This is a special version of Bibeln, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
Mellan 1994 och 1996 samordnade Projekt Runeberg en pionjärgärning där ett tjugotal frivilliga knappade in hela Bibelns text, ett kapitel i taget, och turades om med korrekturläsningen. Syftet var att få fri tillgång till den svenska bibeltexten i elektronisk form på Internet. Den nya översättningen, Bibel 2000, var ännu inte färdig och omfattades därtill av upphovsrätt vilket hindrar den fria spridningen, så frivilligprojektet baserades på 1917 års översättning.
Med tanke på arbetets omfattning (bibeltexten är cirka fem miljoner tecken) och volontärernas brist på utrustning (scanners) och erfarenhet av digitalisering (Projekt Runeberg grundades 1992, digitala faksimilutgåvor infördes 1998), blev resultatet förhållandevis gott och många har haft verklig nytta av det. Emellertid har med tiden flera brister gjort sig gällande. Noter och hänvisningar finns inte med till alla kapitel. Skillnader (bland annat i kommatering) mellan olika tryckningar redovisas inte på något konsekvent sätt, eftersom en blandning av tryckta förlagor har legat till grund för digitaliseringen. Slutligen kvarstår ett mindre antal textfel som är resultatet av missar i korrekturläsningen, och utan tillgång till inscannade faksimilbilder är det omständigt att ta reda på vad som är rätt och fel.
I september 2004 gjordes en digital faksimilutgåva av Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna, baserat på en utgåva från 1921.
I mars 2005 kompletterades den ursprungliga e-texten med en digital faksimilutgåva av 1917 års bibelöversättning. För bästa tekniska resultat valdes en utgåva i stort format (sidorna mäter 150 x 226 mm) utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och tryckt 1927. Den jämfördes med ett dussintal andra utgåvor och tryckningar och befanns vara en god representant för sin tid.
Också i mars 2005 digitaliserades första delen (evangelierna och apostlagärningarna) av Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström. Första upplagan kom 1886 och tredje upplagan 1913. Det digitaliserade exemplaret tillhör fjärde upplagan, tryckt 1921, och tillämpar nystavning (dt, fv, hv har ändrats till tt och v).
Some parts are searchable via the WWW Bible Gateway.
Read more below about how you can help us improve this electronic edition of the Swedish Bible!
Our source code is available. We prefer that you use this if you want to help with proofreading.
This is release 3.7 from Projekt Runeberg of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked.
We need volunteers to proofread the Bible. You can check the current status to see where your help is currently needed the most.
Send an email to Per Cederqvist <ceder@lysator.liu.se> if you want to help with the proofreading, but please read the proofreading instructions first.
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är "i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen", men det säger
inte allt om den. När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering. Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna. Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan. Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.
I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner. Den elektroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.
Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2). Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten. Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder. Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.
Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt. I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal». Vi kan inte annat än instämma.
Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer. Punkten efter versnumret står i kolumn 4. Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70. Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad. Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum. Textens högerkant
är alltså inte rak. Tabulatortecken används inte.
Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.
Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2--21). Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis. Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början. De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.
Många tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) bara tagit med i vissa av böckerna i den elektroniska
utgåvan. Fotnoter har vi tagit med, men eftersom den elektroniska
utgåvan inte är indelad i sidor, har vi satt texten sist i respektive
kapitel. Inne i texten och sist i kapitlet markeras fotnoten med en
siffra inom fyrkantiga parenteser.
Olika Biblar använder olika format på parallellhänvisningarna. Vi har
valt att använda det format som verkar vanligast: kapitel och vers
skiljs av ett kolon. Fortsättningsvers anges med "f.". Om det
hänvisas till flera verser i samma kapitel separeras de med
kommatecken. Mellanslag placeras ut som i exemplet nedan--notera att
det ska vara dubbla mellanslag efter punkt, men inte efter den punkt
som avslutar förkortningen av en bibelbok. För att klart skilja
parallellhänvisningarna från övrig text inleds de raderna med ett
större-än-tecken. Exemplet nedan, från 1 Sam 14:33, visar hur det kan
se ut:
>1 Mos. 9:4. 3 Mos. 3:17. 7:26 f. 17:10 f., 13 f. 19:26.
>5 Mos. 12:16, 23 f. 15:23.
Intervall anges med bindestreck, som i det här exemplet från 1 Sam
4:8:
>2 Mos. 7-10.
Det finns många parallellhänvisningar som har ett annat format i den
här utgåvan. De kommer med tiden att ändras till att använda det här
formatet.
Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte. Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan. Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna. Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera. Där är raderna cirka 40 tecken långa. Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad. Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.
1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet. Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9. Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7. På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen. Kapitelrubriken kan alltså i
vissa fall finnas i föregående kapitel.
Lars Aronsson var initiativtagare till att ge ut 1917 års Bibel hos
Projekt Runeberg. Han började med att knappa in samtliga
kapitelrubriker. Sedan har mer än 20 personer hjälpts åt att fylla i
själva bibeltexten, kapitel för kapitel, bok för bok. Per Cederqvist
har fungerat som samordnare och redaktör under största delen av
projektet. 9 mars 1996 fanns all text on-line. 28 november 1998 hade
all text stavningskontrollerats. Just nu pågår korrekturläsning av
böckerna.
Om du hittar ett fel i texten, eller om du vill hjälpa till att
korrekturläsa den, så är du välkommen att höra av dig till Per
Cederqvist, helst via email till ceder@lysator.liu.se. Se även
nästa kapitel.
Det här kapitlet riktar sig till den som vill hjälpa till att
korrekturläsa bibeln. Med korrekturläsning menar vi att jämföra
texten, ord för ord, med en tryckt bibel, för att kontrollera att den
elektroniska utgåvan innehåller hela texten, och att allt är korrekt.
Det har hänt att ord eller till och med hela meningar fattats i den
elektroniska utgåvan. För att vi ska hitta sådana fel är det viktigt
att korrekturläsningen görs genom jämförelser med en bra förlaga.
Om bibeln är Guds ofelbara ord eller inte tvistas det om. En sak är i
alla fall tyvärr helt klar: det finns tryckta biblar med mycket
varierande kvalité. Vi som knappat in bibeln har stött på tre
biblar, alla tryckta 1977 men på olika förlag, som kommaterar
annorlunda jämfört med äldre biblar. Vi har valt att använda den
äldre kommateringen (som vi tror är överrensstämmande med
originalöversättningen). Innan du börjar korrekturläsa eller skriva
in text bör du kontrollera Jes. 9:2 och Matt. 21:2 som ska se ut så
här:
2. Det folk som vandrar i mörkret
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
Det förekommer att verserna har fler kommatecken, som i exemplen nedan
(skillnaderna finns på första raden i respektive vers):
----------- "felaktig" kommmatering -------------
2. Det folk, som vandrar i mörkret,
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
2. och sade till dem: »Gån in i byn, som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
----------- "felaktig" kommmatering -------------
Föregående kapitel berättar om de konventioner vi har när vi skriver
(hur vi har marginalerna, hur prosa och poesi skiljer sig). Din bibel
bör göra skillnad på prosa och poesi. Ett förtydligande om poesin kan
vara på sin plats. I en tryckt bibel ser Jes 9:17 ut ungefär så här:
----------- klipp -------------
17. Därför kan Herren icke 1
glädja sig fortsättningsrad
över dess unga män, 2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande 3
med dess faderlösa och än- 4 (jämnrad)
kor; fortsättningsrad
ty de äro allasammans gudlösa 5
ogärningsmän, fortsättningsrad
och var mun talar dårskap. 6
Vid allt detta vänder hans vre- 7
de icke åter, fortsättningsrad
hans hand är ännu uträckt. 8
----------- klipp -------------
I projekt Runebergs utgåva ser den ut så här:
--------------------- klipp ------------------------
17. Därför kan Herren icke glädja sig 1
över dess unga män, 2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande 3
med dess faderlösa och änkor; 4 (jämnrad)
ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän, 5
och var mun talar dårskap. 6
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, 7
hans hand är ännu uträckt. 8
--------------------- klipp ------------------------
På http://www.lysator.liu.se/runeberg/bibeln/status.html kan du se
vilka böcker som behöver korrekturläsas. När du bestämt dig för att
korrekturläsa en kan du meddela ceder@lysator.liu.se vilken bok du
korrekturläser, så blir status.html uppdaterad.
Enklast är om du kan hämta bibeln via anonym ftp från
ftp://ftp.lysator.liu.se/pub/runeberg/src/
Filen som innehåller bibeln heter något i stil med bibeln-3.2.tar.gz,
där 3.2 är versionsnumret. Det ökas varje gång en förbättrad utgåva
görs.
Versionsnumrets första siffra beskriver statusen på hela bibeln, och
kommer att ges så här:
1.x Inte alla böcker finns med.
2.x Alla böcker finns med.
3.x Alla böcker har genomgått stavningskontroll.
4.x Alla böcker har korrekturlästs en gång.
5.x Alla böcker har korrekturlästs två gånger.
6.x Alla böcker har samtliga fotnoter.
7.x Alla böcker har parallellhänvisningar.
Den andra siffran är ett rent löpnummer. Vi försöker publicera nya
utgåvor så fort en ny bok har skrivits in eller korrekturlästs.
Filen bibeln-3.2.tar.gz är ett så kallat tar-arkiv, som i i sin tur
innehåller en fil per bibelbok. Packa upp arkivet, editera direkt i
filen allt eftersom du upptäcker fel, och skicka till slut tillbaka
filen för den bok du korrekturläst till ceder@lysator.liu.se. Om du
inte hittade något fel alls när du korrekturläste bör du meddela det
också, så att vi kan uppdatera den bokens status.
Om du har problem att packa upp tar-arkivet så kan vi skicka dig just
den bok du vill korrekturläsa med elektronisk post.
Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Skapelsen.
1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
6. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten.»
7. Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.
9. Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
skedde så.
10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott.
11. Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden.» Och det skedde så;
12. jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.
13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
14. Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år,
15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
Och det skedde så;
16. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna.
17. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
18. och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
20. Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
21. Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott.
22. Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden.»
23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
24. Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter.» Och det skedde så;
25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
26. Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
28. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden.»
29. Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda.
30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
så.
31. Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.
Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
Den sjunde dagen. Edens lustgård.
Kvinnans skapelse.
1. Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara.
2. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort.
3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade.
4. Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.
5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
6. men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
7. Och HERREN Gud danade människan[1] av stoft från
jorden[2] och inblåste livsande i hennes näsa,
och så blev människan en levande varelse.
8. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat.
9. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar.
11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes,
12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten.
13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus.
14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.
15. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den.
16. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta,
17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö.»
18. Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta.
20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes.
21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött.
22. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen.
23. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»
24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.
25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.
[1] Hebr. adám
[2] Hebr. adamá
Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Syndafallet.
1. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
2. Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården,
3. men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.'»
4. Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
5. men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
6. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.
7. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.
8. Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården.
9. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
du?»
10. Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
11. Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
12. Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
13. Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»
14. Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen.»
16. Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig.»
17. Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar;
18. törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
vara din föda.
19. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och
till stoft skall du åter varda.»
20. Och mannen gav sin hustru namnet Eva[1], ty hon
blev en moder åt allt levande.
21. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.
22. Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen.»
23. Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen.
24. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.
[1] Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.
Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.
1. Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: »Jag har fött[1] en man genom
HERRENS hjälp.»
2. Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
3. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN.
4. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
5. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk.
6. Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk?
7. Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
8. Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.
9. Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
»Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
10. Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden.
11. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
13. Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
kan bära den.
14. Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig.»
15. Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett
tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
slå honom ihjäl.
16. Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden.
17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn.
18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
19. Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla.
20. Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel.
21. Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.
22. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama.
23. Och Lemek sade till sina hustrur:
»Ada och Silla,
hören mina ord;
I Lemeks hustrur,
lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får.
24. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt.»
25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
beskärt[2] mig en annan livsfrukt, till
ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
26. Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.
[1] Egentligen »fått», hebr. kaníti.
[2] Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.
Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Sets släkttavla.
1. Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.
2. Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa[1], när de blevo skapade.
3. När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
4. Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar.
5. Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han.
6. När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.
7. Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar.
8. Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han.
9. När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.
10. Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar.
11. Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han.
12. När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
13. Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar.
14. Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
han.
15. När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
16. Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde söner och döttrar.
17. Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han.
18. När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
19. Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar.
20. Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han.
21. När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.
22. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
23. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
24. Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort.
25. När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
26. Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar.
27. Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han.
28. När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
29. Och han gav honom namnet Noa[2], i det han sade:
»Denne skall trösta[2] oss vid vårt arbete och
våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
förbannat.»
30. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar.
31. Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han.
32. När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.
[1] Hebr. adám
[2] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Människornas ondska växer. Floden
förkunnas. Arken bygges.
1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem
2. sågo Guds söner[1] att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år.»
4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga.
5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda,
6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta.
7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
8. Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.
9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa.
10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld.
12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden.
13. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden.
14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan.
15. Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning.
17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara.
20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv.
21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda.
22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
bjudit honom.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Floden kommer.
1. Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona,
3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
jorden alla varelser som jag har gjort.»
5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.
6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden.
7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten.
8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken
9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa.
10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem,
14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag.
15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande.
16. Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.
Och HERREN stängde igen om honom.
17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.
19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.
20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
övertäcktes.
21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.
22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.
23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.
24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
Flodens slut. Noas offer och HERRENS
löfte.
1. Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.
3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4. Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.
5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,
7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.
11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.
12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.
15. Då talade Gud till Noa och sade:
16. »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.
17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
18. Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
hustrur.
19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.
20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.
21. När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.
22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
Guds förbund med Noa. Noas ord till sina
söner. Hans död.
1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.
5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;
6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.»
8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
9. »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,
10. och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ur arken.
11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.»
12. Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:
13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.
14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,
15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.
16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
17. Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.»
18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.
20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.
21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.
22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.
23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.
24. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:
25. »Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!»
26. Ytterligare sade han:
»Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!
27. Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl.»
28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.
Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet
Noas söners släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.
2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
3. Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
4. Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
5. Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
sina folk.
6. Hams söner voro Kus[1], Misraim[1], Put och Kanaan.
7. Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.
8. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
9. Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
10. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land.
11. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
12. och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
staden».
13. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
14. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
15. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
16. så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
17. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
18. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare,
19. så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa.
20. Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk.
21. Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner.
22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23. Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
24. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
25. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
Peleg[2], ty i hans tid blev jorden fördelad; och
hans broder hette Joktan.
26. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
27. Hadoram, Usal, Dikla,
28. Obal, Abimael, Saba,
29. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
30. Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget.
31. Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk.
32. Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.
[1] Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2] D. ä. delning.
Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Babels torn. Språkförbistringen. Sems
släkttavla. Teras släkttavla.
1. Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
sätt.
2. Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
Sinears land och bosatte sig där.
3. Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
begagnade de jordbeck.
4. Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
5. Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
människobarnen byggde.
6. Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
7. Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
att den ene icke förstår den andres tungomål.»
8. Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
de måste upphöra att bygga på staden.
9. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån
spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.
10. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
11. Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och
födde söner och döttrar.
12. När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
13. Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
och födde söner och döttrar.
14. När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
15. Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
födde söner och döttrar.
16. När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
17. Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
och födde söner och döttrar.
18. När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
19. Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
födde söner och döttrar.
20. När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
21. Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
födde söner och döttrar.
22. När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
23. Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
födde söner och döttrar.
24. När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
25. Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
och födde söner och döttrar.
26. När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
Haran.
27. Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
28. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur.
29. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
till Milka och Jiska.
30. Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
31. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
32. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
Haran.
[1] Hebr. balál.
Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Abrams flyttning till Kanaan. Hans färd
till Egypten.
1. Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
visa dig.
2. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
3. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
på jorden varda välsignade.»
4. Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
ut från Haran.
5. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
6. och kommo så till Kanaans land.
Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
där i landet.
7. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
som hade uppenbarat sig för honom.
8. Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
HERRENS namn.
9. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
Sydlandet.
10. Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
landet.
11. Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
»Jag vet ju att du är en skön kvinna.
12. Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
13. Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
skull, och så att jag för din skull får leva.»
14. Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
mycket skön kvinna.
15. Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
16. Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
åsninnor och kameler.
17. Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
19. Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
henne och gå.»
20. Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
Abrams återkomst till Kanaan. Hans
skilsmässa från Lot.
1. Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
2. Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
3. Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
förut hade stått, mellan Betel och Ai,
4. dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
Abram HERRENS namn.
5. Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
tält.
6. Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
kunna bo tillsammans;
7. och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
landet.
8. Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
fränder.
9. Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
går jag åt vänster.»
10. Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
land, ända fram emot Soar.
11. Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
och drog österut, och de skildes så från varandra.
12. Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
13. Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.
14. Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
»Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
och söder och öster och väster.»
15. Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
för evärdlig tid.
16. Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
räknas.
17. Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
ty åt dig skall jag giva det.»
18. Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
åt HERREN.
Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
Kedorlaomers krigståg. Lots befrielse.
Abram och Melki-Sedek.
1. På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
hände sig
2. att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
3. De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
nu är.
4. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
året hade de avfallit.
5. Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
6. och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
vid öknen.
7. Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
bodde i Hasason-Tamar.
8. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --
9. mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
konungar mot de fem.
10. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
kommo undan flydde till bergsbygden.
11. Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
livsmedel där, och tågade bort;
12. de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
13. Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
14. Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
15. Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
norr om Damaskus,
16. och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.
17. Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
18. Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
denne var präst åt Gud den Högste.
19. Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
den Högste, himmelens och jordens skapare!
20. Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.
21. Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
du behålla för dig själv.»
22. Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
och betygar
23. att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har
riktat Abram.'
24. Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
Mamre, de må få sin del.»
Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet
HERRENS förbund med Abram.
1. En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
»Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
mycket stor.»
2. Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
Damaskus, Elieser.»
3. Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
4. Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
skall bliva din arvinge.»
5. Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
honom: »Så skall din säd bliva.»
6. Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
besittning.»
8. Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
besitta det?»
9. Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
duva.»
10. Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
fåglarna.
11. Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
bort dem.
12. När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
mörker.
13. Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
skall ske i fyra hundra år.»
14. Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
skola de draga ut med stora ägodelar.
15. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
i en god ålder.
16. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»
17. Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
styckena.
18. På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den
stora floden, till floden Frat:
19. kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
20. hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
21. amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»
Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet
Hagar och Ismael.
1. Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
2. och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
Sarais ord;
3. och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land.
4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
5. Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande, ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig.»
6. Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne.
7. Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur.
8. Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?» Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai.»
9. Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne.»
10. Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull.»
11. Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael[1],
därför att HERREN har hört ditt lidande.
12. Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder.»
13. Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
hon sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag
då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
mig[2]?»
14. Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered.
15. Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.
16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.
[1] D. ä. Gud hör.
[2] Hebr. roí.
Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Löftet om Isak. Omskärelsen.
1. När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig.
2. Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan.»
3. Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
4. »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk.
5. Därför skall du icke mer heta Abram, utan
Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall
låta dig bliva en fader till många folk.
6. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
7. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud.
9. Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
10. Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
11. på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder.
12. Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd.
13. Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund.
14. Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund.»
15. Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes
namn.
16. Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
17. Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
18. Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!»
19. Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom.
20. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
22. Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.
23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom.
24. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
25. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
26. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
27. och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.
[1] D. ä. fader till många.
[2] D. ä. furstinna.
Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
HERRENS besök hos Abraham. Förnyat löfte
till Sara. Abrahams förbön för Sodom.
1. Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen.
2. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden
3. och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare.
4. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet.
5. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»
6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
7. Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den.
8. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto.
9. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade:
»Därinne i tältet.»
10. Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom.
11. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
12. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?»
13. Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
14. Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
15. Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: »Jo, du log.»
16. Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
17. Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?
18. Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
19. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom.»
20. Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår;
21. därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det.»
22. Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN.
23. Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?
24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?
25. Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?»
26. HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
27. Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
28. Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
29. Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull.»
30. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det.»
31. Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull.»
32. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
33. Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.
Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
Sodoms förstöring. Lots hustru och
döttrar.
1. Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
2. och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten.»
3. Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto.
4. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
5. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem.»
6. Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
7. och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
8. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
9. Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren.
10. Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren.
11. Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
12. Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
13. Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem.»
14. Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
skämtade.
15. När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning.»
16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom.
17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer.
20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så
liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit.» Därav fick staden namnet
Soar[1].
23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar,
24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra;
25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod.
27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN,
28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn.
29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.
30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
31. Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja.
32. Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
33. Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
34. Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader.»
35. Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
36. Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
37. Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
38. Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.
[1] D. ä. litenhet.
Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Abraham och hans hustru i Gerar.
1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar.
2. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
3. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
4. Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
»Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
5. Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså
sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta.»
6. Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne.
7. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig.
8. Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
blevo mycket förskräckta.
9. Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
10. Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
när du gjorde detta?»
11. Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
12. Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
13. Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
14. Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka.
15. Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott.»
16. Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
18. HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
Isaks födelse. Ismael och Hagar i öknen.
Abrahams förbund med Abimelek.
1. Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt.
2. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
3. Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak.
4. Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
5. Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom.
6. Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig.»
7. Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»
8. Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
9. Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött åt Abraham, leka och skämta;
10. och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak.»
11. Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
12. Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig.
13. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är din säd.»
14. Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.
15. Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske
16. och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.
17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
18. Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
honom till ett stort folk.»
19. Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.
20. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.
21. Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.
22. Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
23. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
24. Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
25. Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
26. Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.»
27. Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.
28. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
29. Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?»
30. Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.»
31. Därav kallades det stället Beer-Seba[1], eftersom
de båda där gingo eden.
32. När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.
33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERRENS, den evige Gudens, namn.
34. Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.
[1] D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»
likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Abraham prövas av Gud genom befallningen
att offra Isak. Nahors släkttavla.
1. En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
2. Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»
3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,
5. sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.»
6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.
7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
8. Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans.
9. När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.
11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
12. Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.»
13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
sig.
15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen
16. och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.
18. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
att du lyssnade till mina ord.»
19. Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.
20. En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor.»
21. Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader,
22. vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
23. Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder.
24. Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
[1] Se Välsigna i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Saras död. Abrahams gravköp.
1. Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.
3. Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:
4. »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.»
5. Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
6. »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
7. Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
8. och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,
9. så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.»
10. Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:
11. »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
12. Men Abraham bugade sig för landets folk;
13. och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
15. »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.»
16. Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel.
17. Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom
18. inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
19. Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
20. Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.
Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet
Rebecka bliver Isaks hustru.
1. Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken.
2. Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
3. jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
4. utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak.»
5. Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
6. Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka.
7. HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son.
8. Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
9. Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom detta med ed.
10. Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
11. Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten.
12. Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
13. Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten.
14. Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre.»
15. Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
16. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen.
17. Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka.»
18. Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka.
19. Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka.»
20. Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler.
21. Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke.
22. Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt,
23. och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
24. Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne föddes åt Nahor.»
25. Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
26. Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
27. och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
28. Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus.
29. Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan.
30. När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan.
31. Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna.»
32. Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
hans och hans följeslagares fötter.
33. Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
tala då.»
34. Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
35. Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
37. Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor,
38. utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.'
39. Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?'
40. Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
41. i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,
skall du vara fri ifrån eden till mig.'
42. Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam,
43. må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
44. och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son.
45. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
46. Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna.
47. Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon
svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes armar.
48. Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
49. Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»
50. Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott.
51. Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
52. När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
tillbad HERREN.
53. Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker.
54. Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
55. Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
56. Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre.»
57. Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
58. Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
59. Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män.
60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar.»
61. Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg.
62. Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet.
63. Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
64. Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen;
65. och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog
hon sin slöja och höljde sig i den.
66. Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
Abrahams söner med Ketura. Hans död och
begravning. Ismaels släkttavla. Esaus
och Jakobs födelse. Esaus
förstfödslorätt.
1. Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
2. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua.
3. Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
assuréerna, letuséerna och leumméerna.
4. Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
5. Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
6. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet.
7. Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;
8. därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
10. den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.
11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.
12. Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
13. Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,
14. Misma, Duma och Massa,
15. Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
16. Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
17. Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.
18. Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.
19. Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;
20. och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.
21. Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.
22. Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
bort för att fråga HERREN.
23. Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.»
24. När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.
25. Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
26. Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob[1]. Men
Isak var sextio år gammal, när de föddes.
27. Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.
28. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.
29. En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.
30. Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom[2].
31. Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
32. Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?»
33. Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
34. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.
[1] D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2] D. ä. röd.
Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Isak i Gerar och Beer-Seba. Förnyelse av
löftet till Abraham. Förbund med
Abimelek. Esaus hustrur.
1. Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
2. Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
3. Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham.
4. Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig[1],
5. därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
6. Så stannade Isak kvar i Gerar.
7. Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda.»
8. Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak
svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull.»
10. Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss.»
11. Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»
12. Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
HERREN välsignade honom.
13. Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig.
14. Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom.
15. Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus.
16. Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig.»
17. Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där.
18. Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem.
19. Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten.
20. Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet
Esek[2], eftersom de hade kivat med honom.
21. Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna[3].
22. Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot[4], i det han sade: »Nu har ju HERREN
givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»
23. Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
24. Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
tjänare Abrahams skull.»
25. Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
26. Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
vän[5], och Pikol, sin härhövitsman.
27. Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
mig och haven drivit mig ifrån eder?»
28. De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
sluta ett förbund med dig,
29. att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS
välsignade.»
30. Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
31. Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
32. Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
vatten.»
33. Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
dag.
34. När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon.
35. Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.
[1] Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2] D. ä. kiv.
[3] D. ä. fientlighet.
[4] D. ä. utrymme.
[5] Se Vän i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Jakob skaffar sig genom svek sin faders
välsignelse.
1. När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
du?»
2. Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
3. Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
marken och jaga villebråd åt mig;
4. red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
välsigna dig, förrän jag dör.»
5. Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
6. sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
tala så till din broder Esau:
7. 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
dör.'
8. Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
9. Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
sådan som han tycker om.
10. Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
han må välsigna dig, förrän han dör.»
11. Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
luden, och jag är slät.
12. Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
för välsignelse.»
13. Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
mig.»
14. Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
om.
15. Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
16. Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
släta delen av hans hals.
17. Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
brödet som hon hade tillrett.
18. Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
19. Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
20. Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
min väg.»
21. Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
22. Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
äro Esaus händer.»
23. Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
24. Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
»Ja.»
25. Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar
fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
han drack.
26. Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
min son.»
27. När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
kläder och välsignade honom; han sade:
»Se, av min son utgår doft,
lik doften av en mark,
som HERREN har välsignat.
28. Så give dig Gud
av himmelens dagg
och av jordens fetma
och säd och vin i rikligt mått.
29. Folk tjäne dig,
och folkslag falle ned för dig.
Bliv en herre över dina bröder,
och må din moders söner falla ned för dig.
Förbannad vare den som förbannar dig,
och välsignad vare den som välsignar dig!»
30. Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
jakten.
31. Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
32. Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag
är Esau, din förstfödde son.»
33. Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
förbliva.»
34. När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
fader.»
35. Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
välsignelse.»
36. Då sade han: »Han heter ju Jakob[1], och han har nu också två
gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
då ingen välsignelse kvar för mig?»
37. Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
jag då nu göra för dig, min son?»
38. Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
Esau brast ut i gråt.
39. Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
»Se, fjärran ifrån jordens fetma
skall din boning vara
och utan dagg från himmelen ovanefter.
40. Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din broder.
Men det skall ske, när du samlar din kraft,
att du river hans ok från din hals.»
41. Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv:
»Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
jag dräpa min broder Jakob.»
42. När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och
sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
dräpa dig.
43. Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
broder Laban i Haran,
44. och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
förbittring har upphört,
45. ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
samma gång?»
46. Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
då leva?»
[1] Se noten till 25:26.
Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet
Jakobs flykt till Laban. Hans dröm i
Betel.
1. Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
av Kanaans döttrar,
2. utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
din morbroders, döttrar.
3. Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
4. må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
5. Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
Jakobs och Esaus moder.
6. När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru -- ty han hade
välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
till hustru någon av Kanaans döttrar» --
7. och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
begivit sig till Paddan-Aram,
8. då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
9. och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
hustrur han förut hade.
10. Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
11. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
där.
12. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
upp och ned på den.
13. Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
skall jag giva åt dig och din säd.
14. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
15. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
dig.»
16. När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
på denna plats, och jag visste det icke!»
17. Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
18. Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
därovanpå.
19. Och han gav den platsen namnet Betel[1]; förut
hade staden hetat Lus.
20. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
21. så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
HERREN vara min Gud;
22. och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
tionde.»
[1] D. ä. Guds hus.
Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet
Jakobs tjänst hos Laban. Hans hustrur
och söner.
1. Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
2. Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
stenen som låg över brunnens öppning var stor;
3. därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
4. Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
svarade: »Vi äro från Haran.»
5. Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
»Ja.»
6. Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
7. Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
8. Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
öppning; då vattna vi fåren.»
9. Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
faders får; ty hon plägade vakta dem.
10. När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
11. Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
12. Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
omtalade det för sin fader.
13. Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
hänt honom.
14. Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
han stannade hos honom en månads tid.
15. Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
16. Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
hette Rakel.
17. Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
skön att skåda.
18. Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
19. Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
20. Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
allenast några dagar; så kär hade han henne.
21. Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
22. Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
gästabud.
23. Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
honom, och han gick in till henne.
24. Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
tjänstekvinna.
25. Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
26. Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
den yngre före den äldre.
27. Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
ytterligare sju år.»
28. Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
29. Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
tjänstekvinna.
30. Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
31. Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
32. Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
lidande[1]; ja, nu skall min man hava mig kär.»
33. Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
»HERREN har hört[2] att jag har varit försmådd,
därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet
Simeon.
34. Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
skall väl ändå min man hålla sig till[3] mig; jag
har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
35. Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
jag tacka[4] HERREN.» Därför gav hon honom
namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.
[1] Hebr. raá beonjí.
[2] Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3] Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4] Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá)
härledes.
Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet
Jakobs övriga barn. Hans växande
rikedom.
1. Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
jag.»
2. Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
3. Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
jag får avkomma.»
4. Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
gick in till henne.
5. Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
6. Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt[1] åt mig;
han har hört min röst och givit mig en son.» Därför gav hon
honom namnet Dan.
7. Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
Jakob en andre son.
8. Då sade Rakel: »Strider[2] om Gud har jag stritt
med min syster och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet
Naftali.
9. Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
10. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
11. Då sade Lea: »Till lycka[3]!» Och hon gav honom
namnet Gad.
12. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
13. Då sade Lea: »Till sällhet[4] för mig! Ja,
jungfrur skola prisa mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.
14. Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
15. Men hon svarade henne: Ȁr det icke nog att du har tagit min
man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
16. När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
natten.
17. Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
Jakob en femte son.
18. Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön[5], för
det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom
namnet Isaskar.
19. Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
20. Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva[6].
Nu skall min man förbliva boende[7] hos mig, ty
jag har fött honom sex söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.
21. Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.
22. Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
fruktsam.
23. Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har
tagit bort[8] min smälek.»
24. Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
give mig ännu[9] en son.»
25. Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
26. Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
27. Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
mig.»
28. Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
så skall jag giva dig det.»
29. Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
vad det har blivit av din boskap under min vård.
30. Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
något för mitt eget hus?»
31. Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
och vakta den.
32. Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
må sedan bliva min lön.
33. Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
stulna.»
34. Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
35. Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
alla spräckliga och brokiga getter -- alla djur som något vitt
fanns på -- och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
han i sina söners vård.
36. Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.
37. Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
käpparna.
38. Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
nu kommo för att dricka.
39. Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
strimmig, spräcklig och brokig.
40. Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
icke lät komma ihop med Labans hjord.
41. Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
vid käpparna.
42. Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
43. Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.
[1] Hebr. dan.
[2] Hebr. naftulím.
[3] Hebr. gad.
[4] Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)
härledes av.
[5] Hebr. sakár.
[6] Hebr. sébed.
[7] Hebr. sabál »bo», varav sebúl »boning».
[8] Hebr. asáf.
[9] Hebr. joséf.
Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet
Jakobs flykt ifrån Laban. Hans
förlikning med denne.
1. Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
har skaffat sig all denna rikedom.»
2. Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
som förut.
3. Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
och till din släkt; jag skall vara med dig.»
4. Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
hjord;
5. och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
mig.
6. Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
krafter;
7. men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
mig något ont.
8. När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
9. Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
10. Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
spräckliga och fläckiga.
11. Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:
'Här är jag.'
12. Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
13. Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
14. Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
någon lott eller arvedel i vår faders hus?
15. Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
oss.
16. Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
17. Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
kamelerna
18. och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
land.
19. Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
sin faders husgudar,
20. och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
denne märka att han ämnade fly.
21. Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
och ställde sin färd mot Gileads berg.
22. Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
23. Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
24. Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
det vara må.»
25. Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
på Gileads berg.
26. Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
likasom vore de tagna med svärd?
27. Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
28. Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
döttrar. Du har handlat dåraktigt.
29. Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
Jakob, vad det vara må.'
30. Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
31. Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
32. Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakob
visste icke att Rakel hade stulit dem.
33. Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
34. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
fann dem icke.
35. Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.
36. Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
eftersom du så häftigt förföljer mig?
37. Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
38. I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
ätit.
39. Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
dagen eller stulet om natten.
40. Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
41. I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
men du har tio gånger förändrat min lön.
42. Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
domen i natt.»
43. Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
44. Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
vara ett vittne mellan mig och dig.»
45. Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
46. Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
röset.
47. Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
kallade det Galed[1].
48. Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
dig.» Därav fick det namnet Galed;
49. men det kallades ock Mispa[2], ty han sade:
»HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
varandra.
50. Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
51. Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
stoden som jag har rest mellan mig och dig --
52. detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
uppsåt.
53. Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
fader Isak fruktade.
54. Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
på berget över natten.
55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
väg hem igen.
[1] Båda namnen betyda vittnesröse; det förra namnet
är arameiska, det senare hebreiska.
[2] D. ä. vaktställe.
Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet
Jakobs anordningar för mötet med Esau.
Hans kamp med Gud.
1. Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
2. och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han
gav den platsen namnet Mahanaim[1].
3. Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
Seirs land, på Edoms mark;
4. och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
Laban och dröjt kvar där ända till nu;
5. och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
det att jag må finna nåd för dina ögon.»
6. När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
hundra man.»
7. Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
skaror.
8. Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
så kan dock den andra skaran undkomma.»
9. Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
till din släkt, så skall jag göra dig gott',
10. jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
skaror.
11. Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
12. Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
myckenhets skull.'»
13. Och han stannade där den natten.
Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
broder Esau
14. två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
vädurar,
15. trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
16. Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
mellanrum vara mellan hjordarna.»
17. Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
tillhöra djuren som du driver framför dig?',
18. då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
här efter oss.'»
19. Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
säga till Esau, när I kommen fram till honom.
20. Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
efter oss.'» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
21. Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
stannade i lägret.
22. Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
Jabboks vad.
23. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
han eljest ägde.
24. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
dess morgonrodnaden gick upp.
25. Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
det han brottades med honom.
26. Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men
han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
mig.»
27. Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
»Jakob.»
28. Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
kämpat med Gud[2] och med
människor och vunnit seger.»
29. Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
honom där.
30. Men Jakob gav platsen namnet Peniel[3], »ty»,
sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
mitt liv blivit räddat».
31. Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
han haltade på höften.
32. Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
på höftleden, på höftsenan.
[1] D. ä. två skaror.
[2] Hebr. sará »kämpa», el »Gud».
[3] Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.
Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet
Jakobs och Esaus möte.
1. Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
båda tjänstekvinnorna.
2. Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
3. Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
4. Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
om halsen och kysste honom; och de gräto.
5. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
6. Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
7. Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
8. Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
9. Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
10. Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
gunstigt har tagit emot mig.
11. Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
så enträget, att han tog emot dem.
12. Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
framför dig.»
13. Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
14. Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
herre i Seir.»
15. Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
finna nåd för min herres ögon.»
16. Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
17. Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor[1];
därav fick platsen namnet Suckot.
18. Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
staden.
19. Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
20. Och han reste där ett altare och kallade det
El-Elohe-Israel[2].
[1] Hebr. suckót.
[2] D. ä. Gud, Israels Gud.
Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet
Sikems våld mot Dina. Hennes bröders
hämnd.
1. Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
besöka landets döttrar.
2. Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
kränkte henne.
3. Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
4. Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
till hustru.»
5. Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
6. Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
honom.
7. Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig
gärning.
8. Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
9. Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
tagen I våra döttrar till hustrur,
10. och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
11. Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
12. Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
hustru.»
13. Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
14. och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
skamligt.
15. Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
16. Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
eder ett enda folk.
17. Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
skola vi taga vår syster och draga bort.»
18. Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
begärde.
19. Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
någon annan i hans faders hus.
20. Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
talade till männen i staden och sade:
21. »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
dem våra döttrar.
22. Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
23. Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
24. Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
stadsport, läto omskära sig.
25. Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
26. Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
27. Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
därför att deras syster hade blivit skändad;
28. de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
staden och vad som fanns på fältet.
29. Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
30. Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
jag med mitt hus förgöras.»
31. Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
sköka?»
Första Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet
Jakob ånyo i Betel. Benjamins födelse
och Rakels död. Jakobs söner. Isaks död.
1. Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
dig, när du flydde för din broder Esau.»
2. Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
och renen eder och byten om kläder,
3. och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
som var med mig på den väg jag vandrade.»
4. Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
terebinten vid Sikem.
5. Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
6. Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
det folk som var med honom.
7. Och han byggde där ett altare och kallade platsen
El-Betel[1], därför att Gud där hade uppenbarat
sig för honom, när han flydde för sin broder.
8. Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
9. Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
10. Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
namnet Israel.
11. Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
12. Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
13. Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
honom.
14. Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
olja över den.
15. Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
Betel.
16. Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
henne svår.
17. Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
18. Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom
Benjamin[3].
19. Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
Bet-Lehem.
20. Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
dag kallas Rakels gravvård.
21. Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet.
22. Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.
Och Jakob hade tolv söner.
23. Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
Juda, Isaskar och Sebulon.
24. Rakels söner voro Josef och Benjamin.
25. Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
26. Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
27. Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
28. Och Isak levde ett hundra åttio år;
29. därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
Jakob begrovo honom.
[1] D. ä. Betels Gud.
[2] D. ä. min smärtas son.
[3] D. ä. lyckoson.
Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet
Esaus släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
2. Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
hivéen Sibeon,
3. så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
4. Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
5. Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.
6. Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
land och skilde sig så från sin broder Jakob.
7. Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
dem, för deras boskapshjordars skull.
8. Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
som Edom.
9. Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
10. Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
11. Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
12. Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
13. Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
14. Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
Jaelam och Kora.
15. Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
fursten Sefo, fursten Kenas,
16. fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
Adas söner.
17. Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
söner till Basemat, Esaus hustru.
18. Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
19. Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
densamme som Edom.
20. Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
Sobal, Sibeon, Ana,
21. Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
stamfurstar i Edoms land.
22. Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
Timna.
23. Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
Onam.
24. Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
Sibeons åsnor.
25. Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
26. Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
27. Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
28. Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
29. Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
fursten Sibeon, fursten Ana,
30. fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.
31. Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där:
32. Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
33. När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
34. När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
35. När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
36. När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
37. När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
honom.
38. När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
39. När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.
40. Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
Jetet,
41. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
42. fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
43. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
-- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
Första Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet
Josefs drömmar. Josef såld till Egypten.
1. Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land.
2. Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
dem.
3. Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
en fotsid livklädnad.
4. Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
vänligt till honom.
5. Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
6. Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
7. Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
omkring och bugade sig för min kärve.»
8. Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
drömmars skull och för vad han hade sagt.
9. Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
10. När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
komma och buga oss ned till jorden för dig?»
11. Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
sitt minne.
12. Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
faders får i Sikem,
13. sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
»Jag är redo.»
14. Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från
Hebrons dal, och han kom till Sikem.
15. Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
16. Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
sin hjord.»
17. Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter
sina bröder och fann dem i Dotan.
18. När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
fram till dem, lade de råd om att döda honom.
19. De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
20. Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru
det går med hans drömmar.»
21. Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
22. Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
tillbaka till hans fader.
23. Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
24. och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
tom, intet vatten fanns däri.
25. Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
26. Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
dräpa vår broder och dölja hans blod?»
27. Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
hans bröder lydde honom.
28. Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
29. När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
30. och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
där, vart skall jag nu taga vägen?»
31. Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
klädnaden i blodet;
32. därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
sons livklädnad eller icke.»
33. Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
34. Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
länder och sörjde sin son i lång tid.
35. Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans
fader honom.
36. Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
Första Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet
Judas söner. Juda och Tamar.
1. Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
2. Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
och han tog henne till sig och gick in till henne.
3. Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
4. Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
Onan.
5. Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
när han föddes, var Juda i Kesib.
6. Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
7. Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
HERREN honom.
8. Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
9. Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
10. Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
också honom.
11. Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
12. En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
13. När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
till Timna för att klippa sina får,
14. lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
likväl icke given åt honom till hustru.
15. Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
16. Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
»Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
gå in till mig?»
17. Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
18. Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
genom honom.
19. Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
klädde sig åter i sina änkekläder.
20. Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
21. Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
har ingen tempeltärna varit.»
22. Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
varit där.»
23. Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
funnit henne.»
24. Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
25. Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
dessa snodder och denna stav tillhöra.»
26. Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
icke mer vid henne.
27. När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
28. Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
»Denne kom först fram.»
29. Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
Och han fick namnet Peres[1].
30. Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
sin hand, och han fick namnet Sera.
[1] D. ä. framträngande.
Första Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet
Josefs kyskhet. Hans fångenskap.
1. Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
2. Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
3. och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
4. Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
i hans vård.
5. Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
hemma och på marken.
6. Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
något, utom maten som han själv åt.
Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
7. Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
8. Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
i min vård.
9. Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
10. Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
henne.
11. Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
12. fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
13. Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
flytt ut,
14. ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
mig; men jag ropade med hög röst.
15. Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
16. Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
kom hem;
17. då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
ville locka mig till lättfärdighet.
18. Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
kvar hos mig och flydde ut.»
19. När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
sätt, blev hans vrede upptänd.
20. Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
fängelse.
21. Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
22. Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
göras, det gjordes genom honom.
23. Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
det lät HERREN lyckas väl.
Första Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet
Munskänkens och bagarens drömmar.
1. En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
Egypten.
2. Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
och överste bagaren,
3. och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
fängelse där Josef satt fången.
4. Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.
5. Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
vardera med sin särskilda betydelse.
6. Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
voro bedrövade.
7. Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
8. De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»
9. Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
10. på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
11. Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
12. Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
betyda tre dagar;
13. om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
förut, då du var hans munskänk.
14. Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
mig ut från detta hus;
15. ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
fängelse.»
16. Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
17. Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
huvud.»
18. Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
korgarna betyda tre dagar;
19. om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
kött.»
20. På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland
sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
bagarens.
21. Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
fick giva Farao bägaren i handen;
22. men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
i sin uttydning.
23. Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
Första Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet
Faraos drömmar. Josefs upphöjelse.
Hungersnöden.
1. Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden.
2. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen.
3. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden.
4. Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao.
5. Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå.
6. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden;
7. och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
8. Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao.
9. Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
dag påminna om mina synder.
10. När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
11. Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse.
12. Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning.
13. Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
14. Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao.
15. Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
16. Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
17. Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden.
18. Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen.
19. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa.
20. Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
21. Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag.
22. Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå.
23. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östanvinden;
24. och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig.»
25. Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
26. De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
27. Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
28. Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta.
29. Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land.
30. Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet.
31. Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår.
32. Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
33. Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land.
34. Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren.
35. Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
36. så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden.»
37. Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
38. Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande så är som i denne?»
39. Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
40. Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du.»
41. Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land.»
42. Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals.
43. Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom »abrek»[1]. Och han satte honom över
hela Egyptens land.
44. Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
45. Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land.
46. Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land.
47. Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
48. och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring.
49. Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den.
50. Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
51. Och Josef gav åt den förstfödde namnet
Manasse[2], »ty», sade han, »Gud har låtit mig
förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
52. Och åt den andre gav han namnet Efraim[3], »ty»,
sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
53. Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända;
54. sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt.
55. Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
Josef, och gören vad han säger eder.»
56. När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land;
57. och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
[1] Se Abrek i Ordförkl.
[2] Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3] Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.
Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Josefs bröders första resa till Egypten.
1. Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?»
2. Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.»
3. Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
4. Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
5. Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
6. Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
7. När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.»
8. Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.
9. Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.»
10. De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.
11. Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.»
12. Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.»
13. De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.»
14. Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.
15. Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.
16. En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.»
17. Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.
18. Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
19. ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
20. Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
21. Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.»
22. Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.»
23. Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.
24. Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
25. Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.
26. Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
27. Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.
28. Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!»
29. När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
30. »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
31. Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
32. vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
33. Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.
34. Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.
35. När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.
36. Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
37. Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
38. Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
Första Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet
Josefs bröders andra resa till Egypten.
1. Men hungersnöden var svår i landet.
2. Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss.»
3. Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.'
4. Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig.
5. Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.'
6. Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?»
7. De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: 'Fören eder broder hitned'?»
8. Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
9. Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
10. Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången.»
11. Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
12. Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.
13. Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen.
14. Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske.»
15. Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef.
16. Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
17. Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus.
18. Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
19. Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset
20. och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss
21. och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss.
22. Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar.»
23. Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
ut till dem.
24. Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
25. Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där.
26. När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden.
27. Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
28. De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
29. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
min son.»
30. Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där.
31. Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
32. Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna.
33. Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
34. Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.
Första Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet
Josef prövar sina bröder.
1. Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck.
2. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
gjorde såsom Josef hade sagt.
3. Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor.
4. Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
ont?
5. Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»
6. När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
7. Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant!
8. De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
9. Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar.»
10. Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld.»
11. Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck.
12. Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
13. Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden.
14. Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
15. Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?»
16. Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
17. Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader.»
18. Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
19. Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma?'
20. Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär.'
21. Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
22. Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
23. Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.'
24. När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
25. Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss',
26. svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss.
27. Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner,
28. och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
29. Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.'
30. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
31. då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket.
32. Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
33. Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
34. Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader.»
Första Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet
Josef giver sig till känna för sina
bröder. De återvända hem.
1. Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder.
2. Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det.
3. Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
blevo de för honom.
4. Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten.
5. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder.
6. I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
7. Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
8. Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land.
9. Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
10. Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig.
11. Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd.
12. I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
13. Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned.»
14. Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals.
15. Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom.
16. När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
17. Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
18. hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.'
19. Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
20. Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.'»
21. Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gav dem kost för resan.
22. Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
23. Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
24. Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»
25. Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land;
26. och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
27. Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
28. Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör.»
Första Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet
Jakobs flyttning till Egypten. Hans
släkttavla. Mötet med Josef.
1. Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
Gud.
2. Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
Jakob!» Han svarade: »Här är jag.»
3. Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
folk.
4. Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
ögon.»
5. Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
Farao hade sänt för att hämta honom.
6. Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
avkomlingar med honom.
7. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
avkomlingar, förde han med sig till Egypten.
8. Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:
Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
9. och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
10. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son.
11. Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
12. Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera -- men Er och
Onan dogo i Kanaans land -- och Peres' söner voro Hesron och
Hamul.
13. Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
14. Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
15. Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
utgjorde tillsammans trettiotre personer.
16. Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
och Areli.
17. Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
18. Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
19. Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
20. Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
prästen i On.
21. Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
22. Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
fjorton personer.
23. Dans söner voro Husim.
24. Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
25. Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
26. De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
Jakobs sonhustrur.
27. Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
tillsammans sjuttio.
28. Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
29. Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
30. Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»
31. Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
land, hava kommit till mig.
32. Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
sig.'
33. När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
yrke?',
34. skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Så
skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
styggelse för egyptierna.»
Första Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet
Jakob kommer inför Farao. Egyptens jord
och dess folk bliva genom Josef Faraos
egendom. Jakob bestämmer om sin grav.
1. Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
2. Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
fram inför Farao.
3. Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
varit.»
4. Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
dina tjänare bo i landet Gosen.»
5. Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
nu kommit till dig.
6. Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»
7. Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
Farao, och Jakob hälsade Farao.
8. Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
9. Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
vandringstid.»
10. Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
11. Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
Rameses, såsom Farao hade bjudit.
12. Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
barn.
13. Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
hunger.
14. Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
15. Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
penningar mer.»
16. Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
penningar.»
17. Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
18. Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
min herre än våra kroppar och vår jord.
19. Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
20. Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
Så blev jorden Faraos egendom.
21. Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
Egyptens område till den andra.
22. Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
jord.
23. Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.
24. Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
föda för edra barn.»
25. De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
26. Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.
27. Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
storligen.
28. Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
29. Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
Egypten;
30. fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
31. Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
Första Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet
Jakob välsignar Josef och hans söner.
1. En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
2. Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
upp i sängen.
3. Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
4. och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
5. Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
6. Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
bära sina bröders namn i dessas arvedel.
7. Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
Bet-Lehem.
8. Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
9. Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
välsigna dem.»
10. Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn.
11. Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
avkomlingar av dig.»
12. Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
jorden på sitt ansikte.
13. Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
14. Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
var den förstfödde.
15. Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde från min födelse ända till denna dag,
16. den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
på jorden.»
17. Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
18. Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
19. Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
20. Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.
21. Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
22. Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
höjdsträcka[1] som jag med mitt svärd och min
båge har tagit från amoréerna.»
[1] Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med
»Sikem».
Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet
Jakob välsignar sina söner och dör.
1. Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
kommande dagar:
2. Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
hören på eder fader Israel.
3. Ruben, min förstfödde är du,
min kraft och min styrkas förstling,
främst i myndighet och främst i makt.
4. Du sjuder över såsom vatten,
du skall icke bliva den främste,
ty du besteg din faders läger;
då gjorde du vad skändligt var.
Ja, min bädd besteg han!
5. Simeon och Levi äro bröder;
deras vapen äro våldets verktyg.
6. Min själ inlåte sig ej i deras råd,
min ära[1] tage ingen del i deras samkväm;
ty i sin vrede dräpte de män,
och i sitt överdåd stympade de oxar.
7. Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
och deras grymhet, som är så hård!
Jag skall förströ dem i Jakob,
jag skall förskingra dem i Israel.
8. Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa[2];
din hand skall vara på dina fienders nacke,
för dig skola din faders söner buga sig.
9. Ett ungt lejon är Juda;
från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom?
10. Spiran skall icke vika ifrån Juda,
icke härskarstaven ifrån hans fötter,
till dess han kommer till Silo[3]
och folken bliva honom hörsamma.
11. Han binder vid vinträdet sin åsna,
vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
Han tvår sina kläder i vin,
sin mantel i druvors blod.
12. Hans ögon äro dunkla av vin
och hans tänder vita av mjölk.
13. Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon.
14. Isaskar är en stark åsna,
som ligger i ro i sin inhägnad.
15. Och han såg att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
då böjde han sin rygg under bördor
och blev en arbetspliktig tjänare.
16. Dan skall skaffa rätt[4] åt sitt folk,
han såväl som någon av Israels stammar.
17. Dan skall vara en orm på vägen,
en huggorm på stigen,
en som biter hästen i foten,
så att ryttaren faller baklänges av.
18. HERRE, jag bidar efter din frälsning!
19. Gad skall trängas av skaror[5],
men själv skall han tränga dem på hälarna.
20. Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva.
21. Naftali är en snabb hind;
han har sköna ord att giva.
22. Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan;
dess grenar nå upp över muren.
23. Bågskyttar oroa honom,
de skjuta på honom och ansätta honom;
24. dock förbliver hans båge fast,
och hans händer och armar spänstiga,
genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
genom honom som är herden, Israels klippa,
25. genom din faders Gud -- han skall hjälpa dig.
genom den Allsmäktige -- han skall välsigna dig
med välsignelser från himmelen därovan,
välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
välsignelser från bröst och sköte.
26. Din faders välsignelser nå högt,
högre än mina förfäders välsignelser,
de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
De skola komma över Josefs huvud,
över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.
27. Benjamin är en glupande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.»
28. Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.
29. Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
Efrons åker,
30. i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
hetiten Efron,
31. där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
har begravit Lea,
32. på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
33. När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina fäder.
[1] Se Ära i Ordförkl.
[2] Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3] Eller: till dess Silo kommer. Se vidare Silo i Ordförkl.
[4] Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5] Hebr. gedúd.
Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet
Jakobs begravning. Josefs död.
1. Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
och kysste honom.
2. Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
3. Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
balsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.
4. Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
så framfören till Farao dessa mina ord:
5. Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
Kanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen.»
6. Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig.»
7. Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
Egyptens land,
8. därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
9. Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara.
10. När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
11. Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
sorgefest[1] som egyptierna[2] här
hålla.» Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
andra sidan Jordan.
12. Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
13. hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
14. Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
honom för att begrava hans fader.
15. Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
»Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
16. Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
oss så före sin död:
17. 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
dig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
18. Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
19. Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
Gud?
20. I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
liv.
21. Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.
22. Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio år gammal.
23. Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
24. Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
25. Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
till eder, fören då mina ben härifrån.»
26. Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.
[1] Hebr. ébel.
[2] Hebr. misrájim.
Andra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet
Israeliterna förökas och bliva trälar i
Egypten.
1. Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
>1 Mos. 46,8 f.
2. Ruben, Simeon, Levi och Juda,
3. Isaskar, Sebulon och Benjamin,
4. Dan och Naftali, Gad och Aser.
5. Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
personer; men Josef var redan förut i Egypten.
>1 Mos. 46,27 5 Mos. 10,22.
6. Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
7. Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
dem.
>1 Mos. 18,18. Ps. 105,24. Apg. 7,17.
8. Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
Josef.
9. Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
för stort och mäktigt.
10. Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet.»
11. Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
och Raamses.
12. Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
Israels barn.
13. Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
>1 Mos. 15,13. 4 Mos. 20,15.
14. och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra
15. Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den
ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,
16. han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
flickebarn, så må det leva.»
17. Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
>Apg. 5,29.
18. Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
19. Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
kommer till dem, hava de fött.»
20. Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
sig och blev mycket talrikt.
21. Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
förkovras.
22. Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn-
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
>Apg. 7,19.
Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet
Moses födelse, räddning, uppfostran och
flykt.
1. Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
dotter.
>2 Mos. 6,20. 4 Mos. 26,59
2. Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
>1 Krön. 6,3. Apg. 7,20. Hebr. 11,23.
3. Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
4. Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
det skulle gå med honom.
5. Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
6. Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
»Detta är ett av de hebreiska barnen.»
7. Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
åt dig?»
8. Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och
kallade dit barnets moder.
9. Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.
10. När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
namnet Mose[1], »ty», sade hon, »ur vattnet har
jag dragit upp[2] honom».
>Apg. 7,21.
11. På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
bröder.
>Apg. 7,23 f. Hebr. 11,24 f.
12. då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
sanden.
13. Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
»Skall du slå din landsman?»
14. Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose
förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
15. Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
där satte han sig vid en brunn.
16. Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
faders får.
17. Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hjälpte dem och vattnade deras får.
18. När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
kommen I så snart hem i dag?»
19. De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
20. Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I
mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
oss».
21. Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
Mose sin dotter Sippora till hustru.
22. Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
han, »jag är en främling[3] i ett land som icke är mitt».
>2 Mos. 18,3.
23. Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
rop över träldomen steg upp till Gud.
>4 Mos. 20,16
24. Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
Abraham, Isak och Jakob.
25. Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.
[1] Hebr. Mosché.
[2] Hebr. maschá.
[3] Hebr. ger.
Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet
Gud visar sig i den brinnande busken,
kallar Mose, uppenbarar sitt namn
»HERREN».
1. Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
Guds berg Horeb.
2. Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev förtärd.
>5 Mos. 33,16. Apg. 7,30 f.
3. Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
synen och se varför busken icke brinner upp.»
4. När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är
jag.»
5. Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.»
>Jos. 5,15.
6. Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade för att se på Gud.
>Matt. 22,32. Mark. 12,26. Luk. 20,37.
7. Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
vet vad de måste lida.
8. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
>1 Mos. 15,18 f.
9. Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
10. därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
11. Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
12. Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
13. Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
14. Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:
»Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är'[1] har sänt mig
till eder.
>Vish. 13,1. Upp. 1,4,8.
15. Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
släkte.
16. Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
>1 Mos. 50,24.
17. därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
flyter av mjölk och honung.'
18. Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
Gud.'
19. Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
20. Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
21. Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
händer;
>1 Mos 15,14. 2 Mos. 11,2. 12,35 f.
22. utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»
[1] D. ä. »Han som kallar sig 'Jag är' har sänt mig.» Det här
åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen
Jahvé, hos oss vanligen uttalat
Jehová, kan översättas med 'Han
är'.
Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet
Mose får makt att göra under och
återvänder till Egypten.
1. Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
dig'?»
2. Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
3. Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han
då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
flydde för honom.
4. Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
förvandlades åter till en stav i hans hand.
5. Och HERREN sade: »Så skola de. tro att HERREN, deras fäders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
för dig.
6. Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
7. Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
8. Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
9. Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
till blod på torra landet.»
10. Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
målföre och en trög tunga.
>2 Mos. 6,12, 30.
11. HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
jag, HERREN?
>Hes. 3,26 f.
12. Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
skall tala.»
>Matt. 10,19.
13. Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
vill.»
14. Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
15. Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
vad I skolen göra.
>2 Mos. 7,1 f.
16. Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
17. Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
göra dina tecken.»
18. Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
19. Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
20. Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.
>2 Mos. 2,21 f. 18,2 f.
21. Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
hjärta, så att han icke släpper folket.
22. Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
förstfödde son,
>Vish. 18,13. Syr. 36,14. Matt. 2,15.
23. och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför
skall jag nu dräpa din förstfödde son.
>2 Mos. 11,4 f. 12,29.
24. Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
honom och ville döda honom.
25. Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
blodsbrudgum.»
>1 Mos. 17,14.
26. Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
till omskärelse.»
27. Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då
gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
honom.
28. Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
göra.
29. Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
barns äldste.
30. Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inför folkets ögon.
31. Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
ned och tillbådo.
Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet
Mose och Aron inför Farao. Israels barns
ökade förtryck.
1. Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
högtid åt mig i öknen.»
2. Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller släppa Israel.»
3. Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
>2 Mos. 3,18.
4. Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
dagsverken.
5. Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
dagsverken!»
6. Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
över folket och sade:
7. »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
8. Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
9. Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
10. Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
halm.
11. Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
i edert arbete skall intet avdrag göras.»
12. Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
för att bruka det såsom halm.
13. Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
14. Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
»Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
15. Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
16. Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära
hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
17. Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
18. Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»
19. Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
20. Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
stodo där för att möta dem;
21. och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
22. Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
23. Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
räddat ditt folk.
Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet
Förnyade löften och uppdrag till Mose.
Moses och Arons släkttavla.
1. Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
land.»
>2 Mos. 11,1. 12,33.
2. Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
3. För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
dem.
>1 Mos. 17,1. 26,24. 35,11.
4. Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
5. Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
6. Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
och genom stora straffdomar.
7. Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
från trälarbetet hos egyptierna.
8. Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag är HERREN.'»
>Hes. 20,5 f.
9. Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.
10. Därefter talade HERREN till Mose och sade:
11. »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
Israels barn ut ur sitt land.»
12. Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har
oomskurna läppar?»
>2 Mos. 4,10.
13. Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle föras ut ur Egyptens land.
14. Dessa voro huvudmännen för deras familjer.
Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.
>1 Mos. 46,9 f. 4 Mos. 26,5 f. 1 Krön. 5,1 f.
15. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.
16. Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
gammal.
>4 Mos. 3,17 f. 26,57 f. 1 Krön. 6,1 f. 23,6 f.
17. Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
18. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre år gammal.
19. Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras ättföljd.
20. Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju år gammal.
21. Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
22. Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
23. Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
>4 Mos. 3,1 f.
24. Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas släkter.
25. Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för
leviternas familjer, efter deras släkter.
26. Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
härskaror.
>Apg. 7,36.
27. Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
med Mose och Aron,
28. Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
29. talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
30. Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
skulle då Farao vilja höra på mig?»
Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet
Undret med Moses stav. Vattnets
förvandling till blod.
1. Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
>2 Mos. 4,15 f.
2. Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
sitt land.
3. Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
och under i Egyptens land.
4. Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
5. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»
6. Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.
7. Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.
8. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
9. »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
10. Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
den blev en stor orm.
>Vish. 10,16.
11. Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:
>2 Tim. 3,8.
12. de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.
13. Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
dem, såsom HERREN hade sagt.
14. Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
han vill icke släppa folket.
15. Gå till Farao i morgon bittida -- han går nämligen då ut till
vattnet -- och ställ dig i hans väg, på stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
orm.
16. Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat
höra.
17. Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
18. Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
ifrån floden.'»
19. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
träkärl och i stenkärl.»
20. Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
>Ps. 78,44. 105,29.
21. Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
över hela Egyptens land.
22. Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
på dem, såsom HERREN hade sagt.
23. Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
24. Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.
25. Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.
Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet
Egypten hemsökes med paddor, med mygg
och med flugsvärmar.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig.
2. Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
ditt land med paddor.
3. Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktråg.
4. Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
paddorna stiga upp.»
5. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
paddor stiga upp över Egyptens land.»
6. Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
stego upp och övertäckte Egyptens land.
>Ps. 78,45. 105,30.
7. Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
läto paddor stiga upp över Egyptens land.
8. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
9. Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
10. Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du
har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
Gud.
11. Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden.»
12. Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
Farao.
13. Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
14. Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
landet uppfylldes av stank.
15. Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.
16. Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
Egyptens land.»
17. Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
18. Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
människor och boskap.
>Vish.17,7.
19. Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos
hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
HERREN hade sagt.
>Luk. 11,20.
20. Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg
till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla guds tjänst åt mig.
21. Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
själva marken på vilken de stå.
22. Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
23. Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»
24. Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
av flugsvärmarna.
>Ps. 78,45. Vish. 16,9.
25. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
offren åt eder Gud här i landet.»
26. Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
>1 Mos. 46,34.
27. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
vår Gud, såsom han befaller oss.»
>2 Mos. 3,18.
28. Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
bort. Bedjen för mig.
29. Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
offra åt HERREN.
30. Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
31. Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
att icke en enda fluga blev kvar.
32. Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
folket.
Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet
Egypten hemsökes med boskapspest, med
bölder och med hagel.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
de kunna hålla gudstjänst åt mig.
2. Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
3. se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
och får.
4. Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
Israels barn skall dö.»
5. Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
så i landet.»
6. Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
7. när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
tillslutet, och han släppte icke folket
8. Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
mot himmelen, inför Faraos ögon,
9. så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
boskap i hela Egyptens land.»
10. Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
11. Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
egyptier.
12. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.
13. Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
14. Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
att ingen är såsom jag på hela jorden.
15. Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
16. men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
jorden.
>Rom. 9,17.
17. Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
släpper dem,
18. se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
19. Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
träffas av haglet och bliva dödade.»
20. Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
21. men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
sin boskap bliva kvar ute på marken.
22. Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
23. Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
hagel komma över Egyptens land.
>Ps. 78,47 f. 105,32 f. Vish. 16,16.
24. Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land från den tid det blev befolkat.
25. Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
markens örter och slog sönder alla markens träd.
26. Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
icke.
27. Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
28. Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
kvar längre.»
29. Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
HERRENS.
>Ps. 24,1.
30. Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
HERREN Gud.»
31. Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
linet stod i knopp;
32. men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
33. Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
strömmade icke mer ned på jorden.
34. Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
han själv såväl som hans tjänare.
35. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.
Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet
Egypten hemsökes med gräshoppor och med
mörker.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
2. och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
jag är HERREN.»
3. Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla gudstjänst åt mig.
4. Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
låta gräshoppor komma över ditt land.
5. Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
växa på marken.
6. Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och
gick ut ifrån Farao.
7. Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
fördärvat?»
8. Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»
9. Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
skola vi hålla.»
10. Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
haven ont i sinnet!
11. Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.
12. Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
13. Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
sig.
>Ps. 78,46. 105,34 f. Joel 1,4. Vish. 16,9.
14. Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
hädanefter komma.
15. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
markens örter i hela Egyptens land.
16. Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
17. Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
18. Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
19. Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.
20. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.
21. Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det.»
22. Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.
>Ps. 105,28. Vish. 17,2.
23. Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.
>Vish. 17,20 f. 18,1.
24. Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
25. Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
26. Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
27. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.
28. Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
29. Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte.»
Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet
Den sista plågan förkunnas.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
han släpper eder.
>2 Mos. 6,1.
2. Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
guld.»
>2 Mos. 3,21 f. 12,35 f.
3. Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
tjänare och hos folket.
>Syr. 45,1 f.
4. Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
fram genom Egypten.
5. Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
ock allt förstfött ibland boskapen.
>2 Mos. 12,29.
6. Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
höras.
7. Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
8. Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort
ifrån Farao i vredesmod.
9. Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
>2 Mos. 7,3.
10. Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn ut ur sitt land.
>1 Sam. 6,6.
Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet
Påskhögtiden instiftas. Egyptiernas
förstfödda dödas. Israeliterna bryta upp
från Egypten.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
2. Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
hos eder vara den första av årets månader.
3. Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
hushåll får ett lamm.
4. Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
antal, i mån av vad var och en äter.
5. Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
fåren eller av getterna skolen I taga det.
6. Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det
vid aftontiden.
>5 Mos. 16,6.
7. Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
på övre dörrträet i husen där man äter det.
8. Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
>1 Kor. 5,8.
9. I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
10. Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
eld.
11. Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
Påsk[1].
12. Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
>4 Mos. 33,4.
13. Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
jag slår Egyptens land.
14. Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
fira den, släkte efter släkte.
15. I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
>2 Mos. 23,15. 34,18. 5 Mos. 16,16.
16. På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
17. Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
såsom en evärdlig stiftelse.
18. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
>3 Mos. 23,5 f. 4 Mos. 28,16 f. Jos. 5,10.
19. I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han är främling eller inföding i landet.
20. Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
osyrat bröd.
21. Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
och slakten påskalammet.
>Hebr. 11,28.
22. Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
hus dörr intill morgonen.
23. Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren[2] att
komma i i edra hus och hemsöka eder.
24. Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
barn till evärdlig tid.
25. Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
26. När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstjänst?',
27. skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och
tillbad.
28. Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
HERREN hade bjudit Mose och Aron.
29. Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
allt förstfött ibland boskapen.
>Ps. 78,51. 105,36. 136,10. Vish. 18,10 f.
30. Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
hus fanns, där icke någon död låg.
31. Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
32. Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
gån åstad, och välsignen därvid mig.»
33. Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
34. Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
buro dem på sina axlar.
35. Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
kläder.
>2 Mos. 3,22. 11,2. Ps. 105,37.
36. Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
egyptierna.
37. Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
barn.
>1 Mos. 47,11. 4 Mos. 1,46. 2,32. 33,5.
38. En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
39. Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
tillreda någon reskost åt sig.
40. Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
trettio år.
>1 Mos 15,13. Apg. 7,6. Gal. 3,17.
41. Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
42. En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
alla Israels barn, släkte efter släkte.
43. Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
44. men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
omskurit honom.
45. En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
46. I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
>Mos. 9,12. Joh. 19,36.
47. Israels hela menighet skall iakttaga detta.
48. Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
49. En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
som bor ibland eder.»
50. Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
51. Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras härskaror.
[1] Hebr. pésach, av pasách »gå förbi», »skona»; jfr v. 13.
[2] Se Fördärvaren i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet
Allt förstfött helgat åt Herren.
Israeliternas tåg till Röda havet. Moln-
och eldstoden.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
det.
>2 Mos. 22,29. 34,19. 4 Mos. 3,13. 8,17. Luk. 2,23.
3. Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat
ätas.
4. På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
5. Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
>1 Mos. 50,24. 2 Mos. 3,8.
6. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
hållas en HERRENS högtid.
>2 Mos. 34,18.
7. Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
dig, i hela ditt land.
8. Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
drog ut ur Egypten.'
9. Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
Egypten.
>5 Mos. 6,8. 11,18 f.
10. Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
11. Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
12. då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
>2 Mos. 34,19 f. 4 Mos. 18,15 f.
13. Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
lösa.
14. Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
ur Egypten, ur träldomshuset;
15. ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN
allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
bland mina söner löser jag.'
16. Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
Egypten.»
17. När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
sig och vända tillbaka till Egypten;
18. därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.
19. Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
härifrån med eder.»
>1 Mos. 50,25. Jos. 24,32. Hebr. 11,22.
20. Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
>4 Mos. 33,6.
21. Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
så kunde de tåga både dag och natt.
>4 Mos. 14,14. Neh. 9,12. Ps. 78,14. 105,39. Vish. 10,17. 18,3.
>1 Kor. 10,1.
22. Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
heller eldstoden om natten.
Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet
Egyptiernas undergång i Röda havet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
>4 Mos. 33,7.
3. Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
och blivit instängda i öknen.
4. Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.
5. Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
6. Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
7. han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
8. Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
upplyft hand.
>4 Mos. 33,3.
9. Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
10. När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo
Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
11. Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa
gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
>Ps. 106,7.
12. Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt
oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss
bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
13. Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
14. HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»
>5 Mos. 1,30.
15. Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till
Israels barn att de draga vidare.
16. Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
torr mark.
17. Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
här, på hans vagnar och ryttare.
18. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»
19. Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
flyttade sig och tog plats bakom dem.
20. Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde
den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.
21. Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
>Jos. 4,23. Ps. 66,6. 77,16 f. 78,13. 106,9. Jes. 63,12 f.
22. Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
dem.
>1 Kor. 10,1. Hebr. 11,29.
23. Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
24. Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
här;
25. och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»
26. Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
vagnar och ryttare.»
27. Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
28. Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
enda av dem kom undan.
>Jos. 24,7. Vish. 18,5.
29. Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
30. Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
31. Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
på hans tjänare Mose.
Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet
Israels lovsång. Det bittra vattnet vid
Mara. Lägret vid Elim.
1. Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
de sade:
»Jag vill sjunga till HERRENS ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
>Vish. 10,19.
2. HERREN är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
>Ps. 118,14 f. Jes. 12,2 f.
3. HERREN är en stridsman,
'HERREN' är hans namn.
>Hos. 12,6.
4. Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
5. De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.
6. Din högra hand, HERRE,
du härlige och starke,
din högra hand, HERRE,
krossar fienden.
7. Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.
8. För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.
9. Fienden sade:
'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.'
10. Du andades på dem,
då övertäckte dem havet;
de sjönko såsom bly
i de väldiga vattnen.
11. Vilken bland gudar
liknar dig, HERRE?
Vem är dig lik,
du härlige och helige,
du fruktansvärde och högtlovade,
du som gör under?
>1 Krön. 16,25. Ps. 96,4. Jes. 40,18.
12. Du räckte ut din högra hand,
då uppslukades de av jorden.
13. Men du ledde med din nåd
det folk du hade förlossat,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
14. Folken hörde det
och måste då darra,
av ångest grepos
Filisteens inbyggare.
>Jos. 2,9 f.
15. Då förskräcktes
Edoms furstar,
Moabs hövdingar
grepos av bävan,
alla Kanaans inbyggare
försmälte av ångest.
16. Ja, över dem faller
förskräckelse och fruktan;
för din arms väldighet
stå de såsom förstenade,
medan ditt folk
tågar fram, o HERRE
medan det tågar fram,
det folk du har förvärvat.
17. Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, o HERRE,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina händer hava berett.
>Ps. 44,3. 78,54. 80,9. 2 Mack. 1,29.
18. HERREN är konung
alltid och evinnerligen!»
>Ps. 93,1.
19. Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
havet.
20. Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
21. Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»
22. Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
finna vatten.
>4 Mos. 33,8.
23. Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara[1].
24. Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
25. Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.
Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
prov.
>Syr. 38,5.
26. Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
>2 Mos. 23,25.
27. Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.
>4 Mos. 33,9. Ps. 23,2.
[1] D. ä. bitterhet.
Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet
Folket knorrar i öknen Sin. Mättas med
vaktlar och manna.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
>4 Mos. 33,10 f.
2. Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
öknen;
3. Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
hela denna hop dö av hunger.»
>2 Mos. 14,11. 4 Mos. 11,4 f.
4. Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.
5. Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
6. Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
land,
7. och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
oss?»
8. Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»
9. Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
10. När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
molnskyn.
>2 Mos. 13,21.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. »Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
eder Gud.»
13. Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
>4 Mos. 11,31. Ps. 78,24. 105,40. Vish. 16,20. Joh. 6,31.
>1 Kor. 10,3.
14. Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
rimfrost.
>4 Mos. 11,7.
15. När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad[1] är
det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
»Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
16. Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
sitt tält.»
17. Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
mindre.
18. Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
som han behövde till mat.
>2 Kor. 8,15.
19. Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
i morgon.
20. Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.
21. Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.
22. På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
och omtalade detta för Mose.
23. Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
24. Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask däri.
25. Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna på marken.
26. I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
då skall intet vara att finna.»
27. Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
samla, men de funno intet.
28. Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
och icke hålla mina bud och lagar?
29. Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
>1 Mos. 2,3. 2 Mos. 20,8 f.
30. Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.
31. Och Israels barn kallade det manna[2]. Och det
liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
med honung.
32. Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
land.
>Hebr. 9,4.
33. Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
efterkommande.»
34. Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
det framför vittnesbördet[3] till att förvaras.
35. Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
Kanaans land. --
>Jos. 5,12. Neh. 9,15
36. En gomer är tiondedelen av en efa.
[1] Hebr. man; jfr v. 31.
[2] Hebr. man; jfr v. 15.
[3] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet
Folket knorrar vid Massa. Strider med
Amalek.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
vatten att dricka.
>4 Mos. 33,12 f.
2. Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför
fresten I HERREN?»
>4 Mos. 20,3 f. Vish. 11,4.
3. Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
törst?»
4. Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
5. HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
>2 Mos. 7,20. 14,16.
6. Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
>4 Mos. 20,11. PS. 78,15 f. 105,41. Jes. 48,21. 1 Kor. 10,4.
7. Och han gav stället namnet Massa[1] och
Meriba[2], därför att Israels barn hade tvistat
och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»
>5 Mos. 6,16. Ps. 81,8. 95,8 f.
8. Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
>5 Mos. 25,17 f. 1 Sam. 15,2.
9. Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
10. Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
höjden.
11. Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
12. Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
dess solen gick ned.
13. Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.
14. Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen.»
>1 Mos. 24,20.
15. Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
16. Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
släkte.»
[1] D. ä. frestelse.
[2] D. ä. tvist.
Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet
Jetro besöker Mose. Domare insättas i
Israel.
1. Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade fört Israel ut ur Egypten.
2. Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne förut hade sänt hem,
3. så ock hennes två söner -- av dessa hade den ene fått namnet
Gersom[1], »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
icke är mitt»,
>1 Krön. 23,15.
4. och den andre namnet Elieser[2], »ty», sade han, »min faders Gud
blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd». --
5. Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
vid Guds berg,
>2 Mos. 3,1.
6. lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes båda söner.»
7. Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
tältet.
8. Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
hade räddat dem.
9. Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
10. Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
folket undan egyptiernas hand!
11. Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
>2 Mos. 1,13 f. 5,6 f. 14,18, 27 f. 15,11. Neh. 9,10. Ps. 86,8.
12. Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.
13. Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
14. Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»
15. Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
fråga Gud.
16. De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»
17. Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
det rätta sättet.
18. Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
bestyra detta.
>5 Mos. 1,9.
19. Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och
framlägga deras ärenden inför Gud.
20. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
väg de skola vandra och vad de skola göra.
21. Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
andra över femtio och andra över tio.
>4 Mos. 11,16 f. 5 Mos. 1,13.
22. Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före,
må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
de bära den med dig.
23. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»
24. Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
denne hade sagt.
25. Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
över hundra, andra över femtio och andra över tio.
26. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de
hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
avdöma.
27. Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
till sitt land igen.
[1] Se 2:22.
[2] Av hebr. el »Gud» och éser »hjälp».
Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet
Ankomsten till Sinai. Herrens löfte att
taga Israel till sitt egendomsfolk.
1. På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
2. Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
>4 Mos. 33,15.
3. Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
förkunna för Israels barn:
>Apg. 7,38.
4. 'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
>5 Mos. 29,2 f. 32,11 f.
5. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
>5 Mos. 5,2 f. Ps. 24,1. 50,12. 1 Kor. 10,26. Tit. 2,14.
6. Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
Detta är vad du skall tala till Israels barn.
>2 Mos. 22,31. 5 Mos. 7,6. 1 Petr. 2,9. Upp. 1,6. 5,10.
7. När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
8. Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med
folkets svar.
>2 Mos. 24,3. 5 Mos. 5,27.
9. Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar
till HERREN.
10. Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
11. Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
12. Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
med döden;
13. men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan
mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
stiga upp på berget.»
>2 Mos. 24,1. Hebr. 12,20.
14. Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
och de tvådde sina kläder.
15. Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
ingen komme vid en kvinna.»
16. På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
>5 Mos. 33,2.
17. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
ställde sig nedanför berget.
18. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
smältugn, och hela berget bävade storligen.
>5 Mos. 4,11 f. Hebr. 12,18 f.
19. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
och Gud svarade honom med hög röst.
20. Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
21. Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
falla.
>2 Mos. 33,20.
22. Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»
23. Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
ut en gräns omkring berget och helga det.»
24. Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga
sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
låta dem drabbas av fördärv.»
25. Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.
Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet
De tio budorden. Folkets förfäran.
Lagen om altaret.
1. Och Gud talade alla dessa ord och sade:
2. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
>5 Mos. 5,6 f. Ps. 81,10 f.
3. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
4. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
>3 Mos. 26,1. 5 Mos. 4,15 f. 27,15 f.
5. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
>Mos. 34,7,14. 3 Mos. 26,39 f. 4 Mos. 14,18. 5 Mos. 24,16.
>Jer. 31,29 f. Hes. 18,19 f.
6. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.
>5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. Ps. 1O3,17 f. 105,8. Jer. 32,18.
7. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
>3 Mos. 19,12. 24,16. Matt. 5,33 f.
8. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
>2 Mos. 23,12. 31,13 f. 34,21. 35,2 f. Jer. 17,21 f. Hes. 20,12.
9. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
10. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
11. Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
>1 Mos. 2,2 f.
12. Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
>Syr. 3,1 f. Matt. 15,4. Mark. 7,10 f. Ef. 6,2 f.
13. Du skall icke dräpa.
>Matt. 5,21 f.
14. Du skall icke begå äktenskapsbrott.
>3 Mos. 20,10 f. Matt. 5,27 f. 19,9. Hebr. 13,4.
15. Du skall icke stjäla.
>Ef. 4,28.
16. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
>Ords. 19,5.
17. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke
hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
>Rom. 7,7. 13,9.
18. Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
och höllo sig på avstånd.
>Hebr. 12,18 f.
19. Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
>5 Mos. 5,25 f. 18,16.
20. Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
för ögonen, så att I icke synden.»
21. Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
närmare till töcknet i vilket Gud var.
22. Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
haven själva förnummit att jag har talat till eder från
himmelen.
23. I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke göra åt eder.
24. Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
25. Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, så oskärar du den.
>5 Mos. 27,5 f. Jos. 8,31.
26. Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
att icke din blygd må blottas därinvid.
>2 Mos. 28,42 f.
Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet
Lagar om trälar och om skador till liv,
lem och egendom.
1. Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
2. Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
>3 Mos. 25,40. 5 Mos. 15,12. Jer. 34,14.
3. Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
4. Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
5. Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
6. då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.
>5 Mos. 16,17.
7. Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
givas fri såsom trälarna givas fria.
8. Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till
främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
har handlat trolöst mot henne.
9. Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
han henne döttrars rätt.
10. Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
11. Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
skall hon givas fri, utan lösen och betalning.
12. Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
döden.
>1 Mos. 9,6. 3 Mos. 24,17. 4 Mos. 36,16 f. Matt. 26,52.
13. Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
en ort dit han kan fly.
>4 Mos. 36,6,22 f. 5 Mos. 4,41 f. 19,1 f. Jos. 20,2 f.
14. Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
måste dö.
>1 Kon. 2,28 f.
15. Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
döden.
16. Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
>5 Mos. 24,7.
17. Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
skall straffas med döden.
>3 Mos. 20,9. 5 Mos. 21,18 f. 27,16. Ords. 20,20. 30,17.
>Matt. 15,4. Mark. 7,10.
18. Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
bliver sängliggande,
19. dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
besörje sjukvård åt honom.
20. Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
21. Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
straffas, ty det var hans egna penningar.
22. Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
och betale efter skiljedomares prövning.
23. Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
>3 Mos. 24,20 f. 5 Mos 19,21. Matt. 5,38 f.
24. öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
25. brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
26. Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
27. Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
tanden.
28. Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
ifrån straff.
29. Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
ägare skall ock dödas.
>1 Mos. 9,5.
30. Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
för sitt liv så mycket som ålägges honom.
31. Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
så skall med denne förfaras efter samma lag.
32. Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
skall stenas.
33. Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
däri,
34. så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
35. Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
därjämte dela den döda kroppen.
36. Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.
Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet
Lagar om tjuvnad, anförtrott gods,
värnlösa, förstlingsgåvor m. m.
1. Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
fyra får för fåret.
>2 Sam. 12,6
2. Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
vilar ingen blodskuld på dråparen.
3. Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
4. Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.
5. Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
från sin vingård.
6. Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
7. Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
ertappas, giva dubbel ersättning.
8. Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
sin nästas tillhörighet.
9. Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp -- det må gälla
oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
förlorats -- och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som
Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
10. Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
11. Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
icke giva någon ersättning.
12. Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
ersätta ägaren därför.
13. Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.
>1 Mos. 31,39.
14. Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
han giva full ersättning.
15. Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
ersättning. Var djuret lejt, då är legan ersättning.
16. Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
hustru.
>5 Mos. 22,28 f.
17. Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
jungfru.
18. En trollkvinna skall du icke låta leva.
>3 Mos. 20,27.
19. Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med
döden.
>3 Mos. 18,23. 20,15. 5 Mos. 27,21.
20. Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
givas till spillo.
21. En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
själva varit främlingar i Egyptens land.
>2 Mos. 23,9. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 24,17 f.
22. Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
>Sak. 7,10.
23. Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
de ropa till mig;
>5 Mos. 10,18
24. och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
faderlösa.
25. Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
pålägga honom någon ränta.
>3 Mos. 25,36 f. 5 Mos. 23,19 f. Ps. 15,5.
26. Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
27. den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
kropp. Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och
sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
barmhärtig.
28. Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
icke uttala förbannelser.
>Apg. 23,5.
29. Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland
dina söner skall du giva åt mig.
>2 Mos. 13,2. 34,19.
30. På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
åttonde dagen skall du giva dem åt mig.
>3 Mos. 22,27.
31. Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
skolen I kasta det.
>2 Mos. 19,6. 3 Mos. 22,8. Hes. 44,31.
Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet
Lagar om rättrådighet och barmhärtighet
och om de stora högtiderna. Löfte om
Kanaans land.
1. Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
vittne.
>2 Mos. 20,16. 3 Mos. 19,16.
2. Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
3. Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.
>3 Mos. 19,15. 5 Mos. 1,17.
4. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit
vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
>5 Mos. 22,1 f.
5. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
bördan.
>5 Mos. 22,4.
6. Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
har hos dig.
7. Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt
någon som är skyldig.
8. Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
förvrida de rättfärdigas sak.
>5 Mos. 16,19. 27,20. Syr. 20,29.
9. En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
land.
>2 Mos. 22,21. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 10,19.
10. I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
>3 Mos. 25,3 f.
11. men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga
orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
lämna kvar, det må ätas av markens djur. Så skall du ock göra
med din vingård och med din olivplantering.
12. Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.
>2 Mos. 20,8 f.
13. I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
skola icke höras i din mun.
>2 Mos. 20,3. Jos. 23,7.
14. Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
>2 Mos. 34,23. 3 Mos. 23,4 f. 5 Mos. 16,16.
15. Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
>2 Mos. 12,14 f. 34,18.
16. Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden
skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
ditt arbete från marken.
17. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din Herres, ansikte.
18. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar
över natten till morgonen.
>2 Mos. 12,10,15. 34,25.
19. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
>2 Mos. 34,26. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
20. Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
>2 Mos. 32,34. 33,2. 5 Mos. 31,3 f. Jes. 63,9.
21. Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
överträdelser, ty mitt namn är i honom.
>Jos. 24,19.
22. Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
23. Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och
jebuséernas land, och jag skall utrota dem.
24. Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
sönder deras stoder.
>2 Mos. 20,5. 34,18. 5 Mos. 7,5.
25. Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
från dig.
>2 Mos. 15,26;. 5 Mos. 7,15.
26. I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
eller är ofruktsam. Dina dagars mått skall jag göra fullt.
>5 Mos. 7,14.
27. Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
driva alla dina fiender på flykten för dig.
>5 Mos. 11,25.
28. Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.
>5 Mos. 7,20. Jos. 24,12. Vish. 12,8.
29. Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
sig till din skada;
30. utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
31. Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
de fly för dig.
>1 Mos. 15,18. 5 Mos. 11,24. 1 Kon. 4,21. Ps. 80,12.
32. Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
>2 Mos. 34,12. 5 Mos. 7,2 f. Jos. 23,12 f. Dom. 2,2 f.
33. De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.
Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet
Förbundet upprättas. Mose stiger upp på
Sinai.
1. Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte
Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
skolen tillbedja på avstånd.
2. Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»
3. Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och
sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»
>2 Mos. 19,8. 5 Mos. 5,27.
4. Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon
stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och
han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
5. Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
HERREN.
6. Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
7. Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket. Och de
sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
8. Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se,
detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
eder, i enlighet med alla dessa ord.»
>Matt. 26,28 . 1 Kor. 11,25. Hebr. 9,16 f. 1 Petr. 1,2.
9. Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
Israel stego ditupp.
10. Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
>Hes. 1,26.
11. Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.
12. Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv
kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»
13. Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
på Guds berg.
14. Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att
vi komma tillbaka till eder. Se, Aron och Hur äro hos eder; den
som har något att andraga, han må vända sig till dem.»
15. Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
16. Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
Mose ur skyn.
17. Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
en förtärande eld, på toppen av berget.
>5 Mos. 4,24. Hebr. 12,29.
18. Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev
Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
>2 Mos. 34,28. 5 Mos. 9,9,18.
Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet
Påbud om sammanskott till tabernaklet
och om förfärdigande av förbundsarken,
skådebrödsbordet och ljusstaken.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och
en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna
gärd åt mig.
>2 Mos. 35,5 f.
3. Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld,
silver och koppar
4. mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
5. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
6. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
7. äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
8. Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
ibland dem.
>Hebr. 9,2 f.
9. Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
de mönsterbilder som jag visar dig.
10. De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
>2 Mos. 37,1 f.
11. Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
omkring.
12. Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
andra sidan.
13. Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
guld.
14. Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
arken, så att man med dem kan bära arken.
15. Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
dragas ut ur dem.
16. Och i arken skall du lägga vittnesbördet[1], som jag skall giva
dig.
>2 Mos. 40,20. 1 Kon. 8,9.
17. Och du skall göra en nådastol[2] av rent guld, två och en halv
aln lång och en och en halv aln bred.
18. Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
19. Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en
kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med
nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
20. Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
keruberna vända sina ansikten.
>Hebr. 9,5.
21. Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
22. Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
Israels barn.
>2 Mos. 29,42. 4 Mos. 7,89.
23. Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
>2 Mos. 37,10 f.
24. Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
rand av guld därpå runt omkring
25. Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
26. Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
27. Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
i dem, så att man kan bära bordet.
28. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld, och med dem skall bordet bäras.
29. Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
dem.
30. Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
mitt ansikte.
>3 Mos. 24,5 f. 1 Sam. 21,6.
31. Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete
skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
den.
>2 Mos. 37,17 f.
32. Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
ena sidan och tre armar från andra sidan.
33. På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
arma som utgå från ljusstaken.
34. Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
35. En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
ljusstaken.
36. Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
37. Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
>4 Mos. 8,2.
38. Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
39. Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
tillbehör.
40. Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
blivit dig visade på berget.
>Apg. 7,44. Hebr. 8,5.
[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet
Tabernaklet, dess täckelse, överdrag,
brädställning, förlåt och förhänge.
1. Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn
och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
dem, med keruber på, i konstvävnad.
>2 Mos. 36,8 f.
2. Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
alla våderna skola hava samma mått.
3. Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola
de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
4. Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
stycket.
5. Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
stycket, så att öglorna svara emot varandra.
6. Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
ett helt.
7. Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
>2 Mos. 36,14 f.
8. Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
elva våderna skola hava samma mått.
9. Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
tältet.
10. Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den
som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
11. Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
12. Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
baksidan av tabernaklet.
13. Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
att övertäcka det.
14. Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.
15. Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
skola ställas upprätt.
>2 Mos. 36,20 f.
16. Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
vara.
17. Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
18. Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
söderut.
19. Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
20. Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
sätta tjugu bräder,
21. med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
22. Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
bräder.
23. Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
24. och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
skall det vara med dem båda. Dessa skola sättas i de båda
hörnen.
25. Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
26. Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
som äro på tabernaklets ena sida
27. och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
baksida, västerut.
28. Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna,
skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
29. Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
tvärstängerna skall du överdraga med guld.
30. Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
det har blivit dig visat på berget.
>2 Mos. 25,9, 40.
31. Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött
och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
på.
>2 Mos. 36,35 f.
32. Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
fyra fotstycken av silver.
33. Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
det allraheligaste.
34. Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
allraheligaste.
35. Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
ställa på norra sidan.
36. Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
vitt garn.
37. Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.
Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet
Brännoffersaltaret, förgården och oljan
till ljusstaken.
1. Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
fem alnar brett -- så att altaret bildar en liksidig fyrkant --
och tre alnar högt.
>2 Mos. 38,1 f.
2. Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara. Och du skall
överdraga det med koppar.
3. Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dess tillbehör skall
du göra av koppar.
4. Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
5. Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
att nätet räcker upp till mitten av altaret.
6. Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
och överdraga dem med koppar.
7. Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
8. Ihåligt skall du göra det, av plankor. Såsom det har blivit dig
visat på berget, så skall det göras.
9. Du skall ock göra en förgård till tabernaklet. För den södra
sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
vitt garn, hundra alnar långa -- detta för den ena sidan;
>2 Mos. 38,9 f.
10. Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av
silver.
11. Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
skola vara av silver.
12. Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro
femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
fotstycken tio.
13. Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
alnar
14. Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav,
med tre stolpar på tre fotstycken;
15. likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
med tre stolpar på tre fotstycken.
16. Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
17. Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
skola vara av koppar.
18. Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
19. Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.
20. Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
sättas upp.
>3 Mos. 24,2 f.
21. I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen
till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara en
evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
barn.
Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet
Arons och hans söners prästerliga dräkt.
1. Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
2. Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
prydnad.
>2 Mos. 39,1 f. Syr. 45,7 f.
3. Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
>2 Mos. 31,2 f.
4. Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte. De skola göra
heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
bliva präst åt mig.
5. Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.
6. Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
>2 Mos. 39,2 f.
7. Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
8. Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den,
skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn.
9. Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
söners namn,
10. sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
andra stenen, efter ättföljd.
11. Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
inrista Israels söners namn på de två stenarna. Med nätverk av
guld skall du omgiva dessa.
12. Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
bringa dem i åminnelse.
13. Och du skall göra flätverk av guld,
14. så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra
dessa, såsom man gör snodder. Och du skall fästa de snodda
kedjorna vid flätverken.
15. En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.
>2 Mos. 39,8 f.
16. Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
ett kvarter lång och ett kvarter bred.
17. Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
18. i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
19. i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
20. i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Omgivna med
flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
21. Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
inristat på samma sätt som man graverar signetringar.
22. Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
23. Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
24. Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
25. Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
framsida.
26. Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
inåt mot efoden.
27. Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
28. Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
från efoden.
29. Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt
hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
30. Och du skall lägga urim[1] och tummim[1] in i domsskölden, så
att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
inför HERRENS ansikte beständigt.
>3 Mos. 8,8. 4 Mos. 27,21. 5 Mos. 33,8. 1 Sam. 28,6. Esr. 2,63.
>Neh. 7,65.
31. Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
>2 Mos. 39,22 f.
32. och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
33. Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
34. en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av
guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
35. Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
när han går ut -- detta på det att han icke må dö.
36. Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»
>2 Mos. 39,30 f.
37. Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
sitta.
38. Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
ansikte.
39. Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
brokig vävnad.
>2 Mos. 39,27 f.
40. Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
prydnad. Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
söner jämte honom;
41. och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
helga dem till att bliva präster åt mig.
>3 Mos. 8,12.
42. Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
43. Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
tjänst i helgedomen -- detta på det att de icke må komma att
bära på missgärning och så träffas av döden. Detta skall vara en
evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.
[1] Se Urim och tummim I Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet
Föreskrifter om prästernas invigning och
om det dagliga offret.
1. Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
att bliva präster åt mig:
Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
>3 Mos. 8,2 f.
2. och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du
baka dem.
3. Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i
korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
vädurarna.
4. Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
>2 Mos. 40,12 f.
5. Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa
ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
6. Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
heliga diademet på huvudbindeln.
7. Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
smörja honom.
8. Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
9. Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
binda huvor på dem. Och de skola hava prästadömet såsom en
evärdlig rätt. Så skall du företaga handfyllning med Aron och
hans söner.
10. Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
>3 Mos. 8,14f.
11. Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
till uppenbarelsetältet.
12. Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
av altaret.
13. Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
och förbränna det på altaret.
>3 Mos. 3,3 f.
14. Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
>3 Mos. 4,12. Hebr. 13,11
15. Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
lägga sina händer på vädurens huvud.
>3 Mos. 8,18 f.
16. Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
altaret runt omkring;
17. men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
huvudet.
18. Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
brännoffer åt HERREN. En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
HERREN är det.
19. Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
>3 Mos. 8,22 f.
20. Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
21. Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och
stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som
hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
kläder.
22. Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med
fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
handfyllningsväduren.
23. Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
24. Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
25. Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
26. Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
vara din del.
27. Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
28. Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
rätt av Israels barn, ty det är en offergärd. Det skall vara en
gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
HERREN.
>3 Mos. 7,31 f. 10,14.
29. Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
30. I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
för att göra tjänst i helgedomen.
31. Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
helig plats.
32. Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
äta detta,
>3 Mos. 8,31 f. 24,9.
33. det som har använts till att bringa försoning vid deras
handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
det är heligt.
34. Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.
35. Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
jag har bjudit dig. Sju dagar skall deras handfyllning vara.
36. Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
och du skall smörja det för att helga det.
37. I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
bliver helig.
38. Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
för var dag beständigt.
>4 Mos. 28,3 f.
39. Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
40. och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
drickoffer en fjärdedels hin vin.
41. Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
42. Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
med dig.
>2 Mos. 25,22.
43. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
skall bliva helgat av min härlighet.
>2 Mos. 40,34 f.
44. Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
45. Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
>3 Mos. 26,11 f. 2 Kor. 6,16.
46. Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
dem. Jag är HERREN, deras Gud.
Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet
Föreskrifter om rökelsealtaret,
försoningspenningen, kopparbäckenet,
smörjelseoljan, rökelsen.
1. Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
akacieträ skall du göra det.
>2 Mos. 37,25 f.
2. Det skall vara en aln långt och en aln brett -- en liksidig
fyrkant -- och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
därmed.
3. Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
guld därpå runt omkring.
4. Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
skall du sätta dem. De skola vara där, för att stänger må
skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
5. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld.
6. Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
>2 Mos. 25,22.
7. Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon,
när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
8. och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret
inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
9. I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
utgjuta därpå.
>3 Mos. 10,1 f.
10. Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt
för HERREN.
>3 Mos. 16,18 f. Hebr. 9,7. 10,14.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba
dem vid mönstringen.
>4 Mos. 1,2 f.
13. Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt -- sikeln
räknad till tjugu gera -- en halv sikel såsom offergärd åt
HERREN,
14. Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
offergärd åt HERREN.
15. Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
försoning för eder.
16. Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet. Så skall ske,
för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
och för att försoning må bringas för eder.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
och altaret och gjuta vatten däri.
>2 Mos. 38,8. 40,30 f.
19. Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
vatten därur.
20. När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
21. De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
dö. Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
av finaste slag,
>2 Mos. 37,29.
24. därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
och en hin olivolja.
25. Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
smörjelseolja.
26. Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
ark,
>2 Mos. 40,9 f.
27. bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
rökelsealtaret,
28. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
med dess fotställning.
29. Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
som sedan kommer vid dem bliver helig.
30. Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
till att bliva präster åt mig.
31. Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
32. På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I
göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig
skall den vara för eder.
33. Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.
34. Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
rökelseharts, lika mycket av vart slag,
>2 Mos. 37,29.
35. och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
ren, helig.
36. Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
för dig. Höghelig skall den vara för eder.
37. Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN.
38. Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
ur sin släkt.
Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet
Föreståndare för arbetet förordnas.
Sabbatsbudet inskärpes. Mose mottager
lagtavlorna.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
Hur, av Juda stam;
>Mos. 35,30 f. 36,1 f. 38,22 f. 1 Krön. 2,20.
3. och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
4. till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
och koppar,
5. till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
6. Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har
bjudit dig:
7. uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
uppenbarelsetältets tillbehör,
>2 Mos. 35,11 f. 39,33 f.
8. bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
tillbehör, rökelsealtaret,
9. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
fotställning,
10. de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
och hans söners prästkläder,
11. äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
har bjudit dig.
12. Och HERREN talade till Mose och sade:
13. Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
eder.
>1 Mos. 2,2. 2 Mos. 20,8 f. Hes. 20,12.
14. Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som
ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
>4 Mos. 15,32 f. Matt. 12,1 f.
15. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på
sabbatsdagen skall straffas med döden.
>2 Mos. 23,12.
16. Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
efter släkte, såsom ett evigt förbund.
17. Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
dagen vilade han och tog sig ro.
18. När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger.
>2 Mos. 32,16. Mos. 4,13. 9,10.
Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet
Guldkalven. Herrens vrede och Moses
förbön. Folkets straff.
1. Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
land.»
>Apg. 7,40.
2. Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
3. Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
de buro dem till Aron;
4. och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud,
Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
>Ps. 106,19 f.
5. När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät
utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
6. Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
>1 Kor. 10,7.
7. Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
är.
>5 Mos. 9,12 f.
8. De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava
de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
dig upp ur Egyptens land.»
9. Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
är ett hårdnackat folk.
>2 Mos. 33,3.
10. Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
stort folk.»
11. Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
stark hand har fört ut ur Egyptens land?
>5 Mos. 9,26 f. Ps. 106,23.
12. Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
du nu har i sinnet mot ditt folk.
>4 Mos. 14,15 f. Ps. 85,4.
13. Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
till evärdlig arvedel.'»
>1 Mos. 12,7. 15,5. 22,16 f. 26,4. 28,13 f. Hebr. 6,13 f.
14. Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
folk.
15. Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var
skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
>2 Mos. 34,29.
16. Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
inristad på tavlorna.
>2 Mos. 31,18.
17. När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
»Krigsrop höres i lägret.»
18. Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
19. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
slog sönder dem nedanför berget.
>5 Mos. 9,17.
20. Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
åt Israels barn att dricka.
>5 Mos. 9,21.
21. Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
har kommit dem att begå en så stor synd?»
22. Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
att detta folk är ont.
23. De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
oss upp ur Egyptens land.'
24. Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
till.»
25. Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
26. ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till
honom alla Levi barn.
27. Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och
tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
>5 Mos. 33.9.
28. Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
föllo av folket vid pass tre tusen män.
29. Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
för att välsignelse i dag må komma över eder.»
30. Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
bringa försoning för eder synd.»
31. Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
32. Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
boken som du skriver i.»
>Ps. 69,29. Rom. 9,3.
33. Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
skall jag utplåna ur min bok.
34. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
dem hemsöka deras synd.»
>2 Mos. 23,20.
35. Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
som Aron gjorde.
Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet
Folkets sorg. Molnstoden vid
uppenbarelsetältet utom lägret. Moses
begäran att få se Herrens härlighet.
1. Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
>1 Mos. 12,7.
2. Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
>2 Mos. 23,20. 32,34.
3. för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
>2 Mos. 32,9. 5 Mos. 9,13.
4. När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
tog sina smycken på sig.
5. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
jag se till, vad jag skall göra med dig.»
6. Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.
7. Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och
var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
uppenbarelsetältet utanför lägret.
8. Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
9. Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
10. Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
sitt tält.
11. Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka
till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
lämnade icke tältet.
>4 Mos. 12,8.
12. Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta
folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
funnit nåd för mina ögon.'
13. Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
>2 Mos. 19,6. Ps. 103,7.
14. Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
15. Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
alls icke draga upp härifrån.
16. Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
på jorden?»
17. HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
namn.»
18. Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
19. Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
mig över den jag vill förbarma mig över.
>2 Mos. 34,6. Rom. 9,15.
20. Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
ingen människa kan se mig och leva.»
>Dom. 13,22.
21. Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
ställ dig där på klippan.
22. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
dess jag har gått förbi.
23. Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»
Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet
Mose ånyo på Sinai. Nya lagtavlor.
Strålglansen från Moses ansikte.
1. Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
>5 Mos. 10,1 f.
2. Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
3. men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
detta berg.»
4. Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och
bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.
5. Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära
intill honom och åkallade HERRENS namn.
6. Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
»HERREN! HERREN! -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
stor i mildhet och trofasthet,
>2 Mos. 33,19. 4 Mos. 14,18. Neh. 9,17 f. Ps. 86,15. 103,8.
>145,8. Joel 2,13. Jon. 4,2. Vish. 15,1. Syr. 2,11. Man. bön v.7.
7. som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»
>2 Mos. 20,5 f. 5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. 24,16. Job 9,2.
>Jer. 32,18 f. Nah. 1,3.
8. Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
9. och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
din arvedel.»
10. Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt
folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
något land eller bland något folk. Och hela det folk som du
tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
skall göra med dig.
>5 Mos. 5,2.
11. Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för
dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
jebuséerna.
12. Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
eder.
>2 Mos. 23,32 f. 5 Mos. 7,2 f.
13. Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
stoder och hugga ned deras Aseror.
>2 Mos. 23,24.
14. Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
>2 Mos. 20,5. Nah. 1,2.
15. Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i
trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
offer;
16. du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.
>4 Mos. 25,1 f. Dom. 3,6. 1 Kon. 11,2 f.
17. Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.
>2 Mos. 20,4, 23. 3 Mos. 19,4.
18. Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.
>2 Mos. 12,15. 23,15. 5 Mos. 16,1 f.
19. Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
fäkreaturen som av småboskapen.
>2 Mos. 13,2, 12 f. 22,29 f. 4 Mos. 18,15 f. Luk. 2,23.
20. Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen
skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.
>5 Mos. 16,16. Syr. 35,6.
21. Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
du hålla vilodag.
>2 Mos. 23,12. 31,15 35,2. 5 Mos. 5,12 f. Luk. 13,14 f.
22. Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
ända.
>2 Mos. 23,16. 5 Mos. 16,10 f.
23. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
>2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16.
24. Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.
25. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
natten till morgonen.
>2 Mos. 12,10. 23,18.
26. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»
>2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
27. Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
med Israel.»
>2 Mos. 24,4.
28. Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på
tavlorna förbundets ord, de tio orden.
>2 Mos. 24,18. 5 Mos. 4,13. 9,9,18.
29. När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
talat med honom.
>2 Kor. 3,7.
30. Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
strålade, fruktade de för att komma honom nära.
31. Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
32. Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
berg.
33. Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
täckelse för sitt ansikte.
>2 Kor. 3.13.
34. Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
barn det som hade blivit honom bjudet.
35. Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
han ånyo skulle gå in för att tala med honom.
Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet
Sabbatsbudet. Sammanskott till
tabernaklet. Föreståndarna för arbetet.
1. Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
2. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör
något arbete skall dödas.
>2 Mos. 20,9 f. 23,12. 31,16.
3. I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
bosatta.
4. Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad
HERREN har bjudit och sagt:
5. Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en
som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
HERREN: guld, silver och koppar,
>2 Mos. 25,2 f.
6. mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
7. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
8. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
9. äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
10. Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
allt vad HERREN har bjudit:
11. tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,
>2 Mos. 31,7 f. 39,33 f.
12. arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
hänga framför den,
13. bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
14. ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
ljusstaken,
15. rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,
16. brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,
17. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården,
18. tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,
19. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.»
20. Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
21. Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
22. De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
offra åt HERREN någon gåva av guld.
23. Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
24. Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i
sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
fram det.
25. Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;
26. och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
lärt konsten spunno gethår.
27. Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
att användas för efoden och för bröstskölden,
28. vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
29. Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
frivilliga gåva åt HERREN.
30. och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
>2 Mos. 31,2 f.
31. och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
32. både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
silver och koppar,
33. till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
34. Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
ock givit förmåga att undervisa andra.
35. Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
konstvävnadsarbeten.
36:1. [1]
[1] 2 Mos 36:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt
vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de
skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola
utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»
Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet
Förfärdigandet av tabernaklet, dess
täckelse, överdrag, brädställning,
förlåt och förhänge.
2. Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att
utföra arbetet.
3. Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom
frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
4. Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
5. och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att
verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
6. Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare
sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
helgedomen.» Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
7. Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
arbete som skulle göras, och man hade till och med över.
8. Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
>2 Mos. 26,1 f.
9. Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
våderna fingo samma mått.
10. Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
11. Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
12. Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte
man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
att öglorna svarade emot varandra.
13. Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
helt.
14. Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
>2 Mos. 26,7 f.
15. Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
våderna fingo samma mått.
16. Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
17. och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
18. Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
19. Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.
20. Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
dem upprätt.
>2 Mos. 26,15 f.
21. Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
22. På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
23. Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
söderut.
24. Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
25. Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
tjugu bräder,
26. med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
27. Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
28. Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
29. och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
30. Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
31. Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
voro på tabernaklets ena sida,
32. och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
tabernaklets baksida, västerut.
33. Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
34. Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka
tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
tvärstängerna överdrog man med guld.
35. Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
>2 Mos. 26,31 f.
36. Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
till dem fyra fotstycken av silver.
37. Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn,
38. och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
fotstycken gjordes av koppar.
Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet
Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken
och rökelsealtaret förfärdigas.
1. Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
>2 Mos. 25,10 f.
2. Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
gjorde på den en rand av guld runt omkring.
3. Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
sidan.
4. Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
5. Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
att man kunde bära arken.
6. Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
lång och en och en halv aln bred.
7. Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
8. en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan. I ett
stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
9. Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
keruberna sina ansikten.
10. Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
>2 Mos. 25,23 f.
11. Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
guld därpå runt omkring.
12. Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
13. Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
14. Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
in i dem, så att man kunde bära bordet.
15. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld;
så kunde man bära bordet.
16. Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
drickoffer.
17. Han gjorde ock ljusstaken av rent guld. I drivet arbete gjorde
han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
>2 Mos. 25,31 f.
18. Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena
sidan och tre armar från andra sidan.
19. På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
som utgingo från ljusstaken
20. Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
21. En kula sattes under det första armparet som utgick från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
den.
22. Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
23. Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
brickor till den av rent guld.
24. Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.
25. Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess
horn gjordes i ett stycke därmed.
>2 Mos. 30,1 f.
26. Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
omkring.
27. Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
kunde bära altaret.
28. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.
29. Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena,
välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.
>2 Mos. 30,23 f., 34 f.
Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet
Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och
förgårdens tillbehör förfärdigas.
Kostnaden för det hela.
1. Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
och fem alnar brett -- en liksidig fyrkant -- och tre alnar
högt.
>2 Mos. 27,1 f.
2. Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
ett stycke därmed gjordes hörnen. Och han överdrog det med
koppar.
3. Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dess tillbehör gjorde han
av koppar.
4. Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
till mitten.
5. Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
6. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
koppar.
7. Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
man kunde bära det med dem. Ihåligt gjorde han det, av plankor.
8. Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.
>2 Mos 30,18 f.
9. Han gjorde ock förgården. För den södra sidan, söderut, gjordes
omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
långa;
>2 Mos. 27,9.
10. till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
11. Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
12. Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
13. Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
14. Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
sidan femton alnar långa -- alltså lika på båda sidor om porten
till förgården -- med tre stolpar på tre fotstycken.
15. Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
garn;
16. och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
överdrogos med silver;
17. alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
18. Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
förgårdens omhängen;
19. och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
med silver, och deras kransar gjordes av silver.
20. Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
gjordes av koppar.
21. Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
prästen Arons son;
22. och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
23. och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.
24. Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
efter helgedomssikelns vikt.
25. Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
siklar, efter helgedomssikelns vikt.
26. En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
tre tusen fem hundra femtio personer.
>2 Mos. 30,13 f. 4 Mos. 1,46.
27. Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
fotstycke.
28. Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
knoppar och göra kransar till dem.
29. Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
30. Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
tillbehör,
31. vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
alla förgårdens pluggar, runt omkring.
Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet
Prästkläderna förfärdigas. Tabernaklets
tillbehör avlämnas.
1. Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
HERREN hade bjudit Mose.
>2 Mos. 28,2 f.
2. Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn.
>2 Mos. 28,6 f
3. Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
4. Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
sina båda ändar fästes den ihop.
5. Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
6. Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar
signetringar.
7. Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
bjudit Mose.
8. Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn.
>2 Mos. 28,15 f.
9. Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
en väska.
10. Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
karneol, en topas och en smaragd;
11. i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
12. i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
13. i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk
av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
14. Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
samma sätt som man graverar signetringar.
15. Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
16. Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld
och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
17. Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
18. Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
framsida.
19. Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
inåt mot efoden.
20. Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
21. Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
22. Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.
>2 Mos. 28,31 f.
23. Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
den icke skulle slitas sönder.
24. Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
25. Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
granatäpplena:
26. en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter
ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.
27. Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
garn, i vävt arbete,
>2 Mos. 28,39 f.
28. huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
29. äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
HERREN hade bjudit Mose.
30. Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt
HERREN.»
>2 Mos. 28,36 f.
31. Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
32. Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose.
33. Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
fotstycken,
>2 Mos. 31,7 f. 35,11 f.
34. överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
och den förlåt som skulle hänga framför arken,
35. vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,
36. bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
37. den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
38. det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
39. kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
40. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
41. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.
42. Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
stycken gjort allt arbete.
43. Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem
Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet
Tabernaklet sättes upp och helgas.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
3. Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
framför arken.
>2 Mos. 26,33 f.
4. Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
upp lamporna på den.
5. Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för
ingången till tabernaklet.
>2 Mos. 30,1 f.
6. Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel.
7. Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
altaret och gjuta vatten däri.
8. Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
upp förhänget för porten till förgården.
9. Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
bliver heligt.
>2 Mos. 30,26 f.
10. Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
>2 Mos. 29,37.
11. Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
det.
12. Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
>2 Mos. 29,4 f.
13. Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom
och helga honom till att bliva präst åt mig
14. Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
15. Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för
dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
släkte.
16. Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
hade bjudit honom.
17. Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
på första dagen i månaden.
18. Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken,
ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
dess stolpar.
19. Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
20. Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
>2 Mos. 25,16. Hebr. 9,4.
21. Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
>2 Mos. 26,33.
22. Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
norra sida, utanför förlåten,
23. och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
24. Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
bordet, på tabernaklets södra sida,
25. och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
26. Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
framför förlåten,
27. och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
Mose.
28. Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
29. Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30. Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
och göt vatten till tvagning däri.
>2 Mos. 30,18 f.
31. Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
och fötter med vatten därur;
32. så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
33. Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så
fullbordade Mose allt arbetet.
34. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
uppfyllde tabernaklet;
>4 Mos. 9,15 f. 1 Kon. 8,10 f.
35. och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
tabernaklet.
36. Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
37. Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
38. Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
under hela deras vandring.
>2Mos. 13,21 f. 4 Mos. 14,14. 5 Mos. 1,33. Neh. 9,19.
>Ps. 78,14. 105,39. 1 Kor. 10,1.
Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet
Lagen om brännoffer.
1. Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
uppenbarelsetältet och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.
3. Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
välbehaglig inför HERRENS ansikte.
4. Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
5. Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
uppenbarelsetältet.
6. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
dess stycken.
7. Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
ved på elden.
8. Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
9. Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
10. Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
felfritt djur av hankön.
11. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
blod på altaret runt omkring.
12. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
på altarets eld.
13. Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
14. Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
15. Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall
utkramas på altarets vägg.
16. Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
17. Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
Tredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet
Lagen om spisoffer.
1. Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
lägga rökelse därpå.
2. Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN.
3. Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.
4. Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
5. Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
6. Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå. Det är
ett spisoffer.
7. Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
skall det tillredas av fint mjöl med olja.
8. Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
han skall hava det fram till altaret.
9. Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN.
10. Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.
11. Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
något såsom eldsoffer åt HERREN.
12. Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
13. Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla
dina offer skall du offra salt.
14. Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
av grönskuren säd.
15. Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå. Det är
ett spisoffer.
16. Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
därpå: ett eldsoffer åt Herren.
Tredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet
Lagen om tackoffer.
1. Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
honkön.
2. Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet; och Arons söner,
prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
3. Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
4. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
5. Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för Herren.
6. Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
hankön eller av honkön.
7. Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
det inför HERRENS ansikte.
8. Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
stänka dess blod på altaret runt omkring.
9. Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
10. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
11. Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
HERREN.
12. Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
denna inför HERRENS ansikte.
13. Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
blod på altaret runt omkring.
14. Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
15. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
16. Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
till en välbehaglig lukt. Allt fettet skall tillhöra HERREN.
17. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
I förtära.
Tredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet
Lagen om syndoffer.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
gör något som är förbjudet, så gäller följande:
3. Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
4. Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång. Och han skall lägga sin hand på
tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
5. Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
det in i uppenbarelsetältet,
6. och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
7. Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
ingången till uppenbarelsetältet.
8. Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom --
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
9. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna
--
10. på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
11. Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
fötter hans inälvor och hans orenlighet,
12. korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
skall det brännas upp.
13. Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
skuld,
14. och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skola föra
honom fram inför uppenbarelsetältet;
15. och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
inför HERRENS ansikte.
16. Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
uppenbarelsetältet,
17. och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
18. Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
brännoffersaltaret, som står vid ingången till
uppenbarelsetältet.
19. Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
det på altaret.
20. Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna. När så
prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
21. Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren. Detta är
syndoffret för församlingen.
22. Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
han själv märker att han har ådragit sig skuld,
23. eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
24. Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
ansikte. Det är ett syndoffer.
25. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
26. Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
med tackoffersdjurets fett. När så prästen bringar försoning
för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.
27. Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
28. eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
felfri get, ett djur av honkön.
29. Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjuren
slaktas.
30. Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av altaret.
31. Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. När så prästen
bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.
32. Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
föra fram ett felfritt djur av honkön.
33. Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
brännoffersdjuren.
34. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
35. Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. När så prästen för honom
bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.
Tredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet
Fortsättning av lagen om syndoffer.
Lagen om skuldoffer.
1. Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
missgärning;
2. eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent --
vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något
slags orent smådjur -- och han så bliver oren och ådrager sig
skuld;
3. eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
4. eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
sina läppar något, vare sig ont eller gott -- det må nu vara vad
som helst som man kan svärja i obetänksamhet -- och sedan kommer
till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa
stycken:
5. så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa
stycken, bekänna det vari han har syndat
6. och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till
rening från hans synd.
7. Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
brännoffer.
8. Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet
av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
9. Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det
är ett syndoffer.
10. Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom,
till rening från den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.
11. Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
syndoffer.
12. Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett
syndoffer.
13. När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och
det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.
14. Och HERREN talade till Mose och sade:
15. Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
helgedomssikelns vikt.
16. Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
detta skall han giva åt prästen. När så prästen bringar
försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
förlåtet.
17. Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
ådrager sig skuld och bär på missgärning,
18. så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer. När
så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
förlåtet.
19. Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
HERREN.
6:1. [1]
6:2. [1]
6:3. [1]
6:4. [1]
6:5. [1]
6:6. [1]
6:7. [1]
[1] 3 Mos 6:1--7 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin
nästa något;
3. eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar
därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
människa kan försynda sig:
4. så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
borttappade som han har hittat,
5. eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
värdet därtill. Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär
fram sitt skuldoffer.
6. Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
7. När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
har dragit skuld över honom.
Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet
Tillägg till lagarna om brännoffer,
spisoffer och syndoffer.
Invigningsoffret.
8. Och Herren talade till Mose och sade:
9. Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
10. Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
11. Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
12. Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå. Och han
skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
tackoffret därpå.
13. Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
slockna.
14. Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
det inför HERRENS ansikte, till altaret.
15. Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
lukt för HERREN.
16. Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta. Osyrat
skall det ätas på en helig plats; i förgården till
uppenbarelsetältet skola de äta det.
17. Det skall icke bakas med surdeg. Detta är deras del, det som jag
har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt likasom
syndoffret och skuldoffret.
18. Allt mankön bland Arons barn må äta det. Det skall vara deras
evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
släkte. Var och en som kommer därvid bliver helig.
19. Och HERREN talade till Mose och sade:
20. Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
hälften om aftonen.
21. På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
HERREN.
22. Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
skall göra så. Detta skall vara en evärdlig stadga. Såsom ett
heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
23. En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
ätas.
24. Och HERREN talade till Mose och sade:
25. Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte. Det är
högheligt.
26. Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
27. Var och en som kommer vid köttet bliver helig. Och om något av
blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
bestänkta stället på en helig plats.
28. Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
sköljas med vatten.
29. Allt mankön bland prästerna må äta det. Det är högheligt.
30. Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
ätas; det skall brännas upp i eld.
Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet
Tillägg till lagarna om skuldoffer och
tackoffer. Prästens ämbetslott av
offren.
1. Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
2. På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
slakta skuldoffersdjuret. Och man skall stänka dess blod på
altaret runt omkring.
3. Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
omsluter inälvorna,
4. och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
5. Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
HERREN. Det är ett skuldoffer.
6. Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
det ätas; det är högheligt.
7. Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar
försoning därmed, honom skall det tillhöra.
8. Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
9. Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
fram det.
10. Men ett spisoffer som är begjutet med olja, eller som frambäres
torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
likaväl som den andre.
11. Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
HERREN:
12. Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,
förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda
med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
med olja.
13. Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
såsom lov offer.
14. Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
altaret, honom skall den tillhöra.
15. Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
16. Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
blivit över därav ätas den följande dagen.
17. Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
dagen brännas upp i eld.
18. Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
vederstygglighet. Den som äter därav kommer att bära på
missgärning.
19. Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var
och en som är ren.
20. Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
21. Och om någon har kommit vid något orent -- vare sig en människas
orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
vara må -- och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
skall han utrotas ur sin släkt.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
eller getter skolen I äta.
24. Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
25. Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
utrotas ur sin släkt.
26. Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
boskap, var I än ären bosatta.
27. Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
släkt.
28. Och HERREN talade till Mose och sade:
29. Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bära fram åt HERREN
den vederbörliga offergåvan.
30. Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
31. Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
tillhöra Aron och hans söner.
32. Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
gärd av edra tackoffer.
33. Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
han skall hava det högra lårstycket till sin del.
34. Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
till en evärdlig rätt av Israels barn.
35. Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
HERRENS präster
36. vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
släkte efter släkte.
37. Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
38. vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
öken.
Tredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet
Prästens invigning.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
korgen med de osyrade bröden.
3. Församla sedan hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet.»
4. Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
5. Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
mig att göra.»
6. Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
vatten.
7. Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
alltsammans på honom.
8. Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
i skölden.
9. Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
såsom HERREN hade bjudit Mose.
10. Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad
däri var och helgade allt;
11. och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
för att helga dem.
12. Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
att helga honom.
13. Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem
och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
HERREN hade bjudit Mose.
14. Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
15. Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
och bragte försoning för det.
16. Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
förbrände det på altaret.
17. Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
Mose.
18. Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
lade sina händer på vädurens huvud.
19. Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
omkring;
20. men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände
huvudet och styckena och istret;
21. inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose
hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
hade bjudit Mose.
22. Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
23. Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
högra fot.
24. Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet
deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
altaret runt omkring.
25. Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
dem, därtill det högra lårstycket.
26. Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
lårstycket.
27. Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
28. Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
29. Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30. Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
stänkte på Aron -- på hans kläder -- och likaledes på hans söner
och hans söners kläder; han helgade så Aron -- hans kläder --
och likaledes hans söner och hans söners kläder.
31. Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid
ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
Aron och hans söner skola äta det.
32. Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
bränna upp i eld.
33. Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
34. Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
eder.
35. Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»
36. Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
Mose.
Tredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet
Arons första offer.
1. Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
och de äldste i Israel.
2. Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
HERRENS ansikte.
3. Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
brännoffer,
4. så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
5. Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
6. Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»
7. Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
för dem, såsom HERREN har bjudit.»
8. Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
syndofferskalv.
9. Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade
sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
blodet göt han ut vid foten av altaret.
10. Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
11. Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
12. Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte
honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
13. Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
14. Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
brännoffret, på altaret.
15. Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets
syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
16. Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
föreskrivet sätt.
17. Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
18. Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
det på altaret runt omkring.
19. Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
20. dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
fettstyckena på altaret.
21. Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.
22. Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
brännoffret och tackoffret.
23. Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet
för allt folket.
24. Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade
de och föllo ned på sina ansikten.
Tredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet
Arons söners synd och straff. Förbud för
prästerna att under sin tjänstgöring
dricka vin. Prästernas andel av offren.
1. Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
befallning om.
2. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
döda ned inför HERRENS ansikte.
3. Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och
sagt:
På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
och inför allt folket bevisa mig härlig.»
Och Aron teg stilla.
4. Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
5. Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
6. Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
»I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
över denna brand som HERREN har upptänt.
7. Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.»
Och de gjorde såsom Mose hade sagt.
8. Och HERREN talade till Aron och sade:
9. »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte.
10. I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
rent;
11. och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
kungjort för dem genom Mose.»
12. Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
det är högheligt.
13. I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
14. Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och
av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
barns tackoffer.
15. Jämte eldsoffren -- fettstyckena -- skola offergärdslåret och
viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»
16. Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
kvarlevande söner, och sade:
17. »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det
är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen
borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
inför HERRENS ansikte.
18. Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
jag hade bjudit.»
19. Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött,
skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
20. När Mose hörde detta, var han till freds.
Tredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet
Rena och orena djur.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
2. Talen till Israels barn och sägen:
Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på
jorden:
3. alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och
som idissla, dem fån I äta.
4. Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke
klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han
idisslar väl
5. men har icke klövar, han skall gälla for eder såsom oren; haren,
ty han idisslar väl,
6. men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren;
svinet,
7. ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar
icke, det skall gälla för eder såsom orent.
8. Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.
9. Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
fjäll, det fån I äta.
10. Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
11. Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
styggelse.
12. Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
styggelse för eder.
13. Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
havsörnen,
14. gladan, falken med dess arter,
15. alla slags korpar efter deras arter,
16. strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
17. ugglan, dykfågeln, uven,
18. tinsemetfågeln, pelikanen,
19. asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
flädermusen.
20. Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
styggelse för eder.
21. Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
jorden.
22. Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
23. Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
en styggelse för eder.
24. Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
25. och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
26. alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena. Var och en
som kommer vid dem bliver oren.
27. Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
eder såsom orena. Var och en som kommer vid deras döda kroppar
skall vara oren ända till aftonen.
28. Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
eder såsom orena.
29. Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
30. anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
31. Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
smådjur. Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
skall vara oren ända till aftonen.
32. Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
sak det vara må, som användes till något behov. Man skall lägga
det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
bliver det rent.
33. Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
34. Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
man dricker, det bliver orent därav.
35. Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent. Är det
en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
oren. Och den skall gälla för eder såsom oren.
36. Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
kroppen, bliver han oren.
37. Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
något man sår, då förbliver detta rent.
38. Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.
39. Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
40. Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Och den som har burit
bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
oren ända till aftonen.
41. Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
de skola icke ätas.
42. Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
43. Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
bliven orenade genom dem.
44. Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
vara heliga, ty jag är helig. Och I skolen icke ådraga eder
orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
45. Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag
är helig.
46. Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
smådjur på jorden,
47. för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
djur som få ätas och de djur som icke få ätas.
Tredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet
Barnaföderskors rening.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
oren.
3. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
4. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
ute.
5. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
reningsflöde.
6. Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsom
syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
7. Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
8. Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för henne, så
bliver hon ren.
Tredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet
Spetälska på människor och kläder.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
en av hans söner, prästerna.
3. Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
har besett honom skall han förklara honom oren.
4. Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
dagar.
5. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
hålla honom innestängd i sju dagar.
6. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
tvått sina kläder, är han ren.
7. Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
gången låter bese sig av prästen
8. och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
då är det spetälska.
9. När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
prästen.
10. Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
bildar sig i upphöjningen,
11. så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
är oren.
12. Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
betäckt av spetälska
13. och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
betäcker hela hans kropp, så skall han förklara den angripne
ren. Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
14. Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
15. När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
svallköttet är orent, det är spetälska.
16. Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
skall han komma till prästen.
17. Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
ren, han är då ren.
18. När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
läkt,
19. men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
prästen.
20. Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
21. Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
sju dagar.
22. Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren, ty då är han angripen.
23. Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
skall förklara honom ren.
24. Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
fläck
25. och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
han angripen av spetälska.
26. Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
honom innestängd i sju dagar.
27. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren ty då är han angripen av spetälska.
28. Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
ren, ty det är ett märke efter brännsåret.
29. När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
hakan bliver angripet
30. och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
31. Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
av skorven angripne innestängd i sju dagar.
32. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
djupare än den övriga huden,
33. så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
innestängd i sju dagar.
34. Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
ren.
35. Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
förklarad ren,
36. och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
något gulaktigt hår, ty han är oren.
37. Men om skorven visar sig oförändrad, och svart hår har vuxit upp
på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
skall förklara honom ren.
38. När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
fläckar,
39. och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
har kommit fram på huden; han är ren.
40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
bakskallighet; han är ren.
41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
så är det vanlig framskallighet; han är ren.
42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
det skalliga stället baktill eller framtill.
43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
kroppens hud,
44. så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.
45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
och han skall ropa: »Oren! Oren!»
46. Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
bostad.
47. När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
är av ylle eller av linne,
48. eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
vara må, som är förfärdigat av skinn,
49. och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
angripet av spetälska och skall visas för prästen.
50. Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
den angripna saken inlåst i sju dagar.
51. Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
elakartad spetälska; sådant är orent.
52. Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
53. Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
54. så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
inlåst i sju dagar.
55. Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
56. Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
tyget.
57. Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
58. Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
det rent.
59. Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må -- den lag
efter vilken det skall förklaras rent eller orent.
Tredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet
Den spetälskes rening. Spetälska på hus.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
spetälska skall renas:
Han skall föras till prästen;
3. och prästen skall gå ut utanför lägret. Om då prästen, när han
beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
varav han var angripen,
4. så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
och isop.
5. Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
lerkärl med friskt vatten i.
6. Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
blivit slaktad över det friska vattnet.
7. Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
den levande fågeln fri ute på marken.
8. Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
gå in i lägret. Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
dagar.
9. Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
raka av. Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
vatten, så bliver han ren.
10. Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och
därtill en log olja.
11. Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
ingången till uppenbarelsetältet.
12. Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
13. Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar synd-
och brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
14. Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
15. Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
vänstra hand,
16. och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
gånger inför HERRENS ansikte.
17. Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet.
18. Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
försoning för honom inför HERRENS ansikte.
19. Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
20. Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
spisoffret. När så prästen bringar försoning för honom, då bliver
han ren.
21. Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
olja,
22. så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
brännoffer.
23. Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
HERRENS ansikte.
24. Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte.
25. Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
hans högra fot.
26. Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
27. och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
28. Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet.
29. Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
inför HERRENS ansikte.
30. Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
31. efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
spisoffret. Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
ansikte för den som skall renas.
32. Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.
33. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
34. När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
besittning bliva angripet av spetälska,
35. så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
»Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska.»
36. Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
är i huset skall bliva orent. Och därefter skall prästen gå in
för att bese huset.
37. Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
väggen,
38. så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
stänga huset för sju dagar.
39. Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
40. så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
41. Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
42. Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
43. Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
det har blivit rappat,
44. så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
spetälska på huset, det är orent.
45. Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
till någon oren plats.
46. Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
stängt, så skall han vara oren ända till aftonen.
47. Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder.
48. Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
hävt.
49. Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
rosenrött garn och isop.
50. Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
vatten i.
51. Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
gånger.
52. Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
garnet.
53. Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
utanför staden. När han så bringar försoning för huset, då
bliver det rent.
54. Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och
spetälskeskorv,
55. om spetälska på kläder och på hus,
56. om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar,
57. till undervisning om när något är orent eller rent. Detta är
lagen om spetälska.
Tredje Mosebok (Leviticus), 15 Kapitlet
Oren flytning hos man och kvinna.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Talen till Israels barn och sägen till dem:
3. Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
oren. Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
tillsluter sig för flytningen, så är han oren.
4. Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
sitter bliver orent.
5. Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
6. Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
7. Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
8. Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
9. Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
bliver orent.
10. Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
vatten och vara oren ända till aftonen.
11. Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
vatten och vara oren ända till aftonen.
12. Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
är det ett träkärl, skall det sköljas med vatten.
13. När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
vatten, så bliver han ren.
14. Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen.
15. Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
honom inför HERRENS ansikte, till rening från hans flytning.
16. Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen.
17. Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
ända till aftonen.
18. Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
till aftonen.
19. Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen.
20. Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
och allt varpå hon sitter bliver orent.
21. Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
22. Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
23. Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
till aftonen.
24. Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
han ligger bliver orent.
25. Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
oren.
26. Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
under hennes månadsrening.
27. Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
till aftonen.
28. Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
och sedan vara ren.
29. Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
två unga duvor och bära dem till prästen, till
uppenbarelsetältets ingång.
30. Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde.
31. Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
ibland dem.
32. Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren,
33. och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
som ligger hos en oren kvinna.
Tredje Mosebok (Leviticus), 16 Kapitlet
Den stora försoningsdagen.
1. Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
båda som träffats av döden, när de trädde fram inför HERRENS
ansikte.
2. Och HERREN sade till Mose:
Säg till din broder Aron att han icke på vilken tid som helst
får gå in i helgedomen innanför förlåten, framför nådastolen som
är ovanpå arken, på det att han icke må dö; ty i molnskyn vill
jag uppenbara mig över nådastolen[1].
3. Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer;
4. han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
dem, skall han bada sin kropp i vatten.
5. Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
syndoffer och en vädur till brännoffer.
6. Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
försoning för sig och sitt hus.
7. Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
8. Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
och en lott för Asasel[2].
9. Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
och offra till syndoffer.
10. Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.
11. Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
syndofferstjur.
12. Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
förlåten.
13. Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå
vittnesbördet[3], på det att han icke må dö.
14. Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
blodet sju gånger med sitt finger.
15. Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
nådastolen och framför nådastolen.
16. Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
syndat. Och på samma sätt skall han göra ned
uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
orenheter.
17. Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
dess han har gått ut. Så skall han bringa försoning för sig och
sitt hus och för Israels hela församling.
18. Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
omkring,
19. och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
och rena och helga det från Israels barns orenheter.
20. När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
bocken.
21. Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
redo därtill släppa honom ut i öknen.
22. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.
23. Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
helgedomen; och han skall lämna dem där.
24. Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
för sig och för folket.
25. Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
26. Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
27. Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
och kött och orenlighet.
28. Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
29. Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
ibland eder.
30. Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
ansikte.
31. En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. Detta skall vara en evärdlig stadga.
32. Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
kläderna,
33. och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.
34. Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning
skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras
synder, en gång om året.
Och han gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
[1] Se Nådastolen i Ordförkl.
[2] Se Asasel i Ordförkl.
[3] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Tredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet
Bestämmelser om slakt. Förbud att
förtära blod, så ock kött av självdöda
eller rivna djur.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:
3. Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
ett fäkreatur eller ett lamm eller en get,
4. utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
utrotas ur sitt folk.
5. Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
HERREN.
6. Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
välbehaglig lukt för HERREN.
7. Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
de i trolös avfällighet löpa efter. Detta skall vara en evärdlig
stadga för dem från släkte till släkte.
8. Och du skall säga till dem:
Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
9. och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt.
10. Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.
11. Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
det som bringar försoning, genom själen som är däri.
12. Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall förtära
blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
förtära blod.
13. Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
övertäcka det med jord.
14. Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var
och en som förtär det skall utrotas.
15. Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
ren.
16. Men om han icke tvår sina kläder och icke badar sin kropp kommer
han att bära på missgärning.
Tredje Mosebok (Leviticus), 18 Kapitlet
Förbjudna leder. Onaturlig beblandelse.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem:
Jag är HERREN, eder Gud.
3. I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
bott. Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kanaans land, dit
jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.
4. Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
och skolen vandra efter dem. Jag är HERREN, eder Gud.
5. Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
gör efter dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.
6. Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nära
blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN.
7. Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
blygd.
8. Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
faders hustru, ty det är din faders blygd.
9. Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
född ute.
10. Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
blygd, ty det är din egen blygd.
11. Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
av din faders släkt, hon är din syster.
12. Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
nära blodsförvant.
13. Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
moders nära blodsförvant.
14. Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
skall du icke komma; hon är din faders syster.
15. Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
hustru, hennes blygd skall du icke blotta.
16. Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
broders blygd.
17. Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.
18. Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
lever.
19. Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
hon är oren under sin månadsrening.
20. Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
genom henne bliver oren.
21. Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
Molok; du skall icke ohelga din Guds namn. Jag är HERREN.
22. Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
det är en styggelse.
23. Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
vederstygglighet.
24. I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.
25. Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.
26. Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
någon av alla dessa styggelser.
27. Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.
28. Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
eder.
29. Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.
30. Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke
gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
före eder, och så orenen eder genom dem. Jag är HERREN, eder
Gud.
Tredje Mosebok (Leviticus), 19 Kapitlet
Helighetsregler.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:
I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
3. Var och en av eder frukte sin moder och sin fader. Mina sabbater
skolen I hålla. Jag är HERREN, eder Gud.
4. I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
gudar. Jag är HERREN, eder Gud.
5. När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga.
6. Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
upp i eld.
7. Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
bliver då icke välbehagligt.
8. Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
sin släkt.
9. När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd.
10. Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är
HERREN, eder Gud.
11. I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
varandra.
12. I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
Guds namn. Jag är HERREN.
13. Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
något ifrån honom med våld. Du skall icke förhålla dagakarlen
hans lön över natten till morgonen.
14. Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
din Gud. Jag är HERREN.
15. I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
du skall döma din nästa rätt.
16. Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
stå efter din nästas blod. Jag är HERREN.
17. Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
att bära på synd.
18. Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN.
19. Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur
av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså
med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke
komma på dig.
20. Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
dödas, eftersom hon icke var fri.
21. Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur.
22. När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
bliver den synd han har begått honom förlåten.
23. När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud. I tre
år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem;
24. men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
HERRENS lov,
25. och först under det femte skolen I äta deras frukt. Så skolen I
göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
eder. Jag är HERREN, eder Gud.
26. I skolen icke äta något med blod i. I skolen icke befatta eder
med spådom eller teckentyderi.
27. I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
skall du avstympa kanten av ditt skägg.
28. I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är HERREN.
29. Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
bliva uppfyllt av skändlighet.
30. Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
fruktan. Jag är HERREN.
31. I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
eller spåmän. Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
dem. Jag är HERREN, eder Gud.
32. För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
ära; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN.
33. När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
förtrycka honom.
34. Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
35. I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
eller mål.
36. Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
I hava. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
Egyptens land.
37. Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
göra efter dem. Jag är HERREN.
Tredje Mosebok (Leviticus), 20 Kapitlet
Straffbestämmelser.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Du skall ock säga till Israels barn:
Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
med döden; folket i landet skall stena honom.
3. Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
namn.
4. Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
honom,
5. då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
folk.
6. Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
folk.
7. Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
HERREN, eder Gud.
8. Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem. Jag är
HERREN, som helgar eder.
9. Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom.
10. Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
äktenskapsbrottet.
11. Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
blodskuld låder vid dem.
12. Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
vid dem.
13. Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
döden, blodskuld låder vid dem.
14. Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder.
15. Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
med döden, och djuret skolen I dräpa.
16. Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
döden, blodskuld låder vid dem.
17. Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
missgärning.
18. Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
folk.
19. Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
blygd. Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
komma att bära på missgärning.
20. Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
dö.
21. Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.
22. Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där.
23. Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
sådant, har jag blivit led vid dem.
24. Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
av mjölk och honung. Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
eder från andra folk.
25. Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
skolen hålla dem för orena.
26. I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till.
27. När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse
eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena
honom, blodskuld låder vid honom.
Tredje Mosebok (Leviticus), 21 Kapitlet
Helighetsregler för prästerna.
1. Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
till dem så:
En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
fränder,
2. utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin fader,
sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;
3. så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
ådraga sig orenhet genom henne.
4. Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
sig orenhet och göra sig ohelig.
5. Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
kropp.
6. De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
skola de heliga.
7. Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
kvinna, ej heller skall någon taga till hustru en kvinna som har
blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.
8. Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
helig.
9. Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.
10. Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;
11. och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.
12. Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
har blivit invigd, är på honom. Jag är HERREN.
13. Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
14. En änka eller en förskjuten hustru eller en vanärad kvinna, en
sköka -- en sådan får han icke taga, utan en jungfru bland sina
fränder skall han taga till hustru,
15. för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
jag är HERREN, som helgar honom.
16. Och HERREN talade till Mose och sade:
17. Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
Guds spis.
18. Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
någon lem för stor,
19. ingen som har brutit arm eller ben,
20. ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
snöpt.
21. Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.
22. Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
är heligt,
23. men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
helgar dem.
24. Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
barn.
Tredje Mosebok (Leviticus), 22 Kapitlet
Ytterligare regler för prästerna.
Föreskrifter om djuroffren.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
att de icke må ohelga mitt heliga namn. Jag är HERREN.
3. Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
åsyn Jag är HERREN.
4. Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;
5. ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.
6. Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
badat sin kropp i vatten.
7. Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
de heliga gåvorna, ty det är hans spis.
8. Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
han därigenom bliver oren. Jag är HERREN.
9. De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
av döden därför att de ohelga det. Jag är HERREN, som helgar
dem.
10. Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.
11. Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
av hans spis.
12. När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.
13. Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
faders spis; men ingen främmande får äta därav.
14. Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.
15. Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
barn göra såsom gärd åt HERREN,
16. och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
så skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;
19. offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
fåren eller av getterna;
20. I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
ett sådant bliven I icke välbehagliga.
21. Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
därpå.
22. Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
HERREN.
23. Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.
24. Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
genom klämning eller krossning eller avslitning eller
utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.
25. Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.
26. Och HERREN talade till Mose och sade:
27. När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
djuret dia sin moder i sju dagar. Men allt ifrån den åttonde
dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.
28. I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen, på samma dag som dess avföda.
29. När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga.
30. Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna något därav kvar
till följande morgon. Jag är HERREN.
31. I skolen hålla mina bud och göra efter dem. Jag är HERREN.
32. I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
bland Israels barn. Jag är HERREN, som helgar eder,
33. han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
vara eder Gud. Jag är HERREN.
Tredje Mosebok (Leviticus), 23 Kapitlet
Stadgar för högtiderna.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem:
Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster; mina högtider äro dessa:
3. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det
är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.
4. Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
utlysa på bestämda tider:
5. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
är HERRENS påsk.
6. Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.
7. På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
8. Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den
sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
9. Och HERREN talade till Mose och sade:
10. Tala till Israels barn och säg till dem:
När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I
inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som
är förstlingen av eder skörd.
11. Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
den.
12. Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,
13. och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.
14. Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall
vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
än ären bosatta.
15. Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
från den dag då I buren fram viftofferskärven;
16. femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
HERREN.
17. Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
förstlingsgåva åt HERREN.
18. Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
till en välbehaglig lukt för HERREN.
19. Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
lamm till tackoffer.
20. Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
prästen.
21. Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta
skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
var I än ären bosatta.
22. Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud.
23. Och HERREN talade till Mose och sade:
24. Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
helig sammankomst.
25. Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
eldsoffer åt HERREN.
26. Och HERREN talade till Mose och sade:
27. Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.
28. Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
Guds, ansikte.
29. Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
utrotas ur sin släkt.
30. Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
skall jag förgöra ur hans folk.
31. Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
32. En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
denna eder sabbatsvila, från afton till afton.
33. Och HERREN talade till Mose och sade:
34. Tala till Israels barn och säg:
På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
lövhyddohögtid, i sju dagar.
35. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
36. I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde
dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
skolen I då göra.
37. Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
för den dagen bestämda offren --
38. detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
offer som I given åt HERREN.
39. Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
är ock sabbatsvila.
40. Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
eder Guds, ansikte.
41. I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.
42. Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,
43. för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
HERREN, eder Gud.
44. Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.
Tredje Mosebok (Leviticus), 24 Kapitlet
Föreskrifter om den gyllene ljusstaken
och om skådebröden. En gudsförsmädare
stenad. Strafflagar.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.
3. Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet[1], i
uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
4. Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
inför HERRENS ansikte.
5. Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
skall innehålla två tiondedels efa.
6. Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
gyllene bordet inför HERRENS ansikte.
7. Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
må utgöra själva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
HERREN.
8. Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
förbund.
9. De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
av HERRENS eldsoffer.
10. Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
med varandra i lägret.
11. Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet[2] och hädade.
Då förde de honom fram till Mose. Och hans moder hette Selomit,
dotter till Dibri, av Dans stam.
12. Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
bestämd efter HERRENS befallning.
13. Och HERREN talade till Mose och sade:
14. För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
honom.
15. Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
Gud, kommer han att bära på synd.
16. Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en
inföding som smädar Namnet, skall han dödas.
17. Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
döden;
18. och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
för liv.
19. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
göra mot honom såsom han själv har gjort:
20. bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
21. Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
som slår ihjäl en människa skall dödas.
22. En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.
23. Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn
såsom HERREN hade bjudit Mose.
[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
[2] Se Herren i Ordförkl.
Tredje Mosebok (Leviticus), 25 Kapitlet
Sabbatsår och jubelår.
1. Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem:
När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
hålla sabbat åt HERREN.
3. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
och inbärga avkastningen av landet,
4. men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
din vingård.
5. Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
icke avbärga. Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.
6. Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
inhysesman, de som bo hos dig.
7. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
föda av all dess avkastning.
8. Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.
9. Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
över hela edert land.
10. Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder;
var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
en av eder skall återfå sin släktegendom.
11. Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.
12. Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från
själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.
13. Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
arvsbesittning.
14. Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
nästa, skolen I icke göra varandra orätt:
15. efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.
16. Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
visst antal grödor är det han säljer till dig.
17. I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
jag är HERREN, eder Gud.
18. Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.
19. Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
I skolen bo trygga däri.
20. Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,
21. så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
åren.
22. Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.
23. När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.
24. I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
återbörda jordegendom.
25. Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
och återbörda det brodern har sålt.
26. Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,
27. så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
besittning.
28. Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
då återfå sin besittning.
29. Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
då inskränkt till viss tid.
30. Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.
31. Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
jubelåret skola de frånträdas.
32. Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna
33. Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
arvsbesittning bland Israels barn.
34. Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.
35. Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
inhysesman skall han få leva hos dig.
36. Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.
37. Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
honom av dina livsmedel mot ränta.
38. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.
39. Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
du icke låta honom göra trälarbete;
40. såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
intill jubelåret skall han tjäna hos dig.
41. Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
skall han återfå.
42. Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
skola icke säljas såsom man säljer trälar.
43. Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
frukta din Gud.
44. Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
bo runt omkring eder.
45. I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
egendom.
46. Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
med hårdhet bruka sin makt över den andre.
47. Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
tillhör en främlingssläkt,
48. så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
ut; någon av hans bröder må lösa honom;
49. eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa
honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
lösa sig.
50. Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
beräknas till samma värde som en daglönares.
51. Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.
52. Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
antalet av sina år.
53. Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.
54. Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
honom.
55. Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
Tredje Mosebok (Leviticus), 26 Kapitlet
Varning för avguderi. Löftet till dem
som hålla lagen, hotelser mot dess
överträdare.
1. I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
HERREN, eder Gud.
2. Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
fruktan. Jag är HERREN.
3. Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
efter dem,
4. så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
gröda och träden på marken bära sin frukt.
5. Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.
6. Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
ingen skall förskräcka eder. Jag skall göra slut på vilddjuren i
landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land.
7. I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
edra svärd.
8. Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
svärd.
9. Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder.
10. Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya.
11. Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
skall icke försmå eder.
12. Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
skolen vara mitt folk.
13. Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutit sönder
edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud.
14. Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
15. om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
mitt förbund,
16. då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
17. Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
I skolen fly, om ock ingen förföljer eder.
18. Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
sjufalt värre för edra synders skull.
19. Jag skall krossa eder stolta makt. Jag skall låta eder himmel
bliva såsom järn och eder jord såsom koppar.
20. Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt.
21. Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna.
22. Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
vägar bliva öde.
23. Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
mig emot,
24. så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
edra synders skull.
25. Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
fiendehand.
26. Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta.
27. Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
28. så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
sjufalt för edra synders skull.
29. I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
30. Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
kroppar, ty min själ skall försmå eder.
31. Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
edra offer.
32. Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
däri, skola häpna däröver.
33. Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.
34. Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land. Ja, då
skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
sabbater.
35. Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri.
36. Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem.
37. Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
förföljer dem. Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
fiender.
38. I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
förtära eder.
39. Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort.
40. Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot
41. -- varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
deras fienders land -- ja, då skola deras oomskurna hjärtan
nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning.
42. Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
Abraham, och på landet skall jag tänka.
43. Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
försmådde mina stadgar.
44. Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud.
45. Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud. Jag är
HERREN.
46. Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.
Tredje Mosebok (Leviticus), 27 Kapitlet
Löfteslösen och tionde.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem:
Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
följande:
3. Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
silver, efter helgedomssikelns vikt.
4. Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
trettio siklar.
5. Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
för kvinnkön tio siklar.
6. Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
silver och för kvinnkön tre siklar silver.
7. Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar.
8. Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
honom.
9. Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
HERREN, vara heligt;
10. man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om någon likväl
utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
som har blivit lämnat i utbyte vara heligt.
11. Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
icke får bära fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
ställas fram inför prästen;
12. och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
bättre eller sämre. Såsom du -- prästen -- bestämmer det, så
skall det vara.
13. Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
har bestämt lägga femtedelen av värdet.
14. Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
är bättre eller sämre. Såsom prästen bestämmer dess värde, så
skall det förbliva.
15. Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
därav; då bliver det hans.
16. Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver.
17. Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
förbliva vid det värde du bestämmer.
18. Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
det värde du förut har bestämt.
19. Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
förbliver den hans.
20. Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
åkern sedan icke lösas,
21. utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
tillfaller då prästen.
22. Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
hör till hans arvsbesittning,
23. så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN.
24. Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
blivit köpt, och vilkens arvejord den är.
25. Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
helgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera.
26. Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
det redan HERREN
27. Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa det
efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
därtill. Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
du bestämmer.
28. Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
högheligt och tillhör HERREN.
29. En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
sådan måste dödas.
30. Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN.
31. Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
femtedelen av värdet därtill.
32. Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
djur vara helgat åt HERREN;
33. man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
får icke utbyta det. Om någon likväl utbyter djuret, så skall
både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
det får icke lösas.
34. Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet
Mönstring av Israels stammar i Sinais
öken.
1. Och HERREN talade till Mose i Sinais öken, i uppenbarelsetältet,
på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras
uttåg ur Egyptens land; han sade:
2. »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, efter
deras släkter och efter deras familjer, vart namn räknat
särskilt, allt mankön, var person för sig;
3. alla stridbara män i Israel, de män som äro tjugu år gamla eller
därutöver, dem skolen I inmönstra efter deras häravdelningar, du
och Aron.
4. I skolen därvid taga till eder en man av var stam, den som är
huvudman för sin stams familjer.
5. Och dessa äro namnen på de män som skola biträda eder: av Ruben:
Elisur, Sedeurs son;
6. av Simeon: Selumiel, Surisaddais son;
7. av Juda: Naheson, Amminadabs son;
8. av Isaskar: Netanel, Suars son;
9. av Sebulon: Eliab, Helons son;
10. av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse:
Gamliel, Pedasurs son;
11. av Benjamin: Abidan, Gideonis son;
12. av Dan: Ahieser, Ammisaddais son;
13. av Aser: Pagiel, Okrans son;
14. av Gad: Eljasaf, Deguels son;
15. av Naftali: Ahira, Enans son.»
16. Dessa voro ombud för menigheten, hövdingar för sina
fädernestammar, huvudmän för Israels ätter.
17. Och Mose och Aron togo till sig dessa namngivna män;
18. och sedan de hade församlat hela menigheten på första dagen i
andra månaden, blev folket infört i förteckningen efter sina
släkter och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de
som voro tjugu år gamla eller därutöver, var person för sig,
19. allt såsom HERREN hade bjudit Mose; och han mönstrade dem i
Sinais öken.
20. Och avkomlingarna av Rubens, Israels förstföddes, söner,
upptecknade efter sina släkter och efter sina familjer, vart
namn räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som
voro tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
21. så många av Rubens stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiosex
tusen fem hundra.
22. Avkomlingarna av Simeons söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, så många som inmönstrades, vart namn
räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
23. så många av Simeons stam som inmönstrades, utgjorde femtionio
tusen tre hundra.
24. Avkomlingarna av Gads söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
25. så många av Gads stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiofem tusen
sex hundra femtio.
26. Avkomlingarna av Judas söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
27. så många av Juda stam som inmönstrades, utgjorde sjuttiofyra
tusen sex hundra.
28. Avkomlingarna av Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
29. så många av Isaskars stam son inmönstrades, utgjorde femtiofyra
tusen fyra hundra.
30. Avkomlingarna av Sebulons söner upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
31. så många av Sebulons stam som inmönstrades, utgjorde femtiosju
tusen fyra hundra.
32. Avkomlingarna av Josefs söner:
Avkomlingarna av Efraims söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
33. så många av Efraims stam som inmönstrades; utgjorde fyrtio tusen
fem hundra.
34. Avkomlingarna av Manasses söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
35. så många av Manasse stam som inmönstrades, utgjorde trettiotvå
tusen två hundra.
36. Avkomlingarna av Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
37. så många av Benjamins stam som inmönstrades, utgjorde trettiofem
tusen fyra hundra.
38. Avkomlingarna av Dans söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
39. så många av Dans stam som inmönstrades, utgjorde sextiotvå tusen
sju hundra.
40. Avkomlingarna av Asers söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
41. så många av Asers stam som inmönstrades, utgjorde fyrtioett
tusen fem hundra.
42. Avkomlingarna av Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
43. så många av Naftali stam som inmönstrades, utgjorde femtiotre
tusen fyra hundra.
44. Dessa voro de inmönstrade, de som blevo inmönstrade av Mose och
Aron och Israels hövdingar, tolv män, som företrädde var och en
sin stamfamilj.
45. Och alla de av Israels barn som inmönstrades, efter deras
familjer, de som voro tjugu år gamla eller därutöver, alla
stridbara män i Israel,
46. alla dessa inmönstrade utgjorde sex hundra tre tusen fem hundra
femtio.
47. Men leviterna i sin fädernestam blevo icke inmönstrade med de
övriga.
48. Ty HERREN talade till Mose och sade:
49. Levi stam allenast skall du icke inmönstra, och du skall icke
räkna antalet av dem med de övriga israeliterna;
50. utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets
tabernakel med alla dess redskap och alla dess tillbehör. De
skola bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst
därvid; och runt omkring tabernaklet skola de hava sitt läger.
51. När tabernaklet skall bryta upp, skola leviterna nedtaga det,
och när tabernaklet skall slås upp, skola leviterna uppsätta
det; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
52. De övriga israeliterna skola lägra sig var och en i sitt läger,
och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar;
53. men leviterna skola lägra sig runt omkring vittnesbördets
tabernakel, för att icke förtörnelse må komma över Israels barns
menighet; och leviterna skola iakttaga vad som är att iakttaga
vid vittnesbördets tabernakel.
54. Och Israels barn gjorde så; de gjorde i alla stycken såsom
HERREN hade bjudit Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet
Föreskrifter om stammarnas plats i
lägret och under tåget.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Israels barn skola lägra sig var och en under sitt baner, vid de
fälttecken som höra till deras särskilda familjer; runt omkring
uppenbarelsetältet skola de lägra sig så, att de hava det
framför sig.
3. På framsidan, österut, skall Juda lägra sig under sitt baner,
efter sina häravdelningar: Juda barns hövding Naheson,
Amminadabs son
4. med de inmönstrade som utgöra hans här, sjuttiofyra tusen sex
hundra man.
5. Bredvid honom skall Isaskars stam lägra sig: Isaskars barns
hövding Netanel, Suars son,
6. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiofyra tusen fyra
hundra man.
7. Därnäst Sebulons stam: Sebulons barns hövding Eliab, Helons son,
8. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiosju tusen fyra
hundra man.
9. De inmönstrade som tillhöra Juda läger utgöra alltså tillsammans
ett hundra åttiosex tusen fyra hundra man, delade i sina
häravdelningar. De skola vid uppbrott tåga främst.
10. Ruben skall lägra sig under sitt baner söderut, efter sina
häravdelningar: Rubens barns hövding Elisur, Sedeurs son,
11. med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiosex tusen fem
hundra man.
12. Bredvid honom skall Simeons stam lägra sig: Simeons barns
hövding Selumiel, Surisaddais son,
13. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtionio tusen tre
hundra man.
14. Därnäst Gads stam: Gads barns hövding Eljasaf, Reguels son
15. med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiofem tusen sex
hundra femtio man.
16. De inmönstrade som tillhöra Rubens läger utgöra alltså
tillsammans ett hundra femtioett tusen fyra hundra femtio man,
delade i sina häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i
andra rummet.
17. Sedan skall uppenbarelsetältet med leviternas läger hava sin
plats i tåget, mitt emellan de övriga lägren. I den ordning de
lägra sig skola de ock tåga, var och en på sin plats, under sina
baner.
18. Efraim skall lägra sig under sitt baner västerut, efter sina
häravdelningar: Efraims barns hövding Elisama, Ammihuds son,
19. med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtio tusen fem hundra
man.
20. Bredvid honom skall Manasse stam lägra sig: Manasse barns
hövding Gamliel, Pedasurs son,
21. med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiotvå tusen två
hundra man.
22. Därnäst Benjamins stam: Benjamins barns hövding Abidan, Gideonis
son,
23. med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiofem tusen fyra
hundra man.
24. De inmönstrade som tillhöra Efraims läger utgöra alltså
tillsammans ett hundra åtta tusen ett hundra man, delade i sina
häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i tredje rummet.
25. Dan skall lägra sig under sitt baner norrut, efter sina
häravdelningar: Dans barns hövding Ahieser, Ammisaddais son,
26. med de inmönstrade som utgöra hans här, sextiotvå tusen sju
hundra man.
27. Bredvid honom skall Asers stam lägra sig: Asers barns hövding
Pagiel, Okrans son,
28. med de inmönstrade som utgöra hans har, fyrtioett tusen fem
hundra man.
29. Därnäst Naftali stam: Naftali barns hövding Ahira, Enans son,
30. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiotre tusen fyra
hundra man.
31. De inmönstrade som tillhöra Dans läger utgöra alltså tillsammans
ett hundra femtiosju tusen sex hundra man. De skola vid uppbrott
tåga sist, under sina baner.
32. Dessa voro, efter sina familjer, de av Israels barn som
inmönstrades. De som inmönstrades i lägren, efter sina
häravdelningar, utgjorde tillsammans sex hundra tre tusen fem
hundra femtio man.
33. Men leviterna blevo icke inmönstrade med de övriga israeliterna,
ty så hade HERREN: bjudit Mose.
34. Och Israels barn gjorde så; alldeles så, som HERREN hade bjudit
Mose, lägrade de sig under sina baner, och så tågade de ock, var
och en i sin släkt, efter sin familj.
Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet
Räkning av leviterna och av de
förstfödde. Föreskrifter om leviternas
tjänstgöring vid helgedomen.
1. Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt, vid den tid då
HERREN talade med Mose på Sinai berg.
2. Dessa äro namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, och
Abihu, Eleasar och Itamar.
3. Dessa voro namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade
mottagit handfyllning till att vara präster.
4. Men Nadab och Abihu föllo döda ned inför HERRENS ansikte, när de
framburo främmande eld inför HERRENS ansikte i Sinais öken; och
de hade inga söner. Sedan voro Eleasar och Itamar präster under
sin fader Aron.
5. Och HERREN talade till Mose och sade:
6. Levi stam skall du låta få tillträde hit; du skall låta dem stå
inför prästen Aron för att betjäna honom.
7. De skola iakttaga vad han har att iakttaga, och vad hela
menigheten har att iakttaga, inför uppenbarelsetältet, i det att
de förrätta tjänsten vid tabernaklet.
8. Och de skola hava vården om alla uppenbarelsetältets tillbehör,
och iakttaga vad Israels barn hava att iakttaga, i det att de
förrätta tjänsten vid tabernaklet.
9. Alltså skall du giva leviterna åt Aron och hans söner; de skola
vara honom givna såsom gåva av Israels barn.
10. Men Aron och hans söner skall du anbefalla att iakttaga vad som
hör till deras prästämbete. Om någon främmande kommer därvid,
skall han dödas.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. Se, jag har själv bland Israels barn uttagit leviterna i stället
för allt förstfött bland Israels barn, allt som öppnar
moderlivet, så att leviterna skola tillhöra mig.
13. Ty mig tillhör allt förstfött; på den dag då jag slog allt
förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i
Israel, såväl människor som boskap. Mig skola de tillhöra. Jag
är HERREN.
14. Och HERREN talade till Mose i Sinais öken och sade:
15. Mönstra Levi barn, efter deras familjer och efter deras släkter;
alla av mankön som äro en månad gamla eller därutöver skall du
inmönstra.
16. och Mose inmönstrade dem efter HERRENS befallning, såsom honom
hade blivit bjudet.
17. Och dessa voro Levis söner, efter deras namn: Gerson, Kehat och
Merari.
18. Och dessa voro namnen på Gersons söner, efter deras släkter:
Libni och Simei.
19. Och Kehats söner efter sina släkter voro Amram och Jishar,
Hebron och Ussiel.
20. Och Meraris söner efter sina släkter voro Maheli och Musi. Dessa
voro leviternas släkter, efter deras familjer.
21. Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt;
dessa voro gersoniternas släkter.
22. De av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver dessa inmönstrade
utgjorde sju tusen fem hundra.
23. Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet,
västerut.
24. Och hövding för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son.
25. Och Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet hava vården om
själva tabernaklet och dess täckelse, om dess överdrag och om
förhänget för ingången till uppenbarelsetältet,
26. vidare om förgårdens omhängen och om förhänget för ingången till
förgården, som omgav tabernaklet och altaret, så ock om dess
streck -- vad arbete nu kunde förekomma därvid.
27. Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt
hebroniternas släkt och ussieliternas släkt; dessa voro
kehatiternas släkter.
28. När man räknade alla dem av mankön som voro en månad gamla eller
därutöver, utgjorde de åtta tusen sex hundra; dessa voro de som
skulle hava vården om de heliga föremålen.
29. Kehats barns släkter hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
söderut.
30. Och hövding för de kehatitiska släkternas stamfamilj; var
Elisafan, Ussiels son.
31. De skulle hava vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och
de tillbehör till de heliga föremålen, som begagnades vid
gudstjänsten, så ock om förhänget och om allt arbete därvid.
32. Men överhövding över alla leviterna var Eleasar, prästen Arons
son; han var förman för dem som skulle hava vården om de heliga
föremålen.
33. Från Merari härstammade maheliternas släkt och musiternas släkt;
dessa voro merariternas släkter.
34. Och de av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem
av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde sex
tusen två hundra.
35. Och hövding för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel,
Abihails son. De hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
norrut.
36. Och Meraris barn fingo till åliggande att hava vården om
bräderna till tabernaklet, om dess tvärstänger, stolpar och
fotstycken och om alla dess tillbehör och om allt arbete därvid,
37. så ock om stolparna till förgården runt omkring med deras
fotstycken, deras pluggar och streck.
38. Men mitt för tabernaklet, på framsidan, mitt för
uppenbarelsetältet, österut, hade Mose och Aron och hans söner
sitt läger; dessa skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
helgedomen, vad Israels barn hade att iakttaga; men om någon
främmande kom därvid, skulle han dödas.
39. De inmönstrade av leviterna som Mose och Aron inmönstrade efter
deras släkter, enligt HERRENS befallning, alla av mankön som
voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde tillsammans
tjugutvå tusen.
40. Och HERREN sade till Mose: Mönstra allt förstfött av mankön
bland Israels barn, alla som äro en månad gamla eller därutöver,
och räkna antalet av deras namn.
41. Och tag ut åt mig -- ty jag är HERREN -- leviterna i stället för
allt förstfött bland Israels barn, så ock leviternas boskap i
stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.
42. Och Mose mönstrade allt förstfött bland Israels barn, såsom
HERREN hade bjudit honom.
43. Och de förstfödde av mankön, vart namn räknat särskilt, de som
voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde, så många som
inmönstrades, tillsammans tjugutvå tusen två hundra sjuttiotre.
44. Och HERREN talade till Mose och sade:
45. Du skall uttaga leviterna i stället för allt förstfött bland
Israels barn, så ock leviternas boskap i stället för dessas
boskap; så att leviterna skola tillhöra mig. Jag är HERREN.
46. Men till lösen för de två hundra sjuttiotre personer med vilka
antalet av Israels barns förstfödde överstiger leviternas antal,
47. skall du taga fem siklar för var person; du skall taga upp dessa
efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugu gera.
48. Och du skall giva penningarna åt Aron och hans söner såsom lösen
för de övertaliga bland folket.
49. Och Mose tog lösesumman av dem som voro övertaliga, när man
räknade dem som voro lösta genom leviterna.
50. Av Israels barns förstfödde tog han penningarna, ett tusen tre
hundra sextiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.
51. Och Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter HERRENS
befallning, såsom HERREN hade bjudit Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet
Leviternas tjänsteåligganden.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Räknen bland Levi barn antalet av Kehats barn, efter deras
släkter och efter deras familjer,
3. dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunna förrätta sysslor vid
uppenbarelsetältet.
4. Och detta skall vara Kehats barns tjänstgöring vid
uppenbarelsetältet: de skola hava hand om de högheliga
föremålen.
5. När lägret skall bryta upp, skola Aron och hans söner gå in och
taga ned den förlåt som hänger framför arken och med den
övertäcka vittnesbördets ark;
6. däröver skola de lägga ett överdrag av tahasskinn och över detta
ytterligare breda ett kläde, helt och hållet mörkblått; sedan
skola de sätta in stängerna.
7. Och över skådebrödsbordet skola de breda ett mörkblått kläde och
ställa därpå faten, skålarna och bägarna, ävensom kannorna till
drickoffren; »det beständiga brödet» skall ock läggas därpå.
8. Häröver skola de breda ett rosenrött kläde och betäcka detta med
ett överdrag av tahasskinn; sedan skola de sätta in stängerna.
9. Och de skola taga ett mörkblått kläde och därmed övertäcka
ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor, så ock alla
tillhörande oljekärl som begagnas under tjänstgöringen därvid;
10. och de skola lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av
tahasskinn och sedan lägga alltsammans på en bår.
11. Över det gyllene altaret skola de likaledes breda ett mörkblått
kläde och betäcka detta med ett överdrag av tahasskinn, sedan
skola de sätta in stängerna.
12. Och de skola taga alla gudstjänstredskap, som begagnas vid
tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i ett mörkblått kläde
och betäcka dem med ett överdrag av tahasskinn, och sedan lägga
dem på en bår.
13. Och de skola taga bort askan från altaret och breda över det ett
purpurrött kläde
14. och lägga därpå alla tillbehör som begagnas under tjänstgöringen
därvid, fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, korteligen,
altarets alla tillbehör; och däröver skola de breda ett överdrag
av tahasskinn och så sätta in stängerna.
15. Sedan nu Aron och hans söner, när lägret skall bryta upp, så
hava övertäckt de heliga föremålen och alla tillbehör till dessa
heliga föremål, skola därefter Kehats barn komma för att bära;
men de må icke röra vid de heliga föremålen, ty då skola de
dö. Detta är vad Kehats barn hava att bära av det som hör till
uppenbarelsetältet.
16. Och Eleasars, prästen Arons sons åliggande skall vara att hava
vården om oljan till ljusstaken, om den välluktande rökelsen, om
det dagliga spisoffret och om smörjelseoljan; hans åliggande
skall vara att hava vården om hela tabernaklet och om allt vad
däri är, de heliga föremålen och deras tillbehör.
17. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
18. Låten icke kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam.
19. Utan gören på följande sätt med dem, för att de må leva och icke
dö, när de nalkas de högheliga föremålen: Aron och hans söner
skola gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra
eller bära
20. men själva må de icke gå in och se de heliga föremålen, icke ens
ett ögonblick, ty då skola de dö.
21. Och HERREN talade till Mose och sade:
22. Räkna ock antalet av Gersons barn, efter deras familjer och
efter deras släkter.
23. Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
arbete vid uppenbarelsetältet.
24. Detta skall vara gersoniternas släkters tjänstgöring, vad de
hava att göra och vad de hava att bära:
25. de skola bära de tygvåder av vilka tabernaklet bildas,
uppenbarelsetältets täckelse, dess överdrag och det överdrag av
tahasskinn som ligger ovanpå detta, förhänget för ingången till
uppenbarelsetältet,
26. vidare omhängena till förgården, förhänget för porten till
förgården, som omgiver tabernaklet och altaret, så ock
tillhörande streck och alla redskap till arbetet därvid; och
allt som härvid är att göra skola de förrätta.
27. På det sätt Aron och hans söner bestämma skall Gersons barns
hela tjänstgöring försiggå, i fråga om allt vad de hava att bära
och göra; och I skolen överlämna i deras vård allt vad de hava
att bära.
28. Detta är den tjänstgöring som Gersons barns släkter skola hava
vid uppenbarelsetältet; och vad de hava att iakttaga skola de
utföra under ledning av Itamar, prästen Arons son
29. Meraris barn skall du inmönstra, efter deras släkter och efter
deras familjer.
30. Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
arbete vid uppenbarelsetältet.
31. Och detta är vad som skall åligga dem att bära, allt vad som hör
till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: bräderna till
tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken,
32. så ock stolparna till förgården runt omkring med deras
fotstycken, pluggar och streck, korteligen, alla deras tillbehör
och allt som hör till arbetet därvid; och I skolen lämna dem
uppgift på de särskilda föremål som det åligger dem att bära.
33. Detta skall vara de meraritiska släkternas tjänstgöring, allt
vad som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet; och
det skall utföras under ledning av Itamar, prästen Arons son.
34. Och Mose och Aron och menighetens hövdingar inmönstrade Kehats
barn, efter deras släkter och efter deras familjer,
35. dem som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet.
36. Och de av dem som inmönstrades, efter deras släkter, utgjorde
två tusen sju hundra femtio.
37. Så många voro de av kehatiternas släkter som inmönstrades,
summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning genom
Mose.
38. Och de av Gersons barn som inmönstrades, efter deras släkter och
efter deras familjer,
39. de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet,
40. dessa som inmönstrades efter sina släkter och efter sina
familjer utgjorde två tusen sex hundra trettio.
41. Så många voro de av Gersons barns släkter som inmönstrades,
summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning.
42. Och de av Meraris barns släkter som inmönstrades, efter deras
släkter och efter deras familjer,
43. de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet,
44. dessa som inmönstrades efter sina släkter utgjorde tre tusen två
hundra.
45. Så många voro de av Meraris barns släkter som inmönstrades, de
som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning genom
Mose.
46. De av leviterna som Mose och Aron och Israels hövdingar
inmönstrade, efter deras släkter och efter deras familjer,
47. de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla som kunde förrätta något tjänstgöringsarbete eller
något bärarearbete vid uppenbarelsetältet,
48. dessa som inmönstrades utgjorde tillsammans åtta tusen fem
hundra åttio.
49. Efter HERRENS befallning blevo de inmönstrade genom Mose, var
och en till det som han hade att göra eller bära, och var och en
fick det åliggande som HERREN hade bjudit Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet
Åtgärder för lägrets renhet. Lag om
orättrådighet mot Herren. Lag om hustru
som misstänkes för otrohet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är
spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren
genom någon död.
3. En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till
något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han
icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland
dem.
4. Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe
utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde
Israels barn.
5. Och HERREN talade till Mose och sade:
6. Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna,
begår någon synd -- vad det nu må vara, vari en människa kan
försynda sig -- i det han gör sig skyldig till en orättrådighet
mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,
7. så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det
han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga
femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den
som han har förbrutit sig emot.
8. Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken
ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall
ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen,
utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den
skyldige.
9. Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd,
vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;
10. honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt
prästen skall tillhöra denne.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit
sin man och varit honom otrogen,
13. i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med
henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon
har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om
alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit
gripen på bar gärning,
14. men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får
misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har
låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom,
så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon
icke har låtit skända sig:
15. så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för
henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i
åminnelse.
16. Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS
ansikte.
17. Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan
skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och
lägga i vattnet.
18. Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och
lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer
åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall
hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.
19. Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om
ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att
låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten
icke skada dig.
20. Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att
någon annan än din man har beblandat sig med dig»
21. (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han
säger till kvinnan:) »Då må HERREN göra dig till ett exempel som
man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN
må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;
22. ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt
liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att
förvissna.» Och kvinnan skall säga: »Amen, amen.»
23. Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad
och därefter avtvå dem i olycksvattnet
24. och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att
dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne
till olycka, när hon har fått det i sig.
25. Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och
vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till
altaret.
26. Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör
själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall
han giva kvinnan vattnet att dricka.
27. Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall
detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man
otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har
fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk
sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva
ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
28. Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall
hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.
29. Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna
har svikit sin man och låtit skända sig,
30. eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han
misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför
HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna
lag stadgar.
31. Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer
att bära på missgärning.
Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet
Nasirlöften. Den prästerliga
välsignelsen.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem:
Om någon, vare sig man eller kvinna, har att fullgöra ett
nasirlöfte, ett löfte att vara HERRENS nasir,
3. så skall han avhålla sig från vin och starka drycker; han skall
icke dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad
stark dryck; intet slags druvsaft skall han dricka, ej heller
skall han äta druvor, vare sig friska eller torra.
4. Så länge hans nasirtid varar, skall han icke äta något som
kommer av vinträdet, icke ens dess kartar eller späda skott.
5. Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på
hans huvud; till dess att den tid är ute, under vilken han skall
vara HERRENS nasir, skall han vara helig och låte håret växa
långt på sitt huvud.
6. Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död.
7. Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin
syster får han ådraga sig orenhet, om de dö ty han bär på sitt
huvud tecknet till att han är sin Guds nasir;
8. så länge hans nasirtid varar, är han helgad åt HERREN.
9. Men om någon oförtänkt och plötsligt dör i hans närhet, och
därmed orenar hans huvud, på vilket han bär nasirtecknet, så
skall han raka sitt huvud den dag han bliver ren; han skall raka
det på sjunde dagen.
10. Och på åttonde dagen skall han bära fram till prästen två
turturduvor eller två unga duvor, till uppenbarelsetältets
ingång.
11. Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer
och bringa försoning för honom, till rening från den synd han
har dragit över sig genom den döde; sedan skall han samma dag
åter helga sitt huvud;
12. han skall inviga sig till nasir åt HERREN för lika lång tid som
han förut hade lovat. Och han skall föra fram ett årsgammalt
lamm till skuldoffer. Den förra löftestiden skall vara ogill,
därför att hans nasirat blev orenat.
13. Och detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är ute
skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång;
14. och han skall såsom sitt offer åt HERREN frambära ett årsgammalt
felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt
felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till
tackoffer,
15. därjämte en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl, begjutna
med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, så ock
tillhörande spis offer och drickoffer.
16. Och prästen skall bära fram detta inför HERRENS ansikte och
offra hans syndoffer och hans brännoffer.
17. Och väduren skall han offra till tackoffer åt HERREN, jämte
korgen med de osyrade bröden; prästen skall ock offra
tillhörande spisoffer och drickoffer.
18. Och nasiren skall vid ingången till uppenbarelsetältet raka sitt
huvud, på vilket han bär nasirtecknet, och taga sitt huvudhår,
sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under
tackoffret.
19. Och prästen skall taga den kokta vädursbogen, och därjämte ur
korgen en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka, och lägga detta på
nasirens händer, sedan denne har rakat av sig nasirtecknet.
20. Och prästen skall vifta detta såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte; det skall vara helgat åt prästen, jämte
viftoffersbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren åter
dricka vin.
21. Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och om vad
han på grund av nasirlöftet skall offra åt HERREN, förutom vad
han eljest kan anskaffa; efter innehållet i det löfte han har
avlagt skall han göra, enligt lagen om hans nasirat.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tala till Aron och hans söner och säg: När I välsignen Israels
barn, skolen I säga så till dem:
24. HERREN välsigne dig och bevare dig.
25. HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
26. HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
27. Så skola de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då
välsigna dem.
Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet
Stamhövdingarnas skänker till
helgedomen.
1. Då nu Mose hade satt upp tabernaklet och smort och helgat det,
med alla dess tillbehör, och hade satt upp altaret med alla dess
tillbehör, och smort och helgat detta,
2. framburos offergåvor av Israels hövdingar, huvudmännen för
stamfamiljerna, det är stamhövdingarna, som stodo i spetsen för
de inmönstrade.
3. De förde fram såsom sin offergåva inför HERRENS ansikte sex
övertäckta vagnar och tolv oxar: två hövdingar tillhopa en vagn
och var hövding en oxe; dessa förde de fram inför tabernaklet.
4. Och HERREN sade till Mose:
5. »Tag emot detta av dem för att bruka det till
uppenbarelsetältets tjänst; och lämna det åt leviterna,
alltefter beskaffenheten av vars och ens tjänst.»
6. Och Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna.
7. Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn, efter
beskaffenheten av deras tjänst;
8. fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn, efter
beskaffenheten av den tjänst de förrättade under ledning av
Itamar, prästen Arons son;
9. men åt Kehats barn gav han icke något, ty dem ålåg att hava hand
om de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axlarna.
10. Och hövdingarna förde fram skänker till altarets invigning, när
det smordes; hövdingarna förde fram dessa sina offergåvor inför
altaret.
11. Och HERREN sade till Mose: »Låt hövdingarna, en i sänder, var
och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets
invigning.»
12. Och den som på första dagen förde fram sin offergåva var
Naheson, Amminadabs son, av Juda stam
13. Hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
14. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
15. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
16. och en bock till syndoffer,
17. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Nahesons, Amminadabs sons, offergåva.
18. På andra dagen förde Netanel, Suars son, hövdingen för Isaskar,
fram sin gåva;
19. han framförde såsom sin offergåva ett silverfat, ett hundra
trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar,
efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet
med olja, till spisoffer,
20. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
21. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
22. och en bock till syndoffer,
23. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva.
24. På tredje dagen kom hövdingen för Sebulons barn, Eliab, Helons
son;
25. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer
26. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
27. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
28. och en bock till syndoffer,
29. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva.
30. På fjärde dagen kom hövdingen för Rubens barn, Elisur, Sedeurs
son;
31. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
32. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
33. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
34. och en bock till syndoffer,
35. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva.
36. På femte dagen kom hövdingen för Simeons barn, Selumiel,
Surisaddais son;
37. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
38. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
39. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
40. och en bock till syndoffer,
41. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Selumiels, Surisaddais sons, offergåva.
42. På sjätte dagen kom hövdingen för Gads barn, Eljasaf, Deguels
son;
43. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
44. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
45. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
46. och en bock till syndoffer,
47. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva.
48. På sjunde dagen kom hövdingen för Efraims barn, Elisama,
Ammihuds son;
49. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
50. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
51. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
52. och en bock till syndoffer,
53. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Elisamas, Ammihuds sons, offergåva.
54. På åttonde dagen kom hövdingen för Manasse barn, Gamliel,
Pedasurs son;
55. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
56. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
57. vidare en ungtjur en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
58. och en bock till syndoffer,
59. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Gamliels Pedasurs sons, offergåva.
60. På nionde dagen kom hövdingen för Benjamins barn, Abidan,
Gideonis son;
61. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
62. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
63. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
64. och en bock till syndoffer,
65. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva.
66. På tionde dagen kom hövdingen för Dans barn, Ahieser,
Ammisaddais son;
67. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
68. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
69. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
70. och en bock till syndoffer,
71. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Ahiesers, Ammisaddais sons, offergåva.
72. På elfte dagen kom hövdingen för Asers barn, Pagiel, Okrans son;
73. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
74. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
75. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
76. och en bock till syndoffer,
77. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva.
78. På tolfte dagen kom hövdingen för Naftali barn, Ahira, Enans
son;
79. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
80. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
81. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
82. och en bock till syndoffer,
83. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva.
84. Detta var vad Israels hövdingar skänkte till altarets invigning,
när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv
guldskålar.
85. Vart fat kom på ett hundra trettio silversiklar och var skål på
sjuttio siklar, så att silvret i dessa kärl sammanlagt utgjorde
två tusen fyra hundra siklar, efter helgedomssikelns vikt.
86. Av de tolv guldskålarna, som voro fulla med rökelse, vägde var
och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i
skålarna sammanlagt utgjorde ett hundra tjugu siklar.
87. Brännoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tolv tjurar,
vartill kommo tolv vädurar, tolv årsgamla lamm, med tillhörande
spisoffer, och tolv bockar till syndoffer.
88. Och tackoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tjugufyra
tjurar, vartill kommo sextio vädurar, sextio bockar och sextio
årsgamla lamm. Detta var vad som skänktes till altarets
invigning, sedan det hade blivit smort.
89. Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med
honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå
vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna; där
talade rösten till honom.
Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet
Lamporna på ljusstaken. Leviternas
invigning; deras tjänstgöringstid.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp lamporna,
skall detta ske så, att de sju lamporna kasta sitt sken över
platsen framför ljusstaken.»
3. Och Aron gjorde så; han satte upp lamporna så, att de kastade
sitt sken över platsen framför ljusstaken, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
4. Och ljusstaken var gjord på följande sätt: den var av guld i
drivet arbete; också dess fotställning och blommorna därpå voro
i drivet arbete. Efter det mönster som HERREN hade visat Mose
hade denne låtit göra ljusstaken.
5. Och HERREN talade till Mose och sade:
6. Du skall bland Israels barn uttaga leviterna och rena dem.
7. Och på följande sätt skall du göra med dem för att rena dem: Du
skall stänka reningsvatten på dem; och de skola låta raka hela
sin kropp och två sina kläder och skola så rena sig.
8. Sedan skola de taga en ungtjur, med tillhörande spisoffer av
fint mjöl, begjutet med olja; därjämte skall du taga en annan
ungtjur till syndoffer.
9. Och du skall föra leviterna fram inför uppenbarelsetältet, och
du skall församla Israels barns hela menighet
10. Och när du har fört leviterna fram inför HERRENS ansikte, skola
Israels barn lägga sina händer på dem.
11. Och Aron skall vifta leviterna inför HERRENS ansikte såsom ett
viftoffer från Israels barn, och de skola sedan hava till
åliggande att förrätta HERRENS tjänst.
12. Och leviterna skola lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och
den ena skall du offra till syndoffer och den andra till
brännoffer åt HERREN, för att bringa försoning för leviterna.
13. Så skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och
vifta dem såsom ett viftoffer åt HERREN.
14. På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så
att leviterna skola tillhöra mig.
15. Därefter skola leviterna gå in och göra tjänst vid
uppenbarelsetältet, sedan du har renat dem och viftat dem såsom
ett viftoffer;
16. ty bland Israels barn äro de givna åt mig såsom gåva; i stället
för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels
barn, har jag uttagit dem åt mig.
17. Ty mig tillhör allt förstfött bland, Israels barn, både
människor och boskap; på den dag då jag slog allt förstfött i
Egyptens land helgade jag det åt mig.
18. Och jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland
Israels barn.
19. Och jag har bland Israels barn givit leviterna såsom gåva åt
Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid
uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, på det
att ingen hemsökelse må drabba Israels barn, därigenom att
Israels barn nalkas helgedomen.
20. Och Mose och Aron och Israels barns hela menighet gjorde så med
leviterna; Israels barn gjorde med leviterna i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose angående dem.
21. Och leviterna renade sig och tvådde sina kläder, och Aron
viftade dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron
bragte försoning för dem och renade dem.
22. Därefter gingo leviterna in och förrättade sin tjänst vid
uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Såsom HERREN hade
bjudit Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.
23. och HERREN talade till Mose och sade:
24. Detta är vad som skall gälla angående leviterna: Den som är
tjugufem år gammal eller därutöver skall infinna sig och göra
tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet.
25. Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri
ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta.
26. Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att
iakttaga vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete
skall han icke förrätta. Så skall du förfara med leviterna i vad
som angår deras åligganden.
Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet
Påskhögtid i öknen. Molnskyn över
tabernaklet.
1. Och HERREN talade till Mose Sinais öken, i första månaden av det
andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade:
2. Israels barn skola ock hålla påsk högtid på den bestämda tiden.
3. På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla
den, på bestämd tid. Enligt alla stadgar och föreskrifter därom
skolen I hålla den.
4. Så sade då Mose till Israels barn att de skulle hålla
påskhögtid.
5. Och de höllo påskhögtid i först månaden, på fjortonde dagen i
månaden, vid aftontiden, i Sinais öken Israels barn gjorde i
alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose
6. Men där voro några män som hade blivit orena genom en död
människa, så att de icke kunde hålla påskhögtid på den dagen;
dessa trädde på den dagen fram inför Mose och Aron.
7. Och männen sade till honom: »Vi hava blivit orena genom en död
människa; skall det därför förmenas oss att bland Israels barn
bära fram HERRENS offergåva på bestämd?»
8. Mose svarade dem: »Stannen så vill jag höra vad HERREN bjuder
angående eder.»
9. Och HERREN talade till Mose och sade:
10. Tala till Israels barn och säg: Om någon bland eder eller edra
efterkommande har blivit oren genom en död, eller är ute på resa
långt borta, och han ändå vill hålla HERRENS påskhögtid
11. så skall han hålla den i andra månaden, på fjortonde dagen, vid
aftontiden. Med osyrat bröd och bittra örter skall han äta
påskalammet.
12. Intet därav skall lämnas kvar till morgonen, och intet ben skall
sönderslås därpå. I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom
stadgat är därom.
13. Men om någon som är ren, och som icke är ute på resa ändå
underlåter att hålla påskhögtid, så skall han utrotas ur sin
släkt, eftersom han icke har burit fram HERRENS offergåva på
bestämd tid; den mannen bär på synd.
14. Och om någon främling bor hos eder och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall han hålla den enligt den stadga och
föreskrift som gäller för påskhögtiden. En och samma stadga
skall gälla för eder, lika väl för främlingen som för infödingen
i landet.
15. Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn
tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända
till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet.
16. Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten
var det såsom såge man en eld.
17. Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn
strax upp, och på det ställe där molnskyn stannade, där slogo
Israels barn läger.
18. Efter HERRENS befallning bröto Israels barn upp, och efter
HERRENS befallning slogo de läger. Så länge molnskyn vilade över
tabernaklet, lågo de i läger.
19. Och om molnskyn en längre tid förblev över tabernaklet, så
iakttogo Israels barn vad HERREN bjöd dem iakttaga och bröto
icke upp.
20. Stundom kunde det hända att molnskyn allenast några få dagar
stannade över tabernaklet; då lågo de efter HERRENS befallning i
läger och bröto sedan upp efter HERRENS befallning.
21. Stundom kunde det ock hända att molnskyn stannade allenast från
aftonen till morgonen; när då molnskyn om morgonen höjde sig,
bröto de upp; eller om så var, att molnskyn stannade en dag och
en natt och sedan höjde sig, så bröto de upp då.
