30. Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»
31. Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
land, hava kommit till mig.
32. Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
sig.'
33. När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
yrke?',
34. skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Så
skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
styggelse för egyptierna.»
Första Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet
Jakob kommer inför Farao. Egyptens jord
och dess folk bliva genom Josef Faraos
egendom. Jakob bestämmer om sin grav.
1. Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
2. Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
fram inför Farao.
3. Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
varit.»
4. Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
dina tjänare bo i landet Gosen.»
5. Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
nu kommit till dig.
6. Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»
7. Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
Farao, och Jakob hälsade Farao.
8. Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
9. Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
vandringstid.»
10. Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
11. Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
Rameses, såsom Farao hade bjudit.
12. Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
barn.
13. Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
hunger.
14. Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
15. Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
penningar mer.»
16. Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
penningar.»
17. Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
18. Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
min herre än våra kroppar och vår jord.
19. Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
20. Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
Så blev jorden Faraos egendom.
21. Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
Egyptens område till den andra.
22. Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
jord.
23. Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.
24. Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
föda för edra barn.»
25. De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
26. Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.
27. Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
storligen.
28. Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
29. Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
Egypten;
30. fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
31. Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
Första Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet
Jakob välsignar Josef och hans söner.
1. En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
2. Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
upp i sängen.
3. Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
4. och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
5. Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
6. Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
bära sina bröders namn i dessas arvedel.
7. Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
Bet-Lehem.
8. Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
9. Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
välsigna dem.»
10. Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn.
11. Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
avkomlingar av dig.»
12. Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
jorden på sitt ansikte.
13. Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
14. Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
var den förstfödde.
15. Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde från min födelse ända till denna dag,
16. den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
på jorden.»
17. Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
18. Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
19. Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
20. Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.
21. Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
22. Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
höjdsträcka[1] som jag med mitt svärd och min
båge har tagit från amoréerna.»
[1] Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med
»Sikem».
Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet
Jakob välsignar sina söner och dör.
1. Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
kommande dagar:
2. Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
hören på eder fader Israel.
3. Ruben, min förstfödde är du,
min kraft och min styrkas förstling,
främst i myndighet och främst i makt.
4. Du sjuder över såsom vatten,
du skall icke bliva den främste,
ty du besteg din faders läger;
då gjorde du vad skändligt var.
Ja, min bädd besteg han!
5. Simeon och Levi äro bröder;
deras vapen äro våldets verktyg.
6. Min själ inlåte sig ej i deras råd,
min ära[1] tage ingen del i deras samkväm;
ty i sin vrede dräpte de män,
och i sitt överdåd stympade de oxar.
7. Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
och deras grymhet, som är så hård!
Jag skall förströ dem i Jakob,
jag skall förskingra dem i Israel.
8. Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa[2];
din hand skall vara på dina fienders nacke,
för dig skola din faders söner buga sig.
9. Ett ungt lejon är Juda;
från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom?
10. Spiran skall icke vika ifrån Juda,
icke härskarstaven ifrån hans fötter,
till dess han kommer till Silo[3]
och folken bliva honom hörsamma.
11. Han binder vid vinträdet sin åsna,
vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
Han tvår sina kläder i vin,
sin mantel i druvors blod.
12. Hans ögon äro dunkla av vin
och hans tänder vita av mjölk.
13. Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon.
14. Isaskar är en stark åsna,
som ligger i ro i sin inhägnad.
15. Och han såg att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
då böjde han sin rygg under bördor
och blev en arbetspliktig tjänare.
16. Dan skall skaffa rätt[4] åt sitt folk,
han såväl som någon av Israels stammar.
17. Dan skall vara en orm på vägen,
en huggorm på stigen,
en som biter hästen i foten,
så att ryttaren faller baklänges av.
18. HERRE, jag bidar efter din frälsning!
19. Gad skall trängas av skaror[5],
men själv skall han tränga dem på hälarna.
20. Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva.
21. Naftali är en snabb hind;
han har sköna ord att giva.
22. Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan;
dess grenar nå upp över muren.
23. Bågskyttar oroa honom,
de skjuta på honom och ansätta honom;
24. dock förbliver hans båge fast,
och hans händer och armar spänstiga,
genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
genom honom som är herden, Israels klippa,
25. genom din faders Gud -- han skall hjälpa dig.
genom den Allsmäktige -- han skall välsigna dig
med välsignelser från himmelen därovan,
välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
välsignelser från bröst och sköte.
26. Din faders välsignelser nå högt,
högre än mina förfäders välsignelser,
de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
De skola komma över Josefs huvud,
över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.
27. Benjamin är en glupande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.»
28. Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.
29. Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
Efrons åker,
30. i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
hetiten Efron,
31. där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
har begravit Lea,
32. på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
33. När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina fäder.
[1] Se Ära i Ordförkl.
[2] Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3] Eller: till dess Silo kommer. Se vidare Silo i Ordförkl.
[4] Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5] Hebr. gedúd.
Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet
Jakobs begravning. Josefs död.
1. Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
och kysste honom.
2. Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
3. Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
balsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.
4. Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
så framfören till Farao dessa mina ord:
5. Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
Kanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen.»
6. Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig.»
7. Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
Egyptens land,
8. därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
9. Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara.
10. När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
11. Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
sorgefest[1] som egyptierna[2] här
hålla.» Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
andra sidan Jordan.
12. Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
13. hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
14. Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
honom för att begrava hans fader.
15. Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
»Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
16. Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
oss så före sin död:
17. 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
dig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
18. Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
19. Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
Gud?
20. I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
liv.
21. Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.
22. Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio år gammal.
23. Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
24. Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
25. Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
till eder, fören då mina ben härifrån.»
26. Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.
[1] Hebr. ébel.
[2] Hebr. misrájim.
Andra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet
Israeliterna förökas och bliva trälar i
Egypten.
1. Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
>1 Mos. 46,8 f.
2. Ruben, Simeon, Levi och Juda,
3. Isaskar, Sebulon och Benjamin,
4. Dan och Naftali, Gad och Aser.
5. Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
personer; men Josef var redan förut i Egypten.
>1 Mos. 46,27 5 Mos. 10,22.
6. Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
7. Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
dem.
>1 Mos. 18,18. Ps. 105,24. Apg. 7,17.
8. Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
Josef.
9. Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
för stort och mäktigt.
10. Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet.»
11. Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
och Raamses.
12. Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
Israels barn.
13. Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
>1 Mos. 15,13. 4 Mos. 20,15.
14. och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra
15. Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den
ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,
16. han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
flickebarn, så må det leva.»
17. Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
>Apg. 5,29.
18. Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
19. Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
kommer till dem, hava de fött.»
20. Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
sig och blev mycket talrikt.
21. Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
förkovras.
22. Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn-
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
>Apg. 7,19.
Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet
Moses födelse, räddning, uppfostran och
flykt.
1. Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
dotter.
>2 Mos. 6,20. 4 Mos. 26,59
2. Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
>1 Krön. 6,3. Apg. 7,20. Hebr. 11,23.
3. Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
4. Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
det skulle gå med honom.
5. Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
6. Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
»Detta är ett av de hebreiska barnen.»
7. Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
åt dig?»
8. Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och
kallade dit barnets moder.
9. Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.
10. När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
namnet Mose[1], »ty», sade hon, »ur vattnet har
jag dragit upp[2] honom».
>Apg. 7,21.
11. På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
bröder.
>Apg. 7,23 f. Hebr. 11,24 f.
12. då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
sanden.
13. Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
»Skall du slå din landsman?»
14. Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose
förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
15. Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
där satte han sig vid en brunn.
16. Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
faders får.
17. Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hjälpte dem och vattnade deras får.
18. När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
kommen I så snart hem i dag?»
19. De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
20. Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I
mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
oss».
21. Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
Mose sin dotter Sippora till hustru.
22. Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
han, »jag är en främling[3] i ett land som icke är mitt».
>2 Mos. 18,3.
23. Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
rop över träldomen steg upp till Gud.
>4 Mos. 20,16
24. Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
Abraham, Isak och Jakob.
25. Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.
[1] Hebr. Mosché.
[2] Hebr. maschá.
[3] Hebr. ger.
Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet
Gud visar sig i den brinnande busken,
kallar Mose, uppenbarar sitt namn
»HERREN».
1. Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
Guds berg Horeb.
2. Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev förtärd.
>5 Mos. 33,16. Apg. 7,30 f.
3. Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
synen och se varför busken icke brinner upp.»
4. När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är
jag.»
5. Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.»
>Jos. 5,15.
6. Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade för att se på Gud.
>Matt. 22,32. Mark. 12,26. Luk. 20,37.
7. Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
vet vad de måste lida.
8. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
>1 Mos. 15,18 f.
9. Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
10. därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
11. Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
12. Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
13. Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
14. Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:
»Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är'[1] har sänt mig
till eder.
>Vish. 13,1. Upp. 1,4,8.
15. Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
släkte.
16. Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
>1 Mos. 50,24.
17. därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
flyter av mjölk och honung.'
18. Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
Gud.'
19. Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
20. Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
21. Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
händer;
>1 Mos 15,14. 2 Mos. 11,2. 12,35 f.
22. utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»
[1] D. ä. »Han som kallar sig 'Jag är' har sänt mig.» Det här
åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen
Jahvé, hos oss vanligen uttalat
Jehová, kan översättas med 'Han
är'.
Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet
Mose får makt att göra under och
återvänder till Egypten.
1. Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
dig'?»
2. Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
3. Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han
då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
flydde för honom.
4. Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
förvandlades åter till en stav i hans hand.
5. Och HERREN sade: »Så skola de. tro att HERREN, deras fäders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
för dig.
6. Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
7. Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
8. Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
9. Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
till blod på torra landet.»
10. Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
målföre och en trög tunga.
>2 Mos. 6,12, 30.
11. HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
jag, HERREN?
>Hes. 3,26 f.
12. Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
skall tala.»
>Matt. 10,19.
13. Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
vill.»
14. Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
15. Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
vad I skolen göra.
>2 Mos. 7,1 f.
16. Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
17. Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
göra dina tecken.»
18. Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
19. Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
20. Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.
>2 Mos. 2,21 f. 18,2 f.
21. Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
hjärta, så att han icke släpper folket.
22. Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
förstfödde son,
>Vish. 18,13. Syr. 36,14. Matt. 2,15.
23. och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför
skall jag nu dräpa din förstfödde son.