22. Eller om den stannade två dagar, eller en månad, eller vilken
tid som helst, så att molnskyn länge förblev vilande över
tabernaklet, så lågo Israels barn stilla i läger och bröto icke
upp; men när den sedan höjde sig, bröto de upp.
23. Efter HERRENS befallning slogo de läger, och efter HERRENS
befallning bröto de upp. Vad HERREN bjöd dem iakttaga, det
iakttogo de, efter HERRENS befallning genom Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet
Silvertrumpeterna. Uppbrottet från
Sinai. Förhandling med Hobab. Moses
bön, när arken bröt upp, och när den
sattes ned.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Gör dig två trumpeter av silver; i drivet arbete skall du göra
dem. Dessa skall du bruka, när menigheten skall sammankallas,
och när lägren skola bryta upp.
3. När man stöter i dem båda, skall hela menigheten församla sig
till dig, vid ingången till uppenbarelsetältet.
4. Men när man stöter allenast i den ena, skola hövdingarna,
huvudmännen för Israels ätter, församla sig till dig.
5. Och när I blåsen en larmsignal, skola de läger bryta upp, som
ligga österut.
6. Men när I blåsen larmsignal för andra gången, skola de läger
bryta upp, som ligga söderut. När lägren skola bryta upp, skall
man blåsa larmsignal,
7. men när församlingen skall sammankallas, skolen I icke blåsa
larmsignal, utan stöta i trumpeterna.
8. Och Arons söner, prästerna, äro de som skola blåsa i
trumpeterna. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte.
9. Och om I, i edert land, dragen ut till strid mot någon eder ovän
som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna;
härigenom skolen I då bringas i åminnelse inför HERRENS, eder
Guds, ansikte, och I skolen så bliva frälsta ifrån edra fiender.
10. Och när I haven en glädjedag och haven edra högtider och
nymånader, skolen I stöta i trumpeterna, då I offren edra
brännoffer och tackoffer; så skola de bringa eder i åminnelse
inför eder Guds ansikte. Jag är HERREN, eder Gud.»
11. I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde
sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
12. Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från
lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
13. Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning
genom Mose,
14. var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp,
häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
Naheson, Amminadabs son.
15. Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam
var Netanel, Suars son.
16. Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam
var Eliab, Helons son.
17. Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons
barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
18. Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning
efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur,
Sedeurs son.
19. Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var
Selumiel, Surisaddais son.
20. Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var
Eljasaf, Deguels son.
21. Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de
andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
22. Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner,
häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
Elisama, Ammihuds son.
23. Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var
Gamliel, Pedasurs son.
24. Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam
var Abidan, Gideonis son.
25. Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom
eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning;
och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
26. Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var
Pagiel, Okrans son.
27. Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var
Ahira, Enans son.
28. I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter
häravdelning. Och de bröto nu upp.
29. Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel,
Moses svärfader: »Vi bryta nu upp och tåga till det land om
vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.' Följ du med
oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad
gott är.
30. Men han svarade honom: »Jag vill icke följa med, utan jag vill
gå hem till mitt land och till min släkt.»
31. Då sade han: »Ack nej, övergiv oss icke. Du vet ju bäst var vi
kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
32. Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det
goda som HERREN gör mot oss.
33. Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor. Och
HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse
viloplats åt dem.
34. Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp
från sitt lägerställe.
35. Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
»Stå upp, HERRE;
må dina fiender varda förskingrade,
och må de som hata dig fly för ditt ansikte.»
36. Och när den sattes ned, sade han:
»Kom tillbaka, HERRE,
till Israels ätters mångtusenden.»
Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet
Folkets knorrande i Tabeera och
Kibrot-Hattaava. De sjuttio äldste.
Vaktlar.
1. Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN
hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
2. Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
stannade elden av.
3. Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
hade brunnit ibland dem.
4. Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
om vi hade kött att äta!
5. Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
6. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
intet annat se än manna.
7. Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
bdelliumharts.
8. Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
bakverk med olja.
9. När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.
10. Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
storligen, och Mose själv blev misslynt.
11. Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
12. Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
har lovat åt deras fäder?
13. Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta
ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
äta.'
14. Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
för tungt.
15. Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»
16. Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17. Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
bära den ensam.
18. Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott
att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
19. Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
20. utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
Egypten?'»
21. Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
dem, så att de hava att äta en månads tid!'
22. Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets
fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
23. HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få
se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»
24. Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
dem ställa sig runt omkring tältet.
25. Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
de sedan icke mer gjorde.
26. Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de
uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
profeterade i lägret.
27. Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
28. Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
det.»
29. Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att
fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
läte sin Ande komma över dem!»
30. Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
31. Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
över marken.
32. Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring
lägret.
33. Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
34. Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
dem av folket, som hade gripits av lystnad.
35. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
och i Haserot stannade de.
Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet
Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose.
Mirjam straffas.
1. Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
tagit en etiopisk kvinna till hustru.
2. Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar
han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
3. Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
människa på jorden.
4. Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
5. Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
båda ditut.
6. Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet
bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
och talar med honom i drömmar.
7. Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
betrodd.
8. Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft
försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
9. Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
10. När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
han se att hon var spetälsk.
11. Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
12. Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
13. Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
frisk.»
14. HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må
hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
15. Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.
Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet
De tolv spejarna.
1. Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen
Paran.
2. Och HERREN talade till Mose och sade:
3. »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill
giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända,
men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
4. Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS
befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels
barn.
5. Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs
son;
6. av Simeons stam: Safat, Horis son;
7. av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
8. av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
9. av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
10. av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
11. av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
12. av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
13. av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
14. av Asers stam: Setur, Mikaels son;
15. av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
16. av Gads stam; Geuel, Makis son.
17. Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja
landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
18. Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.
Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
vidare upp till Bergsbygden.
19. Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
20. och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
befästa städer,
21. och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med
eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de
första druvorna voro mogna
22. Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
Rehob, där vägen går till Hamat.
23. De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes
sju år före Soan i Egypten.
24. Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
25. Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
Israels barn där skuro av.
26. Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
landet.
27. De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
28. De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
är dess frukt.
29. Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
av Anak.
30. Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»
31. Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
32. Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
33. Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
34. Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
om oss.
Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet
Folkets knorrande. Spejarnas straff. De
knorrandes försök att söderifrån tränga
in i Kanaans land.
1. Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
natten.
2. Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
3. Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända
tillbaka till Egypten.»
4. Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
tillbaka till Egypten.»
5. Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
hela församlade menighet.
6. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
7. och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
8. Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och
honung.
9. Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
frukten icke för dem.»
10. Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade
sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
barn.
11. Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
12. Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
13. Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
14. och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
och i en eldstod om natten.
15. Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
16. 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
öknen.'
17. Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
sagt:
18. 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
efterkommande i tredje och fjärde led.'
19. Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
Egypten och ända hit.»
20. Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
21. Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
av HERRENS härlighet:
22. av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
frestat mig och icke velat höra min röst,
23. av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
24. Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
besitta det.
25. Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
öknen, åt Röda havet till.»
26. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
27. »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
28. Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
29. Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
mot mig.
30. Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31. Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
det land som I haven föraktat.
32. I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i
öknen.
33. Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
34. Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra
missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
hand ifrån eder.'
35. Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
skola de förgås, här skola de dö.»
36. Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
37. dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
38. Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
39. Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket
mycket sorgset.
40. Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
syndat.»
41. Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
Det kan ju icke lyckas väl.
42. HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
43. Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
HERREN skall därför icke vara med eder.»
44. Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
45. Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
dem ända till Horma.
Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet
Tillägg till lagarna om offer och
förstlingsgåvor. En sabbatsbrytare
stenad. Stadga om tofsarna på
israeliternas kläder.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
3. viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
slaktoffer -- vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
högtidsoffer -- för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
fäkreatur eller småboskap,
4. så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja;
5. och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
är ett slaktoffer.
6. Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
7. och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
till er välbehaglig lukt för HERREN.
8. Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
gäller tackoffer åt HERREN.
9. Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
10. och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
11. Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
av småboskapen, vare sig får eller get.
12. Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
ett vad här är sagt, efter deras antal.
13. Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
14. Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
som I offren.
15. Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
för främlingen som bor ibland eder. Detta skall vara en
evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
16. Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
som bor hos eder.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
land dit jag vill föra eder,
19. skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
därav.
20. Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
eder loge.
21. Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
offergärd, släkte efter släkte.
22. Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
23. efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
släkte,
24. så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
25. Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
ouppsåtliga synd.
26. Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
den ouppsåtliga synden.
27. Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
syndoffer föra fram en årsgammal get.
28. Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
29. För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
någon begår synd ouppsåtligen.
30. Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
folk.
31. Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
honom.
32. Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
samla ihop ved på sabbatsdagen.
33. Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
34. Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
de honom i förvar.
35. Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden;
hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
36. Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.
37. Och HERREN talade till Mose och sade:
38. Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
39. Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
nu löpen efter i trolös avfällighet.
40. Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
och vara helgade åt eder Gud.
41. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.
Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet
Koras, Datans och Abirams uppror.
1. Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
söner, dessa togo till sig folk
2. och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
folkförsamlingen, ansedda män.
3. Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu
må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
HERRENS församling?»
4. När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
5. Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon
skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
den helige åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han
utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
6. Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
hop,
7. och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
helige. Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»
8. Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
9. Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
och betjäna den?
10. Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
11. Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
rotat eder samman mot HERREN -- ty vad är Aron, att I knorren
mot honom?»
12. Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
söner. Men de sade: »vi komma icke.
13. Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen? Vill du nu ock
upphäva dig till herre över oss?
14. Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel. Eller
tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi
komma icke.»
15. Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till
deras offergåva. Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»
16. Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder
inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
17. Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
sitt fyrfat.»
18. Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
19. Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet. Då visade sig HERRENS härlighet för hela
menigheten.
20. och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
21. »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem.»
22. Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som
råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
menigheten, därför att en enda man syndar?»
23. Då talade HERREN till Mose och sade:
24. »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»
25. Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
i Israel följde honom.
26. Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa
ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
synder.»
27. Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
barn, både stora och små.
28. Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
har handlat efter eget tycke:
29. om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
icke sänt mig;
30. men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
dessa människor hava föraktat HERREN.»
31. Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
under dem,
32. och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
allt Koras folk och alla deras ägodelar;
33. och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
34. Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
35. Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
männen som hade burit fram rökelse.
36. Och HERREN talade till Mose och sade:
37. »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
38. ty de hava blivit heliga. Och dessa fyrfat -- de mäns som genom
sin synd förverkade sina liv -- dem skall man hamra ut till
plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
heliga. Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»
39. Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
altaret,
40. till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
HERREN hade sagt honom genom Mose.
41. Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»
42. Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
det; och HERRENS härlighet visade sig.
43. Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
44. Och HERREN talade till Mose och sade:
45. »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem.» Då föllo de ned på sina ansikten.
46. Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från
altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
har begynt.»
47. Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
folket.
48. När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
hemsökelsen.
49. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
50. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
ingång; och hemsökelsen hade upphört.
Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet
Arons stav grönskar.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på
hans stav.
3. Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
4. Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
5. Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
6. Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
7. Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
tält.
8. När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
och utslagna blommor och mogna mandlar.
9. Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
10. Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
11. Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
han.
12. Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
vi förgås allasammans!
13. Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?»
Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet
Prästernas och leviternas åligganden och
rättigheter.
1. Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
vidlåder edert prästämbete.
2. Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
tjänst inför vittnesbördets tält.
3. Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
mån dö.
4. De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
ingen främmande får komma eder nära.
5. Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
Israels barn.
6. Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
tjänsten vid uppenbarelsetältet.
7. Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder
edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
kommer därvid, skall han dödas.
8. Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla
heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
söner, såsom en evärdlig rätt.
9. Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt
elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
10. På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
det skall vara dig heligt.
11. Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
var och en i ditt hus som är ren må äta det:
12. allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
dig.
13. Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
som är ren må äta därav.
14. Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
15. Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
är förstfött bland orena djur.
16. Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
räknad till tjugu gera.
17. Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall
du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
18. Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
19. Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund[1] inför
HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
avkomlingar jämte dig.
20. och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
vara din lott och arvedel bland Israels barn.
21. Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
uppenbarelsetältet.
22. Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
och så träffas av döden;
23. utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
24. Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag
säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
barn.
25. Och HERREN talade till Mose och sade:
26. Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
tionde av tionden.
27. Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
logen och vin och olja från pressen.
28. På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
tionden skolen I giva åt prästen Aron.
29. Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
30. Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
vad loge och press avkasta.
31. I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
32. När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.
[1] Se Saltförbund i Ordförkl.
Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet
Den röda kon. Stänkelsevattnet.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
har något lyte, och som icke har burit något ok.
3. Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
4. Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
uppenbarelsetältet.
5. Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
6. Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
kasta det i elden vari kon brännes upp.
7. Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren
ända till aftonen.
8. Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
9. Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt
Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett
syndoffer.
10. Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en
evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem.
11. Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
vara oren i sju dagar.
12. Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och
på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
13. Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att
stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
oren; orenhet låder alltjämt vid honom.
14. Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
oren i sju dagar.
15. Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
vara orena.
16. Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
17. Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
därpå i ett kärl.
18. Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
vid graven.
19. Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans
rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
vatten, så bliver han ren om aftonen.
20. Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
21. Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som
stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
aftonen.
22. Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.
Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet
Mirjams död. Vattnet ur klippan i
Meriba. Edoméernas avoghet. Arons död.
1. Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
blev där också begraven.
2. Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
och Aron.
3. Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
ansikte!
4. Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
vi och vår boskap måste dö här?
5. Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
dricka?»
6. Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då
visade sig HERRENS härlighet för dem.
7. Och HERREN talade till Mose och sade:
8. »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
och giver menigheten och dess boskap att dricka.
9. Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
han hade bjudit honom.
10. Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
11. Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
boskap fick dricka.
12. Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
givit dem.»
13. Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
och där han bevisade sig helig på dem.
14. Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
vedermödor som vi hava haft att utstå,
15. huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
behandlade av egyptierna.
16. Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
staden som ligger vid gränsen till ditt område.
17. Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över
åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
18. Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land. Om du
det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
19. Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast
att få tåga vägen fram härigenom.»
20. Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.» Och Edom drog ut
mot honom med mycket folk och ned stor makt.
21. Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
område, vek Israel av och gick undan för honom.
22. Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten,
kommo till berget Hor.
23. Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
Edoms land, och sade:
24. »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
25. Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
berget Hor,
26. och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så
skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
27. Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
berget Hor inför hela menighetens ögon.
28. Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
Eleasar stego ned från berget.
29. Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.
Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet
Konungen i Arad besegrad. Kopparormen.
Sihon och Og slagna.
1. Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
med Israel och tog några av dem till fånga.
2. Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
spillo.»
3. Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
namnet Horma.
4. Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev
folket otåligt.
5. Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven
I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här
finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
usla föda vi få.»
6. Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
7. Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi
talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager
bort dessa ormar ifrån oss.» Och Mose bad för folket.
8. Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en
stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
så skall han bliva vid liv.»
9. Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
kopparormen och blev så vid liv.
10. Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
11. och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
öknen som ligger framför Moab, österut.
12. Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
13. Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
mellan Moabs land och amoréernas.
14. Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»:
»Vaheb i Sufa
och dalarna där Arnon går fram,
15. och dalarnas sluttning,
som sänker sig mot Ars bygd
och stöder sig mot Moabs gräns.»
16. Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN
sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
17. Då sjöng Israel denna sång:
»Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
18. om brunnen som furstar grävde,
som folkets ypperste borrade,
med spiran, med sina stavar.
19. Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
från: Nahaliel till Bamot,
20. från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
där man kan se ut över ödemarken.
21. Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
lät säga:
22. »Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån
vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
igenom ditt område.»
23. Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
Israel.
24. Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
barns gräns var befäst.
25. Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
26. Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
honom hela hans land ända till Arnon.
27. Därför säga skalderna:
»Kommen till Hesbon!
Byggas och befästas
skall Sihons stad.
28. Ty eld gick ut från Hesbon,
en låga från Sihons stad;
den förtärde Ar i Moab,
dem som bodde på Arnons höjder.
29. Ve dig, Moab!
Förlorat är du, Kemos' folk!
Han lät sina söner bliva slagna på flykten
och sina döttrar föras bort i fångenskap,
bort till amoréernas konung, Sihon.
30. Vi sköto ned dem -- förlorat var Hesbon,
landet ända till Dibon;
vi härjade ända till Nofa,
Nofa, som når till Medeba.»
31. Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
32. Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
33. Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan
till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
strid mot dem, till Edrei.
34. Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du
skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
35. Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.
Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet
Balak låter hämta Bileam.
1. Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.
2. Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
amoréerna.
3. Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
4. Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att
äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
upp vad grönt som finnes på marken.» Och Balak, Sippors son,
var på den tiden konung i Moab.
5. Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
6. Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
landet. Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
den du förbannar, han bliver förbannad.»
7. Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
till honom Balaks ord.
8. Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag
sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.» Då
stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
9. Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du
har hos dig?»
10. Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
sänt till mig detta bud:
11. 'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
övertäcker marken. Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
12. Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall
icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
13. Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
tillstädja mig att följa med eder.»
14. Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
»Bileam vägrade att följa med oss.»
15. Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
förnämligare än de förra.
16. Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak
Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
17. ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
begär av mig skall jag göra. Kom nu och förbanna åt mig detta
folk.'»
18. Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än
gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
19. Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
20. Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa
män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
21. Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
åsninna och följde med Moabs furstar.
22. Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
23. När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
vägen.
24. Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
25. När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
gång.
26. Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
höger eller till vänster.
27. När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
Bileam. Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
stav.
28. Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad
har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
29. Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om
jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
dig.»
30. Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna,
som du har ridit på i all din tid intill denna dag? Och har jag
någonsin förut plägat göra så mot dig? Han svarade: »Nej.»
31. Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
stå på vägen med ett draget svärd i sin hand. Då bugade han sig
och föll ned på sitt ansikte.
32. Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger
slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
denna väg leder till fördärv och är mig emot.
33. Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
mig. Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
dräpt dig, men låtit henne leva.»
34. Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag
visste icke att du stod mig emot på vägen. Om nu min resa
misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
35. Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet
annat än vad jag säger dig skall du tala.» Så följde då Bileam
med Balaks furstar.
36. När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
37. Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till
dig för att kalla dig hit? Varför ville du då icke begiva dig
till mig? Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
38. Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till
dig. Men det står ingalunda i min egen makt att tala något. Vad
Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
39. Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
40. Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
och de furstar som voro med honom.
41. Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
folket.
Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet
Bileam välsignar Israel.
1. Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
2. Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
tjur och en vädur på vart altare
3. Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt
brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
skall jag förkunna för dig.» Och han gick upp på en kal höjd.
4. Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju
altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
tjur och en vädur.»
5. Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå
tillbaka till Balak och tala så och så.»
6. När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
7. Då hör han upp sin röst och kvad:
»Från Aram hämtade mig Balak,
från österns berg Moabs konung:
'Kom och förbanna åt mig Jakob,
kom och tala ofärd över Israel.
8. Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
9. Från klippornas topp ser jag ju honom,
och från höjderna skådar jag honom:
se, det är ett folk som bor för sig självt
och icke anser sig likt andra folkslag.
10. Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
Må jag få dö de rättfärdigas död,
och blive mitt slut såsom deras!»
11. Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig! Till att
förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
välsignat dem.»
12. Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN
lägger i min mun, och tala det?»
13. Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat
ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
du ser dem icke allasammans. Från det stället må du förbanna dem
åt mig.»
14. Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
vart altare.
15. Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt
brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
sig.»
16. Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och
så.»
17. När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom. Och Balak
frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
18. Då hov han upp sin röst och kvad:
»Stå upp, Balak, och hör;
lyssna till mig, du Sippors son.
19. Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
icke en människoson, så att han kan ångra något.
Skulle han säga något och icke göra det,
tala något och icke fullborda det?
20. Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
21. Ofärd är icke att skåda i Jakob
och olycka icke att se i Israel.
HERREN, hans Gud, är med honom,
och jubel såsom mot en konung höres där.
22. Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
deras styrka är såsom vildoxars.
23. Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
ej heller spådom mot Israel.
Nej, nu måste sägas om Jakob
och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
24. Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
ett folk som reser sig likasom ett lejon.
Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
och druckit blod av slagna man.»
25. Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så
må du åtminstone icke välsigna dem.
26. Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig:
'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»
27. Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till
ett annat ställe. Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
förbannar dem åt mig.
28. Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
se ut över ödemarken.
29. Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
30. Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
en vädur på vart altare.
Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet
Bileam välsignar ytterligare Israel och
återvänder hem.
1. Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
2. Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
sina stammar, kom Guds Ande över honom.
3. Och han hov upp sin röst och kvad:
»Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
4. så säger han som hör Guds tal,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
5. Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
dina boningar, du Israel!
6. De likna dalar som utbreda sig vida,
de äro såsom lustgårdar invid en ström,
såsom aloeträd, planterade av HERREN,
såsom cedrar invid vatten.
7. Vatten flödar ur hans ämbar,
hans sådd bliver rikligen vattnad.
Större än Agag skall hans konung vara,
ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
8. Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
Hans styrka är såsom en vildoxes.
Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
deras ben skall han sönderkrossa,
och med sina pilar skall han genomborra dem.
9. Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
lejoninna -- vem vågar oroa honom? Välsignad vare den som
välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»
10. Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
händerna. Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina
fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
gånger välsignat dem.
11. Giv dig nu av hem igen. Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
12. Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som
du skickade till mig:
13. 'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.' Vad HERREN
säger, det måste jag tala.
14. Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
15. Och han hov upp sin röst och kvad:
»Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
16. så säger han som hör Guds tal
och har kunskap från den Högste,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
17. Jag ser honom, men icke denna tid,
jag skådar honom, men icke nära.
En stjärna träder fram ur Jakob,
och en spira höjer sig ur Israel.
Den krossar Moabs tinningar
och slår ned alla söner till Set.
18. Edom skall han få till besittning
till besittning Seir -- sina fienders länder.
Ty Israel skall göra mäktiga ting;
19. ur Jakob skall en härskare komma;
han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»
20. Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
»En förstling bland folken är Amalek,
men på sistone hemfaller han åt undergång.»
21. Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
»Fast är din boning,
och lagt på klippan är ditt näste.
22. Likväl skall Kain bliva utrotad;
ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»
23. Och han lov åter upp sin röst och kvad:
»O ve! Vem skall bliva vid liv,
när Gud låter detta ske?
24. Skepp skola komma från kittéernas kust,
de skola tukta Assur, tukta Eber;
också han skall hemfalla åt undergång.»
25. Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin
väg.
Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet
Israeliternas synd med Moabs döttrar och
deras avgudadyrkan. Pinehas' nitälskan.
1. Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
otukt med Moabs döttrar.
2. Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
3. Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till
Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
4. Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt
upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
glöd må vändas ifrån Israel.»
5. Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe
bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»
6. Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
uppenbarelsetältet.
7. När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
8. och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde
hemsökelsen bland Israels barn.
9. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
tusen.
10. Och HERREN talade till Mose och sade:
11. »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
nitälskan förgjort Israels barn.
12. Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
13. och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
för Israels barn.»
14. Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
för en familj bland simeoniterna.
15. Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.
16. Och HERREN talade till Mose och sade:
17. »Angripen midjaniterna och slån dem.
18. Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»
Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet
Ny mönstring av Israels stammar, på
Moabs hedar.
1. Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
prästen Arons son, och sade:
2. »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
stridbara män i Israel.»
3. Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
4. »De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas.» Så
hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
ut ur Egyptens land.
5. Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn voro: Av Hanok
hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
6. av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
7. Dessa voro rubeniternas släkter. Och de av dem som inmönstrades
utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
8. Men Pallus söner voro Eliab.
9. Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
sig upp emot HERREN,
10. varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
11. Men Koras söner omkommo icke.
12. Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas
släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt,
13. av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt.
14. Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.
15. Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas
släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt,
16. av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt,
17. av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt.
18. Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades,
fyrtio tusen fem hundra.
19. Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
land.
20. Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
21. Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
hamuliternas släkt.
22. Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
sjuttiosex tusen fem hundra.
23. Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas
släkt, av Puva puniternas släkt,
24. av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt.
25. Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades,
sextiofyra tusen tre hundra.
26. Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
27. Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
inmönstrades, sextio tusen fem hundra.
28. Josefs barn, efter deras släkter voro Manasse och Efraim.
29. Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde
Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt.
30. Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek
helekiternas släkt,
31. av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt,
32. av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt.
33. Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast
döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka
och Tirsa.
34. Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades
utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.
35. Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
tahaniternas släkt.
36. Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
37. Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.
Dessa voro Josefs barn, efter deras släkter.
38. Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
släkt,
39. av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
40. Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
naamiternas släkt.
41. Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.
42. Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
släkt. Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
43. Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.
44. Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av
Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt.
45. Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel
malkieliternas släkt.
46. Och Asers dotter hette Sera.
47. Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som
inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.
48. Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas
släkt, av Guni guniternas släkt,
49. av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt.
50. Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.
51. Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sex hundra ett
tusen sju hundra trettio.
52. Och HERREN talade till Mose och sade:
53. Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
antal.
54. Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
efter antalet av dess inmönstrade.
55. Men genom lottkastning skall landet utskiftas. Efter namnen på
sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
56. Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
arvedel sig tillskiftad.
57. Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
släkt, av Merari merariternas släkt.
58. Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
släkt. Men Kehat födde Amram.
59. Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
syster Mirjam.
60. Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
61. Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
främmande eld inför HERRENS ansikte.
62. Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver. De hade nämligen
icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
arvedel var given åt dem bland Israels barn.
63. Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
emot Jeriko.
64. Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
Sinais öken,
65. ty om dem hade HERREN sagt: »De skola döden dö i öknen.» Därför
var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
Nuns son.
Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet
Selofhads döttrar. Josua förordnad att
efterträda Mose.
1. Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
Manasses, Josefs sons, släkter. Och hans döttrar hette Mahela,
Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
2. Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
uppenbarelsetältet, och sade:
3. »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
synd, och han hade inga söner.
4. Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
han icke hade någon son? Giv åt oss en besittning ibland vår
faders bröder.»
5. och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
6. Då talade HERREN till Mose och sade:
7. »Selofhads döttrar hava talat rätt. Du skall giva också dem en
arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
faders arvedel övergå till dem.
8. Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
hans dotter.
9. Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
åt hans bröder.
10. Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
åt hans faders bröder.
11. Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
skall då taga den i besittning.»
Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
har bjudit Mose.
12. Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så
skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
13. Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
14. detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.» Detta
gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.
15. Och Mose talade till HERREN och sade:
16. »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
över menigheten,
17. som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»
18. HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
19. Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
20. och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
hela menighet må lyda honom.
21. Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
för att denne genom urims[1] dom må hämta svar åt honom inför
HERRENS ansikte. Efter hans ord skola de draga ut och vända
åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
menigheten.»
22. och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
23. Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.
[1] Se Urim och tummim i Ordförkl.
Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet
Lagar om de dagliga offren och
högtidsoffren.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
3. Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
beständigt.
4. Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
5. och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja av stötta oliver.
6. Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
7. Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
dryck utgjutas åt HERREN.
8. Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
9. Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
10. Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.
11. Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
12. så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med olja, såsom spisoffer till väduren,
13. och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
14. Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
fjärdedels hin till vart lamm. Detta är nymånadsbrännoffret, som
skall offras i var och en av årets månader.
15. Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
drickoffer.
16. Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
påsk.
17. Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
osyrat bröd, i sju dagar.
18. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
19. Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
de vara.
20. Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
två tiondedels efa till väduren;
21. en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
lammen;
22. tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
försoning för eder.
23. Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
skolen I offra detta.
24. Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN. Jämte det
dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
drickoffer.
25. Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
ingen arbetssyssla skolen I då göra.
26. Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
27. Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
28. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
29. en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
30. tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
eder.
31. Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
I offra detta -- felfria skola djuren vara -- och därjämte
tillhörande drickoffer.
Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet
Fortsättning av offerlagarna.
1. Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. En
basunklangens dag skall den vara för eder.
2. Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
3. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
4. och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
5. tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
försoning för eder --
6. detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
7. På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
då göra.
8. Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm -- felfria
skola de vara --
9. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
10. en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
11. tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.
12. På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Då skolen I
fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
13. Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
fjorton årsgamla lamm -- felfria skola de vara --
14. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
15. en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
16. tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
drickoffer.
17. Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
18. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
19. tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
som hör till dem.
20. Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
21. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
22. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
23. Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
24. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet satt,
25. tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
26. Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
27. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
28. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
29. Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
30. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
31. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
32. Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
33. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
34. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
35. På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
36. Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
felfria lamm,
37. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
38. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
39. Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom
edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara
brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.
30:1. [1]
[1] 4 Mos 30:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN
hade bjudit honom.
Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet
Lagar om löften.
2. Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
är vad HERREN har bjudit:
3. om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
hans mun har talat.
4. Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
återhållsamhet i något stycke,
5. och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
gällande kraft.
6. Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
eftersom hennes fader sade nej till henne.
7. Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
8. och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
9. Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
skall förlåta henne det.
10. Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.
11. Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
12. och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom --
icke säger nej till henne -- så skola alla hennes löften hava
gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
13. Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
14. Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
hennes man kan ock upphäva dem.
15. Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
16. Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.
17. Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet
mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan
en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i
sin faders hus.
Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet
Hämnd på midjaniterna. Fördelning av
bytet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
samlas till dina fäder.
3. Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
HERRENS hämnd på Midjan.
4. Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
I sända ut i striden.»
5. Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
tusen man, väpnade till strid.
6. Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
7. Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
Mose, och dräpte allt mankön.
8. Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
svärd.
9. Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
deras övriga gods togo de såsom byte.
10. Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
tältläger brände de upp i eld.
11. Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
människor och boskap.
12. Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.
13. Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
gingo dem till mötes utanför lägret.
14. Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
15. Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
16. Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
17. Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
haft med män, med mankön, att skaffa.
18. Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
dem mån I låta leva för eder räkning.
19. Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar.
20. Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
eder.»
21. Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
22. Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
23. allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
24. Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
därefter fån I gå in i lägret.
25. Och HERREN talade till Mose och sade:
26. Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
för menighetens familjer;
27. sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
28. Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
skatt åt HERREN.
29. Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
30. Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
iakttaga vid HERRENS tabernakel.
31. Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
Mose.
32. Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
33. av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
34. av åsnor sextioett tusen,
35. och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
36. Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
tusen fem hundra,
37. varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
38. av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
sjuttiotvå;
39. av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
sextioen;
40. av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
personer.
41. Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
42. Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
hade avskilt från krigsfolkets,
43. denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
hundra trettiosju tusen fem hundra,
44. av fäkreatur trettiosex tusen,
45. av åsnor trettio tusen fem hundra
46. och av människor sexton tusen.
47. Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
Mose.
48. Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
49. Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
fattas bland oss.
50. Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
51. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
klenoder.
52. Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
femtio siklar.
53. Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
54. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
ansikte.
Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet
Rubens och Gads stammar samt ena hälften
av Manasse stam få till besittning landet
öster om Jordan.
1. Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
funno de att detta var en trakt för boskap.
2. Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
3. »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
Beon,
4. det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
5. Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
slippa att gå över Jordan.»
6. Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
7. Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
8. Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
för att bese landet:
9. sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
HERREN hade givit åt dem.
10. Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
11. 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt
hava efterföljt mig
12. ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
13. Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
14. Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
15. Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
detta folk.»
16. Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
17. Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
så vara skyddade mot landets inbyggare.
18. Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
var och en sin arvedel.
19. Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
20. Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
eder inför HERREN till kriget,
21. så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
22. om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
23. Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
24. Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
25. Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
26. Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
bliva kvar här i Gileads städer.
27. Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»
28. Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
stammar.
29. Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
landet Gilead till besittning.
30. Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
31. Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
32. Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»
33. Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
och dessas områden, landets städer runt omkring.
34. Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
35. Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
36. Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
37. Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
38. Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma.
Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
39. Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
40. Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
där.
41. Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
kallade dem Jairs byar.
42. Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
kallade det Noba, efter sitt eget namn.
Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet
Israeliternas lägerplatser under
ökenvandringen.
1. Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
2. Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras
lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:
3. De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
4. under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
gudar.
5. Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
Suckot.
6. Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
7. Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
8. Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
Mara.
9. Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
där.
10. Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
11. Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
12. Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
13. Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
14. Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
fanns intet vatten åt folket att dricka.
15. Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
16. Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
Kibrot-Hattaava.
17. Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
18. Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
19. Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
20. Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
21. Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
22. Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
23. Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
24. Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
25. Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
26. Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
27. Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
28. Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
29. Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
30. Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
31. Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
32. Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
Hor-Haggidgad.
33. Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
34. Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
35. och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
36. Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
det är Kades.
37. Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
gränsen till Edoms land.
38. Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
månaden.
39. Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
berget Hor.
40. Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
41. Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
42. Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
43. Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
44. Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
Moabs gräns.
45. Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
46. Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
Almon-Diblataima.
47. Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
Abarimbergen, framför Nebo.
48. Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
49. Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
till Abel-Hassitim på Moabs hedar.
50. Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
51. Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
Jordan, in i Kanaans land,
52. skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
skolen I ödelägga.
53. Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
jag givit landet till besittning.
54. Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
arvedel åt eder.
55. Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
56. Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
dem.
Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet
Landets gränser bestämmas. Skiftesmän
utses.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn och säg till dem:
När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
gränser nå.
3. Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
Salthavet.
4. Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå
vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
5. Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
ut vid havet.
6. Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.
7. Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
8. Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
9. Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.
10. och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
Hasar-Enan fram till Sefam.
11. Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
Kinneretsjön, österut.
12. Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.
Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.
13. Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
stammarna och den ena halva stammen.
14. Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
15. Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
16. Och HERREN talade till Mose och sade:
17. Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
son;
18. vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
landet,
19. och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
20. av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
21. av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
22. av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
23. av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
son,
24. och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
25. av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
26. av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
27. av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
28. av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
29. Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
Israels barn i Kanaans land.
Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet
Leviternas fyrtioåtta städer. Sex
fristäder. Lagar om dråpare.
1. Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
2. Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
3. Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
alla deras övriga djur.
4. Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
5. Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
6. Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
7. så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
8. Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt
leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
arvedel han själv har fått.
9. Och HERREN talade till Mose och sade:
10. Tala till Israels barn och säg till dem:
När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
11. skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
någon må kunna fly.
12. Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
till rätta inför menigheten.
13. Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
14. Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
15. dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
har dödat någon må kunna fly.
16. Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
17. Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
18. Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
19. Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
honom må han döda honom.
20. Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
mod kastar något på honom; så att han dör,
21. eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
träffar på honom
22. Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
vara må;
23. eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
24. då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
25. Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
helig olja smorde översteprästen dör.
26. Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
flytt,
27. och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
honom.
28. Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
tillbaka till den ort där han har sin besittning.
29. Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta.
30. Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
att man skall kunna döma någon till döden.
31. I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
till döden, utan han skall straffas med döden.
32. Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
landet.
33. I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
utgjutit det.
34. I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
barn.
Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet
Selofhads döttrars giftermål.
1. Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt -- Gileads,
som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter --
trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
huvudmän för Israels barns familjer.
2. De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
hans döttrar.
3. Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
4. När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»
5. Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
»Josefs barns stam har talat rätt.
6. Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
7. Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
var och en sin fädernestams arvedel.
8. Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
arvedel.
9. Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
arvedel.»
10. Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
11. Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
sig med sina farbröders söner.
12. De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
stam.
13. Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels
barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet
Mose talar till folket om vad som har
skett under ökenvandringen.
1. Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab
2. -- elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
Kades-Barnea.
3. I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i
månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
hade bjudit honom tala till dem.
4. Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
vid Edrei.
5. På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna
lagutläggning och sade:
6. HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
haven I uppehållit eder vid detta berg.
7. Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
Kustlandet vid havet -- in i kananéernas land och upp på Libanon,
ända till den stora floden, floden Frat.
8. Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta
land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»
9. Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
ensam bära eder.
10. HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
såsom stjärnorna på himmelen.
11. Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
välsigna eder, såsom han har lovat eder.
12. Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
och edert tvistande?
13. Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
eder.»
14. I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
15. Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
stammar.
16. Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
rättvist mellan dem.
17. I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för
någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende
bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
jag får höra det.»
18. Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
19. Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
och vi kommo så till Kades-Barnea.
20. Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.
21. Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp
och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
Frukta icke och var icke förfärad.»
22. Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
skola komma till.»
23. Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
för var stam.
24. Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
till Druvdalen och bespejade landet.
25. Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin
berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
vill giva oss är gott.»
26. Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
HERRENS, eder Guds, befallning.
27. Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
amoréernas hand och så förgöra oss.
28. Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra
hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än
vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
sågo där också anakiter.'»
29. Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
för dem.
30. HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
ögon,
31. och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
ända till dess att I nu haven kommit hit.»
32. Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
33. som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
gå, och om dagen i molnskyn.
34. Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
sade:
35. »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få
se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
36. ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
därför att han i allt har efterföljt Herren.»
37. Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke
heller du skall komma ditin.
38. Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
Israel såsom arv.
39. Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
de skola taga det i besittning.
40. Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
41. Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog
sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.
42. Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
fiender.»
43. Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
upp mot bergsbygden.
44. Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
Seir och drevo eder ända till Horma.
45. Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men
HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.
46. Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet
Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab
och Ammon angripas icke; amoréen Sihon
besegras.
1. Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
bergsbygd.
2. Och HERREN talade till mig och sade:
3. »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
4. Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
5. I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
Esau.
6. Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
7. HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
fattats dig.
8. Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
vägen till Moabs öken.
9. Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
Lots barn till besittning.
10. (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
folk, sådant som anakiterna.
11. Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
moabiterna kalla dem eméer.
12. I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
Herren hade givit dem till besittning.)
13. Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över
bäcken Sered.
14. Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under
denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
15. Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.
16. Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
17. talade HERREN till mig och sade:
18. »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
19. och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
besittning.
20. (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
21. De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
och bosatte sig i deras land.
22. På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
sig i deras land, där de bo ännu i dag.
23. Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
bosatte sig i deras land.)
24. Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har
givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
25. Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
26. Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
27. »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att
vika av vare sig till höger eller till vänster.
28. Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
allenast att få tåga vägen fram härigenom
29. -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över
Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
30. Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
hand, såsom ock nu har skett.
31. Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det,
så att du får hans land till besittning.»
32. Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
Jahas.
33. Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
jämte hans söner och allt hans folk.
34. Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
ingen slippa undan.
35. Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
vi intogo.
36. Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
37. Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
HERREN, vår Gud, hade så bjudit.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 3 Kapitlet
Fortsättning av Moses tal: de tre
östjordanska stammarnas arvslotter;
Moses ord till Josua; hans bön att få
komma in i Kanaan.
1. Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
oss, till Edrei.
2. Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
3. Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
slippa undan.
4. Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
i Basan.
5. Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder.
6. Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
till spillo, så ock kvinnor och barn.
7. Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
8. Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
till berget Hermon
9. -- vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
kallas för Senir --
10. alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.
11. Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.
12. När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.
13. Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
detta kallas rafaéernas land.
14. Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
kallade han landet -- nämligen Basan -- för Jairs byar, såsom
det heter ännu i dag.
15. Och åt Makir gav jag Gilead.
16. Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
till Arnons dal, till dalens mitt -- den utgjorde gränsen -- och
till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,
17. vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.
18. Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har
givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som
ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
bröder, Israels barn.
19. Allenast edra hustrur och barn och eder boskap -- jag vet ju att
I haven mycken boskap -- må stanna kvar i de städer som jag har
givit eder,
20. till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
och en till sin besittning.»
21. Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon
sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
drager fram.
22. Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
för eder.»
23. Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
24. »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
som du?
25. Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.»
26. Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala
icke vidare till mig om denna sak.
27. Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
över denna Jordan skall du icke komma.
28. Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
såsom arv det land du ser.»
29. Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 4 Kapitlet
Fortsättning av Moses tal: förmaningar
till folket. Tre fristäder.
1. Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
fäders Gud, vill giva eder.
2. I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
Guds, bud, som jag giver eder.
3. I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
som följde efter Baal-Peor.
4. Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
i dag.
5. Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
nu kommen, för att taga det i besittning.
6. I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra
alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
förståndigt folk är detta stora folk.»
7. Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?
8. Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger
eder?
9. Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
dina barnbarn:
10. vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
detsamma.»
11. Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
och töcken.
12. Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
ingen gestalt, I hörden allenast en röst.
13. Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
stentavlor.
14. Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
dragen, till att taga det i besittning.
15. Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
eder själva.
16. så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
man eller av kvinna.
17. eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
fågel som flyger under himmelen,
18. eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
under jorden.
19. Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
till deras del.
20. Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
såsom nu har skett.
21. Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
22. Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.
23. Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
bild.
24. Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud.
25. Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
förtörnen honom,
26. då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
leva där, utan skolen förvisso förgöras.
27. Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
HERREN skall föra eder.
28. Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.
29. Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.
30. När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.
31. Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta
eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
ingått med dina fäder och med ed bekräftat.
32. Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,
33. om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
hört, och dock har blivit vid liv,
34. eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
med eder i Egypten, inför dina ögon.
35. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
Gud, och ingen annan än han.
36. Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
har hört hans ord ur elden.
37. Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
Egypten,
38. och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
arvedel, såsom nu har skett,
39. därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;
40. och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig för all tid.
41. Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
östra sidan,
42. till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
bliva vid liv.
43. De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.
44. Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,
45. dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten,
46. på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten.
47. Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
östra sidan,
48. från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
är Hermon,
49. och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 5 Kapitlet
Förbundet på Horeb. De tio budorden.
Mose inför Herren på berget.
1. Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:
Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.
2. HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
3. Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.
4. Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
5. Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
berget. Han sade:
6. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
7. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
8. Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
jorden.
9. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
10. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.
11. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
12. Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
har bjudit dig.
13. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
14. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
hava ro såväl som du.
15. Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
sabbatsdagen.
16. Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
17. Du skall icke dräpa.
18. Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.
19. Du skall icke heller stjäla.
20. Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
21. Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du
skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
din nästa.
22. Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
mig.
23. När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
stammar, så ock edra äldste.
24. Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
låta henne bliva vid liv.
25. Varför skola vi då likväl dö? Denna stora eld kommer ju att
förtära oss. Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
måste vi dö.
26. Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
liv?
27. Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
vi höra det och göra därefter.»
28. Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
dig. De hava rätt i allt vad de hava talat.
29. Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
alla mina bud alltid! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
evinnerligen.
30. Gå nu och säg till dem: 'Vänden tillbaka till edra tält.'
31. Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
till besittning.»
32. Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder. I
skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster.
33. På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
besittning.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 6 Kapitlet
Plikter mot Herren.
1. Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning --
2. detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
leva.
3. Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig -- ett land som
flyter av mjölk och honung.
4. Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en.
5. Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av
all din själ och av all din kraft.
6. Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.
7. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när
du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig
och när du står upp.
8. Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de
skola vara såsom ett märke på din panna.
9. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
portar.
10. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig -- stora och vackra städer, som du icke har byggt,
11. och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
olivplanteringar, som du icke har planterat -- och när du då
äter och bliver mätt,
12. så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
ur Egyptens land, ur träldomshuset.
13. HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
vid hans namn skall du svärja.
14. I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
som bo runt omkring eder,
15. ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden.
16. I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
Massa.
17. I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
och stadgar som han hat givit dig.
18. Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
besittning,
19. därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
HERREN har lovat.
20. När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?»
21. då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten.
22. Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
på Farao och hela hans hus inför våra ögon.
23. Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder.
24. Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett.
25. Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
såsom han har bjudit oss.»
Femte Mosebok (Deuteronomium), 7 Kapitlet
Befallning om kananéernas
tillspillogivning.
1. När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går,
för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora
folk -- hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna,
perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och
mäktigare än du --
2. när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då
skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med
dem eller visa dem nåd.
3. Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke
giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till
hustrur åt dina söner.
4. Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och
tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder
och han skall med hast förgöra dig.
5. Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren
och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och
bränna upp deras beläten i eld.
6. Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har
HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför
alla andra folk på jorden.
7. Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som
HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre
än alla andra folk;
8. utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som
han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark
hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den
egyptiske konungens, hand.
9. Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den
trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill
tusende led, när man älskar honom och håller hans bud,
10. men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata
honom. Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan
förskoning vedergäller han dem.
11. Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver
dig, och gör efter dem.
12. Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem,
så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och
sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder.
13. Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din
marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs
avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig.
14. Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män
och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din
boskap.
15. Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av
Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han
lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem
som hata dig.
16. Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du
utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. Du skall icke
heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig.
17. Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag;
huru skall jag kunna fördriva dem?»,
18. så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN,
din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna,
19. på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de
tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed
HERREN, din Gud, förde dig ut. På samma sätt skall HERREN, din
Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för.
20. Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till
dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit
utrotade.
21. Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt
ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud.
22. Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men
blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det
att vilddjuren icke må föröka sig till din skada.
23. HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor
förvirring bland dem, till dess att de förgöras.
24. Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall
utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under
himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har
förgjort dem.
25. Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld. Du skall icke hava
begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och
icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må
snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud.
26. Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det
att du icke också själv må bliva given till spillo. Du skall
räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet
till spillo.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 8 Kapitlet
Herrens välgärningar mot Israel under
ökenvandringen. Varning för övermod och
ogudaktighet.
1. Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
fäder.
2. Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke.
3. Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
allt det som utgår av HERRENS mun.
4. Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
icke under dessa fyrtio år.
5. Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
dig, såsom en man fostrar sin son;
6. och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
hans vägar och fruktar honom.
7. Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
dalar och på berg,
8. ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung,
9. ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
vars berg du skall bryta koppar.
10. Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
din Gud, för det goda land som han har givit dig.
11. Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
dig.
12. Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
dem,
13. när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
och guld förökas, och allt annat du har förökas,
14. då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
15. och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan,
16. och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
icke visste av -- detta på det att han skulle tukta dig och
pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott.
17. Du må icke säga vid dig själv: »Min egen kraft och min hands
styrka har förskaffat mig denna rikedom»,
18. utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
förbund som han med ed har ingått med dina fäder -- såsom och
hittills har skett.
19. Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
att I förvisso skolen förgås.
20. På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
röst.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet
Israels olydnad under ökenvandringen.
1. Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
och befästa upp mot himmelen,
2. anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
barn!»
3. Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
lovat dig.
4. Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa
hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
för dig.
5. Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
6. Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
7. Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
HERREN.
8. Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
att han ville förgöra eder.
9. När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
utan att äta och utan att dricka.
10. Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
voren församlade där.
11. Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
12. Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den
väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
13. Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
folk är ett hårdnackat folk.
14. Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
15. Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
16. Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
17. Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
18. Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
19. Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
eder. Och HERREN hörde mig även denna gång.
20. Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
honom, och jag bad då jämväl för Aron.
21. Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
från berget.
22. I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
HERREN.
23. Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
24. Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
jag lärde känna eder.
25. Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
ville förgöra eder.
26. Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
27. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
28. på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
ut och lät dem dö i öknen.'
29. De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
stora kraft och din uträckta arm.»
Femte Mosebok (Deuteronomium), 10 Kapitlet
De nya tavlorna. Arons död.
Avskiljandet av Levi stam. Uppmaning
till lydnad mot Herrens bud.
1. På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
berget; gör dig och en ark av trä.
2. Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
arken.»
3. Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
likadana som de förra voro. Och jag steg upp på berget och hade
med mig de två tavlorna.
4. Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
den dag då I voren församlade där. Och HERREN gav dem åt mig.
5. Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
såsom HERREN hade bjudit mig.
6. Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
till Mosera. Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
som Eleasar blev präst i hans ställe.
7. Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från Gudgoda,
och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
vattenbäckar.
8. På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
att göra ännu i dag.
9. Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom.
10. Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
HERREN ville icke fördärva mig.
11. Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
besittning det land som jag med ed har lovat deras fäder att
giva dem.»
12. Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ,
13. så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl?
14. Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
jorden och allt vad därpå är;
15. men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
bland alla folk, såsom I nu själva sen.
16. Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
hårdnackade.
17. Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
anseende till personen och icke tager mutor;
18. som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
främlingen och giver honom mat och kläder.
19. Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
främlingar i Egyptens land.
20. HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja.
21. Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
och underbara gärningar som du med egna ögon har sett.
22. Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
stjärnor.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 11 Kapitlet
Fortsatt uppmaning till lydnad mot
Herrens bud.
1. Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder
dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid.
2. Och besinnen i dag -- jag talar nu icke om edra barn, som icke
hava förnummit och sett det -- huru HERREN, eder Gud, har
fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans
uträckta arm,
3. de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao,
konungen i Egypten, och med hela hans land,
4. och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och
vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de
förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu
icke mer äro till;
5. och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen
hit,
6. och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons,
söner, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras
hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta
mitt i hela Israel.
7. Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som
HERREN har gjort.
8. Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I
med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu
dragen, för att taga det i besittning,
9. och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har
lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett
land som flyter av mjölk och honung.
10. Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är
icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du
måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i
en köksträdgård;
11. nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är
ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom
himmelens regn,
12. ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket
HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse
till årets slut.
13. Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken
HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av
all eder själ,
14. så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och
vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din
olja.
15. Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta
och bliva mätt.
16. Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva
förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och
tillbedjen dem;
17. ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall
tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke
giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det
goda land som HERREN vill giva eder.
18. Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert
sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och
de skola vara såsom ett märke på eder panna;
19. och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när
du sitter i ditt hus och när du står upp.
20. och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
portar;
21. på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN
med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som
himmelen välver sig över jorden.
22. Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter
dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på
hans vägar och hållen eder till honom,
23. då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen
underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I.
24. Var ort eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till
Libanon, ifrån floden -- floden Frat -- ända till Västra havet
skall edert område sträcka sig.
25. Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för
eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I
beträden, såsom han har lovat eder.
26. Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse:
27. välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag
giver eder,
28. och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan
viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen efter
andra gudar, som I icke kännen.
29. Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit
du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget
Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen
för förbannelsen.
30. (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom
Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal,
bredvid Mores terebintlund.)
31. Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i
besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I
skolen taga det i besittning och bo där.
32. Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger
eder, och gören efter dem.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 12 Kapitlet
Gudstjänsten bunden vid en enda plats.
Varning för avguderi.
1. Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga
i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till
besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem.
2. I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I
fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett
på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd.
3. I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och
bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten,
och I skolen utrota deras namn från sådana platser.
4. När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de,
5. utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra
stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka
och dit skall du gå.
6. Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder
tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra
löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra
fäkreatur och eder småboskap.
7. Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och
glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat,
allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast;
8. I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom
tyckes vara rättast.
9. I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som
HERREN, din Gud, vill giva dig.
10. Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN,
eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit
eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i
trygghet,
11. då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till
boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra
brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära
fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I
loven HERREN.
12. Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte,
med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och
med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott
eller arvedel med eder.
13. Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan
plats som kan falla din in;
14. nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där
skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad
jag eljest bjuder dig.
15. Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom
vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som
HERREN, din Gud, giver dig. Både den som är oren och den som är
ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
16. Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden
såsom vatten.
17. Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd,
ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina
fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer
som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din
hand bär fram såsom offergärd;
18. utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN,
din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din
dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor
inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din
Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat.
19. Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever
i ditt land.
20. Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område,
såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött» -- ifall
det nu lyster för dig att äta kött -- så må du då äta kött, så
mycket dig lyster.
21. Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa
sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med
vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den
småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom
dina portar, så mycket av din lyster.
22. Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller
hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav.
23. Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty
blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet.
24. Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom
vatten.
25. Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina
barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon.
26. Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer,
dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer.
27. Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på
HERRENS, din Guds, altare. Av dina slaktoffer däremot skall väl
blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du
äta.
28. Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för
att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid,
när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon.
29. När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu
kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har
fördrivit dessa och bosatt dig i deras land,
30. tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer
dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter
deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin
gudstjänst? Så vill också jag göra.»
31. Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN,
din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han
hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så
långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina
gudar.
32. Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra. Du skall
icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 13 Kapitlet
Om förförelse till avguderi.
1. Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
utlovar åt dig något tecken eller under,
2. och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
tjäna andra gudar, som I icke kännen»,
3. så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
edert hjärta och av all eder själ.
4. HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
tjäna, och till honom skolen I hålla eder.
5. Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
dig att vandra. Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
6. Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
varken du eller dina fäder hava känt»
7. -- gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra --
8. så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom. Du
skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
undseende med honom,
9. utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand.
10. Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
Egyptens land, ur träldomshuset.
11. Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
icke mer göra något sådant ont bland dig.
12. Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
giva dig till att bo i, berättar
13. att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
gudar, som I icke kännen»,
14. så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
blivit förövad bland dig,
15. så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
skall du slå med svärdsegg.
16. Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp.
17. Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
han med ed har lovat dina fäder att göra,
18. om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
HERRENS, din Guds, ögon.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 14 Kapitlet
Förbjudna sorgetecken. Rena och orena
djur. Tionde.
1. I ären Herrens, eder Guds, barn. I skolen icke rista några
märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon
död;
2. ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig
har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla
andra folk på jorden.
3. Du skall icke äta något som är en styggelse.
4. Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäkreatur, får och
getter, hjort,
5. gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och
semer,
6. alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna
i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I
äta.
7. Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av
dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen,
ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för
eder som orena;
8. svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall
gälla för eder såsom orent. Av dessa djurs kött skolen I icke
äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar.
9. Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
som har fenor och fjäll fån I äta.
10. Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall
gälla för eder så som orent.
11. Alla rena fåglar fån I äta.
12. Men dessa fåglar skolen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen,
13. raafågeln, falken, gladan med dess arter,
14. alla slags korpar efter deras arter,
15. strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
16. ugglan, uven tinsemetfågeln,
17. pelikanen, asgamen, dykfågeln,
18. hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.
19. Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de
skola icke ätas.
20. Men alla rena flygande djur fån I äta.
21. I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom
dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må
du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat
HERREN, din Gud.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
22. Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
din åker,
23. och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
säd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
fäkreatur och din småboskap; ty du skall lära att frukta Herren,
din Gud, alltid.
24. Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig -- då nu Herren,
din Gud, välsigna dig --
25. så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer.
26. Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltid där inför
HERRENS, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.
27. Och leviten som bor inom dina portar skall du då icke glömma
bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig.
28. Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
du har fått i avkastning under det året och lägga upp det inom
dina städer.
29. Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
mätta. Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
i alla dina händers verk, i allt vad du gör.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 15 Kapitlet
Friår. Det förstfödda bland husdjuren.
1. Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
2. Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
lånat något åt sin nästa skall då efterskänka sin fordran. Han
får då icke kräva sin nästa och broder, ty ett HERRENS friår
har då blivit utlyst.
3. En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
broder, skall du efterskänka det.
4. Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig till besittning, såsom din arvedel,
5. allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
dessa bud som jag i dag giver dig och gör efter dem.
6. Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
skola icke råda över dig.
7. Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
denne din fattige broder,
8. utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
honom vad han behöver i sin brist.
9. Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
vila på dig.
10. Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
du företager dig.
11. Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
arma och fattiga som du har i ditt land.
12. Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
13. och när du släpper honom fri ur din tjänst, skall du icke låta
honom gå med tomma händer.
14. Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
loge och från din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
välsignat dig skall du giva honom.
15. Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
land, och att Herren, din Gud, har förlossat dig; därför bjuder
jag dig detta i dag.
16. Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
har haft det gott hos dig,
17. så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen. Med din
tjänarinna skall du göra på samma sätt.
18. Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng. Så skall
Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör.
19. Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
ditt arbete begagna det som är förstfött bland dina fäkreatur,
icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
din småboskap.
20. Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
vart år äta det på den plats som Herren utväljer.
21. Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
din Gud.
22. Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
23. Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
jorden såsom vatten.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 16 Kapitlet
De tre stora högtiderna. Domare. Aseror
och stoder.
1. Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påskhögtid;
ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
natten.
2. Du skall då slakta påskoffer åt Herren. din Gud, av småboskap
och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
sitt namn.
3. Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
osyrat bröd därtill, betryckets bröd. Ty med hast måste du draga
ut ur Egyptens land. I alla dina livsdagar må du därför komma
ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.
4. I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen.
5. Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
som Herren, din Gud, vill giva dig,
6. utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
Egypten.
7. Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
till dina hyddor.
8. I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
något arbete.
9. Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
skära säden skall du räkna sju veckor.
10. Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
Gud, har givit dig.
11. Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
faderlöse och änkan som du har hos dig.
12. Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.
13. Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
avkastningen av din loge och av din vinpress.
14. Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar.
15. I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
och du skall vara uppfylld av glädje.
16. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram
inför Herrens ansikte,
17. utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.
18. Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
stammar; de skola döma folket med rättvis dom.
19. Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
visas ögon och förvrida de rättfärdigas sak.
20. Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
giva dig.
21. Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt
dig;
22. icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
Herren, din Gud.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 17 Kapitlet
Straff för avguderi. Föreskrifter om
domare och konungar.
1. Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud.
2. Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund,
3. och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
bud,
4. och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel,
5. så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
onda gärning ut till din stadsport det må nu vara en man eller
en kvinna-och stena den skyldige till döds.
6. Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.
7. Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
ont är.
8. Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
Gud, utväljer,
9. och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
dig vad som är rätt.
10. Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
Herren utväljer. skall du göra; du skall i alla stycken hålla
och göra vad de lära dig.
11. Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
för dig skall du göra. Från det som de förkunna för dig skall du
icke vika av, vare sig till höger eller till vänster.
12. Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är.
13. Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
göra sig skyldiga till sådan förmätenhet.
14. När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
hava»,
15. så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
utväljer. En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
är din broder.
16. Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
väg.»
17. Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
skaffa sig alltför mycket silver och guld.
18. Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
därav åt sig i en bok.
19. Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
efter dem.
20. Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 18 Kapitlet
Prästernas inkomster. Hednisk
vidskepelse och falska profeter.
1. De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
hans arvedel skola de hava sitt underhåll.
2. De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
deras arvedel, såsom han har sagt dem.
3. Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
vommen.
4. Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
av dina fårs ull skall du giva honom.
5. Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
Herrens namn.
6. Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer,
7. och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte.
8. De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv.
9. När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.
10. Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
teckentydning eller svartkonst eller häxeri,
11. ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.
12. Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.
13. Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
14. Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
tillstatt sådant.
15. En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
till.
16. Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
17. Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
18. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
19. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
namn, så skall jag själv utkräva det av honom.
20. Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
namn, den profeten skall dö.
21. Och om du säger vid dig själv: 'Huru skola vi känna igen det som
icke är talat av HERREN?',
22. så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
han har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
det; du skall icke frukta för honom.»
Femte Mosebok (Deuteronomium), 19 Kapitlet
Fristäder. Råmärken. Vittnesmål.
1. När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
i deras städer och i deras hus,
2. då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
3. Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
dig till arvedel. Så skall du göra, för att var och en som har
dräpt någon må kunna fly dit.
4. Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
vilja, och utan att förut hava burit hat till honom
5. -- såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
dör -- då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
bliva vid liv.
6. Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.
7. Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
avskilja åt dig.»
8. Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
sagt att han skulle giva åt dina fäder --
9. om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre,
10. för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
komma att vila på dig.
11. Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
flyr till någon av dessa städer,
12. då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
dö.
13. Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
må gå dig väl.
14. Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
15. Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
synd som någon kan hava begått. Efter två eller efter tre
vittnens utsago skall var sak avgöras.
16. Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
mot honom angående någon förbrytelse,
17. så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
de män som på den tiden äro präster och domare.
18. Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
broder,
19. så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
20. Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
icke vidare göra något sådant ont bland eder.
21. Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 20 Kapitlet
Krigslagar.
1. Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
och vagnar och ett folk som är större än du. så skall du dock
icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
fört dig upp ur Egyptens land.
2. När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
och tala till folket;
3. han skall säga till dem: »Hör, Israel! I stån nu färdiga att gå
i strid mot edra fiender. Edra hjärtan vare icke försagda;
frukten icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för
dem,
4. ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
eder mot edra fiender och giva eder seger.»
5. Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
det, så må han vända tillbaka hem, för att icke. om han faller
i striden, en annan må komma att inviga det.
6. Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
att hämta första skörden av den.
7. Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
till sig.»
8. Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.»
9. Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
spetsen för folket.
10. När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
först tillbjuda den fred.
11. Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
dig och vara dina tjänare.
12. Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
dig, så må du belägra den.
13. Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
allt mankön där med svärdsegg.
14. Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
och du må då njuta av det rov som HERREN. din Gud, låter dig
taga från dina fiender.
15. Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
dig, och som icke höra till dessa folks städer.
16. Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
anda har bliva vid liv,
17. utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
18. Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud.
19. Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
belägras av dig.
20. Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
fientliga staden, till dess att den faller
Femte Mosebok (Deuteronomium), 21 Kapitlet
Mord av obekant gärningsman. Äktenskap
med fången kvinna. Förstfödslorätt.
Vanartig son. Hängd missdådares kropp.
1. Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning
en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man
icke vet vem som har dödat honom,
2. så skola dina äldste och dina domare gå ut och mäta upp
avståndet från platsen där den ihjälslagne påträffas till de
städer som ligga där runt omkring.
3. Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola
taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som
icke såsom dragare har gått under ok.
4. Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som
icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de
krossa nacken på kvigan.
5. Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN,
din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att
välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla
tvister och alla misshandlingsmål behandlas.
6. Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där
den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan
på vilken man hade krossat nacken i dalen;
7. och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit
detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet.
8. Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt
icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.» Så
bliver denna blodskuld dem förlåten.
9. Du skall skaffa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet,
ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon.
10. Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender,
giver dem i din hand, så att du tager fångar,
11. och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster
dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig,
12. så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt
huvud och ansa sina naglar.
13. Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall
bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads
tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon
bliver din hustru.
14. Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta
henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för
penningar. Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då
du nu har kränkt henne.
15. Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han
försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar
som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda,
16. så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom
såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till
förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den
förstfödde,
17. utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den
försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger. Ty
denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör
förstfödslorätten.
18. Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar
till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta
honom, ändå icke hör på dem,
19. så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut
till de äldste i staden, till stadens port.
20. Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är
vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan
är en frossare och drinkare.»
21. Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall
skaffa bort ifrån dig vad ont är. Och hela Israel skall höra det
och frukta.
22. Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så
bliver dödad och du hänger upp honom på trä,
23. så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten,
utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse
är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 22 Kapitlet
Föreskrifter om hjälpsamhet, mildhet mot
djur m. m. Kyskhetsbrott.
1. Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke
undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det
tillbaka till din broder.
2. Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet
vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall
vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du
lämna det tillbaka åt honom.
3. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med
hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som
din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke
draga dig undan.
4. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du
icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att
resa upp det.
5. En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall
en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en
styggelse för HERREN, din Gud.
6. Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på
marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna
eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna.
7. Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall
du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva.
8. När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn,
för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon
faller ned därifrån.
9. Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd
däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad
själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen.
10. Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans.
11. Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin
tillsammans.
12. Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som
du höljer dig i.
13. Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne, men
sedan får motvilja mot henne,
14. och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om
henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag
låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru»,
15. så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan
var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de
sitta i porten.
16. Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min
dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot
henne.
17. Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: 'Jag har icke
funnit tecknen till att din dotter var jungfru'; men här äro
tecknen till att min dotter var jungfru.» Och de skola breda ut
klädet inför de äldste i staden.
18. Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom.
19. Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka
han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut
ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans
hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han
lever.
20. Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
icke funnos,
21. då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev
otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
är.
22. Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
vad ont är.
23. Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
henne i staden och lägrar henne,
24. så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
25. Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade
flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så
skall mannen som lägrade henne ensam dö.
26. Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått
någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom
när en man överfaller en annan och dräper honom.
27. Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade
flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde
frälsa henne.
28. Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas,
29. så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
henne, så länge han lever.
30. Ingen skall taga sin faders hustru och lyfta på sin faders
täcke.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 23 Kapitlet
Föreskrifter om renhet i HERRENS
församling och i lägret. Lag om förrymda
slavar. Förbud mot tempelboleri och
ocker. Löften. Druv- och axplockning på
annans mark.
1. Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
stympning, skall komma in i HERRENS församling.
2. Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling.
3. Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
någonsin komma in i HERRENS församling --
4. detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
denne skulle förbanna dig.
5. Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
HERREN, din Gud, älskade dig.
6. Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
lycka.
7. Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
din broder. Egyptiern skall icke heller för dig vara en
styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling.
8. Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
församling.
9. När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
dig till vara för allt vad orent är.
10. Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret.
11. Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
ned, får han gå in i lägret. --
12. Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
avsides.
13. Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
åter täcka över din uttömning.
14. Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
och fördenskull vänder sig bort ifrån dig.
15. En träl som har flytt till dig från sin herre skall du icke
utlämna till hans herre.
16. Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
och du skall icke förtrycka honom.
17. Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
tempelbolare bland Israels söner.
18. Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
andra är en styggelse för HERREN, din Gud.
19. Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas.
20. Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig, må välsigna
dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning.
21. Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
det av dig, och synd kommer att vila på dig.
22. Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
därigenom synd att vila på dig.
23. Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
uttalat med din mun.
24. När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
lägga något i ditt kärl.
25. När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 24 Kapitlet
Frånskild hustru. Nygift man.
Föreskrifter angående pantning,
människotjuvnad, spetälska. De fattigas
rätt m. m.
1. Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
skickat bort henne från sitt hus,
2. och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
bliver en annans hustru,
3. och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
tagit henne till sin hustru dör,
4. då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
5. Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
honom. Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
den hustru han har tagit.
6. Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
pant, ty den så gör tager livet i pant.
7. Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
8. Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
lära eder. Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra.
9. Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
drogen ut ur Egypten.
10. Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
hans hus och taga pant av honom.
11. Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
bära ut panten till dig.
12. Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
till täcke, när du ligger och sover.
13. Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
HERREN, din Gud.
14. Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
dig i ditt land, inom dina portar.
15. Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
och så kommer synd att vila på dig.
16. Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
lida döden genom sin egen synd.
17. Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
och en änkas kläder skall du icke taga i pant;
18. du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
bjuder jag dig att iakttaga detta.
19. Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta
skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
alla dina händers verk.
20. När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
faderlöse och änkan.
21. När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
faderlöse och änkan.
22. Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 25 Kapitlet
Föreskrifter angående avstraffning inför
domstol, mildhet mot arbetsdjur,
svågeräktenskap, mått och vikt m. m.
Amaleks skuld.
1. Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
oskyldige och fälla den skyldige.
2. Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet.
3. Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
honom oskäligt många slag, flera än som sades.
4. Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
5. När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe.
6. Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.
7. Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
äkta mig i sin broders ställe.»
8. Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
tala med honom. Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
taga henne till äkta»,
9. så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
sin broders hus.»
10. Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
11. Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd,
12. så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
skonsamhet.
13. Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
och ett mindre,
14. ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
större och ett mindre.
15. Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig.
16. Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
var och en som gör orätt.
17. Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
Egypten,
18. huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
var trött och utmattad.
19. Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen. Förgät icke detta.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 26 Kapitlet
Förstlingsfrukt. Tionde.
1. När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där,
2. då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
din Gud, utväljer till boning åt sitt namn.
3. Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
giva oss.»
4. Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
inför HERRENS, din Guds, altare.
5. Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
»Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
ett stort, mäktigt och talrikt folk.
6. Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
lade hårt arbete på oss.
7. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck.
8. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
under.
9. Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
flyter av mjölk och honung.
10. Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
du, HERRE, har givit mig.» Och du skall sätta korgen ned inför
HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
Guds, ansikte.
11. Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
främlingen som bor hos dig.
12. När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
dina portar och blivit mätta,
13. då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
något av dina bud.
14. Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
för någon död. Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig.
15. Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.»
16. I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
hjärta och av all din själ.
17. Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
och rätter och lyssna till hans röst.
18. Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
alla hans bud;
19. på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 27 Kapitlet
Lagens stenar. Förbannelsen på berget
Ebal.
1. Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
alla de bud som jag i dag giver eder.
2. Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
dem med kalk.
3. På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig.
4. Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
skall bestryka dem med kalk.
5. Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn.
6. Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud.
7. Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
inför HERRENS, din Guds. ansikte.
8. Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
tydligt.»
9. Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
sade: »Var stilla och hör, Israel! I dag har du blivit HERRENS,
din Guds, folk.
10. Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
bud och stadgar, som jag i dag giver dig.»
11. Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
12. Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda. Isaskar,
Josef och Benjamin.
13. Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali.
14. Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
var man i Israel säga så:
15. Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
och som sedan i hemlighet sätter upp det. Och allt folket skall
svara och säga: »Amen.»
16. Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
moder. Och allt folket skall säga: »Amen.»
17. Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt
folket skall säga: »Amen.»
18. Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen. Och allt
folket skall säga: »Amen.»
19. Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: »Amen.»
20. Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
lyfter på sin faders täcke. Och allt folket skall säga: »Amen.»
21. Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
folket skall säga: »Amen.»
22. Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
eller sin moders dotter. Och allt folket skall säga: »Amen.»
23. Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder. Och allt folket
skall säga: »Amen.»
24. Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa. Och allt
folket skall säga: »Amen.»
25. Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
och utgjuta hans blod. Och allt folket skall säga: »Amen.»
26. Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
efter dem. Och allt folket skall säga: »Amen.»
Femte Mosebok (Deuteronomium), 28 Kapitlet
Välsignelse och förbannelse.
1. Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans
bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall
HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden.
2. Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa
dig när du hör HERRENS, din Guds, röst:
3. Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på
marken.
4. Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och
din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps
avel.
5. Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg.
6. Välsignad skall du vara vid din ingång, och välsignad skall du
vara vid din utgång.
7. När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem
bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på
sju vägar skola de fly för dig.
8. HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och
i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig.
9. HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom,
såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds,
bud och vandrar på hans vägar.
10. Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter
HERRENS namn; och de skola frukta dig.
11. Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt
och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som
HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig.
12. HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till
att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna
alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men
själv skall du icke behöva låna av någon.
13. Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du
skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör
HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du
skall hålla och göra efter dem,
14. och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster,
från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du
följer efter andra gudar och tjänar dem.
15. Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla
hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter
dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa
dig:
16. Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara på
marken.
17. Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.
18. Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina
fäkreaturs avföda och din småboskaps avel.
19. Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du
vara vid din utgång.
20. HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst,
vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres
och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har
övergivit mig.
21. HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har
utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i
besittning.
22. HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med
brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du
förföljas, till dess du förgås.
23. Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden
under dig skall vara såsom järn.
24. Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land;
från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du
förgöres.
25. HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg
skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för
dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden.
26. Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar
och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
27. HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med
skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas.
28. HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och
sinnesförvirring.
29. Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i
mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast
och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall
frälsa dig.
30. Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova
hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall
plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt.
31. Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta
av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas
tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och
ingen skall hjälpa dig.
32. Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och
dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem
beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid.
33. Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av
ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld
skall du lida i all din tid.
34. Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina
ögon.
35. HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja,
ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna
botas.
36. HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort
till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där
skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.
37. Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en
visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig.
38. Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du
inbärga, ty gräshoppor skola förtära den.
39. Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet
vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty
maskar skola äta upp allt.
40. Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med
oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla
av.
41. Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla
dem, ty de skola draga bort i fångenskap.
42. Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i
besittning.
43. Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och
mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare.
44. Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt
honom. Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen.
45. Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig
och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde
HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han
har givit dig.
46. De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina
efterkommande till evig tid.
47. Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och
hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt,
48. skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under
hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall
lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig.
49. HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån
jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du
icke förstår,
50. ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan
misskund med de unga.
51. Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark,
till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare
sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller
dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig.
52. Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga
och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt
land. Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt
land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig.
53. Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina
söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig. I
sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig.
54. En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall
då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och
på de barn han ännu har kvar,
55. att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina
barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något
annat kvar. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende
försätta dig i alla dina portar.
56. En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan
yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot
på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn
och på sin son och sin dotter,
57. att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv,
och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt
annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och
sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar.
58. Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna
bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och
fruktansvärda namn »HERREN, din Gud»,
59. så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina
efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga
krankheter.
60. Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du
fruktar för, och de skola ansätta dig.
61. Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är
skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till
dess du förgöres.
62. Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället
för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på
himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS.
din Guds, röst.
63. Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över
eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall
HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör
eder. Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för
att taga det i besittning.
64. Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena
ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som
varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten.
65. Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila
för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och
förtvinande ögon och en försmäktande själ.
66. Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall
känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt
liv.
67. Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om
aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!» Sådan fruktan
skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för
dina ögon.
68. Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den
väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.» Och där
skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till
trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 29 Kapitlet
Förmaningstal av Mose.
1. Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att
sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det
som han hade slutit med dem på Horeb.
2. Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven
sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land,
med Farao och alla hans tjänare och hela hans land,
3. de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen
och undren.
4. Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att
förstå med, ögon att se med och öron att höra med.
5. Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo
icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din
fot.
6. Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att
dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud.
7. Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i
Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi
slogo dem.
8. Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
9. Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I
mån hava framgång i allt vad I gören.
10. I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän,
edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i
Israel,
11. så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i
ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare,
12. för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det
edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig.
13. Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk
och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed
har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
14. Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta
förbund, detta edsförbund,
15. utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför
HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag.
16. I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi
drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat
17. Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av
trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem.
18. Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon
släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN,
vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland
eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer
upp,
19. så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt
hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i
sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och
torrt, förgås.
20. HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och
nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och
all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma
att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att
det icke mer skall finnas under himmelen.
21. Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till
att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa
vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok.
22. Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och
främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de
se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta
land,
23. när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till
svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra
växter, och så att inga örter där kunna komma upp -- såsom det
blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då
HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem --
24. ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot
detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?»
25. Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina
fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde
dem ut ur Egyptens land,
26. och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och
tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade
givit dem till deras del,
27. därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät
komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna
bok.
28. Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och
harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat
land, såsom nu har skett.»
29. Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som
är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid,
för att vi skola göra efter alla denna lags ord.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 30 Kapitlet
Fortsättning av Moses förmaningstal.
1. Om du nu, när allt detta kommer över dig -- välsignelsen och
förbannelsen som jag har förelagt dig -- om du lägger detta på
hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
drivit dig bort,
2. och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
alla stycken såsom jag i dag bjuder dig,
3. då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
folk bland vilka han har förstrött dig.
4. Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån.
5. Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
än han har gjort med dina fäder.
6. Och HERREN, din Gud. skall omskära ditt hjärta och dina
efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva.
7. Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
fiender och på dem som hata och förfölja dig.
8. Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
bud, som jag i dag giver dig.
9. Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
i din marks frukt. Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott,
10. när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
din själ.
11. Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
icke långt borta.
12. Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
höra det, så att vi kunna göra därefter?»
13. Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
därefter?»
14. Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
att du kan göra därefter.
15. Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
vad ont är,
16. då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
besittning.
17. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
dem,
18. så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås. I
skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
Jordan, för att komma och taga det i besittning.
19. Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva,
20. i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 31 Kapitlet
Josua förordnad till Moses efterträdare.
Lagboken överlämnad åt leviterna.
1. Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
2. han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
mig: 'Du skall icke komma över denna Jordan.'
3. Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
dig, såsom HERREN har sagt.
4. Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
med deras land.
5. HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
alldeles såsom jag har bjudit eder.
6. Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
7. Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
8. Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
och icke vara förfärad.»
9. Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
Israel.
10. Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
11. då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
12. Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
efter alla denna lags ord;
13. och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta
skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
Jordan, för att taga det i besittning.
14. Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i
uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
uppenbarelsetältet.
15. Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
stående vid ingången till tältet.
16. Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
dem.
17. Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
säga: 'Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
dessa olyckor hava träffat oss.'
18. Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
sig till andra gudar.
19. Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära
Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna
sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
20. Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
mitt förbund.
21. Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka
tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
land som jag med ed lovade dem.»
22. Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
lära den.
23. Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
dig.»
24. Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
bok,
25. bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
26. »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
dig.
27. Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu
medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
död!
28. Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
himmel och jord till vittnen mot dem.
29. Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
edra händers verk.»
30. Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
från början till slutet.
Femte Mosebok (Deuteronomium), 32 Kapitlet
Moses avskedssång.
1. Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;
och jorden höre min muns ord.
2. Såsom regnet drype min lära,
såsom daggen flöde mitt tal,
såsom rikligt regn på grönska
och såsom en regnskur på gräsets brodd.
3. Ty HERRENS namn vill jag förkunna;
ja, given ära åt vår Gud.
4. Vår klippa -- ostraffliga äro hans gärningar,
ty alla hans vägar äro rätta.
En trofast Gud och utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
5. De åter handlade illa mot honom;
de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,
det vrånga och avoga släktet!
6. Är det så du lönar HERREN,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han då icke din fader, som skapade dig?
Han danade ju dig och beredde dig.
7. Tänk på de dagar som fordom voro;
akta på förgångna släktens år.
Fråga din fader, han skall förkunna dig det,
dina äldste, de skola säga dig det.
8. När den Högste gav arvslotter åt folken,
när han fördelade människors barn,
då utstakade han gränserna för folken
efter antalet av Israels barn.
9. Ty HERRENS folk är hans del,
Jakob är hans arvedels lott.
10. Han fann honom i öknens land,
i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.
Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,
han bevarade honom såsom sin ögonsten.
11. Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt
och svävar upp ovanför sina ungar,
så bredde han ut sina vingar och tog honom
och bar honom på sina fjädrar.
12. HERREN allena ledsagade honom,
och ingen främmande gud jämte honom.
13. Han förde honom fram över landets höjder
och lät honom äta av markens gröda;
han lät honom suga honung ur hälleberget
och olja ur den hårda klippan.
14. Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
fett av lamm fick du ock,
vädurar från Basan och bockar,
därtill fetaste märg av vete;
och av druvors blod drack du vin.
15. Då blev Jesurun[1] fet och istadig;
du blev fet och tjock och stinn.
Han övergav Gud, sin skapare,
och föraktade sin frälsnings klippa.
16. Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,
med styggelser förtörnade de honom.
17. De offrade åt onda andar, skengudar,
åt gudar som de förut icke kände,
nya, som nyss hade kommit till,
och som edra fäder ej fruktade för.
18. Din klippa, som hade fött dig, övergav du,
du glömde Gud, som hade givit dig livet.
19. När HERREN såg detta, förkastade han dem,
ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
20. Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,
jag vill se vilket slut de få;
ty ett förvänt släkte äro de,
barn i vilka ingen trohet är.
21. De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,
förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;
därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,
med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
22. Ty eld lågar fram ur min näsa,
och den brinner ända till dödsrikets djup;
den förtär jorden med dess gröda
och förbränner bergens grundvalar.
23. Jag skall hopa olyckor över dem,
alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
24. De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,
av farsoter som bittert pina;
jag skall sända över dem vilddjurs tänder
och stoftkrälande ormars gift.
25. Ute skall svärdet förgöra deras barn,
och inomhus skall förskräckelsen göra det:
ynglingar såväl som jungfrur,
spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
26. Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem,
göra slut på deras åminnelse bland människor',
27. om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse,
att deras ovänner skulle misstyda det,
att de skulle säga: 'Vår hand var så stark,
det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»
28. Ty ett rådlöst folk äro de,
och förstånd finnes icke i dem.
29. Vore de visa, så skulle de begripa detta,
de skulle första vilket slut de måste få.
30. Huru kunde en jaga tusen framför sig
och två driva tiotusen på flykten,
om icke deras klippa hade sålt dem,
och om icke HERREN hade prisgivit dem?
31. Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;
våra fiender kunna själva döma därom.
32. Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,
det stammar från Gomorras fält;
deras druvor äro giftiga druvor,
deras klasar hava bitter smak.
33. Deras vin är drakars etter,
huggormars gruvligaste gift.
34. Ja, sådant ligger förvarat hos mig,
förseglat i mina förrådshus.
35. Min är hämnden och vedergällningen,
sparad till den tid då deras fot skall vackla.
Ty nära är deras ofärds dag,
och vad dem väntar kommer med hast.
36. Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk,
och över sina tjänare skall han förbarma sig,
när han ser att deras kraft är borta,
och att det är ute med alla och envar.
37. Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,
klippan till vilken de togo sin tillflykt?
38. Var äro de som åto deras slaktoffers fett
och drucko deras drickoffers vin?
Må de stå upp och hjälpa eder,
må de vara edert beskärm.
39. Sen nu att jag allena är det,
och att ingen Gud finnes jämte mig.
Jag dödar, och jag gör levande,
jag har slagit, men jag helar ock.
Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.
40. Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,
jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
41. när jag har vässt mitt ljungande svärd
och min hand tager till att skipa rätt,
då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner
och vedergällning av dem som hata mig.
42. Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,
och mitt svärd skall mätta sig av kött,
av de slagnas och fångnas blod,
av fiendehövdingars huvuden.
43. Jublen, I hedningar, över hans folk,
ty han hämnas sina tjänares blod,
han utkräver hämnd av sina ovänner
och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.
44. Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
inför folket.
45. Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
Israel,
46. sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
47. Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
48. Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
49. »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
åt Israels barn till besittning.
50. Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
Hor och blev samlad till sina fäder;
51. detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
höllen mig helig bland Israels barn.
52. Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»
[1] Se Jesurun i Ordförkl
Femte Mosebok (Deuteronomium), 33 Kapitlet
Moses välsignelse över Israels stammar.
1. Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
före sin död;
2. han sade:
»HERREN kom från Sinai,
och från Seir gick hans sken upp för dem;
man kom fram i glans från berget Paran,
ut ur hopen av mångtusen heliga;
på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
3. Ja, han vårdar sig om folken;
folkets heliga äro alla under din hand.
De ligga vid din fot,
de hämta upp av dina ord.
4. Mose gav åt oss en lag,
en arvedel for Jakobs menighet.
5. Och Jesurun fick en konung,
när folkets hövdingar församlades,
Israels stammar allasammans.»
6. »Må Ruben leva och icke dö;
dock blive hans män en ringa hop.
7. Och detta sade han om Juda:
»Hör, o HERRE, Judas röst,
och låt honom komma till sitt folk.
Med sina händer utförde han dess sak;
bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»
8. Och om Levi sade han:
»Dina tummim och dina urim,
de tillhöra din frommes skara,
dem du frestade i Massa,
dem du tvistade med vid Meribas vatten,
9. dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke',
och som icke ville kännas vid sina bröder,
ej heller veta av sina barn.
Ty de aktade på ditt tal,
och ditt förbund höllo de.
10. De lära Jakob dina rätter och Israel din lag,
de bära fram rökverk för din näsa
och heloffer på ditt altare.
11. Välsigna, HERRE, hans kraft,
och låt hans händers verk behaga dig.
Krossa länderna på hans motståndare,
på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»
12. Om Benjamin sade han:
»HERRENS vän är han,
han skall bo i trygghet hos honom,
hos honom som överskygger honom alltid,
och som har sin boning mellan hans höjder.»
13. Och om Josef sade han:
»Välsignat av HERREN vare hans land
med himmelens ädlaste gåvor, med dagg,
med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
14. med solens ädlaste alster
och månvarvens ädlaste frukter,
15. med de uråldriga bergens yppersta skatter
och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
16. med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär,
och med nåd från honom som bodde i busken.
Detta komme över Josefs huvud,
över hans hjässa, furstens bland bröder.
17. Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
såsom en vildoxes äro hans horn;
med dem stångar han ned alla folk,
ja ock dem som bo vid jordens ändar.
Sådana äro Efraims tiotusenden.
sådana Manasses tusenden.»
18. Och om Sebulon sade han:
»Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
och du, Isaskar, i dina tält.
19. Folk inbjuda de till sitt berg;
där offra de rätta offer.
Ty havens rikedom få de suga,
och de skatter som sanden döljer.»
20. Och om Gad sade han:
»Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad!
Lik en lejoninna har han lägrat sig,
han krossar både arm och hjässa.
21. Han utsåg åt sig förstlingslandet,
ty där var hans härskarlott förvarad.
Dock drog han med bland folkets hövdingar;
HERRENS rätt utförde han
och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»
22. Och om Dan sade han:
»Dan är ett ungt lejon,
som rusar ned från Basan.»
23. Och om Naftali sade han:
»Naftali har fått riklig nåd
och välsignelse till fyllest av HERREN.
Västern och södern tage du i besittning.»
24. Och om Aser sade han:
»Välsignad bland söner vare Aser!
Han blive älskad av sina bröder,
och han doppe sin fot i olja.
25. Av järn och koppar vare dina riglar;
och så länge du lever, må din kraft bestå.»
26. »Ingen är lik Gud, o Jesurun;
till din hjälp far han fram på himmelen
och i sin höghet på skyarna.
27. En tillflykt är han, urtidens Gud,
och härnere råda hans eviga armar.
Han förjagade fienderna för dig,
han sade: Förgör dem.
28. Så fick Israel bo i trygghet,
Jakobs källa vara i ro,
i ett land med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.
29. Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik?
Du är ett folk som får seger genom HERREN,
genom honom som är din skyddande sköld,
honom som är ditt ärorika svärd.
Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet,
och du skall gå fram över deras höjder.»
Femte Mosebok (Deuteronomium), 34 Kapitlet
Moses död.
1. Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
Pisga, gent emot Jeriko. Och HERREN lät honom se hela landet:
Gilead ända till Dan,
2. och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
land, ända till Västra havet,
3. och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko --
Palmstaden -- ända till Soar.
4. Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
har lovat åt Abraham. Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din
säd skall jag giva det.' Jag har nu låtit dig se det med dina
ögon, men ditin skall du icke komma.»
5. Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
sagt.
6. Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
7. Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
8. Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
9. Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
10. Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte --
11. ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
tjänare och med hela hans land,
12. och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
inför hela Israel.
Josua, 1 Kapitlet
Herrens befallning till Josua att gå
över Jordan. Josuas uppmaning till de
tre östjordanska stammarna att hjälpa
sina bröder med erövringen av
Västjordanlandet.
1. Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns
son, Moses tjänare:
2. »Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna
Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva
dem, giva åt Israels barn.
3. Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag
lovade Mose.
4. Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,
floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet
västerut skall edert område sträcka sig.
5. Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag
har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall
icke lämna dig eller övergiva dig.
6. Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk
såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva
dem.
7. Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla
stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och
göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller
till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du
företager dig.
8. Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både
dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet
i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,
och då skall du hava framgång.
9. Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var
nu icke förskräckt eller försagd. Ty HERREN, din Gud, är med dig
i allt vad du företager dig.»
10. Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:
11. »Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till
reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,
för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,
eder Gud, vill giva eder till besittning.'»
12. Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse
stam sade Josua:
13. »Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:
'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder
detta land.'
14. Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det
land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I
själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga
väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,
15. till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl
som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
HERREN, eder Gud, vill giva dem. Sedan mån I vända tillbaka till
det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i
besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
16. Då svarade de Josua och sade: »Allt vad du har bjudit oss vilja
vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.
17. Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;
allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med
Mose.
18. Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke
lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva
dödad. Allenast må du vara frimodig och oförfärad.»
Josua, 2 Kapitlet
Spejare sändas till Jeriko och mottagas
av Rahab.
1. Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och
sade: »Gån och besen landet och Jeriko.» De gingo åstad och
kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där
lade de sig till vila.
2. Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några
män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»
3. Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de
män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava
kommit hit för att utforska hela landet.»
4. Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:
»Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de
voro;
5. och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,
gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden
eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»
6. Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under
linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
7. Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot
vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna
hade begivit sig åstad.
8. Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till
dem på taket
9. och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta
land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,
att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
10. Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut
framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort
med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och
Og, huru I gåven dem till spillo.
11. Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har
ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i
himmelen och nere på jorden.
12. Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort
barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken
därpå,
13. och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar
leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»
14. Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert,
såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss
landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»
15. Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus
låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
16. Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra
förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre
dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen
I sedan fortsätta eder färd.»
17. Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den
ed som du nu har tagit av oss,
18. om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda
snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och
likaledes om du icke har din fader och din moder och dina
bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
19. Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme
hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot
någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må
dennes blod komma över vårt huvud.
20. Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria
ifrån den ed som du har tagit av oss.»
21. Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.» Och så lät hon dem
gå, och de drogo åstad. Men hon band det röda snöret i fönstret.
22. Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade
där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt
tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men
hade icke funnit dem.
23. Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från
bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns
son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits
dem.
24. Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår
hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»
Josua, 3 Kapitlet
Övergången av Jordan.
1. Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp
från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,
innan de gingo över.
2. Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret
3. och bjödo folket och sade: »Så snart I fån se HERRENS, eder
Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,
skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den
4. -- låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass
två tusen alnar; närmare mån I icke komma den -- på det att I
mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut
dragit den vägen fram.»
5. Och Josua sade till folket: »Helgen eder, ty i morgon skall
HERREN göra under bland eder.»
6. Därefter sade Josua till prästerna: »Tagen förbundsarken och
dragen åstad framför folket.» Då togo de förbundsarken och gingo
framför folket.
7. Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra
dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att
såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
8. Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I
kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I
stanna där, vid Jordan.'»
9. Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören
HERRENS, eder Guds, ord.»
10. Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är
mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder
kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,
amoréerna och jebuséerna:
11. förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu
framför eder över Jordan.
12. Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var
stam.
13. Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark
stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som
kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå
såsom en samlad hög.»
14. Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och
prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
15. När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,
som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av
vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över
alla sina bräddar,
16. då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom
en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger
bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,
Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret. Och folket
gick över mitt emot Jeriko.
17. Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på
torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,
till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över
Jordan.
Josua, 4 Kapitlet
Åminnelsestenar i Gilgal och i Jordan.
1. Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade
HERREN till Josua:
2. »Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,
3. och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats
där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp
dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det
ställe, där I skolen lägra eder i natt.'»
4. Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland
Israels barn, en man ur var stam.
5. Och Josua sade till dem: »Dragen åstad framför HERRENS, eder
Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må
där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns
stammar.
6. Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder. När då
edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',
7. skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev
avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den
gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.
Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels
barn till evärdlig tid.'»
8. Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv
stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter
antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig
till lägerstället och lade ned dem där.
9. Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats
där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;
och de finnas kvar där ännu i dag.
10. Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till
dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua
att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade
bjudit Josua; och folket gick över med hast.
11. Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock
HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.
12. Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade
tillsagt dem.
13. Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade
till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.
14. På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och
de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.
15. Och HERREN sade till Josua:
16. »Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur
Jordan.»
17. Och Josua bjöd prästerna och sade: »Stigen upp ur Jordan.»
18. När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur
Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,
förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,
såsom förut, upp över alla sina bräddar.
19. Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur
Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra
Jerikoområdet.
20. Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i
Gilgal.
21. Och han sade till Israels barn: »När nu edra barn i framtiden
fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',
22. då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel
gick på torr mark över denna Jordan,
23. i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut
framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,
eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför
oss, till dess vi hade gått över det;
24. på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS
hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'»
Josua, 5 Kapitlet
Israels barn omskäras. Påskhögtid hålles
i Kanaan, och mannat upphör.
Hövitsmannen över Herrens här.
1. Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra
sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN
hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan
vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade
icke längre mod att stå emot Israels barn.
2. Vid den tiden sade HERREN till Josua: »Gör dig stenknivar och
omskär åter Israels barn, för andra gången.»
3. Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid
Förhudshöjden.
4. Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av
mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade
dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.
5. Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget
blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen
under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.
6. Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid
alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,
förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock
HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med
ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av
mjölk och honung.
7. Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem
omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit
omskurna under vägen.
8. Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där
de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.
9. Och HERREN sade till Josua: »I dag har jag avvältrat[1] från
eder Egyptens smälek.» Och detta ställe fick namnet Gilgal[1],
såsom det heter ännu i dag.
10. Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid
den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.
11. Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax
av landets säd, just på den dagen.
12. Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,
och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av
landet Kanaans avkastning.
13. Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han
lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett
draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och
frågade honom: »Tillhör du oss eller våra ovänner?»
14. Han svarade: »Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag
har just nu kommit hit.» Då föll Josua ned till jorden på sitt
ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: »Vad har min
herre att säga till sin tjänare?»
15. Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: »Drag dina
skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig.» Och Josua
gjorde så.
[1] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
Josua, 6 Kapitlet
Jerikos erövring.
1. Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för
Israels barn; ingen gick ut eller in.
2. Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess
konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.
3. Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt
omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.
4. Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;
men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och
prästerna skola stöta i basunerna.
5. Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören
basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då
skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in
över dem, var och en rätt fram.»
6. Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till
dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju
jubelbasuner framför HERRENS ark.»
7. Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden;
och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.»
8. Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster
som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i
basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.
9. Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i
basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter
arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
10. Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva
något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord
utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven
upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri.»
11. Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt
omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret
över natten.
12. Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo
HERRENS ark.
13. Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför
HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den
väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade
tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt
stötte i basunerna.
14. De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och
återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.
15. Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens
uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;
endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.
16. Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua
till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder
staden.
17. Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt
HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro
inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi
hade sänt åstad.
18. Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I
icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av
det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att
hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.
19. Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall
vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.»
20. Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna. Ja,
när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då
föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,
var och en rätt fram; så intogo de staden.
21. Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män
och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,
och slogo dem med svärdsegg.
22. Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån
in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra
henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.»
23. Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och
förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder
och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut. Och
de släppte dem utanför Israels läger.
24. Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;
allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn
lade de till skatten i HERRENS hus.
25. Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde
henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill
denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua
hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.
26. På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare
inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna
stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom
hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta
kosta honom hans yngste son.»
27. Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över
hela landet.
Josua, 7 Kapitlet
Akan förgriper sig på det
tillspillogivna och bliver straffad.
1. Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS
vrede mot Israels barn.
2. Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
och bespejen landet.» Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
3. Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke
låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
äro få.»
4. Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
dessa måste fly för ajiterna.
5. Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat,
det blev såsom vatten.
6. Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
7. Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
sidan Jordan!
8. Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
flykten för sina fiender?
9. När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
10. Men HERREN svarade Josua: »Stå upp. Varför ligger du så på ditt
ansikte?
11. Israel har syndat, de hava överträtt det förbund[1] som jag
stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
12. Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
hemfallna åt tillspillogivning. Jag vill icke mer vara med eder,
om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
13. Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
14. I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
skall den ena mannen efter den andra träda fram.
15. Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
vad som var en galenskap i Israel.»
16. Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
17. När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
18. När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
till Sera av Juda stam.
19. Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
intet för mig.»
20. Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
21. jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
mitten av mitt tält, och silvret underst.»
22. Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
underst.
23. Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
barns menighet och lade det ned inför HERREN.
24. Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
25. Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock
HERREN i dag låta olycka komma över[1] dig.» Och Israels
menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
stenar på dem.
26. Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd. Därav
fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.
[1] Se Förbund i Ordförkl.
[2] Hebr. akár.
Josua, 8 Kapitlet
Ai erövrat. Altaret på Ebal och lagens
stenar. Lagen uppläst.
1. Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
stad och hans land.
2. Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
därifrån och boskapen, såsom edert byte. Lägg nu ett bakhåll mot
staden, på andra sidan därom.»
3. Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
Ai. Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
stridsmännen, och sände dem ut om natten.
4. Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
5. Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
fram mot staden. När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
vilja vi fly för dem.
6. Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom
förra gången.'
7. Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
i eder hand.
8. Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra. Given akt på vad
jag nu har bjudit eder.»
9. Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över
natten bland folket.
10. Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
11. Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
12. Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
Betel och Ai, väster om staden.
13. Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
14. När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
lagt mot honom på andra sidan om staden.
15. Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
öknen till.
16. Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
ifrån staden.
17. Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
Israel.
18. Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din
hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.» Då räckte Josua
ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
19. Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
20. När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
sig mot sina förföljare.
21. Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
och angrepo ajiterna.
22. De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
och rädda sig.
23. Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
Josua.
24. Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
25. Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
26. Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
spillo.
27. Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
Josua.
28. Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
29. Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
hänga ända till aftonen. Men när solen gick ned, tog man på
Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
30. Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
Ebal,
31. såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
32. Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
33. Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
skulle välsigna Israels folk.
34. Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
35. Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
inför de främlingar som följde med dem.
Josua, 9 Kapitlet
Gibeoniternas list.
1. Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna,
amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --
2. slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
Israel.
3. Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
och Ai,
4. togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
av skinn,
5. och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
reskost var torrt och söndersmulat.
6. Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
sluten nu förbund med oss.»
7. Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt
ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
8. Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua
frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
9. De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket
avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
10. och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
Basan, som bodde i Astarot.
11. Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
oss.'
12. Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
13. Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
14. Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
mun.
15. Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
ed.
16. Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
bodde mitt ibland dem.
17. Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
Kirjat-Jearim.
18. Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men
hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
19. Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår
ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
dem.
20. Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
som vi hava svurit dem.»
21. Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
såsom hövdingarna hade sagt till dem.
22. Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
»Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta
från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
23. Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
24. De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina
tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
när I kommen, och så gjorde vi detta.
25. Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att
göra med oss, det må du göra.»
26. Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
hand, så att de icke dräpte dem;
27. men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de
äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.
Josua, 10 Kapitlet
Segern vid Gibeon över fem konungar.
Erövringen av det sydliga Kanaan.
1. Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
Israel och fingo bo mitt ibland dem,
2. fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
dess män voro alla tappra.
3. Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
säga:
4. »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
barn.»
5. Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
och de belägrade Gibeon och angrepo det.
6. Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
oss.»
7. Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
alla sina tappraste stridsmän.
8. Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har
givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
9. Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
sedan han hade brutit upp från Gilgal.
10. Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
11. Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.
12. Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
i Israels barns våld; han sade inför Israel:
»Du sol, stå stilla i Gibeon,
du måne, i Ajalons dal!»
13. Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
hade tagit hämnd på sina fiender.
Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev
stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
gå ned.
14. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
Israel.
15. Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.
16. Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
Mackeda.
17. Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem
konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
18. Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
och sätten dit folk för att bevaka den.
19. Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»
20. Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades
rädda sig och komma in i de befästa städerna --
21. vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
Israels barn.
22. Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
mig, ut ur grottan.»
23. De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
24. När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt
edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och
satte sina fötter på deras halsar.
25. Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke
försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
26. Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
27. Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
kvar där ännu i denna dag.
28. Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med
konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
i Jeriko.
29. Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
belägrade Libna.
30. Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess
konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
31. Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
belägrade och angrep det.
32. Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.
33. Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
undan.
34. Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
belägrade och angrepo det.
35. Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
36. Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
belägrade det.
37. Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han
hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som
voro därinne.
38. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
belägrade det.
39. Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han
gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
konung.
40. Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
41. Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
hela landet Gosen ända till Gibeon.
42. Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
43. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
Gilgal.
Josua, 11 Kapitlet
Det nordliga Kanaan intaget. Återblick
på de gjorda erövringarna.
1. Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
i Aksaf
2. och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
Nafot-Dor, västerut,
3. vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
4. Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
myckenhet.
5. Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
6. Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon
vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
deras vagnar skall du bränna upp i eld.»
7. Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
Meroms vatten och anföll dem.
8. Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
9. Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
han bränna upp i eld.
10. Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
för alla dessa riken.
11. Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
själva Hasor brände han upp i eld.
12. Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
13. Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
14. Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
anda hade bliva kvar.
15. Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
som HERREN hade bjudit Mose.
16. Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
bergsbygd och dess lågland,
17. landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
18. I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
19. Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
strid.
20. Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
21. Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
spillo.
22. I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
23. Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.
Josua, 12 Kapitlet
De besegrade konungarna uppräknas.
1. Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och
vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra
sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock
hela Hedmarken på östra sidan:
2. Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över
landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt
över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är
Ammons barns gräns,
3. ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra
sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra
sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten
nedanför Pisgas sluttningar.
4. Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av
de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.
5. Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan
ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra
hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.
6. HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och
HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
7. Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels
barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad
i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.
(Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,
efter deras avdelningar,
8. såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna
som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,
kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)
9. De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid
Betel, en,
10. konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,
11. konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,
12. konungen i Eglon en, konungen i Geser en,
13. konungen i Debir en, konungen i Geder en,
14. konungen i Horma en, konungen i Arad en,
15. konungen i Libna en, konungen i Adullam en,
16. konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,
17. konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,
18. konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,
19. konungen i Madon en, konungen i Hasor en,
20. konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,
21. konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,
22. konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,
23. konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal
en,
24. konungen i Tirsa en -- tillsammans trettioen konungar.
Josua, 13 Kapitlet
Herrens befallning till Josua att
fördela landet. Rubens och Gads stammars
och halva Manasse stams områden öster om
Jordan.
1. Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN
till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu
återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.
2. Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas
kretsar och hela gesuréernas land.
3. Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons
område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad
filistéernas fem hövdingar innehava -- den i Gasa, den i Asdod,
den i Askelon, den i Gat och den i Ekron -- så ock avéernas
område,
4. hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör
sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.
5. och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från
Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till
Hamat --
6. alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till
Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för
Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel
till arvedel, såsom jag har bjudit dig.
7. Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio
stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»
8. Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin
arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra
sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:
9. landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i
dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,
10. jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas
konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,
11. vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela
Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,
12. hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,
och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose
hade slagit och fördrivit dem.
13. Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;
därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,
såsom de göra ännu i dag.
14. (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels
Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)
15. Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.
16. De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från
staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,
17. Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,
Bet-Baal-Meon,
18. Jahas, Kedemot, Mefaat,
19. Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,
20. Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,
21. alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,
hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose
jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,
Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.
22. Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med
svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.
23. Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.
Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
24. Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras
släkter.
25. De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och
hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger
gent emot Rabba,
26. vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,
och från Mahanaim ända till Lidebirs område,
27. samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga
av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde
gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan
Jordan, på östra sidan.
28. Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
29. Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så
att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina
släkter.
30. Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,
hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,
sextio städer,
31. alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs
huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,
nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.
32. Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.
33. Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels
Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.
Josua, 14 Kapitlet
Västjordanlandets fördelning. Kalebs
arvedel.
1. Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
åt dem,
2. nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
ena halva stammen.
3. Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
han icke givit någon arvedel bland dem.
4. Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
deras boskap och deras övriga egendom.
5. Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
utskiftade landet
6. Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN
sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
7. Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
8. Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
9. Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det
land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
HERREN, min Gud.'
10. Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de
år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
11. Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
12. Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»
13. Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
till arvedel.
14. Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
efterföljt HERREN, Israels Gud.
15. Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.
Josua, 15 Kapitlet
Juda stams gränser och städer.
1. Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut
intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.
2. Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess
sydligaste vik,
3. gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig
så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och
drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
4. Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens
bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall
vara eder gräns i söder.»
5. Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och
gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där
Jordan har sitt utlopp.
6. Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr
om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens
sons, sten.
7. Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i
nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot
Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till
Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.
8. Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus'
höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till
toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,
i norra ändan av Refaimsdalen.
9. Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till
Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons
bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är
Kirjat-Jearim.
10. Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd
och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om
denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.
11. Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig
gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån
ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.
12. Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.
Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.
13. Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till
Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks
faders, stad, det är Hebron.
14. Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och
Talmai, Anaks avkomlingar.
15. Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
16. Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
17. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han
honom sin dotter Aksa till hustru.
18. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
19. Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort
mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då
gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.
20. Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.
21. Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms
gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,
22. Kina, Dimona, Adada,
23. Kedes, Hasor och Jitnan,
24. Sif, Telem, Bealot,
25. Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,
26. Amam, Sema, Molada,
27. Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,
28. Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,
29. Baala, Ijim, Esem,
30. Eltolad, Kesil, Horma,
31. Siklag, Madmanna, Sansanna,
32. Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon -- tillsammans tjugunio städer
med sina byar.
33. I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,
34. Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,
35. Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,
36. Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim -- fjorton städer med
sina byar;
37. Senan, Hadasa, Migdal-Gad,
38. Dilean, Mispe, Jokteel,
39. Lakis, Boskat, Eglon,
40. Kabbon, Lamas, Kitlis,
41. Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda -- sexton städer med sina
byar;
42. Libna, Eter, Asan,
43. Jifta, Asna, Nesib,
44. Kegila, Aksib och Maresa -- nio städer med sina byar;
45. Ekron med underlydande städer och byar;
46. från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt
dithörande byar;
47. vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med
underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram
till Stora havet, som utgjorde gränsen.
48. Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,
49. Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,
50. Anab, Estemo, Anim,
51. Gosen, Holon och Gilo -- elva städer med sina byar;
52. Arab, Ruma, Esean,
53. Janum, Bet-Tappua, Afeka,
54. Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior -- nio städer med
sina byar;
55. Maon, Karmel, Sif, Juta,
56. Jisreel, Jokdeam och Sanoa,
57. Kain, Gibea och Timna -- tio städer med sina byar;
58. Halhul, Bet-Sur, Gedor,
59. Maarat, Bet-Anot och Eltekon -- sex städer med sina byar;
60. Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba -- två städer med
sina byar;
61. I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,
62. Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi -- sex städer med sina byar.
63. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke
fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i
Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.
Josua, 16 Kapitlet
Josefs barns och särskilt Efraims barns
arvedel.
1. Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan
vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko
höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.
2. Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till
arkiternas område, mot Atarot.
3. Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända
till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut
vid havet.
4. Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
5. Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:
Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända
till Övre Bet-Horon.
6. Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns.
Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo. Därefter
gick den fram där i öster till Janoa.
7. Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så
Jeriko och gick ut vid Jordan.
8. Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan
ut vid havet. Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras
släkter.
9. Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom
Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.
10. Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde
ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i
dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.
Josua, 17 Kapitlet
Manasse arvedel väster om Jordan.
1. Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs
förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick
Gilead och Basan, ty han var en stridsman.
2. Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:
Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers
barn, och Semidas barn. Dessa voro Manasses, Josefs sons,
manliga avkomlingar, efter deras släkter.
3. Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,
son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och
hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
4. Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
stamhövdingarna och sade: »HERREN bjöd Mose att giva oss en
arvedel bland våra bröder.» Då gav man dem, efter HERRENS
befallning, en arvedel bland deras faders bröder.
5. Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio -- förutom
Gileads land och Basan på andra sidan Jordan --
6. eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner. Men
Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
7. Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser
till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen
åt höger, till En-Tappuas inbyggare.
8. (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,
inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)
9. Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;
men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse
städer. Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan
ut vid havet.
10. Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr
om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr
nådde de till Aser och i öster till Isaskar.
11. Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande
orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och
underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,
invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo
och underlydande orter, de tre höjdernas land.
12. Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna
förmådde hålla sig kvar där i landet.
13. När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna
arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
14. Och Josefs barn talade till Josua och sade: »Varför har du givit
oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro
ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?»
15. Då svarade Josua dem: »Om du är ett för talrikt folk, så drag
upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och
rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång.»
16. Men Josefs barn sade: »I bergsbygden finnes icke rum nog för
oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans
stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande
orter och de som bo i Jisreels dal.»
17. Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: »Du är ett
talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava
allenast en lott;
18. utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men
som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav
skola tillhöra dig. Ty du måste fördriva kananéerna, eftersom de
hava stridsvagnar av järn och äro så starka.»
Josua, 18 Kapitlet
Uppenbarelsetältet i Silo. Anordningar
till fördelning av landområden åt de sju
stammar som ännu ej hade fått någon
arvedel. Benjamins stams arvedel.
1. Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och
uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem
underdånigt.
2. Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade
fått sin arvedel sig tillskiftad.
3. Därför sade Josua till Israels barn: »Huru länge viljen I
försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN,
edra fäders Gud, har givit eder?
4. Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem
åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och
sätta upp en beskrivning däröver, efter som vars och ens arvedel
skall bliva, och så komma tillbaka till mig.
5. De skola nämligen uppdela det åt sig i sju delar, varvid Juda
skall förbliva vid sitt område i söder och Josefs hus förbliva
vid sitt område i norr.
6. Och sedan skolen I sätta upp beskrivningen över landet, efter
dessa sju delar, och bära den hit till mig, så vill jag kasta
lott för eder här inför HERREN, vår Gud.
7. Ty leviterna få ingen särskild del bland eder, utan HERRENS
prästadöme är deras arvedel; och Gad och Ruben och ena hälften
av Manasse stam hava redan fått sin arvedel på andra sidan
Jordan, på östra sidan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav
dem.»
8. Och männen stodo upp och gingo åstad; och när de gingo åstad
bjöd Josua dem att de skulle sätta upp en beskrivning över
landet, i det han sade: »Gån åstad och dragen omkring i landet
och sätten upp en beskrivning däröver, och vänden sedan tillbaka
till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN i
Silo.»
9. Så gingo då männen åstad och drogo genom landet och satte upp en
beskrivning över det, efter dess sju delar, med dess städer, och
kommo så tillbaka till Josua i lägret vid Silo.
10. Sedan kastade Josua lott för dem i Silo inför HERREN, och Josua
utskiftade där landet åt Israels barn, efter deras avdelningar.
11. Då nu lotten drogs för Benjamins barns stam, efter deras
släkter, föll den ut så, att det område som lotten gav dem låg
mellan Juda barns och Josefs barns områden.
12. Deras gräns på norra sidan begynte vid Jordan, och gränsen drog
sig så upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden
västerut och gick så ut i öknen vid Bet-Aven.
13. Därifrån gick gränsen fram till Lus, till höjden söder om Lus,
det är Betel; sedan gick gränsen ned till Atrot-Addar över
berget söder om Nedre Bet-Horon.
14. Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan
söderut från berget som ligger gent emot Bet-Horon, söder därom,
och gick så ut till Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim
inom Juda barns område. Detta var västra sidan.
15. Och södra sidan begynte vid ändan av Kirjat-Jearims område, och
gränsen gick så åt väster fram till Neftoavattnets källa.
16. Sedan gick gränsen ned till ändan av det berg som ligger gent
emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimsdalen, och därefter ned i
Hinnomsdalen, på södra sidan om Jebus' höjd, och gick så ned
till Rogelskällan.
17. Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och
vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden, och
gick så ned till Bohans, Rubens sons, sten.
18. Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken,
norrut, och så ned till Hedmarken.
19. Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd, norrut, och så
gick gränsen ut till Salthavets norra vik, vid Jordans södra
ända. Detta var södra gränsen.
20. Men på östra sidan var Jordan gränsen. Detta var Benjamins barns
arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter.
21. Och de städer som tillföllo Benjamins barns stam, efter deras
släkter, voro: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis,
22. Bet-Haaraba, Semaraim, Betel,
23. Avim, Para, Ofra,
24. Kefar-Haammoni, Ofni och Geba -- tolv städer med sina byar;
25. Gibeon, Rama, Beerot,
26. Mispe, Kefira, Mosa,
27. Rekem, Jirpeel, Tarala,
28. Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibeat och Kirjat --
fjorton städer med sina byar. Detta var nu Benjamins barns
arvedel, efter deras släkter.
Josua, 19 Kapitlet
Simeons, Sebulons, Isaskars, Asers,
Naftalis och Dans stammars arvslotter.
Josuas särskilda arvedel.
1. Och den andra lotten föll ut för Simeon, för Simeons barns stam,
efter deras släkter; och de fingo sin arvedel inom Juda barns
arvedel.
2. De fingo inom dessas arvedel Beer-Seba, Seba, Molada,
3. Hasar-Sual, Bala, Esem,
4. Eltolad, Betul, Horma,
5. Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa,
6. Bet-Lebaot och Saruhen -- tretton städer med deras byar;
7. Ain, Rimmon, Eter och Asan -- fyra städer med deras byar;
8. därtill alla de byar som lågo runt omkring dessa städer, ända
till Baalat-Beer, det sydliga Rama. Detta var Simeons barns
arvedel, efter deras släkter.
9. Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda
barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin
arvedel inom deras arvedel.
10. Den tredje lotten drogs ut för Sebulons barn, efter deras
släkter; och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid.
11. Därifrån drog sig deras gräns västerut uppåt till Mareala och
träffade Dabbeset och träffade vidare dalen som ligger gent emot
Jokneam.
12. På andra sidan från Sarid, österut mot solens uppgång, vände den
sig åt Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp
till Jafia.
13. Därifrån gick den fram österut mot solens uppgång till Gat-Hefer
och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till
Nea.
14. Härförbi böjde sig gränsen i norr till Hannaton och gick så ut
vid Jifta-Els dal.
15. Och den omfattade Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem
-- tolv städer med deras byar.
16. Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda
städerna med sina byar.
17. För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn, efter
deras släkter.
18. Och deras gräns omfattade Jisreel, Kesullot, Sunem,
19. Hafaraim, Sion, Anaharat,
20. Rabbit, Kisjon, Ebes,
21. Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes;
22. och gränsen träffade Tabor, Sahasuma och Bet-Semes; och deras
gräns gick ut vid Jordan -- sexton städer med deras byar.
23. Detta var Isaskars barns stams arvedel, efter deras släkter,
städerna med sina byar.
24. Den femte lotten föll ut för Asers barns stam, efter deras
släkter.
25. Och deras gräns omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf,
26. Alammelek, Amead och Miseal; och vid havet träffade den Karmel
och Sihor-Libnat.
27. Därefter vände den sig åt öster till Bet-Dagon och träffade
Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel
och gick så ut till Kabul i norr.
28. Och den omfattade Ebron, Rehob, Hammon och Kana, ända upp till
Stora Sidon.
29. Och gränsen vände sig till Rama och gick fram till den befästa
staden Tyrus; sedan vände sig gränsen till Hosa och gick så ut
vid havet där landsträckan vid Aksib begynner.
30. Och den omfattade Umma, Afek och Rehob -- tjugutvå städer med
deras byar.
31. Detta var Asers barns stams arvedel, efter deras släkter, de
nämnda städerna med sina byar.
32. För Naftali barn föll den sjätte lotten ut, för Naftali barn,
efter deras släkter.
33. Och deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim
till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och gick så
ut vid Jordan.
34. Och gränsen vände sig västerut till Asnot-Tabor och gick vidare
därifrån till Huckok; den träffade Sebulon i söder, och Aser
träffade den i väster och Juda med Jordan i öster.
35. Och den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat,
Rackat och Kinneret,
36. Adama, Rama, Hasor,
37. Kedes, Edrei, En-Hasor,
38. Jireon och Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes -- nitton
städer med deras byar.
39. Detta var Naftali barns stams arvedel efter deras släkter,
städerna med sina byar.
40. För Dans barns stam, efter deras släkter, föll den sjunde lotten
ut.
41. Och gränsen för deras arvedel omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes,
42. Saalabbin, Ajalon, Jitla,
43. Elon, Timna, Ekron,
44. Elteke, Gibbeton, Baalat,
45. Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon,
46. Me-Hajarkon och Harackon, tillika med området framför Jafo.
47. (Men när sedan Dans barns område gick förlorat för dem, drogo
Dans barn upp och belägrade Lesem och intogo det och slogo dess
invånare med svärdsegg; och sedan de så hade tagit det i
besittning, bosatte de sig där och kallade Lesem för Dan, efter
Dans, sin faders, namn.)
48. Detta var Dans barns stams arvedel, efter deras släkter, de
nämnda städerna med sina byar.
49. När Israels barn så hade utskiftat landet efter dess gränser,
gåvo de åt Josua, Nuns son, en särskild arvedel ibland sig.
50. Efter HERRENS befallning gåvo de honom nämligen den stad som han
begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd; och han bebyggde
staden och bosatte sig där.
51. Dessa voro de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns
son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar
utskiftade genom lottkastning i Silo inför HERRENS ansikte, vid
ingången till uppenbarelsetältet. Så avslutade de nu
fördelningen av landet.
Josua, 20 Kapitlet
De sex fristäderna.
1. Och HERREN talade till Josua och sade:
2. »Tala till Israels barn och säg: Utsen åt eder de fristäder om
vilka jag har talat till eder genom Mose,
3. de städer till vilka en dråpare som ouppsåtligen, utan vett och
vilja, har dödat någon må kunna fly; och I skolen hava dem såsom
tillflyktsorter undan blodshämnaren.
4. Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid
ingången till stadsporten och omtala sin sak för de äldste i den
staden; därefter må de taga honom in i staden till sig och giva
honom en plats där han får bo ibland dem.
5. Och om blodshämnaren förföljer honom, skola de icke överlämna
dråparen i hans hand, eftersom han utan vett och vilja har dödat
sin nästa, och utan att förut hava burit hat till honom.
6. Och han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått
till rätta inför menigheten, och till dess den dåvarande
översteprästen har dött; sedan må dråparen vända tillbaka och
komma till sin stad från vilken han har flytt.»
7. Så helgade de då därtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd,
Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda
bergsbygd.
8. Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan,
utsågo de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten,
inom Gads stam Ramot i Gilead, och inom Manasse stam Golan i
Basan.
9. Dessa voro de städer som för alla Israels barn, och för de
främlingar som bodde ibland dem, bestämdes att vara orter till
vilka var och en som ouppsåtligen hade dödat någon finge fly, så
att han skulle slippa dö för blodshämnarens hand, innan han hade
stått till rätta inför menigheten.
Josua, 21 Kapitlet
Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem
tretton präststäder.
1. Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför
prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för
familjerna inom Israels barns stammar
2. och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: »HERREN
bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med
tillhörande utmarker för vår boskap.»
3. Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina
arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande
utmarker.
4. För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa
leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur
simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer.
5. Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams
släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio
städer.
6. Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter,
ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse
stam, i Basan, tretton städer.
7. Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
stam och ur Sebulons stam tolv städer.
8. Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande
utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom
Mose.
9. Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande
här namngivna städer:
10. Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner
följande, ty dem träffade lotten först:
11. Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda
bergsbygd, med dess utmarker runt omkring.
12. Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till
besittning åt Kaleb, Jefunnes son.
13. Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med
dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker,
14. Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker,
15. Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
16. Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med
dess utmarker -- nio städer ur dessa två stammar;
17. och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess
utmarker,
18. Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker -- fyra
städer.
19. De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså
tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
20. Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats
barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde
åt dem:
21. Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims
bergsbygd, Geser med dess utmarker,
22. Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker --
fyra städer;
23. och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess
utmarker,
24. Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker --
fyra städer;
25. och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och
Gat-Rimmon med dess utmarker -- två städer.
26. De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde
alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker.
27. Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena
hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess
utmarker och Beestera med dess utmarker -- två städer;
28. och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess
utmarker,
29. Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker -- fyra
städer;
30. och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess
utmarker,
31. Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker -- fyra
städer;
32. och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess
utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess
utmarker -- tre städer.
33. Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså
tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
34. Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur
Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess
utmarker,
35. Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker -- fyra
städer.
36. [1]
37. [1]
38. och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess
utmarker, Mahanaim med dess utmarker,
39. Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker --
tillsammans fyra städer.
40. De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn,
fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså
tillsammans tolv städer.
41. Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns
besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker.
42. Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och
tillhörande utmarker runt omkring. Så var det med alla dessa
städer.
43. Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade
lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och
bosatte sig där.
44. Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med
ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå
dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.
45. Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels
hus; det gick allt i fullbordan.
[1] V. 36--37 se Gamla testamentets text i Ordförkl.
Josua, 22 Kapitlet
Altaret vid Jordan.
1. Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena
hälften av Manasse stam
2. och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose
har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag
har befallt eder.
3. I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke
övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder
Guds, bud har befallt eder hålla.
4. Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,
såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra
hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS
tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
5. Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som
HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,
eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans
bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert
hjärta och av all eder själ.»
6. Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem
till sina hyddor.
7. Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,
och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på
andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem
till sina hyddor, välsignade han dem
8. och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de
stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med
silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;
skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»
9. Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort
ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,
det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava
sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
10. När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de
där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
11. Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn
och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett
altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på
andra sidan om de övriga israeliternas område.»
12. När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet
i Silo för att draga upp till strid mot dem.
13. Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads
barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,
prästen Eleasars son,
14. och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom
Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin
familj inom Israels ätter.
15. Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena
hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och
sade:
16. »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som
I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån
HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda
nu satt eder upp mot HERREN?
17. Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från
vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en
hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
18. Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag
sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans
förtörnelse drabba Israels hela menighet.
19. Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara
orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till
besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra
besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och
sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,
ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
20. När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det
tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela
menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom
den missgärningen?
21. Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
22. »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel
må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet
och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din
hjälp! --
23. om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss
bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller
spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv
utkräva vad vi hava förskyllt.
24. Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde
hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle
kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN,
Israels Gud?
25. HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I
Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.'
Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta
HERREN.
26. Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men
icke till brännoffer eller till slaktoffer,
27. utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan
bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS
tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och
tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till
våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'
28. Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss
och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av
HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till
brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne
mellan oss och eder.'
29. Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända
oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer
eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår
Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»
30. Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen
huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad
Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det
dem.
31. Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads
barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt
ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan
otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan
HERRENS hand.»
32. Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna
tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i
Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin
berättelse härom inför dem.
33. Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de
tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att
fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
34. Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:
»Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»
Josua, 23 Kapitlet
Josua förmanar folket.
1. En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för
alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och
kommen till hög ålder,
2. kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,
dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu
gammal och kommen till hög ålder.
3. Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med
alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde
själv för eder.
4. Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning
fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån
Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de
folk jag har utrotat.
5. Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och
förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i
besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
6. Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är
föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare
sig till höger eller till vänster,
7. och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här
jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid
dem eller tjänen och tillbedjen dem.
8. Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven
gjort ända till denna dag,
9. varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,
så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
10. En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder
Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
11. Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,
eder Gud.
12. Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till
återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och
befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och
de med eder,
13. då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall
fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder
till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor
och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta
goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
14. Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert
hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det
goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt
gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
15. Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har
kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma
över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,
som HERREN, eder Gud, har givit eder.
16. Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som
han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar
och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,
och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han
har givit eder.»
Josua, 24 Kapitlet
Josuas sista tal till folket. Förnyelse
av förbundet. Josuas död. Josefs ben
begravas. Eleasars död.
1. Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han
kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare
och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.
2. Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud:
På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde
ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra
gudar.
3. Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och
lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde
hans säd talrik; jag gav honom Isak,
4. och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd
till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till
Egypten.
5. Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de
gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.
6. Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit
till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och
ryttare ned i Röda havet.
7. Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan
eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det
övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med
egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid.
8. Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på
andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag
gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag
förgjorde dem för eder.
9. Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig
i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam,
Beors son, för att denne skulle förbanna eder.
10. Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder,
och jag räddade eder ur hans hand.
11. Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo
sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna,
perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och
jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.
12. Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades
amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller
din båge.
13. Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något
arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I
bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden
planterat fingen I äta.
14. Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget;
skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan
floden och i Egypten, och tjänen HERREN.
15. Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder
i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder
tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som
dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och
mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»
16. Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva
HERREN och tjäna andra gudar!
17. Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra
fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra
ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den
väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi
hava dragit fram.
18. HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som
bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår
Gud.»
19. Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är
en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava
fördrag med edra överträdelser och synder.
20. Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han
vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i
stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»
21. Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna
HERREN.»
22. Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder,
att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De
svarade: »Ja.»
23. Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven
bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»
24. Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans
röst vilja vi höra.»
25. Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och
förelade dem lag och rätt i Sikem.
26. Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en
stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS
helgedom.
27. Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara
vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat
med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken
eder Gud.»
28. Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
29. En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra
tio år gammal.
30. Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
31. Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av
alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.
32. Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten,
begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av
Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn
fingo detta till arvedel.
33. Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son
Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims
bergsbygd.
Domarboken, 1 Kapitlet
Israeliternas strider med kananéerna
efter Josuas död.
1. Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem
bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot
dem?»
2. HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i
hans hand.»
3. Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min
arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan
tåga med dig in i din arvslott.» Så tågade då Simeon med honom.
4. När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i
deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
5. Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och
slogo så kananéerna och perisséerna.
6. Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom
och höggo av honom hans tummar och stortår.
7. Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
gärningar har Gud nu vedergällt mig.» Sedan förde de honom till
Jerusalem, och där dog han.
8. Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.
9. Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som
bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.
10. Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron --
vilket fordom hette Kirjat-Arba -- och de slogo Sesai, Ahiman
och Talmai.
11. Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
12. Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
13. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
14. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
15. Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du
har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig
vattenkällor.» Då gav Kaleb henne Illitkällorna och
Tatitkällorna.
16. Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från
Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo
åstad och bosatte sig bland folket där.
17. Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de
kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så
fick den namnet Horma[1].
18. Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess
område och Ekron med dess område.
19. Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de
kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa
hade stridsvagnar av järn.
20. Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och
han fördrev därifrån Anaks tre söner.
21. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av
Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins
barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.
22. Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
med dem.
23. Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som
fordom hette Lus.
24. Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade
till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja
vi sedan göra barmhärtighet med dig.»
25. När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela
hans släkt läto de gå.
26. Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en
stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.
27. Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de
invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i
Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo
och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar
där i landet.
28. När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna
bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
29. Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan
kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.
30. Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol,
utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga
under dem.
31. Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej
heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
32. Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla
inbyggare; ty de fördrevo dem icke.
33. Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna
i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla
inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
arbetspliktiga åt dem.
34. Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
35. Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de
blevo arbetspliktiga under dessa.
36. Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från
Sela vidare uppåt.
[1] Se noten till 4 Mos. 21:3.
Domarboken, 2 Kapitlet
Bestraffning av Israels ohörsamhet.
Tillståndet under domartiden.
1. Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade:
»Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land
som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag
skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
>1 Mos. 15,18. 17,7 f. 5 Mos. 29,14 f.
2. I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I
skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min
röst. Vad haven I gjort! --
>2Mos. 23,32f. 34,12 f. 4 Mos. 33,52 f. 2 Mos. 7,2 f. 12,3.
3. Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder,
utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
eder till en snara.'»
>5 Mos. 7,16. Jos. 23,13.
4. När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
brast folket ut i gråt.
5. Och de gåvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade där åt
HERREN.
6. Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var
och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
>Jos. 24,28.
7. Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
>Jos. 24,31.
8. Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra
tio år gammal.
>Jos. 24,29 f.
9. Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
10. När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina
fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste
av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
>5 Mos. 31,16.
11. Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade
Baalerna.
>4 Mos.25,3.Dom. 8,33. 2 Kon. 1,2,6.
12. De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur
Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som
bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de
HERREN.
13. Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
>Dom. 10,6 f. 1 Sam. 31,10. 1 Kon. 11,5,33. 2Kon.23,13.
14. upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i
deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde
stå emot sina fiender.
>Dom. 3,8. 4,2. Ps. 44,13. Jes. 50,1.
15. Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo
i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit
att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
>3 Mos. 26,17, 33. 5 Mos. 28,15 f.
16. Då lät HERREN domare[2] uppstå, som frälste dem ur deras
plundrares hand.
>Dom. 3,9 f., 15.
17. Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös
avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast
av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för
HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.
18. När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med
domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren
levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,
förbarmade sig HERREN.
>Dom. 10,16.
19. Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad
fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter
andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från
sina gärningar och sin hårdnackenhet.
20. Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:
»Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade
för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
21. därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda
man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
22. ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla
HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,
eller om de icke vilja det.»
>Dom. 3,4.
23. Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med
hast; han gav dem icke i Josuas hand.
[1] D. ä. de gråtande.
[2] Se Domare i Ordförkl.
Domarboken, 3 Kapitlet
Otniel, Ehud och Samgar.
1. Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem
sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke
hade varit med om alla krigen i Kanaan
>5 Mos. 7,22.
2. -- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle
få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra
krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana
--:
3. filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt
de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget
Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.
>Jos. 13,2 f.
4. Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om
de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.
>5 Mos 8,2 Dom 2,22.
5. Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,
amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
6. togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar
åt deras söner och tjänade deras gudar.
>2 Mos. 23,32 f. 34,16. 5 Mos. 7,3 f.
7. Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde
HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.
8. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.
9. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland
Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen
Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
10. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och
när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim
övermäktig.
11. Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.
>Dom 8,28.
12. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav
HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de
gjorde vad ont var i HERRENS ögon.
13. Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han
åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
14. Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i
aderton år.
15. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem
en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt
man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till
Eglon, konungen i Moab,
16. gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band
detta under sina kläder vid sin högra länd.
17. Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men
Eglon var en mycket fet man.
18. När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade
burit dem gå sin väg.
19. Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och
lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När
denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo
omkring honom ut därifrån.
20. Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i
sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har
ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.
21. Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin
högra länd och stötte det i hans buk,
22. så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan
omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans
buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;
23. och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen
dörrarna till salen efter sig och riglade dem.
24. Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när
de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:
»Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»
>1 Sam. 24,4.
25. Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke
öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,
och se, då låg deras herre död där på golvet.
26. Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan
hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
27. Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims
bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom
i spetsen för sig.
28. Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit
edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom
längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna
och läto ingen komma över.
29. Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
30. Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro
i åttio år.
31. Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex
hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.
Domarboken, 4 Kapitlet
Debora. Baraks seger över Sisera.
Siseras död.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när
Ehud var död.
2. Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde
i Haroset-Haggoim.
>Jos. 11,10. 1 Sam. 12,9.
3. Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i
tjugu år.
4. Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden
domarinna i Israel.
5. Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
att hon skulle skipa rätt.
6. Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från
Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud,
bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen
man av Naftali barn och Sebulons barn.
>Hebr. 11,32.
7. Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar
och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din
hand.»
8. Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du
icke går med mig, så går icke heller jag.»
9. Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då
icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja
Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak
till Kedes.
10. Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
11. Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,
Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser
ända till terebinten i Saannim vid Kedes.
>4 Mos. 10,29. Dom. 1,16.
12. Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade
dragit upp på berget Tabor.
13. Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från
Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
14. Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på
vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio
tusen man följde honom.
15. Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och
hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och
Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.
>Ps. 83,10.
16. Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till
Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke
en enda kom undan.
17. Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,
konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.
18. Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min
herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till
henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.
19. Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty
jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att
dricka och höljde sedan åter över honom.
20. Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet;
och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»
21. Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i
sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen
genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så
dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av
trötthet.
>Judit 13,6 f.
22. I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut
emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig
den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han
se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.
23. Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
Israels barn.
24. Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i
Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.
Domarboken, 5 Kapitlet
Deboras och Baraks segersång.
1. De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
2. Att härförare förde an i Israel,
att folket villigt följde dem --
loven HERREN därför!
>Dom. 4,10.
3. Hören, I konungar;
lyssnen, I furstar.
Till HERRENS ära
vill jag, vill jag sjunga,
lovsäga HERREN,
Israels Gud.
4. HERRE, när du drog ut från Seir,
när du gick fram ifrån Edoms mark,
då bävade jorden,
då strömmade det från himmelen,
då strömmade vatten
ned ifrån molnen;
>2 Mos. 19,16 f. 5 Mos. 2,3 f. 33,2. Ps. 68,8 f. 77,18. 97,5. 114,7.
5. bergen skälvde
inför HERRENS ansikte,
ja, Sinai inför HERRENS,
Israels Guds, ansikte.
6. I Samgars dagar,
Anats sons,
i Jaels dagar
lågo vägarna öde;
vandrarna måste färdas
svåra omvägar.
>Dom. 3,31.
7. Inga styresmän funnos,
inga funnos mer i Israel,
förrän du stod upp, Debora,
stod upp såsom en moder i Israel.
>Dom. 4,4.
8. Man valde sig nya gudar;
då nådde striden fram till portarna.
Men ingen sköld, intet spjut var att se
hos de fyrtio tusen i Israel.
>5 Mos. 32,17. 1 Sam. 13,19 f.
9. Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar
och dem bland folket, som villigt följde;
10. ja, loven HERREN.
I som riden på vita åsninnor,
I som sitten hemma på mattor,
och I som vandren på vägen, talen härom.
11. När man under rop
skiftar byte mellan vattenhoarna,
då lovprisar man där
HERRENS rättfärdiga gärningar,
att han i rättfärdighet regerar i Israel.
Då drog HERRENS folk
ned till portarna.
12. Upp, upp, Debora!
Upp, upp, sjung din sång!
Stå upp, Barak;
tag dig fångar,
du Abinoams son.
13. Då satte folkets kvarleva
de tappre till anförare,
HERREN satte mig
till anförare över hjältarna.
14. Från Efraim kommo män
som hade rotfäst sig i Amalek;
Benjamin följde dig
och blandade sig med dina skaror.
Ned ifrån Makir
drogo hövdingar åstad,
och från Sebulon män
som buro anförarstav.
>Jos. 17,1. Dom. 12,15.
15. Furstarna i Isaskar
slöto sig till Debora;
och likasom Isaskar,
så gjorde ock Barak;
ned i dalen skyndade man i dennes spår.
Bland Rubens ätter
höllos stora rådslag.
16. Men varför satt du kvar
ibland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
Ja, av Rubens ätter
fördes stora överläggningar.
17. Gilead stannade
på andra sidan Jordan.
Och Dan varför -- dröjer han
ännu vid skeppen?
Aser satt kvar
vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
>Jos. 13,24 f. 19,24 f., 40 f.
18. Men Sebulon var ett folk
som prisgav sitt liv åt döden,
Naftali likaså,
på stridsfältets höjder.
19. Konungar drogo fram och stridde
ja, då stridde Kanaans konungar
vid Taanak, invid Megiddos vatten;
men byte av silver vunno de icke.
20. Från himmelen fördes strid,
stjärnorna stridde
från sina banor mot Sisera.
>2 Mos. 14,24 f. Jos. 10,l2 f. Dom. 4,15.
21. Bäcken Kison ryckte dem bort,
urtidsbäcken,
bäcken Kison.
Gå fram, min själ, med makt!
>Dom. 4,13.
22. Då stampade hästarnas hovar,
när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.
23. Förbannen Meros,
säger HERRENS ängel,
ja, förbannen dess inbyggare,
därför att de ej kommo
HERREN till hjälp,
HERREN till hjälp bland hjältarna.
24. Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
Hebers hustru, kainéens,
välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!
>Dom. 4,17 f. Judit 13,18.
25. Vatten begärde han;
då gav hon honom mjölk,
gräddmjölk bar hon fram
i högtidsskålen.
26. Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
sin högra hand efter arbetshammaren
med den slog hon Sisera
och krossade hans huvud,
spräckte hans tinning
och genomborrade den.
27. Vid hennes fötter sjönk han ihop,
föll omkull och blev liggande;
ja, vid hennes fötter
sjönk han ihop och föll omkull;
där han sjönk ihop,
där föll han dödsslagen.
28. Ut genom fönstret
skådade hon och ropade,
Siseras moder,
ut genom gallret:
»Varför dröjer väl
hans vagn att komma?
Varför äro de så senfärdiga,
hans vagnshästars fötter?»
29. Då svara de klokaste
av hennes hovtärnor,
och själv giver hon sig
detsamma svaret:
30. »Förvisso vunno de byte,
som de nu utskifta:
en flicka, ja, två
åt envar av männen,
byte av praktvävnader för Siseras räkning,
byte av praktvävnader, brokiga tyger;
en präktig duk, ja, två brokiga dukar
för de fångnas halsar.»
31. Så må alla dina fiender
förgås, o HERRE.
Men de som älska honom må likna solen,
när den går upp i hjältekraft.
Och landet hade nu ro i fyrtio år.
>Ps. 19,6. Matt. 13,43.
Domarboken, 6 Kapitlet
Gideons kallelse. Begynnelse av
befrielseverket.
1. Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav
HERREN dem i Midjans hand, i sju år.
2. Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn
till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i
bergen, så ock grottorna och bergfästena.
3. Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna
och österlänningarna upp emot dem
>5 Mos. 28,33.
4. och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets
gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i
Israel, inga får, oxar eller åsnor.
5. Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så
talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro
oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det.
6. Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels
barn till HERREN.
7. Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,
8. sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem:
»Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur
Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.
9. Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra
förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder
deras land.
10. Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke
frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon.
Men I villen icke höra min röst.
>2 Kon. 17,35, 38 f.
11. Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,
som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att
klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.
12. För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom:
»HERREN är med dig, du tappre stridsman.»
13. Gideon svarade honom: »Ack min herre, om HERREN är med oss,
varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans
under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: 'Se,
HERREN har fört oss upp ur Egypten'? Nu har ju HERREN
förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.»
>2 Mos. 13,14.
14. Då vände sig HERREN till honom och sade: »Gå åstad i denna din
kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.»
>Hebr.11,32 f.
15. Han svarade honom: »Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min
ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den
ringaste i min faders hus.»
16. HERREN sade till honom: »Jag vill vara med dig, så att du skall
slå Midjan, såsom voro det en enda man.»
>2 Mos 3.12
17. Men han svarade honom: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så
låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.
18. Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig
och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.» Han
sade: »Jag vill stanna, till dess du kommer igen.»
19. Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd
av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde
spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under
terebinten och satte fram det.
20. Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade
brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet
däröver.» Och han gjorde så.
21. Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och
rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom
eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet;
och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.
>3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38 f. 2 Krön. 7,1.
22. Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: »Ve
mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel
ansikte mot ansikte!»
>2 Mos. 33,20 f. Dom. 13,22 f.
23. Men HERREN sade till honom: »Frid vare med dig, frukta icke; du
skall icke dö.»
24. Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN
är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.
25. Den natten sade HERREN till honom: »Tag den tjur som tillhör din
fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det
Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som
står därinvid.
>5 Mos.7,5.
26. Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna
fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra
tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som
du har huggit sönder.»
27. Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom
HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra
det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i
staden, gjorde han det om natten.
28. Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals
altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och
att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det
nyuppbyggda altaret.
29. Då sade de till varandra: »Vem har gjort detta?» Och när de
frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,
Joas' son, hade gjort det.
30. Då sade männen i staden till Joas: »För din son hitut, han måste
dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit
sönder Aseran som stod därinvid.»
31. Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: »Viljen I utföra
Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra
hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud,
så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans
altare.
>1 Kon. 18,21.
32. Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: »Baal
utföre sin sak[1] mot honom, eftersom han har brutit ned hans
altare.»
>Dom. 7,1.
33. Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla
tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i
Jisreels dal.
34. Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han
stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter
honom.
>1 Krön. 12,18. 2 Krön. 24,20. Luk. 24,49.
35. Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de
övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände
han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då
också upp, de andra till mötes.
36. Och Gideon sade till Gud: »Om du verkligen vill genom min hand
frälsa Israel, såsom du har lovat,
37. så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen;
ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest
överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall
frälsa Israel, såsom du har lovat.»
38. Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur
ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel
skål blev full med vatten.
39. Men Gideon sade till Gud: »Må din vrede icke upptändas mot mig,
därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka
blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen
förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på
marken.»
>1 Mos. 18,30 f.
40. Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men
eljest hade dagg kommit överallt på marken.
[1] Hebr. jareb.
Domarboken, 7 Kapitlet
Gideons seger över midjaniterna.
1. Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med
allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid
Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från
Morehöjden ned i dalen.
>Dom. 6,32.
2. Men HERREN sade till Gideon: »Folket som har följt dig är för
talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty
Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: 'Min egen hand har
frälst mig.'
>5 Mos. 8,17 f.
3. Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och
är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån
Gileads berg.» Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka,
så att allenast tio tusen man stannade kvar.
>5 Mos. 20,8. 1 Mack. 3,56.
4. Men HERREN sade till Gideon: »Folket är ännu för talrikt; för
dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt
dig. Den om vilken jag då säger till dig: 'Denne skall gå med
dig', han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger
till dig: 'Denne skall icke gå med dig', han får icke gå med.»
5. Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till
Gideon: »Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall
du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att
dricka.»
6. Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att
med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det
övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.
7. Och HERREN sade till Gideon: »Med de tre hundra män som hava
läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din
hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till
sitt.»
>1 Sam. 14,6. 2 Krön. 14,11.
8. Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner,
därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en
till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen. Och
midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.
9. Och HERREN sade den natten till honom: »Stå upp och drag ned i
lägret, ty jag har givit det i din hand.
10. Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med
din tjänare Pura ned till lägret
11. och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till
att draga ditned och bryta in i lägret.» Så gick han då med sin
tjänare Pura ned till förposterna i lägret.
12. Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo
där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro
oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.
>Dom. 6,3,5,33
13. Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm
för en annan. Han sade: »Jag har nyss haft en dröm. Jag tyckte
att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den
kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll, och
vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande.»
14. Då svarade den andre och sade: »Detta betyder intet annat än
israeliten Gideons, Joas' sons, svärd; Gud har givit Midjan och
hela lägret i hans hand.»
15. När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning,
föll han ned och tillbad. Därefter vände han tillbaka till
Israels läger och sade: »Stån upp, ty HERREN har givit
midjaniternas läger i eder hand.
16. Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav
allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor
inne i krukorna.
17. Och han sade till dem: »Sen på mig och gören såsom jag; så snart
jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag
gör.
18. När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna,
skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och
ropa: 'För HERREN och för Gideon!'»
19. Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till
utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man
hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och
krossade krukorna som de hade i sina händer.
20. De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de
fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i
basunerna och stötte i dem; och de ropade: »HERRENS och Gideons
svärd!»
21. Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring
lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria
och fly.
22. Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den
enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret
flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden
vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.
>1 Sam. 14,20. 2 Krön. 20,23. Ps. 83,10.
23. Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och
från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.
24. Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd
och låtit säga: »Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg
vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.» Så församlade
sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till
Bet-Bara, ävensom Jordan.
25. Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till
fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid
Seebspressen, och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och
Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.
>Ps. 83,12. Jes. 9,4. 1O,26.
Domarboken, 8 Kapitlet
Efraimiternas knot. Segern över
midjaniterna fullföljd. Gideons vägran
att bliva konung. Hans efod i Ofra. Hans
söner. Hans död och begravning.
1. Men Efraims män sade till honom: »Huru har du kunnat handla så
mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till
strid mot Midjan?» Och de foro häftigt ut mot honom.
>Dom. 12,1.
2. Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med
eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers
vinbärgning?
> Dom. 6,11, 34.
3. I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb
och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?» Då
han så talade, stillades deras vrede mot honom.
4. När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre
hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av
förföljandet.
5. Han sade därför till männen i Suckot: »Given några kakor bröd åt
folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd
med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.»
6. Men de överste i Suckot svarade: »Har du då redan Seba och
Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd
åt din här?»
7. Gideon sade »Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min
hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och
tistlar.»
8. Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma
sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma
svar som männen i Suckot hade givit.
9. Då sade han ock till männen i Penuel: »När jag kommer
välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.»
10. Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos
sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av
österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra
tjugu tusen svärdbeväpnade män.
11. Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha,
och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.
>Mos. 32,35, 42.
12. Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han
tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga
och skingrade hela hären.
13. När därefter Gideon, Joas' son, vände tillbaka från striden, ned
från Hereshöjden,
14. fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och
utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i
Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.
15. När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: »Se här äro nu
Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: 'Har du
redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi
skola giva bröd åt dina trötta män?'»
16. Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och
tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.
17. Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.
18. Och till Seba och Salmunna sade han: »Hurudana voro de män som I
dräpten på Tabor?» De svarade: »De voro lika dig; var och en såg
ut såsom en konungason.»
19. Han sade: »Då var det mina bröder, min moders söner. Så sant
HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava
dräpt eder.»
20. Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: »Stå upp och dräp
dem.» Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd,
eftersom han ännu var allenast en gosse.
21. Då sade Seba och Salmunna: »Stå upp, du själv, och stöt ned oss;
ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka.» Så stod då Gideon
upp och dräpte Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de
prydnader som sutto på deras kamelers halsar.
>PS. 83,12.
22. Och israeliterna sade till Gideon: »Råd du över oss, och såsom
du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur
Midjans hand.»
23. Men Gideon svarade dem: »Jag vill icke råda över eder, och min
son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda
över eder.»
24. Och Gideon sade ytterligare till dem: »Ett vill jag dock begära
av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått
såsom byte.» Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de
voro ismaeliter.
25. De svarade: »Ja, vi vilja giva dig dem.» Och de bredde ut ett
kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått
såsom byte.
26. Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen
sju hundra siklar i guld -- detta förutom de halsprydnader, de
örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna
hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras
kamelers halsar.
27. Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad,
Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter
den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.
>2 Mos. 28,4, 6 f f. Dom. 17,5.
28. Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer
sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon
levde.
>Dom 3,11.
29. Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt
hus.
30. Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,
ty han ägde många hustrur.
31. En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne
gav han namnet Abimelek.
32. Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven i
sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra
33. Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös
avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till
gud åt sig.
>Dom.9,4.
34. Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat
dem från alla deras fienders hand runt omkring.
35. Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till
gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.
>Dom. 9,5 f.
Domarboken, 9 Kapitlet
Abimeleks ogärningar och undergång.
1. Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i
Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med
hans morfaders hus, och sade:
>Dom. 8,30 f.
2. »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att
sjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en
enda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edert
kött och ben.»
3. Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför
alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty de
tänkte: »Han är ju vår broder.»
4. Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;
för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas
anförare han blev.
>Dom. 8,33.
5. Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där
sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och
samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty
han hade gömt sig.
>2 Kon. 10,7.
6. Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i
Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid
Vård-terebinten invid Sikem.
>Jos. 24,25 f.
7. När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde
sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade
och sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock
må höra eder.
>Mos. 11.29 f.
8. Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över
sig. Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'
9. Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma,
som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för att
svaja över de andra träden?'
10. Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung över
oss.'
11. Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötma
och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra
träden?'
12. Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung över
oss.'
13. Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust,
som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att
svaja över de andra träden?'
>Ps. 104,15.
14. Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konung
över oss.'
15. Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening att
smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder
tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur
törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.'
16. Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I
haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl
mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter
hans gärningar --
17. ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv
för att rädda eder från Midjans hand,
18. under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders
hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och
gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems
borgare, eftersom han är eder broder --
19. om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot
Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och
han må ock glädja sig över eder;
20. varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems
borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från
dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»
21. Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där
bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.
22. När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,
23. sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,
så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.
24. Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle
bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras
broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som
lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.
25. För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på
bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram
därförbi. Detta blev berättat för Abimelek.
26. Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in
i Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.
27. Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade
sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,
och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och
uttalade förbannelser över Abimelek.
28. Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem,
eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, och
Sebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma från
Hamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?
>1 Mos. 34,2.
29. Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag driva
bort Abimelek.» Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka din
här och drag ut.»
30. Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds
son, hade sagt, upptändes hans vrede.
31. Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se,
Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och de
hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.
32. Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i
bakhåll på fältet.
33. Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot
staden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra
med honom vad tillfället giver vid handen.»
34. Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade
sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.
35. Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till
stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram
ifrån bakhållet.
36. När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommer
folk ned från bergshöjderna.» Men Sebul svarade honom: »Det är
skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»
37. Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned från
Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från
Teckentydarterebinten.»
38. Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du som
sade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?' Se, här
kommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid mot
dem.
39. Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i
strid med Abimelek.
40. Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för
honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.
41. Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans
bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.
42. Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta
för Abimelek.
43. Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i
bakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut ur
staden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.
44. Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram
och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra
hoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjorde
dem.
45. När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den
och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden
och beströdde platsen med salt.
46. När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla
till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.
47. Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i
Sikems torn hade församlat sig där,
48. gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek
tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den
och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören med
hast detsamma som I haven sett mig göra.»
49. Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter
Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände
upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Så
omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass
tusen män och kvinnor.
50. Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog
det.
51. Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män
och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;
sedan stego de upp på tornets tak.
52. Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram
till porten på tornet för att bränna upp den i eld.
53. Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och
bräckte så hans huvudskål.
54. Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:
»Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om
mig: En kvinna dräpte honom.» Då genomborrade hans tjänare
honom, så att han dog.
>1 Sam. 31,4.
55. När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var
och en till sitt.
56. Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,
då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.
57. Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma
tillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons,
förbannelse i fullbordan på dem.
Domarboken, 10 Kapitlet
Tola och Jair. Israel åter i sina
fienders hand.
1. Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till
Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,
i Efraims bergsbygd.
2. Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev
begraven i Samir.
3. Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i
tjugutvå år.
4. Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och
de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,
och de ligga i Gileads land.
>4 Mos.32,41. 5 Mos. 3,14. Dom. 12.14. 1 Krön. 2,22.
5. Och Jair dog och blev begraven i Kamon.
6. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och
tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,
Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och
tjänade honom icke.
7. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
filistéernas och Ammons barns hand.
8. Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det
året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde
på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.
9. Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också
med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor
nöd.
10. Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot
dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»
11. Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder
från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?
12. Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och
maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från
deras hand.
13. Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill
jag icke mer frälsa eder.
>5 Mos. 32,15 f., 19 f.
14. Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de
frälsa eder, om I nu ären i nöd.
>5 Mos. 32,38. Jer. 2,28.
15. Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med
oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna
gång.»
>1 Sam. 12,10.
16. Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och
tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels
vedermöda.
>Dom. 2,18. PS. 78,65 f.
17. Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men
Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.
18. Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:
»Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill
skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»
>Dom. 11,6 f.
Domarboken, 11 Kapitlet
Jefta. Hans seger och löfte. Hans
dotter.
1. Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
>Hebr. 11,32.
2. Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans
hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till
honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son
till en kvinna som icke är hans hustru.»
3. Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet
Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg
med honom.
4. Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5. Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste
i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6. Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi
strida mot Ammons barn.»
7. Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och
drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I
ären i nöd, komma till mig?»
8. De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu
kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot
Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads
inbyggare.»
9. Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka
för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,
så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
10. Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.
Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
11. Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom
till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför
HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12. Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät
säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot
mig och angripit mitt land?»
13. Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog
upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till
Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
>4 Mos. 21,24.
14. Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15. och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit
något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
>5 Mos. 2,9,18 f., 37.
16. Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom
öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17. skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt
mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå.
De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
heller Då stannade Israel i Kades.
>4 Mos. 20,14 f.
18. Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och
Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på
andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är
Moabs gräns.
>4 Mos. 21,13.
19. Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,
konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss
genom ditt land tåga dit vi skola.'
>4 Mos. 21,21 f. 5 Mos. 2,26 f.
20. Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt
land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i
Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21. Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas
land, ty dessa bodde då i detta land.
22. De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,
och från öknen ända till Jordan.
>5 Mos. 2,36.
23. Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt
folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24. Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,
fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
>1 Kon. 11,7. 2 Kon. 23,13.
25. Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons
konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med
Israel eller giva sig i strid med dem.
>4 Mos. 22,2 f.
26. När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande
orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda
sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke
tagit detta ifrån oss?
27. Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då
du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan
Israels barn och Ammons barn.»
28. Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom
genom sändebuden.
29. Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och
Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i
Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30. Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
Ammons barn i min hand,
31. så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut
emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,
det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till
brännoffer.»
32. Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;
och HERREN gav dem i hans hand.
33. Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och
ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under
Israels barn.
34. När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans
dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda
barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
>2 Mos. 15,20. 1 Sam. 18,6.
35. I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och
ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun
inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord
tillbaka.»
>4 Mos. 30,3. 5 Mos. 23,21.
36. Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför
HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
37. Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min
begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på
bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38. Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att
vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor
och begrät sin jungfrudom på bergen.
39. Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han
förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade
icke känt någon man.
40. Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter
år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
fyra dagar vart år.
Domarboken, 12 Kapitlet
Efraimiternas knot och nederlag. Jeftas
död. Ibsan, Elon och Abdon.
1. Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade
till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn
utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna
upp ditt hus jämte dig själv i eld.
>Dom. 8,1.
2. Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med
Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke
frälsa mig ur deras hand.
3. Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min
själ[1] i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN
gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig
till att strida emot mig?»
>1 Sam. 19,5. 28,21. Ps. 119,109.
4. Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med
Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen
sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,
varken Efraim eller Manasse.»
5. Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för
efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:
»Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en
efraimit?» Om han då svarade nej,
6. så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'[2].» Sade han då
»sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala
ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid
vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället
fyrtiotvå tusen efraimiter.
7. Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen
Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.
8. Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel.
9. Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han
fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner
utifrån. Och han var domare i Israel i sju år.
10. Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.
11. Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var
han domare i Israel.
12. Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
Sebulons land.
13. Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.
14. Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida
på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år.
>Dom. 10,4.
15. Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i
Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
[1] Se Själ i Ordförkl.
[2] Se Schibbolet i Ordförkl.
Domarboken, 13 Kapitlet
Simsons födelse.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav
HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.
2. I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;
hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.
3. Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till
henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du
skall bliva havande och föda en son.
4. Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka
drycker ej heller äter något orent.
>4 Mos. 6,2 f. Dom. 16,l7. 1 Sam 1,11. Luk. 1,15.
5. Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud
ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att
frälsa Israel ur filistéernas hand.»
6. Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En
gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket
fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt
namn lät han mig icke veta.
7. Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en
son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något
orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända
till sin död.'»
8. Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen
som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss
huru vi skola göra med gossen som skall födas.»
9. Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,
när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var
hos henne.
10. Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;
hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har
uppenbarat sig för mig.»
11. Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till
mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med
min hustru?» Han svarade: »Ja.»
12. Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är
då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»
13. HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till
vara för allt varom jag har talat med henne.
14. Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller
starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något
orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»
15. Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,
så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»
>Dom. 6,18.
16. Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,
skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett
brännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke att
det var HERRENS ängel.
>Tob. 12,19.
17. Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg oss
det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i
fullbordan.»
>1 Mos.32,29 f.
18. HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt
namn? Det är alltför underbart.»
>Jes. 9,6.
19. Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp
den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i
Manoas och hans hustrus åsyn.
>Dom. 6,19 f.
20. När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen
HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans
hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte
21. Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans
hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.
22. Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi
hava sett Gud.»
>2 Mos. 33,20 f. 5 Mos. 5,26. Dom. 6,22.
23. Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,
så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av
vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han
nu låtit oss höra sådant.»
24. Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.
25. Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i
Dans läger, mellan Sorga och Estaol.
>Dom. 18,11 f.
Domarboken, 14 Kapitlet
Simsons bröllop och hans gåta.
1. När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se
en kvinna, en av filistéernas döttrar.
2. Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och
moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av
filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»
3. Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna
bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du
vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna
filistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty
hon behagar mig.»
>2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3.
4. Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,
som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligen
filistéerna över Israel.
>Dom. 13,1.
5. Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt
lejon rytande emot honom.
6. Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,
såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade
någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och
moder vad han hade gjort.
>1 Sam. 17.35.
7. När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
Simson.
8. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek
då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i
lejonets kropp se en bisvärm med honung.
9. Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan
han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och
de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets
kropp han hade skrapat honungen.
10. När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett
gästabud, ty så plägade de unga männen göra.
11. Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,
som skulle vara hos honom.
12. Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I
under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och
gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
och trettio högtidsdräkter.
13. Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig
trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sade
till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»
14. Då sade han till dem:
»Från storätaren utgick ätbart,
från den grymme kom sötma.»
Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.
15. På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man
till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp
dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit
för att utarma oss?»
16. Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar
mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina
landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»
Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har
jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»
17. Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo
gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,
eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på
gåtan åt sina landsmän.
18. Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i
staden det svaret:
»Vad är sötare än honung,
och vad är grymmare än ett lejon?»
Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så
haden I icke gissat min gåta.»
19. Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon
och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav
högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och
hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders
hus.
20. Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som
han hade haft till sin särskilda följesven.
Domarboken, 15 Kapitlet
Simson och de tre hundra rävarna. Hans
bedrift med åsnekäken.
1. En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka
sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låt
mig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader ville
icke tillstädja honom att gå in;
2. hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat
till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men
hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i
stället för den andra.»
3. Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot
filistéerna, om jag gör dem något ont.»
4. Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han
facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte
in en fackla mitt emellan de två svansarna.
5. Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på
filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och
oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.
6. Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo
de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne
tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogo
filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i
eld.
7. Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag
sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»
8. Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå
eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan
vid Etam.
9. Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde
sig i Lehi.
10. Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» De
svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att
göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»
11. Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam
och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;
huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsom
de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»
12. De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och
sedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Så
given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»
13. De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo de
honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.
14. När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot
honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans
armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden
likasom smälte bort ifrån hans händer.
15. Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han
räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen
män.
16. Sedan sade Simson:
»Med åsnekäken slog jag
en skara, ja, två;
med åsnekäken slog jag
tusen man.»
17. När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man
kallade den platsen Ramat-Lehi[1].
18. Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN
och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora
seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de
oomskurnas hand!»
19. Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut
vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes
källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.
20. Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.
[1] D. ä. käkkastet eller käkhöjden.
Domarboken, 16 Kapitlet
Simsons bedrift med Gasas stadsportar.
Delila. Simson övervunnen och fängslad.
Hans sista bedrift och död. Hans
begravning.
1. Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in
till henne.
2. När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,
omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid
stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:
»Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi
dräpa honom.»
3. Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod
han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda
dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade
alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det
berg som ligger gent emot Hebron.
4. Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid
bäcken Sorek.
5. Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till
henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror
att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,
så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig
ett tusen ett hundra siklar silver var.»
>Dom. 14,15.
6. Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är
så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»
7. Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och
vore såsom en vanlig människa.»
8. Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
dem.
9. Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan
ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Då
slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd
slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man
ingenting fått veta om hans styrka.
10. Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit
för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»
11. Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke
hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore
såsom en vanlig människa.»
12. Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till
honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i
försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,
såsom hade det varit trådar.
13. Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och
ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Han
svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud
i ränningen till din väv.»
14. Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till
honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade
upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till
väven.
15. Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du
som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit
mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»
16. Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran
och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,
>Dom. 14,l7.
17. och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:
»Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir
allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,
viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom
alla andra människor.»
>4 Mos. 6,5. Dom. 13,5.
18. Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin
hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas
hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har
nu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernas
hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.
19. Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan
hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av
de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över
honom, och hans styrka vek ifrån honom.
20. Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han
då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu
såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke
att HERREN hade vikit ifrån honom.
21. Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på
honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med
kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.
> 2 Mos. 11,5. 2 Kon. 25,7.
22. Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit
avrakat.
23. Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en
stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:
»Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»
24. Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
»Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt
land och slog så många av oss ihjäl.»
25. Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta
Simson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad ur
fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade
ställt honom mellan pelarna.
26. Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp
mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att
jag får luta mig mot dem.»
27. Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla
hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och
kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.
28. Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på
mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får
taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»
>Judit 13,7. Hebr. 11,32 f.
29. Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade
på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra
handen och i den andra med vänstra.
30. Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan
böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över
hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så
dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan
han levde.
31. Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.
>Dom. 15,20.
Domarboken, 17 Kapitlet
Mikas bilddyrkan.
1. I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
2. Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar
som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en
förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos
mig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignad
vare du, min son, av HERREN!»
3. Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt
sin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa
penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må
låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem
nu tillbaka åt dig.»
4. Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder
två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne
gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
ställdes in i Mikas hus.
5. Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och
husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till
präst åt sig.
>1 Mos. 31,19. 2 Mos. 28,4,6,41. Dom. 8,27. 1 Sam. 19,13.
6. På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.
>Dom.18,1. 21,25.
7. I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var
levit och bodde där såsom främling.
8. Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för
att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under
sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
9. Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
»Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på
vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan
bo.»
10. Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader[1]
och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar
silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Då
följde leviten med honom.
11. Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne
behandlade den unge mannen såsom sin son.
12. Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge
mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
13. Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,
eftersom jag har fått leviten till präst.»
[1] Se Fader i Ordförkl.
Domarboken, 18 Kapitlet
Daniterna röva Mikas gudabilder, intaga
Lais och införa där bilddyrkan.
1. På den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden sökte
sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills
hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland
Israels övriga stammar.
>Jos. 19,40 f. Dom. 1,34. 17,6.
2. Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,
tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
undersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersöken
landet.» Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
hus; där stannade de över natten.
3. När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens
sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vem
har fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru har
du det här?»
>Dom. 17,7 f.
4. Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gav
mig lön, och jag blev präst åt honom.»
5. Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om den
resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»
6. Prästen svarade dem: »Gån i frid. Den resa som I ären stadda på
står under HERRENS beskydd.»
7. Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo
huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,
stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet
genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån
sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.
8. När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,
frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»
9. De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besett
landet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?
Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och
intagen landet.
10. När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,
och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand --
en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»
11. Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med
vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.
12. De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför
kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger
bakom Kirjat-Jearim.
>Dom. 13,25.
13. Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så
fram till Mikas hus.
14. De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo
då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i
husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
Gudabild. Så betänken nu vad I bören göra.»
15. Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
Mikas hus, och hälsade honom.
16. Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången
till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.
17. Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo
upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra
vapenomgjordade männen.
18. När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den
skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
gudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»
19. De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss
och bliv fader[1] och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: att
vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en
hel stam och släkt i Israel?»
20. Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och
husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.
21. Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto
därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
föras främst i tåget.
22. Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas
hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas
hus, och som under tiden hade samlat sig.
23. Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:
»Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»
24. Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,
därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu mer
kvar? Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!»
25. Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord mer
från dig. Eljest kan det hända att några män i förbittring hugga
ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både
du själv och ditt husfolk.»
26. Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de
voro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.
27. Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och
därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde
stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden
brände de upp i eld.
>Jos. 19,47.
28. Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån
Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra
människor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter upp
staden och bosatte sig där.
29. Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
till Israel; förut hade staden hetat Lais.
30. Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och
Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro
präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk
fördes bort i fångenskap.
>2 Mos. 2,22. 18,3. Dom. 17,10. 1 Kon. 12,30. 2 Kon. 17,23.
31. De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
Silo.
>Jos. 18,1.
[1] Se Fader i Ordförkl.
Domarboken, 19 Kapitlet
Det skändliga dådet i Gibea.
1. På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en
levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till
bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.
>Dom. 17,6. 18,1. 21,25.
2. Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till
sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid
av fyra månader.
3. Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att
tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade
med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i
sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han
glad emot honom.
4. Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han
stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där
nätterna över.
5. När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:
»Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»
6. Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och
drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig
för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»
7. Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader
honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över
natten.
8. På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att
resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen
så till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.
9. När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:
»Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen
nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt
ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga
eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»
10. Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo
och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,
det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;
och hans bihustru följde honom.
11. Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade
tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna
jebuséstad och stanna där över natten.»
12. Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en
främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,
fram till Gibea.»
13. Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka
hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea
eller Rama.»
14. Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick
solen ned.
15. Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i
Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna
platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över
natten.
16. Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på
fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom
främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.
17. När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande
mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:
»Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»
18. Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda
till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;
därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga
emot mig i sitt hus.
19. Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin
åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer
oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»
20. Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig få
sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen
må du icke stanna över natten.»
21. Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och
sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.
22. Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades
plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på
dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:
»För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få
känna honom.»
>1 Mos. 19,4 f. Hos. 9,9. 10,9.
23. Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:
»Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har
kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
24. Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en
bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och
göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke
göra någon sådan galenskap.
25. Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru
och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade
henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när
morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
26. Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till
mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det
blev dager.
27. När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till
huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin
bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
28. Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intet
svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen
sig redo och reste hem till sitt.
29. Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.
30. Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt
eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp
ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån
och sägen edert ord.»
Domarboken, 20 Kapitlet
Utrotningskriget mot Benjamin.
1. Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig
såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads
land, inför HERREN i Mispa.
>Dom. 11,11.
2. Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram
i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån
till fots.
3. Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade
dragit upp till Mispa.
Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har
tillgått.»
4. Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda
och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för
att stanna där över natten.
>Dom. 19,15 f.
5. Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och
min bihustru kränkte de, så att hon dog.
>Dom. 19,22 f.
6. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena
omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade
gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.
7. Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram
förslag och råd här på stället.»
8. Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må
gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.
9. Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå
över det.
10. På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,
och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för
att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det
kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom
tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i
Israel.»
11. Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom
en man.
12. Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar
och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit
begången ibland eder!
13. Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem
och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiterna
ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,
ord.
14. I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till
Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.
15. På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa
städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring
medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
utvalda män.
16. Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro
vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,
utan att fela.
17. Och när Israels män -- Benjamin frånräknad -- mönstrades,
utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa
voro krigsmän.
18. Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.
Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden
mot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»
>Dom. 1,1.
19. Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig
framför Gibea.
20. Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels
män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.
21. Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen
tjugutvå tusen man av Israel.
22. Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp
sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt
upp sig första dagen.
23. Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte
ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en
gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» Och
HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»
>Jos. 7,6.
24. När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins
barn,
25. drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn
och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
svärdbeväpnade män.
26. Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och
fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade
brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.
>Dom. 21,2.
27. Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den
tiden där,
28. och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför
den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut
till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå
därifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag
giva honom i din hand.»
>Jos. 22,13, 30. 24,33.
29. Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.
>Jos. 8,12 f.
30. Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på
tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea
likasom de förra gångerna.
31. Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt
bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,
fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på
den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över
fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.
32. Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom
förut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly
och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.
33. Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,
och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats
vid Maare-Geba.
34. Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att
olyckan var dem så nära.
35. Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra
man, allasammans svärdbeväpnade män.
36. Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo
nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som
de hade lagt mot Gibea.
>Jos. 8,18 f.
37. Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de
som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden
med svärdsegg.
38. Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som
lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken
stiga upp från staden.
39. Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i
början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett
trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av
oss, nu likasom i den förra striden»,
40. då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det
avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu
se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.
41. När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män
förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.
42. Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men
fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där
nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.
43. De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.
44. Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
folk.
45. Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,
fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo
av dem två tusen man.
46. Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin
tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro
tappert folk.
47. Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons
klippa i fyra månader.
48. Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och
slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som
ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de
träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade
på.
Domarboken, 21 Kapitlet
Benjamins stam upprättas åter.
1. Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss
skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»
2. Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen
inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt
>Dom. 20,26.
3. och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i
Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»
4. Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare
och offrade brännoffer och tackoffer.
5. och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar,
som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?» Ty
man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
HERREN i Mispa skulle straffas med döden.
6. Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:
»Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.
7. Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få
hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem
giva hustrur av våra döttrar.»
8. Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som
icke kom upp till HERREN i Mispa?» Och se, från Jabes i Gilead
hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.
>Dom. 20,1 f.
9. Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i
Jabes i Gilead var där.
10. Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och
bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i
Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.
11. Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor
som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.
>4 Mos. 31,17.
12. Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med
mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i
Kanaans land.
13. Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de
benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem
fred.
>Dom. 20,47.
14. Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa
räckte ingalunda till för dem.
15. Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
en rämna bland Israels stammar.
16. Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som
äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty alla kvinnor äro ju
utrotade ur Benjamin.»
>Dom. 20,48.
17. Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en
besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.
18. Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty
Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver
en hustru åt Benjamin.»
19. Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter
år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går
från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»
20. Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder
i försåt i vingårdarna.
21. När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina
dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av
eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva
hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
land.
22. Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig
för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av
oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke
själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder
skuld.'»
23. Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika
många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de
rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
åter upp städerna och bosatte sig i dem.
24. Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och
en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och
en till sin arvedel.
25. På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.
>Dom. 17,6. 18,1.
Rut, 1 Kapitlet
Elimelek utvandrar till Moabs land. Hans
hustru återvänder efter hans död till
Bet-Lehem och med henne Rut, hennes
sonhustru.
1. På den tid då domarna regerade uppstod hungersnöd i landet. Då
drog en man från Bet-Lehem i Juda åstad med sin hustru och sina
båda söner för att bosätta sig i Moabs land under någon tid.
2. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans båda söner
Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, från Bet-Lehem i Juda.
Så kommo de nu till Moabs land och vistades där.
3. Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina båda
söner.
4. Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och
den andra Rut.
5. Och sedan de hade bott där vid pass tio år, dogo också de båda,
Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina båda söner
och sin man.
6. Då stod hon upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från
Moabs land; ty hon hade hört i Moabs land att HERREN hade sett
till sitt folk och givit det bröd.
7. Så begav hon sig, jämte sina båda sonhustrur, från det ställe
där hon hade vistats. Men när de nu gingo sin väg fram, för att
komma tillbaka till Juda land,
8. sade Noomi till sina båda sonhustrur: »Vänden om och gå hem
igen, var och en till sin moder.
9. HERREN bevise godhet mot eder, såsom I haven gjort mot de båda
döda och mot mig. HERREN give eder att I mån finna ro, var i sin
mans hus.» Därefter kysste hon dem. Men de brusto ut i gråt
10. och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till
ditt folk.»
11. Men Noomi svarade: »Vänden om, mina döttrar. Varför skullen I gå
med mig? Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka
kunna bliva män åt eder?
12. Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal
att överlämna mig åt en man. Och om jag än kunde tänka: 'Jag har
ännu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlämnade mig åt en
man och så verkligen födde söner,
13. icke skullen I därför vänta, till dess att de hade blivit
fullvuxna, icke skullen I därför stänga eder inne och förbliva
utan män? Bort det, mina döttrar! Jag känner redan bedrövelse
nog för eder skull, eftersom HERRENS hand så har drabbat mig.»
14. Då brusto de åter ut i gråt. Och Orpa kysste sin svärmoder till
avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne.
15. Då sade hon: »Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk
och till sin gud; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.»
16. Men Rut svarade: »Sök icke intala mig att övergiva dig och vända
tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå, och där du
stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud
är min Gud.
17. Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven.
HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden
kommer att skilja mig från dig.»
18. Då hon nu såg att denna stod fast i sitt beslut att gå med
henne, upphörde hon att tala därom med henne.
19. Så gingo de båda med varandra, till dess att de kommo till
Bet-Lehem. Och när de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i
rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: »Detta är ju
Noomi!»
20. Men hon sade till dem: »Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig
Mara, ty den Allsmäktige har låtit mycken bedrövelse komma över
mig.
21. Rik drog jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma
tillbaka. Varför kallen I mig då Noomi, när HERREN har vittnat
emot mig, när den Allsmäktige har låtit det gå mig så illa?»
22. Så kom då Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i
det hon vände tillbaka från Moabs land. Och de kommo till
Bet-Lehem, när kornskörden begynte.
Rut, 2 Kapitlet
Rut plockar ax på Boas' åker.
1. Men Noomi hade en frände på sin mans sida, en rik man av
Elimeleks släkt, vid namn Boas.
2. Och moabitiskan Rut sade till Noomi: »Låt mig gå ut på åkern och
plocka ax efter någon inför vilkens ögon jag finner nåd.» Hon
svarade henne: »Ja, gå, min dotter.»
3. Då gick hon åstad och kom till en åker och plockade där ax efter
skördemännen; och det hände sig så för henne att åkerstycket
tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.
4. Och Boas kom just då dit från Bet-Lehem; och han sade till
skördemännen: »HERREN vare med eder.» De svarade honom: »HERREN
välsigne dig.»
5. Och Boas frågade den bland tjänarna, som hade uppsikt över
skördemännen: »Vem tillhör den unga kvinnan där?»
6. Tjänaren som hade uppsikt över skördemännen svarade och sade:
»Det är en moabitisk kvinna, den kvinna som med Noomi har kommit
hit från Moabs land.
7. Hon bad att hon skulle få plocka och hopsamla ax bland kärvarna,
efter skördemännen; och så kom hon, och hon har hållit på allt
sedan i morse ända till denna stund, utom att hon nyss har vilat
något litet därinne.»
8. Då sade Boas till Rut: »Hör, min dotter: du skall icke gå bort
och plocka ax på någon annan åker, ej heller gå härifrån, utan
du skall hålla dig till mina tjänarinnor här.
9. Se efter, var skördemännen arbeta på åkern, och gå efter dem;
jag har förbjudit mina tjänare att göra dig något för när. Och
om du bliver törstig, så gå till kärlen och drick av det som
mina tjänare hämta.»
10. Då föll hon ned på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och
sade till honom: »Varför har jag funnit sådan nåd för dina ögon,
att du tager dig an mig, fastän jag är en främling?»
11. Boas svarade och sade till henne: »För mig har blivit berättat
allt vad du har gjort mot din svärmoder efter din mans död, huru
du har övergivit din fader och din moder och ditt fädernesland,
och vandrat åstad till ett folk som du förut icke kände.
12. HERREN vedergälle dig för vad du har gjort; ja, må full lön
tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, till vilken du har
kommit, för att finna tillflykt under hans vingar.»
13. Hon sade: »Så må jag då finna nåd för dina ögon, min herre; ty
du har tröstat mig och talat vänligt med din tjänarinna, fastän
jag icke är såsom någon av dina tjänarinnor.»
14. Och när måltidsstunden var inne, sade Boas till henne: »Kom
hitfram och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinet.» Då
satte hon sig vid sidan av skördemännen; och han lade för henne
rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick därtill över.
15. Och när hon därefter stod upp för att plocka ax, bjöd Boas sina
tjänare och sade: »Låten henne ock få plocka ax mellan kärvarna,
och förfördelen henne icke.
16. Ja, I mån till och med draga ut strån ur knipporna åt henne och
låta dem ligga, så att hon får plocka upp dem, och ingen må
banna henne därför.»
17. Så plockade hon ax på åkern ända till aftonen; och när hon
klappade ut det som hon hade plockat, var det vid pass en efa
korn.
18. Och hon tog sin börda och gick in i staden, och hennes svärmoder
fick se vad hon hade plockat. Därefter tog hon fram och gav
henne vad hon hade fått över, sedan hon hade ätit sig mätt.
19. Då sade hennes svärmoder till henne: »Var har du i dag plockat
ax, och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig
an dig!» Då berättade hon för sin svärmoder hos vem hon hade
arbetat; hon sade: »Den man som jag i dag har arbetat hos heter
Boas.»
20. Då sade Noomi till sin sonhustru: »Välsignad vare han av HERREN,
därför att han icke har undandragit sig att bevisa godhet både
mot de levande och mot de döda!» Och Noomi sade ytterligare till
henne: »Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän.»
21. Moabitiskan Rut sade: »Han sade ock till mig: 'Håll dig till
mina tjänare, ända till dess att de hava inbärgat hela min
skörd.'»
22. Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: »Ja, det är bäst, min
dotter, att du går med hans tjänarinnor, så att man icke
behandlar dig illa, såsom det kunde ske på en annan åker.»
23. Så höll hon sig då till Boas' tjänarinnor och plockade ax där,
till dess både korn- och veteskörden voro avslutade. Men hon
bodde hos sin svärmoder.
Rut, 3 Kapitlet
Rut vid Boas' fötter.
1. Och hennes svärmoder Noomi sade till henne: »Min dotter, jag
vill söka skaffa dig ro, för att det må gå dig väl.
2. Så hör då: Boas, med vilkens tjänarinnor du har varit
tillsammans, är ju vår frände. Och just i natt kastar han korn
på sin tröskplats.
3. Så två dig nu och smörj dig och kläd dig, och gå ned till
tröskplatsen. Men laga så, att mannen icke får se dig, förrän
han har ätit och druckit.
4. När han då lägger sig, så se efter, var han lägger sig, och gå
dit och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där; han
skall då själv säga dig vad du bör göra.»
5. Hon svarade: »Allt vad du säger vill jag göra.»
6. Och hon gick ned till tröskplatsen och gjorde alldeles såsom
hennes svärmoder hade bjudit henne.
7. Ty när Boas hade ätit och druckit, så att hans hjärta blev
glatt, och sedan han hade gått åstad och lagt sig invid
sädeshögen, kom hon oförmärkt och lyfte upp täcket vid hans
fötter och lade sig där.
8. Vid midnattstiden blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt och
fick då se en kvinna ligga vid hans fötter.
9. Och han sade: »Vem är du?» Hon svarade: »Jag är Rut, din
tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, ty du är
min bördeman.»
10. Då sade han: »Välsignad vare du av HERREN, min dotter! Du har nu
givit ett större bevis på din kärlek än förut, därigenom att du
icke har lupit efter unga män, vare sig fattiga eller rika.
11. Så frukta nu icke, min dotter; allt vad du säger vill jag göra
dig. Ty allt folket i min stad vet att du är en rättskaffens
kvinna.
12. Nu är det visserligen sant att jag är din bördeman; men en annan
bördeman finnes, som är närmare än jag.
13. Stanna nu kvar i natt; om han i morgon vill taga dig efter
bördesrätt, gott, må han då göra det, så sant HERREN lever. Ligg
nu kvar ända till morgonen.»
14. Så låg hon vid hans fötter ända till morgonen, men hon fick stå
upp, innan ännu någon kunde känna igen den andre; ty han tänkte:
»Det får icke bliva känt att kvinnan har kommit hit till
tröskplatsen.»
15. Och han sade: »Räck hit manteln som du har på dig, och håll fram
den.» Och hon höll fram den. Då mätte han upp sex mått korn och
gav henne att bära; därefter gick hon in i staden.
16. Och när hon kom till sin svärmoder, sade denna: »Huru har det
gått för dig, min dotter?» Då berättade hon för henne allt vad
mannen hade gjort mot henne;
17. och hon sade: »Dessa sex mått korn gav han mig, i det han sade:
'Du skall icke komma tomhänt hem till din svärmoder.'»
18. Då svarade hon: »Bida, min dotter, till dess du får se huru
saken avlöper; ty mannen skall icke giva sig till ro, med mindre
han i dag för saken till sitt slut.»
Rut, 4 Kapitlet
Boas tager Rut till hustru. Hon bliver
stammoder till David.
1. Och Boas hade gått upp till stadsporten och satt sig där. Då
hände sig att den bördeman som Boas hade talat om gick där fram;
då nämnde han honom vid namn och sade: »Kom hit och sätt dig
här.» Och han kom och satte sig.
2. Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och
sade: »Sätten eder här.» Och de satte sig.
3. Sedan sade han till bördemannen: »Det åkerstycke som tillhörde
vår broder Elimelek har Noomi sålt, hon som kom tillbaka från
Moabs land.
4. Därefter tänkte jag att jag skulle underrätta dig därom och
säga: Köp det inför dem som här sitta och inför mitt folks
äldste. Om du vill taga det efter bördesrätt, så säg mig det, så
att jag får veta det, ty ingen annan äger bördesrätt än du
och, näst dig, jag själv.» Han sade: »Jag vill taga det efter
bördesrätt.»
5. Då sade Boas: »När du köper åkern av Noomis hand, då köper du
den ock av moabitiskan Rut, den dödes hustru, med skyldighet att
uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel.»
6. Bördemannen svarade: »Då kan jag icke begagna mig av min
bördesrätt, ty jag skulle därmed fördärva min egen arvedel.
Börda du åt dig vad jag skulle hava bördat, ty jag kan icke göra
det.»
7. Men när någon bördade något eller avtalade ett byte, var det
fordom sed i Israel att han, till stadfästelse av ett sådant
avtal, drog av sig sin sko och gav den åt den andre; och detta
gällde såsom ett vittnesbörd i Israel.
8. Så sade nu bördemannen till Boas: »Köp du det»; och han drog
därvid av sig sin sko.
9. Då sade Boas till de äldste och till allt folket: »I ären i dag
vittnen till att jag nu har köpt av Noomis hand allt vad som har
tillhört Kiljon och Mahelon.
10. Därjämte har jag ock köpt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till
hustru åt mig, för att uppväcka den dödes namn och fästa det vid
hans arvedel, på det att den dödes namn icke må bliva utrotat
bland hans bröder eller ur porten till hans stad. I ären i dag
vittnen härtill.»
11. Och allt folket i stadsporten, så ock de äldste, svarade: »Ja,
och HERREN låte den kvinna som nu går in i ditt hus bliva lik
Rakel och Lea, de båda som hava byggt upp Israels hus. Och må du
förkovra dig storligen i Efrata och göra dig ett namn i
Bet-Lehem.
12. Och blive ditt hus såsom Peres' hus, hans som Tamar födde åt
Juda, genom de avkomlingar som HERREN skall giva dig med denna
unga kvinna.»
13. Så tog då Boas Rut till sig, och hon blev hans hustru, och han
gick in till henne; och HERREN gav henne livsfrukt, och hon
födde en son.
14. Då sade kvinnorna till Noomi: »Lovad vare HERREN, som i dag har
så gjort, att det icke fattas dig en bördeman som skall få ett
namn i Israel!
15. Han skall bliva dig en tröstare och en försörjare på din
ålderdom; ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon
som är mer för dig än sju söner.»
16. Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev dess
sköterska.
17. Och grannkvinnorna sade: »Noomi har fått en son»; och de gåvo
honom namn, de kallade honom Obed. Han blev fader till Isai,
Davids fader.
18. Och detta är Peres' släktregister: Peres födde Hesron;
19. Hesron födde Ram; Ram födde Amminadab;
20. Amminadab födde Naheson; Naheson födde Salma;
21. Salmon födde Boas; Boas födde Obed;
22. Obed födde Isai, och Isai födde David.
Första Samuelsboken, 1 Kapitlet
Samuels födelse.
1. I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
till Suf, en efraimit.
>1 Krön. 6,27, 33 f.
2. Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
3. Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
>2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16. Jos. 18,1.
4. En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru
Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
offret;
>3 Mos. 7,15. 5 Mos. 27,7.
5. men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
6. Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne
ofruktsam.
7. För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
8. Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du?
Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer
för dig än tio söner?
9. En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
Hanna stod upp
10. och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
bitter gråt.
11. Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
rakkniv skall komma på hans huvud.»
>4 Mos. 6,5. 30,7 f. Dom. 13,5.
12. När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
hennes mun
13. -- Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke -- då trodde Eli
att hon var drucken.
14. Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom
en drucken? Laga så, att ruset går av dig.»
15. Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt
prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
jag utgöt nu min själ för HERREN.
>Ps. 42,5. 62,9.
16. Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
ända till denna stund.»
17. Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig
vad du har utbett dig av honom.»
18. Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick
kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
sorgsen ut.
19. Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände
sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
20. Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag
utbett mig honom.»[1]
21. När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
22. gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill
vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
och sedan stanna där för alltid.»
23. Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott;
stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
uppfylla sitt ord.» Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
di, till dess hon skulle avvänja honom.
24. Men sedan hon hade avvant[2] honom, tog hon honom med sig
ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
25. Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
26. Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
27. Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
mig av honom.
28. Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
han lever, skall han vara given åt HERREN.» Och de tillbådo där
HERREN.
[1] Namnet Samuel är sammansatt av två hebreiska ord som betyda höra
och Gud.
[2] Se Avvänja i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 2 Kapitlet
Hannas lovsång. Samuel i Herrens hus.
Elis söner. Domsordet över Eli.
1. Och Hanna bad och sade:
»Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN;
mitt horn är upphöjt genom HERREN.
Min mun är vitt upplåten mot mina fiender;
ty jag gläder mig över din frälsning.
>Luk. 1,46 f.
2. Ingen är helig såsom HERREN
ty ingen finnes förutom dig;
ingen klippa är såsom vår Gud.
>Ps. 86,8. Jes. 44,8.
3. Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal;
vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun.
Ty HERREN är en Gud som vet allt,
och hos honom vägas gärningarna.
4. Hjältarnas bågar äro sönderbrutna,
men de stapplande omgjorda sig med kraft.
5. De som voro mätta måste taga lega för bröd,
men de som ledo hunger hungra icke mer.
Ja, den ofruktsamma föder sju barn,
men den moder som fick många
barn vissnar bort.
>Ps. 34,11.
6. HERREN dödar och gör levande,
han för ned i dödsriket och upp
därifrån.
>5 Mos. 32,39. Ps. 71,20. Vish. 16,13. Tob. 13,2.
7. HERREN gör fattig, han gör ock rik;
han ödmjukar, men han upphöjer ock.
>Syr. 7,11. 11,l4.
8. Han upprättar den ringe ur stoftet,
ur dyn lyfter han den fattige upp,
ty han vill låta dem sitta bredvid furstar,
och en härlig tron giver han dem till arvedel.
Ty jordens grundfästen äro HERRENS,
och jordkretsen har han ställt på dem.
>Job 5,11. Ps. 24,1 f. 75,8. 102,26. 104,5. 113,7 f.
9. Sina frommas fötter bevarar han,
men de ogudaktiga förgöras i mörkret,
ty ingen förmår något genom egen kraft.
>Ps. 91,11. 97,10. 121,8. 145,20.
10. De som strida mot HERREN bliva krossade,
ovan dem dundrar han i himmelen;
ja, HERREN dömer jordens ändar.
Men han giver makt åt sin konung,
han upphöjer sin smordes horn.
>2 Mos. 9,23 f. Dom. 5,20. 1 Sam. 7,10. Ps. 89,25.
11. Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen däremot gjorde tjänst
inför HERREN under prästen Eli.
12. Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN.
>Jer. 2,8.
13. På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med
folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens
tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin
hand;
>3 Mos. 7,34. 10,14.
14. den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller
grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog
prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till
Silo.
15. Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens
tjänare och sade till den som offrade: »Giv hit kött, så att jag
kan steka det åt prästen, ty han vill icke hava kokt kött av
dig, utan rått.»
>3 Mos. 3,3 f. 7,31.
16. Om då mannen svarade honom: »Först skall man nu förbränna det
feta; tag sedan vad dig lyster», så sade han: »Nej, nu strax
skall du lämna det, eljest tager jag det med våld.»
17. Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som
folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.
18. Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan
såsom gosse iklädd linne-efod.
>2 Mos. 28,4, 6 f.
19. Därtill plägade hans moder vart år göra åt honom en liten kåpa,
som hon hade med sig till honom, när hon jämte sin man begav sig
upp för att offra det årliga slaktoffret.
20. Då plägade Eli välsigna Elkana jämte hans hustru och säga:
»HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i
stället för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.»
Och så gingo de hem igen.
21. Och HERREN såg till Hanna, och hon blev havande och födde tre
söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp i HERRENS
hus.
22. Då nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner
gjorde mot hela Israel, och att de lågo hos de kvinnor som hade
tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet,
>2 Mos. 38,8. 1 Sam. 4,15.
23. sade han till dem: »Varför gören I sådant, allt detta onda som
jag hör allt folket här tala om eder?
24. Icke så, mina söner! Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS
folk är icke gott.
25. Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för
henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då
göra sig till medlare för henne?» Men de lyssnade icke till sin
faders ord, ty HERREN ville döda dem.
26. Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för
HERREN och för människor.
>Luk 2,40, 52.
27. Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: »Så säger
HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de
ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus?
28. Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till
präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse
och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders
hus Israels barns alla eldsoffer?
29. Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har
påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än
mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt
folk Israel bär fram?
30. Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och
din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men
nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära,
men de som förakta mig skola komma på skam.
>1 Kon. 2,27.
31. Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din
faders hus' arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
32. Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som
vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt
eget hus.
33. Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt,
så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att
försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de
hava hunnit till manlig ålder.
34. Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina
båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda
dö.
>1 Sam. 4,11.
35. Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver
beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är;
åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han
skall göra tjänst inför min smorde beständigt.
>1 Kon. 2,35. 1 Krön. 29,22.
36. Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla
ned för honom, för att få en silverpenning eller en kaka bröd;
han skall säga: 'Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag
får en bit bröd att äta.'»
Första Samuelsboken, 3 Kapitlet
Herren uppenbarar sig för Samuel.
1. Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli. Och
HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke
vanliga.
>Ps. 74,9. Klag. 2,9. Am. 8,11.
2. Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så
att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
>1 Sam. 4,15.
3. innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg
och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
>2 Mos. 27,20 f. 3 Mos. 24,2 f.
4. att HERREN ropade på Samuel. Denne svarade: »Här är jag.»
5. Därefter skyndade han till Eli och sade: »Här är jag; du ropade
ju på mig.» Men han svarade: »Jag har icke ropat; gå tillbaka
och lägg dig.» Och han gick och lade sig.
6. Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp
och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.»
Men han svarade: »Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och
lägg dig.»
7. Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och
ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
8. Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han
stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju
på mig. Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på
ynglingen.
9. Därför sade Eli till Samuel: »Gå och lägg dig; och om han vidare
ropar på dig, så säg: 'Tala, HERRE; din tjänare hör.» Och Samuel
gick och lade sig på sin plats.
10. Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra
gångerna: »Samuel! Samuel!» Samuel svarade: »Tala, din tjänare
hör.»
11. Då sade HERREN till Samuel: »Se, jag skall i Israel göra något
som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra
det.
>2 Kon. 21,12. Jer. 19,3.
12. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har
uttalat över hans hus, det första till det sista.
>1 Sam. 2,30 f.
13. Ty jag har förkunnat för honom att jag skall vara domare över
hans hus till evig tid, därför att han har syndat, i det han
visste huru hans söner drogo förbannelse över sig och dock icke
höll dem tillbaka.
14. Därför har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis
hus' missgärning skall icke någonsin kunna försonas, vare sig
med slaktoffer eller med någon annat offergåva.»
>3 Mos. 4,3 f.
15. Och Samuel låg kvar ända tills morgonen, då han öppnade
dörrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade för att omtala
synen for Eli.
16. Men Eli ropade på Samuel och sade: »Samuel, min son!» Denne
svarade: »Här är jag.»
17. Han sade: »Vad var det han talade till dig? Dölj det icke för
mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du döljer for mig
något enda ord av det han talade till dig.»
18. Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för
honom. Och han sade: »Han är HERREN; han göre vad honom
täckes.»
19. Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av
allt vad han hade talat falla till jorden.
>1 Sam. 2,21 26. Judit 6,9
20. Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att
Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.
>Dom. 20,1. Syr. 46,15
21. Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade
sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord.
22. Och Samuels ord kom till hela Israel.
Första Samuelsboken, 4 Kapitlet
Israels nederlag i striden mot
filistéerna; arken tagen och Elis söner
dödade. Elis död. I-Kabod.
1. Och Israel drog ut till strid mot filistéerna och lägrade sig
vid Eben-Haeser, under det filistéerna hade lägrat sig vid
Afek.
>1 Sam. 7,12
2. Filistéerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och
striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av
filistéerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen
man.
3. När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel:
»Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filistéerna?
Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för
att den må komma och vara ibland oss och frälsa oss från våra
fienders hand.»
>1 Sam. 14,18.
4. Så sände då folket till Silo, och de buro därifrån HERREN
Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.
>2 Mos. 25,17 f. 2 Sam. 6,2. Ps. 80,2. 99,1.
5. Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp
ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.
6. När då filistéerna hörde jubelropet, sade de: »Vad betyder detta
stora jubelrop i hebréernas läger?» Och de fingo veta att
HERRENS ark hade kommit in i lägret.
7. Då blevo filistéerna förskräckta, ty de tänkte: »Gud har kommit
in i lägret.» Och de sade: »Ve oss! Något sådant har förut icke
hänt.
8. Ve oss! Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var
denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.
>2 Mos. 7-10.
9. Men fatten dock mod och varen män, I filistéer, så att I icke
bliven trälar åt hebréerna, såsom de hava varit trälar åt
eder. Ja, varen män och striden.»
>Dom. 13,1. 15,11.
10. Så stridde nu filistéerna, och israeliterna blevo slagna och
flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket
stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.
11. Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och
Pinehas, blevo dödade.
>1 Sam. 2,34. Ps. 78,61.
12. Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma
dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.
>Jos. 7,6. 2 Sam. 1,2.
13. Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och
såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Då nu
mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp
klagorop.
14. Och när Eli hörde klagoropet, sade han: »Vad betyder detta
larm?» Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.
15. Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda,
så att han icke kunde se.
>1 Sam. 3,2. 1 Kon. 14,4;
16. Och mannen sade till Eli: »Jag är den som har kommit från
slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet.» Då sade han:
»Huru har det gått, min son?»
17. Budbäraren svarade och sade: »Israel har flytt för filistéerna,
mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och
Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen.»
18. När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid
sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var
gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
19. Och när hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och
nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och
att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och
födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.
20. Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring
henne: »Frukta icke; du har fött en son.» Men hon svarade intet
och aktade icke därpå.
>1 Mos. 35,17.
21. Och hon kallade gossen I-Kabod[1], och sade: »Härligheten är
borta från Israel.» Därmed syftade hon på att Guds ark var
tagen, så ock på sin svärfader och sin man.
22. Hon sade: »Härligheten är borta från Israel», eftersom Guds ark
var tagen.
[1] Namnet kan översättas med utan härlighet
Första Samuelsboken, 5 Kapitlet
Herrens ark i Dagons tempel. Filistéerna
hemsökta av Herrens hand.
1. När filistéerna hade tagit Guds ark, förde de den från
Eben-Haeser till Asdod.
2. Där togo filistéerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel
och ställde den bredvid Dagon.
>Dom. 16,23.
3. Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de
se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark. Då togo
de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.
4. Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen,
fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS
ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på
tröskeln, allenast fiskdelen[1] satt kvar på honom.
5. I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel,
varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in
i Dagons tempel.
6. Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde
förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i
Asdod som inom tillhörande områden.
7. Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: »Israels
Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss
och på vår gud Dagon.»
8. Och de sände bud och läto församla till sig alla filistéernas
hövdingar och sade: »Vad skola vi göra med Israels Guds ark?» De
svarade: »Israels Guds ark må flyttas till Gat.» Då flyttade de
Israels Guds ark dit.
9. Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en
mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden,
både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.
10. Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till
Ekron, ropade ekroniterna: »De hava flyttat Israels Guds ark
till oss för att döda oss och vårt folk.»
11. Och de sände bud och läto för samla alla filistéernas hövdingar
och sade: »Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma
tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk.»
Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand
låg mycket tung på den.
12. De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet
från staden steg upp mot himmelen.
[1] Se Dagon i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 6 Kapitlet
Herrens ark föres tillbaka till Israels
land.
1. Sedan nu HERRENS ark hade varit i filistéernas land i sju
månader,
2. tillkallade filistéerna sina präster och spåmän och sade: »Vad
skola vi göra med HERRENS ark? Låten oss veta på vilket sätt vi
skola sända den till dess plats igen.»
3. De svarade: »Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I
icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett
skuldoffer. Då skolen I bliva botade, och det skall då också
bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka
från eder.»
4. Då frågade de: »Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?»
De svarade: »Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika
många som filistéernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har
träffat alla, också edra hövdingar.
5. I skolen göra avbildningar av edra bölder och avbildningar av
jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels
Gud. Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock
från eder gud och från edert land.
>1 Sam. 5,6.
6. Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao
tillslöto sina hjärtan? Måste icke dessa, sedan han hade utfört
stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo
gå?
>1 Mos 7,13, 22. 8,15. 12,29 f.
7. Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och
som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men
skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.
8. Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de
gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin
vid sidan av den, och låten den så gå åstad.
9. Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp
mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora
onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand
som hemsökte oss. Detta har då träffat oss allenast av en
händelse.»
10. Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för
vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.
11. Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med
jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
12. Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo
alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av
vare sig till höger eller till vänster. Och filistéernas
hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes' område.
13. Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen. När de nu
lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då
de sågo den.
14. Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den
där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på
vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.
15. Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som
stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade
satt detta på den stora stenen. Sedan offrade invånarna i
Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.
16. Och när filistéernas fem hövdingar hade sett detta, vände de
samma dag tillbaka till Ekron.
17. De svulster av guld som filistéerna gåvo såsom skuldoffer åt
HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för
Gat en, för Ekron en.
18. Men jordråttorna av guld voro lika många som filistéernas alla
städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa
städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på
vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag,
på betsemesiten Josuas åker.
19. Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de
hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket,
femtio tusen man. Och folket sörjde däröver att HERREN hade
slagit så många bland folket.
>4 Mos. 4,5 f., 20.
20. Och invånarna i Bet-Semes sade: »Vem kan bestå inför HERREN,
denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifrån oss?»
21. Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och
läto säga: »Filistéerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen
hitned och hämten den upp till eder.
Första Samuelsboken, 7 Kapitlet
Arken i Kirjat-Jearim. Vattenösningen i
Mispa. Seger över filistéerna. Samuel
såsom domare.
1. Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och
förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar
helgade de till att hava vården om HERRENS ark.
>2 Sam. 6,4.
2. Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt
en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu
efter HERREN.
3. Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert
hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder
de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan
till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder
ifrån filistéernas hand.»
>1 Mos. 35,2. 5 Mos. 6,4 f. Jos. 24,23. Matt. 4,10. Luk. 4,8.
4. Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och
tjänade HERREN allena.
>Dom. 10,16.
5. Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där
bedja till HERREN för eder.»
>Dom. 20,1. 1 Sam. 10,l7.
6. Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det
inför HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava
syndat mot HERREN.» Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.
>Klag. 2,19.
7. Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i
Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel. Då
Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.
8. Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för
oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån
filistéernas hand.»
>Syr. 46,16.
9. Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer,
till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för
Israel, och HERREN bönhörde honom.
10. Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen
filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett
starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och
förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.
>Jos. 1O,10. 1 Sam. 2,10. 2 Sam. 22,14.
11. Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna
och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till
trakten nedanför Bet-Kar.
12. Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav
den namnet Eben-Haeser[1], i det han sade: »Allt härintill har
HERREN hjälpt oss.»
>1 Sam. 4,1.
13. Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land
Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.
14. Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo
tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och
det tillhörande området tog Israel också igen ifrån
filistéerna. Och mellan Israel och amoréerna blev fred.
15. Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.
16. Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och
han dömde Israel på alla dessa platser.
17. Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem,
och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt
HERREN.
[1] D. ä. hjälpstenen.
Första Samuelsboken, 8 Kapitlet
Samuels söner. Israels barns önskan att
få en konung.
1. Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare
över Israel
2. Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade
sitt domarsäte i Beer-Seba.
>1 Krön. 6,28.
3. Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån
och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.
>2 Mos. 23,8. 5 Mos. 16,19. 24,17.
4. Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel
i Rama.
>1 Sam. 7,17.
5. Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner
vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till
att döma oss, såsom alla andra folk hava.»
>5 Mos. 17,14 f. Hos. 13,10 f. Apg. 13,21.
6. Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en
konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.
>1 Sam. 12,l7.
7. Då sade HERREN till Samuel: »Lyssna till folkets ord, och gör
allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat,
nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall
vara konung över dem.
>1 Sam. 10,l9. Hos. 8,4.
8. Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur
Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och
tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.
9. Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och
förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över
dem.»
>5 Mos. 17,14 f.
10. Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
11. Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
>2 Sam. 15,1.
12. Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
13. Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
14. Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
15. och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
16. Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
17. Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
18. När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
19. Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
20. Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
21. Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
22. Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var
och en till sin stad.»
Första Samuelsboken, 9 Kapitlet
Saul utses av Herren till konung genom
Samuel.
1. I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till
Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit;
och han var en rik man.
>1 Sam. 14,51.
2. Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland
Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var
huvudet högre än allt folket.
3. Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom;
därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna
och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»
4. Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom
Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom
Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom
Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
5. När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren
som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde
eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för
vår skull.»
6. Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han
är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå
dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava
företagit oss.»
7. Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi
då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och
vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt
gudsmannen. Eller vad hava vi väl?»
>1 Kon. 14,3. 2 Kon. 4,42.
8. Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i
min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt
gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»
9. (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud:
»Kom, låt oss gå till siaren.» Ty den som man nu kallar profet
kallade man fordom siare.)
>4 Mos. 12,6.
10. Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss
gå.» Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.
11. När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några
flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de:
»Är siaren här?»
12. De svarade dem och sade: »Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han
har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en
offerfest på offerhöjden.
13. Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på
höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han
kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de
inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I
träffa honom.»
14. Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden,
mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.
15. Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och
sagt:
16. »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från
Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt
folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas
hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har
kommit till mig.»
>2 Mos. 3,9.
17. När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen:
»Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall
styra mitt folk.»
18. Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var
siaren bor.»
19. Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren. Gå före mig upp på
offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon
vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag
giva dig besked.
20. Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta
för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro
återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel,
om icke dig och hela din faders hus?»
21. Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de
minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste
bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till
mig på det sättet?»
22. Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen
och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass
trettio män.
23. Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav
dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»
24. Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte
det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för
dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund
blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit
folket.» Så åt Saul den dagen med Samuel.
25. Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan
samtalade han med Saul uppe på taket.
26. Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade
Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag
ledsaga dig till vägs.» Då stod Saul upp, och de gingo båda
åstad, han och Samuel.
>5 Mos. 22,8.
27. När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till
Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss» -- och han
fick gå -- »men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig
höra vad Gud har talat.»
Första Samuelsboken, 10 Kapitlet
Saul smord till konung av Samuel.
Konungavalet i Mispa.
1. Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och
kysste honom och sade: »Se, HERREN har smort dig till furste
över sin arvedel.
>5 Mos. 9,26. 32,9.
2. När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid
Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga
till dig: 'Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna;
din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är
orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att
finna min son?'
>1 Mos. 35,19. 1 Sam. 9,5.
3. Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till
Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp
till Gud i Betel. En bär tre killingar, en bär tre brödkakor,
och en bär en vinlägel.
4. Dessa skola hälsa dig och giva dig två bröd, och du skall taga
emot vad de giva.
5. Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas fogdar
äro. Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en
skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med
psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de
själva äro i profetisk hänryckning.
6. Och HERRENS Ande skall komma över dig, så att också du fattas av
hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en
annan människa.
7. När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad
tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.
8. Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma
ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju
dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar
för dig vad du skall göra.
>1 Sam. 13,8.
9. I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade
Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa
tecken inträffade samma dag.
10. När de kommo till Gibea, mötte honom där en skara profeter; då
kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv
fattades av profetisk hänryckning.
11. Då nu alla som förut kände honom fingo se honom vara i
hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: »Vad
har skett med Kis' son? Är ock Saul bland profeterna?»
12. Men en av männen därifrån svarade och sade: »Vem är då dessas
fader?» -- Härav uppkom ordspråket: »Är ock Saul bland
profeterna?»
>1 Sam. 19,24.
13. Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp
på offerhöjden.
14. Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: »Var haven I
varit?» Han svarade: »Borta för att söka åsninnorna. Men när vi
sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel.»
>1 Sam. 14,50.
15. Då sade Sauls farbroder: »Tala om for mig vad Samuel sade till
eder.»
16. Saul svarade sin farbroder: »Han omtalade för oss att åsninnorna
voro återfunna.» Men vad Samuel hade sagt om konungadömet
omtalade han icke för honom.
17. Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
18. Och han sade till Israels barn: »Så säger HERREN, Israels Gud:
Jag har fört Israel upp ur Egypten, och jag räddade eder icke
allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen
som förtryckte eder.
19. Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur
alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: 'Sätt
en konung över oss.' Så träden nu fram inför HERREN efter edra
stammar och edra ätter.»
>1 Sam. 8:7, 19 f. l2:12.
20. Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades
Benjamin stam av lotten.
>Jos. 7,14.
21. När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter,
träffades Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis' son,
av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att
finna.
22. Då frågade de HERREN ännu en gång: »Har någon mer kommit hit?
HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.»
23. Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu
trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.
>1 Sam. 9,2.
24. Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN
har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.» Då jublade
allt folket och ropade: »Leve konungen!»
>1 Kon. 1:25,39. 2 Kon. 11:12.
25. Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade
upp den i en bok och lade ned den inför HERREN. Sedan lät Samuel
allt folket gå hem, var och en till sitt.
>5 Mos. 17,14 f. 1 Sam. 8,11 f.
26. Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av
män vilkas hjärtan Gud hade rört.
27. Men några onda män sade: »Vad hjälp skulle denne kunna giva
oss?» Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till
honom. Men han låtsade som om han icke märkte det.
>2 Krön. 17,5.
Första Samuelsboken, 11 Kapitlet
Saul besegrar ammoniterna. Han får sitt
konungadöme förnyat.
1. Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead. Då
sade alla män i Jabes till Nahas: »Slut fördrag med oss, så
vilja vi bliva dig underdåniga.»
2. Men ammoniten Nahas svarade dem: »På det villkoret vill jag
sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder
alla och därmed tillfoga hela Israel smälek.»
3. De äldste i Jabes sade till honom: »Giv oss sju dagars uppskov,
så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då
ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig.»
4. Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för
folket. Då brast allt folket ut i gråt.
5. Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern. Och Saul
frågade: »Vad fattas folket, eftersom de gråta?» Och de
förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.
6. Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede
upptändes högeligen.
>Dom. 14,6. 1 Sam. 10,10
7. Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena
omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: »Den
som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så
göras.» Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så
att de drogo ut såsom en man.
>Dom. 20,1.
8. Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre
hundra tusen, och Juda män trettio tusen.
9. Och de sade till sändebuden som hade kommit: »Så skolen I säga
till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när
solen bränner som hetast.» Och sändebuden kommo och förkunnade
detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.
10. Nu läto männen i Jabes säga: »I morgon vilja vi giva oss åt
eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott.»
11. Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde
in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, och
upphörde först när det var som hetast på dagen. Och de som kommo
undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan
tillsammans.
12. Då sade folket till Samuel: »Vilka voro de som sade: 'Skulle
Saul bliva konung över oss!' Given hit dessa män, så att vi få
döda dem.»
>1 Sam. 10,27.
13. Men Saul sade: »På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har
HERREN givit seger åt Israel.»
>2 Sam. 19,22.
14. Och Samuel sade till folket: »Kom, låt oss gå till Gilgal och
där förnya konungadömet.»
15. Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där,
inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer
inför HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels män voro där
uppfyllda av glädje.
Första Samuelsboken, 12 Kapitlet
Samuel avlägger räkenskap för sin
förvaltning och talar till folket.
1. Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edra
ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en
konung över eder.
>1 Sam 8:7, 22.
2. Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är
gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland
eder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min
ungdom ända till denna dag.
3. Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans
smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons
åsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Har
jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna
med honom? Jag vill då giva eder ersättning därför.»
>Syr. 46,19. Apg. 20,33.
4. De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld
mot oss; och från ingen människa har du tagit något.»
5. Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot eder, och hans
smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något
i min hand.» De svarade: »Ja, vare det så.»
6. Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lät
Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.
7. Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför
HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har
gjort mot eder och mot edra fäder.
8. När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till
HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut
ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.
>1 Mos. 46,6. 2 Mos. 2,23 f. 3,9 f. 4,14f. Jos. 24,5.
9. Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,
härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabs
konungs hand, och dessa stridde mot dem.
>Dom. 3,12 f. 4,1 f. 10,6 f. 13,1. Ps. 44,13.
10. Men de ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava
övergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda
oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'
>Dom. 10,10.
11. Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och
räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I
fingen bo i trygghet.
>Dom. 6:11 f. 11:1 f. 1 Sam. 7:5 f., 7 f.
12. Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,
saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', fastän
det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.
>1 Sam. 8:5 f., 19 f.
13. Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven
begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.
>1 Sam. 10,19.
14. Allenast mån I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans
röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, både
I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder
Gud.
15. Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot
HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom
edra fäder.
16. Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra
inför edra ögon.
17. Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN
att han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och se
huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran
att få en konung.»
>1 Sam. 8,6.
18. Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och
regna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan för
HERREN och för Samuel.
19. Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare till
HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra
andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en
konung.»
20. Samuel sade till folket: »Frukten icke. Väl haven I gjort allt
detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen
HERREN av allt edert hjärta.
>5 Mos. 6:5.
21. Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna
hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.
>Jes. 44,9 f.
22. Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns
skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt
folk.
>Ps. 100,3.
23. Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot
HERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmer
lära eder den goda och rätta vägen.
24. Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert
hjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
25. Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung
förgås.»
Första Samuelsboken, 13 Kapitlet
Kriget mot filistéerna. Sauls
egenmäktiga offer. Israels betryck.
1. Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över
Israel på andra året,
2. utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saul
själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett
tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övriga
folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.
3. Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéerna
fingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet och
säga: »Detta må hebréerna höra.»
4. Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt
filistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit
förhatligt för filistéerna. Och folket bådades upp att följa
Saul till Gilgal.
5. Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida mot
Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk
så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och
lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.
6. Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt
ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland
klippor, i fasta valv och i gropar.
7. Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads
land. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde
honom med bävan.
8. När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
skingra sig och gå ifrån honom.
>1 Sam. 10,8.
9. Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- och
tackoffersdjuren.» Därpå frambar han brännoffret.
10. Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom
Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.
11. Men Samuel sade: »Vad har du gjort!» Saul svarade: »När jag såg
att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du
icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro
församlade vid Mikmas,
12. då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och
jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till
mig och offrade brännoffret.»
13. Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt. Du har icke
hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle
HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.
14. Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN har
sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN
förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har
hållit vad HERREN bjöd dig.»
>Ps. 89,20 f. Apg. 13,22.
15. Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i
Benjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid
pass sex hundra man.
16. Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det
folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat
sig vid Mikmas.
17. Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas läger
för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,
18. en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det
område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.
19. Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktade
att hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.
>Dom. 5,8
20. Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna,
om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa
eller sin skära,
21. när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller
plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller när
oxpikarnas uddar behövde rätas.
22. Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls
och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul
själv och hans son Jonatan hade sådana.
23. Men filistéerna läto en utpost rycka fram till passet vid
Mikmas.
Första Samuelsboken, 14 Kapitlet
Jonatans tappra bedrift. Filistéernas
nederlag. Sauls obetänksamma förbud.
Hans strider med grannfolken. Hans
släktförhållanden.
1. Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där
på andra sidan.» Men han omtalade det icke för sin fader.
2. Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
man;
>1 Sam. 13,15.
3. och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och
folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
>1 Sam 4,19 f.
4. Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
ena hette Boses och den andra Sene.
>1 Sam. 13,23.
5. Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
söder, mitt emot Geba.
6. Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över
till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
likasåväl som genom många.»
>Dom. 7:4, 7. 2 Krön. 14:11. 1 Mack. 3:18.
7. Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.
Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»
8. Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och
laga så, att de få se oss.
9. Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram
till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
till dem.
>1 Mos. 24,12 f.
10. Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi
stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
för oss vara tecknet härtill.»
11. När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade
filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
sig.»
>1 Sam. 13,6.
12. Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
lära eder!» Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig
ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»
13. Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans
vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
>3 Mos. 26,7 f.
14. I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans
vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
halvt plogland.
15. Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en
förskräckelse ifrån Gud uppstod.
>1 Mos. 35,5. 2 Mos. 14,24 f. 1 Sam. 7,10. 13,16 f. Ps. 76,13.
16. Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
upplösning, och att man sprang hit och dit.
17. Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring
och sen efter, vem som har gått ifrån oss.» När de då höllo
mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
där.
18. Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.» Ty Guds ark fanns på
den tiden bland Israels barn.
>1 Sam. 4,3 f.
19. Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen:
»Låt det vara.»
20. Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
hade uppstått.
>Dom. 7,22. 2 Krön. 20,23.
21. Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och
som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,
dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
och Jonatan.
22. Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem
och deltogo i striden.
23. Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
ända bortom Bet-Aven.
24. När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon
föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina
fiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda.
25. Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
marken.
26. Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
munnen, ty folket fruktade för eden.
27. Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
28. Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har
bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man
som dag förtär någon föda.'» Och folket var uttröttat.
29. Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över
landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
smakade något litet av honungen här.
30. Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större
skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»
31. Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem
från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.
32. Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
med blodet i.
33. När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar
mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I
haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor
sten.»
>1 Mos. 9:4. 3 Mos. 3:17. 7:26 f. 17:10 f., 13 f. 19:26.
>5 Mos. 12:16, 23 f. 15:23.
34. Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem
'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
med blodet i.'» Då förde allt folket, var och en med egen hand,
om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
35. Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
altare som han byggde åt HERREN.
36. Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja
filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
bliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästen
sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»
37. Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja
filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gav
honom intet svar den dagen.
>1 Sam. 28,6.
38. Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
blivit begången.
39. Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Men
ingen bland allt folket svarade honom.
40. Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så
vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folket
svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»
41. Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma i
dagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick
fritt.
>Jos. 7,14 f. Jon. 1,7.
42. Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Då
träffades Jonatan av lotten.
43. Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Då
omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven
som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
-- och så skall jag nu dö!»
44. Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste
döden dö, Jonatan.»
45. Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har
förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN
lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
med Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpte
Jonatan fri ifrån döden.
46. Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;
filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.
47. När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
48. Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
från dess plundrares hand.
49. Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
>1 Sam. 31,2. 1 Krön. 8,33. 9,39.
50. Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman
hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
51. Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
Abiel.
>1 Sam. 9,1
52. Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul
levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
han honom i sin tjänst.
Första Samuelsboken, 15 Kapitlet
Sauls seger över amalekiterna. Hans
ohörsamhet och förkastelse. Samuel och
Agag.
1. Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja
dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.
>1 Sam. 9,15 f. 10,1.
2. Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han
gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han
drog upp ur Egypten.
>2 Mos. 17,8 f. 5 Mos. 25,17 f.
3. Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,
med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och
kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både
kameler och åsnor.»
4. Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra
tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.
5. När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i
dalen.
6. Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från
amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder
tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla
Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig
kainéerna från amalekiterna.
>4 Mos. 10,29. 24,21. Dom. 1,16. 4,11.
7. Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram
emot Sur, som ligger öster om Egypten.
>1 Mos. 25,18.
8. Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt
folket gav han till spillo, och han slog dem med
svärdsegg.
>4 Mos. 24,7.
9. Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst
bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som
var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap
däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.
10. Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
11. »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt
sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta
gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela
den natten.
>1 Mos. 6,6 f.
12. Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta
Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till
Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade
vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.
13. När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad
vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»
14. Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i
mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag
hör?»
15. Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty
folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra
det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till
spillo.»
16. Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för
dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom:
»Tala.»
17. Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du
blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till
konung över Israel.
>1 Sam. 9,21. 10,1
18. Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo
amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du
har förgjort dem.'
19. Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över
bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»
20. Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den
väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag,
Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
21. Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det
tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»
22. Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till
brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
>Pred. 4,l7. Hos. 6,6. Syr. 35,1 f. Matt. 9,13. 12,7.
23. Ty gensträvighet är trolldomssynd,
och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.
Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat
dig, och du skall icke längre vara konung.»
>Hos. 4,6.
24. Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har
överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag
fruktade för folket och lyssnade till deras ord.
25. Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att
jag får tillbedja HERREN.»
26. Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då
du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så
att du icke längre får vara konung över Israel.»
>1 Sam. 16,1.
27. När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på
hans mantel, och den rycktes sönder.
28. Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels
konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än
du.
>1 Sam. 28,17.
29. Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han
är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»
>4 Mos. 23,19. Ps. 33,4.
30. Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran
inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder
tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»
31. Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad
HERREN.
32. Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Då
gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan,
snart är dödens bitterhet överstånden.»
33. Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så
skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpå
högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.
34. Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt
hem i Sauls Gibea.
35. Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel
sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort
Saul till konung över Israel.
Första Samuelsboken, 16 Kapitlet
David smörjes till konung. Han kommer
till Sauls hov.
1. Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över
Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att
han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och
gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av
hans söner har jag utsett åt mig till konung.»
>1 Sam. 15,26. 17,12. Apg. 13,22.
2. Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra
det, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med dig
och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'
3. Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv
låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den
jag säger dig.»
4. Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem
Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta
och frågade: »Allt står väl rätt till?»
5. Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen
eder och kommen med mig till offret.» Och han helgade Isai och
hans söner och inbjöd dem till offret.
>2 Mos. 19,10.
6. När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso
står HERRENS smorde här inför honom.»
>1 Sam. 17,13 f.
7. Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på
hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är
icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för
ögonen men HERREN ser till hjärtat.»
>5 Mos. 10:17. 1 Krön. 28:9. 2 Krön. 19:7. Ps. 7:10.
>Jer. 11:20. 17:10. 20:12. Apg. 10:34.
8. Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för
Samuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»
9. Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne har
HERREN utvalt.»
10. På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men
Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»
11. Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Han
svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med
fåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit
honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer
hit.»
>2 Sam. 7,8. Ps. 78,70 f. 89,20 f.
12. Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och
hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Stå
upp och smörj honom, ty denne är det.»
13. Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt
framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.
>1 Sam. 11,6.
14. Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en
ond ande från HERREN.
15. Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud
kväljer dig,
16. må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att
de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må
spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så
skall det bliva bättre med dig.»
17. Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om
efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till
mig.»
18. En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son
som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman
och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med
honom.»
19. Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din
son David, som vaktar fåren.»
20. Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en
vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till
Saul.
21. Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom
mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.
22. Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i
min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»
23. När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och
spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,
och den onde anden vek ifrån honom.
Första Samuelsboken, 17 Kapitlet
David dödar filistéen Goljat.
1. Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade
sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan
Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
2. Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
filistéerna.
3. Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
sig.
4. Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn
Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
>Jos. 11,22.
5. Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
koppar.
6. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
sin rygg.
7. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför
honom.
>2 Sam. 21,19. 1 Krön. 20,5.
8. Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag
står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9. Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
10. Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels
här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11. Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de
gripna av förfäran och stor fruktan.
12. Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
en gammal man vid framskriden ålder.
>1 Sam. 16,1.
13. Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
den tredje Samma.
>1 Sam. 16,6 f.
14. David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
>1 Sam. 16,11.
15. Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
sin faders får i Bet-Lehem.
16. Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
han och ställde sig där.
17. Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders
räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18. Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du
skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
av dem en mottagningspant.
19. Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
och strida mot filistéerna.»
20. Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21. Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot
varandra.
22. Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23. Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här
och talade såsom förut; och David hörde det.
24. Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
och fruktade storligen.
25. Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han
träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom
vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
Israel.»
26. Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den
man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan
smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar
smäda den levande Gudens här?»
27. Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
28. Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har
du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
>1 Sam. 16,6 f.
29. David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en
fråga.»
30. Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31. Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
Saul, och denne lät hämta honom.
32. Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din
tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
33. Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté
och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
34. Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin
faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
får av hjorden,
>Syr. 47,3 f.
35. så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet
ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36. Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa
djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
37. Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon
och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade
Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
38. Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39. Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty
jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
40. Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
41. Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
sköld bärare gick framför honom.
42. Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
>1 Sam. 16,12.
43. Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,
eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen
förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44. Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag
giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
45. David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut
och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
>Ps. 20,8. 118,10 f.
46. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
förnimma att Israel har en Gud.
47. Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
skall giva eder i vår hand.»
48. När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till
mötes.
49. Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och
slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in
i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50. Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog
filistéen till döds,
51. utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang
David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans
svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu
sågo att deras kämpe var död, flydde de.
>1 Mack. 4,30.
52. Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och
förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på
vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53. Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,
vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54. Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men
hans vapen lade han i sitt tält.
>1 Sam. 21,9.
55. När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han
härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner
svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
56. Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
57. När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
58. Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David
svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
Första Samuelsboken, 18 Kapitlet
Jonatans och Davids vänskap. Sauls avund
och mordiska anslag. Mikal given åt
David såsom hustru.
1. Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig
Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom
lika kär som sitt eget liv.
>1 Sam. 19,1. 20,17.
2. Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer
vända tillbaka till sin faders hus.
>1 Sam. 17,15.
3. Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom
lika kär som sitt eget liv.
>1 Sam. 20,16 f. 23,18.
4. Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den
åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin
båge och sitt bälte
5. Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände
honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket
fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
6. Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava
slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels
städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,
med pukor och trianglar.
>2 Mos. 15,20. Dom. 11,34.
7. Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:
»Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.»
>2 Mos. 15,2l. 1 Sam. 21,11. 29,5.
8. Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han
sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de
givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
9. Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt
framgent.
10. Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han
rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han
dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
>1 Sam. 16,14 f. 19,9 f.
11. Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David
fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två
gånger.
12. Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,
sedan han hade vikit ifrån Saul.
13. Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde
honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare
och anförare.
14. Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med
honom.
15. Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom
än mer.
16. Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras
ledare och anförare.
17. Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill
jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper
man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min
hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
18. Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina
levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,
eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
19. När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt
David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten
Adriel. --
>2 Sam. 21,8.
20. Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade
detta för Saul, behagade det honom.
21. Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att
hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar
honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu
bliva min måg.»
22. Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med
David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare
hava dig kär; du bör nu bliva konungens måg.»
23. Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David
sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens
måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
24. Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David
sagt.»
25. Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen
begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra
filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul
hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom
filistéernas hand.
>1 Mos. 34,12. 2 Mos. 22,16 f.
26. När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville
David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan
tiden ännu var förlupen,
27. stod David upp och drog åstad med sina män och slog av
filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med
sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han
skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter
Mikal till hustru.
>2 Sam. 3,14.
28. Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls
dotter Mikal hade honom kär.
29. Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids
fiende för hela livet.
30. Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,
hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så
att hans namn blev mycket berömt.
Första Samuelsboken, 19 Kapitlet
Jonatans försök att blidka sin fader.
Sauls förnyade mordanslag och Davids
flykt. David hos Samuel i Rama och bland
profeterna.
1. Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om
att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket
tillgiven.
>1 Sam. 18,1. 20,17.
2. Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader
Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och
håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
3. Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på
marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om
jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
4. Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade
till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David
ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort
har varit till stort gagn för dig.
5. Han tog ju sin själ[1] i sin hand och slog ned filistéen, och
HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det
och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på
oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»
>Dom. 12,3. 1 Sam. 17,48 f. 28,21. Ps 119,109.
6. Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant
HERREN lever, han skall icke dödas.»
7. Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för
honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David
till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
>1 Sam. 18,2.
8. När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot
filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de
flydde för honom.
9. Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt
hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
>1 Sam. 16,14 f. 18,10 f.
10. Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men
denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in
i väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.
11. Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att
vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal,
Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i
natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»
>Ps. 59,1 f.
12. Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav
sig på flykten och kom så undan.
>Apg. 9,25.
13. Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte
myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över
honom.
14. När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade
hon: »Han är sjuk.»
15. Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde
till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till
mig, så att jag får döda honom.»
16. Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som
låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
17. Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och
släppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svarade
Saul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»
18. När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till
Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort
honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
19. Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
20. Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när
Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk
hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,
kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
>1 Sam. 10,10 f.
21. När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men
också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare,
för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades
också dessa av hänryckning.
22. Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora
brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Man
svarade: »De äro i Najot vid Rama.»
23. Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom
också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk
hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid
Rama.
24. Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han
blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och
låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man
säga: »Är ock Saul bland profeterna?»
>1 Sam. 10,12.
[1] Se själ i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 20 Kapitlet
Jonatans sista försök att försona sin
fader med David. Förnyelse av Jonatans
och Davids vänskapsförbund.
1. Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har
jag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»
2. Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör
ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta
för mig? Nej, så skall icke ske.»
3. Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet
väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
bedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
4. Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra
för dig.»
5. David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle
då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
>4 Mos. 10.10. 28,11 f. Ps. 81.4.
6. Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd
av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
7. Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men om
han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
ofärd.
8. Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes
någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
föra mig till din fader?»
>1 Sam. 18:3 f.
9. Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader har
beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
omtala det för dig.»
10. Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,
eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
11. Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och de
gingo båda ut på marken.
12. Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag
finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
13. HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och
HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
14. Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,
så att jag slipper att dö?
15. Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
ifrån jorden?»
16. Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
>1 Sam. 18,3 f. 23,18.
17. Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
>1 Sam. 18,1. 19,1.
18. Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då
saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
19. Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
bredvid Eselstenen.
>1 Sam. 19,2 f.
20. Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
sköte jag till måls.
21. Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
pilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom
dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
22. Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga
framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN
dig bort.
23. Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
vittne mellan mig och dig till evig tid.»
24. Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne,
satte konungen sig till bords för att äta.
25. Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men
Davids plats stod tom.
26. Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt
honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
>3 Mos. 7:19 f. 11:24 f. 15:16 f. 5 Mos. 23:10 f.
27. Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har
Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
28. Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få
gå till Bet-Lehem;
29. han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
mina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord.»
30. Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
»Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade
funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
för din moders blygd!
31. Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
till mig, ty han är dödens barn.»
>1 Sam. 15,28.
32. Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför
skall han dödas? Vad har han gjort?»
>1 Sam. 19,4.
33. Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
34. Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.
35. Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
36. Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som
jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
honom.
37. Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju
framför dig, längre bort.»
38. Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,
stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
och kom till sin herre.
39. Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och
David visste det.
40. Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
41. Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
grät överljutt.
42. Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi båda
svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan
mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
tid.'»
43. Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
staden igen.
Första Samuelsboken, 21 Kapitlet
David hos prästen Ahimelek i Nob. Hans
flykt till konung Akis i Gat.
1. Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev
förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför
kommer du ensam och har ingen med dig?»
2. David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett
uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det
uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Och
mina män har jag visat till det och det stället.
3. Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan
finnas.»
4. Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till
hands; allenast heligt bröd finnes -- om eljest dina män hava
avhållit sig från kvinnor.»
>2 Mos. 19,16. 3 Mos. 24,5 f.
5. David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen,
kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog
åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om
också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i
dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»
>3 Mos. 15,16 f.
6. Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något
annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,
men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd
samma dag det gamla togs bort.
>Matt. 12,3 f. Mark. 2,25 f. Luk. 6,3 f.
7. Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i
förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av
Sauls herdar.
>1 Sam. 22,9. Ps. 52,1 f.
8. Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till
hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller
mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag
krävde så stor skyndsamhet.»
9. Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen
Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,
inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig,
så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade:
»Dess like finnes icke; giv mig det.»
>1 Sam. 17,54. 22,10. 23,6.
10. Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till
Akis, konungen i Gat.
>1 Sam. 27,2. Ps. 56,1.
11. Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets
konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:
'Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.'
>1 Sam. 18,7. 29,5.
12. David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen
frukta för Akis, konungen i Gat.
13. Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde
sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade
på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
>Ps. 34,1.
14. Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen
beter sig. Varför fören I honom till mig?
15. Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden
föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför
mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»
Första Samuelsboken, 22 Kapitlet
David flykting i Juda och Moab. Doegs
angivelse. Mordet på prästerna.
1. Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams
grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra
detta, kommo de ditned till honom.
>Ps. 57,1. 142,1.
2. Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något
trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla
missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man
slöto sig så till honom.
3. Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till
konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver
och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med
mig.»
4. Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo
stanna hos denne, så länge David var på borgen.
5. Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på
borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Då
drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
>Ps. 63,1.
6. Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män
som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under
tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att
alla hans tjänare stodo omkring honom,
7. sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören,
I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva
åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och
underhövitsmän?
>1 Sam. 8,14.
8. Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har
uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais
son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har
uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till
att stämpla mot mig, såsom nu sker.»
>1 Sam. 18,3. 20,16.
9. Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då
och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs
son, i Nob.
>1 Sam. 21,7. Ps. 52,1 f.
10. Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav
honom ock filistéen Goljats svärd.»
>1 Sam. 21:6, 9.
11. Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,
Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de
kommo alla till konungen.
12. Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hör
dig, min herre.»
13. Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig,
du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd
och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp
mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»
14. Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare
är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg
och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
>1 Sam. 18,27.
15. Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?
Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min
faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om
allt detta.»
16. Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och
hela din faders hus.»
17. Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:
»Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med
David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det
icke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sina
händer till att stöta ned HERRENS präster.
18. Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned
prästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna
och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
>2 Mos. 28,40.
19. Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både
män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor
och får blevo slagna med svärdsegg.
>1 Sam. 21,1.
20. Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,
kom undan, och denne flydde bort till David.
21. Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS
präster.
22. Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen
Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är
jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
>1 Sam. 21,7.
23. Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,
han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»
Första Samuelsboken, 23 Kapitlet
Kegilas räddning genom David. Jonatan
hos David. Sifiternas förräderi. David
i öknen Maon.
1. Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att
belägra Kegila, och de plundra logarna.»
2. Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa
filistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slå
filistéerna och fräls Kegila.»
>1 Sam. 30,7 f. 2 Sam. 5,19.
3. Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här
i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot
filistéernas här!»
4. Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom
och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva
filistéerna i din hand.»
5. Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot
filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett
stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.
6. När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde
han efoden med sig ditned.
>1 Sam. 21,9. 22,20.
7. Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i
Kegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i
min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en
stad med portar och bommar.»
8. Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga
ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
9. Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade
han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»
>1 Sam. 30,7.
10. Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att
Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för
min skull.
11. Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma
hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud,
förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall komma
hitned.»
12. David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig
och mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»
13. Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex
hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de
kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt
undan från Kegila avstod han från att draga ut.
14. Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter
honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
15. Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
hade dragit ut för att söka döda honom.
16. Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
styrkte hans mod i Gud.
17. Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min
fader Saul.»
>1 Sam. 15,28. 20,31. 24,21.
18. Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade
kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
>1 Sam. 18,3 f. 20,16.
19. Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David
håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
>1 Sam. 26,1. Ps. 54,1 f.
20. Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
det. Vår sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
21. Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
velat spara mig bekymmer.
22. Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
listig.
23. Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet,
skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
alla Juda ätter.»
24. Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans
män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.
25. När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter
David in i öknen Maon.
26. Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma
undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
David och hans män för att taga dem till fånga
27. kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty
filistéerna hava fallit in i landet.»
28. Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot[1].
[1] Betydelsen oviss; möjligen skiljeklippan.
Första Samuelsboken, 24 Kapitlet
David och Saul i grottan.
1. Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
bergfästen.
2. Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade
man för honom att David var i En-Gedis öken.
>1 Sam. 23,27 f.
3. Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
åstad för att söka efter David och hans män på
Stenbocksklipporna.
>1 Sam. 26,2.
4. Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David
och hans män sutto längst inne i grottan.
>Dom. 3,24.
5. Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken
HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.» Då
stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
>1 Sam. 26,8.
6. Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
skurit av fliken på Sauls mantel.
7. Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån
mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
Smorde.»
>2 Sam. 1,14 f.
8. Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och
gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
9. då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde
David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
10. Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors
ord, som säga att David söker din ofärd?
11. Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka
min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
12. Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
13. HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
>3 Mos. 19,18. Rom. 12,19. 1 Petr. 2,23.
14. Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga
kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»
15. Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du
jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
>1 Sam. 26,20.
16. Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
hand.»
>Ps. 43,1
17. När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »Det är ju
din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.
>1 Sam. 26,17.
18. Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har
bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
19. Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
hand.
>1 Sam. 26,21.
20. Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
denna dag har gjort mig.
21. Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
konungadöme skall förbliva i din hand.
>1 Sam. 23,17.
22. Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
hus.»
23. Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David
och hans män drogo upp till borgen.
Första Samuelsboken, 25 Kapitlet
Samuels död och begravning. Nabal och
Abigail. Davids hustrur.
1. Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
Rama.
Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
>1 Sam. 7,17. 28,3.
2. I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
getter. Och han höll just då på att klippa sina får i
Karmel.
>Jos. 15,55.
3. Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade
ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
4. När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
5. sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
mig.
6. Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
7. Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så
att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
8. Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt
nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på
en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
du kan hava till hands.»
9. När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
stilla.
10. Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
herrar.
11. Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
jag icke ens vet varifrån de äro?»
12. Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
13. Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
svärd.» Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra
hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
trossen.
14. Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
vår herre, men han visade av dem.
15. Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
voro därute på marken.
16. De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
17. Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»
18. Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
åsnor.
19. Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
efter eder.» Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
20. När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
att hon måste möta dem.
21. Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
>Ps. 35,12.
22. Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
till i morgon.»
23. Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
24. Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
och hör på din tjänarinnas ord.
25. Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
och dårskap[1] bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke
sett de män som du, min herre, sände.
26. Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
Nabal.
27. Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
till min herre, givas åt de män som följa min herre.
>1 Mos. 33,11.
28. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall
förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
skyldig till något ont, så länge du lever.
29. Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
slunga det bort.
>Ps. 6,11. 31,21. 73,19. 97,10.
30. När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
31. skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör
min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
32. Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
som i dag har sänt dig mig till mötes!
33. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
skaffa mig rätt med egen hand!
34. Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
35. Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
och han sade till henne: »Far i frid hem igen. Se, jag har
lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»
>Ords. 15,1.
36. När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför
omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
blev dager.
37. Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom
dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
38. Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
dog.
39. När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
henne till sin hustru.
40. När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
till hustru åt sig.»
41. Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
tjänares fötter.»
42. Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon
följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
hustru.
43. David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
dessa båda blevo hans hustrur.
44. Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
Lais' son, från Gallim.
>2 Sam. 3,15.
[1] Hebr. nebalá.
Första Samuelsboken, 26 Kapitlet
David skonar för andra gången Sauls liv.
1. Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller
sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
>1 Sam. 23,19. Ps. 54,1 f.
2. Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
>1 Sam. 24,3.
3. Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när
David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
4. sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
kommit.
5. Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen,
och folket var lägrat runt
6. Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till
Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till
Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
>1 Krön. 2,16.
7. Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
8. Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende
i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
giva honom mer än den.»
>1 Sam. 24:5. 2 Sam. 16:9.
9. Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har
uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
10. Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må
själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
>Rom. 12,19.
11. men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som
står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
vår väg.
12. Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens
vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
sömn falla över dem.
13. Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han
sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
mellan dem.
14. Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
»Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du
som så ropar till konungen?»
15. David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i
Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En
av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
16. Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I
haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och
vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst,
min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»
>1 Sam. 24,17.
18. Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin
tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
19. Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort
och tjäna andra gudar.'
20. Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
>1 Sam. 24,15.
21. Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty
jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, jag har handlat i mycket
stor dårskap och förvillelse.»
>1 Sam. 24,18 f.
22. David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en
av dina män komma hitöver och hämta det.
23. Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
och trofasthet. HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville
icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
24. Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
räddar mig ur all nöd.»
25. Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du
företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick
David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.
Första Samuelsboken, 27 Kapitlet
David hos Akis i Gat och i Siklag.
1. Men David sade till sig själv: »En dag skall jag nu i alla fall
omkomma genom Sauls hand. Ingen annan räddning finnes för mig än
att fly undan till filistéernas land; då måste Saul avstå ifrån
att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så
undkommer jag hans hand.»
2. Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till
Akis, Maoks son, konungen i Gat.
>1 Sam. 21,10.
3. Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med
sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel
och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
>1 Sam. 25,42 f.
4. Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till
Gat, sökte han icke vidare efter honom.
5. Men David sade till Akis: »Om jag har funnit nåd för dina ögon,
så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att
jag får vistas där. Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden
hos dig?»
6. Då gav Akis honom samma dag Siklag. Därför hör Siklag ännu i dag
under Juda konungar.
7. Den tid David bodde i filistéernas land var sammanräknat ett år
och fyra månader.
>1 Sam. 29,3.
8. Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i
gesuréernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa
stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända
intill Egyptens land.
>1 Sam. 15,7.
9. Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller
kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och
kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom
till Akis.
>2 Mos. 17,14. 5 Mos. 25,19.
10. När då Akis sade: »Haven I väl i dag företagit något
plundringståg?», svarade David: »Ja, i den del av Sydlandet, som
tillhör Juda», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
jerameeliterna», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
kainéerna.»
>Dom. 1,16.
11. Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och
komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: »De kunde
eljest förråda oss och säga: 'Så och så har David gjort, så har
han betett sig under hela den tid han har bott i filistéernas
land.'»
12. Därför trodde Akis David och tänkte: »Han har nu gjort sig
förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare
för alltid.
Första Samuelsboken, 28 Kapitlet
David i filistéernas här. Saul hos
andebesvärjerskan i En-Dor.
1. Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att
strida mot Israel. Och Akis sade till David: »Du må veta att du
med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»
2. David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din
tjänare kan uträtta.» Akis sade till David »Välan, jag sätter
dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»
3. Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter
honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul
hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.
>2 Mos. 22,18. 3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f.
>1 Sam. 25,1.
4. Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid
Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig
vid Gilboa.
5. Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och
förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
6. Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken
genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
>2 Mos. 28,30. 4 Mos. 12,6. 27,21. 1 Sam. 14,37.
7. Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon
andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.»
Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en
andebesvärjerska.»
8. Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och
gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och
han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag
säger dig.»
9. Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort,
huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför
lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»
10. Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN
lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom
missgärning.»
11. Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?» Han
svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»
12. Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och
kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig? Du är ju
Saul.»
13. Konungen sade till henne: »Frukta icke. Vad är det då du ser?»
Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur
jorden.»
14. Han frågade henne: »Huru ser han ut?» Hon svarade: »Det är en
gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.» Då förstod Saul att
det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och
bugade sig.
15. Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat
mig upp?» Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava
begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig
icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har
jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall
göra.»
>1 Sam. 18,12.
16. Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har
vikit ifrån dig och blivit din fiende?
>1 Sam. 16,14.
17. HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig:
HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt
David.
>1 Sam. 15,28. 1 Kon. 11,11.
18. Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna
hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
>1 Sam. 15,18 f.
19. HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i
morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels
läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»
>1 Sam. 31,6 f.
20. Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han
över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett
helt dygn hade han ingenting ätit.
21. Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen
förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna
lyssnade till din begäran; Jag tog min själ[1] i min hand och
hörsammade den önskan du uttalade till mig.
>Dom. 12,3. 1 Sam. 19,5. Ps. 119,109.
22. Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig
sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter,
innan du går dina färde.»
23. Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.» Då bådo honom
hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till
deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
24. Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i
hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav
osyrat bröd.
25. Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de
åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.
[1] Se själ i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 29 Kapitlet
David misstänkes av filistéernas
hövdingar och bortvisas.
1. Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan
israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.
>1 Sam. 4,1.
2. Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på
hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist
fram, tillika med Akis,
3. sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att
göra?» Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju
Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över
år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från
den dag han gick över till mig ända till denna dag.
>1 Sam. 27,7.
4. Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och
filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och
gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke
draga med med oss till strid, för att han icke under striden må
bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna
göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?
>1 Krön. 12,19.
5. Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under
dansen:
'Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.'»
>1 Sam. 18,7. 21,11.
6. Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant
HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här
hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit
något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna
dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.
7. Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något
som misshagar filistéernas hövdingar.»
8. David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du
funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända
till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot
min herre konungens fiender?»
9. Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig
välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga:
'Han får icke draga upp med oss i striden.'
10. Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som
hava kommit hit med dig; och när I i morgon haven stått bittida
upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»
11. Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen draga
tillbaka till filistéernas land. Men filistéerna drogo upp till
Jisreel.
Första Samuelsboken, 30 Kapitlet
Siklags förstöring genom amalekiterna
och Davids hämnd på dem.
1. När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
intagit Siklag och bränt upp det i eld.
>1 Sam. 27,8 f
2. Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
bort dem och gått sin väg.
3. När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
döttrar voro bortförda såsom fångar,
4. brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
att de icke förmådde gråta mer.
5. Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
>1 Sam. 25,42 f. 27,3.
6. Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
7. Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
>1 Sam. 23,9.
8. David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt
efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
räddning.»
>1 Sam. 23:2. 2 Sam. 5:19.
9. Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
10. Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.
11. Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och
vatten att dricka
12. och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
13. Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
därför att jag blev sjuk.
14. Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
eld.»
>Jos 14,13 f. 15,13 f. Hes. 25,16. Sef. 2,5.
15. David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
ned till den rövarskaran.»
16. Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
land.
17. Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
18. Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
hustrur räddade David också.
19. Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
20. David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»
21. Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
hälsade dem.
22. Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
barn med sig och gå hem.»
23. Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
denna rövarskara, som kom över oss.
24. Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
varandra.»
>4 Mos. 31,26 f. Jos. 22,8.
25. Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
dag.
26. När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
27. Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
och de äldste i Jattir;
28. till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
Estemoa;
29. till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
de äldste i kainéernas städer;
30. till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
Atak;
31. till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
vandrat omkring med sina män.
Första Samuelsboken, 31 Kapitlet
Sauls och hans söners död i striden mot
filistéerna. Deras begravning.
1. Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
>1 Sam. 28,4. 1 Krön. 10,1 f.
2. Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
>1 Sam. 14,49. 1 Krön. 8,33. 9,39.
3. När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.
4. Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
genomborra mig och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare
ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv
svärdet och störtade sig därpå.
>Dom. 9,54.
5. Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
på sitt svärd och följde honom i döden.
6. Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och
hans vapendragare, och därjämte alla hans män.
7. Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan
Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och
hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan
kommo filistéerna och bosatte sig i dem.
8. Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget
Gilboa.
9. Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och
sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det
glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
10. Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde
de upp på Bet-Sans mur.
11. Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade
gjort med Saul,
12. stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo
Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo
sig därefter till Jabes och förbrände dem där.
>2 Krön. 16,14. 21,19. Jer. 34,5.
13. Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes
och fastade så i sju dagar.
Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet
Budskapet om Sauls död. Davids klagosång
över Saul och Jonatan.
1. Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över
Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i
Siklag,
>1 Sam. 30,17 f., 26.
2. då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger,
med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han
kom in till David, föll han ned till jorden och bugade
sig.
>Jos.7,6. 1 Sam. 4,12.
3. David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
»Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»
4. Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han
svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava
också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»
5. David frågade den unge mannen som berättade detta för honom:
»Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»
6. Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom
svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där
fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar
och ryttare ansatte honom.
>1 Sam. 31,1 f.
7. När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och
jag svarade: 'Här är jag.'
8. Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag
var en amalekit.
9. Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig
dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet
ännu alltjämt är kvar i mig.'
10. Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju
att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog
diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på
hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
11. Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock
alla de män som voro där med honom.
12. Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen
för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och
för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
13. Och David frågade den unge mannen som hade framfört
underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag
är son till en amalekit som lever här såsom främling.»
14. David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att
uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
>1 Sam. 24,7. 26,11. Ps. 105,15.
15. Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt
ned honom.» Och han slog honom till döds.
16. Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty
din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har
dödat HERRENS smorde.'»
17. Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son
Jonatan,
18. och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den
är upptecknad i »Den redliges bok»:
>Jos. 10,13.
19. »Din härlighet, Israel,
ligger slagen på dina höjder.
Huru hava icke hjältarna fallit!
>1 Mack. 9 21.
20. Förkunnen det icke i Gat,
bebåden det ej på Askelons gator,
för att filistéernas döttrar icke må glädja sig,
de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
>Mik. 1,10.
21. I Gilboa berg,
på eder må ej falla
dagg eller regn,
ej ses offergärdsskördar.
Ty hjältarnas sköld
blev där till smälek,
Sauls sköld,
ej sedan smord med olja.
22. Från slagnas blod,
från hjältars hull
vek Jonatans båge
icke tillbaka,
vände Sauls svärd
ej omättat åter.
>1 Sam. 14,6 f., 47 f.
23. Saul och Jonatan,
så kära och ljuvliga
för varandra i livet,
de blevo ej heller
skilda i döden,
de två, som voro snabbare än örnar,
starka mer än lejon.
24. Israels döttrar,
gråten över Saul,
över honom som klädde eder
i scharlakan och praktskrud
och prydde edra kläder
med gyllene smycken.
25. Huru hava icke hjältarna
fallit i striden!
Jonatan ligger slagen
på dina höjder.
26. Jag sörjer över dig,
du min broder Jonatan;
mycket ljuvlig var du mig.
Dyrbar var mig din kärlek,
mer än kvinnokärlek.
>1 Sam. 18,3. 19,1.
27. Huru hava icke hjältarna fallit,
de båda stridssvärden förgåtts!»
Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet
David konung över Juda. Is-Boset konung
över Israel. Krig mellan dem. Asael
dödad av Abner.
1. Därefter frågade David HERREN: »Skall jag draga upp till någon
av Juda städer?» HERREN svarade honom: »Drag upp.» Då frågade
David: »Vart skall jag draga upp?», Han svarade: »Till Hebron.»
>1 Sam 23.2 f. 30,7 f.
2. Så drog då David ditupp jämte sina båda hustrur, Ahinoam från
Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
>1 Sam. 25,40 f. 27,3.
3. David lät ock sina män draga ditupp, var och en med sitt
husfolk; och de bosatte sig i Hebrons städer.
>Jos. 21,11.
4. Dit kommo nu Juda män och smorde David till konung över Juda
hus.
När man berättade för David att det var männen i Jabes i Gilead
som hade begravit Saul,
>1 Sam. 31,13.
5. skickade David sändebud till männen i Jabes i Gilead och lät
säga till dem: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
bevisat eder herre Saul den barmhärtighetstjänsten att begrava
honom!
6. Så må nu ock HERREN bevisa barmhärtighet och trofasthet mot
eder. Själv vill jag också göra eder gott, därför att I haven
gjort detta.
7. Varen alltså nu vid gott mod och oförskräckta, fastän eder herre
Saul är död; det är nu jag som av Juda hus har blivit smord till
konung över dem.»
8. Men Abner, Ners son, Sauls härhövitsman, tog Sauls son Is-Boset
och förde honom över till Mahanaim
>1 Sam. 14,50.
9. och gjorde honom till konung i Gilead och asuréernas land och
Jisreel, så ock över Efraim, Benjamin och hela det övriga
Israel.
10. Sauls son Is-Boset var fyrtio år gammal, när han blev konung
över Israel, och han regerade i två år. Allenast Juda hus höll
sig till David.
11. Den tid David var konung i Hebron över Juda hus utgjorde
sammanräknat sju år och sex månader.
>2 Sam. 5,5.
12. Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifrån
Mahanaim till Gibeon.
13. Joab, Serujas son, och Davids folk drogo också ut; och de mötte
varandra vid Gibeons damm. Där stannade de på var sin sida om
dammen.
>1 Krön. 2,16.
14. Och Abner sade till Joab: »Må vi låta några unga män stå upp och
utföra en krigslek i vår åsyn.» Joab svarade: »Må så ske.»
15. Då stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv för Benjamin
och för Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
16. Och de fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på
varandra och föllo så allasammans därför blev detta ställe
kallat Helkat-Hassurim[1] vid Gibeon.
17. Sedan begynte en mycket hård strid på den dagen; men Abner och
Israels män blevo slagna av Davids folk.
18. Nu funnos där tre söner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och
Asael var snabbfotad såsom en gasell på fältet.
19. Och Asael förföljde Abner, utan att vika undan vare sig till
höger eller till vänster från Abner.
20. Då vände Abner sig om och sade: »Är det du, Asael?» Han svarade:
»Ja.»
21. Då sade Abner till honom: »Vänd dig åt annat håll, åt höger
eller åt vänster. Angrip någon av de yngre och försök att taga
hans rustning.» Men Asael ville icke låta honom vara.
22. Då sade Abner ännu en gång till Asael: »Låt mig vara. Du vill
väl icke att jag skall slå dig till jorden? Huru skulle jag
sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?»
23. När han ändå icke ville låta honom vara, gav Abner honom med
bakändan av sitt spjut en stöt i underlivet, så att spjutet gick
ut baktill; och han föll ned där och dog på stället. Och var och
en som kom till platsen där Asael hade fallit ned och dött
stannade där.
>2 Sam. 3,27, 30. 20,12.
24. Och Joab och Abisai förföljde Abner. Men när solen hade gått ned
och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger gent emot Gia, åt
Gibeons öken till,
25. då samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, så att de
utgjorde en sluten skara, och intogo en ställning på toppen av
en och samma höjd.
26. Och Abner ropade till Joab och sade: »Skall då svärdet få
oavlåtligen frossa? Förstår du icke att detta måste leda till
ett bittert slut?» Huru länge tänker du dröja, innan du befaller
ditt folk att upphöra med att förfölja sina bröder?»
27. Joab svarade: »Så sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, då
hade folket först i morgon fått draga sig tillbaka och upphöra
att förfölja sina bröder.»
28. Därefter lät Joab stöta i basunen; då stannade allt folket och
förföljde icke mer Israel. Och sedan stridde de icke vidare.
29. Men Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten;
därefter gingo de över Jordan och tågade vidare hela förmiddagen
och kommo så till Mahanaim.
30. Joab åter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upphört
att förfölja Abner; då fattades av Davids folk nitton man utom
Asael.
31. Davids folk hade däremot slagit till döds tre hundra sextio man
av Benjamin och av Abners folk.
32. Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i
Bet-Lehem. Därefter tågade Joab och hans män hela natten och
kommo i dagningen till Hebron.
[1] Betydelsen oviss; möjligen svärdsåkern.
Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet
Davids söner. Abner går över till David,
men dödas av Joab. David sörjer däröver.
1. Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Därunder
blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt
svagare och svagare.
>1 Sam. 13,14. 15,23, 28.
2. I Hebron föddes söner åt David. hans förstfödde var Amnon, som
han fick med Ahinoam från Jisreel.
>1 Sam. 25,43. 1 Krön. 3,1 f
3. Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten
Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som
var dotter till Talmai, konungen i Gesur.
>1 Sam. 25,42. 27,3
4. Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja,
Abitals son.
5. Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru
Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.
6. Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod
Abner kraftigt Sauls hus.
7. Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och
Is-Boset sade till Abner: »Varför har du gått in till min faders
bihustru?»
>2 Sam. 21,8.
8. För dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: »Är jag då
ett hundhuvud från Juda land? Just då jag bevisar barmhärtighet
mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och
icke har låtit dig falla i Davids hand, just då tillvitar du mig
att hava begått en missgärning med denna kvinna.
9. Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke hädanefter
handlar så mot David som HERREN med ed har lovat honom:
10. jag vill göra så, att konungadömet tages ifrån Sauls hus, och
att i stället Davids tron bliver upprest över både Israel och
Juda, från Dan ända till Beer-Seba.»
>Dom. 20,1. 1 Sam. 3 20.
11. Då tordes han icke säga ett ord mer åt Abner, av fruktan för
honom.
12. Men Abner skickade strax sändebud till David och lät säga: »Vem
tillhör landet?», och lät vidare säga: »Slut förbund med mig,
så skall jag bistå dig och göra så, att hela Israel går över
till dig.»
13. Han svarade: »Gott! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak
fordrar jag av dig, nämligen att du icke träder fram inför mitt
ansikte utan att hit medföra Mikal, Sauls dotter, när du kommer
för att träda fram inför mitt ansikte.»
14. Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och
lät säga: »Giv mig åter min hustru Mikal, som jag förvärvade mig
för ett hundra filistéers förhudar.»
>1 Sam. 18,25 f.
15. Då sände Is-Boset åstad och lät taga henne ifrån hennes man,
Paltiel, Lais' son.
>1 Sam. 25,44.
16. Men hennes man gick med henne och följde henne under beständig
gråt ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: »Vänd om och
gå dina färde.» Då vände han om.
17. Och Abner hade underhandlat med de äldste i Israel och sagt:
»Sedan lång tid tillbaka haven I sökt att få David till konung
över eder.
18. Fullborden nu edert uppsåt, ty så har HERREN sagt om David:
Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel
ifrån filistéernas hand och ifrån alla dess fienders hand.»
19. Likaledes talade Abner härom med benjaminiterna. Därefter gick
Abner ock åstad for att tala med David i Hebron om allt vad
Israel och hela Benjamins hus hade funnit lämpligt att svara.
>1 Krön 12,29.
20. När då Abner, åtföljd av tjugu man, kom till David i Hebron,
gjorde David ett gästabud för Abner och hans män.
21. Och Abner sade till David: »Jag vill stå upp och gå åstad och
församla hela Israel till min herre konungen, för att de må
sluta förbund med dig, så att du bliver konung på vad villkor
dig lyster.» Sedan lät David Abner gå, och han drog bort i frid.
22. Just då kommo Davids folk och Joab hem från ett strövtåg och
förde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke längre kvar
hos David i Hebron, ty denne hade låtit honom gå, och han hade
dragit bort i frid.
23. Men när Joab och hela hans här kom hem, berättade man för honom
och sade: »Abner, Ners son, kom till konungen, och denne lät
honom gå, och han drog bort i frid.»
24. Då gick Joab in till konungen och sade: »Vad har du gjort! Då nu
Abner hade kommit till dig, varför lät du då honom gå, så att
han fritt kunde draga sina färde?
25. Du känner väl Abner, Ners son? Han kom hit för att bedraga dig.
Han ville utforska ditt görande och låtande, och utforska allt
vad du förehar.
26. Sedan, när Joab hade gått ut från David, sände han bud efter
Abner, och sändebuden förde denne tillbaka från Bor-Hassira. Men
David visste intet därom.
27. När Abner så hade kommit tillbaka till Hebron, förde Joab honom
avsides till mitten av porten, under förevändning att tala
enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i
underlivet -- detta for att hämnas sin broder Asaels blod.
>2 Sam. 2,23. 20,10. 1 Kon. 2,5.
28. När David sedan fick höra detta, sade han: »Jag och mitt
konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners,
Ners sons blod.
29. Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och
må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som
äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla
för svärd, eller som lida brist på bröd.»
>3 Mos 15,2 f. 1 Kon. 2,5 f., 28 f.
30. Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att
denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.
31. Och David sade till Joab och allt folket som var med honom:
»Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen
dödsklagan efter Abner.» Och konung David gick själv bakom
båren.
32. Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid
Abners grav, och allt folket grät.
33. Och konungen sjöng följande klagosång över Abner:
»Måste då Abner dö en gudlös dåres död?
34. Dina händer voro ju ej bundna,
dina fötter ej slagna i fjättrar.
Du föll såsom man faller för ogärningsmän.»
Då begrät allt folket honom ännu mer.»
35. Och allt folket kom för att förmå David att äta något under
dagens lopp; men David betygade med ed och sade: »Gud straffe
mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat,
förrän solen har gått ned.»
36. När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt
annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.
37. Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del
hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.
38. Och konungen sade till sina tjänare: »I veten nogsamt att en
furste och en stor man i dag har fallit i Israel.
39. Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa
män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den
som ont gör, efter hans ondska.»
>Ps. 62,13. 125,5.
Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet
Is-Boset mördas. Mördarna bestraffas av
David.
1. Då nu Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, sjönk allt
hans mod, och hela Israel var förskräckt.
2. Men Sauls son hade till hövitsmän för sina strövskaror två män,
av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, söner till
Rimmon från Beerot, av Benjamins barn. Ty också Beerot räknas
till Benjamin;
>Jos. 18,25.
3. men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde där sedan såsom
främlingar, vilket de göra ännu i dag.
>Neh. 11,33.
4. (Också Jonatan, Sauls son, hade lämnat efter sig en son, som nu
var ofärdig i fötterna. Han var nämligen fem år gammal, när
budskapet om Saul och Jonatan kom från Jisreel, och då tog hans
sköterska honom och flydde; men under hennes bråda flykt föll
han omkull och blev därefter halt; och han hette Mefiboset.)
>2 Sam. 9,3 f. 1 Krön. 8,34.
5. Nu gingo beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana åstad och
kommo till Is-Bosets hus, då det var som hetast på dagen, medan
han låg i sin middagssömn.
6. När de så, under förevändning att hämta vete, hade kommit in i
det inre av huset, sårade de honom med en stöt i underlivet;
därefter flydde Rekab och hans broder Baana undan.
7. De kommo alltså in i huset, när han låg på sin vilobädd i
sovkammaren, och sårade honom till döds och höggo huvudet av
honom; därpå togo de hans huvud och färdades genom Hedmarken
hela natten.
8. Och de förde så Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade
till konungen: »Se här är Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes,
huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min
herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande.»
9. Då svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons
söner, och sade till dem: »Så sant HERREN lever, han som har
förlossat mig från all nöd:
>1 Kon. 1,29.
10. den som förkunnade för mig och sade: 'Nu är Saul död', och som
menade sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och
dräpa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit
budbärarlön;
>2 Sam. 1,15.
11. huru mycket mer skall jag icke då nu, när ogudaktiga män hava
dräpt en oskyldig man i hans eget hus, på hans säng, utkräva
hans blod av eder hand och utrota eder från jorden!»
12. På Davids befallning dräpte hans män dem sedan och höggo av
deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron.
Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i
Hebron.
>2 Sam. 3,32.
Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet
David konung över hela Israel. Hans
erövring av Jerusalem. Hans vänskap med
Hiram. Davids hustrur och söner.
Filistéernas anfall och nederlag.
1. Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade
så: »Vi äro ju ditt kött och ben.
>1 Krön. 11,1 f.
2. Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det
du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har
HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du
skall vara en furste över Israel.»
>1 Sam. 25,30. 2 Sam. 7,8. Ps. 78,71.
3. När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför
HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
>1 Sam. 16,13. 2 Sam. 2,4. 1 Krön. 12,23 f.
4. David var trettio år gammal, när han blev konung, och han
regerade i fyrtio år.
>1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27 f.
5. I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i
Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och
Juda.
>2 Sam. 2,11. 1 Krön. 3,4.
6. Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna,
som bodde där i landet. De sade då till David: »Hitin kommer du
icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David
icke skall komma hitin.»
>Jos. 15,63. Dom. 1,21.
7. Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
8. Och David sade på den dagen: »Vemhelst som slår ihjäl en jebusé
och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa
halta och blinda, som David hatar.» Därför plägar man säga:
»Ingen blind och halt må komma in i huset.»
9. Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids
stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och
vidare inåt.
10. Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN,
härskarornas Gud, var med honom.
>2 Sam. 3,1.
11. Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde
ett hus åt David.
>1 Krön. 14,1 f.
12. Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk
Israels skull.
13. Och David tog sig ännu flera bihustrur och hustrur från
Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David
föddes ännu flera söner och döttrar.
>1 Krön. 3,9.
14. Dessa äro namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem:
Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
>1 Krön. 3,5 f.
15. Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
16. Elisama, Eljada och Elifelet.
17. Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
David. När David hörde detta, drog han ned till borgen.
18. Och sedan filistéerna hade kommit fram, spridde de sig i
Refaimsdalen.
19. Då frågade David HERREN: »Skall jag draga upp mot filistéerna?
Vill du då giva dem i min hand?» HERREN svarade David: »Drag
upp; ty jag skall giva filistéerna i din hand.
>1 Sam. 23,2. 30,7 f.
20. Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade
han: »HERREN har brutit ned[1] mina fiender inför mig, likasom
en vattenflod bryter ned.» Därav fick det stället namnet
Baal-Perasim.
>Jes. 28,21.
21. De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans
män togo dessa med sig.
22. Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i
Refaimsdalen.
23. När David då frågade HERREN, svarade han: »Du skall icke draga
ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem
från det håll där bakaträden stå.
24. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar,
skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig
till att slå filistéernas här.»
25. David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog
filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.
Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet
Guds ark föres ifrån Abinadabs hus och
sättes in i Obed-Edoms hus. Den hämtas
sedan till Jerusalem. Mikal visar David
missaktning.
1. Åter församlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio
tusen man.
>1 Krön. 13,l f.
2. Och David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk ifrån
Baale-Juda, för att därifrån föra upp Guds ark, som hade fått
sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar på keruberna.
>2 Mos. 25,17 f. Jos. 15,9,60. 1 Sam. 4,4. Ps. 80,2. 99,1.
3. Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
Abinadabs hus på höjden; och Ussa och Ajo, Abinadabs söner,
körde den nya vagnen.
>1 Sam. 6,7. 7,1.
4. Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och
följde själva med, och Ajo gick därvid framför arken.
5. Och David och hela Israels hus fröjdade sig inför HERREN, med
allahanda instrumenter av cypressträ, med harpor, psaltare,
pukor, skallror och cymbaler.
6. Men när de kommo till Nakonslogen, räckte Ussa ut sin hand mot
Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade.
7. Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för
hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds
ark.
>4 Mos. 4,15, 20.
8. Men det gick David hårt till sinne att HERREN så hade brutit ned
Ussa[1]; och han kallade det ställe Peres-Ussa, såsom det heter
ännu i dag.
9. Och David betogs av sådan fruktan för HERREN på den dagen, att
han sade: »Huru skulle jag töras låta HERRENS ark komma till
mig?»
10. Därför ville David icke låta flytta in HERRENS ark till sig i
David stad, utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
>2 Sam 5,7,9.
11. Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre
månader; men HERREN välsignade Obed-Edom och hela hans hus.
12. När det nu blev berättat för konung David att HERREN hade
välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han hade, för Guds arks
skull, då gick David åstad och hämtade Guds ark ur Obed-Edoms
hus upp till Davids stad under jubel.
>1 Krön. 15,11 f.
13. Och när de som buro HERRENS ark hade gått sex steg framåt,
offrade han en tjur och en gödkalv.
>1 Kon. 8,5.
14. Själv dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var
David iklädd en linne-efod.
>Ps. 84,3.
15. Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel
och basuners ljud.
16. När då HERRENS ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls
dotter, ut genom fönstret, och när hon såg konung David hoppa
och dansa inför HERREN fick hon förakt för honom i sitt hjärta.
>1 Krön. 15,29.
17. Sedan de hade fört HERRENS ark ditin, ställde de den på dess
plats i tältet som David hade slagit upp åt den; och därefter
offrade David brännoffer inför HERREN, så ock tackoffer.
>Krön 15,1. 16,1 f.
18. När David hade offrat brännoffret och tackoffret välsignade han
folket i HERREN Sebaots namn.
>1 Kon. 8,55.
19. Och åt allt folket, åt var och en i hela hopen av israeliter,
både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och
en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.
20. Men när David kom tillbaka för att hälsa sitt husfolk, gick
Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: »Huru härlig har
icke Israels konung visat sig i dag, då han i dag har blottat sig
för sina tjänares tjänstekvinnors ögon, såsom löst folk plägar
göra!»
21. Då sade David till Mikal: »Inför HERREN, som har utvalt mig
framför din fader och hela hans hus, och som har förordnat mig
till furste över HERRENS folk, över Israel -- inför HERREN
fröjdade jag mig.
22. Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var
i mina ögon allt för låg därtill. Skulle jag då söka ära hos
tjänstekvinnorna, om vilka du talade?»
23. Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn, så länge hon levde.
[1] Hebr. parás péres be-Ussá.
Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet
David vill bygga ett hus åt Herren, men
Herren förkunnar att han i stället skall
bygga ett hus åt David. Davids
tacksägelse och bön.
1. Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få
ro runt omkring för alla hans fiender,
>1 Krön. 17,1 f.
2. sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av
cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält.
>2 Sam. 5,11. 6,17.
3. Natan sade till konungen: »Välan, gör allt vad du har i sinnet;
ty HERREN är med dig.»
4. Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade:
5. »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du
bygga mig ett hus att bo i?
>1 Krön. 22,6 f. Jes. 66,1.
6. Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag
förde Israels barn upp ur Egypten ända till denna dag, utan jag
har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
>2 Mos. 26,1 f. 1 Kon. 8,16.
7. Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla
Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels
stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel:
'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'
8. Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
>1 Sam. 16,11 f. 2 Sam. 5,2. Ps. 78,70 f.
9. Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort
som de störstes namn på jorden.
10. Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva
oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det,
såsom fordom skedde,
>2 Mos. 15,17. Ps. 44,8. 80,9.
11. och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för
alla dina fiender. Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN
skall uppbygga ett hus åt dig.
12. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter
dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall
befästa hans konungadöme.
>1 Kon. 8,19 f.
13. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans
konungatron för evig tid.
>1 Kon. 5,5. 6,1. 1 Krön. 28,6 f. Ps. 89,4 f.
14. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att
jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med
ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som
hemsöka människors barn;
>1 Krön. 22,10. Ps. 89,27. Hebr. 1,5. Upp.21,7.
15. men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig.
>1 Sam. 15,26.
16. Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig
till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.»
17. Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
talade nu Natan till David.
18. Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
och sade: »Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus,
eftersom du har låtit mig komma härtill?
>1 Mos. 32,10.
19. Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du
har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt
fram i tiden. Och härom har du talat på människosätt, Herre,
HERRE!
20. Vad skall nu David vidare tala till dig? Du känner ju din
tjänare, Herre, HERRE.
>Ps. 139 1.
21. För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt
detta stora och förkunnat det för din tjänare.
22. Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen
Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.
>5 Mos. 3,24. 4,35. 32,39. 1 Sam. 2,2. Ps. 83,19. 86,19.
>Jes. 44,6. 45,21. Mark. 12,29, 32.
23. Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel,
något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig
till ett folk, för att så göra sig ett namn -- ja, för att göra
dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med
ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från
Egypten, från hedningarna och deras gudar.
>5 Mos. 4,7 f., 32 f. 33,29. Ps. 147,19 f.
24. Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för
evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.
25. Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din
tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat.
26. Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall
säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.' Och så skall din
tjänare Davids hus bestå inför dig.
27. Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare
och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' Därför har din tjänare
fått frimodighet att bedja till dig denna bön.
28. Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord äro sanning; och
du du har lovat din tjänare detta goda,
29. så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver
evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det,
och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat
evinnerligen.»
Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet
Davids segrar och byte. Hans inre
styrelse och hans ämbetsmän.
1. En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid
bemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filistéernas
hand.
>1 Krön. 18,1 f.
2. Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att han
lät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte han
ut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängd
den del som han låt leva. Så blevo moabiterna David underdåniga
och förde till honom skänker.
>4 Mos. 24,17.
3. Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, när
denne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde till
floden.
>1 Sam. 14,47.
4. Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundra
ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära
fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som
han skonade.
>Jos. 11,6.
5. När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
av dem.
6. Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus, och
araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
7. Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hade
burit och förde dem till Jerusalem.
8. Och från Hadadesers städer Beta och Berotai tog konung David
koppar i stor myckenhet.
9. Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
Hadadesers hela här,
10. sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honom
och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois
fiende. Och han hade med sig kärl av silver, av guld och av
koppar.
11. Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
gjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folk
som han hade underlagt sig:
12. från araméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
amalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser,
Rehobs son, konungen i Soba.
13. Och när David kom tillbaka från sin seger över araméerna, gjorde
han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog aderton
tusen man.
>Ps. 60,2.
14. Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar;
och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt
David, varhelst han drog fram.
>4 Mos. 24,18. 2 Kon. 8,20 f.
15. David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag och
rätt åt allt sitt folk.
16. Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat
Ahiluds son, var kansler.
>2 Sam. 20,23 f.
17. Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster,
och Seraja var sekreterare.
18. Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
peletéerna; dessutom voro Davids söner präster.
>1 Kon. 1,38.
Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet
David bevisar barmhärtighet mot
Mefiboset.
1. Och David sade: »Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken
jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?»
2. Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtade
man till David. Då sade konungen till honom: »Är du Siba?» Han
svarade: »Ja, din tjänare.»
3. Konungen frågade: »Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken
jag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?» Siba
svarade konungen: Ȁnnu finnes kvar en son till Jonatan, en som
är ofärdig i fötterna.»
>1 Sam. 20,14 f. 2 Sam. 4,4.
4. Konungen frågade honom »Var är han?» Siba svarade konungen: »Han
är nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.»
>2 Sam. 17,27 f.
5. Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammiels
sons, hus i Lo-Debar.
6. När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David,
föll han ned på sitt ansikte och bugade sig. Då sade David:
»Mefiboset!» Han svarade: »Ja, din tjänare hör.»
7. David sade till honom: »Frukta icke, ty jag vill bevisa
barmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill
giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall
äta vid mitt bord beständigt.»
8. Då bugade han sig och sade: »Vad är jag, din tjänare, eftersom
du vänder dig till en sådan död hund som jag är?»
>1 Sam. 24,15. 2 Kon. 8,13.
9. Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade till
honom; »Allt som Saul och hela hans hus har ägt giver jag åt
din herres son.
10. Och du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt
honom och inbärga skörden, för att din herres son må hava bröd
att äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt äta
vid mitt bord.» Siba hade nämligen femton söner och tjugu
tjänare.
11. Då sade Siba till konungen: »Din tjänare skall i alla stycken
göra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare.» »Ja», svarade
han, »Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en av
konungens söner.»
12. Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde
i Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.
13. Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigt
skulle äta vid konungens bord. Och han var halt på båda
fötterna.
Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet
Ammons barn vanära Davids sändebud.
David slår dem och deras bundsförvanter
araméerna.
1. En tid härefter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev
konung efter honom.
>1 Krön. 19,1 f.
2. Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
likasom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David sände några
av sina tjänare för att trösta honom i hans sorg efter
fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land,
3. sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: »Menar du att
David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att
han ärar din fader? Nej, för att undersöka staden, för att
bespeja och sedan fördärva den har David sänt sina tjänare till
dig.»
4. Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget
och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät
dem så gå.
5. När man berättade detta för David, sände han bud emot dem; ty
männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stannen
i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så
tillbaka.»
6. Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
David, sände de bort och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba
tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och
av Tobs män tolv tusen.
7. När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
tappraste krigarna.
8. Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid framför
stadsporten; men de från Aram-Soba och Rehob, ävensom Tobs män
och maakatéerna, ställde upp sig för sig själva på fältet.
>Dom. 11,3.
9. Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
ställde sedan upp sig mot araméerna.
10. Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai,
vilken med dem ställde upp sig mot Ammons barn.
11. Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
så vill jag tåga till din hjälp.
12. Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
täckes.»
13. Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna
och de flydde för honom.
14. Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
för Abisai och begåvo sig in i staden. Då drog Joab bort ifrån
Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.
15. Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
församlade de sig allasammans.
16. Och Hadadeser sände bud att de araméer som bodde på andra sidan
floden skulle rycka ut; dessa kommo då till Helam, anförda av
Sobak, Hadadesers härhövitsman.
17. När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
och gick över Jordan och kom till Helam; och araméerna ställde
upp sig i slagordning mot David och gåvo sig i strid med honom.
18. Men araméerna flydde för Israel, och David dräpte av araméerna
manskapet på sju hundra vagnar, så ock fyrtio tusen ryttare;
deras härhövitsman Sobak slog han ock där till döds.
19. Då alltså Hadadesers alla lydkonungar sågo att de hade blivit
slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem
underdåniga. Efter detta fruktade araméerna för att vidare
hjälpa Ammons barn.
Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet
Rabbas belägring. Davids äktenskapsbrott
med Bat-Seba och hans blodskuld.
1. Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela
Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,
medan David stannade kvar i Jerusalem.
>2 Sam. 12,26 f. 1 Krön. 20,1.
2. Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger
och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick
se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.
3. David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man
sade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»
4. Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon
kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig
från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
>3 Mos. 15,19.
5. Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta
David därom och säga: »Jag är havande.»
6. Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetiten
Uria.» Så sände då Joab Uria till David.
7. Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till
med Joab och med folket, och huru kriget gick.
8. Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och två
dina fötter.» När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en
gåva från konungen efter honom.
9. Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,
jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till
sitt eget hus.
10. Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått ned
till sitt hus.» Då sade David till Uria: »Du kommer ju från
resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»
11. Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu i
lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro
lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att
äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så
sant din själ lever: jag vill icke göra så.»
>1 Sam. 4,3 f.
12. Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag i
morgon sända dig åstad.» Så stannade då Uria i Jerusalem den
dagen och den följande.
13. Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med
sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och
lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och
gick icke ned till sitt hus.
14. Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med
Uria.
15. I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden är
som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att
han bliver slagen till döds.»
16. Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats
där han visste att de tappraste männen funnos.
17. Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med
Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också
hetiten Uria dödades.
18. Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt
under striden.
19. Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat för
konungen allt vad som har hänt under striden,
20. då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:
'Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten I
icke att de skulle skjuta uppifrån muren?
21. Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke
en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så
att han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intill
muren?' Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ock
död.'»
>Dom. 9,53.
22. Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad
Joab hade sänt honom att säga;
23. budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga och
drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till
stadsporten.
24. Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera
av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock
död.»
25. Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: 'Låt
icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den
andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.'
Och intala honom så mod.»
26. Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon
dödsklagan efter sin man.
27. Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne
hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom
en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.
Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet
Natans strafftal till David. Davids
ånger. Barnets död. Salomos födelse.
Rabbas erövring.
1. Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,
sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var
rik och den andre fattig.
2. Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
3. Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han
hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och
hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och
drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom
en dotter.
4. Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke
taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande
som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens
lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»
5. Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade
till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som
har gjort detta.
6. Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde
sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»
>2 Mos. 22,1.
7. Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN,
Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag
har räddat dig ur Sauls hand.
>1 Sam. 16,1, 13.
8. Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i
din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om
detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare
giva dig både ett och annat.
9. Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i
hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och
hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har
du dräpt med Ammons barns svärd.
>2 Sam. 11,15 f., 27.
10. Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig
tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias
hustru till hustru åt dig.
11. Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från
ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon
och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur
mitt på ljusa dagen.
>5 Mos. 28,30. 2 Sam. 13,1 f. 15,1 f. 16,22. 18,9 f. 1 Kon. 1,5 f.
12. Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta
ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»
13. Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan
sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du
skall icke dö.
>Ps. 51,1 f. Syr. 47,11.
14. Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender
att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig
döden dö.»
>2 Sam. 11,27.
15. Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias
hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev
dödssjukt.
16. Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och
när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
17. Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att
förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och
han åt icke heller något med dem.
18. Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att
om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi
talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke
lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom
att barnet har dött? Han kunde göra något ont.»
19. Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod
han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har
barnet dött?» De svarade: »Ja.»
20. Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och
bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när
han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt
honom, och han åt.
21. Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?
Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så
snart barnet har dött, står du upp och äter!»
22. Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,
ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och
låter barnet få leva.'
23. Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag
väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han
kommer icke tillbaka till mig.»
24. Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne
och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav
namnet Salomo. Och HERREN älskade honom
>1 Krön. 3,5. 22,9. Matt. 1,6.
25. och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom
namnet Jedidja[1], för HERRENS skull.
26. Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog
konungastaden.
>2 Sam. 11,1. 1 Krön. 20,1.
27. Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har
angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
28. Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag
den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära
namnet därför.»
29. Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep
det och intog det.
30. Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en
talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på
Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
31. Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och
tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt
Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände
David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
[1] D. ä. Herrens älskling.
Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet
Amnon kränker Tamar och dödas av
Absalom; denne flyr.
1. Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön
syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till
henne.
>2 Sam. 3,2.
2. Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att
han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke
vara möjligt att göra henne något.
3. Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids
broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
>1 Sam. 16,9. 2 Sam. 21,21. 1 Krön. 2,13.
4. Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd
ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon
svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms
syster Tamar.»
5. Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.
När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:
'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt
henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan
få den ur hennes hand att äta.'»
6. Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för
att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster
Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att
jag kan få dem ur hennes hand att äta.»
7. Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till
din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
8. Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg
till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav
kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
9. Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;
men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut
härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
10. Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att
jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon
hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11. Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,
fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos
mig, min syster.»
12. Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty
sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
>3 Mos 18,9. 20,17. 5 Mos. 27,22.
13. Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle
ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han
vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
14. Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne
övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
15. Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,
den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han
hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå
din väg.»
16. Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt
brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du
har gjort med mig.»
17. Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man
som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut
härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
18. Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro
konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När
tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19. tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida
livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade
handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
>Job 2,12. Jer. 2,37.
20. Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon
varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.
Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin
broder Absaloms hus i svår sorg.
21. Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22. Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty
Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster
Tamar.
23. Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som
ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
24. Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava
fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå
med din tjänare.»
>1 Sam. 25,2, 36.
25. Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke
allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och
fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom
sin avskedshälsning.
26. Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon
gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå
med dig?»
27. Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de
övriga konungasönerna gå med honom.
28. Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons
hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:
'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag
som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom
käcka män.»
29. Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.
Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på
sin mulåsna och flydde.
30. Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att
Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en
enda av dem fanns kvar.
31. Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på
marken, under det att alla hans tjänare stodo där med
sönderrivna kläder.
32. Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda
och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de
unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.
Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne
kränkte hans syster Tamar.
33. Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit
sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är
död.»
34. Emellertid flydde Absalom. -- När nu mannen som stod på vakt
lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen
bakom honom, vid sidan av berget.
35. Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.
Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
36. Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de
brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto
häftigt och bitterligen.
37. Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs
son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
>2 Sam. 3,3.
38. Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade
han där i tre år.
39. Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han
tröstade sig över att Amnon var död.
Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet
Kvinnan från Tekoa inför David. Absaloms
återkomst och benådning.
1. Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot
Absalom.
2. Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna
och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i
sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en
kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
3. Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»
Joab lade nu orden i hennes mun.
4. Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till
jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o
konung!»
5. Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack,
jag är änka; min man är död.
6. Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med
varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan
och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
7. Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de
säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda
honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;
på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min
man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja
de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
>5 Mos. 19,11 f.
8. Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva
befallning om dig.»
9. Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre
konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen
och hans tron vare utan skuld.»
10. Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till
mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11. Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att
blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke
förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett
hår av din son skall falla på jorden.»
>4 Mos 35,10 f. 5 Mos. 19,2 f. Jos. 20,1 f.
12. Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min
herre konungen.» Han sade: »Tala.»
13. Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När
konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,
eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
14. Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på
jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke
livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den
förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
>Ps. 89,49. Hes. 18,23, 32.
15. Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre
konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då
tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända
skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
16. Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från
den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds
arvedel.
17. Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva
mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör
allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
>2 Sam. 19,27.
18. Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig
något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min
herre konungen tale.»
19. Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»
Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:
om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,
vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab
som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun
allt vad jag har sagt.
20. För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab
handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel
och vet allt som sker på jorden.»
21. Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du
önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
22. Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och
välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare
att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom
konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
23. Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom
till Jerusalem.
>2 Sam. 13,27.
24. Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han
får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till
sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25. Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som
man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa
fanns icke något fel på honom
26. Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart
år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han
måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret
från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter
konungsvikt.
27. Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet
Tamar; hon var en skön kvinna.
>2 Sam. 18,18
28. När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma
inför konungens ansikte,
29. sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till
konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände
bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30. Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett
åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu
dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på
åkerstycket.
31. Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:
»Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
32. Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom
hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:
'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre
för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför
konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må
han döda mig.
33. Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade
då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned
för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför
konungen. Och konungen kysste Absalom.
Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet
Absaloms stämplingar och uppror. Davids
flykt.
1. En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill
ock femtio man som löpte framför honom.
>1 Kon. 1,5.
2. Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av
vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg
till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade
Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»
När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels
stammar»,
3. sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,
men du har ingen som hör på dig hos konungen.»
4. Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i
landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme
till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»
5. Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han
ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
6. På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för
att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom
Israels män.
7. Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till
konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det
löfte som jag har gjort åt HERREN.
8. Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;
jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så
vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»
>1 Mos. 28,20 f. 2 Sam. 13.37 f
9. Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begav
sig till Hebron.
10. Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar
och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har
Absalom blivit konung i Hebron.'»
11. Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som
voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om
någonting.
12. Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta
giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och
sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet
gick folket över till Absalom.
>1 Krön. 27,33.
13. Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt
sina hjärtan till Absalom.»
14. Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i
Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för
oss undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hast
kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens
invånare med svärdsegg.»
>Ps. 3,1 f.
15. Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre
konungen behagar äro dina tjänare redo.
16. Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock
lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
17. Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de
stannade vid Bet-Hammerhak.
18. Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock
alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra
man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi
framför konungen.
>2 Sam. 8,18.
19. Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med
oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en
främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
20. I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss
på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd
tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och
trofasthet bevisas eder.»
21. Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och
så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre
konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv
eller död.»
>Rut 1,16 f.
22. Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatiten
Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som
han hade med sig.
23. Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och
då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket
över och tog vägen åt öknen.
>Joh. 18,1.
24. Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de
buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark --
varvid också Ebjatar kom ditupp -- till dess att allt folket
hade hunnit draga fram ur staden.
25. Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i
staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma
tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
>Ps. 27,4.
26. Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig' -- se, då är
jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»
>1 Sam. 3,18. 2 Sam. 10,12.
27. Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd
tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars
son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
>1 Sam. 9,9. 2 Sam. 17,17.
28. Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett
budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
29. Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och
stannade där.
30. Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock
höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
>2 Sam. 19,4. Est. 6,12. Jer. 14,3 f
31. Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem
som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör
Ahitofels råd till dårskap.»
>Jobs 5,12.
32. När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade
tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven
livklädnad och med jord på sitt huvud.
33. David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till
besvär.
34. Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:
'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din
faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du
gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
>2 Sam. 17,6 f.
35. Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får
höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och
Ebjatar.
36. De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,
och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt
vad I fån höra.»
37. Så gick då Husai, Davids vän[1], in i staden. Och jämväl Absalom
drog in i Jerusalem.
[1] Se Vän i Ordförkl.
Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet
Sibas anklagelse mot Mefiboset. Simeis
förbannelser. Husais list. Ahitofels
skändliga råd.
1. När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då
mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,
som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra
fruktkakor och en vinlägel.
>2 Sam. 9,2 f.
2. Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba
svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida
på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och
vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
3. Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade
konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall
Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
>2 Sam. 19,27.
4. Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall
vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna
nåd för dina ögon, min herre konung.»
5. När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde
därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette
Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
>2 Sam. 19,19. 1 Kon. 2,8 f.
6. Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids
tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,
både till höger och till vänster.
7. Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort,
bort, du blodsman, du ogärningsman!
8. HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du
som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu
konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den
olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»
9. Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den
döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit
och hugga huvudet av honom.»
>1 Sam. 24,15. 26,8. 2 Sam. 9,8. 19,21.
10. Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit
honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'
>2 Sam. 19,22. 1 Kon. 2,8 f., 36 f. Joh. 18,11.
11. Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina
tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står
mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne
benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har
befallt honom det.
12. Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN
åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag
uttalas över mig.»
13. Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick
längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i
förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides
med honom.
14. När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit
till Ajefim, rastade han där.
15. Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till
Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
16. När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai
till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»
17. Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din
vän? Varför har du icke följt med din vän?»
18. Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och
alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos
honom vill jag stanna.
19. Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför
hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag
ock göra det inför dig.»
20. Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi
skola göra.»
21. Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur,
som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel
höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så
styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
>2 Sam. 15,16.
22. Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så
gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels
ögon.
>2 Sam. 12,11 f.
23. Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket
som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd
av Ahitofel både för David och för Absalom.
Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet
Ahitofels råd förkastas. Han dödar sig
själv. David i Mahanaim.
1. Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män,
så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
2. Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är
utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till
flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där
övergiven.
3. Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det
så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;
allt folket får då frid.»
4. Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
5. Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi
också få höra vad han har att säga.
>2 Sam. 16,16.
6. När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så
och så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt?
Varom icke, så tala du.»
7. Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit
är icke gott.»
>2 Sam. 15,34.
8. Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män,
och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från
vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju
en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
9. Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat
ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så
skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk
som följer Absalom har lidit ett nederlag;
10. och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom
ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din
fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
11. Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till
Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid
havet; och själv må du draga med i striden.
>Dom. 20,1.
12. När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,
skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och
då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med
honom
13. Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle
hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga
den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna
därav.
14. Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är
bättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så,
att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle
låta olycka komma över Absalom.
>Job 5,12 f.
15. Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det
rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag
har givit det och det rådet.
16. Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke
över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för
att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»
17. Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och
en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva
gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i
staden och visa sig där.
>Jos. 15,7. 18,16. 2 Sam. 15,27.
18. Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo
båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som
på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
19. Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över
brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka
något.
>Jos. 2,4, 6.
20. Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade
var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över
bäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände så
tillbaka till Jerusalem.
21. Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen
och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till
David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det
rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»
22. Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de
gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades
ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.
23. Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han
sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han
hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död,
blev han begraven i sin faders grav.
24. Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla
Israels män gick över Jordan.
25. Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasa
var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått
in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
>2 Sam. 19,13. 1 Krön. 2,16 f.
26. Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.
27. Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, från
Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från
Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,
>2 Sam. 9,4. 19,31 f. 1 Kon. 2.7.
28. låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöl
och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,
29. därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David
och hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött och
törstigt i öknen.
Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet
Striden mellan David och Absalom.
Absaloms död. Davids klagan vid
budskapet därom.
1. Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän
över dem.
2. Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs
befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,
befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen
sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»
3. Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,
aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar
man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av
oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till
hjälp från staden.
>2 Sam. 21,17.
4. Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag
göra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det
att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
5. Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu
varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru
konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.
6. Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i
Efraims skog.
7. Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många
stupade där på den dagen: tjugu tusen man.
8. Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen
förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.
9. Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin
mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta
grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev
hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på
sprang sin väg.
>2 Sam. 14,26.
10. Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg
där borta Absalom hänga i en terebint.»
11. Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du
såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag
skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»
12. Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar
silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min
hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och
Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge
mannen Absalom.'
13. Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade
du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva
dolt för konungen.»
14. Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.»
Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms
bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under
terebinten.
15. Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av
dem blev Absalom till fullo dödad.
16. Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja
Israel, ty Joab ville skona folket.
17. Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen
och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men
hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
>Jos. 7,26. 8,29.
18. Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en
stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son
som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han
uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms
minnesvård.
>1 Mos. 14,17. 2 Sam. 14,27.
19. Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och
förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom
fri ifrån hans fienders hand.»
20. Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare;
en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag
förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son
är död.»
21. Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för
konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och
skyndade därpå åstad.
22. Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också
mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab
sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke
kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»
23. Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han
till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog
vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.
24. Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på
porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han
se en man komma ensam springande.
25. Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade
konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att
kungöra.» Och han kom allt närmare.
26. Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då
ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en
man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en
glädjebudbärare.»
27. Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den
förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en
god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»
28. Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter
föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och
sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de
människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
29. Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen
Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab
avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag
vet icke vad det var.»
30. Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt
sidan och blev stående där
31. Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre
konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri
ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
32. Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge
mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre
konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att
göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
33. Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över
porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min
son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö
i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»
>2 Sam. 19,4.
Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet
Joabs strafftal till David. Israels
ånger. Juda mäns uppmaning till David
att vända tillbaka. Simeis benådning.
Mefibosets självförsvar. Barsillai. Kiv
mellan Israel och Juda.
1. Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde
Absalom.
2. Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,
eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var
bedrövad för sin sons skull.
3. Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor
pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt
under striden.
4. Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med
hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»
>2 Sam. 18,33.
5. Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag
alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag
hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv
och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6. Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.
I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och
tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom
vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle
detta hava varit dig mer till behag.
7. Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty
jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en
enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall
för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava
övergått dig från din ungdom ända till nu.»
8. Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde
kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»
Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var
och en till sin hydda.
>2 Sam. 18,17.
9. Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå
varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders
hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst
fly ur landet för Absalom.
10. Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit
dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra
konungen tillbaka?»
11. Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och
Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför
skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad
hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
12. I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför
skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
13. Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud
straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall
bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»
>2 Sam. 17,25. 1 Krön. 2,16 f.
14. Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att
de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv
med alla dina tjänare.»
15. Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade
kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över
Jordan.
16. Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,
skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung
David.
17. Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,
vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner
och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före
konungen.
>2 Sam. 9,2, 10. 16,1 f.
18. Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för
att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,
föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
19. och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min
missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på
den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må
konungen icke akta därpå.
>2 Sam. 16,5 f.
20. Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag
nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min
herre konungen.
21. Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke
Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
>2 Sam. 16,9.
22. Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag
någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit
konung över Israel?»
>1 Sam. 11,13.
23. Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och
konungen gav honom sin ed därpå.
>1 Kon. 2,8 f., 36 f.
24. Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.
Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller
hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen
drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
25. När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade
konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
26. Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din
tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och
så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
27. Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min
herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig
täckes.
>2 Sam. 14,17, 20. 16,1 f.
28. Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min
herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem
som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare
begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
>2 Sam. 9,10 f.
29. Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom?
Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
>2 Sam. 16,4.
30. Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans,
sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»
31. Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog
sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över
Jordan.
>2 Sam. 17,27 f.
32. Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för
konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var
en mycket rik man.
>1 Kon. 2,7.
33. Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så
skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
34. Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu
hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till
Jerusalem?
35. Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan
bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad
jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av
att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din
tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
36. Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över
Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan
vedergällning?
37. Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,
där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din
tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och
gör för honom vad dig täckes.»
38. Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall
göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall
jag göra dig.»
39. Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick
också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av
honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.
40. Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så
ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk,
förde konungen ditöver.
41. Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade
till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen
bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med
alla Davids män, över Jordan?»
42. Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss
närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på
konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
43. Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del
än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför
haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade
om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu
hårdare ord falla än Israels män.
>2 Sam. 5,1 f.
Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet
Sebas uppror. Joabs mordiska falskhet
mot Amasa. Sebas död. Davids ämbetsmän.
1. Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba,
Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade:
»Vi hava ingen del i David
och ingen arvslott i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda.»
>1 Kon. 12,16.
2. Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son;
men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från
Jordan ända till Jerusalem.
3. Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio
bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte
in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem
underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu
instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid
såsom änkor.
>2 Sam. 15,16. 16,21 f.
4. Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre
dagar, och inställ dig sedan själv här.»
>2 Sam. 19,13.
5. Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han
dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,
6. sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva
farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt
efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer
och tillfogar oss för stor skada.»
7. Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna
och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem
för att sätta efter Seba, Bikris son.
8. Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom
Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra
hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i
skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det
ut.
9. Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min
broder?» Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen
såsom för att kyssa honom.
10. Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade
i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet,
så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att
den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter
fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris
son.
>2 Sam. 3,27. 1 Kon. 2,5.
11. Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var
och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter
Joab.»
12. Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg
allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på
åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru
alla de som kommo därförbi stannade.
13. Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och
följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.
14. Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och
Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och
följde honom ända ditin.
15. Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och
kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren.
Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och
kullstöta den.
16. Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören! Hören! Sägen till
Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»
17. När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?» Han
svarade: »Ja.» Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.»
Han svarade: »Jag hör.»
18. Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man
fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.
19. Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att
förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du
förstöra HERRENS arvedel?»
20. Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja
förstöra och fördärva!
21. Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn
Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen
allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.» Kvinnan
svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig
över muren.»
22. Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och
de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till
Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig
och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab
vände tillbaka till konungen i Jerusalem.
23. Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja,
Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.
>2 Sam. 8,16 f. 1 Kon. 4,2 f. 1 Krön. 18,15 f.
24. Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat,
Ahiluds son, var kansler.
25. Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.
26. Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.
Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet
Treårig hungersnöd. Försoning för Sauls
blodsdåd mot gibeoniterna. Strider med
filistéerna.
1. Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet
i tre år; då sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: »För
Sauls och hans blodbefläckade hus' skull sker detta, därför att
han dödade gibeoniterna.
>4 Mos. 27,21.
2. Då kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem.
Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av
amoréerna och fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade
Saul, i sin nitälskan för Israels barn och för Juda, försökt att
nedgöra dem.
>Jos. 9,15, 19.
3. David sade nu till gibeoniterna: »Vad skall jag göra för eder,
och varmed skall jag bringa försoning, så att I välsignen
HERRENS arvedel?»
4. Gibeoniterna svarade honom: »Vi fordra icke silver och guld av
Saul och hans hus, ej heller hava vi rätt att döda någon man i
Israel.» Han frågade: »Vad begären I då att jag skall göra för
eder?»
5. De svarade konungen: »Den man som ville förgöra oss, och som
stämplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer
hava bestånd någonstädes inom Israels land,
6. av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi få upphänga
dem för HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.» Konungen sade:
»Jag skall utlämna dem.»
>4 Mos. 25,4.
7. Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den
ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit
varandra.
>1 Sam. 18,3 f. 20,15 f., 23, 42. 23,18.
8. Däremot tog konungen de två söner, Armoni och Mefiboset, som
Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, och de fem söner som
Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais
son
>1 Sam. 18,19. 2 Sam. 3,7.
9. och överlämnade dem åt gibeoniterna, och dessa upphängde dem på
berget inför HERREN, så att de omkommo, alla sju på en gång. Och
det var under de första skördedagarna, när kornskörden begynte,
som de blevo dödade.
10. Då tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdräkt och hade den till sitt
läger ovanpå klippan från det att skörden begynte, ända till
dess att vattnet strömmade ned över dem från himmelen; och hon
tillstadde icke himmelens fåglar att slå ned på dem om dagen, ej
heller markens vilda djur att göra det om natten.
11. När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls
bihustru, hade gjort
12. begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans
ben från borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nämligen i
hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i
Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem, när filistéerna
slogo Saul på Gilboa.
>1 Sam. 31,11 f.
13. Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp
därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben.
14. Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins
land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad
konungen hade bjudit. Och därefter hörde Gud landets bön.
>Jos. 18,28.
15. Åter uppstod krig mellan filistéerna och Israel. Och David drog
ned med sina tjänare, och de stridde mot filistéerna. Men David
blev trött;
16. och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans
vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny
rustning, tänkte då döda David.
17. Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filistéen
till döds. Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle
draga ut med dem i striden, så att han icke utsläckte Israels
lampa.
>2 Sam. 18,3. 1 Kon. 11,36. 15,4. 2 Kon. 8,19 Ps. 132,17. Ords. 13,9.
18. Därefter stod åter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten
Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.
>1 Krön. 20,4.
19. Åter stod en strid med filistéerna vid Gob; Elhanan,
Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som
hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.
>1 Sam. 17,7. 1 Krön. 20,5.
20. Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans
tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna.
21. Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
Simeai, Davids broder.
>1 Sam. 16,9. 2 Sam. 13,3. 1 Krön. 2,13.
22. Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.
Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet
David prisar Herrens frälsande
segerkraft.
1. Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade
räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
>Ps. 18,1 f.
2. Han sade:
HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
>5 Mos. 32,4
3. Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och min tillflykt,
min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
>Ps. 3,4. 144,2. Luk. 1,69. Hebr. 2,13.
4. HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
och från mina fiender bliver jag frälst.
>Ps. 146,2.
5. Ty dödens bränningar omvärvde mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig,
>Ps. 55,5.
6. dödsrikets band omslöto mig,
dödens snaror föllo över mig.
>Ps. 116,3.
7. Men jag åkallade HERREN i min nöd,
ja, jag gick med min åkallan till min Gud.
Och han hörde från sin himmelska boning min röst,
och mitt rop kom till hans öron.
>Ps. 3,5. Jon. 2,3 f.
8. Då skalv jorden och bävade,
himmelens grundvalar darrade;
de skakades, ty hans vrede var upptänd.
>Ps. 68,9.
9. Rök steg upp från hans näsa
och förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
>2 Mos. 19,18. 24.17. 5 Mos. 4,24. 32,22.
10. Och han sänkte himmelen och for ned
och töcken var under hans fötter.
11. Han for på keruben och flög,
han sågs komma på vindens vingar
>PS. 99,1. 104,3. Hes. 9,3.
12. Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom:
vattenhopar, tjocka moln.
>Ps. 97,2. Jes. 45,15. 50,3
13. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
14. HERREN dundrade från himmelen
den Högste lät höra sin röst.
>Ps. 29,3.
15. Han sköt pilar och förskingrade dem,
ljungeld och förvirrade dem.
>1 Sam. 7,10. Ps. 148,8.
16. Havets bäddar kommo i dagen,
jordens grundvalar blottades,
för HERRENS näpst,
för hans vredes stormvind.
17. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
>Ps. 32,6. 69,2 f. 144,7.
18. Han räddade mig från min starke fiende,
från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
>1 Sam. 23,1 f.
19. De överföllo mig på min olyckas dag,
men HERREN blev mitt stöd.
20. Han förde mig ut på rymlig plats
han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21. HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
efter mina händers renhet vedergäller han mig.
>Job 22,30. Ps. 17,1.
22. Ty jag höll mig på HERRENS vägar
och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23. nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
och från hans stadgar vek jag icke av.
24. Så var jag ostrafflig för honom
och tog mig till vara för missgärning.
>1 Kon. 14,8. 15,5.
25. Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
>1 Sam. 26,23 f.
26. Mot den fromme bevisar du dig from,
mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
27. Mot den rene bevisar du dig ren,
men mot den vrånge bevisar du dig avog.
>3 Mos. 26,23 f. Ords. 3,34. Hes. 7,27.
28. och du frälsar ett betryckt folk,
men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
>Dan. 4,34. Luk. 1,51 f.
29. Ja, du, HERRE, är min lampa;
ty HERREN gör mitt mörker ljust.
>Ps. 112,4.
30. Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
med min Gud stormar jag murar.
>Ps. 60,14. Fil. 4,13.
31. Guds väg är ostrafflig,
HERRENS tal är luttrat.
En sköld är han för alla
som taga sin tillflykt till honom.
>Ps. 12,7. Ords. 30,5.
32. Ty vem är Gud förutom HERREN,
och vem är en klippa förutom vår Gud?
>5 Mos. 4,35. 32,39. 1 Sam. 2,2. Jes. 43,11. 44,6, 8.
33. Gud, du som var mitt starka värn
och ledde den ostrafflige på hans väg,
34. du som gjorde hans fötter såsom hindens
och ställde mig på mina höjder,
>Hab. 3,19.
35. du som lärde mina händer att strida
och mina armar att spänna kopparbågen!
>Ps. 144,1.
36. Du gav mig din frälsnings sköld
och din bönhörelse gjorde mig stor,
37. du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
och mina fötter vacklade icke.
>Ps. 17,5. 31,9.
38. Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem;
jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39. Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem,
så att de icke mer reste sig;
de föllo under mina fötter.
40. Du omgjordade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41. Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42. De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste;
efter HERREN, men han svarade dem icke.
>Joh. 9,31.
43. Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden,
jag krossade och förtrampade dem
såsom orenlighet på gatan.
44. Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig till ett huvud över hedningar;
folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45. Främlingar visade mig underdånighet;
vid blotta ryktet hörsammade de mig.
>5 Mos 33,29.
46. Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
47. HERREN lever! Lovad vare min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48. Gud, som har givit mig hämnd
och lagt folken under mig;
49. du som har fört mig ut från mina fiender
och upphöjt mig över mina motståndare,
räddat mig från våldets man!
50. Fördenskull vill jag tacka dig,
HERRE, bland hedningarna,
och lovsjunga ditt namn.
>Rom. 15,9.
51. Ty du giver din konung stor seger
och gör nåd mot din smorde,
mot David och hans säd till evig tid.
>2 Sam. 7,8 f.
Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet
Davids sista ord. Förteckning på hans
hjältar.
1. Dessa voro Davids sista ord:
Så säger David, Isais son,
så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2. HERRENS Ande har talat genom mig,
och hans ord är på min tunga;
>Matt. 22,43. Apg. 1,16.
3. Israels Gud har så sagt,
Israels klippa har så talat till mig:
»Den som råder över människorna rätt,
den som råder i Guds fruktan,
4. han är lik morgonens ljus,
när solen går upp,
en morgon utan moln,
då jorden grönskar
genom solsken efter regn.
>Job 22,28. Ps. 97,11.
5. Ja, är det icke så
med mitt hus inför Gud?
Han har ju upprättat med mig
ett evigt förbund,
i allo stadgat och betryggat.
Ja, visst skall han låta
all frälsning och glädje
växa upp åt mig.
>2 Sam. 7,12 f.
6. Men de onda äro allasammans
lika bortkastade törnen,
som man ej vill taga i med handen.
7. Och måste man röra vid dem,
så rustar man sig
med järn och med spjutskaft,
och bränner sedan upp dem
i eld på stället.
8. Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en
takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång.
>1 Krön. 11,10 f.
9. Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en
ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de
blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till
strid; Israels män drogo sig då tillbaka.
>1 Krön. 27,4.
10. Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att
hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid
svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan
hade folket allenast att vända om och följa med honom för att
plundra.
11. Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång
hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel
skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och
folket flydde för filistéerna.
12. Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger.
13. En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo
vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara
filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
>1 Sam. 22,1. 2 Sam. 5,18.
14. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
fanns i Bet-Lehem.
15. Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
16. Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och
hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det
och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt
ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.
17. Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta!
Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för
sina liv?» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de
tre hjältarna gjort.
18. Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre
andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade
blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.
19. Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal,
och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom
han dock icke.
20. Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
lejonet i brunnen.
21. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att
skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned
mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet
ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut.
22. Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
stort namn bland de tre hjältarna.
23. Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre
första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.
24. Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son,
från Bet-Lehem;
>1 Krön. 27,7.
25. haroditen Samma; haroditen Elika;
26. peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;
>1 Krön. 27,9 f.
27. anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;
28. ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;
>1 Krön. 27,13
29. netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i
Benjamins barns stam;
30. Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar;
>1 Krön. 27,14.
31. arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;
32. saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;
33. harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;
34. Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam,
Ahitofels son;
>2 Sam. 15,12.
35. Hesro från Karmel; arabiten Paarai;
36. Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani;
37. ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab,
Serujas son;
38. jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
39. hetiten Uria.
Tillsammans utgjorde de trettiosju.
>2 Sam. 11,3, 6 f.
Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet
Folkräkning. Pest. Altaret på Araunas
tröskplats.
1. Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han
uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och
Juda.»
>1 Krön. 21,1 f.
2. Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far
igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och
anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor
folkmängden är.»
>2 Mos. 30,12 f. Dom. 20,1.
3. Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk
hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få
se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått
lust till sådant?»
4. Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens
andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän
ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.
5. Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra
sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till.
>5 Mos. 2,36. Jos. 13,16.
6. Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo
de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon.
7. Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hivéernas
och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i
Juda sydland.
8. Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter
nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.
9. Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen
utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara,
svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.
>1 Krön. 27,24.
10. Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna
folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i
vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares
missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»
>2 Sam. 12,13.
11. Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till
profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:
>1 Sam. 9,9. 22,5.
12. »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger
jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall
göra dig.»
13. Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han
sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall
komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly
för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre
dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket
svar jag skall giva honom som har sänt mig.»
>Jer. 29,17. Hes 6,11 f.
14. David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i
HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill
jag icke falla.»
>Syr. 2,18.
15. Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den
bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till
Beer-Seba, sjuttio tusen män.
16. Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att
fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln,
folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och
HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.
>2 Mos. 12,23.
17. Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till
HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har
gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? Må din
hand vända sig mot mig och min faders hus.»
>4 Mos 16,22.
18. Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad
och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.»
19. Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.
20. När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans
tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden
på sitt ansikte för konungen.
21. Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin
tjänare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och
där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra
bland folket.»
22. Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt
offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer,
och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.
23. Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.» Och Arauna
sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig
nådig.»
24. Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för
ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud,
brännoffer som jag har fått för intet.» Och David köpte
tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.
25. Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och
hemsökelsen upphörde bland Israel.
>1 Krön. 22,1. 2 Krön. 3,1.
Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Abisag från Sunem hos konung David.
Adonias försök att upphäva sig till
konung. Salomo Davids efterträdare på
tronen.
1. Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru
man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig
varm.
2. Då sade hans tjänare till honom: »Må man för min herre konungens
räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva
konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din
famn, så bliver min herre konungen varm»
3. Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och
de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen.
4. Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och
betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne.
5. Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: »Det är jag som
skall bliva konung.» Och han skaffade sig vagnar och ryttare,
därtill ock femtio man som löpte framför honom.
>2 Sam. 3,4. 15,1. 1 Krön. 3,2.
6. Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: »Varför
gör du så?» Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött
honom näst efter Absalom.
>2 Sam. 14,25.
7. Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med
prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och
understödde honom.
>1 Kon. 2,22, 28.
8. Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan,
Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.
>2 Sam. 23,8, f.
9. Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid
Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit
alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro
i konungens tjänst.
>Jos. 15,7. 18,l6.
10. Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo
inbjöd han icke.
11. Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: »Du har väl hört
att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre
David vet därom?
12. Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt
liv och din son Salomos liv.
13. Gå in till konung David och säg till honom: 'Har du icke, min
herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din
son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min
tron? Varför har då Adonia blivit konung?'
14. Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter
dig komma in och bekräfta dina ord.»
15. Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var
nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen.
16. Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade
konungen: »Vad önskar du?»
17. Hon sade till honom: »Min herre, du har ju själv lovat din
tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: 'Din son Salomo skall
bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.'
18. Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre
konung, ännu icke har fått veta det.
19. Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet,
och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar
och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke
inbjudit.
20. På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i
förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på
min herre konungens tron efter honom.
21. Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till
vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna
såsom brottslingar.»
22. Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten
Natan.
23. Och man anmälde det för konungen och sade: »Profeten Natan är
här.» När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på
sitt ansikte för konungen.
24. Och Natan sade: »Min herre konung, är det väl du som har sagt
att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta
på din tron?
25. Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och
får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och
härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att
äta och dricka hos honom; och de ropa: 'Leve konung Adonia!'
26. Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son,
och din tjänare Salomo har han icke inbjudit.
27. Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du
har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre
konungens tron efter honom?»
28. Då svarade konung David och sade: »Kallen hit till mig
Bat-Seba.» När hon nu kom inför konungen och stod inför
konungen,
29. betygade konungen med ed och sade: »Så sant HERREN lever, han
som har förlossat mig från all nöd:
>2 Sam. 4,9.
30. såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag
sade: 'Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall
sitta på min tron i mitt ställe', så vill jag denna dag göra.»
31. Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned
för konungen och sade: »Må min herre, konung David, leva
evinnerligen!»
32. Och konung David sade: »Kallen till mig prästen Sadok och
profeten Natan och Benaja, Jojadas son. När dessa kommo inför
konungen,
33. sade konungen till dem: »Tagen eder herres tjänare med eder och
sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med
till Gihon.
>2 Krön 32,30. 33,14.
34. Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung
över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: 'Leve konung
Salomo!'
35. Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit,
skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i
mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste
över Israel och Juda.»
36. Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: »Amen. Så
bjude ock HERREN, min herre konungens Gud.
37. Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock
med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min
herres, konung Davids, tron.»
38. Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas
son, ditned, jämte keretéerna och peletéerna, och satte Salomo
på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
>2 Sam. 8,18. 1 Krön. 18,l7.
39. Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde
Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade:
»Leve konung Salomo!»
>1 Sam. 10,24. 2 Kon. 11,l2. 1 Krön. 29,22.
40. Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på
flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden
kunde rämna av deras rop.
41. Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde
detta, just då de hade slutat att äta. När Joab nu hörde
basunljudet, sade han: »Varför höres detta larm från staden?»
42. Medan han ännu talade, kom Jonatan, prästen Ebjatars son; och
Adonia sade: »Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog
ett gott glädjebudskap att förkunna.»
43. Jonatan svarade och sade till Adonia: »Nej, vår herre, konung
David, har gjort Salomo till konung.
44. Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten
Natan och Benaja, Jojadas son, jämte keretéerna och peletéerna,
och de hava satt honom på konungens mulåsna.
45. Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Gihon smort
honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under
jubel, och hela staden har kommit i rörelse. Härav kommer det
buller som I haven hört.
46. Salomo sitter nu ock på konungatronen.
47. Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre
konung David, och sagt: 'Din Gud låte Salomos namn bliva ännu
större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.'
Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng;
48. ja, konungen har sagt så: 'Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i
dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna
ögon har fått se det!»
49. Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och
stodo upp och gingo bort, var och en sin väg.
50. Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick
bort och fattade i hornen på altaret.
>2 Mos. 27,2.
51. Och det blev berättat för Salomo: »Se, Adonia fruktar för konung
Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt:
'Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall
döda sin tjänare med svärd.'»
52. Då sade Salomo: »Om han vill vara en rättskaffens man, så skall
icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont
bliver funnet hos honom, så skall han dö.»
>1 Sam. 14,45.
53. Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från
altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo. Då sade
Salomo till honom: »Gå hem till ditt.»
Första Konungaboken, 2 Kapitlet
Davids sista ord till Salomo. Hans död
och begravning. Adonias, Ebjatars, Joabs
och Simeis straff.
1. Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son
Salomo och sade:
2. »Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig
såsom en man.
>Jos. 23,14.
3. Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar
på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och
vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må
hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;
>5 Mos. 17,l8 f. 29,9. Jos. 1,7 f. 23,6.
4. så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han
sade: 'Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför
mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då' --
sade han -- 'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av
dig.'
>2 Sam. 7,12 f. Ps. 132,11 f.
5. Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig,
huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners
son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i
fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom
hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade
omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.
>2 Sam 3,27. 20,9 f.
6. Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med
frid fara ned i dödsriket.
7. Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så
att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant
sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.
>2 Sam. 17,27 f. 19,31 f.
8. Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från
Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag
då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig
till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och
sade: 'Jag skall icke döda dig med svärd.'
>2 Sam. 16,5 f. 19,16 f.
9. Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis
man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans
grå hår med blod fara ned i dödsriket.»
10. och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad.
>2 Sam. 5,7. Apg. 2,29. 13,36.
11. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Krön. 3,4. 29,26 f.
12. Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han
konungamakt blev starkt befäst.
13. Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon
frågade då: »Har du gott att meddela?» Han svarade: »Ja.»
14. Därefter sade han: »Jag har något att tala med dig om.» Hon
svarade: »Tala.»
15. Då sade han: »Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och
att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag
skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev
min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.
>1 Kon. 1,5 f. 1 Krön. 22,9 f. 28,5.
16. Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig.» Hon
svarade honom: »Tala.»
17. Då sade han: »Säg till konung Salomo -- dig visar han ju icke
bort -- att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.»
>1 Kon. 1,3 f.
18. Bat-Seba svarade: »Gott! Jag skall själv tala med konungen om
dig.»
19. Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom
om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade
sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde
ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans
högra sida.
20. Därefter sade hon: »Jag har en enda liten bön till dig. Visa
icke bort mig.» Konungen svarade henne: »Framställ din bön, min
moder; jag vill ingalunda visa bort dig.»
21. Då sade hon: »Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia
till hustru.»
22. Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: »Varför begär
du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna
begära konungadömet åt honom -- han är ju min äldste broder --
ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.»
>1 Kon. 1,7, 19.
23. Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: »Gud
straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall
få umgälla att han har talat detta.
24. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt
mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har
uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.»
25. Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom
Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog.
26. Och till prästen Ebjatar sade konungen: »Gå bort till ditt
jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill
jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark
framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit
allt vad han har fått lida.
>1 Sam. 22,20 f. 2 Sam. 15,24.
27. Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara
HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han
hade talat i Silo över Elis hus.
>1 Sam. 2,30 f.
28. Då nu ryktet härom kom till Joab -- som ju hade slutit sig till
Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom -- flydde
han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret.
29. Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt
till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo
åstad Benaja, Jojadas son, och sade: »Gå och stöt ned honom.»
>1 Kon. 1,50.
30. När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: »Så
säger konungen: Gå bort härifrån.» Men han svarade: »Nej; här
vill jag dö.» När Benaja framförde detta till konungen och sade:
»Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig»,
31. sade konungen till honom: »Gör såsom han har sagt, stöt ned
honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus
från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit.
>2 Mos. 21,14.
32. Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget
huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare
och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min
fader David visste det, nämligen Abner, Ners son,
härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen
i Juda.
>2 Sam. 3,27. 20,9 f.
33. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans
efterkommandes huvud för evigt. Men åt David och hans
efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid
till evig tid.
>2 Sam. 3,29.
34. Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och
dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen.
35. Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över
hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.
>1 Sam. 2,35. 1 Kon. 4,4. 1 Krön. 29,22.
36. Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade
till honom: »Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och
därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit.
37. Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken
Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget
huvud.»
38. Simei sade till konungen: »Vad du har talat är gott; såsom min
herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.» Och Simei
bodde i Jerusalem en lång tid.
39. Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei
till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för
Simei och sade: »Dina tjänare äro i Gat.»
>1 Sam. 27,2.
40. Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i
Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså
åstad och hämtade sina tjänare från Gat.
41. Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig
från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,
42. sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom:
»Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och
sagt till dig: 'Det må du veta, att på den dag du går ut och
begiver dig hit eller dit skall du döden dö'? Och du svarade
mig: 'Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.'
43. Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud
som jag har givit dig?»
44. Och konungen sade ytterligare till Simei: »Du känner själv allt
det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader
David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt
eget huvud.
>2 Sam. 16,5 f. Ps. 54,7. 62,13.
45. Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall
bliva befäst inför HERREN till evig tid.»
46. På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram
och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev
befäst i Salomos hand.
Första Konungaboken, 3 Kapitlet
Salomos förmälning. Hans offer och dröm
i Gibeon. Hans domarvishet.
1. Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
>1 Kon. 7,8. 9,24.
2. Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
>2 Krön. 33,17.
3. Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
offereld där.
4. Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
på altaret där.
>1 Krön. 16,39 f. 21,29. 2 Krön. 1,3 f.
5. I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva
dig.»
>2 Krön. 1,7 f.
6. Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt
honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
hans tron, såsom ju nu har skett.
>1 Kon. 1,48.
7. Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
förstår att vara ledare och anförare.
8. Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
för sin myckenhets skull.
>1 Mos. 13,16. 1 Kon. 4,20.
9. Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
10. Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
11. Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och
icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
akta på vad rätt är,
12. se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
>1 Kon. 4,31. 10,23 f. Pred. 1,16.
13. Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
vara din like.
>Vish. 7,11. Matt. 6,33.
14. Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
länge leva.»
>5 Mos. 4,40.
15. Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när
han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.
16. Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
inför honom.
17. Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna
bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.
18. Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att
någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
huset.
19. Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
honom.
20. Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
döde son lade hon i min famn.
21. När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om
morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
fött.»
22. Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så. Min son är den som
lever, och din son är den som är död.» Men den första svarade:
»Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den
som lever.» Så tvistade de inför konungen.
23. Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min
son, och din son är den som är död.' Och den andra säger: 'Det
är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som
lever.'»
24. Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.» Och när man hade
burit svärdet fram till konungen,
25. sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given
den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
26. Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen --
hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
det icke.» Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller
ditt; huggen det itu.»
>Jes. 49,15.
27. Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande
barnet; döden det icke. Hon är dess moder.»
28. När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
i honom till att skipa rätt.
Första Konungaboken, 4 Kapitlet
Salomos ämbetsmän och hovstat. Hans
vishet.
1. Konung Salomo var nu konung över hela Israel.
2. Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var
präst;
3. Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat,
Ahiluds son, var kansler;
4. Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro
präster;
>1 Kon. 2,26 f., 35.
5. Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst,
var konungens vän[1];
6. Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten
över de allmänna arbetena.
>2 Sam. 20,24. 1 Kon. 5,13 f.
7. Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle
sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade
årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov.
8. Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd;
9. Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan;
10. Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet;
11. Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor -- denne fick Salomos dotter Tafat
till hustru --;
12. Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av
Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från
Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam;
13. Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar,
som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger
i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar;
14. Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim;
15. Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo,
Basemat, till hustru;
16. Baana, Husais son, i Aser och Alot;
17. Josafat, Paruas son, i Isaskar;
18. Simei, Elas son, i Benjamin;
19. Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört
Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast
en enda fogde fanns i det landet.
20. Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid
havet; och man åt och drack och var glad.
>1 Mos. 13,16. 22,17. 2 Sam. 17,11. 1 Kon. 3,8.
21. Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till
filistéernas land och ända ned till Egyptens gräns; de förde
skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han
levde.
>2 Krön. 9,26.
22. Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio
korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl,
23. tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar,
gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.
24. Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa
ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och
han hade fred på alla sidor, runt omkring,
25. Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt
vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så
länge Salomo levde.
>3 Mos. 26,5. Dom. 20,1 Mik. 4,4. Sak. 3,10.
26. Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen
ridhästar.
>1 Kon. 10,26. 2 Krön. 1,14. 9,25.
27. Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos
behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos
bord; de läto intet fattas.
28. Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var
och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig.
29. Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så
mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand,
30. så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet
och all Egyptens vishet.
31. Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan
och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om
honom gick ut bland alla folk runt omkring.
>1 Krön. 2,6. Ps. 88,1. 89,1.
32. Han diktade tre tusen ordspråk[2], och hans sånger voro ett
tusen fem.
33. Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen,
som växer fram ur väggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om
fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna.
>Vish. 7,20.
34. Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från
alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.
>1 Kon. 10,1 f., 24.
[1] Se Vän i Ordförkl.
[2] Se Ordspråk i Ordförkl.
Första Konungaboken, 5 Kapitlet
Vänskapen mellan Hiram och Salomo.
Förberedelser till tempelbyggnaden.
1. Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo,
sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung
efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän.
>2 Sam. 5,11. 1 Krön. 14,1. 2 Krön. 2,3 f.
2. Och Salomo sände till Hiram och lät säga:
3. »Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt
HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna
runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under
hans fötter
4. Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen
motståndare finnes, och ingen olycka är på färde.
5. Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds,
namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade:
'Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han
skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,13. 1 Krön. 22,10. 28,6.
6. Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon. Härvid skola
mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva
dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv
begär. Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så
skicklig att hugga virke som sidonierna.»
7. Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han
sade: »Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så
vis son till att regera över detta talrika folk!»
>1 Kon. 10,9.
8. Och Hiram sände till Salomo och lät säga: »Jag har hört det
budskap du har sänt till mig. Jag vill göra allt vad du begär i
fråga om cederträ och cypressträ.
9. Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och
jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till
det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må
själv avhämta det. Du åter skall göra vad jag begär, nämligen
förse mitt hus med livsmedel.»
10. Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han
begärde.
11. Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för
hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver. Detta gav
Salomo åt Hiram för vart år.
12. Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat
honom. Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto
förbund med varandra.
>1 Kon. 3,12.
13. Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och
arbetsfolket utgjorde trettio tusen man.
14. Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis,
så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och
Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena.
>1 Kon. 4,6.
15. Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio
tusen som höggo sten i bergen,
>2 Krön. 2,2, 18.
16. förutom de överfogdar som av Salomo voro anställda över
arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket
som utförde arbetet.
17. Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar,
för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten,
18. Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän och männen
från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar
som behövdes till att bygga huset.
>Hes. 27,9.
Första Konungaboken, 6 Kapitlet
Tempelbyggnaden.
1. I det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur
Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över
Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han
bygga huset åt HERREN.
>2 Krön. 3,1 f.
2. Huset som konung Salomo byggde åt HERREN var sextio alnar långt,
tjugu alnar brett och trettio alnar högt.
3. Förhuset framför tempelsalen var tjugu alnar långt, framför
husets kortsida, och tio alnar brett, där det låg framför huset.
4. Och han gjorde fönster på huset, slutna fönster, med bjälkramar.
5. Och runt omkring huset, utmed dess vägg, uppförde han en
ytterbyggnad, som gick runt omkring husets väggar, både utmed
tempelsalen och utmed koret; och han gjorde däri sidokamrar runt
omkring.
6. Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den
mellersta sex alnar bred och den tredje sju alnar bred; ty han
hade gjort avsatser på huset runt omkring utvändigt, för att
icke behöva göra fästhål i husets väggar.
7. Och när huset uppfördes, byggdes det av sten som hade blivit
färdighuggen vid stenbrottet; alltså hördes varken hammare eller
yxa eller andra järnverktyg vid huset, när det byggdes.
>1 Kon. 5,17 f.
8. Dörren till mellersta sidokammaren hade sin plats på husets
södra sida, och genom en trappgång kom man upp till den
mellersta våningen, och från den mellersta våningen upp till den
tredje.
9. Så byggde han huset och fullbordade det. Och han panelade huset
med inläggningar och med cederplankor i rader.
10. Och i ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han våningarna fem
alnar höga; och den var fäst vid huset med cederbjälkar.
11. Och HERRENS ord kom till Salomo; han sade:
12. »Med detta hus som du nu bygger skall så ske: om du vandrar
efter mina stadgar och gör efter mina rätter och håller alla
mina bud och vandrar efter dem, så skall jag på dig uppfylla
mitt ord, det som jag talade till din fader David:
>2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 9,4 f.
13. jag skall bo mitt ibland Israels barn och skall icke övergiva
mitt folk Israel.»
>2 Mos. 29,45. 3 Mos. 26,11.
14. Så byggde nu Salomo huset och fullbordade det.
15. Han täckte husets väggar invändigt med bräder av cederträ. Från
husets golv ända upp till takbjälkarna överklädde han det med
trä invändigt; husets golv överklädde han med bräder av
cypressträ.
16. Och han täckte de tjugu alnarna i det innersta av huset med
bräder av cederträ, från golvet ända upp till bjälkarna; så
inrättade han rummet därinne åt sig till ett kor: det
allraheligaste.
17. Och fyrtio alnar mätte den del av huset, som utgjorde
tempelsalen därframför.
18. Och innantill hade huset en beläggning av cederträ med
utsirningar i form av gurkfrukter och blomsterband; alltsammans
var där av cederträ, ingen sten syntes.
19. Och ett kor inredde han i det inre av huset för att där ställa
HERRENS förbundsark.
20. Och framför koret, som var tjugu alnar långt, tjugu alnar brett
och tjugu alnar högt, och som han överdrog med fint guld, satte
han ett altare, överklätt med cederträ.
21. Och Salomo överdrog det inre av huset med fint guld. Och med
kedjor av guld stängde han för koret; och jämväl detta överdrog
han med guld.
22. Alltså överdrog han hela huset med guld, till dess att hela
huset var helt och hållet överdraget med guld. Han överdrog ock
med guld hela det altare som hörde till koret.
23. Och till koret gjorde han två keruber av olivträ. Den ena av dem
var tio alnar hög;
>2 Mos. 25,18 f. 37,7 f.
24. och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra
vinge var ock fem alnar, så att det var tio alnar från den ena
vingspetsen till den andra.
25. Den andra keruben var ock tio alnar. Båda keruberna hade samma
mått och samma form:
26. den ena keruben var tio alnar hög och likaså den andra keruben.
27. Och han ställde keruberna i de innersta av huset, och keruberna
bredde ut sina vingar, så att den enas ena vinge rörde vid den
ena väggen och den andra kerubens ena vinge rörde vid den andra
väggen; och mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid
varandra.
28. Och han överdrog keruberna med guld.
29. Och alla husets väggar runt omkring utsirade han med snidverk i
form av keruber, palmer och blomsterband; så både i det inre
rummet och i det yttre.
30. Och husets golv överdrog han med guld; så både i det inre rummet
och i det yttre.
31. För ingången till koret gjorde han dörrar av
olivträ. Dörrinfattningen hade formen av en femkant.
32. Och de båda dörrarna av olivträ prydde han med utsirningar i
form av keruber, palmer och blomsterband, och överdrog dem med
guld; han lade ut guldet över keruberna och palmerna.
33. Likaså gjorde han för ingången till tempelsalen dörrposter av
olivträ, i fyrkant,
34. och två dörrar av cypressträ, var dörr bestående av två
dörrhalvor som kunde vridas.
35. Och han utsirade dem med keruber, palmer och blomsterband, och
överdrog dem med guld, som lades jämnt över snidverken.
36. Vidare byggde han den inre förgårdsmuren av tre varv huggna
stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ.
37. I det fjärde året blev grunden lagd till HERRENS hus, i månaden
Siv.
38. Och i det elfte året, månaden Bul, det är den åttonde månaden,
var huset färdigt till alla sina delar alldeles såsom det skulle
vara. Han byggde alltså därpå i sju år.
Första Konungaboken, 7 Kapitlet
Salomos palats. Jakin och Boas;
kopparhavet; de tio bäckenställen med
sina bäcken; andra föremål som hörde
till Herrens hus.
1. Men på sitt eget hus byggde Salomo i tretton år, innan han fick
hela sitt hus färdigt.
2. Han byggde Libanonskogshuset, hundra alnar långt, femtio alnar
brett och trettio alnar högt, med fyra rader pelare av cederträ
och med huggna bjälkar av cederträ ovanpå pelarna.
3. Det hade ock ett tak av cederträ över sidokamrarna, vilka vilade
på pelarna, som tillsammans voro fyrtiofem, femton i var rad.
4. Och det hade bjälklag i tre rader; och fönsteröppningarna sutto
mitt emot varandra i tre omgångar.
5. Alla dörröppningar och dörrposter voro fyrkantiga, av bjälkar;
och fönsteröppningarna sutto alldeles mitt emot varandra i tre
omgångar.
6. Vidare gjorde han pelarförhuset, femtio alnar långt och trettio
alnar brett, och framför detta också ett förhus med pelare, och
med ett trapphus framför dessa.
7. Och han gjorde tronförhuset, där han skulle skipa rätt,
domsförhuset; det var belagt med cederträ från golv till tak.
8. Och hans eget hus, där han själv skulle bo, på den andra gården,
innanför förhuset, var byggt på samma sätt. Salomo byggde ock
ett hus, likadant som detta förhus, åt Faraos dotter, som han
hade tagit till hustru.
>1 Kon. 3,1. 9,24.
9. Allt detta var av dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock
och sågade med såg invändigt och utvändigt, alltsammans, ända
ifrån grunden upp till taklisterna; och likaså allt därutanför,
ända till den stora förgårdsmuren.
10. Och grunden var lagd med dyrbara och stora stenar, stenar av tio
alnars längd och av åtta alnars längd.
11. Därovanpå lågo dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock,
ävensom cederbjälkar.
12. Och den stora förgårdsmuren där runt omkring var uppförd av tre
varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ. Så
var det ock med den inre förgårdsmuren till HERRENS hus, så
jämväl med husets förhus.
13. Och konung Salomo sände och lät hämta Hiram från Tyrus.
>2 Krön. 2,13 f.
14. Denne var son till en änka av Naftali stam, och hans fader var
en tyrisk man, en kopparsmed; han hade konstskicklighet och
förstånd och kunskap i fullt mått till att utföra alla slags
arbeten av koppar. Han kom nu till konung Salomo och utförde
alla hans arbeten.
>2 Mos. 31,3 f.
15. Han förfärdigade de båda pelarna av koppar. Aderton alnar hög
var den ena pelaren, och en tolv alnar lång tråd mätte omfånget
av den andra pelaren.
>2 Kon. 25,17. 2 Krön. 3,15 f. Jer. 52,21 f.
16. Han gjorde ock två pelarhuvuden, gjutna av koppar, till att
sätta ovanpå pelarna; vart pelarhuvud var fem alnar högt.
17. Nätlika utsirningar, som bildade ett nätverk, hängprydnader i
form av kedjor funnos på pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna,
sju på vart pelarhuvud.
18. Och han gjorde pelarna så, att två rader gingo runt omkring över
det ena av de nätverk som tjänade till att betäcka
pelarhuvudena, vilka höjde sig över granatäpplena; och likadant
gjorde han på det andra pelarhuvudet.
19. Och pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna inne i förhuset voro
utformade till liljor, och mätte fyra alnar.
20. På båda pelarna funnos pelarhuvuden, också ovantill invid den
bukformiga delen inemot nätverket. Och granatäpplena voro två
hundra, i rader runt omkring, över det andra pelarhuvudet.
21. Pelarna ställde han upp vid förhuset till tempelsalen. Åt den
pelare han ställde upp på högra sidan gav han namnet Jakin, och
åt den han ställde upp på vänstra sidan gav han namnet Boas.
22. Överst voro pelarna utformade till liljor. Så blev då arbetet
med pelarna fullbordat.
23. Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
>2 Krön. 4,2 f. Jer. 52,20.
24. Och under kanten voro gurklika sirater, som omgåvo det runt
omkring -- tio alnar brett som det var -- så att de gingo runt
omkring havet. De gurklika siraterna sutto i två rader, och de
voro gjutna i ett stycke med det övriga.
25. Det stod på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot väster,
tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod ovanpå
dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
26. Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde två
tusen bat.
27. Vidare gjorde han de tio bäckenställen, av koppar. Vart ställ
var fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt.
>2 Krön. 4,14.
28. Och på följande sätt voro dessa ställ gjorda. De voro försedda
med sidolister, vilka sidolister hade sin plats mellan
hörnlisterna.
29. På dessa sidolister mellan hörnlisterna funnos avbildade lejon,
tjurar och keruber, och likaså på hörnlisterna upptill. Under
lejonen och tjurarna sutto nedhängande blomsterslingor.
30. Vart ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar; och
dess fyra fötter voro försedda med bärarmar. Dessa bärarmar voro
gjutna till att sitta under bäckenet, och mitt för var och en
sutto blomsterslingor.
31. Sin öppning hade det inom kransstycket, som höjde sig en aln
uppåt. öppningen i detta var rund; det var så gjort, att det
kunde tjäna såsom underlag, och det mätte en och en halv
aln. Också på dess öppning funnos utsirningar. Men sidolisterna
därtill voro fyrkantiga, icke runda.
32. De fyra hjulen sutto under sidolisterna, och hjulens hållare
voro fästa vid bäckenstället. Vart hjul mätte en och en halv
aln.
33. Hjulen voro gjorda såsom vagnshjul; och deras hållare, deras
ringar, deras ekrar och deras navar voro allasammans gjutna.
34. Fyra bärarmar funnos på vart ställ, i de fyra hörnen; bärarmarna
voro gjorda i ett stycke med sitt ställ.
35. Överst på vart ställ var en helt och hållet rund uppsats, en
halv aln hög; och ovantill på vart ställ sutto dess hållare, så
ock dess sidolister gjorda i ett stycke därmed.
36. Och på hållarnas ytor och på sidolisterna inristade han keruber,
lejon och palmer, alltefter som utrymme fanns på var och en, så
ock blomsterslingor runt omkring.
37. På detta sätt gjorde han de tio bäckenställen; de voro alla
gjutna på samma sätt och hade samma mått och samma form
38. Han gjorde ock tio bäcken, av koppar. Fyrtio bat rymde vart
bäcken, och vart bäcken mätte fyra alnar; till vart och ett av
de tio bäckenställen gjordes ett bäcken.
>2 Krön. 4,6.
39. Och han ställde fem av bäckenställen på högra sidan om huset och
fem på vänstra sidan om huset. Och havet ställde han på högra
sidan om huset, åt sydost.
>2 Krön. 4,10.
40. Hirom gjorde dessa bäcken, så ock skovlarna och skålarna.
Så förde Hiram allt det arbete till slut, som han fick utföra åt
konung Salomo för HERRENS hus:
>2 Mos. 27,3. 2 Krön. 4,11 f.
41. nämligen två pelare, och de två klotformiga pelarhuvuden som
sutto ovanpå pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de
båda klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
42. därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda nätverken,
två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de båda
klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så skulle
bliva betäckta,
43. Vidare de tio bäckenställen och de tio bäckenen på
bäckenställen,
44. så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna under
havet,
45. vidare askkärlen, skovlarna och skålarna, korteligen, alla redan
nämnda föremål som Hiram gjorde åt konung Salomo för HERRENS
hus. Allt var av polerad koppar.
46. På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
Suckot och Saretan.
47. Och för den övermåttan stora myckenhetens skull lämnade Salomo
alla föremålen ovägda, så att kopparens vikt icke blev utrönt.
48. Salomo gjorde ock alla övriga föremål som skulle finnas i
HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet som
skådebröden skulle ligga på,
>2 Krön. 4,19 f.
49. så ock ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra
framför koret, av fint guld, med blomverket, lamporna och
lamptängerna av guld,
>2 Krön. 4,7.
50. vidare faten, knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten,
av fint guld, äntligen de gyllene gångjärnen till de dörrar som
ledde till det innersta av huset, det allraheligaste, och till
de dörrar i huset, som ledde till tempelsalen.
51. Sedan allt det arbete som konung Salomo lät utföra på HERRENS
hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade
helgat åt HERREN: silvret, guldet och kärlen; detta lade han in
i skattkamrarna i HERRENS hus.
>2 Sam. 8,7,11 f. 2 Krön. 5,1.
Första Konungaboken, 8 Kapitlet
Herrens ark föres in i templet. Templet
inviges.
1. Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung
Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från
Davids stad, det är Sion.
>2 Sam. 5,9. 2 Krön. 5,2 f.
2. Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under
högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
3. När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
prästerna upp arken.
4. Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte
alla heliga föremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna
hämtade det ditupp.
>4 Mos. 4,15.
5. Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
täljas eller räknas.
>2 Sam. 6,13.
6. Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
vingar.
>2 Mos. 26,33 f.
7. Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken
stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av
keruberna.
8. Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från
helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre
ute. Och de hava blivit kvar där ända till denna dag.
9. I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade
lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels
barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
>2 Mos. 25,16, 21. Hebr. 9,4.
10. Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn
HERRENS hus,
>2 Mos. 40,34. 4 Mos. 9,15.
11. så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
>2 Krön. 7,1 f.
12. Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
>2 Mos. 19,9. 20,21. 3 Mos. 16,2. 5 Mos. 4,11. 2 Krön. 6,1 f.
13. Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där
du må förbliva till evig tid.»
14. Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
församling, under det att Israels hela församling förblev
stående.
15. Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har
fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han
sade:
16. 'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har
jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i
den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag
utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
>2 Sam. 7,6, 13.
17. Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
HERRENS, Israels Guds, namn;
>2 Sam. 7,2. 1 Krön. 17,1 28,2.
18. men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
du har detta i sinnet;
19. dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,12 f
20. Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
namn.
21. Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras
det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut
ur Egyptens land.»
22. Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels
hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
23. och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i
himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar
nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt
hjärta,
24. du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand,
såsom nu har skett.
25. Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
>1 Kon. 2,4.
26. Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din
tjänare David, min fader, bliva sanna.
27. Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas
himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som
jag har byggt!
>2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
>Apg. 7,48 f. 17,24.
28. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu
uppsänder till dig,
29. och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta
hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där'
-- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot
denna plats.
>2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,11. 1 Kon. 9,3. 2 Kon. 21,4.
30. Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel
uppsända, vända mot denna plats. Må du höra den och låta den
komma upp till himmelen, där du bor; och när du hör, så må du
förlåta.
31. Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
altare i detta hus,
>2 Mos. 22,10 f.
32. må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa
dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och
låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
33. Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de
hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt
namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
34. må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd
och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt
deras fäder.
35. Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
bönhör dem,
36. må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
du har givit åt ditt folk till arvedel.
37. Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller
rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger
folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
38. och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var
för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina
händer mot detta hus,
39. må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra
ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans
gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner
alla människors hjärtan --
>1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
40. på det att de alltid må frukta dig, så länge de leva i det land
som du har givit åt våra fäder.
41. Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
ifrån fjärran land för ditt namns skull
42. -- ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din
starka hand och din uträckta arm -- om någon sådan kommer och
beder, vänd mot detta hus,
43. må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
namn.
>Jes. 56,6 f. Matt. 21,13.
44. Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, på den väg du
sänder dem, och de då bedja till HERREN, vända i riktning mot den
stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt
ditt namn,
45. må du då i himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
rätt.
46. Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
fiendens land, fjärran eller nära,
>Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23. 1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
47. men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
omvända sig och åkalla dig i landet där man håller dem fångna
och säga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit
ogudaktiga',
>Dan. 9,5 f.
48. om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
själ, i sina fienders land -- deras som hava fört dem i
fångenskap -- och bedja till dig, vända i riktning mot sitt
land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som
du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
>Dan. 6,10 f.
49. må du då i himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och
skaffa dem rätt
50. och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de
överträdelser som de hava begått mot dig, och låta dem finna
barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att dessa
förbarma sig över dem.
51. Ty de äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur
Egypten, den smältugnen.
>2 Mos 1,11, 14. 5 Mos. 4,20.
52. Ja, låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och
ditt folk Israels åkallan, så att du hör på dem, så ofta de ropa
till dig.
>Ps. 121,4
53. Ty du har själv avskilt dem åt dig till arvedel bland alla folk
på Jorden, såsom du talade genom din tjänare Mose, när du förde
våra fäder ut ur Egypten, o Herre, HERRE.»
>2 Mos. 19,5. 5 Mos. 7,6. 14,2.
54. När Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och åkalla
HERREN, stod han upp från HERRENS altare, där han hade legat på
sina knän med händerna uträckta mot himmelen,
55. och trädde fram och välsignade Israels hela församling med hög
röst och sade:
>2 Sam. 6,18.
56. »Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles
såsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda
som han lovade genom sin tjänare Mose.
>5 Mos. 12,10. Jos. 21,45. 23,14.
57. Så vare då HERREN, vår Gud, med oss, såsom han har varit med
våra fäder. Han må icke övergiva oss och förskjuta oss,
58. utan böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid vandra på hans
vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, dem som han har
givit våra fäder.
59. Och må dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS
ansikte, vara nära HERREN, vår Gud, dag och natt, så att han
skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, efter
var dags behov;
60. på det att alla folk på jorden må förnimma att HERREN är Gud,
och ingen annan.
>5 Mos. 4,35, 39.
61. Och må edra hjärtan vara hängivna åt HERREN, vår Gud, så att I
alltjämt vandren efter hans stadgar och hållen hans bud, såsom I
nu gören.»
62. Och konungen jämte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS
ansikte.
>2 Krön. 7,4 f.
63. Till det tackoffer som Salomo offrade åt HERREN tog han tjugutvå
tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så
invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
64. På samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgården
framför HERRENS hus, ty där offrade han brännoffret, spisoffret
och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod
inför HERRENS ansikte, var för litet för att brännoffret,
spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas
där.
65. Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden, och med honom hela
Israel -- en stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det
ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck -- inför
HERRENS, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar,
tillsammans fjorton dagar.
>2 Krön. 7,8 f.
66. På åttonde dagen lät han folket gå, och de togo avsked av
konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glädje och
fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjänare
David och sitt folk Israel.
Första Konungaboken, 9 Kapitlet
Ny uppenbarelse för Salomo. Uppgörelsen
med Hiram. Salomos arbetsfolk och
byggnader. Hans offerordning. Hans
flotta.
1. Då nu Salomo hade byggt HERRENS hus färdigt, så ock
konungshuset, ävensom allt annat som han hade känt åstundan och
lust att utföra,
>2 Krön. 7,11 f
2. uppenbarade sig HERREN för andra gången för Salomo, likasom han
förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon.
>1 Kon. 3,5 f
3. Och HERREN sade till honom »Jag har hört den bön och åkallan som
du har uppsänt till mig; detta hus som du har byggt har jag
helgat, till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon
och mitt hjärta skola vara där alltid.
>5 Mos 12,11. 1 Kon. 8,22 f. Ps. 132,14.
4. Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, med
ostraffligt hjärta och i redlighet, så att du gör allt vad jag
har bjudit dig och håller mina stadgar och rätter
>1 Kon. 3,14. 11,38.
5. då skall jag upprätthålla din konungatron över Israel
evinnerligen, såsom jag lovade angående din fader David, när jag
sade: 'Aldrig skall på Israels tron saknas en avkomling av dig.'
>2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 1 Krön. 17,11. 22,10.
6. Men om I och edra barn vänden om och övergiven mig, och icke
hållen de bud och stadgar som jag har förelagt eder, utan gån
bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem,
>Jos. 23,16.
7. då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem;
och det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta
ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspråk och en
visa bland alla folk.
>5 Mos. 28,37. Jer. 7,15. 24,9.
8. Och huru upphöjt detta hus nu än må vara, skall då var och en
som går därförbi bliva häpen och vissla. Och när man frågar:
'Varför har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
>5 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
9. då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sin Gud, som
hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höllo sig till
andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har HERREN
låtit allt detta onda komma över dem.'»
10. När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på de
två husen, HERRENS hus och konungshuset,
>1 Kon. 6,38. 7,1. 2 Krön. 8,1 f.
11. gav konung Salomo tjugu städer i Galileen åt Hiram, konungen i
Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld,
så mycket han begärde.
12. Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att bese de städer som
Salomo hade givit honom, behagade de honom icke,
13. utan han sade: »Vad är detta för städer som du har givit mig,
min broder?» Och han kallade dem Kabuls land, såsom de heta ännu
i dag.
14. Men Hiram sände till konungen ett hundra tjugu talenter guld.
15. Och på följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som
konung Salomo bådade upp för att bygga HERRENS hus och hans eget
hus och Millo, ävensom Jerusalems murar, så ock Hasor, Megiddo
och Geser.
>2 Sam. 5,9. 1 Kon. 5,13.
16. (Farao, konungen i Egypten, hade nämligen dragit upp och intagit
Geser och bränt upp det i eld och dräpt de kananéer som bodde i
staden, varefter han hade givit den till hemgift åt sin dotter,
Salomos hustru.
>Jos. 16,10.
17. Men Salomo byggde upp Geser, ävensom Nedre Bet-Horon,
18. så ock Baalat och Tamar i öknen där i landet,
19. vidare alla Salomos förrådsstäder, vagnsstäderna och
häststäderna, och vad annat Salomo kände åstundan att bygga i
Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det land som lydde under
hans välde.)
>1 Kon. 4,26. 10,26.
20. Allt det folk som fanns kvar av amoréerna, hetiterna,
perisséerna hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
icke voro av Israels barn --
21. deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
i det Israels barn icke hade förmått giva dem till spillo, dessa
pålade Salomo att vara arbetspliktiga tjänare, såsom de äro ännu
i dag.
22. Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till träl, utan de blevo
krigare och blevo hans tjänare och hövitsman och kämpar, eller
uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
>3 Mos. 25,39 f.
23. Överfogdarna över Salomos arbeten voro fem hundra femtio; dessa
hade befälet över folket som utförde arbetet.
24. Men så snart Faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad
till det hus som han hade byggt åt henne, byggde han ock
Millo.
>1 Kon. 3,1. 7,8.
25. Och Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och tackoffer
på det altare som han hade byggt åt HERREN, och tände därjämte
rökelsen inför HERRENS ansikte. Så hade han då gjort huset
färdigt.
>2 Krön. 4,1. 7,7.
26. Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid
Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land.
27. På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
skeppsmanskap, som åtföljde Salomos folk.
28. De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, fyra hundra tjugu
talenter, som de förde till konung Salomo.
Första Konungaboken, 10 Kapitlet
Drottningens av Saba besök hos Salomo.
Salomos rikedom och prakt, hans vishet
och storhet. Hans vagnar och hästar.
1. När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han
hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov
med svåra frågor.
>2 Krön. 9,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
2. Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler,
som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock
ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
3. Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
4. När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset
som han hade byggt,
5. och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när
hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon
utom sig av förundran.
6. Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
7. Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till
hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och
rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
8. Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt
få stå inför dig och höra din visdom.
9. Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN
älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung,
för att du skall skipa lag och rätt.»
>1 Kon. 5,7.
10. Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så
stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba
gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
11. När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den
från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
>1 Kon. 9,26 f.
12. Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så
mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller
blivit sett i landet.
13. Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga
frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for
till sitt land igen med sina tjänare.
14. Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
15. förutom det som inkom genom kringresande handelsmän och genom
krämares köpenskap, så ock från Erebs alla konungar och från
ståthållarna i landet.
16. Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar guld;
17. likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre minor guld; och konungen satte upp dem
i Libanonskogshuset.
>1 Kon. 7,2.
18. Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med fint guld.
19. Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill
avrundat; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
20. och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
21. Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet,
det aktades icke för något i Salomos tid.
22. Ty konungen hade en egen Tarsisflotta på havet jämte Hirams
flotta; en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde
med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
23. Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
>1 Kon. 3,12 f. 1 Krön. 29,25. 2 Krön. 1,1.
24. Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
>1 Kon. 4,34.
25. Och var och en förde med sig skänker: föremål av silver och av
guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
26. Salomo samlade ock vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 9,19. 2 Krön. 1,14 f.
27. Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
Låglandet.
28. Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
>2 Krön. 1,16.
29. Var vagn som hämtades upp från Egypten och infördes kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
Första Konungaboken, 11 Kapitlet
Salomos gemåler och bihustrur; hans
avfall från Herren. Uppror mot Salomo;
Ahias profetia. Salomos död.
1. Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
sidoniskor och hetitiskor,
2. kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
»I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
avfalla till deras gudar.» Till dessa höll sig Salomo och
älskade dem.
>2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3 f. 17,17.
3. Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur.
Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
4. Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
hade varit.
5. Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
Milkom, ammoniternas styggelse.
>Dom. 2,13. 2 Kon. 23,13.
6. Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
7. Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
Ammons barns styggelse.
>4 Mos. 21,29. 2 Kon. 23,13.
8. På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.
9. Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
uppenbarat sig för honom,
>1 Kon. 3,5. 9,2.
10. och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
han icke hade hållit.
>1 Kon. 6,12.
11. Därför sade HERREN till Salomo: »Eftersom det är så med dig, och
eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
din tjänare.
>1 Sam. 15,28. 28,17. 1 Kon. 12,15 f. 14,8,
12. Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
13. Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
Jerusalems skull, som jag har utvalt.»
14. Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen
Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.
15. Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
Edom
>2 Sam. 8,14. 1 Krön. 18,12 f.
16. -- ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
att han hade utrotat allt mankön i Edom --
17. då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
ung gosse.
18. De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo
folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett
underhåll åt honom och gav honom land.
19. Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
drottning Tapenes.
20. Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
Faraos hus bland Faraos söner.
21. Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
Farao: »Låt mig fara hem till mitt land.»
22. Men Farao sade till honom: »Vad fattas dig här hos mig, eftersom
du vill fara till ditt land?» Han svarade: »Hindra mig icke,
utan låt mig gå.
23. Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
i Soba.
24. När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
sig till herrar i Damaskus.
>2 Sam. 8,3 f. 10,18.
25. Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
han blev konung över Aram.
26. Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
>2 Krön. 13,6.
27. Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
blottade stället på sin fader Davids stad.
>2 Sam. 5,7, 9. 1 Kon. 9,15, 24.
28. Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
arbete som ålåg Josefs hus.
29. Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
ensamma på fältet.
30. Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
ryckte sönder den i tolv stycken.
31. Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
32. den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
alla Israels stammar.
>Ps. 132,11 f.
33. Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
hans fader David gjorde.
34. Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
höll mina bud och stadgar.
35. Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
dig, nämligen de tio stammarna.
36. En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 15,4. 2 Kon. 8,19. 2 Krön. 21,7.
>Ps. 132,17. Ords. 13,9.
37. Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
38. Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
dig. --
>1 Kon. 3,14. 9,4.
39. Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
för alltid.»
40. Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.
41. Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
>2 Krön. 9,29 f.
42. Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
år.
43. Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
honom.
Första Konungaboken, 12 Kapitlet
Rehabeam konung. De tio stammarnas
avfall från Davids hus. Jerobeam konung
över Israel. Profeten Semajas budskap.
Jerobeams kalvdyrkan i Dan och Betel.
1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
>2 Krön. 10,1 f.
2. När Jerobeam, Nebats son, hörde detta -- han var då ännu kvar i
Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
alltså i Egypten,
>1 Kon. 11,40.
3. men de sände ditbort och läto kalla honom åter -- då kom han
tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
Rehabeam och sade:
4. »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
5. Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
så tillbaka till mig.» Och folket gick.
6. Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
7. De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta
folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
tjänare.»
8. Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
9. Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?»
10. De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
-- så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
11. Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»
12. Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
13. Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
råd som de gamle hade givit honom.
14. Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min
fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
eder med skorpiongissel.»
15. Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
>1 Kon. 11,11, 31 f.
16. Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
»Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du
David.»
Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
>2 Sam. 20,1. Ords. 15,1.
17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
18. Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
>2 Sam. 20,24.
19. Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
20. Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
hus, utom Juda stam allena.
21. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
>2 Krön. 11,1 f.
22. Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
23. han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
24. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till
HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
befallt.
25. Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
>1 Mos. 32,30.
26. Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma
tillbaka till Davids hus.
27. Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
28. Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med
edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han
som har fört dig upp ur Egyptens land.»
>2 Mos. 32,4, 8. 2 Kon. 17,16.
29. Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
i Dan.
>Dom. 18,29 f.
30. Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
träda fram inför den ena av dem.
>2 Mos. 20,4. 1 Kon. 14,16. 2 Kon. 10,29. 17,21.
31. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
>1 Kon. 13,33. 2 Krön. 11,15. 13,9.
32. Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till
offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.
>3 Mos. 23,34 f.
Första Konungaboken, 13 Kapitlet
Gudsmannen från Juda och hans profetia
mot altaret i Betel. Den gamle profeten
i Betel och gudsmannens död. Jerobeams
fortsatta försyndelser.
33. Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp
på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget
påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för
Israels barn och steg upp till altaret för att där tända
offereld.
1. Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till
Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
offereld.
2. Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
»Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas
en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben
skall man då bränna upp på dig.»
>2 Kon. 23,15 f.
3. På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är
tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
4. När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
»Gripen honom.» Men handen som han hade räckt ut mot honom
förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
igen.
5. Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
6. Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall
inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför
HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
igen, och den var likadan som förut.
>2 Mos. 8,8. 9,28. 10,17. 4 Mos. 21,7.
7. Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och
vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
8. Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften
av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
här på orten vill jag varken äta eller dricka.
>4 Mos. 22,18. 24,13.
9. Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
du har gått hit.»
10. Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.
11. Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde
för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för
sin fader,
12. frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner
visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
13. Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.» När de då
hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
14. och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som
har kommit från Juda?» Han svarade: »Ja.»
15. Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
16. Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
17. ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
har gått dit.»
18. Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en
ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För
honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'»
Men häri ljög han för honom.
19. Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
20. Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
profeten som hade fört honom tillbaka.
21. Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
givit dig,
22. utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
icke komma i dina fäders grav.
23. Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
åt profeten som han hade fört tillbaka.
24. Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen
och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på
vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod
också bredvid den döda kroppen.
>1 Kon. 20,36.
25. Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
det där.
26. När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till honom.»
27. Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
honom; och de sadlade den.
28. Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
heller krossat åsnan.
29. Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
30. Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
>Jer. 22,18.
31. Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När
jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
32. Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
i Samariens städer.»
>2 Kon. 23,15 f.
33. Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
att vara offerhöjdspräst.
>2 Mos. 28,41. 1 Kon. 12,31.
34. På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.
Första Konungaboken, 14 Kapitlet
Ahias profetia mot Jerobeams hus.
Jerobeams död. Rehabeams regering i
Juda. Jerusalems plundring genom Sosak.
Rehabeams död.
1. Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
2. Då sade Jerobeam till sin hustru: »Stå upp och förkläd dig, så
att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
jag skulle bliva konung över detta folk.
>1 Kon. 11,29 f. 12,15.
3. Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
det skall gå med gossen.»
4. Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro
starrblinda av ålderdom.
>1 Sam. 4,15.
5. Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru
för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
så skall du tala till henne. Men när hon kommer, skall hon
ställa sig främmande.
6. Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru. Varför ställer du dig
främmande? Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
budskap.
7. Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
Israel
8. och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du
har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
allenast vad rätt var i mina ögon;
>1 Kon. 11,11, 31.
9. utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
beläten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din
rygg.
10. Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
>1 Kon. 15,29. 16,3 f. 21,21.
11. Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.
Ty så har HERREN talat.
12. Så stå du nu upp och gå hem igen. När din fot träder in i
staden, skall barnet dö.
13. Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
14. Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta är den dagen; och
vad skall icke nu ske!
15. HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur
detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
Aseror och därmed förtörnat HERREN.
>2 Kon. 17,18, 23,
16. Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»
>1 Kon. 12,28 f.
17. Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
andan.
18. Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
tjänare, profeten Ahia.
19. Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
20. Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år. Så gick han till vila
hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
21. Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett år
gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
Israels stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette
Naama, ammonitiskan.
>2 Krön. 12,13 f.
22. Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som
de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
23. Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
på alla höga kullar och under alla gröna träd;
24. ja, också tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla
styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
barn.
>5 Mos. 18,9. 23,17.
25. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem.
>1 Kon. 11,40. 2 Krön. 12,2 f., 9 f.
26. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene
sköldar som Salomo hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16 f.
27. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
28. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
29. Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
>2 Krön. 12,15 f.
30. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
levde.
>1 Kon. 15,6.
31. Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Hans moder hette Naama,
ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.
Första Konungaboken, 15 Kapitlet
Abiam konung i Juda. Asa konung i Juda.
Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
Israels konung. Nadab konung i Israel.
Baesas sammansvärjning och Jerobeams
hus' undergång. Baesa konung i Israel.
1. I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
Abiam konung över Juda.
>2 Krön. 13,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
3. Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.
>1 Kon. 12,28 f.
4. Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
och lät Jerusalem hava bestånd --
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 11,36. 2 Kon. 8,19. Ps. 132,17. Ords. 13,9.
5. detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och
icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde,
utom i saken med hetiten Uria.
>2 Sam. 11,1 f. 12,9.
6. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
förre levde.
>1 Kon. 14,30. 2 Krön. 12,15.
7. Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och
Jerobeam lågo i krig med varandra.
8. Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.
>2 Krön. 14,1 f.
9. I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
konung över Juda.
10. Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
11. Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
David hade gjort
12. Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
>1 Kon. 14,24.
13. Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet,
därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
>2 Krön. 15,16 f,
14. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
hängivet åt HERREN, så länge han levde.
15. Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
16. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
länge de levde.
17. Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
Asa, Juda konung.
>2 Krön. 16,1 f.
18. Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
i Damaskus, och lät säga:
>2 Kon. 12,18. 16,8. 18,15.
19. »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig skänker av
silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
konung, för att han må lämna mig i fred.»
20. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
>2 Kon. 15,29.
21. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
sig sedan stilla i Tirsa.
22. Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
befästa Rama. Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
ock Mispa.
23. Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Men på sin ålderdom fick
han en sjukdom i sina fötter.
>2 Krön. 16,11 f.
24. Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung
efter honom.
>2 Krön. 17,1.
25. Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
år.
26. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
på med att belägra Gibbeton.
28. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
29. Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
sin tjänare Ahia från Silo --
>1 Kon 14,10, 14.
30. detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
HERREN, Israels Gud.
>1 Kon. 12,28 f.
31. Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
32. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
länge de levde.
33. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
34. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
Första Konungaboken, 16 Kapitlet
Jehus profetia mot Baesas hus. Ela
konung i Israel. Simris sammansvärjning
och Baesas hus' undergång. Simri konung
i Israel; inbördes krig. Omri och Ahab
konungar i Israel.
1. Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
2. »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och
kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
genom sina synder.
>1 Kon. 12,28 f. 14,7 f.
3. Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
>1 Kon. 14,10 f. 15,29. 21,21 f.
4. Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
äta upp.»
5. Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Krön. 16,1 f.
6. Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.
7. Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina
händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.
8. I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.
9. Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en
gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
överhovmästarens i Tirsa,
10. kom Simri dit och slog honom till döds -- det var i Asas, Juda
konungs, tjugusjunde regeringsår -- och han själv blev så konung
i hans ställe.
11. Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
12. Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu --
13. detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
de dyrkade.
14. Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
15. I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra
Gibbeton, som tillhörde filistéerna.
16. Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
»Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
konungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
17. Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
angrepo Tirsa.
18. Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
sig själv i eld och omkom så --
19. detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
20. Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
21. Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
22. Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden
över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibni
var död, blev Omri konung.
23. I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
år.
24. Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
25. Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
än någon av dem som hade varit före honom.
>Mik. 6,16.
26. Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
dyrkade.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
28. Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.
29. Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
tjugutvå år över Israel i Samaria.
30. Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
någon av dem som hade varit före honom.
31. Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
tillbad honom.
>1 Kon. 12,28 f.
32. Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
byggt i Samaria.
33. Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att
förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
som hade varit före honom.
34. Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när
han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
son Segib -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
Josua, Nuns son.
>Jos. 6,26.
Första Konungaboken, 17 Kapitlet
Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken
Kerit och hos änkan i Sarefat.
1. Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
regn falla, med mindre jag säger det.»
>Syr. 48,1 f. Jak. 5,17 f.
2. Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
3. »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
4. Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
där
förse dig med föda.»
5. Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
i Jordan.
6. Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
7. Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
regnade i landet.
8. Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
9. »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
föda.»
>Luk. 4,25 f.
10. Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till
stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade
han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
att jag får dricka.»
11. När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
12. Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par
vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
son, för att vi må äta det och sedan dö.»
>2 Kon. 4,2 f.
13. Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har
sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
den till mig; red sedan till åt dig och din son.
14. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
HERREN låter det regna på jorden.»
15. Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade
sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
tid.
>Matt. 10,40 f.
16. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.
17. Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev
sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
mer andades.
18. Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?
Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
ihågkommen, så att min son måste dö.»
>Luk, 5,8.
19. Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur
hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
honom på sin säng.
20. Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl
kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
har dödat hennes son?»
21. Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
komma tillbaka in i honom.»
>2 Kon. 4,34 f. Apg. 20,10.
22. Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i
honom, och han fick liv igen.
23. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav
honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»
>Luk. 7,15.
24. Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och
att HERRENS ord i din mun är sanning.»
Första Konungaboken, 18 Kapitlet
Elia och Obadja. Elias möte med Ahab.
Elias och Baalsprofeternas offer på
Karmel. Elias bön om regn och
bönhörelsen.
1. En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
låta det regna på jorden.»
>Jak. 5,17 f.
2. Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden
var då stor i Samaria.
3. Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
dyrkade HERREN med stor iver.
4. Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
och försett dem med mat och dryck.
5. Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så
att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
slakta ned någon boskap.»
6. Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
7. När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
sade: »Är du här, min herre Elia?»
8. Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är
här.'»
9. Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
10. Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
11. Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
12. Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och
dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
ungdom.
>2 Kon. 2,16. Apg. 8,39.
13. Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
försåg dem med mat och dryck?
14. Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!' --
för att han skall dräpa mig.»
15. Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»
16. Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
17. Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
som drager olycka över Israel?»
18. Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
och därmed att du följer efter Baalerna.
>1 Kon, 16.31 f.
19. Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
20. Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
profeterna på berget Karmel.
21. Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så
följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
Och folket svarade honom icke ett ord.
>Jos. 24,15. Dom. 6,31.
22. Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
>1 Kon. 19,10.
23. Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
veden, utan att tända eld därpå.
24. Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»
25. Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
26. Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen
svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
hade gjort.
>Hab. 2,19.
27. När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
28. Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
>5 Mos. 14,1.
29. När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
tycktes heller akta på dem.
>2 Mos. 29,39. 4 Mos. 28,3 f.
30. Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så
trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i
stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
31. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar --
den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
skall vara ditt namn.»
>1 Mos. 32,28. 35,10. Jos. 4,5, 20. 2 Kon. 17,34.
32. Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
sea-mått.
33. Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
veden.
34. Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare:
»Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra
gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de
gjorde så för tredje gången.
35. Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
graven med vatten.
36. Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
detta.»
>2 Mos 3,6. Matt. 22,32.
37. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
38. »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
>3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 2 Krön. 7,1.
39. När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»
40. Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned
till bäcken Kison och slakta dem där.
>6 Mos. 13,5. 18,20.
41. Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
jag hör bruset av regn.»
42. Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg
upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
ansikte mellan sina knän.
43. Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
44. När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sade
han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
regnet icke håller dig kvar.»
45. Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
Jisreel.
>Jak 5,18.
46. Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.
Första Konungaboken, 19 Kapitlet
Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb.
Elias kallelse.
1. Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
>1 Kon 18,40.
2. Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarna
straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid
låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»
3. När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;
där lämnade han kvar sin tjänare.
4. Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig
under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det är
nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
fäder.»
>Jon. 4,3. Tob. 3,6.
5. Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då
rörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»
6. När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.
7. Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
sade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»
8. Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
Horeb.
>2 Mos. 3,1 f. 24,18. 34,28. 5 Mos 10,4. Matt. 4,2.
9. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du
här, Elia?»
10. Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty
Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
stå efter att taga mitt liv.»
>1 Kon. 18,4, 22. Rom. 11,2 f.
11. Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.» Då gick
HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
HERREN i jordbävningen.
>2 Mos. 34,6. Apg. 2,2.
12. Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
13. Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en
röst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»
>2 Mos. 3,6.
14. Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
och de stå efter att taga mitt liv.»
15. HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
Aram.
>2 Kon. 8,13.
16. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
Safats son, från Abel-Mehola.
>2 Kon. 9,1 f.
17. Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
skall Elisa döda.
>2 Kon. 9,14 f.
18. Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
givit honom hyllningskyss.»
>Job 31,27. Hos. 13,2. Rom. 11,4.
19. När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom
och kastade sin mantel över honom.
>2 Kon. 2,13 f.
20. Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt mig
först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
dig.» Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; du
vet ju vad jag har gjort med dig.»
>Luk. 9,61.
21. Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och
följde Elia och blev hans tjänare.
Första Konungaboken, 20 Kapitlet
Ahab besegrar araméerna två gånger. Han
giver deras konung Ben-Hadad fri och
bestraffas därför av en profet.
1. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog
upp och belägrade Samaria och ansatte det.
2. Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels
konung,
3. och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
tillhör mig ock.»
4. Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre
konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»
5. Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag
har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,
dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'
6. Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
sig och föra bort.»
7. Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när
han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»
8. Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på
honom och gör honom icke till viljes.»
9. Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre
konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,
det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och
sändebuden vände tillbaka med detta svar.
10. Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig
nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
händerna på allt det folk som följer mig.»
11. Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som
omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
av sig.»
12. Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören
eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.
13. Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
»Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag
giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
HERREN.»
14. Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN:
Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vem
skall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.»
15. Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
Israels barn, sju tusen man.
16. Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
17. Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som
Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
Samaria.
18. Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
ock levande.»
19. Men när dessa -- landshövdingarnas män och hären som följde dem
-- hade kommit ut ur staden,
20. höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och
Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
på en häst, jämte några ryttare.
21. Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.
22. Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»
23. Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud
är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss
nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
övermäktiga.
24. Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
25. Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
dem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.
26. Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till
Afek för att strida mot Israel.
27. Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade
sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att
araméerna uppfyllde landet.
28. Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så
säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är en
bergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna stora
hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»
29. Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde
dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna
hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
30. De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde
också och kom in i staden och sprang från kammare till
kammare.
>1 Kon. 22,25.
31. Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av
Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg
om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
konung; kanhända låter han dig då få leva.»
32. Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare
Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'» Han svarade: »Är han ännu
vid liv, han min broder?»
33. Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Han
sade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
och han lät honom stiga upp i sin vagn.
34. Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från
din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
i Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva
dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
35. Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
annan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom.
36. Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till
HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
ifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
emot honom och slog ned honom.
>1 Kon. 13,24.
37. Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Och
mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
38. Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
ögonen.
39. När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
»Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta
denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'
40. Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
där, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din
dom är given; du har ju själv avkunnat den.»
41. Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.
42. Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har
släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
såsom det har gått hans folk.»
>1 Sam. 15,3, 9, 16. 1 Kon. 22,34.
43. Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
till Samaria.
Första Konungaboken, 21 Kapitlet
Nabots vingård och mordet på Nabot.
Elias strafftal mot Ahab och hans hus.
Ahabs ånger.
1. Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i
Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
2. Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
betalning för den.»
3. Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
>3 Mos. 25,23 f. Hes. 46,18.
4. Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
»Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade
sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
5. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
»Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
6. Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
min vingård.'
7. Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
dig jisreeliten Nabot vingård.
8. Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
9. Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
sitta längst fram bland folket.
10. Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till
döds.»
11. Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
dem.
12. De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
folket.
13. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom
utanför staden och stenade honom till döds.
14. Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
blivit stenad till döds.»
15. Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
16. Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
besittning.
17. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
18. »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
ned för att taga den i besittning.
19. Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter
skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
slicka också ditt blod.'»
>1 Kon. 22,38. 2 Kon. 9,25 f. Ps. 68,24.
20. Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har
sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
21. därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 2 Kon. 9,8 f. 10,10 f.
22. Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
23. Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
upp Isebel invid Jisreels murar.
>2 Kon. 9,10, 33 f.
24. Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
>1 Kon. 14,11. 16,4,
25. (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
uppeggade honom därtill.
26. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
HERREN fördrev för Israels barn.)
27. Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
svepte säcktyg om sin kropp och
fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
28. Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
29. »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så
ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
hans hus.»
>2 Kon. 9,22 f.
Första Konungaboken, 22 Kapitlet
Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs
död. Josafats regering i Juda. Hans
död. Ahasja konung i Israel.
1. Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
Aram och Israel.
2. Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
konung.
>2 Krön. 18,2 f.
3. Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramot
i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det
icke ifrån konungen i Aram.»
4. Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,
mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
>2 Kon. 3,7 f.
5. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
>2 Kon. 3,11.
6. Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
män, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De
svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
7. Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
8. Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
9. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
10. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
11. Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
12. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
13. Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
lova också du lycka.»
14. Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som HERREN säger till mig.»
>4 Mos. 22,38.
15. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skola vi avstå därifrån?» Han svarade honom: »Drag ditupp,
så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens
hand.»
16. Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
17. Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'»
>4 Mos. 27,17. Matt. 9,36
18. Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
19. Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
högra sida och på hans vänstra.
20. Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den
andre så.
21. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
>Job 1,6.
22. Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att locka
honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
23. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
24. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
25. Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
>1 Kon. 20,30.
26. Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till
Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
27. Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»
28. Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
>Mik. 1,2.
29. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
30. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
striden.
31. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
>1 Kon. 20,16, 24.
32. När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför till
anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
33. Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
Israels konung, vände de om och läto honom vara.
34. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
>1 Kon. 20,42.
35. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han
upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
36. Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en till
sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»
37. Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
begrov konungen där i Samaria.
38. Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
hans blod, och skökorna badade sig däri -- såsom HERREN hade
sagt.
>1 Kon. 21,19 2 Kon. 9,25 f.
39. Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
40. Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev
konung efter honom.
41. Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels
konungs, fjärde regeringsår.
>1 Kon 15,24.
42. Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,
Silhis dotter.
43. Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
44. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
>1 Kon. 15,14.
45. Och Josafat höll fred med Israels konung.
46. Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
krönika.
47. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
>1 Kon. 15,12.
48. I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
>2 Sam. 8,14.
49. Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till
Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
skeppsbrott vid Esjon-Geber.
>1 Kon. 9,28. 2 Krön. 20,36 f.
50. Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara med
ditt folk på skeppen.» Men Josafat ville icke.
51. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev
konung efter honom.
52. Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
över Israel i två år.
53. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f. 16,31.
54. Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,
Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.
Andra Konungaboken, 1 Kapitlet
Ahasjas sjukdom. Hans budskickning till
guden i Ekron. Eld från himmelen
nedkallad av Elia. Ahasjas död.
1. Efter Ahabs död avföll Moab från Israel.
>2 Kon. 3.5.
2. Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria
och skadade sig, så att han blev sjuk. Då skickade han åstad
sändebud och sade till dem: »Gån och frågen Baal-Sebub, guden i
Ekron, om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.»
3. Men HERRENS ängel hade talat så till tisbiten Elia: »Stå upp och
gå emot konungens i Samaria sändebud och tala så till dem: 'Är
det därför att ingen Gud finnes i Israel som I gån åstad och
frågen Baal-Sebub, guden i Ekron?
4. Därför att I gören detta, säger HERREN så: Du skall icke komma
upp ur den säng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden
dö.'» Och Elia gick.
5. När sedan sändebuden kommo tillbaka till konungen, frågade han
dem: »Varför kommen I tillbaka?»
6. De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'Gån
tillbaka till konungen, som har sänt eder, och talen så till
honom: Så säger HERREN: Är det därför att ingen Gud finnes i
Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i
Ekron? Därför att du så gör skall du icke komma upp ur den säng
i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»
7. Då frågade han dem: »Huru såg den mannen ut, som kom emot eder
och talade till eder på detta sätt?»
8. De svarade honom: »Mannen bar en hårmantel och var omgjordad med
en lädergördel om sina länder.» Då sade han: »Det var tisbiten
Elia.»
>Sak. 13,4. Matt. 3,4.
9. Och han sände till honom en underhövitsman med femtio man. Och
när denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget,
sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att
komma ned.»
10. Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag är en
gudsman, så komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina
femtio.» Då kom eld ned från himmelen och förtärde honom och
hans femtio.
>Luk. 9,54.
11. Och han sände åter till honom en annan underhövitsman med
femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Du
gudsman, så säger konungen: Kom strax ned.»
12. Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag är en gudsman, så
komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina femtio.» Då
kom Guds eld ned från himmelen och förtärde honom och hans
femtio.
13. Åter sände han åstad en tredje underhövitsman med femtio man
Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och när han kom
fram, föll han ned på sina knän för Elia och bad honom och sade
till honom: »Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio
tjänares liv vara något aktat i dina ögon.
14. Se, eld har kommit ned från himmelen och förtärt de första två
underhövitsmännen med deras femtio man; men låt nu mitt liv vara
något aktat i dina ögon.
15. Och HERRENS ängel sade till Elia: »Gå ned med honom, frukta icke
för honom.» Då stod han upp och gick med honom ned till konungen
16. Och han sade till denne: »Så säger HERREN: Eftersom du skickade
sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron -- likasom om i
Israel icke funnes någon Gud, som du kunde fråga härom --
fördenskull skall du icke få komma upp ur den säng i vilken du
har lagt dig, ty du skall döden dö.»
17. Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat;
och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda
konungs, andra regeringsår. Han hade nämligen ingen son.
>2 Kon. 3,1. 2 Krön. 21,3.
18. Vad nu mer är att säga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
Andra Konungaboken, 2 Kapitlet
Elias sista besök hos profetlärjungarna.
Hans himmelsfärd. Elisa vid Jordan och i
Jeriko. Vattnet i Jeriko. Gossarna vid
Betel.
1. Vid den tid då HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en
stormvind gingo Elia och Elisa från Gilgal.
2. Och Elia sade till Elisa: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
till Betel.» Men Elisa svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke. Och de gingo ned till
Betel.
3. Då kommo profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till
honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån dig,
upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
stilla.»
4. Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna här, ty HERREN har sänt
mig till Jeriko.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de kommo till
Jeriko.
5. Då gingo profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade
till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån
dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
stilla.»
6. Och Elia sade till honom: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
till Jordan.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de gingo båda
åstad.
7. Men femtio män av profetlärjungarna gingo ock åstad och ställde
sig på något avstånd, längre bort, under det att de båda stodo
vid Jordan.
8. Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog på vattnet; då
delade sig detta åt två sidor. Och de gingo så båda på torr mark
därigenom.
>2 Mos. 14,21 f. Jos. 3,16.
9. När de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad
jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrån dig.» Elisa
sade »Må en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»
>5 Mos. 21,7. Syr. 48,12.
10. Han svarade: »Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när
jag bliver tagen ifrån dig, då kommer det dock att så ske dig;
varom icke, så sker det ej.»
11. Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn
eld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra; och
Elia for i stormvinden upp till himmelen.
>1 Mos. 5,24. 1 Mack. 2,58.
12. Och Elisa såg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som för
Israel är både vagnar och ryttare!» Sedan såg han honom icke
mer. Och han fattade i sina kläder och rev sönder dem i två
stycken.
>2 Kon. 6,17. 13,14.
13. Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och
vände så om och ställde sig vid Jordans strand.
>1 Kon. 19,l9.
14. Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på
vattnet och sade: »Var är HERREN, Elias Gud?» Då nu också Elisa
slog på vattnet, delade det sig åt två sidor, och han gick över.
15. När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,
sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.» Och de kommo
honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.
16. Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtio
raska män; låt dessa gå och söka efter din herre. Kanhända har
HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller
i någon dal.» Men han svarade: »Sänden ingen åstad.
>1 Kon. 18,12.
17. Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sade
han: »Så sänden då åstad.» Då sände de åstad femtio män; och
dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.
18. När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistades
i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke
skullen gå?»
19. Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,
såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma
missfall i landet.»
>2 Mos. 15,23 f.
20. Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»
Och de hämtade en åt honom.
21. Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och
sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död
och missfall skola icke mer komma därav.
22. Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,
i enlighet med det ord Elisa talade.
23. Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var på
väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte
driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du
flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»
24. När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en
förbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor ut
ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.
25. Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån
tillbaka till Samaria.
Andra Konungaboken, 3 Kapitlet
Joram konung i Israel. Hans krigståg
tillsammans med Josafat mot konung Mesa
i Moab. Elisas profetia. Moabiternas
nederlag.
1. Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
>2 Kon. 1,17.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
fader hade låtit göra.
>1 Kon. 16,31 f.
3. Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
icke.
>1 Kon. 12,28 f.
4. Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
tusen vädurar.
5. Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
Israel.
>2 Kon, 1,1.
6. Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
7. Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du
draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag
vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
mina hästar såsom dina hästar!»
>1 Kon. 22,4.
8. Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade
»Vägen genom Edoms öken.»
9. Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
10. Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
11. Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels
konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
>1 Kon. 22,5, 7.
12. Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och
Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
13. Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
göra? Gå du till din faders profeter och till din moders
profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
i Moabs hand!»
14. Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
15. Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren
spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
>1 Sam. 10,5.
16. Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
grop.
17. Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
edra övriga djur.
18. Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
giva Moab i eder hand.
19. Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
stenar.»
20. Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
vatten.
>2 Mos. 29,39 f.
21. Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
22. Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
23. Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i
strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
24. Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i
landet och slogo ytterligare moabiterna.
25. Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto
den
26. och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
27. Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då
drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.
Andra Konungaboken, 4 Kapitlet
Elisa och änkans olja. Elisa hos
sunemitiskan. Hennes son återuppväckt
genom Elisa. »Döden i grytan.» Ett
hundra män mättade av Elisa.
1. Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade
till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet
att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare
och vill taga mina båda söner till trälar.
>3 Mos. 25,39 f. Matt. 18,25.
2. Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad
har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i
huset än en flaska smörjelseolja.»
>1 Kon. 17,12 f.
3. Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,
tomma kärl, men icke för få.
4. Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut
i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan
det.»
5. Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren
om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon
göt i.
6. Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt
mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet
kärl mer. Då stannade oljan av.
7. Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå
och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina
söner leva av det som bliver över.»
8. En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som
nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom
ditöver, tog han in där och åt.
9. Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han
som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.
10. Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in
åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han
kan få taga in där, när han kommer till oss.»
11. Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga
där.
12. Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.
13. Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har
haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har
du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'»
Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»
14. Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi
svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»
15. Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne,
och hon stannade i dörren.
16. Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son
i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla
icke din tjänarinna något sådant.»
>1 Mos. 18,10.
17. Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid
den tid som Elisa hade sagt henne.
18. Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut
till sin fader hos skördemännen.
19. Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!»
Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans
moder.
20. Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i
hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.
21. Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde
igen om honom och gick ut.
22. Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av
tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;
sedan kommer jag strax tillbaka.»
23. Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju
varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»
24. Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på
framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger
dig till.»
25. Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.
Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till
sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.
>2 Kon. 2,25.
26. Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till
med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»
27. Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om
hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;
men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är
bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit
mig få veta det.»
28. Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag
icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»
29. Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav
i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på
honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans
hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»
>Luk. 10,4.
30. Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du
själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde
med henne.
31. Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens
ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av
förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till
mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke
vaknat upp.»
32. Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på
hans säng.
33. Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till
HERREN.
>Matt. 6,6. Apg. 9,40.
34. Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han
hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer
på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev
kroppen varm.
>1 Kon. 17,21 f. Apg. 20,10 f.
35. Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så
åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen,
ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.
36. Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade
han: »Tag din son.»
37. Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot
jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.
38. Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.
När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till
sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa
åt profetlärjungarna.»
>2 Kon. 2,1. 6,1.
39. Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då
fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något
som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar
han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till
dem.
40. Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart
de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:
»Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.
41. Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i
grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»
Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.
42. Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen
förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin
påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»
>4 Mos. 18,31. Matt. 14,15 f. 15,32 f. Mark. 6,35 f. 8,1 f.
>Luk. 9,12 f. Joh. 6,5 f.
43. Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta
för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så
säger HERREN: De skola äta och få över.
44. Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom
HERREN hade sagt.
Andra Konungaboken, 5 Kapitlet
Naaman botad från spetälska genom Elisa.
Gehasis oredlighet och hans straff.
1. Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort
anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade
HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men
spetälsk.
2. Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med
sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst
hos Naamans hustru.
3. Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i
Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»
4. Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade:
»Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.
5. Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till
konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter
silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.
6. Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod
det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att
jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria
honom från hans spetälska.»
7. När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder
och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra
levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria
en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak
med mig.»
>5 Mos. 32,39. 1 Sam. 2,6.
8. Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit
sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga:
»Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till
mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»
9. Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid
dörren till Elisas hus.
10. Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och
bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig
likt, och du skall bliva ren.»
>Joh. 9,7.
11. Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag
tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla
HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över
stället och så taga bort spetälskan.
12. Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla
vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att
bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede.
13. Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min
fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då
icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har
sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'!
14. Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom
gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt,
friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.
>Luk. 4,27.
15. Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara
och gick in och trädde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag
att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel. Så tag nu
emot en tacksamhetsskänk av din tjänare.»
16. Men han svarade: »Så sant HERREN lever, han vilkens tjänare jag
är, jag vill icke taga emot den.» Och fastän han enträget bad
honom att taga emot den, ville han icke.
17. Då sade Naaman: »Om du icke vill detta, så låt då din tjänare få
så mycket jord som ett par mulåsnor kunna bära. Ty din tjänare
vill icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar,
utan allenast åt HERREN.
18. Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: när min herre går in i
Rimmons tempel för att där böja knä, och han då stöder sig vid
min hand, och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då
HERREN förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons
tempel.
19. Han sade till honom: »Far i frid.»
Men när hän hade lämnat honom och farit ett stycke väg framåt,
20. tänkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjänare: »Se, min herre har
släppt denne Naaman från Aram, utan att taga emot av honom vad
han hade fört med sig. Så sant HERREN lever, jag vill skynda
efter honom och söka få något av honom.»
21. Så gav sig då Gehasi åstad efter Naaman. Men när Naaman såg
någon skynda efter sig, steg han med hast ned från vagnen och
gick emot honom och sade: »Allt står väl rätt till?»
22. Han svarade: »Ja; men min herre har sänt mig och låter säga:
'Just nu hava två unga män, profetlärjungar, kommit till mig
från Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och två
högtidsdräkter.'»
23. Naaman svarade: »Värdes taga två talenter.» Och han bad honom
enträget och knöt så in två talenter silver i två pungar och tog
fram två högtidsdräkter, och lämnade detta åt två av sina
tjänare, och dessa buro det framför honom.
24. Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade
det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg.
25. Därefter gick han in och trädde fram för sin herre. Då frågade
Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din
tjänare har ingenstädes varit.»
26. Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var
med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig? Är det
nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig kläder, så ock
olivplanteringar, vingårdar, får och fäkreatur, tjänare och
tjänarinnor,
27. nu då Naamans spetälska kommer att låda vid dig och vid dina
efterkommande för evigt?» Så gick denne ut ifrån honom, vit
såsom snö av spetälska.
>2 Mos. 4,6. 4 Mos 12,10.
Andra Konungaboken, 6 Kapitlet
Elisa och den tappade yxan. Kriget med
araméerna. Deras här slagen av Elisa med
blindhet. Svår hungersnöd i det
belägrade Samaria. Profetia om räddning.
1. Profetlärjungarna sade till Elisa: »Se, rummet där vi sitta
inför dig är för trångt för oss.»
>2 Kon. 4,38.
2. Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin
timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att
sitta i.» Han svarade: »Gån åstad.»
3. Men en av dem sade: »Värdes själv gå med dina tjänaren.» Han
varade: »Ja, jag skall gå med.»
4. Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de
hugga ned träd.
5. Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll
yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: »Ack, min
herre, yxan var ju lånad.»
6. Gudsmannen frågade: »Var föll den i?» Och han visade honom
stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där
och fick så järnet att flyta upp.
7. Sedan sade han: »Tag nu upp det.» Då räckte mannen ut sin hand
och tog det.
8. Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde
sig med sina tjänare och sade: »På det och det stället vill jag
lägra mig»,
9. då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: »Tag
dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna
ligga där.»
10. Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade
angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till
vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.
11. Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till
sig sina tjänare och sade till dem: »Kunnen I icke säga mig vem
av de våra det är som håller med Israels konung?»
12. Då svarade en av hans tjänare: »Icke så, min herre konung; men
Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som
du talar i din sovkammare.»
13. Han sade: »Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan
sända åstad och gripa honom.» Och man berättade för honom att
han var i Dotan.
14. Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo
dit om natten och omringade staden.
15. När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick
ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden
med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: »Ack, min
herre, huru skola vi nu göra?»
16. Han svarade: »Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de
som äro med dem.»
>2 Krön. 32,7. 1 Joh. 4,4.
17. Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, så att han
ser.» Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att
berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring
Elisa.
>1 Mos. 32,1 f. 2 Kon. 2,11 f. 13,14. Ps. 34,8.
18. När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade:
»Slå detta folk med blindhet.» Då slog han dem med blindhet,
såsom Elisa bad.
>1 Mos. 19,11.
19. Och Elisa sade till dem: »Detta är icke den rätta vägen eller
den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den
man som I söken.» Därefter förde han dem till Samaria.
20. Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas
ögon, så att de se.» Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo
se att de voro mitt i Samaria.
21. När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: »Skall jag
hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»
22. Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens
hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och
båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och
dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen»
23. Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och
druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan
kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.
24. Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela
sin här och drog upp och belägrade Samaria.
25. Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor
hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett
åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.
26. Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en
kvinna till honom och sade: »Hjälp, min herre konung!»
27. Han svarade: »Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag
kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?»
28. Och konungen frågade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade:
»Kvinnan där sade till mig: 'Giv hit din son, så att vi få äta
honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.'
>3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53, 57. Klag. 4,10.
29. Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till
henne: 'Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.' Men då
gömde hon undan sin son.»
30. När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där
han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg
inunder, närmast kroppen.
31. Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas,
Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.»
>1 Kon. 19,2.
32. Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i
sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den
utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: »Sen I
huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud?
Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade
kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock
ljudet av hans herres steg efter honom.»
33. Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till
honom. Och denne sade: »Se, detta är en olycka som kommer från
HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?»
>1 Kon. 21,19.
7:1. [1]
7:2. [1]
[1] 2 Kon 7:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. Så säger HERREN: I morgon
vid denna tid skall man få ett sea-mått fint mjöl för en sikel,
så ock två sea-mått korn för en sikel, i Samarias port.»
2. Den kämpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade då
gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på
himmelen, huru skulle väl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall
få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.»
Andra Konungaboken, 7 Kapitlet
De spetälska vid Samarias stadsport.
Araméernas flykt. Tvivlarens straff.
3. Utanför stadsporten uppehöllo sig då fyra spetälska män. Dessa
sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar här, till dess
vi dö?»
>3 Mos 13,46.
4. Om vi besluta oss för att gå in i staden nu då hungersnöd är i
staden, så skola vi dö där, och om vi stanna här, skola vi ock
dö. Välan då, låt oss gå över till araméernas läger; låta de oss
leva, så få vi leva, och döda de oss, så må vi dö.»
5. Så stodo de då upp i skymningen för att gå in i araméernas
läger. Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se,
då fanns ingen människa där.
6. Ty Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras i
araméernas läger, ett dån såsom av en stor här, så att de hade
sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjälp mot
oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola
komma över oss.»
>Jes. 13,4.
7. Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade
övergivit sina tält, sina hästar och åsnor, lägret sådant det
stod; de hade flytt för att rädda sina liv.
8. När de spetälska nu kommo till utkanten av lägret, gingo de in i
ett tält och åto och drucko, och togo därur silver och guld och
kläder, och gingo så bort och gömde det. Sedan vände de
tillbaka och gingo in i ett annat tält och togo vad där fanns,
och gingo så bort och gömde det.
9. Men därefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rätt. I
dag kunna vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiga och
vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det
tillräknas oss såsom missgärning. Välan då, låt oss gå och
berätta detta i konungens hus.
10. Så gingo de åstad och ropade an vakten vid stadsporten och
berättade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas läger, men
där fanns ingen människa, och icke ett ljud av någon människa
hördes; där stodo allenast hästarna och åsnorna bundna och
tälten såsom de pläga stå.»
11. Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man
förkunnade det också inne i konungens hus.
12. Konungen stod då upp om natten och sade till sina tjänare: »Jag
vill säga eder vad araméerna hava för händer mot oss. De veta
att vi lida hungersnöd, därför hava de gått ut ur lägret och
gömt sig ute på marken, i det de tänka att de skola gripa oss
levande, när vi nu gå ut ur staden, och att de så skola komma in
i staden.»
13. Men en av hans tjänare svarade och sade: »Låt oss taga fem av de
återstående hästarna, dem som ännu finnas kvar härinne -- det
skall ju eljest gå dem såsom det går hela hopen av israeliter
som ännu äro kvar härinne, eller såsom det har gått hela hopen
av israeliter som redan hava omkommit -- och låt oss sända åstad
och se efter.»
14. Så tog man då två vagnar med hästar för, och konungen sände dem
åstad efter araméernas här och sade: »Faren åstad och sen
efter.»
15. Dessa foro nu efter dem ända till Jordan; och se, hela vägen var
full med kläder och andra saker som araméerna hade kastat ifrån
sig, när de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och
berättade detta för konungen.
16. Då drog folket ut och plundrade Araméernas läger; och nu fick
man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och likaså två sea-mått
korn för en sikel, såsom HERREN hade sagt.
17. Och den kämpe vid vilkens hand konungen plägade stödja sig hade
av honom blivit satt till att hålla ordning vid stadsporten; men
folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med
gudsmannens ord, vad denne hade sagt, när konungen kom ned till
honom.
18. Ty när gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid
skall man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och
likaså ett sea-mått fint mjöl för en sikel»,
19. då svarade kämpen gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde
fönster på himmelen, huru skulle väl något sådant kunna ske?» Då
sade han: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke
få äta därav.»
20. Så gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i
porten.
Andra Konungaboken, 8 Kapitlet
Sunemitiskan och de sju hungeråren.
Elisa och Hasael. Joram och Ahasja
konungar i Juda. Krig med Edom.
1. Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort
levande, han sade: »Stå upp och drag bort med ditt husfolk och
vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och
den har redan kommit in i landet och skall räcka i sju år.»
>Rut 1,1. 2 Kon 4,33 f.
2. Då stod kvinnan upp och gjorde såsom gudsmannen sade; hon drog
bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju år.
3. Men när de sju åren voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrån
filistéernas land; och hon gick åstad för att anropa konungen om
att återfå sitt hus och sin åker.
4. Och konungen höll då på att tala med Gehasi, gudsmannens
tjänare, och sade: »Förtälj för mig alla de stora ting som Elisa
har gjort.»
5. Och just som han förtäljde för konungen huru han hade gjort en
död levande, då kom den kvinna vilkens son han hade gjort
levande och anropade konungen om att återfå sitt hus och sin
åker. Då sade Gehasi: »Min herre konung, detta är kvinnan, och
detta är hennes son, den som Elisa har gjort levande.»
6. Då frågade konungen kvinnan, och hon förtäljde allt för
honom. Sedan lät konungen henne få en hovman med sig och sade:
»Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och därtill all
avkastning av åkern, från den dag då hon lämnade landet ända
till nu.»
7. Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i
Aram, låg sjuk. När man nu berättade för denne att gudsmannen
hade kommit dit,
8. sade konungen till Hasael: »Tag skänker med dig och gå
gudsmannen till mötes, och fråga HERREN genom honom om jag skall
tillfriskna från denna sjukdom.
>1 Kon. 14,2 f. 2 Kon. 1,2.
9. Så gick då Hasael honom till mötes och tog med sig skänker, allt
det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler
kunde bära. Och han kom och trädde fram för honom och sade: »Din
son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sänt mig till dig och låter
fråga: 'Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?'»
10. Elisa svarade honom: »Gå och säg till honom: 'Du skall
tillfriskna.' Men HERREN har uppenbarat för mig att han likväl
skall dö.»
11. Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom länge
och väl; därefter begynte han gråta.
12. Då sade Hasael: »Varför gråter min herre?» Han svarade: »Därför
att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall
sätta eld på deras fästen, deras unga män skall du dräpa med
svärd, deras späda barn skall du krossa, och deras havande
kvinnor skall du upprista.»
>2 Kon. 10,32 f. 12,17 f. 13,7.
13. Hasael sade: »Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han
skulle kunna göra så stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har
uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»
>1 Sam. 24,15. 2 Sam. 9,8. 1 Kon. 19,15 f.
14. Och han gick ifrån Elisa och kom till sin herre. Då frågade
denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade
till mig att du skall tillfriskna.»
15. Men dagen därefter tog han täcket och doppade det i vatten och
bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael
blev konung efter honom.
16. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, femte regeringsår, medan
Josafat var konung i Juda, blev Joram, Josafats son, konung i
Juda.
>2 Krön. 21,1 f.
17. Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
18. Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
19. Dock ville HERREN icke fördärva Juda, för sin tjänare Davids
skull, enligt sitt löfte till honom, att han skulle låta honom
och hans söner hava en lampa för alltid.
>2 Sam. 7,13, 16. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps 132,17. Ord.s 13,9.
20. I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
>2 Sam. 8,14. 1 Kon. 22,48. 2 Kon. 3,9. 1 Krön. 18,12 f.
21. Då drog Joram över till Sair med alla sina stridsvagnar. Och om
natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat
honom, och slog dem och hövitsmannen över deras vagnar, men
folket flydde till sina hyddor.
22. Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid just samma tid avföll ock Libna.
>1 Mos. 27,40. Jos. 21,13.
23. Vad nu mer är att säga om Joram och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
24. Och Joram gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Ahasja blev konung efter
honom.
>2 Krön. 22,1 f.
25. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, tolfte regeringsår blev
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
>2 Kon 9,29.
26. Tjugutvå år gammal var Ahasja, när han blev konung, och han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, dotter
till Omri, Israels konung.
>1 Kon. 16,29. 2 Krön. 21,8.
27. Han vandrade på Ahabs hus' väg och gjorde vad ont var i HERRENS
ögon likasom Ahabs hus; han var ju nära besläktad med Ahabs hus.
28. Och han drog åstad med Joram, Ahabs son, och stridde mot Hasael,
konungen i Aram, vid Ramot Gilead. Men Joram blev sårad av
araméerna.
29. Då vände konung Joram tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig
från de sår som araméerna hade tillfogat honom vid Rama, i
striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Ahasja, Jorams son,
Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel,
eftersom denne låg sjuk.
>2 Kon. 9,15 f.
Andra Konungaboken, 9 Kapitlet
Jehu smörjes och utropas till konung.
Han dödar Joram, Ahasja och Isebel.
1. Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade
till honom: »Omgjorda dina länder och tag denna oljeflaska med
dig, och gå till Ramot i Gilead.
2. Och när du har kommit dit, så sök upp Jehu, son till Josafat,
son till Nimsi, och gå in och bed honom stå upp, där han sitter
bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.
>1 Kon. 19,16.
3. Tag så oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: 'Så
säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.' Öppna
sedan dörren och fly, utan att dröja.»
4. Så gick då den unge mannen, profetens tjänare, åstad till Ramot
i Gilead.
5. Och när han kom dit, fick han se härens hövitsmän sitta där. Då
sade han: »Jag har ett ärende till dig, hövitsman.» Jehu
frågade: »Till vem av oss alla här?» Han svarade: »Till dig
själv, hövitsman.»
6. Då stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan på hans
huvud och sade till honom: »Så säger HERREN Israels Gud: Jag har
smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.
>2 Krön. 22,7.
7. Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill på
Isebel hämnas mina tjänare profeterna blod, ja, alla HERRENS
tjänares blod.
>1 Kon 18,4. 19,10.
8. Och Ahabs hela hus skall förgås jag skall utrota allt mankön av
Ahab hus, både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 21,21 f.
9. Och jag skall göra med Ahab hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
10. Och hundarna skola äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och
ingen skall begrava henne.» Därefter öppnade han dörren och
flydde.
11. När sedan Jehu åter kom ut till sin herres tjänare, frågade man
honom: »Allt står väl rätt till? Varför kom denne vanvetting
till dig?» Han svarade dem: »I kännen ju den mannen och hans
tal.»
>Jer. 29,26 f. Hos. 9,7.
12. Men de sade: »Du vill bedraga oss; säg oss sanningen.» Då sade
han: »Så och så talade han till mig och sade: 'Så säger HERREN:
Jag har smort dig till konung över Israel.'»
13. Strax tog då var och en av dem sin mantel och lade den under
honom på själva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu
har blivit konung.»
>Matt. 21,8.
14. Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en
sammansvärjning mot Joram. (Joram hade då med hela Israel legat
vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i
Aram;
15. men själv hade konung Joram vänt tillbaka, för att i Jisreel
låta hela sig från de sår som araméerna hade tillfogat honom
under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade:
»Om I så viljen, så låten ingen slippa ut ur staden, som kan gå
åstad och berätta detta i Jisreel.»
>2 Kon. 8,28 f.
16. Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram låg
sjuk där; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att
besöka Joram.
17. När nu väktaren som stod på tornet i Jisreel fick se Jehus
skara, då han kom, sade han: »Jag ser en skara.» Då bjöd Joram
att man skulle taga en ryttare och sända honom dem till mötes
och låta honom fråga om allt stode rätt till.
18. Ryttaren red honom då till mötes och sade: »Konungen låter fråga
'Allt står väl rätt till?'» Då svarade Jehu: »Vad kommer den
saken dig vid? Vänd, och följ efter mig.» Och väktaren berättade
och sade: »Den utskickade har hunnit fram till dem, men han
kommer icke tillbaka.»
19. Då sände han en annan ryttare. När denne hade hunnit fram till
dem, sade han: »Konungen låter fråga: 'Allt står väl rätt
till?'» Jehu svarade: »Vad kommer den saken dig vid? Vänd, och
följ efter mig.»
20. Väktaren berättade åter och sade: »Han har hunnit fram till dem
men han kommer icke tillbaka. På deras sätt att fara fram ser
det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en
vanvetting.»
21. Då sade Joram: »Spänn för.» Och man spände för hans vagn. Och
Joram, Israels konung, for nu ut med Ahasja, Juda konung, var
och en i sin vagn; de foro ut för att möta Jehu. Och de träffade
tillsammans med honom på jisreeliten Nabots åkerstycke.
>1 Kon. 21,1
22. När Joram nu fick se Jehu, sade han: »Allt står väl rätt till,
Jehu?» Denne svarade: »Huru skulle det kunna stå rätt till, så
länge som du tål din moder Isebels avgudiska väsen och hennes
många trolldomskonster?»
23. Då svängde Joram om vagnen och flydde, i det han ropade till
Ahasja: »Förräderi, Ahasja!»
24. Men Jehu hade fattat bågen i sin hand och sköt Joram i ryggen,
att pilen gick ut genom hjärtat, och han sjönk ned i sin vagn.
25. Därefter sade han till sin livkämpe Bidkar: »Tag honom och kasta
ut honom på jisreeliten Nabots åkerstycke; kom ihåg huru HERREN,
när jag och du bredvid varandra redo bakom hans fader Ahab, om
denne uttalade den utsagan:
>1 Kon. 21,19. 22,38.
26. 'Sannerligen, så visst som jag i går såg Nabots och hans söners
blod, säger HERREN, skall jag just på detta åkerstycke
vedergälla dig, säger HERREN.' Tag därför honom nu och kasta ut
honom här på åkerstycket, i enlighet med HERRENS ord.»
27. När Ahasja, Juda konung, såg detta, flydde han åt Trädgårdshuset
till. Men Jehu jagade efter honom och ropade: »Skjuten ned också
honom i vagnen.» Så skedde ock på Gurhöjden vid Jibleam; men han
flydde vidare till Megiddo och dog där.
>2 Krön. 22,9.
28. Sedan förde hans tjänare honom i vagnen till Jerusalem; och man
begrov honom i hans grav hos hans fäder, i Davids stad.
29. Ahasja hade blivit konung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte
regeringsår.
>2 Kon. 8,25.
30. Så kom nu Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra detta,
sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut
genom fönstret.
31. Och när Jehu kom in genom porten, ropade hon: »Allt står väl
rätt till, du, Simri, som har dräpt din herre?»
>1 Kon. 16,10, 18.
32. Han lyfte sitt ansikte upp mot fönstret och sade: »Vem håller
med mig? Vem?» Då sågo två eller tre hovmän ut, ned på honom.
33. Han sade: »Störten ned henne.» Och de störtade ned henne, så att
hennes blod stänkte på väggen och på hästarna; och han körde
över henne.
34. Därefter gick han in och åt och drack. Sedan sade han: »Tagen
vara på henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon är
dock en konungadotter.»
>1 Kon. 16,31.
35. Men när de då gingo åstad för att begrava henne, funno de av
henne intet annat än huvudskålen, fötterna och händerna.
36. och de vände tillbaka och berättade detta för honom. Då sade
han: »Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten
Elia, i det han sade: 'På Jisreels åkerfält skola hundarna äta
upp Isebels kött;
>1 Kon. 21,23.
37. och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på
Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är
Isebel.'»
Andra Konungaboken, 10 Kapitlet
Jehu förgör Ahabs hus och utrotar Baals
tjänare. Hasael intager stycken av
Israels land. Jehu dör.
1. Men Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Och Jehu skrev brev och
sände till Samaria, till de överste i Jisreel, de äldste, och
till de fostrare som Ahab hade utsett;
2. han skrev: »Nu, när detta brev kommer eder till handa, I som
haven eder herres söner hos eder, och som haven vagnarna och
hästarna hos eder, och därtill en befäst stad och vapen,
3. mån I utse den som är bäst och lämpligast av eder herres söner
och sätta honom på hans faders tron och strida för eder herres
hus.»
4. Men de blevo övermåttan förskräckta och sade: »De två konungarna
hava ju icke kunnat hålla stånd mot honom; huru skulle då vi
kunna hålla stånd!»
>2 Kon. 9,24 27.
5. Och överhovmästaren och hövdingen över staden och de äldste och
konungasönernas fostrare sände till Jehu och läto säga: »Vi äro
dina tjänare; allt vad du säger oss villa vi göra. Vi vilja icke
göra någon till konung; gör vad dig täckes.»
6. Då skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I
hållen med mig och viljen lyssna till mina ord, så tagen
huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid
till mig i Jisreel.» De sjuttio konungasönerna bodde nämligen
hos de store i staden, vilka fostrade dem.
7. Då nu brevet kom dem till handa, togo de konungasönerna och
slaktade dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och
sände dem till honom i Jisreel.
>Dom. 9,5.
8. När då ett bud kom och berättade för honom att de hade fört dit
konungasönernas huvuden, sade han: »Läggen dem till i morgon i
två högar vid ingången till porten.»
9. Och om morgonen gick han ut och ställde sig där och sade till
allt folket: »I ären utan skuld. Det är jag som har anstiftat
sammansvärjningen mot min herre och dräpt honom; men vem har
slagit ihjäl alla dessa?
10. Märken nu huru intet av HERRENS ord faller till jorden, intet
som HERREN har talat mot Ahabs hus. Ja, HERREN har gjort vad han
har sagt genom sin tjänare Elia.»
>1 Kon. 21,19, 21 f.
11. Sedan, dräpte Jehu alla som voro kvar av Ahabs hus i Jisreel, så
ock alla hans store och hans förtrogne och hans präster; han lät
ingen slippa undan.
12. Därefter stod han upp och begav sig åstad till Samaria; men
under vägen, när Jehu kom till Bet-Eked-Haroim,
13. träffade han på Ahasjas, Juda konungs, bröder. Han frågade dem:
»Vilka ären I?» De svarade: »Vi äro Ahasjas bröder, och vi äro
på väg ned för att hälsa på konungasönerna och konungamoderns
söner.»
>2 Krön. 22,8.
14. Han sade: »Gripen dem levande.» Då grepo de dem levande och
slaktade dem och kastade dem i Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvå;
han lät ingen av dem bliva kvar.
15. När han sedan begav sig därifrån, träffade han Jonadab, Rekabs
son, som kom honom till mötes; och han hälsade på honom och sade
till honom: »Är du lika redligt sinnad mot mig som jag är mot
dig?» Jonadab svarade: »Ja.» »Är det så», sade han, »så räck mig
din hand.» Då räckte han honom sin hand; och han lät honom stiga
upp till sig i vagnen.
>Jer. 35,6.
16. Och han sade: »Far med mig och se huru jag nitälskar för
HERREN.» Så körde man åstad med honom i hans vagn.
17. Och när han kom till Samaria, dräpte han alla som voro kvar av
Ahabs hus i Samaria och förgjorde det så, i enlighet med det ord
som HERREN hade talat till Elia.
18. Och Jehu församlade allt folket och sade till dem: »Ahab har
tjänat Baal litet; Jehu skall tjäna honom mycket.
>1 Kon. 16,31 f.
19. Så kallen nu hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjänare
och alla hans präster -- ingen får saknas -- ty jag har ett
stort offer åt Baal i sinnet; var och en som saknas skall mista
livet.» Men Jehu gjorde så med led list, i avsikt att utrota
Baals tjänare.
20. Därefter sade Jehu: »Pålysen en helig högtidsförsamling åt
Baal.» Då lyste man ut en sådan.
21. Och Jehu sände bud över hela Israel, och alla Baals tjänare
kommo; Ingen underlät att komma. Och de gingo in i Baals tempel,
och Baals tempel blev fullt, ifrån den ena ändan till den andra.
22. Sedan sade han till föreståndaren för klädkammaren: »Tag fram
kläder åt alla Baals tjänare.» Och han tog fram kläderna åt dem.
23. Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs
son. Och han sade till Baals tjänare: »Sen nu noga efter, att
här bland eder icke finnes någon HERRENS tjänare, utan allenast
sådana som tjäna Baal.
24. De gingo alltså in för att offra slaktoffer och brännoffer. Men
Jehu hade därutanför ställt åttio man och sagt: »Om någon
slipper undan av de män som jag nu överlämnar i edra händer, så
skall liv givas för liv.»
25. Och när man hade offrat brännoffret, sade Jehu till drabanterna
och kämparna: »Gån in och slån ned dem; låten ingen komma ut.»
Och de slogo dem med svärdsegg, och drabanterna och kämparna
kastade undan deras kroppar. Därefter gingo de in i det inre av
Baals tempel
>1 Kon. 18,40.
26. och kastade ut stoderna ur Baals tempel och brände upp dem.
>2 Kon. 11,18.
27. Och själva Baalsstoden bröto de ned; de bröto ock ned Baals
tempel och gjorde därav avträden, som finnas kvar ännu i dag.
28. Så utrotade Jehu Baal ur Israel.
29. Men från de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda, från dem avstod icke Jehu, icke
från guldkalvarna i Betel och Dan.
>1 Kon. 12,28 f.
30. Och HERREN sade till Jehu: »Därför att du har väl utfört vad
rätt var i mina ögon, och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade
i sinnet, därför skola dina söner till fjärde led sitta på
Israels tron.
>2 Kon. 15,12.
31. Men Jehu tog dock icke i akt att vandra efter HERRENS, Israels
Guds, lag av allt sitt hjärta; han avstod icke från de Jerobeams
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
32. Vid denna tid begynte HERREN skära bort stycken från Israel, ty
Hasael slog israeliterna utefter hela deras gräns
>1 Kon. 19,17. 2 Kon. 8,12.
33. och intog östra sidan om Jordan hela landet Gilead, gaditernas,
rubeniternas och manassiternas land, området från Aroer vid
bäcken Arnon, både Gilead och Basan.
34. Vad nu mer är att säga om Jehu, om allt vad han gjorde och om
alla hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
35. Och Jehu gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Samaria. Och hans son Joahas blev konung efter honom.
>2 Kon. 13,1.
36. Den tid Jehu regerade över Israel Samaria var tjuguåtta år.
Andra Konungaboken, 11 Kapitlet
Atalja upphäver sig till regentinna i
Juda. Prästen Jojada gör Joas till
konung och dödar Atalja.
1. När Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod
hon upp och förgjorde hela konungasläkten.
>2 Krön. 22,10 f.
2. Men just när konungabarnen skulle dödas, tog Joseba, konung
Jorams dotter, Ahasjas syster, Joas, Ahasjas son, och skaffade
honom jämte hans amma hemligen undan, in i sovkammaren; där höll
man honom dold för Atalja, så att han icke blev dödad.
3. Sedan var han hos henne i HERRENS hus, där han förblev gömd i
sex år, medan Atalja regerade i landet.
4. Men i det sjunde året sände Jojada åstad och lät hämta karéernas
och drabanternas underhövitsmän och förde dem in till sig i
HERRENS hus; och sedan han hade gjort en överenskommelse med dem
och tagit en ed av dem i HERRENS hus visade han dem konungens
son.
>2 Krön. 23,1 f.
5. Därefter bjöd han dem och sade: »Detta är vad I skolen göra: en
tredjedel av eder, I som haven att inträda i vakthållningen på
sabbaten, skall hålla vakt i konungshuset
6. och en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom
drabanterna; så skolen hålla vakt vid huset var i sin ordning.
7. Men de båda andra avdelningarna av eder, nämligen alla som hava
att avgå från vakthållningen på sabbaten, de skola hålla vakt i
HERRENS hus hos konungen.
8. I skolen ställa eder runt omkring; konungen, var och en med sina
vapen i handen; och om någon vill tränga sig inom leden, skall
han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig han går ut
eller in.
9. Underhövitsmännen gjorde allt vad prästen Jojada hade bjudit
dem; var och en av dem tog sina män, både de som skulle inträda
i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå därifrån på
sabbaten, och de kommo så till prästen Jojada.
10. Och prästen gav åt underhövitsmännen det spjut och de sköldar
som hade tillhört konung David, och som funnos i HERRENS hus.
11. Och drabanterna ställde upp sig, var och en med sina vapen i
handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
altaret och mot huset, runt omkring konungen.
12. Därefter förde han ut konungasonen och satte på honom kronan och
gav honom vittnesbördet[1]; och de gjorde honom till konung och
smorde honom. Och de klappade i händerna och ropade: »Leve
konungen!»
>5 Mos. 17,18 f. 1 Sam. 10,24. 1 Kon. 1,25, 39.
13. När Atalja nu hörde drabanternas och folkets rop, gick hon in i
HERRENS hus till folket.
14. Där fick hon då se konungen stå vid pelaren, såsom övligt var,
och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna. Då
rev Atalja sönder sina kläder och utropade: »Sammansvärjning!
Sammansvärjning!»
15. Men prästen Jojada gav underhövitsmännen som anförde skaran
denna befallning: »Fören henne ut mellan leden, och om någon
följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen ville nämligen
förhindra att hon dödades i HERRENS hus.
16. Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit till den plats
där hästarna plägade föras in i konungshuset, dödades hon där.
17. Och Jojada slöt det förbundet mellan HERREN, konungen och
folket, att de skulle vara ett HERRENS folk; han slöt ock ett
förbund mellan konungen och folket.
18. Och hela folkmängden begav sig till Baals tempel och rev ned det
och förstörde i grund dess altaren och dess bilder; och Mattan,
Baals präst, dräpte de framför altarna. Därefter ställde
prästen ut vakter vid HERRENS hus.
>2 Kon. 10,26 f. 2 Krön. 31,1.
19. Och han tog med sig underhövitsmännen jämte karéerna och
drabanterna och hela folkmängden, och de förde konungen ned från
HERRENS hus och gingo in i konungshuset genom Drabantporten; och
han satte sig på konungatronen.
20. Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
Atalja hade de dödat med svärd i konungshuset.
Andra Konungaboken, 12 Kapitlet
Joas konung i Juda. Insamling för att
sätta templet i stånd. Hasaels tåg mot
Jerusalem. Joas dödad genom en
sammansvärjning.
21. Joas var sju år gammal, när han blev konung.
[1] Se vittnesbördet i Ordförkl.
1. I Jehus sjunde regeringsår blev Joas konung, och han regerade
fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
>2 Krön. 24,1 f.
2. Och Joas gjorde vad rätt var HERRENS ögon, så länge han levde,
prästen Jojada hade varit hans lärare.
3. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
>1 Kon. 15,14.
4. Och Joas sade till prästerna: »Alla penningar vilka såsom heliga
gåvor inflyta till HERRENS hus, gångbara penningar, sådana som
utgöra lösen för personer, efter det värde som för var och en
bestämmes, och alla penningar som någon av sitt hjärta manas att
bära till HERRENS hus,
>3 Mos. 27,2 f. 2 Kon. 22,4.
5. dem skola prästerna taga emot, var och en av sina bekanta, och
de skola därmed sätta i stånd vad som är förfallet på HERRENS
hus, överallt där något förfallet finnes.»
6. Men i konung Joas' tjugutredje regeringsår hade prästerna ännu
icke satt i stånd vad som var förfallet på huset.
7. Då kallade konung Joas till sig prästen Jojada och de övriga
prästerna och sade till dem: »Varför sätten I icke i stånd vad
som är förfallet på huset? Nu fån I icke längre taga emot
penningar av edra bekanta, utan I skolen lämna dem ifrån eder
till det som är förfallet på huset.»
8. Och prästerna samtyckte till att icke taga emot penningar av
folket, och ej heller befatta sig med att sätta i stånd vad som
var förfallet på huset.
9. Då tog prästen Jojada en kista och borrade ett hål på locket och
ställde den bredvid altaret, på högra sidan, när man går in i
HERRENS hus. Och prästerna som höllo vakt vid tröskeln lade dit
alla penningar som inflöto till HERRENS hus.
>2 Krön. 24,8 f.
10. Men så snart de då märkte att mycket penningar fanns i kistan,
gick konungens sekreterare ditupp jämte översteprästen, och de
knöto in och räknade sedan de penningar som funnos i HERRENS
hus.
11. Därefter överlämnades de uppvägda penningarna åt de män som
förrättade arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus, och
dessa betalade ut dem åt de timmermän och byggningsmän som
arbetade på HERRENS hus,
12. och åt murarna och stenhuggarna, så ock till inköp av trävirke
och huggen sten för att sätta i stånd vad som var förfallet på
HERRENS hus, korteligen, till alla utgifter för att sätta huset i
stånd.
13. Men man gjorde inga silverfat för HERRENS hus, ej heller
knivar, skålar, trumpeter eller andra föremål av guld eller av
silver, för de penningar som inflöto till HERRENS hus,
>1 Kon. 7,50.
14. utan man gav dem åt arbetarna, och dessa satte därför HERRENS
hus i stånd.
15. Och man höll icke någon räkenskap med de män åt vilka
penningarna överlämnades, för att de skulle giva dem åt
arbetarna, utan de fingo handla på heder och tro.
16. Men skuldoffers- och syndofferspenningarna gingo icke till
HERRENS hus utan tillföllo prästerna.
>3 Mos. 5,15 f. 7,7. 4 Mos. 5,9 f.
17. På den tiden drog Hasael, konungen i Aram, upp och belägrade Gat
och intog det, därefter ställde Hasael sitt tåg upp mot
Jerusalem.
>2 Kon. 8,12. 2 Krön. 24,23 f.
18. Då tog Joas, Juda konung, allt vad hans fäder Josafat, Joram och
Ahasja, Juda konungar, hade helgat åt HERREN, och vad han själv
hade helgat åt HERREN, och allt guld som fanns i skattkamrarna i
HERRENS hus och i konungshuset, och sände det till Hasael,
konungen i Aram, och då lämnade denne Jerusalem i fred.
>1 Kon. 15,18 f. 2 Kon. 16,8. 18,15.
19. Vad nu mer är att säga om Joas och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
20. Och hans tjänare uppreste sig och sammansvuro sig och dräpte
Joas i Millobyggnaden, som sträcker sig ned mot Silla.
>2 Kon. 14,5.
21. Det var hans tjänare Josakar, Simeats son, och Josabad, Somers
son, som slogo honom till döds. Och man begrov honom hos hans
fäder i Davids stad. Och hans son Amasja blev konung efter honom
Andra Konungaboken, 13 Kapitlet
Joahas konung i Israel; Israels betryck
och räddning. Joas konung i Israel.
Elisas sjukdom, profetia och död. Undret
i hans grav. Joas' segrar över
araméerna.
1. I Joas', Ahasjas sons, Juda konungs, tjugutredje regeringsår
blev Joahas, Jehus son, konung över Israel i Samaria och
regerade i sjutton år.
>2 Kon. 10,35.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde efter de
Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda; från dem avstod han icke.
>1 Kon 12,28 f.
3. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i
Hasaels, den arameiske konungens, hand och i Ben-Hadads, Hasaels
sons, hand hela denna tid.
>Dom. 2,14. 1 Kon. 19,15. 2 Kon. 8,12 f. 1O,32 f.
4. (Men Joahas bönföll inför HERREN, och HERREN hörde honom,
eftersom han såg Israels betryck, då nu konungen i Aram
förtryckte dem.
5. Och HERREN gav åt Israel en frälsare, så att de blevo räddade ur
araméernas hand; sedan bodde Israels barn i sina hyddor såsom
förut.
6. Dock avstodo de icke från de Jerobeams hus' synder genom vilka
denne hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem. Aseran
fick också stå kvar i Samaria.)
>1 Kon. 16,33.
7. Ty han hade icke låtit Joahas behålla mer folk än femtio
ryttare, tio vagnar och tio tusen man fotfolk; så illa förgjorde
dem konungen i Aram; han slog dem, så att de blevo såsom stoft,
när man tröskar.
8. Vad nu mer är att säga om Joahas, om allt vad han gjorde och om
hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
9. Och Joahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Samaria. Och hans son Joas blev konung efter honom.
10. I Joas', Juda konungs, trettiosjunde regeringsår blev Joas,
Joahas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i sexton
år.
11. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem.
>1 Kon. 12,28 f.
12. Vad nu mer är att säga om Joas, om allt vad han gjorde och om
hans bedrifter, om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 14,8 f. 15 f. 2 Krön. 25,17 f.
13. Och Joas gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg hans
tron. Och Joas blev begraven i Samaria, hos Israels konungar.
14. Men när Elisa låg sjuk i den sjukdom varav han dog, kom Joas,
Israels konung, ned till honom. Och han satt hos honom gråtande
och sade: »Min fader, min fader! Du som för Israel är både
vagnar och ryttare!»
>2 Kon. 2,12.
15. Då sade Elisa till honom: »Hämta en båge och pilar.» Och han
hämtade åt honom en båge och pilar.
16. Då sade han till Israels konung: »Fatta i bågen med din hand.»
Och när han hade gjort detta, lade Elisa sina händer på
konungens händer.
17. Därefter sade han: »Öppna fönstret mot öster.» Och när han hade
öppnat det, sade Elisa: »Skjut.» Och han sköt. Då sade han: »En
HERRENS segerpil, en segerpil mot Aram! Du skall slå araméerna
vid Afek, så att de förgöras.»
18. Därefter sade han: »Tag pilarna.» Och när han hade tagit dem,
sade han till Israels konung: »Slå på jorden.» Då slog han tre
gånger och sedan höll han upp.
19. Då blev gudsmannen vred på honom och sade: »Du skulle slagit fem
eller sex gånger, ty då skulle du hava slagit araméerna så, att
de hade blivit förgjorda; men nu kommer du att slå araméerna
allenast tre gånger.»
20. Så dog då Elisa, och man begrov honom. Men moabitiska
strövskaror plägade falla in i landet, vid årets ingång.
21. Så hände sig, att just när några höllo på att begrava en man,
fingo de se en strövskara; då kastade de mannen i Elisas
grav. När då mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv
igen och reste sig upp på sina fötter.
22. Och Hasael, konungen i Aram, hade förtryckt Israel, så länge
Joahas levde.
23. Men HERREN blev dem nådig och förbarmade sig över dem och vände
sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med
Abraham, Isak och Jakob; ty han ville icke fördärva dem, och han
hade ännu icke kastat dem bort ifrån sitt ansikte.
>1 Mos. 17,7 f. 2 Mos. 2,24. 3 Mos. 26,42.
24. Och Hasael, konungen i Aram, dog, och hans son Ben-Hadad blev
konung efter honom.
25. Då tog Joas, Joahas' son, tillbaka från Ben-Hadad, Hasaels son,
de städer som denne i krig hade tagit ifrån hans fader
Joahas. Tre gånger slog Joas honom och återtog så Israels
städer.
Andra Konungaboken, 14 Kapitlet
Amasja bliver konung i Juda och
bestraffar sin faders mördare. Han
segrar över edoméerna. Han förklarar
Israels konung Joas krig, men bliver
slagen. Han dödas genom en
sammansvärjning. Asarja bliver konung i
Juda. Jerobeam II bliver konung i Israel
och återställer sitt rikes gränser.
1. I Joas', Joahas' sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
Amasja, Joas' son, konung i Juda.
>2 Kon, 12,21. 2 Krön. 25,1 f.
2. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddin, från
Jerusalem.
3. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke såsom hans
fader David; men han gjorde i allt såsom hans fader Joas hade
gjort.
>2 Kon. 12,2 f.
4. Offerhöjderna blevo likväl icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
5. Och sedan konungadömet hade blivit befäst i hans hand, lät han
dräpa dem av sina tjänare, som hade dräpt hans fader, konungen.
>2 Kon. 12,20 f.
6. Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen
skola icke dödas för sina föräldrars skull, utan var och en
skall dö genom sin egen synd.»
>5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.
7. Han slog edoméerna i Saltdalen, tio tusen man, och intog Sela
med strid och gav det namnet Jokteel, såsom det heter ännu i
dag.
8. Därefter skickade Amasja sändebud till Joas, son till Joahas,
son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss
drabba samman med varandra.»
9. Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
>Dom. 9,8 f.
10. Du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig i ditt hjärta.
Men låt dig nöja med den äran, och stanna hemma. Varför utmanar
du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?»
11. Men Amasja ville icke höra härpå, och Joas, Israels konung, drog
då upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja,
Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.
12. Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
13. Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Ahasja, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när de
kommo till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur
vid Efraimsporten, och därifrån ända till Hörnporten, fyra
hundra alnar.
14. Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i
HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
15. Vad nu mer är att säga om Joas, om vad han gjorde och om hans
bedrifter och om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 13,12 f.
16. Och Joas gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria, hos Israels konungar. Och hans son Jerobeam blev konung
efter honom.
17. Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
18. Vad nu mer är att säga om Amasja, det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
19. Och en sammansvärjning anstiftades mot honom i Jerusalem, så att
han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis,
och dessa dödade honom där.
20. Sedan förde man honom därifrån på hästar; och han blev begraven
i Jerusalem hos sina fäder i Davids stad.
21. Och allt folket i Juda tog Asarja som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
>2 Kon. 15,1 f. 2 Krön. 26,1 f.
22. Det var han som befäste Elat; ock han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
23. I Amasjas, Joas' sons, Juda konungs, femtonde regeringsår blev
Jerobeam, Joas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i
fyrtioett år.
24. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
25. Han återvann Israels område, från det ställe där vägen går till
Hamat ända till Hedmarkshavet, i enlighet med det ord som
HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona,
Amittais son, från Gat-Hahefer.
>Jon. 1,1.
26. Ty HERREN såg att Israels betryck var mycket svårt, och att det
var ute med alla och envar, och att Israel icke hade någon
hjälpare.
>5 Mos. 32,36.
27. Och HERREN hade ännu icke beslutit att utplåna Israels namn
under himmelen; därför frälste han dem genom Jerobeam, Joas'
son.
28. Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om allt vad han gjorde och
om hans bedrifter och hans krig, så ock om huru han åt Israel
återvann den del av Damaskus och Hamat, som en gång hade
tillhört Juda, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
>2 Sam. 8,6.
29. Och Jerobeam gick till vila hos sina fäder, Israels
konungar. Och hans son Sakarja blev konung efter honom.
>2 Kon. 15,8.
Andra Konungaboken, 15 Kapitlet
Asarja (Ussia) konung i Juda; hans
spetälska. Sakarja konung i Israel;
dödad av Sallum genom en
sammansvärjning. Sallum konung i Israel;
dödad av Menahem. Menahem konung i
Israel; Puls infall i Israel. Pekaja
konung i Israel; dödad av Peka genom en
sammansvärjning. Peka konung i Israel;
Tiglat-Pilesers infall i Israel; Peka
dödad av Hosea genom en sammansvärjning.
Jotam konung i Juda.
1. I Jerobeams, Israels konungs, tjugusjunde regeringsår blev
Asarja, Amasjas son, konung i Juda.
>2 Kon. 14,21.
2. Han var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade
femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekolja, från
Jerusalem.
>2 Krön. 26,3 f.
3. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
>2 Kon. 14,3 f.
4. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
5. Men HERREN hemsökte konungen, så att han blev spetälsk för hela
sitt liv; och han bodde sedan i ett särskilt hus. Jotam,
konungens son, förestod då hans hus och dömde folket i landet.
>3 Mos. 13,46.
6. Vad nu mer är att säga om Asarja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
7. Och Asarja gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder i Davids stad. Och hans son Jotam blev konung
efter honom.
8. I Asarjas, Juda konungs, trettioåttonde regeringsår blev
Sakarja, Jerobeams son, konung över Israel i Samaria och
regerade i sex månader.
>2 Kon. 14,29.
9. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fäder hade
gjort; han avstod icke från de Jerobeams, Nebats sons, synder
genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
10. Och Sallum, Jabes' son, anstiftade en sammansvärjning mot honom
och slog honom till döds i folkets åsyn, och blev så konung i
hans ställe
11. Vad nu mer är att säga om Sakarja, det finnes upptecknat i
Israels konungars krönika.
12. Så, uppfylldes det ord som HERREN, hade talat till Jehu, när han
sade: »Dina söner till fjärde led skola sitta på Israels tron.»
Det skedde så.
>2 Kon. 10,30.
13. Sallum, Jabes' son, blev konung i Ussias, Juda konungs,
trettionionde regeringsår, och han regerade en månads tid i
Samaria.
14. Men då drog Menahem, Gadis son, upp från Tirsa och kom till
Samaria och slog Sallum, Jabes' son, till döds i Samaria, och
blev så konung i hans ställe
15. Vad nu mer är att säga om Sallum och om den sammansvärjning han
anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
16. Vid den tiden förhärjade Menahem Tifsa med allt vad därinne var,
så ock hela dess område, från Tirsa; ty staden hade icke öppnat
portarna, därför härjade han den, och alla dess havande kvinnor
lät han upprista.
17. I Asarjas, Juda konungs, trettionionde regeringsår blev Menahem,
Gadis son, konung över Israel och regerade i tio år, i Samaria.
18. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke, så länge
han levde, från de Jerobeams Nebats sons, synder genom vilka
denne hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
19. Och Pul, konungen i Assyrien, föll in i landet; då gav Menahem
åt Pul tusen talenter silver, för att han skulle understödja
honom och befästa konungadömet i hans hand.
>1 Krön. 5,26.
20. Och de penningar som Menahem skulle giva åt konungen i Assyrien
tog han ut genom att lägga skatt på alla rika män i Israel, en
skatt av femtio siklar silver på var och en. Så vände då
konungen i Assyrien tillbaka och stannade icke där i landet.
>2 Kon. 23,35.
21. Vad nu mer är att säga om Menahem och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
22. Och Menahem gick till vila hos sina fäder. Och hans son Pekaja
blev konung efter honom.
23. I Asarjas, Juda konungs, femtionde regeringsår blev Pekaja,
Menahems son, konung över Israel i Samaria och regerade i två
år.
24. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från de
Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
25. Och Peka, Remaljas son, hans livkämpe, anstiftade en
sammansvärjning mot honom och dräpte honom i Samaria, i
konungshusets palatsbyggnad, han tillika med Argob och Arje;
därvid hade han med sig femtio gileaditer. Så dödade han honom
och blev konung i hans ställe.
26. Vad nu mer är att säga om Pekaja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
27. I Asarjas, Juda konungs, femtioandra regeringsår blev Peka,
Remaljas son, konung över Israel i Samaria och regerade i tjugu
år.
28. Han gjorde vad ont var i HERRENS Ögon; han avstod icke från de
Jerobeams; Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
29. I Pekas, Israels konungs, tid kom Tiglat-Pileser, konungen i
Assyrien, och intog Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedes, Hasor,
Gilead och Galileen, hela Naftali land, och förde folket bort
till Assyrien.
>1 Kon. 15,20.
30. Och Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvärjning mot Peka,
Remaljas son, och slog honom till döds och blev så konung i hans
ställe, i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår.
>2 Kon. 17,1.
31. Vad nu mer är att säga om Peka och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Krön. 28,6.
32. I Pekas, Remaljas sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
Jotam, Ussias son, konung i Juda.
>2 Krön. 27,1 f.
33. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
34. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon; han gjorde alldeles
såsom hans fader Ussia hade gjort.
35. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna. Han byggde
Övre porten till HERRENS hus.
36. Vad nu mer är att säga om Jotam, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika.
37. Vid den tiden begynte HERREN att låta Juda hemsökas av Resin,
konungen i Aram, och av Peka, Remaljas son.
>2 Kon. 16,5. Jes. 7,1.
38. Och Jotam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Ahas blev
konung efter honom.
Andra Konungaboken, 16 Kapitlet
Ahas konung i Juda. Resins och Pekas tåg
mot Jerusalem och Ahas' förbund med
Tiglat-Pileser. Ahas' nya altare och
olagliga offer; hans övriga
försyndelser.
1. I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams
son, konung i Juda.
>2 Krön. 28,1 f.
2. Tjugu år gammal var Ahas, när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS,
sin Guds, ögon, såsom hans fader David,
3. utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock sin son
gå genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN
hade fördrivit för Israels barn.
>3 Mos. 18,21. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 8,18.
4. Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.
5. På den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas
son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de
inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.
>2 Kon. 15,37. Jes. 7,1
6. Vid samma tid återvann Resin, konungen i Aram, Elat åt Aram och
jagade Juda män bort ifrån Elot. Därefter kommo araméerna till
Elat och bosatte sig där, och där bo de ännu i dag.
>1 Kon. 9,26. 2 Kon. 14,22.
7. Men Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, konungen i
Assyrien, och lät säga: »Jag är din tjänare och din son. Drag
hitupp och fräls mig från Arams konung och från Israels konung,
ty de hava överfallit mig.»
8. Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i
konungshusets skattkamrar, och sände det såsom skänk till
konungen i Assyrien.
>1 Kon. 15,18 f. 2 Kon. 12,18. 18,15.
9. Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien
drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till
Kir och dödade Resin.
>Am. 1,5.
10. Sedan for konung Ahas till Damaskus för att där möta
Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien. Och när konung Ahas fick se
altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av
altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det
var gjort.
11. Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift
som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde
prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka
från Damaskus.
12. När så konungen efter sin hemkomst från Damaskus fick se
altaret, trädde han fram till altaret och steg upp till det.
13. Därefter förbrände han sitt brännoffer och sitt spisoffer och
utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han
offrade stänkte han på altaret.
14. Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han
undan från husets framsida, från platsen mellan det nya altaret
och HERRENS hus, och ställde det på norra sidan om detta altare.
>2 Krön 4,1.
15. Och konung Ahas bjöd prästen Uria och sade: »På det stora
altaret skall du förbränna morgonens brännoffer och aftonens
spisoffer, ävensom konungens brännoffer jämte hans spisoffer,
så ock brännoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i
landet; och allt blodet, såväl av brännoffer som av slaktoffer,
skall du stänka därpå. Men vad Jag skall göra med kopparaltaret,
det vill jag närmare betänka.»
16. Och prästen Uria gjorde alldeles såsom konung Ahas bjöd honom.
17. Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna på bäckenställen och tog
bort bäckenet från dem; och havet lyfte han ned från
kopparoxarna som stodo därunder och ställde det på ett stengolv.
>1 Kon. 7,27 f.
18. Och den täckta sabbatsgången som man hade byggt vid huset, så
ock konungens yttre ingångsväg, förlade han inom HERRENS hus,
för den assyriske konungens skull.
19. Vad nu mer är att säga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika.
20. Och Ahab gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
>2 Kon. 18,1.
Andra Konungaboken, 17 Kapitlet
Israels rikes undergång genom
assyrierna. Samariterna och deras
blandade gudsdyrkan.
1. I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son,
konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
>2 Kon. 15,30.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de
israelitiska konungar som hade varit före honom
3. Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea
måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
4. Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade
stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i
Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till
konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom
och hålla honom bunden i fängelse.
5. Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog
upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
>2 Kon. 18,9 f.
6. I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria
och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och
vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer.
7. Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade
fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske
konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
>3 Mos.18,3.
8. De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade
fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels
konungar hade uppgjort.
>1 Kon. 14,24. 2 Kon. 16,3.
9. Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin
Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter,
vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
10. De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och
under alla gröna träd.
>2 Kon. 16,4.
11. Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk
som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting,
så att de förtörnade HERREN.
12. De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt
till dem: »I skolen icke göra så.
>2 Mos. 20,2 f. 23,12, 24. 5 Mos 5,7 f.
13. Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina
profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och
hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav
edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina
tjänare profeterna.»
>1 Sam. 9,9.
14. Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder,
vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
>2 Mos. 34,9. 5 Mos. 31,27. Mal. 3,6.
15. De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit
med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och
följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet,
likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade
förbjudit dem att göra såsom dessa.
>3 Mos. 18,3, 24. Rom. 1,21 f.
16. De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna
beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo
himmelens hela härskara och tjänade Baal.
>2 Mos. 32,4, 8. 1 Kon. 12,28 f. 16,31 f.
17. Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade
sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad
ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.
>3 Mos. 18,21. 20,3 f. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 16,3.
18. Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem
från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda
stam allena.
>1 Kon. 14,15 f, Hos. 1,6.
19. Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade
efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
>2 Kon. 8,18.
20. Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav
dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån
sitt ansikte.
>Dom. 2,14.
21. Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort
Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till
att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
>1 Kon. 12,16 f., 20, 28 f.
22. Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade
gjort; de avstodo icke från dem.
23. Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har
hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel;
bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.
>5 Mos. 28,36 f., 63 f. Am. 5,27.
24. Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava,
Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i
Israels barns ställe. Så togo då dessa Samarien i besittning och
bosatte sig i dess städer.
25. Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke
fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde
förödelse bland dem.
>3 Mos. 26,21 f.
26. Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De
folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens
städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han
sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke
veta huru landets Gud skall dyrkas.»
27. Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster
som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och
bosätta sig där. Och må han lära dem huru landets Gud skall
dyrkas.»
28. Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien
och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta
HERREN.
29. Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de
offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig,
i de städer där det bodde.
30. Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut
gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en
Asima;
31. aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna
brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek,
Sefarvaims gudar.
32. Men de fruktade också HERREN. Och de gjorde män ur sin egen
krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i
offerhöjdshusen.
>1 Kon. 12,31.
33. Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina
egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört
bort dem.
34. Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra
icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter
den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt
vilken han gav namnet Israel.
>1 Mos. 32,28. 35,10. 1 Kon. 18,31.
35. Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I
skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller
tjäna dem eller offra åt dem.
>2 Mos. 23,13. Dom. 6,10.
36. Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor
makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I
tillbedja och åt honom skolen I offra.
37. Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har
föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I
skolen icke frukta andra gudar.
38. Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I
skolen icke frukta andra gudar.
39. Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda
eder ur alla edra fienders hand.»
40. Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
41. Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina
beläten. Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag
såsom deras fäder gjorde.
Andra Konungaboken, 18 Kapitlet
Hiskia konung i Juda. Sanheribs tåg mot
Jerusalem. Rab-Sakes tal.
1. I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev
Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.
>2 Kon. 16,20. 2 Krön. 28,27. 29,1 f.
2. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sakarjas
dotter.
3. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.
4. Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned
Aseran. Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty
ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt
denne. Man kallade honom Nehustan.
>2 Mos. 34,13. 4 Mos. 21,9. 5 Mos. 7,5. 2 Krön. 31,1.
5. På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom
lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem
som hade varit före honom.
>2 Kon. 23,25.
6. Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll
hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.
>5 Mos. 10,20. 11,22 f. Ps. 119,51, 102.
7. Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad
han företog sig. Han avföll från konungen i Assyrien och
upphörde att vara honom underdånig.
>Jos. 1,7. 1 Sam. 18,14. 2 Kon. 16,7 f.
8. Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med
dess område, såväl väktartorn som befästa städer.
9. I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons,
Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i
Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.
>2 Kon. 17,5 f.
10. Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår;
under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde
regeringsår, blev Samaria intaget.
11. Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och
förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och
till Mediens städer --
12. detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan
överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade
bjudit; de ville varken höra eller göra det.
13. Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib,
konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda
och intog dem.
>2 Krön. 32,1 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,18 f.
14. Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och
lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred.
Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i
Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter
silver och trettio talenter guld.
15. Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och
i konungshusets skattkamrar.
>1 Kon. 15,18. 2 Kon. 12,18. 16,8.
16. Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till
HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia,
Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen
i Assyrien.
17. Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris
och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i
Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när
de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre
dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
>Jes. 7,3.
18. Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo
överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och
kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.
>Jes. 22,20 f.
19. Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
förtröstan som du nu har hängivit dig åt?
20. Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och
hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du
har satt dig upp mot mig?
21. Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se,
när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och
genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för
alla som förtrösta på honom.
>Hes. 29,6 f.
22. Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?
23. Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
dem.
24. Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till
Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!
25. Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta
ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt
till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»
26. Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake:
»Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket,
och tala icke med oss på judiska inför folket som står på
muren.»
27. Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig
som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke
fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola
nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
28. Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den
assyriske konungens, ord.
29. Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
icke rädda eder ur min hand
30. Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och
denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens
hand.'
>2 Kon. 19,10.
31. Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp
i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och
en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en
ur sin brunn,
32. till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få
leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda
eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'
33. Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt
land ur den assyriske konungens hand?
>2 Kon. 19,12 f. Jes. 10,10 f.
34. Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och
Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
35. Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land
ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem
ur min hand?»
36. Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade
så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
37. Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.
>1 Mos. 37,29, 34. 2 Sam. 1,11. Matt. 26,65.
Andra Konungaboken, 19 Kapitlet
Jesajas profetia mot assyrierna.
Sanheribs fall.
1. Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
>Jes. 37,1 f.
2. Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
Jesaja, Amos' son.
3. Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till
födseln, men kraft att föda finnes icke.
>Hos 13,13.
4. Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med
vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att
smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa
ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för
den kvarleva som ännu finnes.»
>2 Kon. 18,28 f.
5. När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
6. sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med
vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
7. Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på
grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till
sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
land.
8. Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade
brutit upp från Lakis.
9. Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien,
att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han
åter sändebud till Hiskia och sade:
10. »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
hand.'
>2 Kon. 18,30 f.
11. Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle
nu bliva räddad!
12. Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
13. Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»
14. När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick
han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
HERRENS ansikte.
15. Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels
Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder
över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.
>1 Sam. 4,4. Ps. 80,2. 99,1.
16. HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den
levande Guden.
17. Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken
och deras land.
18. Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
de förgöra dem.
>Ps. 115,4. 135,15 f.
19. Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»
20. Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så
säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående
Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.
21. Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom:
Hon föraktar dig och bespottar dig,
jungfrun dottern Sion;
hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.
22. vem har du smädat och hädat,
och mot vem har du upphävt din röst?
Alltför högt har du upplyft dina ögon --
Ja, mot Israels Helige.
23. Genom dina sändebud smädade du Herren,
när du sade: 'Med mina många vagnar
drog jag upp på bergens höjder,
längst upp på Libanon;
jag högg ned dess höga cedrar
och väldiga cypresser;
jag trängde fram till dess innersta gömslen,
dess frodigaste skog;
24. jag grävde brunnar och drack ut
främmande vatten,
och med min fot uttorkade jag
alla Egyptens strömmar.'
25. Har du icke hört att jag för länge sedan
beredde detta?
Av ålder bestämde jag ju så;
och nu har jag fört det fram:
du fick makt att ödelägga befästa städer
till grusade stenhopar.
26. Deras invånare blevo maktlösa,
de förfärades och stodo med skam.
Det gick dem såsom gräset på marken
och gröna örter,
såsom det som växer på taken,
och säd som förbrännes,
förrän strået har vuxit upp.
>Ps. 129,6.
27. Om du sitter eller går ut
eller går in, så vet jag det,
och huru du rasar mot mig.
>Ps. 139,2
28. Men då du nu så rasar mot mig,
och då ditt övermod har nått till mina öron,
skall jag sätta min krok i din näsa
och mitt betsel i din mun
och föra dig tillbaka samma väg
som du har kommit på.
>Hes. 29,4. 38,4.
29. Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad
som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det
tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och
äta deras frukt.
>3 Mos. 25,5.
30. Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
31. Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
Sions berg. HERRENS nitälskan skall göra detta.
32. Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:
Han skall icke komma in i denna stad
och icke skjuta någon pil ditin;
han skall icke mot den föra fram någon sköld
eller kasta upp någon vall mot den.
33. Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
34. Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
för min och min tjänare Davids skull.»
>2 Kon. 20,6.
35. Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas
läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida
följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där
överallt
>2 Krön. 32,20 f. Syr. 48,21. 1 Mack. 7,41. 2 Mack. 8,19.
36. Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
och han stannade sedan i Nineve.
37. Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa
undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung
efter honom.
>Tob. 1,21.
Andra Konungaboken, 20 Kapitlet
Hiskias sjukdom. Sändebuden från Babel.
Hiskias död.
1. Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
>2 Krön. 32,24 f. Jes. 38,1 f.
2. Då vände han sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN och
sade:
3. »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet
och med hängivet hjärta och gjort vad gott är i dina ögon.» Och
Hiskia grät bitterligen.
4. Men innan Jesaja hade hunnit ut ur den inre staden, kom HERRENS
ord till honom; han sade:
5. »Vänd om och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger
HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett
dina tårar. Se, jag vill göra dig frisk; i övermorgon skall du
få gå upp i HERRENS hus.
6. Och jag skall föröka din livstid med femton år; jag skall ock
rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand. Ja,
jag skall beskärma denna stad, för min skull och för min tjänare
Davids skull.
>2 Kon. 19,34.
7. Och Jesaja sade: »Hämten hit en fikonkaka.» Då hämtade man en
sådan och lade den på bulnaden. Och han tillfrisknade.
8. Och Hiskia sade till Jesaja: »Vad för ett tecken gives mig
därpå att HERREN skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon
får gå upp i HERRENS hus?»
9. Jesaja svarade: »Detta skall för dig vara tecknet från HERREN
därpå att HERREN skall göra vad han har lovat: skuggan har gått
tio steg framåt; skall den nu gå tio steg tillbaka?»
10. Hiskia sade: »Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg
framåt. Nej, låt skuggan gå tio steg tillbaka.»
11. Då ropade profeten Jesaja till HERREN, och han lät skuggan på
Ahas' solvisare gå tillbaka de tio steg som den redan hade lagt
till rygga.
>Syr. 48,23.
12. Vid samma tid sände Berodak-Baladan, Baladans son, konungen i
Babel, brev och skänker till Hiskia, ty han hade sport att
Hiskia hade varit sjuk.
>Jes. 39,1 f.
13. Och när Hiskia hade hört på dem, visade han dem hela sitt
förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
sina dyrbara oljor, och hela sitt tyghus och allt vad som fanns
i hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i
hans ägo, som han icke visade dem.
14. Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
»Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
Hiskia svarade: »De hava kommit ifrån fjärran land, ifrån
Babel.»
15. Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade:
»Allt som är i mitt hus hava de sett; intet finnes i mina
skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
16. Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERRENS ord:
17. Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus, och som
dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
>2 Kon. 24,13 f.
18. Och söner till dig, de som skola utgå av dig, och som du skall
föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
babyloniske konungens palats.»
>Dan. 1,3 f.
19. Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord som du har
talat.» Och han sade ytterligare: »Ja, om nu blott frid och
trygghet få råda i min tid.»
20. Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter,
och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde
vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars
krönika.
>Syr. 48,17.
21. Och Hiskia gick till vila hos sina fäder. Och hans son Manasse
blev konung efter honom.
Andra Konungaboken, 21 Kapitlet
Manasse konung i Juda. Profetiskt ord om
Juda rikes undergång. Amon konung i
Juda.
1. Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.
>2 Krön. 33,1 f.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3. Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom
Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade
himmelens hela härskara.
>1 Kon. 16,33. 2 Kon. 18,4.
4. Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
>5 Mos. 12,5. 1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Krön. 7,12.
5. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
6. Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och
svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde
mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade
honom.
>3 Mos. 18,21. 19,26. 20,2, 27. 5 Mos. 18,10 f. 1 Sam. 28,9. Jer 32,35.
7. Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om
vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
>2 Sam. 7,10, 13. Ps. 132,13.
8. Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det
land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och
göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag
som min tjänare Mose har givit dem.»
9. Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att
de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för
Israels barn.
10. Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
11. »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser
och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom
hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit
också Juda att synda,
>Jer. 15,4.
12. därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en
sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall
genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
>1 Sam. 3,11. Jer. 19,3.
13. Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre[1] som jag
brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs
hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett
fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
>2 Kon. 10,11, 17. 17,6, 23. Jes. 34,11. Klag. 2,8.
14. Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i
deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte
för alla sina fiender --
15. detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och
beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut
ur Egypten ända till denna dag.'»
16. Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet,
att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den
andra -- detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom
Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.
>2 Kon. 24,3 f.
17. Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så
ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
18. Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon
blev konung efter honom.
19. Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem. Hans moder hette Mesullemet, Harus'
dotter, från Jotba.
20. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort.
21. Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat,
och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade
tjänat.
22. Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på
HERRENS väg.
23. Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen
hemma i hans hus.
24. Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
25. Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Och man begrov honom i
hans grav i Ussas trädgård. Och hans son Josia blev konung efter
honom.
[1] Se Mätsnöre i Ordförkl.
Andra Konungaboken, 22 Kapitlet
Josia konung i Juda. Anordningar för att
sätta templet i stånd. Lagboken funnen
av översteprästen Hilkia. Profetissan
Huldas svar till konungen.
1. Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas
dotter, från Boskat.
>2 Krön. 34,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på
sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller
till vänster.
>Syr. 49,1 f.
3. I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren
Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus
och sade:
4. »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i
ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan
de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid
tröskeln.
>2 Kon. 12,4 f.
5. Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de
män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är
förfallet på huset,
6. nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock
till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i
stånd.
7. Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de
penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på
heder och tro.»
8. Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har
funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan,
och han läste den.
>5 Mos. 31,24 f.
9. Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin
berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut
de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de
män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»
10. Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den
för konungen.
11. När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.
12. Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och
Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens
tjänare, och sade:
13. »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela
Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit
funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss,
därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord
och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.
14. Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne.
15. Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
16. Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som
Juda konung har läst --
17. detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
18. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,
19. angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev
bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag
har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de
skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man
nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina
kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig,
säger HERREN.
20. Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och
de vände till baka till konungen med detta svar.
Andra Konungaboken, 23 Kapitlet
Josias reformation. Hans död vid
Megiddo. Joahas och Jojakim konungar i
Juda.
1. Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de
äldste i Juda och Jerusalem.
>2 Krön. 34,29 f.
2. Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla
Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och
profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den
störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i
förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus
>2 Kon. 22,8.
3. Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt
hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem
som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i
förbundet.
>Jos. 24,25 f. 2 Kon. 11,14.
4. Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst
under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de
skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro
gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och
han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men
askan efter dem lät han föra till Betel.
>2 Kon. 21,7.
5. Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade
tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer
och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt
Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens
hela härskara.
>2 Kon. 21,3.
6. Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför
Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons
dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den
allmänna begravningsplatsen.
>2 Krön. 34,4.
7. Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus,
dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
>1 Kon. 14,24.
8. Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och
orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från
Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid
stadsportarna, både den som låg vid ingången till
stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när
man gick in genom stadsporten.
>Jer. 11,13.
9. Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS
altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland
sina bröder.
>Hes. 44,10 f.
10. Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle
låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.
>3 Mos. 18,21. Jer. 7,31.
11. Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt
solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus,
vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar
brände han upp i eld.
12. Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade
låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de
båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan
skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons
dal.
>2 Kon. 21,5. 2 Krön. 30,14. Jer. 19,13. Sef. 1,5.
13. Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets
berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte,
sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom,
Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.
>4 Mos. 21,29. 1 Kon. 11,5, 7.
14. Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där
de hade stått fyllde han med människoben.
>2 Mos. 34,13. 5 Mos. 7,5.
15. Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son,
hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare
med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp
offerhöjden[1] och stötte sönder den till stoft och brände
tillika upp Aseran.
>1 Kon. 12,28 f. 13,2, 32.
16. När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på
berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och
brände upp dem på altaret och orenade det så -- i enlighet med
det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som
förkunnade att detta skulle ske.
>2 Krön. 34,5.
17. Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?»
Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som
kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske,
som du nu har gjort.»
>1 Kon. 13,29 f.
18. Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så
lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet
som hade kommit dit från Samarien.
>1 Kon. 13,11 f.
19. Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens
städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de
hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles
på samma sätt som han hade gjort i Betel.
20. Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på
altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han
tillbaka till Jerusalem.
>1 Kon. 18,40.
21. Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder
Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»
>2 Mos. 12,3 f. 5 Mos. 16,2 f. 2 Krön. 35,1 f.
22. Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då
domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda
konungars hela tid.
23. Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan
HERRENS påskhögtid i Jerusalem.
24. Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen,
husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som
voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle
upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som
prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.
>3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f. Jes. 8,19.
25. Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av
allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade
vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter
honom uppstod ej heller någon som var honom lik.
>2 Kon. 18,5.
26. Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu
hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed
Manasse hade förtörnat honom.
>2 Kon. 21,2 f.
27. Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt
ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill
förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det
hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»
>1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Kon 24,3 f.
28. Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
29. I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen
i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom,
men blev dödad av honom vid Megiddo, under första
sammandrabbningen.
>2 Krön. 35,20 f. Jer. 46,2.
30. Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån
Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket
i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom
till konung efter hans fader.
>2 Krön. 36,1 f. Jer. 22,11 f.
31. Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal,
Jeremias dotter, från Libna.
>2 Kon. 24,18.
32. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
33. Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land
och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade
landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent
guld.
34. Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans
fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men
Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog
där.
35. Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han
måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar
enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i
landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för
att sedan utbetalas åt Farao Neko.
>2 Kon. 15,20.
36. Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas
dotter, från Ruma.
37. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
[1] Se Höjd i Ordförkl.
Andra Konungaboken, 24 Kapitlet
Jojakims fall. Jojakin och Sidkia
konungar i Juda.
1. I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och
Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan
avföll han från honom.
>2 Krön. 36,6 f.
2. Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas
och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att
förgöra det -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat
genom sina tjänare profeterna.
>2 Kon. 20,17. 22,15 f. Jer. 13,9 f.
3. Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att
han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade
begått och för allt vad denne hade förövat,
>2 Kon. 21,11 f. 23,27. Jer. 15,4.
4. jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde
Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.
>2 Kon. 21,16.
5. Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
6. Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin
blev konung efter honom.
7. Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»
8. Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta,
Elnatans dotter, från Jerusalem.
>2 Krön. 36,9 f.
9. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader
hade gjort.
10. På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars
tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.
11. Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans
tjänare belägrade den.
12. Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin
moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och
konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde
regeringsår.
13. Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och
skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla
gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för
HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.
>2 Kon. 20,17. Jes. 30,6.
14. Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän
och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla
timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av
folket i landet.
>1 Sam. 13,19.
15. Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens
moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i
landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,
>Jer. 22,26.
16. så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och
smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga
män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap
till Babel.
>Jer. 52,28 f.
17. Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung
i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.
>Jer. 37,1 f.
18. Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
dotter, från Libna.
>2 Kon. 23,31. 1 Krön. 3,15. 2 Krön. 36,11 f. Jer. 52,1 f.
19. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
hade gjort.
20. Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.
Andra Konungaboken, 25 Kapitlet
Jerusalems förstöring genom
Nebukadnessar och Juda rikes undergång.
Gedalja. Jojakins benådning.
Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
1. Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen
i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här
till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur
runt omkring det.
>2 Krön. 36,17 f. Jer. 39,1 f. 52,4 f.
2. Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
elfte regeringsår.
3. Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden,
att mängden av folket icke hade något att äta.
4. Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten
genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den
kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden;
och folket tog vägen åt Hedmarken till.
5. Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på
Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och
skingrat sig.
6. Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.
7. Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia
själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
8. I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den
babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom
den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för
drabanterna, till Jerusalem.
9. Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i
Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
eld.
10. Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av
kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,
11. och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den
övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
bort i fångenskap.
12. Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna
några kvar till vingårdsmän och åkermän.
>2 Kon. 24,14.
13. Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till
Babel.
>1 Kon. 7,15 f., 23 f., 27 f. Jer. 27,19 f.
14. Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl
som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
15. Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och
offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.
>1 Kon. 7,50.
16. Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och
bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så
kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
17. Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett
pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och
ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt
omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den
andra pelaren, över nätverket.
>2 Krön. 3,15 f.
18. Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
vid tröskeln,
19. och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades
i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade
utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
av landets folk, som påträffades i staden --
20. dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
till den babyloniske konungen i Ribla.
21. Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
blev Juda bortfört från sitt land.
22. Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som
Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han
Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.
>Jer. 40,5 f.
23. När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att
konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till
Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas
son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja,
maakatitens son, med sina män.
24. Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem:
»Frukten icke för kaldéernas tjänare. Stannen kvar i landet,
och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»
25. Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de
slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos
honom i Mispa.
>Jer. 41,1 f.
26. Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste,
tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de
fruktade för kaldéerna.
27. Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde
dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år
han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade
honom ur fängelset;
28. Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen
bland de konungar som voro hos honom i Babel.
29. Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord,
så länge han levde.
30. Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för
var dag, så länge han levde.
Första Krönikeboken, 1 Kapitlet
Adams, Noas, Sems, Abrahams och Esaus
söner. Edoms konungar.
1. Adam, Set, Enos,
>1 Mos 5,3 f.
2. Kenan, Mahalalel, Jered,
3. Hanok, Metusela, Lemek,
4. Noa, Sem, Ham och Jafet.
>1 Mos. 9,18.
5. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
>1 Mos. 10,2 f.
6. Gomers söner voro Askenas, Difat och Togarma.
7. Javans söner voro Elisa och Tarsisa, kittéerna och rodanéerna.
8. Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.
9. Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.
10. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
11. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
12. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
13. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
14. så ock jebuséerna, amoréerna och girgaséerna,
15. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
16. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.
17. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram, så ock Us,
Hul, Geter och Mesek.
18. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
19. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg[1], ty i hans
tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan.
20. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
21. Hadoram, Usal, Dikla,
22. Ebal, Abimael, Saba,
23. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
24. Sem, Arpaksad, Sela,
>1 Mos. 11,10 f.
25. Eber, Peleg, Regu,
26. Serug, Nahor, Tera,
27. Abram, det är Abraham
>1 Mos. 17,11.
28. Abrahams söner voro Isak och Ismael.
>1 Mos. 16,15. 21,2 f.
29. Detta är deras släkttavla: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare
Kedar, Adbeel och Mibsam,
>1 Mos. 25,13 f.
30. Misma och Duma, Massa, Hadad och Tema,
31. Jetur, Nafis och Kedma. Dessa voro Ismaels söner.
32. Och de söner som Ketura, Abrahams bihustru, födde voro Simran,
Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. Joksans söner voro Saba
och Dedan.
>1 Mos. 25,2 f.
33. Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
34. Och Abraham födde Isak. Isaks söner voro Esau och Israel.
>1 Mos. 25,19 f.
35. Esaus söner voro Elifas, Reguel, Jeus, Jaelam och Kora.
>1 Mos. 36,1 f.
36. Elifas' söner voro Teman och Omar, Sefi och Gaetam, Kenas, Timna
och Amalek
37. Reguels söner voro Nahat, Sera, Samma och Missa.
38. Men Seirs söner voro Lotan, Sobal, Sibeon, Ana, Dison, Eser och
Disan.
39. Lotans söner voro Hori och Homam; och Lotans syster var Timna.
40. Sobals söner voro Aljan, Manahat och Ebal, Sefi och Onam. Och
Sibeons söner voro Aja och Ana.
41. Anas söner voro Dison. Och Disons söner voro Hamran, Esban,
Jitran och Keran.
42. Esers söner voro Bilhan, Saavan, Jaakan. Disans söner voro Us
och Aran.
43. Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där: Bela, Beors son, och
hans stad hette Dinhaba.
44. När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
45. När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
46. När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
47. När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
48. När Samla dog, blev Saul, från Rehobot vid floden, konung efter
honom.
49. När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom
50. När Baal-Hanan dog, blev Hadad konung efter honom; och hans stad
hette Pagi, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred,
var dotter till Me-Sahab.
51. Men när Hadad hade dött, voro dessa Edoms stamfurstar: fursten
Timna, fursten Alja, fursten Jetet,
52. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
53. fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
54. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar.
[1] D. ä. delning.
Första Krönikeboken, 2 Kapitlet
Jakobs, Judas, Hesrons och Kalebs söner.
1. Dessa voro Israels söner: Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar
och Sebulon,
>1 Mos. 29,32 f. 30,3 f. 35,22 f. 46,8 f.
2. Dan, Josef och Benjamin, Naftali, Gad och Aser.
3. Judas söner voro Er, Onan och Sela; dessa tre föddes åt honom av
Suas dotter, kananeiskan. Men Er, Judas förstfödde, misshagade
HERREN; därför dödade han honom.
>1 Mos. 38,2 f.
4. Och Tamar, hans sonhustru, födde åt honom Peres och Sera, så att
Judas söner voro tillsammans fem.
>1 Mos. 38,27 f.
5. Peres' söner voro Hesron och Hamul.
>Rut. 4,18 f. Matt. 1,3 f.
6. Seras söner voro Simri, Etan, Heman, Kalkol och Dara,
tillsammans fem.
7. Men Karmis söner voro Akar, som drog olycka över Israel, när han
trolöst förgrep sig på det tillspillogivna.
>Jos. 7,1 f.
8. Och Etans söner voro Asarja.
9. Och de söner som föddes åt Hesron voro Jerameel, Ram och
Kelubai.
10. Och Ram födde Amminadab, och Amminadab födde Naheson, hövding
för Juda barn.
>4 Mos. 1,7.
11. Naheson födde Salma, och Salma födde Boas.
12. Boas födde Obed, och Obed födde Isai.
13. Isai födde Eliab, som var hans förstfödde, Abinadab, den andre,
och Simea, den tredje,
>1 Sam. 16,6 f. 17,12 f. 2 Sam. 13,3.
14. Netanel, den fjärde, Raddai, den femte,
15. Osem, den sjätte, David, den sjunde.
16. Och deras systrar voro Seruja och Abigail. Och Serujas söner
voro Absai, Joab och Asael, tillsammans tre.
>1 Sam. 26,6. 2 Sam. 2,18.
17. Och Abigail födde Amasa, och Amasas fader var ismaeliten Jeter.
>2 Sam. 17,26.
18. Och Kaleb, Hesrons son, födde ett barn av kvinnkön, Asuba,
därtill ock Jeriot; och dessa voro henne söner: Jeser, Sobab och
Ardon.