>2 Mos. 11,4 f. 12,29.
24. Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
honom och ville döda honom.
25. Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
blodsbrudgum.»
>1 Mos. 17,14.
26. Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
till omskärelse.»
27. Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då
gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
honom.
28. Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
göra.
29. Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
barns äldste.
30. Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inför folkets ögon.
31. Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
ned och tillbådo.
Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet
Mose och Aron inför Farao. Israels barns
ökade förtryck.
1. Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
högtid åt mig i öknen.»
2. Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller släppa Israel.»
3. Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
>2 Mos. 3,18.
4. Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
dagsverken.
5. Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
dagsverken!»
6. Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
över folket och sade:
7. »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
8. Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
9. Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
10. Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
halm.
11. Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
i edert arbete skall intet avdrag göras.»
12. Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
för att bruka det såsom halm.
13. Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
14. Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
»Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
15. Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
16. Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära
hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
17. Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
18. Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»
19. Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
20. Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
stodo där för att möta dem;
21. och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
22. Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
23. Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
räddat ditt folk.
Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet
Förnyade löften och uppdrag till Mose.
Moses och Arons släkttavla.
1. Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
land.»
>2 Mos. 11,1. 12,33.
2. Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
3. För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
dem.
>1 Mos. 17,1. 26,24. 35,11.
4. Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
5. Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
6. Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
och genom stora straffdomar.
7. Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
från trälarbetet hos egyptierna.
8. Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag är HERREN.'»
>Hes. 20,5 f.
9. Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.
10. Därefter talade HERREN till Mose och sade:
11. »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
Israels barn ut ur sitt land.»
12. Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har
oomskurna läppar?»
>2 Mos. 4,10.
13. Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle föras ut ur Egyptens land.
14. Dessa voro huvudmännen för deras familjer.
Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.
>1 Mos. 46,9 f. 4 Mos. 26,5 f. 1 Krön. 5,1 f.
15. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.
16. Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
gammal.
>4 Mos. 3,17 f. 26,57 f. 1 Krön. 6,1 f. 23,6 f.
17. Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
18. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre år gammal.
19. Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras ättföljd.
20. Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju år gammal.
21. Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
22. Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
23. Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
>4 Mos. 3,1 f.
24. Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas släkter.
25. Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för
leviternas familjer, efter deras släkter.
26. Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
härskaror.
>Apg. 7,36.
27. Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
med Mose och Aron,
28. Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
29. talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
30. Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
skulle då Farao vilja höra på mig?»
Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet
Undret med Moses stav. Vattnets
förvandling till blod.
1. Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
>2 Mos. 4,15 f.
2. Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
sitt land.
3. Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
och under i Egyptens land.
4. Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
5. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»
6. Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.
7. Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.
8. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
9. »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
10. Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
den blev en stor orm.
>Vish. 10,16.
11. Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:
>2 Tim. 3,8.
12. de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.
13. Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
dem, såsom HERREN hade sagt.
14. Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
han vill icke släppa folket.
15. Gå till Farao i morgon bittida -- han går nämligen då ut till
vattnet -- och ställ dig i hans väg, på stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
orm.
16. Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat
höra.
17. Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
18. Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
ifrån floden.'»
19. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
träkärl och i stenkärl.»
20. Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
>Ps. 78,44. 105,29.
21. Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
över hela Egyptens land.
22. Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
på dem, såsom HERREN hade sagt.
23. Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
24. Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.
25. Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.
Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet
Egypten hemsökes med paddor, med mygg
och med flugsvärmar.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig.
2. Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
ditt land med paddor.
3. Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktråg.
4. Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
paddorna stiga upp.»
5. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
paddor stiga upp över Egyptens land.»
6. Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
stego upp och övertäckte Egyptens land.
>Ps. 78,45. 105,30.
7. Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
läto paddor stiga upp över Egyptens land.
8. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
9. Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
10. Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du
har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
Gud.
11. Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden.»
12. Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
Farao.
13. Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
14. Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
landet uppfylldes av stank.
15. Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.
16. Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
Egyptens land.»
17. Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
18. Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
människor och boskap.
>Vish.17,7.
19. Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos
hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
HERREN hade sagt.
>Luk. 11,20.
20. Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg
till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla guds tjänst åt mig.
21. Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
själva marken på vilken de stå.
22. Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
23. Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»
24. Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
av flugsvärmarna.
>Ps. 78,45. Vish. 16,9.
25. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
offren åt eder Gud här i landet.»
26. Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
>1 Mos. 46,34.
27. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
vår Gud, såsom han befaller oss.»
>2 Mos. 3,18.
28. Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
bort. Bedjen för mig.
29. Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
offra åt HERREN.
30. Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
31. Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
att icke en enda fluga blev kvar.
32. Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
folket.
Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet
Egypten hemsökes med boskapspest, med
bölder och med hagel.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
de kunna hålla gudstjänst åt mig.
2. Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
3. se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
och får.
4. Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
Israels barn skall dö.»
5. Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
så i landet.»
6. Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
7. när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
tillslutet, och han släppte icke folket
8. Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
mot himmelen, inför Faraos ögon,
9. så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
boskap i hela Egyptens land.»
10. Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
11. Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
egyptier.
12. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.
13. Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
14. Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
att ingen är såsom jag på hela jorden.
15. Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
16. men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
jorden.
>Rom. 9,17.
17. Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
släpper dem,
18. se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
19. Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
träffas av haglet och bliva dödade.»
20. Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
21. men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
sin boskap bliva kvar ute på marken.
22. Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
23. Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
hagel komma över Egyptens land.
>Ps. 78,47 f. 105,32 f. Vish. 16,16.
24. Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land från den tid det blev befolkat.
25. Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
markens örter och slog sönder alla markens träd.
26. Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
icke.
27. Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
28. Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
kvar längre.»
29. Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
HERRENS.
>Ps. 24,1.
30. Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
HERREN Gud.»
31. Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
linet stod i knopp;
32. men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
33. Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
strömmade icke mer ned på jorden.
34. Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
han själv såväl som hans tjänare.
35. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.
Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet
Egypten hemsökes med gräshoppor och med
mörker.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
2. och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
jag är HERREN.»
3. Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla gudstjänst åt mig.
4. Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
låta gräshoppor komma över ditt land.
5. Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
växa på marken.
6. Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och
gick ut ifrån Farao.
7. Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
fördärvat?»
8. Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»
9. Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
skola vi hålla.»
10. Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
haven ont i sinnet!
11. Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.
12. Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
13. Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
sig.
>Ps. 78,46. 105,34 f. Joel 1,4. Vish. 16,9.
14. Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
hädanefter komma.
15. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
markens örter i hela Egyptens land.
16. Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
17. Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
18. Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
19. Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.
20. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.
21. Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det.»
22. Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.
>Ps. 105,28. Vish. 17,2.
23. Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.
>Vish. 17,20 f. 18,1.
24. Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
25. Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
26. Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
27. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.
28. Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
29. Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte.»
Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet
Den sista plågan förkunnas.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
han släpper eder.
>2 Mos. 6,1.
2. Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
guld.»
>2 Mos. 3,21 f. 12,35 f.
3. Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
tjänare och hos folket.
>Syr. 45,1 f.
4. Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
fram genom Egypten.
5. Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
ock allt förstfött ibland boskapen.
>2 Mos. 12,29.
6. Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
höras.
7. Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
8. Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort
ifrån Farao i vredesmod.
9. Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
>2 Mos. 7,3.
10. Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn ut ur sitt land.
>1 Sam. 6,6.
Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet
Påskhögtiden instiftas. Egyptiernas
förstfödda dödas. Israeliterna bryta upp
från Egypten.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
2. Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
hos eder vara den första av årets månader.
3. Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
hushåll får ett lamm.
4. Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
antal, i mån av vad var och en äter.
5. Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
fåren eller av getterna skolen I taga det.
6. Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det
vid aftontiden.
>5 Mos. 16,6.
7. Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
på övre dörrträet i husen där man äter det.
8. Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
>1 Kor. 5,8.
9. I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
10. Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
eld.
11. Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
Påsk[1].
12. Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
>4 Mos. 33,4.
13. Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
jag slår Egyptens land.
14. Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
fira den, släkte efter släkte.
15. I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
>2 Mos. 23,15. 34,18. 5 Mos. 16,16.
16. På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
17. Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
såsom en evärdlig stiftelse.
18. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
>3 Mos. 23,5 f. 4 Mos. 28,16 f. Jos. 5,10.
19. I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han är främling eller inföding i landet.
20. Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
osyrat bröd.
21. Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
och slakten påskalammet.
>Hebr. 11,28.
22. Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
hus dörr intill morgonen.
23. Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren[2] att
komma i i edra hus och hemsöka eder.
24. Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
barn till evärdlig tid.
25. Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
26. När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstjänst?',
27. skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och
tillbad.
28. Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
HERREN hade bjudit Mose och Aron.
29. Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
allt förstfött ibland boskapen.
>Ps. 78,51. 105,36. 136,10. Vish. 18,10 f.
30. Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
hus fanns, där icke någon död låg.
31. Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
32. Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
gån åstad, och välsignen därvid mig.»
33. Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
34. Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
buro dem på sina axlar.
35. Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
kläder.
>2 Mos. 3,22. 11,2. Ps. 105,37.
36. Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
egyptierna.
37. Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
barn.
>1 Mos. 47,11. 4 Mos. 1,46. 2,32. 33,5.
38. En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
39. Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
tillreda någon reskost åt sig.
40. Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
trettio år.
>1 Mos 15,13. Apg. 7,6. Gal. 3,17.
41. Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
42. En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
alla Israels barn, släkte efter släkte.
43. Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
44. men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
omskurit honom.
45. En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
46. I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
>Mos. 9,12. Joh. 19,36.
47. Israels hela menighet skall iakttaga detta.
48. Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
49. En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
som bor ibland eder.»
50. Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
51. Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras härskaror.
[1] Hebr. pésach, av pasách »gå förbi», »skona»; jfr v. 13.
[2] Se Fördärvaren i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet
Allt förstfött helgat åt Herren.
Israeliternas tåg till Röda havet. Moln-
och eldstoden.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
det.
>2 Mos. 22,29. 34,19. 4 Mos. 3,13. 8,17. Luk. 2,23.
3. Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat
ätas.
4. På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
5. Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
>1 Mos. 50,24. 2 Mos. 3,8.
6. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
hållas en HERRENS högtid.
>2 Mos. 34,18.
7. Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
dig, i hela ditt land.
8. Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
drog ut ur Egypten.'
9. Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
Egypten.
>5 Mos. 6,8. 11,18 f.
10. Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
11. Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
12. då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
>2 Mos. 34,19 f. 4 Mos. 18,15 f.
13. Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
lösa.
14. Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
ur Egypten, ur träldomshuset;
15. ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN
allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
bland mina söner löser jag.'
16. Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
Egypten.»
17. När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
sig och vända tillbaka till Egypten;
18. därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.
19. Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
härifrån med eder.»
>1 Mos. 50,25. Jos. 24,32. Hebr. 11,22.
20. Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
>4 Mos. 33,6.
21. Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
så kunde de tåga både dag och natt.
>4 Mos. 14,14. Neh. 9,12. Ps. 78,14. 105,39. Vish. 10,17. 18,3.
>1 Kor. 10,1.
22. Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
heller eldstoden om natten.
Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet
Egyptiernas undergång i Röda havet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
>4 Mos. 33,7.
3. Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
och blivit instängda i öknen.
4. Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.
5. Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
6. Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
7. han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
8. Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
upplyft hand.
>4 Mos. 33,3.
9. Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
10. När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo
Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
11. Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa
gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
>Ps. 106,7.
12. Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt
oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss
bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
13. Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
14. HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»
>5 Mos. 1,30.
15. Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till
Israels barn att de draga vidare.
16. Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
torr mark.
17. Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
här, på hans vagnar och ryttare.
18. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»
19. Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
flyttade sig och tog plats bakom dem.
20. Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde
den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.
21. Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
>Jos. 4,23. Ps. 66,6. 77,16 f. 78,13. 106,9. Jes. 63,12 f.
22. Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
dem.
>1 Kor. 10,1. Hebr. 11,29.
23. Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
24. Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
här;
25. och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»
26. Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
vagnar och ryttare.»
27. Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
28. Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
enda av dem kom undan.
>Jos. 24,7. Vish. 18,5.
29. Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
30. Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
31. Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
på hans tjänare Mose.
Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet
Israels lovsång. Det bittra vattnet vid
Mara. Lägret vid Elim.
1. Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
de sade:
»Jag vill sjunga till HERRENS ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
>Vish. 10,19.
2. HERREN är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
>Ps. 118,14 f. Jes. 12,2 f.
3. HERREN är en stridsman,
'HERREN' är hans namn.
>Hos. 12,6.
4. Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
5. De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.
6. Din högra hand, HERRE,
du härlige och starke,
din högra hand, HERRE,
krossar fienden.
7. Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.
8. För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.
9. Fienden sade:
'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.'
10. Du andades på dem,
då övertäckte dem havet;
de sjönko såsom bly
i de väldiga vattnen.
11. Vilken bland gudar
liknar dig, HERRE?
Vem är dig lik,
du härlige och helige,
du fruktansvärde och högtlovade,
du som gör under?
>1 Krön. 16,25. Ps. 96,4. Jes. 40,18.
12. Du räckte ut din högra hand,
då uppslukades de av jorden.
13. Men du ledde med din nåd
det folk du hade förlossat,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
14. Folken hörde det
och måste då darra,
av ångest grepos
Filisteens inbyggare.
>Jos. 2,9 f.
15. Då förskräcktes
Edoms furstar,
Moabs hövdingar
grepos av bävan,
alla Kanaans inbyggare
försmälte av ångest.
16. Ja, över dem faller
förskräckelse och fruktan;
för din arms väldighet
stå de såsom förstenade,
medan ditt folk
tågar fram, o HERRE
medan det tågar fram,
det folk du har förvärvat.
17. Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, o HERRE,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina händer hava berett.
>Ps. 44,3. 78,54. 80,9. 2 Mack. 1,29.
18. HERREN är konung
alltid och evinnerligen!»
>Ps. 93,1.
19. Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
havet.
20. Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
21. Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»
22. Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
finna vatten.
>4 Mos. 33,8.
23. Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara[1].
24. Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
25. Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.
Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
prov.
>Syr. 38,5.
26. Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
>2 Mos. 23,25.
27. Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.
>4 Mos. 33,9. Ps. 23,2.
[1] D. ä. bitterhet.
Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet
Folket knorrar i öknen Sin. Mättas med
vaktlar och manna.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
>4 Mos. 33,10 f.
2. Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
öknen;
3. Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
hela denna hop dö av hunger.»
>2 Mos. 14,11. 4 Mos. 11,4 f.
4. Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.
5. Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
6. Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
land,
7. och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
oss?»
8. Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»
9. Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
10. När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
molnskyn.
>2 Mos. 13,21.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. »Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
eder Gud.»
13. Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
>4 Mos. 11,31. Ps. 78,24. 105,40. Vish. 16,20. Joh. 6,31.
>1 Kor. 10,3.
14. Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
rimfrost.
>4 Mos. 11,7.
15. När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad[1] är
det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
»Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
16. Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
sitt tält.»
17. Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
mindre.
18. Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
som han behövde till mat.
>2 Kor. 8,15.
19. Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
i morgon.
20. Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.
21. Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.
22. På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
och omtalade detta för Mose.
23. Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
24. Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask däri.
25. Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna på marken.
26. I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
då skall intet vara att finna.»
27. Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
samla, men de funno intet.
28. Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
och icke hålla mina bud och lagar?
29. Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
>1 Mos. 2,3. 2 Mos. 20,8 f.
30. Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.
31. Och Israels barn kallade det manna[2]. Och det
liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
med honung.
32. Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
land.
>Hebr. 9,4.
33. Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
efterkommande.»
34. Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
det framför vittnesbördet[3] till att förvaras.
35. Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
Kanaans land. --
>Jos. 5,12. Neh. 9,15
36. En gomer är tiondedelen av en efa.
[1] Hebr. man; jfr v. 31.
[2] Hebr. man; jfr v. 15.
[3] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet
Folket knorrar vid Massa. Strider med
Amalek.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
vatten att dricka.
>4 Mos. 33,12 f.
2. Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför
fresten I HERREN?»
>4 Mos. 20,3 f. Vish. 11,4.
3. Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
törst?»
4. Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
5. HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
>2 Mos. 7,20. 14,16.
6. Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
>4 Mos. 20,11. PS. 78,15 f. 105,41. Jes. 48,21. 1 Kor. 10,4.
7. Och han gav stället namnet Massa[1] och
Meriba[2], därför att Israels barn hade tvistat
och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»
>5 Mos. 6,16. Ps. 81,8. 95,8 f.
8. Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
>5 Mos. 25,17 f. 1 Sam. 15,2.
9. Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
10. Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
höjden.
11. Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
12. Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
dess solen gick ned.
13. Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.
14. Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen.»
>1 Mos. 24,20.
15. Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
16. Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
släkte.»
[1] D. ä. frestelse.
[2] D. ä. tvist.
Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet
Jetro besöker Mose. Domare insättas i
Israel.
1. Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade fört Israel ut ur Egypten.
2. Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne förut hade sänt hem,
3. så ock hennes två söner -- av dessa hade den ene fått namnet
Gersom[1], »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
icke är mitt»,
>1 Krön. 23,15.
4. och den andre namnet Elieser[2], »ty», sade han, »min faders Gud
blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd». --
5. Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
vid Guds berg,
>2 Mos. 3,1.
6. lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes båda söner.»
7. Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
tältet.
8. Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
hade räddat dem.
9. Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
10. Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
folket undan egyptiernas hand!
11. Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
>2 Mos. 1,13 f. 5,6 f. 14,18, 27 f. 15,11. Neh. 9,10. Ps. 86,8.
12. Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.
13. Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
14. Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»
15. Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
fråga Gud.
16. De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»
17. Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
det rätta sättet.
18. Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
bestyra detta.
>5 Mos. 1,9.
19. Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och
framlägga deras ärenden inför Gud.
20. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
väg de skola vandra och vad de skola göra.
21. Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
andra över femtio och andra över tio.
>4 Mos. 11,16 f. 5 Mos. 1,13.
22. Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före,
må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
de bära den med dig.
23. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»
24. Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
denne hade sagt.
25. Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
över hundra, andra över femtio och andra över tio.
26. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de
hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
avdöma.
27. Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
till sitt land igen.
[1] Se 2:22.
[2] Av hebr. el »Gud» och éser »hjälp».
Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet
Ankomsten till Sinai. Herrens löfte att
taga Israel till sitt egendomsfolk.
1. På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
2. Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
>4 Mos. 33,15.
3. Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
förkunna för Israels barn:
>Apg. 7,38.
4. 'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
>5 Mos. 29,2 f. 32,11 f.
5. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
>5 Mos. 5,2 f. Ps. 24,1. 50,12. 1 Kor. 10,26. Tit. 2,14.
6. Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
Detta är vad du skall tala till Israels barn.
>2 Mos. 22,31. 5 Mos. 7,6. 1 Petr. 2,9. Upp. 1,6. 5,10.
7. När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
8. Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med
folkets svar.
>2 Mos. 24,3. 5 Mos. 5,27.
9. Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar
till HERREN.
10. Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
11. Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
12. Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
med döden;
13. men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan
mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
stiga upp på berget.»
>2 Mos. 24,1. Hebr. 12,20.
14. Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
och de tvådde sina kläder.
15. Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
ingen komme vid en kvinna.»
16. På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
>5 Mos. 33,2.
17. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
ställde sig nedanför berget.
18. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
smältugn, och hela berget bävade storligen.
>5 Mos. 4,11 f. Hebr. 12,18 f.
19. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
och Gud svarade honom med hög röst.
20. Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
21. Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
falla.
>2 Mos. 33,20.
22. Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»
23. Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
ut en gräns omkring berget och helga det.»
24. Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga
sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
låta dem drabbas av fördärv.»
25. Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.
Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet
De tio budorden. Folkets förfäran.
Lagen om altaret.
1. Och Gud talade alla dessa ord och sade:
2. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
>5 Mos. 5,6 f. Ps. 81,10 f.
3. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
4. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
>3 Mos. 26,1. 5 Mos. 4,15 f. 27,15 f.
5. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
>Mos. 34,7,14. 3 Mos. 26,39 f. 4 Mos. 14,18. 5 Mos. 24,16.
>Jer. 31,29 f. Hes. 18,19 f.
6. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.
>5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. Ps. 1O3,17 f. 105,8. Jer. 32,18.
7. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
>3 Mos. 19,12. 24,16. Matt. 5,33 f.
8. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
>2 Mos. 23,12. 31,13 f. 34,21. 35,2 f. Jer. 17,21 f. Hes. 20,12.
9. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
10. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
11. Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
>1 Mos. 2,2 f.
12. Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
>Syr. 3,1 f. Matt. 15,4. Mark. 7,10 f. Ef. 6,2 f.
13. Du skall icke dräpa.
>Matt. 5,21 f.
14. Du skall icke begå äktenskapsbrott.
>3 Mos. 20,10 f. Matt. 5,27 f. 19,9. Hebr. 13,4.
15. Du skall icke stjäla.
>Ef. 4,28.
16. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
>Ords. 19,5.
17. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke
hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
>Rom. 7,7. 13,9.
18. Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
och höllo sig på avstånd.
>Hebr. 12,18 f.
19. Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
>5 Mos. 5,25 f. 18,16.
20. Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
för ögonen, så att I icke synden.»
21. Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
närmare till töcknet i vilket Gud var.
22. Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
haven själva förnummit att jag har talat till eder från
himmelen.
23. I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke göra åt eder.
24. Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
25. Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, så oskärar du den.
>5 Mos. 27,5 f. Jos. 8,31.
26. Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
att icke din blygd må blottas därinvid.
>2 Mos. 28,42 f.
Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet
Lagar om trälar och om skador till liv,
lem och egendom.
1. Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
2. Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
>3 Mos. 25,40. 5 Mos. 15,12. Jer. 34,14.
3. Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
4. Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
5. Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
6. då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.
>5 Mos. 16,17.
7. Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
givas fri såsom trälarna givas fria.
8. Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till
främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
har handlat trolöst mot henne.
9. Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
han henne döttrars rätt.
10. Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
11. Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
skall hon givas fri, utan lösen och betalning.
12. Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
döden.
>1 Mos. 9,6. 3 Mos. 24,17. 4 Mos. 36,16 f. Matt. 26,52.
13. Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
en ort dit han kan fly.
>4 Mos. 36,6,22 f. 5 Mos. 4,41 f. 19,1 f. Jos. 20,2 f.
14. Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
måste dö.
>1 Kon. 2,28 f.
15. Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
döden.
16. Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
>5 Mos. 24,7.
17. Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
skall straffas med döden.
>3 Mos. 20,9. 5 Mos. 21,18 f. 27,16. Ords. 20,20. 30,17.
>Matt. 15,4. Mark. 7,10.
18. Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
bliver sängliggande,
19. dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
besörje sjukvård åt honom.
20. Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
21. Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
straffas, ty det var hans egna penningar.
22. Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
och betale efter skiljedomares prövning.
23. Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
>3 Mos. 24,20 f. 5 Mos 19,21. Matt. 5,38 f.
24. öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
25. brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
26. Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
27. Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
tanden.
28. Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
ifrån straff.
29. Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
ägare skall ock dödas.
>1 Mos. 9,5.
30. Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
för sitt liv så mycket som ålägges honom.
31. Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
så skall med denne förfaras efter samma lag.
32. Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
skall stenas.
33. Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
däri,
34. så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
35. Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
därjämte dela den döda kroppen.
36. Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.
Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet
Lagar om tjuvnad, anförtrott gods,
värnlösa, förstlingsgåvor m. m.
1. Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
fyra får för fåret.
>2 Sam. 12,6
2. Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
vilar ingen blodskuld på dråparen.
3. Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
4. Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.
5. Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
från sin vingård.
6. Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
7. Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
ertappas, giva dubbel ersättning.
8. Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
sin nästas tillhörighet.
9. Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp -- det må gälla
oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
förlorats -- och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som
Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
10. Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
11. Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
icke giva någon ersättning.
12. Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
ersätta ägaren därför.
13. Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.
>1 Mos. 31,39.
14. Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
han giva full ersättning.
15. Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
ersättning. Var djuret lejt, då är legan ersättning.
16. Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
hustru.
>5 Mos. 22,28 f.
17. Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
jungfru.
18. En trollkvinna skall du icke låta leva.
>3 Mos. 20,27.
19. Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med
döden.
>3 Mos. 18,23. 20,15. 5 Mos. 27,21.
20. Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
givas till spillo.
21. En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
själva varit främlingar i Egyptens land.
>2 Mos. 23,9. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 24,17 f.
22. Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
>Sak. 7,10.
23. Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
de ropa till mig;
>5 Mos. 10,18
24. och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
faderlösa.
25. Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
pålägga honom någon ränta.
>3 Mos. 25,36 f. 5 Mos. 23,19 f. Ps. 15,5.
26. Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
27. den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
kropp. Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och
sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
barmhärtig.
28. Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
icke uttala förbannelser.
>Apg. 23,5.
29. Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland
dina söner skall du giva åt mig.
>2 Mos. 13,2. 34,19.
30. På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
åttonde dagen skall du giva dem åt mig.
>3 Mos. 22,27.
31. Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
skolen I kasta det.
>2 Mos. 19,6. 3 Mos. 22,8. Hes. 44,31.
Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet
Lagar om rättrådighet och barmhärtighet
och om de stora högtiderna. Löfte om
Kanaans land.
1. Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
vittne.
>2 Mos. 20,16. 3 Mos. 19,16.
2. Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
3. Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.
>3 Mos. 19,15. 5 Mos. 1,17.
4. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit
vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
>5 Mos. 22,1 f.
5. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
bördan.
>5 Mos. 22,4.
6. Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
har hos dig.
7. Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt
någon som är skyldig.
8. Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
förvrida de rättfärdigas sak.
>5 Mos. 16,19. 27,20. Syr. 20,29.
9. En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
land.
>2 Mos. 22,21. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 10,19.
10. I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
>3 Mos. 25,3 f.
11. men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga
orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
lämna kvar, det må ätas av markens djur. Så skall du ock göra
med din vingård och med din olivplantering.
12. Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.
>2 Mos. 20,8 f.
13. I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
skola icke höras i din mun.
>2 Mos. 20,3. Jos. 23,7.
14. Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
>2 Mos. 34,23. 3 Mos. 23,4 f. 5 Mos. 16,16.
15. Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
>2 Mos. 12,14 f. 34,18.
16. Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden
skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
ditt arbete från marken.
17. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din Herres, ansikte.
18. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar
över natten till morgonen.
>2 Mos. 12,10,15. 34,25.
19. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
>2 Mos. 34,26. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
20. Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
>2 Mos. 32,34. 33,2. 5 Mos. 31,3 f. Jes. 63,9.
21. Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
överträdelser, ty mitt namn är i honom.
>Jos. 24,19.
22. Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
23. Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och
jebuséernas land, och jag skall utrota dem.
24. Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
sönder deras stoder.
>2 Mos. 20,5. 34,18. 5 Mos. 7,5.
25. Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
från dig.
>2 Mos. 15,26;. 5 Mos. 7,15.
26. I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
eller är ofruktsam. Dina dagars mått skall jag göra fullt.
>5 Mos. 7,14.
27. Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
driva alla dina fiender på flykten för dig.
>5 Mos. 11,25.
28. Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.
>5 Mos. 7,20. Jos. 24,12. Vish. 12,8.
29. Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
sig till din skada;
30. utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
31. Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
de fly för dig.
>1 Mos. 15,18. 5 Mos. 11,24. 1 Kon. 4,21. Ps. 80,12.
32. Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
>2 Mos. 34,12. 5 Mos. 7,2 f. Jos. 23,12 f. Dom. 2,2 f.
33. De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.
Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet
Förbundet upprättas. Mose stiger upp på
Sinai.
1. Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte
Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
skolen tillbedja på avstånd.
2. Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»
3. Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och
sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»
>2 Mos. 19,8. 5 Mos. 5,27.
4. Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon
stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och
han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
5. Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
HERREN.
6. Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
7. Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket. Och de
sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
8. Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se,
detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
eder, i enlighet med alla dessa ord.»
>Matt. 26,28 . 1 Kor. 11,25. Hebr. 9,16 f. 1 Petr. 1,2.
9. Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
Israel stego ditupp.
10. Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
>Hes. 1,26.
11. Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.
12. Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv
kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»
13. Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
på Guds berg.
14. Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att
vi komma tillbaka till eder. Se, Aron och Hur äro hos eder; den
som har något att andraga, han må vända sig till dem.»
15. Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
16. Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
Mose ur skyn.
17. Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
en förtärande eld, på toppen av berget.
>5 Mos. 4,24. Hebr. 12,29.
18. Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev
Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
>2 Mos. 34,28. 5 Mos. 9,9,18.
Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet
Påbud om sammanskott till tabernaklet
och om förfärdigande av förbundsarken,
skådebrödsbordet och ljusstaken.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och
en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna
gärd åt mig.
>2 Mos. 35,5 f.
3. Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld,
silver och koppar
4. mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
5. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
6. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
7. äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
8. Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
ibland dem.
>Hebr. 9,2 f.
9. Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
de mönsterbilder som jag visar dig.
10. De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
>2 Mos. 37,1 f.
11. Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
omkring.
12. Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
andra sidan.
13. Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
guld.
14. Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
arken, så att man med dem kan bära arken.
15. Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
dragas ut ur dem.
16. Och i arken skall du lägga vittnesbördet[1], som jag skall giva
dig.
>2 Mos. 40,20. 1 Kon. 8,9.
17. Och du skall göra en nådastol[2] av rent guld, två och en halv
aln lång och en och en halv aln bred.
18. Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
19. Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en
kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med
nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
20. Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
keruberna vända sina ansikten.
>Hebr. 9,5.
21. Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
22. Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
Israels barn.
>2 Mos. 29,42. 4 Mos. 7,89.
23. Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
>2 Mos. 37,10 f.
24. Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
rand av guld därpå runt omkring
25. Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
26. Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
27. Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
i dem, så att man kan bära bordet.
28. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld, och med dem skall bordet bäras.
29. Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
dem.
30. Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
mitt ansikte.
>3 Mos. 24,5 f. 1 Sam. 21,6.
31. Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete
skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
den.
>2 Mos. 37,17 f.
32. Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
ena sidan och tre armar från andra sidan.
33. På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
arma som utgå från ljusstaken.
34. Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
35. En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
ljusstaken.
36. Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
37. Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
>4 Mos. 8,2.
38. Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
39. Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
tillbehör.
40. Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
blivit dig visade på berget.
>Apg. 7,44. Hebr. 8,5.
[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet
Tabernaklet, dess täckelse, överdrag,
brädställning, förlåt och förhänge.
1. Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn
och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
dem, med keruber på, i konstvävnad.
>2 Mos. 36,8 f.
2. Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
alla våderna skola hava samma mått.
3. Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola
de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
4. Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
stycket.
5. Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
stycket, så att öglorna svara emot varandra.
6. Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
ett helt.
7. Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
>2 Mos. 36,14 f.
8. Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
elva våderna skola hava samma mått.
9. Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
tältet.
10. Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den
som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
11. Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
12. Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
baksidan av tabernaklet.
13. Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
att övertäcka det.
14. Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.
15. Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
skola ställas upprätt.
>2 Mos. 36,20 f.
16. Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
vara.
17. Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
18. Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
söderut.
19. Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
20. Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
sätta tjugu bräder,
21. med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
22. Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
bräder.
23. Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
24. och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
skall det vara med dem båda. Dessa skola sättas i de båda
hörnen.
25. Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
26. Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
som äro på tabernaklets ena sida
27. och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
baksida, västerut.
28. Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna,
skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
29. Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
tvärstängerna skall du överdraga med guld.
30. Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
det har blivit dig visat på berget.
>2 Mos. 25,9, 40.
31. Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött
och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
på.
>2 Mos. 36,35 f.
32. Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
fyra fotstycken av silver.
33. Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
det allraheligaste.
34. Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
allraheligaste.
35. Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
ställa på norra sidan.
36. Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
vitt garn.
37. Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.
Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet
Brännoffersaltaret, förgården och oljan
till ljusstaken.
1. Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
fem alnar brett -- så att altaret bildar en liksidig fyrkant --
och tre alnar högt.
>2 Mos. 38,1 f.
2. Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara. Och du skall
överdraga det med koppar.
3. Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dess tillbehör skall
du göra av koppar.
4. Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
5. Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
att nätet räcker upp till mitten av altaret.
6. Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
och överdraga dem med koppar.
7. Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
8. Ihåligt skall du göra det, av plankor. Såsom det har blivit dig
visat på berget, så skall det göras.
9. Du skall ock göra en förgård till tabernaklet. För den södra
sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
vitt garn, hundra alnar långa -- detta för den ena sidan;
>2 Mos. 38,9 f.
10. Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av
silver.
11. Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
skola vara av silver.
12. Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro
femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
fotstycken tio.
13. Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
alnar
14. Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav,
med tre stolpar på tre fotstycken;
15. likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
med tre stolpar på tre fotstycken.
16. Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
17. Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
skola vara av koppar.
18. Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
19. Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.
20. Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
sättas upp.
>3 Mos. 24,2 f.
21. I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen
till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara en
evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
barn.
Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet
Arons och hans söners prästerliga dräkt.
1. Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
2. Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
prydnad.
>2 Mos. 39,1 f. Syr. 45,7 f.
3. Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
>2 Mos. 31,2 f.
4. Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte. De skola göra
heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
bliva präst åt mig.
5. Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.
6. Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
>2 Mos. 39,2 f.
7. Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
8. Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den,
skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn.
9. Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
söners namn,
10. sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
andra stenen, efter ättföljd.
11. Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
inrista Israels söners namn på de två stenarna. Med nätverk av
guld skall du omgiva dessa.
12. Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
bringa dem i åminnelse.
13. Och du skall göra flätverk av guld,
14. så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra
dessa, såsom man gör snodder. Och du skall fästa de snodda
kedjorna vid flätverken.
15. En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.
>2 Mos. 39,8 f.
16. Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
ett kvarter lång och ett kvarter bred.
17. Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
18. i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
19. i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
20. i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Omgivna med
flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
21. Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
inristat på samma sätt som man graverar signetringar.
22. Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
23. Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
24. Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
25. Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
framsida.
26. Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
inåt mot efoden.
27. Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
28. Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
från efoden.
29. Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt
hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
30. Och du skall lägga urim[1] och tummim[1] in i domsskölden, så
att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
inför HERRENS ansikte beständigt.
>3 Mos. 8,8. 4 Mos. 27,21. 5 Mos. 33,8. 1 Sam. 28,6. Esr. 2,63.
>Neh. 7,65.
31. Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
>2 Mos. 39,22 f.
32. och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
33. Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
34. en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av
guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
35. Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
när han går ut -- detta på det att han icke må dö.
36. Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»
>2 Mos. 39,30 f.
37. Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
sitta.
38. Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
ansikte.
39. Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
brokig vävnad.
>2 Mos. 39,27 f.
40. Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
prydnad. Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
söner jämte honom;
41. och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
helga dem till att bliva präster åt mig.
>3 Mos. 8,12.
42. Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
43. Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
tjänst i helgedomen -- detta på det att de icke må komma att
bära på missgärning och så träffas av döden. Detta skall vara en
evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.
[1] Se Urim och tummim I Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet
Föreskrifter om prästernas invigning och
om det dagliga offret.
1. Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
att bliva präster åt mig:
Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
>3 Mos. 8,2 f.
2. och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du
baka dem.
3. Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i
korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
vädurarna.
4. Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
>2 Mos. 40,12 f.
5. Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa
ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
6. Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
heliga diademet på huvudbindeln.
7. Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
smörja honom.
8. Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
9. Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
binda huvor på dem. Och de skola hava prästadömet såsom en
evärdlig rätt. Så skall du företaga handfyllning med Aron och
hans söner.
10. Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
>3 Mos. 8,14f.
11. Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
till uppenbarelsetältet.
12. Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
av altaret.
13. Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
och förbränna det på altaret.
>3 Mos. 3,3 f.
14. Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
>3 Mos. 4,12. Hebr. 13,11
15. Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
lägga sina händer på vädurens huvud.
>3 Mos. 8,18 f.
16. Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
altaret runt omkring;
17. men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
huvudet.
18. Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
brännoffer åt HERREN. En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
HERREN är det.
19. Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
>3 Mos. 8,22 f.
20. Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
21. Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och
stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som
hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
kläder.
22. Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med
fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
handfyllningsväduren.
23. Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
24. Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
25. Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
26. Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
vara din del.
27. Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
28. Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
rätt av Israels barn, ty det är en offergärd. Det skall vara en
gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
HERREN.
>3 Mos. 7,31 f. 10,14.
29. Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
30. I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
för att göra tjänst i helgedomen.
31. Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
helig plats.
32. Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
äta detta,
>3 Mos. 8,31 f. 24,9.
33. det som har använts till att bringa försoning vid deras
handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
det är heligt.
34. Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.
35. Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
jag har bjudit dig. Sju dagar skall deras handfyllning vara.
36. Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
och du skall smörja det för att helga det.
37. I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
bliver helig.
38. Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
för var dag beständigt.
>4 Mos. 28,3 f.
39. Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
40. och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
drickoffer en fjärdedels hin vin.
41. Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
42. Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
med dig.
>2 Mos. 25,22.
43. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
skall bliva helgat av min härlighet.
>2 Mos. 40,34 f.
44. Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
45. Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
>3 Mos. 26,11 f. 2 Kor. 6,16.
46. Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
dem. Jag är HERREN, deras Gud.
Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet
Föreskrifter om rökelsealtaret,
försoningspenningen, kopparbäckenet,
smörjelseoljan, rökelsen.
1. Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
akacieträ skall du göra det.
>2 Mos. 37,25 f.
2. Det skall vara en aln långt och en aln brett -- en liksidig
fyrkant -- och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
därmed.
3. Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
guld därpå runt omkring.
4. Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
skall du sätta dem. De skola vara där, för att stänger må
skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
5. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld.
6. Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
>2 Mos. 25,22.
7. Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon,
när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
8. och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret
inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
9. I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
utgjuta därpå.
>3 Mos. 10,1 f.
10. Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt
för HERREN.
>3 Mos. 16,18 f. Hebr. 9,7. 10,14.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba
dem vid mönstringen.
>4 Mos. 1,2 f.
13. Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt -- sikeln
räknad till tjugu gera -- en halv sikel såsom offergärd åt
HERREN,
14. Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
offergärd åt HERREN.
15. Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
försoning för eder.
16. Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet. Så skall ske,
för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
och för att försoning må bringas för eder.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
och altaret och gjuta vatten däri.
>2 Mos. 38,8. 40,30 f.
19. Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
vatten därur.
20. När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
21. De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
dö. Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
av finaste slag,
>2 Mos. 37,29.
24. därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
och en hin olivolja.
25. Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
smörjelseolja.
26. Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
ark,
>2 Mos. 40,9 f.
27. bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
rökelsealtaret,
28. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
med dess fotställning.
29. Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
som sedan kommer vid dem bliver helig.
30. Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
till att bliva präster åt mig.
31. Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
32. På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I
göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig
skall den vara för eder.
33. Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.
34. Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
rökelseharts, lika mycket av vart slag,
>2 Mos. 37,29.
35. och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
ren, helig.
36. Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
för dig. Höghelig skall den vara för eder.
37. Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN.
38. Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
ur sin släkt.
Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet
Föreståndare för arbetet förordnas.
Sabbatsbudet inskärpes. Mose mottager
lagtavlorna.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
Hur, av Juda stam;
>Mos. 35,30 f. 36,1 f. 38,22 f. 1 Krön. 2,20.
3. och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
4. till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
och koppar,
5. till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
6. Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har
bjudit dig:
7. uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
uppenbarelsetältets tillbehör,
>2 Mos. 35,11 f. 39,33 f.
8. bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
tillbehör, rökelsealtaret,
9. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
fotställning,
10. de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
och hans söners prästkläder,
11. äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
har bjudit dig.
12. Och HERREN talade till Mose och sade:
13. Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
eder.
>1 Mos. 2,2. 2 Mos. 20,8 f. Hes. 20,12.
14. Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som
ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
>4 Mos. 15,32 f. Matt. 12,1 f.
15. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på
sabbatsdagen skall straffas med döden.
>2 Mos. 23,12.
16. Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
efter släkte, såsom ett evigt förbund.
17. Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
dagen vilade han och tog sig ro.
18. När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger.
>2 Mos. 32,16. Mos. 4,13. 9,10.
Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet
Guldkalven. Herrens vrede och Moses
förbön. Folkets straff.
1. Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
land.»
>Apg. 7,40.
2. Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
3. Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
de buro dem till Aron;
4. och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud,
Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
>Ps. 106,19 f.
5. När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät
utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
6. Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
>1 Kor. 10,7.
7. Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
är.
>5 Mos. 9,12 f.
8. De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava
de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
dig upp ur Egyptens land.»
9. Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
är ett hårdnackat folk.
>2 Mos. 33,3.
10. Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
stort folk.»
11. Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
stark hand har fört ut ur Egyptens land?
>5 Mos. 9,26 f. Ps. 106,23.
12. Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
du nu har i sinnet mot ditt folk.
>4 Mos. 14,15 f. Ps. 85,4.
13. Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
till evärdlig arvedel.'»
>1 Mos. 12,7. 15,5. 22,16 f. 26,4. 28,13 f. Hebr. 6,13 f.
14. Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
folk.
15. Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var
skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
>2 Mos. 34,29.
16. Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
inristad på tavlorna.
>2 Mos. 31,18.
17. När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
»Krigsrop höres i lägret.»
18. Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
19. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
slog sönder dem nedanför berget.
>5 Mos. 9,17.
20. Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
åt Israels barn att dricka.
>5 Mos. 9,21.
21. Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
har kommit dem att begå en så stor synd?»
22. Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
att detta folk är ont.
23. De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
oss upp ur Egyptens land.'
24. Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
till.»
25. Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
26. ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till
honom alla Levi barn.
27. Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och
tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
>5 Mos. 33.9.
28. Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
föllo av folket vid pass tre tusen män.
29. Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
för att välsignelse i dag må komma över eder.»
30. Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
bringa försoning för eder synd.»
31. Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
32. Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
boken som du skriver i.»
>Ps. 69,29. Rom. 9,3.
33. Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
skall jag utplåna ur min bok.
34. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
dem hemsöka deras synd.»
>2 Mos. 23,20.
35. Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
som Aron gjorde.
Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet
Folkets sorg. Molnstoden vid
uppenbarelsetältet utom lägret. Moses
begäran att få se Herrens härlighet.
1. Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
>1 Mos. 12,7.
2. Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
>2 Mos. 23,20. 32,34.
3. för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
>2 Mos. 32,9. 5 Mos. 9,13.
4. När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
tog sina smycken på sig.
5. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
jag se till, vad jag skall göra med dig.»
6. Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.
7. Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och
var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
uppenbarelsetältet utanför lägret.
8. Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
9. Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
10. Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
sitt tält.
11. Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka
till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
lämnade icke tältet.
>4 Mos. 12,8.
12. Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta
folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
funnit nåd för mina ögon.'
13. Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
>2 Mos. 19,6. Ps. 103,7.
14. Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
15. Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
alls icke draga upp härifrån.
16. Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
på jorden?»
17. HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
namn.»
18. Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
19. Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
mig över den jag vill förbarma mig över.
>2 Mos. 34,6. Rom. 9,15.
20. Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
ingen människa kan se mig och leva.»
>Dom. 13,22.
21. Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
ställ dig där på klippan.
22. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
dess jag har gått förbi.
23. Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»
Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet
Mose ånyo på Sinai. Nya lagtavlor.
Strålglansen från Moses ansikte.
1. Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
>5 Mos. 10,1 f.
2. Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
3. men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
detta berg.»
4. Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och
bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.
5. Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära
intill honom och åkallade HERRENS namn.
6. Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
»HERREN! HERREN! -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
stor i mildhet och trofasthet,
>2 Mos. 33,19. 4 Mos. 14,18. Neh. 9,17 f. Ps. 86,15. 103,8.
>145,8. Joel 2,13. Jon. 4,2. Vish. 15,1. Syr. 2,11. Man. bön v.7.
7. som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»
>2 Mos. 20,5 f. 5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. 24,16. Job 9,2.
>Jer. 32,18 f. Nah. 1,3.
8. Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
9. och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
din arvedel.»
10. Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt
folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
något land eller bland något folk. Och hela det folk som du
tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
skall göra med dig.
>5 Mos. 5,2.
11. Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för
dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
jebuséerna.
12. Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
eder.
>2 Mos. 23,32 f. 5 Mos. 7,2 f.
13. Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
stoder och hugga ned deras Aseror.
>2 Mos. 23,24.
14. Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
>2 Mos. 20,5. Nah. 1,2.
15. Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i
trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
offer;
16. du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.
>4 Mos. 25,1 f. Dom. 3,6. 1 Kon. 11,2 f.
17. Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.
>2 Mos. 20,4, 23. 3 Mos. 19,4.
18. Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.
>2 Mos. 12,15. 23,15. 5 Mos. 16,1 f.
19. Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
fäkreaturen som av småboskapen.
>2 Mos. 13,2, 12 f. 22,29 f. 4 Mos. 18,15 f. Luk. 2,23.
20. Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen
skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.
>5 Mos. 16,16. Syr. 35,6.
21. Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
du hålla vilodag.
>2 Mos. 23,12. 31,15 35,2. 5 Mos. 5,12 f. Luk. 13,14 f.
22. Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
ända.
>2 Mos. 23,16. 5 Mos. 16,10 f.
23. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
>2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16.
24. Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.
25. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
natten till morgonen.
>2 Mos. 12,10. 23,18.
26. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»
>2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
27. Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
med Israel.»
>2 Mos. 24,4.
28. Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på
tavlorna förbundets ord, de tio orden.
>2 Mos. 24,18. 5 Mos. 4,13. 9,9,18.
29. När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
talat med honom.
>2 Kor. 3,7.
30. Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
strålade, fruktade de för att komma honom nära.
31. Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
32. Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
berg.
33. Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
täckelse för sitt ansikte.
>2 Kor. 3.13.
34. Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
barn det som hade blivit honom bjudet.
35. Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
han ånyo skulle gå in för att tala med honom.
Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet
Sabbatsbudet. Sammanskott till
tabernaklet. Föreståndarna för arbetet.
1. Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
2. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör
något arbete skall dödas.
>2 Mos. 20,9 f. 23,12. 31,16.
3. I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
bosatta.
4. Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad
HERREN har bjudit och sagt:
5. Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en
som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
HERREN: guld, silver och koppar,
>2 Mos. 25,2 f.
6. mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
7. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
8. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
9. äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
10. Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
allt vad HERREN har bjudit:
11. tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,
>2 Mos. 31,7 f. 39,33 f.
12. arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
hänga framför den,
13. bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
14. ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
ljusstaken,
15. rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,
16. brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,
17. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården,
18. tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,
19. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.»
20. Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
21. Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
22. De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
offra åt HERREN någon gåva av guld.
23. Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
24. Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i
sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
fram det.
25. Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;
26. och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
lärt konsten spunno gethår.
27. Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
att användas för efoden och för bröstskölden,
28. vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
29. Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
frivilliga gåva åt HERREN.
30. och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
>2 Mos. 31,2 f.
31. och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
32. både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
silver och koppar,
33. till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
34. Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
ock givit förmåga att undervisa andra.
35. Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
konstvävnadsarbeten.
36:1. [1]
[1] 2 Mos 36:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt
vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de
skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola
utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»
Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet
Förfärdigandet av tabernaklet, dess
täckelse, överdrag, brädställning,
förlåt och förhänge.
2. Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att
utföra arbetet.
3. Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom
frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
4. Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
5. och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att
verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
6. Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare
sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
helgedomen.» Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
7. Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
arbete som skulle göras, och man hade till och med över.
8. Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
>2 Mos. 26,1 f.
9. Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
våderna fingo samma mått.
10. Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
11. Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
12. Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte
man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
att öglorna svarade emot varandra.
13. Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
helt.
14. Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
>2 Mos. 26,7 f.
15. Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
våderna fingo samma mått.
16. Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
17. och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
18. Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
19. Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.
20. Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
dem upprätt.
>2 Mos. 26,15 f.
21. Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
22. På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
23. Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
söderut.
24. Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
25. Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
tjugu bräder,
26. med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
27. Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
28. Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
29. och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
30. Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
31. Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
voro på tabernaklets ena sida,
32. och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
tabernaklets baksida, västerut.
33. Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
34. Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka
tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
tvärstängerna överdrog man med guld.
35. Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
>2 Mos. 26,31 f.
36. Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
till dem fyra fotstycken av silver.
37. Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn,
38. och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
fotstycken gjordes av koppar.
Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet
Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken
och rökelsealtaret förfärdigas.
1. Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
>2 Mos. 25,10 f.
2. Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
gjorde på den en rand av guld runt omkring.
3. Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
sidan.
4. Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
5. Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
att man kunde bära arken.
6. Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
lång och en och en halv aln bred.
7. Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
8. en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan. I ett
stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
9. Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
keruberna sina ansikten.
10. Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
>2 Mos. 25,23 f.
11. Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
guld därpå runt omkring.
12. Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
13. Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
14. Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
in i dem, så att man kunde bära bordet.
15. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld;
så kunde man bära bordet.
16. Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
drickoffer.
17. Han gjorde ock ljusstaken av rent guld. I drivet arbete gjorde
han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
>2 Mos. 25,31 f.
18. Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena
sidan och tre armar från andra sidan.
19. På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
som utgingo från ljusstaken
20. Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
21. En kula sattes under det första armparet som utgick från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
den.
22. Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
23. Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
brickor till den av rent guld.
24. Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.
25. Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess
horn gjordes i ett stycke därmed.
>2 Mos. 30,1 f.
26. Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
omkring.
27. Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
kunde bära altaret.
28. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.
29. Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena,
välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.
>2 Mos. 30,23 f., 34 f.
Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet
Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och
förgårdens tillbehör förfärdigas.
Kostnaden för det hela.
1. Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
och fem alnar brett -- en liksidig fyrkant -- och tre alnar
högt.
>2 Mos. 27,1 f.
2. Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
ett stycke därmed gjordes hörnen. Och han överdrog det med
koppar.
3. Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dess tillbehör gjorde han
av koppar.
4. Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
till mitten.
5. Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
6. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
koppar.
7. Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
man kunde bära det med dem. Ihåligt gjorde han det, av plankor.
8. Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.
>2 Mos 30,18 f.
9. Han gjorde ock förgården. För den södra sidan, söderut, gjordes
omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
långa;
>2 Mos. 27,9.
10. till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
11. Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
12. Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
13. Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
14. Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
sidan femton alnar långa -- alltså lika på båda sidor om porten
till förgården -- med tre stolpar på tre fotstycken.
15. Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
garn;
16. och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
överdrogos med silver;
17. alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
18. Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
förgårdens omhängen;
19. och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
med silver, och deras kransar gjordes av silver.
20. Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
gjordes av koppar.
21. Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
prästen Arons son;
22. och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
23. och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.
24. Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
efter helgedomssikelns vikt.
25. Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
siklar, efter helgedomssikelns vikt.
26. En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
tre tusen fem hundra femtio personer.
>2 Mos. 30,13 f. 4 Mos. 1,46.
27. Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
fotstycke.
28. Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
knoppar och göra kransar till dem.
29. Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
30. Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
tillbehör,
31. vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
alla förgårdens pluggar, runt omkring.
Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet
Prästkläderna förfärdigas. Tabernaklets
tillbehör avlämnas.
1. Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
HERREN hade bjudit Mose.
>2 Mos. 28,2 f.
2. Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn.
>2 Mos. 28,6 f
3. Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
4. Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
sina båda ändar fästes den ihop.
5. Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
6. Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar
signetringar.
7. Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
bjudit Mose.
8. Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn.
>2 Mos. 28,15 f.
9. Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
en väska.
10. Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
karneol, en topas och en smaragd;
11. i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
12. i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
13. i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk
av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
14. Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
samma sätt som man graverar signetringar.
15. Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
16. Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld
och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
17. Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
18. Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
framsida.
19. Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
inåt mot efoden.
20. Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
21. Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
22. Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.
>2 Mos. 28,31 f.
23. Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
den icke skulle slitas sönder.
24. Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
25. Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
granatäpplena:
26. en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter
ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.
27. Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
garn, i vävt arbete,
>2 Mos. 28,39 f.
28. huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
29. äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
HERREN hade bjudit Mose.
30. Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt
HERREN.»
>2 Mos. 28,36 f.
31. Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
32. Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose.
33. Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
fotstycken,
>2 Mos. 31,7 f. 35,11 f.
34. överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
och den förlåt som skulle hänga framför arken,
35. vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,
36. bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
37. den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
38. det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
39. kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
40. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
41. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.
42. Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
stycken gjort allt arbete.
43. Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem
Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet
Tabernaklet sättes upp och helgas.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
3. Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
framför arken.
>2 Mos. 26,33 f.
4. Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
upp lamporna på den.
5. Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för
ingången till tabernaklet.
>2 Mos. 30,1 f.
6. Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel.
7. Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
altaret och gjuta vatten däri.
8. Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
upp förhänget för porten till förgården.
9. Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
bliver heligt.
>2 Mos. 30,26 f.
10. Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
>2 Mos. 29,37.
11. Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
det.
12. Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
>2 Mos. 29,4 f.
13. Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom
och helga honom till att bliva präst åt mig
14. Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
15. Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för
dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
släkte.
16. Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
hade bjudit honom.
17. Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
på första dagen i månaden.
18. Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken,
ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
dess stolpar.
19. Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
20. Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
>2 Mos. 25,16. Hebr. 9,4.
21. Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
>2 Mos. 26,33.
22. Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
norra sida, utanför förlåten,
23. och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
24. Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
bordet, på tabernaklets södra sida,
25. och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
26. Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
framför förlåten,
27. och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
Mose.
28. Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
29. Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30. Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
och göt vatten till tvagning däri.
>2 Mos. 30,18 f.
31. Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
och fötter med vatten därur;
32. så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
33. Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så
fullbordade Mose allt arbetet.
34. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
uppfyllde tabernaklet;
>4 Mos. 9,15 f. 1 Kon. 8,10 f.
35. och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
tabernaklet.
36. Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
37. Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
38. Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
under hela deras vandring.
>2Mos. 13,21 f. 4 Mos. 14,14. 5 Mos. 1,33. Neh. 9,19.
>Ps. 78,14. 105,39. 1 Kor. 10,1.
Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet
Lagen om brännoffer.
1. Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
uppenbarelsetältet och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.
3. Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
välbehaglig inför HERRENS ansikte.
4. Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
5. Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
uppenbarelsetältet.
6. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
dess stycken.
7. Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
ved på elden.
8. Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
9. Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
10. Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
felfritt djur av hankön.
11. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
blod på altaret runt omkring.
12. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
på altarets eld.
13. Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
14. Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
15. Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall
utkramas på altarets vägg.
16. Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
17. Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
Tredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet
Lagen om spisoffer.
1. Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
lägga rökelse därpå.
2. Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN.
3. Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.
4. Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
5. Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
6. Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå. Det är
ett spisoffer.
7. Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
skall det tillredas av fint mjöl med olja.
8. Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
han skall hava det fram till altaret.
9. Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN.
10. Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.
11. Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
något såsom eldsoffer åt HERREN.
12. Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
13. Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla
dina offer skall du offra salt.
14. Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
av grönskuren säd.
15. Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå. Det är
ett spisoffer.
16. Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
därpå: ett eldsoffer åt Herren.
Tredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet
Lagen om tackoffer.
1. Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
honkön.
2. Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet; och Arons söner,
prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
3. Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
4. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
5. Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för Herren.
6. Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
hankön eller av honkön.
7. Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
det inför HERRENS ansikte.
8. Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
stänka dess blod på altaret runt omkring.
9. Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
10. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
11. Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
HERREN.
12. Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
denna inför HERRENS ansikte.
13. Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
blod på altaret runt omkring.
14. Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
15. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
16. Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
till en välbehaglig lukt. Allt fettet skall tillhöra HERREN.
17. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
I förtära.
Tredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet
Lagen om syndoffer.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
gör något som är förbjudet, så gäller följande:
3. Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
4. Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång. Och han skall lägga sin hand på
tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
5. Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
det in i uppenbarelsetältet,
6. och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
7. Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
ingången till uppenbarelsetältet.
8. Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom --
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
9. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna
--
10. på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
11. Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
fötter hans inälvor och hans orenlighet,
12. korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
skall det brännas upp.
13. Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
skuld,
14. och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skola föra
honom fram inför uppenbarelsetältet;
15. och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
inför HERRENS ansikte.
16. Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
uppenbarelsetältet,
17. och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
18. Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
brännoffersaltaret, som står vid ingången till
uppenbarelsetältet.
19. Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
det på altaret.
20. Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna. När så
prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
21. Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren. Detta är
syndoffret för församlingen.
22. Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
han själv märker att han har ådragit sig skuld,
23. eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
24. Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
ansikte. Det är ett syndoffer.
25. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
26. Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
med tackoffersdjurets fett. När så prästen bringar försoning
för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.
27. Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
28. eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
felfri get, ett djur av honkön.
29. Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjuren
slaktas.
30. Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av altaret.
31. Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. När så prästen
bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.
32. Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
föra fram ett felfritt djur av honkön.
33. Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
brännoffersdjuren.
34. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
35. Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. När så prästen för honom
bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.
Tredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet
Fortsättning av lagen om syndoffer.
Lagen om skuldoffer.
1. Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
missgärning;
2. eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent --
vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något
slags orent smådjur -- och han så bliver oren och ådrager sig
skuld;
3. eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
4. eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
sina läppar något, vare sig ont eller gott -- det må nu vara vad
som helst som man kan svärja i obetänksamhet -- och sedan kommer
till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa
stycken:
5. så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa
stycken, bekänna det vari han har syndat
6. och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till
rening från hans synd.
7. Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
brännoffer.
8. Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet
av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
9. Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det
är ett syndoffer.
10. Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom,
till rening från den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.
11. Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
syndoffer.
12. Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett
syndoffer.
13. När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och
det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.
14. Och HERREN talade till Mose och sade:
15. Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
helgedomssikelns vikt.
16. Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
detta skall han giva åt prästen. När så prästen bringar
försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
förlåtet.
17. Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
ådrager sig skuld och bär på missgärning,
18. så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer. När
så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
förlåtet.
19. Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
HERREN.
6:1. [1]
6:2. [1]
6:3. [1]
6:4. [1]
6:5. [1]
6:6. [1]
6:7. [1]
[1] 3 Mos 6:1--7 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin
nästa något;
3. eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar
därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
människa kan försynda sig:
4. så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
borttappade som han har hittat,
5. eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
värdet därtill. Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär
fram sitt skuldoffer.
6. Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
7. När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
har dragit skuld över honom.
Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet
Tillägg till lagarna om brännoffer,
spisoffer och syndoffer.
Invigningsoffret.
8. Och Herren talade till Mose och sade:
9. Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
10. Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
11. Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
12. Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå. Och han
skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
tackoffret därpå.
13. Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
slockna.
14. Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
det inför HERRENS ansikte, till altaret.
15. Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
lukt för HERREN.
16. Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta. Osyrat
skall det ätas på en helig plats; i förgården till
uppenbarelsetältet skola de äta det.
17. Det skall icke bakas med surdeg. Detta är deras del, det som jag
har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt likasom
syndoffret och skuldoffret.
18. Allt mankön bland Arons barn må äta det. Det skall vara deras
evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
släkte. Var och en som kommer därvid bliver helig.
19. Och HERREN talade till Mose och sade:
20. Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
hälften om aftonen.
21. På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
HERREN.
22. Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
skall göra så. Detta skall vara en evärdlig stadga. Såsom ett
heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
23. En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
ätas.
24. Och HERREN talade till Mose och sade:
25. Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte. Det är
högheligt.
26. Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
27. Var och en som kommer vid köttet bliver helig. Och om något av
blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
bestänkta stället på en helig plats.
28. Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
sköljas med vatten.
29. Allt mankön bland prästerna må äta det. Det är högheligt.
30. Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
ätas; det skall brännas upp i eld.
Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet
Tillägg till lagarna om skuldoffer och
tackoffer. Prästens ämbetslott av
offren.
1. Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
2. På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
slakta skuldoffersdjuret. Och man skall stänka dess blod på
altaret runt omkring.
3. Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
omsluter inälvorna,
4. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
5. Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
HERREN. Det är ett skuldoffer.
6. Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
det ätas; det är högheligt.
7. Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar
försoning därmed, honom skall det tillhöra.
8. Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
9. Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
fram det.
10. Men ett spisoffer som är begjutet med olja, eller som frambäres
torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
likaväl som den andre.
11. Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
HERREN:
12. Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,
förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda
med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
med olja.
13. Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
såsom lov offer.
14. Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
altaret, honom skall den tillhöra.
15. Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
16. Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
blivit över därav ätas den följande dagen.
17. Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
dagen brännas upp i eld.
18. Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
vederstygglighet. Den som äter därav kommer att bära på
missgärning.
19. Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var
och en som är ren.
20. Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
21. Och om någon har kommit vid något orent -- vare sig en människas
orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
vara må -- och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
skall han utrotas ur sin släkt.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
eller getter skolen I äta.
24. Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
25. Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
utrotas ur sin släkt.
26. Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
boskap, var I än ären bosatta.
27. Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
släkt.
28. Och HERREN talade till Mose och sade:
29. Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bära fram åt HERREN
den vederbörliga offergåvan.
30. Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
31. Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
tillhöra Aron och hans söner.
32. Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
gärd av edra tackoffer.
33. Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
han skall hava det högra lårstycket till sin del.
34. Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
till en evärdlig rätt av Israels barn.
35. Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
HERRENS präster
36. vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
släkte efter släkte.
37. Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
38. vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
öken.
Tredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet
Prästens invigning.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
korgen med de osyrade bröden.
3. Församla sedan hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet.»
4. Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
5. Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
mig att göra.»
6. Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
vatten.
7. Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
alltsammans på honom.
8. Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
i skölden.
9. Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
såsom HERREN hade bjudit Mose.
10. Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad
däri var och helgade allt;
11. och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
för att helga dem.
12. Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
att helga honom.
13. Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem
och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
HERREN hade bjudit Mose.
14. Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
15. Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
och bragte försoning för det.
16. Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
förbrände det på altaret.
17. Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
Mose.
18. Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
lade sina händer på vädurens huvud.
19. Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
omkring;
20. men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände
huvudet och styckena och istret;
21. inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose
hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
hade bjudit Mose.
22. Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
23. Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
högra fot.
24. Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet
deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
altaret runt omkring.
25. Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
dem, därtill det högra lårstycket.
26. Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
lårstycket.
27. Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
28. Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
29. Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30. Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
stänkte på Aron -- på hans kläder -- och likaledes på hans söner
och hans söners kläder; han helgade så Aron -- hans kläder --
och likaledes hans söner och hans söners kläder.
31. Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid
ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
Aron och hans söner skola äta det.
32. Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
bränna upp i eld.
33. Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
34. Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
eder.
35. Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»
36. Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
Mose.
Tredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet
Arons första offer.
1. Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
och de äldste i Israel.
2. Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
HERRENS ansikte.
3. Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
brännoffer,
4. så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
5. Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
6. Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»
7. Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
för dem, såsom HERREN har bjudit.»
8. Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
syndofferskalv.
9. Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade
sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
blodet göt han ut vid foten av altaret.
10. Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
11. Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
12. Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte
honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
13. Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
14. Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
brännoffret, på altaret.
15. Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets
syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
16. Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
föreskrivet sätt.
17. Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
18. Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
det på altaret runt omkring.
19. Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
20. dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
fettstyckena på altaret.
21. Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.
22. Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
brännoffret och tackoffret.
23. Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet
för allt folket.
24. Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade
de och föllo ned på sina ansikten.
Tredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet
Arons söners synd och straff. Förbud för
prästerna att under sin tjänstgöring
dricka vin. Prästernas andel av offren.
1. Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
befallning om.
2. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
döda ned inför HERRENS ansikte.
3. Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och
sagt:
På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
och inför allt folket bevisa mig härlig.»
Och Aron teg stilla.
4. Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
5. Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
6. Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
»I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
över denna brand som HERREN har upptänt.
7. Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.»
Och de gjorde såsom Mose hade sagt.
8. Och HERREN talade till Aron och sade:
9. »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte.
10. I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
rent;
11. och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
kungjort för dem genom Mose.»
12. Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
det är högheligt.
13. I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
14. Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och
av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
barns tackoffer.
15. Jämte eldsoffren -- fettstyckena -- skola offergärdslåret och
viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»
16. Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
kvarlevande söner, och sade:
17. »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det
är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen
borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
inför HERRENS ansikte.
18. Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
jag hade bjudit.»
19. Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött,
skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
20. När Mose hörde detta, var han till freds.
Tredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet
Rena och orena djur.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
2. Talen till Israels barn och sägen:
Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på
jorden:
3. alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och
som idissla, dem fån I äta.
4. Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke
klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han
idisslar väl
5. men har icke klövar, han skall gälla for eder såsom oren; haren,
ty han idisslar väl,
6. men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren;
svinet,
7. ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar
icke, det skall gälla för eder såsom orent.
8. Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.
9. Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
fjäll, det fån I äta.
10. Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
11. Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
styggelse.
12. Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
styggelse för eder.
13. Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
havsörnen,
14. gladan, falken med dess arter,
15. alla slags korpar efter deras arter,
16. strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
17. ugglan, dykfågeln, uven,
18. tinsemetfågeln, pelikanen,
19. asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
flädermusen.
20. Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
styggelse för eder.
21. Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
jorden.
22. Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
23. Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
en styggelse för eder.
24. Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
25. och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
26. alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena. Var och en
som kommer vid dem bliver oren.
27. Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
eder såsom orena. Var och en som kommer vid deras döda kroppar
skall vara oren ända till aftonen.
28. Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
eder såsom orena.
29. Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
30. anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
31. Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
smådjur. Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
skall vara oren ända till aftonen.
32. Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
sak det vara må, som användes till något behov. Man skall lägga
det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
bliver det rent.
33. Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
34. Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
man dricker, det bliver orent därav.
35. Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent. Är det
en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
oren. Och den skall gälla för eder såsom oren.
36. Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
kroppen, bliver han oren.
37. Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
något man sår, då förbliver detta rent.
38. Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.
39. Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
40. Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Och den som har burit
bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
oren ända till aftonen.
41. Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
de skola icke ätas.
42. Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
43. Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
bliven orenade genom dem.
44. Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
vara heliga, ty jag är helig. Och I skolen icke ådraga eder
orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
45. Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag
är helig.
46. Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
smådjur på jorden,
47. för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
djur som få ätas och de djur som icke få ätas.
Tredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet
Barnaföderskors rening.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
oren.
3. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
4. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
ute.
5. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
reningsflöde.
6. Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsom
syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
7. Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
8. Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för henne, så
bliver hon ren.
Tredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet
Spetälska på människor och kläder.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
en av hans söner, prästerna.
3. Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
har besett honom skall han förklara honom oren.
4. Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
dagar.
5. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
hålla honom innestängd i sju dagar.
6. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
tvått sina kläder, är han ren.
7. Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
gången låter bese sig av prästen
8. och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
då är det spetälska.
9. När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
prästen.
10. Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
bildar sig i upphöjningen,
11. så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
är oren.
12. Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
betäckt av spetälska
13. och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
betäcker hela hans kropp, så skall han förklara den angripne
ren. Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
14. Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
15. När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
svallköttet är orent, det är spetälska.
16. Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
skall han komma till prästen.
17. Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
ren, han är då ren.
18. När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
läkt,
19. men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
prästen.
20. Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
21. Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
sju dagar.
22. Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren, ty då är han angripen.
23. Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
skall förklara honom ren.
24. Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
fläck
25. och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
han angripen av spetälska.
26. Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
honom innestängd i sju dagar.
27. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren ty då är han angripen av spetälska.
28. Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
ren, ty det är ett märke efter brännsåret.
29. När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
hakan bliver angripet
30. och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
31. Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
av skorven angripne innestängd i sju dagar.
32. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
djupare än den övriga huden,
33. så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
innestängd i sju dagar.
34. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
ren.
35. Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
förklarad ren,
36. och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
något gulaktigt hår, ty han är oren.
37. Men om skorven visar sig oförändrad, och svart hår har vuxit upp
på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
skall förklara honom ren.
38. När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
fläckar,
39. och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
har kommit fram på huden; han är ren.
40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
bakskallighet; han är ren.
41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
så är det vanlig framskallighet; han är ren.
42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
det skalliga stället baktill eller framtill.
43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
kroppens hud,
44. så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.
45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
och han skall ropa: »Oren! Oren!»
46. Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
bostad.
47. När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
är av ylle eller av linne,
48. eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
vara må, som är förfärdigat av skinn,
49. och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
angripet av spetälska och skall visas för prästen.
50. Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
den angripna saken inlåst i sju dagar.
51. Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
elakartad spetälska; sådant är orent.
52. Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
53. Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
54. så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
inlåst i sju dagar.
55. Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
56. Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
tyget.
57. Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
58. Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
det rent.
59. Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må -- den lag
efter vilken det skall förklaras rent eller orent.
Tredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet
Den spetälskes rening. Spetälska på hus.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
spetälska skall renas:
Han skall föras till prästen;
3. och prästen skall gå ut utanför lägret. Om då prästen, när han
beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
varav han var angripen,
4. så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
och isop.
5. Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
lerkärl med friskt vatten i.
6. Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
blivit slaktad över det friska vattnet.
7. Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
den levande fågeln fri ute på marken.
8. Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
gå in i lägret. Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
dagar.
9. Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
raka av. Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
vatten, så bliver han ren.
10. Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och
därtill en log olja.
11. Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
ingången till uppenbarelsetältet.
12. Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
13. Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar synd-
och brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
14. Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
15. Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
vänstra hand,
16. och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
gånger inför HERRENS ansikte.
17. Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet.
18. Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
försoning för honom inför HERRENS ansikte.
19. Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
20. Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
spisoffret. När så prästen bringar försoning för honom, då bliver
han ren.
21. Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
olja,
22. så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
brännoffer.
23. Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
HERRENS ansikte.
24. Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte.
25. Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
hans högra fot.
26. Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
27. och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
28. Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet.
29. Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
inför HERRENS ansikte.
30. Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
31. efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
spisoffret. Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
ansikte för den som skall renas.
32. Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.
33. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
34. När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
besittning bliva angripet av spetälska,
35. så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
»Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska.»
36. Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
är i huset skall bliva orent. Och därefter skall prästen gå in
för att bese huset.
37. Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
väggen,
38. så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
stänga huset för sju dagar.
39. Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
40. så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
41. Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
42. Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
43. Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
det har blivit rappat,
44. så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
spetälska på huset, det är orent.
45. Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
allt murbruk på huset, och f