19. Och när Asuba dog, tog Kaleb Efrat till hustru åt sig, och hon
födde åt honom Hur.
>1 Krön. 4,4.
20. Och Hur födde Uri, och Uri födde Besalel.
>2 Mos. 31,2.
21. Därefter gick Hesron in till Makirs, Gileads faders, dotter;
henne tog han till hustru, när han var sextio år gammal. Och hon
födde åt honom Segub.
22. Och Segub födde Jair; denne hade tjugutre städer i Gileads land.
>Dom. 10,3 f.
23. Men gesuréerna och araméerna togo ifrån dem Jairs byar jämte
Kenat med underlydande orter, sextio städer. Alla dessa voro
söner till Makir, Gileads fader.
>4 Mos. 32,41 f.
24. Och sedan Hesron hade dött i Kaleb-Efrata, födde Hesrons hustru
Abia åt honom Ashur, Tekoas fader.
25. Och Jerameels, Hesrons förstföddes, söner voro Ram, den
förstfödde, vidare Buna, Oren och Osem samt Ahia.
26. Men Jerameel hade en annan hustru som hette Atara; hon var moder
till Onam.
27. Och Rams, Jerameels förstföddes, söner voro Maas, Jamin och
Eker.
28. Onams söner voro Sammai och Jada; och Sammais söner voro Nadab
och Abisur.
29. Och Abisurs hustru hette Abihail; hon födde åt honom Aban och
Molid.
30. Nadabs söner voro Seled och Appaim. Seled dog barnlös.
31. Men Appaims söner voro Jisei; Jiseis söner voro Sesan; Sesans
söner voro Alai.
32. Jadas, Sammais broders, söner voro Jeter och Jonatan. Jeter dog
barnlös.
33. Men Jonatans söner voro Pelet och Sasa. Dessa voro Jerameels
söner.
34. Men Sesan hade inga söner, utan allenast döttrar. Nu hade Sesan
en egyptisk tjänare som hette Jarha.
35. Och Sesan gav sin dotter till hustru åt sin tjänare Jarha, och
hon födde åt honom Attai.
36. Attai födde Natan, och Natan födde Sabad.
37. Sabad födde Eflal, och Eflal födde Obed.
38. Obed födde Jehu, och Jehu födde Asarja.
39. Asarja födde Heles, och Heles födde Eleasa.
40. Eleasa födde Sisamai, och Sisamai födde Sallum.
41. Sallum födde Jekamja, och Jekamja födde Elisama.
42. Och Kalebs, Jerameels broders, söner voro Mesa, hans förstfödde,
som var Sifs fader, och Maresas, Hebrons faders, söner.
43. Men Hebrons söner voro Kora, Tappua, Rekem och Sema.
44. Sema födde Raham, Jorkeams fader. Men Rekem födde Sammai.
45. Sammais son var Maon, och Maon var Bet-Surs fader.
46. Och Efa, Kalebs bihustru, födde Haran, Mosa och Gases; och Haran
födde Gases.
47. Och Jadais söner voro Regem, Jotam, Gesan, Pelet, Efa och Saaf.
48. Kalebs bihustru Maaka födde Seber och Tirhana.
49. Hon födde ock Saaf, Madmannas fader, Seva, Makbenas fader och
Gibeas fader. Och Kalebs dotter var Aksa.
>Jos. 15,16.
50. Dessa voro Kalebs söner: Hurs, Efratas förstföddes, son var
Sobal Kirjat-Jearims fader,
51. vidare Salma, Bet-Lehems fader, och Haref, Bet-Gaders fader.
52. Söner till Sobal, Kirjat-Jearims fader, voro Haroe och hälften
av Hammenuhot-släkten.
>1 Krön. 4,2.
53. Men Kirjat-Jearims släkter voro jeteriterna, putiterna,
sumatiterna och misraiterna. Från dem utgingo sorgatiterna och
estaoliterna.
54. Salmas söner voro Bet-Lehem och netofatiterna, Atrot-Bet-Joab,
så ock hälften av manahatiterna, sorgiterna.
55. Och de skriftlärdes släkter, deras som bodde i Jaebes, voro
tireatiterna, simeatiterna, sukatiterna. Dessa voro de kainéer
som härstammade från Hammat, fader till Rekabs släkt.
>Dom. 1,16. Jer. 35,2 f.
Första Krönikeboken, 3 Kapitlet
Davids barn. Juda konungar. Jekonjas
söner.
1. Dessa voro de söner som föddes åt David i Hebron: Amnon, den
förstfödde, av Ahinoam från Jisreel; Daniel, den andre, av
Abigail från Karmel;
>2 Sam. 3,2 f.
2. Absalom, den tredje, son till Maaka, som var dotter till Talmai,
konungen i Gesur; Adonia, den fjärde, Haggits son;
3. Sefatja, den femte, av Abital; Jitream, den sjätte, av hans
hustru Egla.
4. Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år
och sex månader. I Jerusalem åter regerade han i trettiotre år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27.
5. Och dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Simea, Sobab, Natan
och Salomo, tillsammans fyra, av Bat-Sua, Ammiels dotter;
>2 Sam. 5,14 f.
6. vidare Jibhar, Elisama, Elifelet,
7. Noga, Nefeg, Jafia,
8. Elisama, Eljada och Elifelet, tillsammans nio.
9. Detta var alla Davids söner, förutom sönerna med bihustrurna;
och Tamar var deras syster.
>2 Sam. 13,1.
10. Salomos son var Rehabeam. Hans son var Abia; hans son var Asa;
hans son var Josafat.
>1 Kon. 11,43. 14,31. Matt. 1,7 f.
11. Hans son var Joram; hans son var Ahasja; hans son var Joas.
>2 Kon. 8,16, 24. 11,2.
12. Hans son var Amasja; hans son var Asarja; hans son var Jotam.
>2 Kon. 12,21. 15,1, 7.
13. Hans son var Ahas; hans son var Hiskia; hans son var Manasse.
>2 Kon. 15,38. 16,20. 20,21.
14. Hans son var Amon; hans son var Josia.
>2 Kon. 21,18, 26.
15. Josias söner voro Johanan den förstfödde, Jojakim, den andre,
Sidkia, den tredje, Sallum, den fjärde.
>2 Kon. 23,30, 34. 24,17.
16. Jojakims söner voro hans son Jekonja och dennes son Sidkia.
17. Jekonjas söner voro Assir och dennes son Sealtiel,
18. vidare Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hosama och Nedabja.
19. Pedajas söner voro Serubbabel och Simei. Serubbabels söner voro
Mesullam och Hananja, och deras syster var Selomit,
20. vidare Hasuba, Ohel, Berekja, Hasadja och Jusab-Hesed,
tillsammans fem.
21. Hananjas söner voro Pelatja och Jesaja, vidare Refajas söner,
Arnans söner, Obadjas söner och Sekanjas söner.
22. Sekanjas söner voro Semaja, Semajas söner voro Hattus, Jigeal,
Baria, Nearja och Safat, tillsammans sex.
23. Nearjas söner voro Eljoenai, Hiskia och Asrikam, tillsammans
tre.
24. Eljoenais söner voro Hodauja, Eljasib, Pelaja, Ackub, Johanan,
Delaja och Anani, tillsammans sju.
Första Krönikeboken, 4 Kapitlet
Tillägg till Judas släkttavla. Simeons
söner.
1. Judas söner voro Peres, Hesron, Karmi, Hur och Sobal.
>1 Mos. 38,29. 46,12. 1 Krön. 2,4.
2. Och Reaja, Sobals son, födde Jahat, och Jahat födde Ahumai och
Lahad. Dessa voro sorgatiternas släkter.
>1 Krön. 2,52 f.
3. Och dessa voro Abi-Etams söner: Jisreel, Jisma och Jidbas, och
deras syster hette Hasselelponi,
4. vidare Penuel, Gedors fader, och Eser, Husas fader. Dessa voro
söner till Hur, Efratas förstfödde, Bet-Lehems fader.
>1 Krön. 2,19
5. Och Ashur, Tekoas fader, hade två hustrur, Helea och Naara.
>1 Krön. 2,24
6. Naara födde åt honom Ahussam, Hefer, Timeni och ahastariterna.
Dessa voro Naaras söner.
7. Och Heleas söner voro Seret, Jishar och Etnan.
8. Och Kos födde Anub och Hassobeba, så ock Aharhels, Harums sons,
släkter.
9. Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit
honom namnet Jaebes, i det hon sade: »Jag har fött honom
med smärta[1].»
10. Och Jaebes åkallade Israels Gud och sade: »O att du ville
välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med
mig! O att du ville avvända vad ont är, så att jag sluppe att
känna någon smärta!» Och Gud lät det ske, som han begärde.
11. Och Kelub, Suhas broder, födde Mehir; han var Estons fader.
12. Och Eston födde Bet-Rafa, Pasea och Tehinna, Ir-Nahas'
fader. Dessa voro männen från Reka.
13. Och Kenas söner voro Otniel och Seraja. Otniels söner voro
Hatat.
>Jos. 15,17. Dom. 3,9.
14. Och Meonotai födde Ofra. Och Seraja födde Joab, fader till
Timmermansdalens släkt, ty dessa voro timmermän.
>Neh. 11,35.
15. Och Kalebs, Jefunnes sons, söner voro Iru, Ela och Naam, så ock
Elas söner och Kenas.
>4 Mos. 32,12.
16. Och Jehallelels söner voro Sif och Sifa, Tirja och Asarel.
17. Och Esras son var Jeter, vidare Mered, Efer och Jalon. Och
kvinnan blev havande och födde Mirjam, Sammai och Jisba,
Estemoas fader.
18. Och hans judiska hustru födde Jered, Gedors fader, och Heber,
Sokos fader, och Jekutiel, Sanoas fader. Men de andra voro
söner till Bitja, Faraos dotter, som Mered hade tagit till
hustru.
19. Och söner till Hodias hustru, Nahams syster, voro Kegilas fader,
garmiten, och maakatiten Estemoa.
20. Och Simons söner voro Amnon och Rinna, Ben-Hanan och Tilon.
Och Jiseis söner voro Sohet och Sohets son.
21. Söner till Sela, Judas son, voro Er, Lekas fader, och Laeda,
Maresas fader, och de släkter som tillhörde linnearbetarnas hus,
av Asbeas hus,
>1 Mos. 38,5.
22. vidare Jokim och männen i Koseba samt Joas och Saraf, som blevo
herrar över Moab, så ock Jasubi-Lehem. Men detta tillhör en
avlägsen tid.
23. Dessa voro krukmakarna och invånarna i Netaim och Gedera; de
bodde där hos konungen och voro i hans arbete.
24. Simeons söner voro Nemuel och Jamin, Jarib, Sera och Saul.
>1 Mos. 46,10.
25. Hans son var Sallum; hans son var Mibsam; hans son var Misma.
26. Mismas söner voro hans son Hammuel, dennes son Sackur och
dennes son Simei.
27. Och Simei hade sexton söner och sex döttrar; men hans bröder
hade icke många barn. Och deras släkt i sin helhet förökade sig
icke så mycket som Juda barn.
28. Och de bodde i Beer-Seba, Molada och Hasar-Sual,
>Jos. 19,1 f.
29. i Bilha, i Esem och i Tolad,
30. i Betuel, i Horma och i Siklag,
31. i Bet-Markabot, i Hasar-Susim, i Bet-Birei och i Saaraim. Dessa
voro deras städer, till dess att David blev konung.
32. Och deras byar voro Etam och Ain, Rimmon, Token och Asan -- fem
städer;
33. därtill alla deras byar, som lågo runt omkring dessa städer,
ända till Baal. Dessa voro deras boningsorter; och de hade sitt
särskilda släktregister.
34. Vidare: Mesobab, Jamlek och Josa, Amasjas son,
35. och Joel och Jehu, son till Josibja, son till Seraja, son till
Asiel,
36. och Eljoenai, Jaakoba, Jesohaja, Asaja, Adiel, Jesimiel och
Benaja,
37. så ock Sisa, son till Sifei, son till Allon, son till Jedaja, son
till Simri son till Semaja.
38. Dessa nu nämnda voro hövdingar i sina släkter, och deras
familjer utbredde sig och blevo talrika.
39. Och de drogo fram mot Gedor, ända till östra sidan av dalen, för
att söka bete för sin boskap.
40. Och de funno fett och gott bete, och landet hade utrymme nog,
och där var stilla och lugnt, ty de som förut bodde där voro
hamiter.
41. Men dessa som här hava blivit upptecknade vid namn kommo i
Hiskias, Juda konungs, tid och förstörde deras tält och slogo de
meiniter som funnos där och gåvo dem till spillo, så att de nu
icke mer äro till, och bosatte sig i deras land; ty där fanns
bete för deras boskap.
42. Och av dem, av Simeons barn, drogo fem hundra man till Seirs
bergsbygd; och Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jiseis söner,
stodo i spetsen för dem.
43. Och de slogo den sista kvarlevan av amalekiterna; sedan bosatte
de sig där och bo där ännu i dag.
[1] Hebr beóseb.
Första Krönikeboken, 5 Kapitlet
Rubens och Gads stammar och ena hälften
av Manasse stam. Deras bortförande i
fångenskapen.
1. Och Rubens söner, Israels förstföddes -- han var nämligen den
förstfödde, men därför att han oskärade sin faders bädd, blev
hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, dock
icke så, att denne skulle upptagas i släktregistret såsom den
förstfödde;
>1 Mos. 29,32. 35,22. 48,5 f. 49,4.
2. ty väl var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste
blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev dock
Josefs --
>1 Mos. 49,8 f.
3. Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi.
>1 Mos. 46,9. 2 Mos. 6,14. 4 Mos. 26,5 f.
4. Joels söner voro hans son Semaja, dennes son Gog, dennes son
Simei,
5. dennes son Mika, dennes son Reaja, dennes son Baal,
6. så ock dennes son Beera, som Tillegat-Pilneeser, konungen i
Assyrien, förde bort i fångenskap; han var hövding för
rubeniterna.
>2 Kon. 15,29.
7. Och hans bröder voro, efter sina släkter, när de upptecknades i
släktregistret efter sin ättföljd: Jegiel, huvudmannen, Sakarja
8. och Bela, son till Asas, son till Sema, son till Joel; han bodde
i Aroer, och hans boningsplatser nådde ända till Nebo och
Baal-Meon.
>4 Mos. 32,38.
9. Och österut nådde hans boningsplatser ända fram till öknen som
sträcker sig ifrån floden Frat; ty de hade stora boskapshjordar
i Gileads land.
10. Men i Sauls tid förde de krig mot hagariterna, och dessa föllo
för deras hand; då bosatte de sig i deras hyddor utefter hela
östra sidan av Gilead.
11. Och Gads barn hade sina boningsplatser gent emot dem i landet
Basan ända till Salka:
>Jos. 13,24 f.
12. Joel, huvudmannen, och Safam därnäst, och vidare Jaanai och
Safat i Basan.
13. Och deras bröder voro, efter sina familjer, Mikael, Mesullam,
Seba, Jorai, Jaekan, Sia och Eber, tillsammans sju.
14. Dessa voro söner till Abihail, son till Huri, son till Jaroa,
son till Gilead, son till Mikael, son till Jesisai, son till
Jado, son till Bus.
15. Men Ahi, son till Abdiel, son till Guni, var huvudman för deras
familjer.
16. Och de bodde i Gilead i Basan och underlydande orter, så ock på
alla Sarons utmarker, så långt de sträckte sig.
17. Alla dessa blevo upptecknade i släktregistret i Jotams, Juda
konungs, och i Jerobeams, Israels konungs, tid.
>2 Kon. 14,23. 15,7.
18. Rubens barn och gaditerna och ena hälften av Manasse stam, de av
dem, som voro krigsdugliga och buro sköld och svärd och spände
båge och voro stridskunniga, utgjorde fyrtiofyra tusen sju
hundra sextio stridbara män.
19. Och de förde krig mot hagariterna och mot Jetur, Nafis och
Nodab.
>1 Mos. 25,15. 1 Krön. 1,31.
20. Och seger beskärdes dem i striden mot dessa, så att hagariterna
och alla som voro med dem blevo givna i deras hand; ty de ropade
till Gud under striden, och han bönhörde dem, därför att de
förtröstade på honom.
21. Och såsom byte förde de bort deras boskapshjordar, femtio tusen
kameler, två hundra femtio tusen får och två tusen åsnor, så ock
ett hundra tusen människor.
22. Ty många hade fallit slagna, eftersom striden var av Gud. Sedan
bosatte de sig i deras land och bodde där ända till
fångenskapen.
>2 Kon. 17.6.
23. Halva Manasse stams barn bodde ock där i landet, från Basan ända
till Baal-Hermon och Senir och Hermons berg, och de voro
talrika.
24. Och dessa voro huvudmän för sina familjer: Efer, Jisei, Eliel,
Asriel, Jeremia, Hodauja och Jadiel, tappra stridsmän,
namnkunniga män, huvudmän för sina familjer.
25. Men de blevo otrogna mot sina fäders Gud, i det att de i trolös
avfällighet lupo efter de gudar som dyrkades av de folk där i
landet, som Gud hade förgjort för dem.
>2 Mos. 34,15 f.
26. Då uppväckte Israels Gud den assyriske konungen Puls ande och
den assyriske konungen Tillegat-Pilnesers ande och lät folket
föras bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena
hälften av Manasse stam, och lät dem komma till Hala, Habor,
Hara och Gosans ström, där de äro ännu i dag.
>2 Kon. 15,19, 29. 17,6.
Första Krönikeboken, 6 Kapitlet
Levi stam och dess bostäder.
1. Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
>1 Mos. 46,11. 2 Mos. 6,16 f. 4 Mos. 26,57 f. 1 Krön. 23,6 f
2. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.
3. Amrams barn voro Aron, Mose och Mirjam. Arons söner voro Nadab
och Abihu, Eleasar och Itamar.
>2 Mos. 2,1 f. 4 Mos. 3,2.
4. Eleasar födde Pinehas, Pinehas födde Abisua.
5. Abisua födde Bucki, och Bucki födde Ussi.
6. Ussi födde Seraja, och Seraja födde Merajot.
7. Merajot födde Amarja, och Amarja födde Ahitub.
8. Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Ahimaas.
>2 Sam. 8,17. 15,27
9. Ahimaas födde Asarja, och Asarja födde Johanan.
10. Johanan födde Asarja; det var han som var präst i det tempel som
Salomo byggde i Jerusalem.
11. Asarja födde Amarja, och Amarja födde Ahitub.
12. Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Sallum.
13. Sallum födde Hilkia, och Hilkia födde Asarja.
>2 Kon. 22,4.
14. Asarja födde Seraja, och Seraja födde Josadak.
15. Men Josadak måste gå med i fångenskap, när HERREN lät Juda och
Jerusalem föras bort genom Nebukadnessar.
>2 Kon. 25,1 f.
16. Levis söner voro Gersom, Kehat och Merari.
>4 Mos. 3,16 f.
17. Och dessa voro namnen på Gersoms söner: Libni och Simei.
18. Och Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.
19. Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras fäder.
20. Från Gersom härstammade hans son Libni, dennes son Jahat, dennes
son Simma,
21. dennes son Joa, dennes son Iddo, dennes son Sera, dennes son
Jeaterai.
22. Kehats söner voro hans son Amminadab, dennes son Kora, dennes
son Assir,
23. dennes son Elkana, dennes son Ebjasaf, dennes son Assir,
24. dennes son Tahat, dennes son Uriel, dennes son Ussia och dennes
son Saul.
25. Elkanas söner voro Amasai och Ahimot.
26. Hans son var Elkana; hans son var Elkana-Sofai; hans son var
Nahat.
27. Hans son var Eliab; hans son var Jeroham; hans son var Elkana.
>1 Sam. 1,1.
28. Och Samuels söner voro Vasni, den förstfödde, och Abia.
>1 Sam. 8,2.
29. Meraris söner voro Maheli, dennes son Libni, dennes son Simei,
dennes son Ussa,
30. dennes son Simea, dennes son Haggia, dennes son Asaja.
31. Och dessa voro de som David anställde för att ombesörja sången i
HERRENS hus, sedan arken hade fått en vilostad.
32. De gjorde tjänst inför uppenbarelsetältets tabernakel såsom
sångare, till dess att Salomo byggde HERRENS hus i Jerusalem; de
stodo där och förrättade sin tjänst, såsom det var föreskrivet
för dem.
33. Dessa voro de som så tjänstgjorde, och dessa voro deras söner:
Av kehatiternas barn: Heman, sångaren, son till Joel, son till
Samuel,
34. son till Elkana, son till Jeroham, son till Eliel, son till Toa,
35. son till Sif, son till Elkana, son till Mahat, son till Amasai,
36. son till Elkana, son till Joel, son till Asarja, son till
Sefanja,
37. son till Tahat, son till Assir, son till Ebjasaf, son till Kora,
38. son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel;
39. vidare hans broder Asaf, som hade sin plats på hans högra sida,
Asaf, son till Berekja, son till Simea,
40. son till Mikael, son till Baaseja, son till Malkia,
41. son till Etni, son till Sera, son till Adaja,
42. son till Etan, son till Simma, son till Simei,
43. son till Jahat, son till Gersom, son till Levi.
44. Och deras bröder, Meraris barn stodo på den vänstra sidan: Etan
son till Kisi, son till Abdi, son till Malluk,
45. son till Hasabja, son till Amasja, son till Hilkia,
46. son till Amsi, son till Bani, son till Semer,
47. son till Maheli, son till Musi, son till Merari, son till Levi.
48. Och deras bröder, de övriga leviterna, hade blivit givna till
allt slags tjänstgöring vid tabernaklet, Guds hus.
49. Men Aron och hans söner ombesörjde offren på brännoffersaltaret
och på rökelsealtaret, och skulle utföra all förrättning i det
allraheligaste och bringa försoning för Israel, alldeles såsom
Mose, Guds tjänare, hade bjudit.
>2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 4,16.
50. Och dessa voro Arons söner: hans son Eleasar, dennes son
Pinehas, dennes son Abisua,
51. dennes son Bucki, dennes son Ussi, dennes son Seraja,
52. dennes son Merajot, dennes son Amarja, dennes son Ahitub,
53. dennes son Sadok, dennes son Ahimaas.
54. Och dessa voro deras boningsorter, efter deras tältläger inom
deras område: Åt Arons söner av kehatiternas släkt -- ty dem
träffade nu lotten --
>Jos. 21,9 f.
55. åt dem gav man Hebron i Juda land med dess utmarker runt
omkring.
56. Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man åt
Kaleb, Jefunnes son.
57. Åt Arons söner gav man alltså fristäderna Hebron och Libna med
dess utmarker, vidare Jattir och Estemoa med dess utmarker.
>5 Mos. 19,1 f.
58. Hilen med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
59. Asan med dess utmarker och Bet-Semes med dess utmarker;
60. och ur Benjamins stam Geba med dess utmarker, Alemet med dess
utmarker och Anatot med dess utmarker, så att deras städer
tillsammans utgjorde tretton städer, efter deras släkter.
61. Och Kehats övriga barn fingo ur en stamsläkt, nämligen den
stamhalva som utgjorde ena hälften av Manasse stam, genom
lottkastning tio städer.
62. Gersoms barn åter fingo, efter sina släkter, ur Isaskars stam,
ur Asers stam, ur Naftali stam och ur Manasse stam i Basan
tretton städer.
63. Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
stam och ur Sebulons stam genom lottkastning tolv städer.
64. Så gåvo Israels barn åt leviterna dessa städer med deras
utmarker.
65. Genom lottkastning gåvo de åt dem ur Juda barns stam, ur Simeons
barns stam och ur Benjamins barns stam dessa städer, som de
namngåvo.
66. Och bland Kehats barns släkter fingo några följande städer ur
Efraims stam såsom sitt område:
>Jos. 21,20 f.
67. Man gav dem fristäderna Sikem med dess utmarker i Efraims
bergsbygd, Geser med dess utmarker,
68. Jokmeam med dess utmarker, Bet-Horon med dess utmarker;
69. vidare Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess
utmarker;
70. och ur ena hälften av Manasse stam Aner med dess utmarker och
Bileam med dess utmarker. Detta tillföll Kehats övriga barns
släkt.
71. Gersoms barn fingo ur den släkt som utgjorde ena hälften av
Manasse stam Golan i Basan med dess utmarker och Astarot med
dess utmarker;
>Jos. 21,27 f.
72. och ur Isaskars stam Kedes med dess utmarker, Dobrat med dess
utmarker,
73. Ramot med dess utmarker och Anem med dess utmarker;
74. och ur Asers stam Masal med dess utmarker, Abdon med dess
utmarker,
75. Hukok med dess utmarker och Rehob med dess utmarker;
76. och ur Naftali stam Kedes i Galileen med dess utmarker, Hammon
med dess utmarker och Kirjataim med dess utmarker.
77. Meraris övriga barn fingo ur Sebulons stam Rimmono med dess
utmarker och Tabor med dess utmarker,
>Jos. 21,34 f.
78. och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, öster om Jordan, ur
Rubens stam Beser i öknen med dess utmarker, Jahas med dess
utmarker,
79. Kedemot med dess utmarker och Mefaat med dess utmarker;
80. och ur Gads stam Ramot i Gilead med dess utmarker, Mahanaim med
dess utmarker,
81. Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker.
Första Krönikeboken, 7 Kapitlet
Isaskars, Benjamins, (Dans,) Naftalis,
Manasses, Efraims och Asers stammar.
1. Och Isaskars söner voro Tola och Pua, Jasib och Simron,
tillsammans fyra.
>1 Mos. 46,13. 4 Mos. 26,23 f.
2. Tolas söner voro Ussi, Refaja, Jeriel, Jamai, Jibsam och Samuel,
huvudmän för sina familjer, ättlingar av Tola, tappra stridsmän,
upptecknade efter sin ättföljd. I Davids tid var deras antal
tjugutvå tusen sex hundra.
3. Ussis söner voro Jisraja, och Jisrajas söner voro Mikael, Obadja
och Joel samt Jissia, tillhopa fem, allasammans huvudmän.
4. Och med dem följde stridbara härskaror, trettiosex tusen man,
efter sin ättföljd och sina familjer; ty de hade många hustrur
och barn.
5. Och deras bröder i alla Isaskars släkter voro tappra stridsmän;
åttiosju tusen utgjorde tillsammans de som voro upptecknade i
deras släktregister.
6. Benjamins söner voro Bela, Beker och Jediael, tillsammans tre.
>1 Mos. 46,21. 4 Mos. 26,38 f. 1 Krön. 8,1 f.
7. Belas söner voro Esbon, Ussi, Ussiel, Jerimot och Iri,
tillsammans fem, huvudmän för sina familjer, tappra stridsmän;
de som voro upptecknade i deras släktregister utgjorde tjugutvå
tusen trettiofyra.
8. Bekers söner voro Semira, Joas, Elieser, Eljoenai, Omri,
Jeremot, Abia, Anatot och Alemet. Alla dessa voro Bekers söner.
9. De som voro upptecknade i deras släktregister, efter sin
ättföljd, efter huvudmannen för sina familjer, tappra stridsmän,
utgjorde tjugu tusen två hundra.
10. Jediaels söner voro Bilhan; Bilhans söner voro Jeus, Benjamin,
Ehud, Kenaana, Setan, Tarsis och Ahisahar.
11. Alla dessa voro Jediaels söner, upptecknade efter huvudmännen
för sina familjer, tappra stridsmän, sjutton tusen två hundra
stridbara krigsmän.
12. Och Suppim och Huppim voro Irs söner. -- Men Husim voro Ahers
söner.
>1 Mos. 46,23.
13. Naftalis söner voro Jahasiel, Guni, Jeser och Sallum, Bilhas
söner.
>1 Mos. 46,24. 4 Mos. 26,48 f.
14. Manasses söner voro Asriel, som kvinnan födde; hans arameiska
bihustru födde Makir, Gileads fader.
15. Och Makir tog hustru åt Huppim och Suppim. Hans syster hette
Maaka. Och den andre hette Selofhad. Och Selofhad hade döttrar.
>4 Mos. 26,33. 27,1.
16. Och Maaka, Makirs hustru, födde en son och gav honom namnet
Peres, men hans broder hette Seres. Hans söner voro Ulam och
Rekem.
17. Ulams söner voro Bedan. Dessa voro söner till Gilead, son till
Makir, son till Manasse.
18. Och hans syster var Hammoleket; hon födde Is-Hod, Abieser och
Mahela.
19. Och Semidas söner voro Ajan, Sekem, Likhi och Aniam.
20. Och Efraims söner voro Sutela, dennes son Bered, dennes son
Tahat, dennes son Eleada, dennes son Tahat,
>4 Mos. 26,35 f.
21. dennes son Sabad och dennes son Sutela, så ock Eser och
Elead. Och män från Gat, som voro födda där i landet, dräpte dem,
därför att de hade dragit ned för att taga deras boskapshjordar.
22. Då sörjde Efraim, deras fader, i lång tid, och hans bröder kommo
för att trösta honom.
23. Och han gick in till sin hustru, och hon blev havande och födde
en son; och han gav honom namnet Beria, därför
att det hade skett under en olyckstid[1] för hans
hus.
24. Hans dotter var Seera; hon byggde Nedre och Övre Bet-Horon, så
ock Ussen-Seera.
25. Och hans son var Refa; hans son var Resef, ävensom Tela; hans
son var Tahan.
26. Hans son var Laedan; hans son var Ammihud; hans son var Elisama.
>4 Mos. 1,10.
27. Hans son var Non; hans son var Josua.
>Jos. 1,1.
28. Och deras besittning och deras boningsorter voro Betel med
underlydande orter, österut Naaran och västerut Geser med
underlydande orter, vidare Sikem med underlydande orter, ända
till Aja med underlydande orter.
29. Men i Manasse barns ägo voro Bet-Sean med underlydande orter,
Taanak med underlydande orter, Megiddo med underlydande orter,
Dor med underlydande orter. Här bodde nu Josefs, Israels sons,
barn.
>Jos. 17,11.
30. Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera.
>1 Mos. 46,17. 4 Mos. 26,44 f.
31. Berias söner voro Heber och Malkiel; han var Birsaits fader.
32. Och Heber födde Jaflet, Somer och Hotam, så ock Sua, deras
syster.
33. Och Jaflets söner voro Pasak, Bimhal och Asvat. Dessa voro
Jaflets söner.
34. Semers söner voro Ahi och Rohaga, Jaba och Aram.
35. Hans broder Helems söner voro Sofa, Jimna, Seles och Amal.
36. Sofas söner voro Sua, Harnefer, Sual, Beri och Jimra,
37. Beser, Hod, Samma, Silsa, Jitran och Beera.
38. Jeters söner voro Jefunne, Pispa och Ara.
39. Och Ullas söner voro Ara, Hanniel och Risja.
40. Alla dessa voro Asers söner, huvudmän för sina familjer, utvalda
tappra stridsmän, huvudmän bland hövdingarna; och de som voro
upptecknade i deras släktregister såsom dugliga till krigstjänst
utgjorde ett antal av tjugusex tusen man.
[1] Hebr. beraá.
Första Krönikeboken, 8 Kapitlet
Benjamins stam med Sauls släkt.
1. Och Benjamin födde Bela, sin förstfödde, Asbel, den andre, och
Ahara, den tredje,
>1 Mos. 46,21. 4 Mos. 26,38 f. 1 Krön. 7,6 f.
2. Noha, den fjärde, och Rafa, den femte.
3. Bela hade följande söner: Addar, Gera, Abihud,
4. Abisua, Naaman, Ahoa,
5. Gera, Sefufan och Huram.
6. Och dessa voro Ehuds söner, och de voro familjehuvudmän för dem
som bodde i Geba, och som blevo bortförda till Manahat,
7. dit Gera jämte Naaman och Ahia förde bort dem: han födde Ussa
och Ahihud.
8. Och Saharaim födde barn i Moabs land, sedan han hade skilt sig
från sina hustrur, Husim och Baara;
9. med sin hustru Hodes födde han där Jobab, Sibja, Mesa, Malkam,
10. Jeus, Sakeja och Mirma. Dessa voro hans söner, huvudmän för
familjer.
11. Med Husim hade han fött Abitub och Elpaal.
12. Och Elpaals söner voro Eber, Miseam och Semed. Han var den som
byggde Ono och Lod med underlydande orter.
13. Beria och Sema -- vilka voro familjehuvudmän för Ajalons
invånare och förjagade Gats invånare --
14. så ock Ajo, Sasak och Jeremot.
15. Och Sebadja, Arad, Eder,
16. Mikael, Jispa och Joha voro Berias söner.
17. Och Sebadja, Mesullam, Hiski, Heber,
18. Jismerai, Jislia och Jobab voro Elpaals söner.
19. Och Jakim, Sikri, Sabdi,
20. Elienai, Silletai, Eliel,
21. Adaja, Beraja och Simrat voro Simeis söner.
22. Och Jispan, Eber, Eliel,
23. Abdon, Sikri, Hanan,
24. Hananja, Elam, Antotja,
25. Jifdeja och Peniel voro Sasaks söner.
26. Och Samserai, Seharja, Atalja,
27. Jaaresja, Elia och Sikri voro Jerohams söner.
28. Dessa vore huvudman för familjer, huvudmän efter sin ättföljd;
de bodde i Jerusalem.
29. I Gibeon bodde Gibeons fader, vilkens hustru hette Maaka.
>1 Krön. 9,35 f.
30. Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Nadab,
31. Gedor, Ajo och Seker.
32. Men Miklot födde Simea. Också dessa bodde jämte sina bröder i
Jerusalem, gent emot sina bröder.
33. Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan,
Malki-Sua, Abinadab och Esbaal.
>1 Sam. 9,1. 14,49 f.
34. Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika.
>2 Sam. 4,4.
35. Mikas söner voro Piton, Melek, Taarea och Ahas.
36. Ahas födde Joadda, Joadda födde Alemet, Asmavet och Simri, och
Simri födde Mosa.
37. Mosa födde Binea. Hans son var Rafa; hans son var Eleasa; hans
son var Asel.
38. Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru,
Ismael, Searja, Obadja och Hanan. Alla dessa voro Asels söner.
39. Och hans broder Eseks söner voro Ulam, hans förstfödde, Jeus,
den andre, och Elifelet, den tredje.
40. Och Ulams söner voro tappra stridsmän, som voro skickliga i att
spänna båge; och de hade många söner och sonsöner: ett hundra
femtio.
Alla dessa voro av Benjamins barn
>Dom. 20,16.
Första Krönikeboken, 9 Kapitlet
Jerusalems invånare. Tjänstgöringen vid
helgedomen. Ytterligare om Sauls släkt.
1. Och hela Israel blev upptecknat i släktregister, och de finnas
uppskrivna i boken om Israels konungar. Och Juda fördes i
fångenskap bort till Babel för sin otrohets skull.
>2 Sam. 24,9. 2 Kon. 24,10 f. 25,1 f.
2. Men de förra invånarna som bodde där de hade sin arvsbesittning,
i sina städer, utgjordes av vanliga israeliter, präster, leviter
och tempelträlar.
3. I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av
Efraims och Manasse barn, nämligen:
>Neh. 11,4 f.
4. Utai, son till Ammihud, son till Omri, son till Imri, son till
Bani, av Peres', Judas sons, barn;
5. av siloniterna Asaja, den förstfödde, och hans söner;
6. av Seras barn Jeguel och deras broder, sex hundra nittio;
7. av Benjamins barn Sallu, son till Mesullam, son till Hodauja,
son till Hassenua,
8. vidare Jibneja, Jerohams son, och Ela, son till Ussi, son till
Mikri, och Mesullam, son till Sefatja, son till Reguel, son till
Jibneja,
9. så ock deras bröder, efter deras ättföljd, nio hundra
femtiosex. Alla dessa män voro huvudmän för familjer, var och en
för sin familj.
10. Och av prästerna: Jedaja, Jojarib och Jakin,
>Neh. 11,10 f.
11. vidare Asarja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till
Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
>1 Krön. 6,12 f. Neh. 11,11 f.
12. vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pashur, son till
Malkia, vidare Maasai, son till Adiel, son till Jasera, son till
Mesullam, son till Mesillemit, son till Immer,
13. så ock deras bröder, huvudmän för sina familjer, ett tusen sju
hundra sextio, dugande män i de sysslor som hörde till
tjänstgöringen i Guds hus.
14. Och av leviterna: Semaja, som till Hassub, son till Asrikam, son
till Hasabja, av Meraris barn,
15. vidare Bakbackar, Heres och Galal, så ock Mattanja, son till
Mika, son till Sikri, son till Asaf,
16. vidare Obadja, son till Semaja, son till Galal, son till
Jedutun, så ock Berekja, son till Asa, son till Elkana, som
bodde i netofatiternas byar.
17. Och dörrvaktarna: Sallum, Ackub, Talmon och Ahiman med sina
bröder; men Sallum var huvudmannen.
18. Och ända till nu göra de tjänst vid Konungsporten, på östra
sidan. Dessa voro dörrvaktarna i Levi barns läger.
19. Men Sallum, son till Kore, son till Ebjasaf, son till Kora, hade
jämte sina bröder, dem som voro av hans familj, koraiterna, till
tjänstgöringssyssla att hålla vakt vid tältets trösklar; deras
fäder hade nämligen i HERRENS läger hållit vakt vid ingången.
20. Och Pinehas, Eleasars son, hade förut varit furste över dem --
med honom vare HERREN!
21. Sakarja, Meselemjas son, var dörrvaktare vid ingången till
uppenbarelsetältet.
22. Alla dessa voro utvalda till dörrvaktare vid trösklarna: två
hundra tolv. De blevo i sina byar upptecknade i
släktregistret. David och siaren Samuel hade tillsatt dem att
tjäna på heder och tro.
>1 Sam. 9,9.
23. De och deras söner stodo därför vid portarna till HERRENS hus,
tälthuset, och höllo vakt.
24. Efter de fyra väderstrecken hade dörrvaktarna sina platser: i
öster, väster, norr och söder.
25. Och deras bröder, de som fingo bo i sina byar, skulle var sjunde
dag, alltid på samma timme, infinna sig hos dem.
26. Ty på heder och tro voro dessa fyra anställda såsom förmän för
dörrvaktarna. Detta var nu leviterna. De hade ock uppsikten
över kamrarna och förvaringsrummen i Guds hus.
27. Och de vistades om natten runt omkring Guds hus, ty dem ålåg att
hålla vakt, och de skulle öppna dörrarna var morgon.
28. Somliga av dem hade uppsikten över de kärl som användes vid
tjänstgöringen. De buro nämligen in dem, efter att hava räknat
dem, och buro sedan ut dem, efter att åter hava räknat dem.
29. Och somliga av dem voro förordnade till att hava uppsikten över
de andra kärlen, över alla andra helgedomens kärl, så ock över
det fina mjölet och vinet och oljan och rökelsen och de
välluktande kryddorna.
30. Men somliga av prästernas söner beredde salvan av de välluktande
kryddorna.
>2 Mos. 30,25.
31. Och Mattitja, en av leviterna, koraiten Sallums förstfödde, hade
på heder och tro uppsikten över bakverket.
32. Och somliga av deras bröder, kehatiternas söner, hade uppsikten
över skådebröden och skulle tillreda dem för var sabbat.
>3 Mos. 24,5 f.
33. Men de andra, nämligen sångarna, huvudmän för levitiska
familjer, vistades i kamrarna, fria ifrån annan tjänstgöring, ty
dag och natt voro de upptagna av sina egna sysslor.
34. Dessa voro huvudmännen för de levitiska familjerna, huvudman
efter sin ättföljd; de bodde i Jerusalem.
35. I Gibeon bodde Gibeons fader Jeguel, vilkens hustru hette Maaka.
>1 Krön. 8,29 f.
36. Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Ner,
Nadab
37. Gedor, Ajo, Sakarja och Miklot.
38. Men Miklot födde Simeam. Också de bodde jämte sina bröder i
Jerusalem, gent emot sina bröder.
39. Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan,
Malki-Sua, Abinadab och Esbaal.
>1 Sam. 14,49 f.
40. Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika.
41. Mikas söner voro Piton, Melek och Taharea.
42. Ahas födde Jaera, Jaera födde Alemet, Asmavet och Simri, och
Simri födde Mosa.
43. Mosa födde Binea. Hans son var Refaja; hans son var Eleasa; hans
son var Asel.
44. Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru,
Ismael, Searja, Obadja och Hanan. Dessa voro Asels söner
Första Krönikeboken, 10 Kapitlet
Sauls och hans söners död i striden mot
filistéerna. Deras begravning.
1. Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
>1 Sam. 31,1 f.
2. Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
3. När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
över honom, greps han av förskräckelse för skyttarna.
4. Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare ville det icke, ty
han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade
sig därpå.
5. Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
på sitt svärd och dog.
6. Så dogo då Saul och hans tre söner; och alla som hörde till hans
hus dogo på samma gång.
7. Och när alla israeliterna i dalen förnummo att deras här hade
flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de sina
städer och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i
dem.
8. Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
funno då Saul och hans söner, där de lågo fallna på berget
Gilboa.
9. Och de plundrade honom och togo med sig hans huvud och hans
vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto
förkunna det glada budskapet för sina avgudar och för folket.
10. Och de lade hans vapen i sitt gudahus, men hans huvudskål hängde
de upp i Dagons tempel.
11. Men när allt folket i Jabes i Gilead hörde allt vad filistéerna
hade gjort med Saul,
12. stodo de upp, alla stridbara män, och togo Sauls och hans söners
lik och förde dem till Jabes; och de begrovo deras ben under
terebinten i Jabes och fastade så i sju dagar.
13. Detta blev Sauls död, därför att han hade begått otrohet mot
HERREN, i det att han icke hade hållit HERRENS ord, så ock
därför att han hade frågat en ande och sökt svar hos en sådan.
>1 Sam. 15,10 f. 28,7 f.
14. Han hade icke sökt svar hos HERREN; därför dödade HERREN
honom. Och sedan överflyttade han konungadömet på David, Isais
son.
Första Krönikeboken, 11 Kapitlet
David konung över hela Israel. Hans
erövring av Jerusalem. Förteckning på
hans hjältar.
1. Då församlade sig hela Israel till David i Hebron och sade: »Vi
äro ju ditt kött och ben.
>2 Sam. 5,1 f. 1 Krön. 12,23 f.
2. Redan för länge sedan, redan då Saul ännu var konung, var det du
som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN,
din Gud, sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja,
du skall vara en furste över mitt folk Israel.»
>1 Sam. 13,14. 18,5 f. 19,8.
3. När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
slöt David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och
sedan smorde de David till konung över Israel, i enlighet med
HERRENS ord genom Samuel.
>1 Sam. 16,18.
4. Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där
befunno sig jebuséerna, som ännu bodde kvar i landet.
>2 Sam. 5,6 f.
5. Och invånarna i Jebus sade till David: »Hitin kommer du icke.»
Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad
6. Och David sade: »Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han
skall bliva hövding och anförare.» Och Joab, Serujas son, kom
först ditupp och blev så hövding.
7. Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det
Davids stad.
8. Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden, från Millo
och allt omkring; och Joab återställde det övriga av staden.
9. Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN Sebaot
var med honom
10. Och dessa äro de förnämsta bland Davids hjältar, vilka gåvo
honom kraftig hjälp att bliva konung, de jämte hela Israel, och
så skaffade honom konungaväldet, enligt HERRENS ord angående
Israel.
>2 Sam. 23,8 f.
11. Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en
hakmonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
spjut över tre hundra som hade blivit slagna på en gång.
>1 Krön. 27,2.
12. Och efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo; han var en
av de tre hjältarna.
>1 Krön. 27,4.
13. Han var med David vid Pas-Dammim, när filistéerna där hade
församlat sig till strid. Och där var ett åkerstycke, fullt med
korn. Och folket flydde för filistéerna.
14. Då ställde de sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
slogo filistéerna; och HERREN lät dem så vinna en stor seger.
15. En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned över
klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning
filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
>1 Sam. 22,1.
16. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
fanns i Bet-Lehem.
17. Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
18. Då bröto de tre sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten
ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det
till David. Men David ville icke dricka det, utan göt ut det
såsom ett drickoffer åt HERREN.
19. Han sade nämligen: »Gud låte det vara fjärran ifrån mig att jag
skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava
vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det
hit.» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre
hjältarna gjort.
20. Absai, Joabs broder, var den förnämste av tre andra; han svängde
en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och
han hade ett stort namn bland de tre.
21. Han var dubbelt mer ansedd än någon annan i detta tretal, och
han var deras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock
icke.
22. Vidare Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
lejonet i brunnen.
>1 Krön. 27,5 f.
23. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så reslig: fem
alnar lång. Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade
en vävbom, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin
stav. Och han ryckte spjutet ur egyptiern hand och dräpte honom
med hans eget spjut.
24. Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
stort namn bland de tre hjältarna.
25. Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de
tre första kom han icke. Och David satte honom till anförare för
sin livvakt.
26. De tappra hjältarna voro: Asael, Joabs broder, Elhanan, Dodos
son, från Bet-Lehem;
>2 Sam. 2,18. f Krön. 27,7 f.
27. haroriten Sammot; peloniten Heles;
28. tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser;
29. husatiten Sibbekai; ahoaiten Ilai;
30. netofatiten Maherai; netofatiten Heled, Baanas son;
31. Itai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam;
pirgatoniten Benaja;
32. Hurai från Gaas' dalar; arabatiten Abiel;
33. baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba;
34. gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son;
35. harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son;
36. mekeratiten Hefer; peloniten Ahia;
37. Hesro från Karmel; Naarai, Esbais son;
38. Joel, broder till Natan; Mibhar, Hagris son;
39. ammoniten Selek; berotiten Naherai, vapendragare åt Joab,
Serujas son;
40. jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
41. hetiten Uria; Sabad, Alais son;
>2 Sam. 11,3, 6 f.
42. rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och
jämte honom trettio andra;
43. Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat;
44. astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner;
45. Jediael, Simris son, och hans broder Joha, tisiten;
46. Eliel-Hammahavim samt Jeribai och Josauja, Elnaams söner, och
moabiten Jitma;
47. slutligen Eliel, Obed och Jaasiel-Hammesobaja.
Första Krönikeboken, 12 Kapitlet
Förteckning på dem som gingo över till
David i Sauls tid. Antalet av de krigare
som gjorde David till konung i Hebron.
1. Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu
höll sig undan för Saul, Kis' son; de hörde till de hjältar som
bistodo honom under kriget.
>1 Sam. 27,6.
2. De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och
med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från
bågen. Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kommo:
>Dom. 20,16.
3. Ahieser, den förnämste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner;
Jesuel och Pelet, Asmavets söner; Beraka; anatotiten Jehu;
4. gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna, anförare för de
trettio; Jeremia; Jahasiel; Johanan; gederatiten Josabad;
5. Eleusai; Jerimot; Bealja; Semarja; harufiten Sefatja;
6. koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam;
7. Joela och Sebadja, söner till Jeroham, av strövskaran.
8. Och av gaditerna avföllo några och gingo till David i bergfästet
i öknen, tappra män, krigsmän skickliga att strida, rustade med
sköld och spjut; de hade en uppsyn såsom lejon och voro snabba
såsom gaseller på bergen:
9. Eser, den förnämste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje,
10. Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte,
11. Attai, den sjätte, Eliel, den sjunde,
12. Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde,
13. Jeremia, den tionde, Makbannai, den elfte.
14. Dessa hörde till Gads barn och till de förnämsta i hären; den
ringaste av dem var ensam så god som hundra, men den ypperste så
god som tusen.
15. Dessa voro de som i första månaden gingo över Jordan, när den
var full över alla sina bräddar, och som förjagade alla dem som
bodde i dalarna, åt öster och åt väster.
16. Av Benjamins och Juda barn kommo några män till David ända till
bergfästet.
17. Då gick David ut emot dem och tog till orda och sade till dem:
»Om I kommen till mig i fredlig avsikt och viljen bistå mig, så
är mitt hjärta redo till förening med eder; men om I kommen för
att förråda mig åt mina ovänner, fastän ingen orätt är i mina
händer, då må våra fäders Gud se därtill och straffa det.»
18. Men Amasai, den förnämste bland de trettio, hade blivit beklädd
med andekraft, och han sade:
»Dina äro vi, David,
och med dig stå vi, du Isais son.
Frid vare med dig, frid,
och frid vare med dem som bistå dig
ty din Gud har bistått dig!»
Och David tog emot dem och gav dem plats bland de förnämsta i
sin skara.
>Dom. 6,34. 2 Krön. 24,80. Luk. 24,49.
19. Från Manasse gingo några över till David, när han med
filistéerna drog ut i strid mot Saul, dock fingo de icke bistå
dessa; ty när filistéernas hövdingar hade rådplägat, skickade de
bort honom, i det de sade: »Det gäller huvudet för oss, om han
går över till sin herre Saul.
>1 Sam. 29,4.
20. När han då drog till Siklag, gingo dessa från Manasse över till
honom: Adna, Josabad, Jediael, Mikael, Josabad, Elihu och
Silletai, huvudmän för de ätter som tillhörde Manasse.
21. Dessa bistodo David mot strövskaran, ty de voro allasammans
tappra stridsmän och blevo hövitsmän i hären.
>1 Sam. 30,15 f.
22. Dag efter dag kommo nämligen allt flera till David för att bistå
honom, så att hans läger blev övermåttan stort.
23. Detta är de tal som angiva summorna av det väpnade krigsfolk som
kom till David i Hebron, för att efter HERRENS befallning flytta
Sauls konungamakt över på honom:
>2 Sam. 5,1 f. 1 Krön. 11,1 f.
24. Juda barn, som buro sköld och spjut, sex tusen åtta hundra,
väpnade till strid;
25. av Simeons barn tappra krigsmän, sju tusen ett hundra;
26. av Levi barn fyra tusen sex hundra;
27. därtill Jojada, fursten inom Arons släkt, och med honom tre
tusen sju hundra;
28. så ock Sadok, en tapper yngling, med sin familj, tjugutvå
hövitsmän;
29. av Benjamins barn, Sauls stamfränder, tre tusen (ty ännu vid den
tiden höllo de flesta av dem troget med Sauls hus);
>2 Sam. 3,19.
30. av Efraims barn tjugu tusen åtta hundra, tappra stridsmän,
namnkunniga män i sina familjer;
31. av ena hälften av Manasse stam aderton tusen namngivna män, som
kommo för att göra David till konung;
32. av Isaskars barn kommo män som väl förstodo tidstecknen och
insågo vad Israel borde göra, två hundra huvudmän, därtill alla
deras stamfränder under deras befäl;
33. av Sebulon stridbara män, rustade till krig med alla slags
vapen, femtio tusen, som samlades endräktigt;
34. av Naftali ett tusen hövitsmän, och med dem trettiosju tusen,
väpnade med sköld och spjut;
35. av daniterna krigsrustade män, tjuguåtta tusen sex hundra;
36. av Aser stridbara män, rustade till krig, fyrtio tusen;
37. och från andra sidan Jordan, av rubeniterna, gaditerna och andra
hälften av Manasse stam, ett hundra tjugu tusen, väpnade med
alla slags vapen som brukas vid krigföring.
38. Alla dessa krigsmän, ordnade till strid, kommo i sina hjärtans
hängivenhet till Hebron för att göra David till konung över hela
Israel. Också hela det övriga Israel var enigt i att göra David
till konung.
39. Och de voro där hos David i tre dagar och åto och drucko, ty
deras bröder hade försett dem med livsmedel.
40. De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och
Naftali, tillförde dem ock på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar
livsmedel i myckenhet till föda: mjöl, fikonkakor och
russinkakor, vin och olja, fäkreatur och småboskap; ty glädje
rådde i Israel.
Första Krönikeboken, 13 Kapitlet
Guds ark föres ifrån Kirjat-Jearim och
sättes in i Obed-Edoms hus.
1. Och David rådförde sig med över- och underhövitsmännen, med alla
furstarna.
>2 Sam. 6,1 f.
2. Sedan sade David till Israels hela församling: »Om I så finnen
för gott, och om detta är från HERREN, vår Gud, så låt oss sända
bud åt alla håll till våra övriga bröder i alla Israels
landsändar, och därjämte till prästerna och leviterna i de
städer kring vilka de hava sina utmarker, att de må församla sig
till oss;
3. och låt oss flytta vår Guds ark till oss, ty i Sauls tid frågade
vi icke efter den.»
4. Och hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty
förslaget behagade hela folket.
5. Så församlade då David hela Israel, från Sihor i Egypten ända
dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från
Kirjat-Jearim.
>Jos. 13,3, 5.
6. Och David drog med hela Israel upp till Baala, det är
Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp
Guds, HERRENS, ark, hans som tronar på keruberna, och efter
vilken den hade fått sitt namn.
>Jos. 15,9, 60.
7. Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
Abinadabs hus; och Ussa och Ajo körde vagnen.
>1 Sam. 7,1.
8. Och David och hela Israel fröjdade sig inför Gud av all makt,
med sånger och med harpor, psaltare, pukor, cymbaler och
trumpeter.
9. Men när de kommo till Kidonslogen, räckte Ussa ut sin hand för
att fatta I arken, ty oxarna snavade.
10. Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och därför att han hade
räckt ut sin hand mot arken, slog han honom, så att han föll ned
död där inför Gud.
>4 Mos. 4,15, 19 f. 1 Krön. 15,13.
11. Men det gick David hårt till sinnes att HERREN så hade
brutit ned Ussa[1]; och han kallade det stället
Peres-Ussa, såsom det heter ännu i dag.
12. Och David betogs av sådan fruktan för Gud på den dagen, att han
sade: »Huru skulle jag töras låta föra Guds ark till mig?»
13. Därför lät David icke flytta in arken till sig i Davids stad,
utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
14. Sedan blev Guds ark kvar vid Obed-Edoms hus, där den stod i sitt
eget hus, i tre månader; men HERREN välsignade Obed-Edoms hus
och allt vad som hörde honom till.
[1] Hebr. parás péres be-Ussá.
Första Krönikeboken, 14 Kapitlet
Davids vänskap med Hiram. Davids hustrur
och söner. Filistéernas anfall och
nederlag.
1. Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
cederträ, därjämte ock murare och timmermän, för att de skulle
bygga honom ett hus.
>2 Sam. 5,11 f.
2. Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
Israel; ty han hade låtit hans rike bliva övermåttan upphöjt,
för sitt folk Israels skull.
3. Och David tog sig ännu flera hustrur i Jerusalem, och David
födde ännu flera söner och döttrar.
4. Dessa äro namnen på de söner som han fick i Jerusalem: Sammua,
Sobab, Natan, Salomo,
>2 Sam. 5,13 f. 1 Krön. 3,6 f.
5. Jibhar, Elisua, Elpelet,
6. Noga, Nefeg, Jafia,
7. Elisama, Beeljada och Elifelet.
8. Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
konung över hela Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
David. När David hörde detta, drog han ut mot dem.
>2 Sam. 5,17 f.
9. Då nu filistéerna hade fallit in i Refaimsdalen och där företogo
plundringståg,
10. frågade David Gud: »Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du
då giva dem i min hand?» HERREN svarade honom: »Drag upp; jag
vill giva dem i din hand.»
11. Och de drogo upp till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då
sade David: »Gud har brutit ned[1] mina fiender
genom min hand, likasom en vattenflod bryter ned.» Därav fick
det stället namnet Baal-Perasim.
>Jes. 28,21.
12. De lämnade där efter sig sina gudar; och David befallde att
dessa skulle brännas upp i eld.
>5 Mos. 7,5, 25.
13. Men filistéerna företogo ännu en gång plundringståg i dalen.
>2 Sam. 5,22 f.
14. När David då åter frågade Gud, svarade Gud honom: »Du skall icke
draga upp efter dem; du må kringgå dem på en omväg, så att du
kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
15. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, drag
då ut till strid, ty då har Gud dragit ut framför dig till att
slå filistéernas här.»
16. David gjorde såsom Gud hade bjudit honom; och de slogo
filistéernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Geser.
17. Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät
fruktan för honom komma över alla folk.
[1] Hebr. parás.
Första Krönikeboken, 15 Kapitlet
Efter nödiga förberedelser föres Guds
ark till Jerusalem. Mikal får förakt för
David.
1. Och han uppförde åt sig hus i Davids stad; sedan beredde han en
plats åt Guds ark och slog upp ett tält åt den.
>2 Sam. 6,17. 1 Krön. 16,1.
2. Därvid befallde David: »Inga andra än leviterna må bära Guds
ark; ty dem har HERREN utvalt till att bära Guds ark och till
att göra tjänst inför honom för evärdlig tid.»
>4 Mos. 4,15.
3. Och David församlade hela Israel till Jerusalem för att hämta
HERRENS ark upp till den plats som han hade berett åt den.
4. Och David samlade tillhopa Arons barn och leviterna;
5. av Kehats barn: Uriel, deras överste, och hans bröder, ett
hundra tjugu;
6. av Meraris barn: Asaja, deras överste, och hans bröder, två
hundra tjugu;
7. av Gersoms barn: Joel, deras överste, och hans bröder, ett
hundra trettio;
8. av Elisafans barn: Semaja, deras överste, och hans bröder, två
hundra;
9. av Hebrons barn: Eliel, deras överste, och hans bröder, åttio;
10. av Ussiels barn: Amminadab, deras överste, och hans bröder, ett
hundra tolv.
11. Och David kallade till sig prästerna Sadok och Ebjatar jämte
leviterna Uriel, Asaja, Joel, Semaja, Eliel och Amminadab.
12. Och han sade till dem: »I ären huvudmän för leviternas familjer.
Helgen eder tillika med edra bröder, och hämten så HERRENS,
Israels Guds, ark upp till den plats som jag har berett åt
den.
>2 Mos. 19,10.
13. Ty därför att I förra gången icke voren tillstädes var det som
HERREN, vår Gud, bröt ned en av oss, till straff för att vi icke
sökte honom så, som tillbörligt var.»
>2 Sam. 6,6 f. 1 Krön. 13,10 f.
14. Då helgade prästerna och leviterna sig till att hämta upp
HERRENS, Israels Guds, ark.
15. Och såsom Mose hade bjudit i enlighet med HERRENS ord, buro nu
Levi barn Guds ark med stänger, som vilade på deras axlar.
>2 Mos. 25,14. 4 Mos. 7,9.
16. Och David sade till de översta bland leviterna att de skulle
förordna sina bröder sångarna till tjänstgöring med
musikinstrumenter, psaltare, harpor och cymbaler, som de skulle
låta ljuda, under det att de höjde glädjesången.
17. Leviterna förordnade då Heman, Joels son, och av hans bröder
Asaf, Berekjas son, och av dessas bröder, Meraris barn, Etan,
Kusajas son,
18. och jämte dem deras bröder av andra ordningen Sakarja, Ben,
Jaasiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Benaja, Maaseja,
Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom och Jegiel,
dörrvaktarna.
19. Och sångarna, Heman, Asaf och Etan, skulle slå kopparcymbaler.
20. Sakarja, Asiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Maaseja och
Benaja skulle spela på psaltare, till Alamót.
21. Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom, Jegiel och Asasja
skulle leda sången med harpor, till Seminit.
22. Kenanja, leviternas anförare, när de buro, skulle undervisa i
att bära, ty han var kunnig i sådant.
23. Berekja och Elkana skulle vara dörrvaktare vid arken.
24. Sebanja, Josafat, Netanel, Amasai, Sakarja, Benaja och Elieser,
prästerna, skulle blåsa i trumpeter framför Guds ark. Slutligen
skulle Obed-Edom och Jehia vara dörrvaktare vid arken.
25. Så gingo då David och de äldste i Israel och överhövitsmännen
åstad för att hämta HERRENS förbundsark upp ur Obed-Edoms hus,
under jubel.
>2 Sam. 6,12 f.
26. Och då Gud skyddade leviterna som buro HERRENS förbundsark,
offrade man sju tjurar och sju vädurar.
27. Därvid var David klädd i en kåpa av fint linne; så voro ock alla
leviterna som buro arken, så ock sångarna och Kenanja, som
anförde sångarna, när de buro. Och därjämte bar David en
linne-efod.
28. Och hela Israel hämtade upp HERRENS förbundsark under jubel och
basuners ljud; och man blåste i trumpeter och slog cymbaler och
lät psaltare och harpor ljuda.
29. När då HERRENS förbundsark kom till Davids stad, blickade Mikal,
Sauls dotter, ut genom fönstret, och då hon såg konung David
dansa och göra sig glad, fick hon förakt för honom i sitt
hjärta.
Första Krönikeboken, 16 Kapitlet
Offer och lovsånger, när arken föres in
i Jerusalem. Anordningar för
gudstjänsten vid arken.
1. Sedan de hade fört Guds ark ditin, ställde de den i tältet som
David hade slagit upp åt den, och framburo därefter brännoffer
och tackoffer inför Guds ansikte.
>2 Sam. 6,17 f. 1 Krön. 15,1.
2. När David hade offrat brännoffret och tackoffret, välsignade han
folket i HERRENS namn.
>4 Mos. 6,23 f.
3. Och åt var och en av alla israeliterna, både man och kvinna, gav
han en kaka bröd, ett stycke kött och en druvkaka.
4. Och han förordnade vissa leviter till att göra tjänst inför
HERRENS ark, för att de skulle prisa, tacka och lova HERREN,
Israels Gud:
>Syr. 47,9 f.
5. Asaf såsom anförare, näst efter honom Sakarja, och vidare
Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom
och Jegiel med psaltare och harpor; och Asaf skulle slå
cymbaler.
6. Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle beständigt stå med sina
trumpeter framför Guds förbundsark.
7. På den dagen var det som David först fastställde den ordningen
att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka HERREN på detta
sätt:
8. »Tacken HERREN,
åkallen hans namn,
gören hans gärningar kunniga bland folken.
>Ps. 105,1 f. Jes. 12,4.
9. Sjungen till hans ära,
lovsägen honom,
talen om alla hans under.
10. Berömmen eder av hans heliga namn;
glädje sig av hjärtat
de som söka HERREN.
11. Frågen efter HERREN och hans makt,
söken hans ansikte beständigt.
12. Tänken på de underbara verk som han har gjort,
på hans under och hans muns domar,
>5 Mos. 26,8.
13. I Israels, hans tjänares, säd,
I Jakobs barn, hans utvalda.
14. Han är HERREN, vår Gud;
över hela jorden gå hans domar.
15. Tänken evinnerligen på hans förbund,
intill tusen släkten på vad han har stadgat,
16. på det förbund han slöt med Abraham
och på hans ed till Isak.
>1 Mos 15,18. 17,1 f. 22,16 f. 26,2 f. Luk. 1,72 f.
17. Han fastställde det för Jakob till en stadga,
för Israel till ett evigt förbund;
18. han sade: 'Åt dig vill jag giva Kanaans land,
det skall bliva eder arvedels lott.'
>1 Mos. 13,13. 28,13. 35,12.
19. Då voren I ännu en liten hop,
I voren ringa och främlingar därinne.
20. Och de vandrade åstad ifrån folk till folk
ifrån ett rike bort till ett annat.
21. Han tillstadde ingen att göra dem skada,
han straffade konungar för deras skull:
>1 Mos. 12,17. 20,3, 7, 18.
22. 'Kommen icke vid mina smorda,
och gören ej mina profeter något ont.'
23. Sjungen till HERRENS ära,
alla länder,
båden glädje var dag,
förkunnen hans frälsning.
>Ps. 96,1 f.
24. Förtäljen bland hedningarna hans ära,
bland alla folk hans under.
25. Ty stor är HERREN
och högt lovad,
och fruktansvärd är han
mer än alla gudar.
>2 Mos. 15,11. Ps. 86,8.
26. Ty folkens alla gudar äro avgudar,
men HERREN är den som har gjort himmelen.
27. Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
makt och fröjd i hans boning.
28. Given åt HERREN,
I folkens släkter,
given åt HERREN
ära och makt;
29. given åt HERREN
hans namns ära,
bären fram skänker
och kommen inför hans ansikte,
tillbedjen HERREN
i helig skrud.
>Ps. 29,1 f.
30. Bäven för hans ansikte,
alla länder;
se, jordkretsen står fast
och vacklar icke.
31. Himmelen vare glad,
och jorden fröjde sig,
och bland hedningarna säge man:
'HERREN är nu konung!'
>Ps. 97,1.
32. Havet bruse
och allt vad däri är,
marken glädje sig
och allt som är därpå;
>Ps. 98,7 f.
33. ja, då juble
skogens träd
inför HERREN, ty han kommer
för att döma jorden.
34. Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen,
>Ps. 106,1. 107,1. 118,1. 136,1.
35. och sägen: 'Fräls oss, du vår frälsnings Gud,
församla oss och rädda oss från hedningarna,
så att vi få prisa ditt heliga namn
och berömma oss av ditt lov.'
>Ps. 106,47 f.
36. Lovad vare HERREN, Israels Gud,
från evighet till evighet!»
Och allt folket sade: »Amen», och lovade HERREN.
>PS. 41,14 . 72,18.
37. Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans
bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag
med de för den dagen bestämda sysslorna.
38. Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom,
Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.
39. Och prästen Sadok och hans bröder, prästerna, anställde han
inför HERRENS tabernakel, på offerhöjden i Gibeon,
>1 Kon. 3,4. 1 Krön. 21,29. 2 Krön. 1,3.
40. för att de beständigt skulle offra åt HERREN brännoffer på
brännoffersaltaret, morgon och afton, och göra allt vad som var
föreskrivet i HERRENS lag, den som han hade givit åt Israel;
>2 Mos. 29,38 f. 4 Mos. 28,3 f.
41. och jämte dem Heman och Jedutun och de övriga namngivna utvalda,
på det att de skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar
evinnerligen.
42. Och hos dessa, nämligen Heman och Jedutun, förvarades trumpeter
och cymbaler åt dem som skulle spela, så ock andra instrumenter
som hörde till gudstjänsten. Och Jedutuns söner gjorde han till
dörrvaktare.
43. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt; men David
vände om för att hälsa sitt husfolk.
>2 Sam. 6,19 f.
Första Krönikeboken, 17 Kapitlet
David vill bygga ett hus åt Herren, men
Herren förkunnar att han i stället skall
bygga ett hus åt David. Davids
tacksägelse och bön.
1. Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se,
jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark
står under ett tält.»
>2 Sam. 7,1 f.
2. Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är
med dig.»
3. Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:
4. »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du
skall bygga mig det hus som jag skall bo i.
5. Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde
Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån
tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.
6. Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela
Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som
jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke
byggt mig ett hus av cederträ?'
7. Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
>1 Sam. 16,11 f. 2 Sam. 5,2. Ps. 78,70 f.
8. Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, sådant som
de störstes namn på jorden.
9. Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat.
Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom
skedde,
10. och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina
fiender. Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett
hus åt dig.
11. Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina
fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina
avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.
12. Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron
för evig tid.
>1 Kon. 5,5. 6,1. 1 Krön. 28,6 f. Ps. 89,4 f. 132,13.
13. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min
nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
ifrån din företrädare.
>Ps. 89,27. Hebr. 1,5.
14. Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för
evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»
>Luk. 1,32 f.
15. Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
talade nu Natan till David.
16. Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom
du har låtit mig komma härtill?
17. Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har
talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i
tiden. Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja
mig, HERRE Gud.
18. Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har
bevisat din tjänare? Du känner ju din tjänare.
19. HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort
allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.
20. HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter
allt vad vi hava hört med våra öron.
>5 Mos. 3,24. 4,32 f. 1 Kon. 8,23. Ps. 86,8. Jes. 37,16.
>Dan. 3,29. Hos. 13,4.
21. Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk
Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till
ett folk -- för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn,
i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du
hade förlossat ifrån Egypten?
>5 Mos. 4,7 f.
22. Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig
tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud
23. Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus
bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.
24. Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så
att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över
Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.
25. Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall
bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja
inför dig.
26. Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta
goda,
27. så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det
förbliver evinnerligen inför dig. Ty vad du, HERRE, välsignar,
det är välsignat evinnerligen.»
Första Krönikeboken, 18 Kapitlet
Davids segrar och byte. Hans inre
styrelse och hans ämbetsmän.
1. En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid
tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.
>2 Sam. 8,1 f.
2. Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga
och förde till honom skänker.
>4 Mos. 24,17.
3. Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när
denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden
Frat.
4. Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga
sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät
avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra
hästar, som han skonade.
>Jos. 11,6, 9.
5. När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
av dem.
6. Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och
araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
7. Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade
burit och förde dem till Jerusalem.
8. Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i
stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna
och kopparkärlen.
>1 Kon. 7,15, 23, 45.
9. Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
Hadaresers, konungens i Soba, hela här,
10. sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom
och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous
fiende. Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och
koppar.
11. Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra
folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
amalekiterna.
12. Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen,
aderton tusen man,
>Ps. 60,2.
13. insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David
underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog
fram.
>4 Mos. 24,18. 2 Kon. 8,20 f.
14. David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt
åt allt sitt folk.
15. Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat,
Ahiluds son, var kansler.
>2 Sam. 20,23 f.
16. Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster,
och Sausa var sekreterare.
17. Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens
sida.
>1 Kon. 1,38.
Första Krönikeboken, 19 Kapitlet
Ammons barn vanära Davids sändebud.
David slår dem och deras bundsförvanter
araméerna.
1. En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son
blev konung efter honom.
>2 Sam. 10,1 f.
2. Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
eftersom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David skickade
sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern. När så
Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att
trösta honom,
3. sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed
att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din
fader? Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet
hava hans tjänare kommit till dig.»
4. Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras
kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.
5. Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då
sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade. Och
konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg
hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»
6. Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för
att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från
Aram-Maaka och från Soba.
7. De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen
i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför
Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och
kommo för att strida.
8. När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
tappraste krigarna.
9. Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid
ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit
ställde upp sig för sig själva på fältet.
10. Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
ställde sedan upp sig mot araméerna.
11. Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och
dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.
12. Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
så vill jag hjälpa dig.
13. Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
täckes.
14. Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot
araméerna, och de flydde för honom.
15. Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig
Joab till Jerusalem.
16. Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden
skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.
17. När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han
upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig
till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.
18. Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av
araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man
fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.
19. Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av
israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom
underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa
Ammons barn.
Första Krönikeboken, 20 Kapitlet
Rabbas belägring och erövring. Strider
med filistéerna.
1. Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
tågade Joab ut med krigshären och härjade Ammons barns land, och
kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i
Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.
>2 Sam. 11,1. 12,26 f.
2. Och David tog deras konungs krona från hans huvud, den befanns
väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes
nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
3. Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar
och tröskvagnar av järn och med bilor. Så gjorde David mot
Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket
tillbaka till Jerusalem.
4. Därefter uppstod en strid med filistéerna vid Geser; husatiten
Sibbekai slog då ned Sippai, en av rafaéernas avkomlingar; så
blevo de kuvade.
>2 Sam. 21,18. 1 Krön. 11,29. 27,11,
5. Åter stod en strid med filistéerna; Elhanan, Jaurs son, slog då
ned Lami, gatiten Goljats broder, som hade ett spjut vars skaft
liknade en vävbom.
>1 Sam. 17,7. 2 Sam. 21,19.
6. Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
fingrar och sex tår, tillsammans tjugufyra; han var ock en
avkomling av rafaéerna.
>2 Sam. 21,20 f.
7. Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
Simea, Davids broder.
8. Dessa voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.
>2 Sam. 21,22.
Första Krönikeboken, 21 Kapitlet
Folkräkning. Pest. Altaret på Ornans
tröskplats.
1. Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att
räkna Israel.
>2 Sam. 24,1 f.
2. Då sade David till Joab och till folkets andra hövitsman: »Gån
åstad och räknen Israel, från Beer-Seba ända till Dan, och given
mig besked därom, så att jag får veta huru många de äro.»
3. Joab svarade: »Må HERREN än vidare föröka sitt folk hundrafalt.
Äro de då icke, min herre konung, allasammans min herres
tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man
därmed draga skuld över Israel?
4. Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab. Alltså
drog Joab ut och for omkring i hela Israel, och kom så hem igen
till Jerusalem.
5. Och Joab uppgav för David vilken slutsumma folkräkningen
utvisade: i Israel funnos tillsammans elva hundra tusen
svärdbeväpnade män, och i Juda funnos fyra hundra sjuttio tusen
svärdbeväpnade man.
6. Men Levi och Benjamin hade han icke räknat jämte de andra, ty
konungens befallning var en styggelse för Joab.
>1 Krön. 27,24.
7. Vad som hade skett misshagade Gud, och han hemsökte Israel.
8. Då sade David till Gud: »Jag har syndat storligen däri att jag
har gjort detta; men tillgiv nu din tjänares missgärning, ty jag
har handlat mycket dåraktigt.»
9. Men HERREN talade till Gad, Davids siare, och sade:
10. »Gå och tala till David och säg: Så säger HERREN: Tre ting
lägger jag fram för dig; välj bland dem ut åt dig ett som du
vill att jag skall göra dig.»
11. Då gick Gad in till David och sade till honom: »Så säger HERREN:
12. Tag vilketdera du vill: antingen hungersnöd i tre år, eller
förödelse i tre månader genom dina ovänners anfall, utan att du
kan undkomma dina fienders svärd, eller HERRENS svärd och pest i
landet under tre dagar, i det att HERRENS ängel sprider fördärv
inom hela Israels område. Eftersinna nu vilket svar jag skall
giva honom som har sänt mig.»
13. David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt mig då falla i
HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är mycket stor; i
människohand vill jag icke falla.»
14. Så lät då HERREN pest komma i Israel, så att sjuttio tusen män
av Israel föllo.
15. Och Gud sände en ängel mot Jerusalem till att fördärva det. Men
när denne höll på att fördärva, såg HERREN därtill och ångrade
det onda, så att han sade till ängeln, Fördärvaren[1]: »Det är
nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel stod då vid
jebuséen Ornans tröskplats.
16. När nu David lyfte upp sina ögon och fick se HERRENS ängel
stående mellan jorden och himmelen med ett blottat svärd i sin
hand, uträckt över Jerusalem, då föllo han och de äldste, höljda
i sorgdräkt, ned på sina ansikten.
17. Och David sade till Gud: »Det var ju jag som befallde att folket
skulle räknas. Det är då jag som har syndat och gjort vad ont
är; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? HERRE, min Gud, må
din hand vända sig mot mig och min faders hus, men icke mot ditt
folk, så att det bliver hemsökt.»
18. Men HERRENS ängel befallde Gad att säga till David att David
skulle gå åstad och resa ett altare åt HERREN på jebuséen Ornans
tröskplats.
19. Och David gick åstad på grund av det ord som Gad hade talat i
HERRENS namn.
20. Då Ornan nu vände sig om, fick han se ängeln; och hans fyra
söner som voro med honom, gömde sig. Men Ornan höll på att
tröska vete.
21. Och David kom till Ornan; när då Ornan såg upp och fick se
David, gick han fram ifrån tröskplatsen och föll ned till jorden
på sitt ansikte för David.
22. Och David sade till Ornan: »Giv mig den plats där du tröskar din
säd, så att jag där kan bygga ett altare åt HERREN; giv mig den
för full betalning; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.»
23. Då sade Ornan till David: »Tag den, och må sedan min herre
konungen göra vad honom täckes. Se, här giver jag dig
fäkreaturen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet
till spisoffer; alltsammans giver jag.»
24. Men konung David svarade Ornan: »Nej, jag vill köpa det för full
betalning; ty jag vill icke taga åt HERREN det som är ditt, och
offra brännoffer som jag har fått för intet.»
25. Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld, i
full vikt.
26. Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
och tackoffer. Han ropade till HERREN, och han svarade honom med
eld från himmelen på brännoffersaltaret.
>3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38.
27. Och på HERRENS befallning stack ängeln sitt svärd tillbaka i
skidan.
28. Då, när David förnam att HERREN hade bönhört honom på jebuséen
Ornans tröskplats, offrade han där.
29. Men HERRENS tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod
jämte brännoffersaltaret, vid den tiden på offerhöjden i Gibeon.
>1 Krön. 16,39.
30. Dock vågade David icke komma inför Guds ansikte för att söka
honom; så förskräckt var han för HERRENS ängels svärd.
[1] Se Fördärvaren i Ordförkl.
Första Krönikeboken, 22 Kapitlet
Davids förberedelser till
tempelbyggnaden.
1. Och David sade: »Här skall HERREN Guds hus stå, och här altaret
för Israels brännoffer.»
2. Och David befallde att man skulle samla tillhopa de främlingar
som funnos i Israels land; och han anställde hantverkare, som
skulle hugga ut stenar för att därmed bygga Guds hus.
>2 Krön. 2,17 f.
3. Och David anskaffade järn i myckenhet till spikar på dörrarna i
portarna och till krampor, så ock koppar i sådan myckenhet att
den icke kunde vägas,
4. och cederbjälkar i otalig mängd; ty sidonierna och tyrierna
förde cederträ i myckenhet till David.
5. David tänkte nämligen: »Min son Salomo är ung och späd, men
huset som skall byggas åt HERREN måste göras övermåttan stort,
så att det bliver namnkunnigt och prisat i alla länder; jag vill
därför skaffa förråd åt honom.» Så skaffade David förråd i
myckenhet före sin död.
>1 Krön. 29,1.
6. Och han kallade till sig sin son Salomo och bjöd honom att bygga
ett hus åt HERREN, Israels Gud.
7. Och David sade till sin son Salomo: »Jag hade själv i sinnet att
bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn.
>2 Sam. 7,2 f. 1 Krön. 17,1 f.
8. Men HERRENS ord kom till mig; han sade: Du har utgjutit blod i
myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt
mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i
min åsyn.
>1 Kon. 5,2. 1 Krön. 28,3.
9. Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll
man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt
omkring; ty Salomo[1] skall han heta, och
frid[2] och ro skall jag låta vila över Israel i
hans dagar.
10. Han skall bygga ett hus åt mitt namn; han skall vara min son,
och jag skall vara hans fader. Och jag skall befästa hans
konungatron över Israel för evig tid.
>2 Sam. 7,13 f. 1 Kon. 5,5. 1 Krön. 17,11 f.Ps. 89,27.
>Hebr. 1,5.
11. Så vare nu HERREN med dig, min son; må du bliva lyckosam och få
bygga HERRENS, din Guds, hus, såsom han har lovat om dig.
12. Må HERREN allenast giva dig klokhet och förstånd, när han sätter
dig till härskare över Israel, och förhjälpa dig till att hålla
HERRENS, din Guds, lag.
13. Då skall du bliva lyckosam, om du håller och gör efter de
stadgar och rätter som HERREN har bjudit Mose att ålägga
Israel. Var frimodig och oförfärad; frukta icke och var icke
försagd.
>5 Mos. 31,7 f. Jos. 1,7. 1 Kon. 2,2 f. 1 Krön. 28,20.
14. Och se, trots mitt betryck har jag nu anskaffat till HERRENS hus
ett hundra tusen talenter guld och tusen gånger tusen talenter
silver, därtill av koppar och järn mer än som kan vägas, ty så
mycket är det; trävirke och sten har jag ock anskaffat, och mer
må du själv anskaffa.
>1 Krön. 29,2.
15. Arbetare har du ock i myckenhet hantverkare, stenhuggare och
timmermän, och därtill allahanda folk som är kunnigt i allt
slags annat arbete.
16. På guldet, silvret, kopparen och järnet kan ingen räkning
hållas. Upp då och gå till verket; och vare HERREN med dig!»
17. Därefter bjöd David alla Israels furstar att de skulle
understödja hans son Salomo; han sade:
18. »HERREN, eder Gud, är ju med eder och har låtit eder få ro på
alla sidor; ty han har givit landets förra inbyggare i min hand,
och landet har blivit HERREN och hans folk underdånigt.
>1 Krön. 23,25.
19. Så vänden nu edert hjärta och eder själ till att söka HERREN,
eder Gud; och stån upp och byggen HERREN Guds helgedom, så att
man kan föra HERRENS förbundsark och vad annat som hör till Guds
helgedom in i det hus som skall byggas åt HERRENS namn.»
[1] Hebr. Schelomó.
[2] Hebr. schalóm.
Första Krönikeboken, 23 Kapitlet
Leviternas antal, indelning och
ämbetsgöromål.
1. Och när David blev gammal och levnadsmätt, gjorde han sin son
Salomo till konung över Israel.
>1 Kon. 1,13, 33 f.
2. Och han församlade alla Israels furstar, så ock prästerna och
leviterna.
3. Och leviterna blevo räknade, de nämligen som voro trettio år
gamla eller därutöver; och deras antal, antalet av alla personer
av mankön, utgjorde trettioåtta tusen.
4. »Av dessa», sade han, »skola tjugufyra tusen förestå sysslorna
vid HERRENS hus, och sex tusen vara tillsyningsmän och domare;
>5 Mos. 16,18.
5. fyra tusen skola vara dörrvaktare och fyra tusen skola lovsjunga
HERREN till de instrumenter som jag har låtit göra för
lovsången.»
>2 Krön. 29,25.
6. Och David delade dem i avdelningar efter Levis söner, Gerson
Kehat och Merari.
>1 Mos. 46,11. 1 Krön. 6,1.
7. Till gersoniterna hörde Laedan och Simei.
>2 Mos. 6,17. 4 Mos. 3,18. 1 Krön. 6,16 f.
8. Laedans söner voro Jehiel, huvudmannen, Setam och Joel,
tillsammans tre.
9. Simeis söner voro Selomot, Hasiel och Haran, tillsammans
tre. Dessa voro huvudmän för Laedans familjer.
10. Och Simeis söner voro Jahat, Sina, Jeus och Beria. Dessa voro
Simeis söner, tillsammans fyra.
11. Jahat var huvudmannen, och Sisa var den andre. Men Jeus och
Beria hade icke många barn; därför fingo de utgöra allenast en
familj, en ordning.
12. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, tillsammans
fyra.
>2 Mos. 6,18.
13. Amrams söner voro Aron och Mose. Och Aron blev jämte sina söner
för evärdlig tid avskild till att helgas såsom höghelig, till
att för evärdlig tid antända rökelse inför HERREN och göra tjänst
inför honom och välsigna i hans namn.
>2 Mos. 6,20. 28,1. 4 Mos. 6,23 f. 5 Mos, 10,8. 21,5. Hebr. 5,4.
14. Men gudsmannen Moses söner räknades till Levi stam.
15. Moses söner voro Gersom och Elieser.
>2 Mos. 2,22. 18,3 f.
16. Gersoms söner voro Sebuel, huvudmannen.
17. Och Eliesers söner voro Rehabja, huvudmannen. Elieser hade inga
andra söner; men Rehabjas söner voro övermåttan talrika.
18. Jishars söner voro Selomit, huvudmannen.
19. Hebrons söner voro Jeria, huvudmannen, Amarja, den andre,
Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde.
>1 Krön. 24,23.
20. Ussiels söner voro Mika, huvudmannen, och Jissia, den andre.
21. Meraris söner voro Maheli och Musi. Mahelis söner voro Eleasar
och Kis.
22. När Eleasar dog, lämnade han inga söner efter sig, utan allenast
döttrar; men Kis' söner, deras fränder, togo dessa till hustrur.
>1 Krön. 24,28.
23. Musis söner voro Maheli, Eder och Jeremot, tillsammans tre.
>1 Krön. 24,30.
24. Dessa voro Levi barn, efter deras familjer, huvudmännen för
familjerna, så många av dem som inmönstrades, vart namn räknat
särskilt, var person för sig, de som kunde förrätta sysslor vid
tjänstgöringen i HERRENS hus, nämligen de som voro tjugu år
gamla eller därutöver.
25. Ty David sade: »HERREN, Israels Gud, har låtit sitt folk komma
till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid;
>1 Krön. 22,18.
26. därför behöva icke heller leviterna mer bära tabernaklet och
alla redskap till tjänstgöringen därvid.»
27. (Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av
Levi barn de som voro tjugu år gamla eller därutöver.)
28. De fingo i stället sin plats vid Arons söners sida för
tjänstgöringen i HERRENS hus, i vad som rörde förgårdarna och
kamrarna och reningen av allt heligt och sysslorna vid
tjänstgöringen i Guds hus,
29. vare sig det gällde skådebröden eller det fina mjölet till
spisoffret eller de osyrade tunnkakorna eller plåtarna eller det
hopknådade mjölet, eller något mått och mål,
30. eller att var morgon göra tjänst genom att tacka och lova
HERREN, och likaledes var afton,
31. eller att offra alla brännoffer åt HERREN på sabbaterna, vid
nymånaderna och vid högtiderna, till bestämt antal och såsom det
var föreskrivet för dem, beständigt, inför HERRENS ansikte.
32. De skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
uppenbarelsetältet och vid det heliga, vad Arons söner, deras
bröder, hade att iakttaga vid tjänstgöringen i HERRENS hus.
>4 Mos. 18,4.
Första Krönikeboken, 24 Kapitlet
Prästernas och leviternas avdelningar.
1. Och Arons söner hade följande avdelningar: Arons söner voro
Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
2. Men Nadab och Abihu dogo före sin fader; och de hade inga
söner. Så blevo allenast Eleasar och Itamar präster.
>3 Mos. 1O,1 f. 4 Mos. 3,4. 26,61.
3. Och David jämte Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av
Itamars söner, indelade dem och bestämde den ordning i vilken de
skulle göra tjänst.
>2 Krön. 8,14.
4. Då nu Eleasars söner befunnos hava flera huvudmän än Itamars
söner, indelade man dem så, att Eleasars söner fingo sexton
huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för
sina familjer.
5. Man indelade dem genom lottkastning, de förra såväl som de
senare, ty helgedomens furstar och Guds furstar togos både av
Eleasars söner och av Itamars söner.
6. Och Semaja, Netanels son, sekreteraren, av Levi stam, tecknade
upp dem i närvaro av konungen, furstarna och prästen Sadok och
Ahimelek, Ebjatars son, och i närvaro av huvudmännen för
prästernas och leviternas familjer. Lotterna drogos skiftevis
för Eleasars och för Itamars familjer.
7. Den första lotten föll ut för Jojarib, den andra för Jedaja,
8. den tredje för Harim, den fjärde för Seorim,
9. den femte för Malkia, den sjätte för Mijamin,
10. den sjunde för Hackos, den åttonde för Abia,
>Luk. 1,6.
11. den nionde för Jesua, den tionde för Sekanja,
12. den elfte för Eljasib, den tolfte för Jakim,
13. den trettonde för Huppa, den fjortonde för Jesebab,
14. den femtonde för Bilga, den sextonde för Immer,
15. den sjuttonde för Hesir, den adertonde för Happisses,
16. den nittonde för Petaja, den tjugonde för Hesekiel,
17. den tjuguförsta för Jakin, den tjuguandra för Gamul,
18. den tjugutredje for Delaja, den tjugufjärde för Maasja.
19. Detta blev den ordning i vilken de skulle göra tjänst, när de
gingo in i HERRENS hus, såsom det var föreskrivet för dem genom
deras fader Aron, i enlighet med vad HERREN, Israels Gud, hade
bjudit honom.
20. Vad angår de övriga Levi barn, så hörde till Amrams barn Subael,
till Subaels barn Jedeja,
21. till Rehabja, det är till Rehabjas barn, huvudmannen Jissia,
22. till jishariterna Selomot, till Selomots barn Jahat.
23. Och benajiter voro Jeria, Amarja, den andre, Jahasiel, den
tredje, och Jekameam, den fjärde.
>1 Krön. 23,19 f.
24. Ussiels barn voro Mika; till Mikas barn hörde Samur.
25. Mikas broder var Jissia; till Jissias barn hörde Sakarja.
26. Meraris barn voro Maheli och Musi, Jaasia-Benos söner.
27. Meraris barn voro dessa av Jaasia-Beno, och vidare Soham, Sackur
och Ibri.
28. Mahelis son var Eleasar, men denne hade inga söner.
29. Till Kis, det är Kis' barn, hörde Jerameel.
30. Men Musis barn voro Maheli, Eder och Jerimot. Dessa voro
leviternas barn, efter deras familjer.
31. Också dessa kastade lott likasåväl som deras bröder, Arons
söner, i närvaro av konung David, Sadok, Ahimelek och
huvudmännen för prästernas och leviternas familjer, huvudmännen
för familjerna likasåväl som deras yngsta bröder.
>1 Krön. 25,8. 26,13.
Första Krönikeboken, 25 Kapitlet
Tempelsångarnas avdelningar.
1. Och David jämte härhövitsmännen avskilde till tjänstgöring
Asafs, Hemans och Jedutuns söner, som hade profetisk anda till
att spela på harpor, psaltare och cymbaler. Och detta är
förteckningen på dem, på de män som fingo denna tjänstgöring
till åliggande.
2. Av Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner,
under ledning av Asaf, som hade profetisk anda till att spela,
under konungens ledning.
3. Av Jedutun: Jedutuns söner Gedalja, Seri, Jesaja, Hasabja och
Mattitja, tillsammans sex, med harpor, under ledning av sin
fader Jedutun, som hade profetisk anda till att spela tack- och
lovsånger till HERREN.
4. Av Heman: Hemans söner Buckia, Mattanja, Ussiel, Sebuel och
Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti och Romamti-Eser,
Josbekasa, Malloti, Hotir, Mahasiot.
5. Alla dessa voro söner till Heman, som var konungens siare,
enligt det löfte Gud hade givit, att han ville upphöja hans
horn; därför gav Gud Heman fjorton söner och tre döttrar.
6. Alla dessa stodo var och en under sin faders ledning, när de
utförde sången i HERRENS hus till cymbaler, psaltare och harpor
och så gjorde tjänst i Guds hus; de stodo under konungens,
Asafs, Jedutuns och Hemans ledning.
7. Och antalet av dem jämte deras bröder, av dem som hade blivit
undervisade i sången till HERREN ära, alla de däri kunniga,
utgjorde två hundra åttioåtta.
8. Och de kastade lott om tjänstgöringen, alla, den minste
likasåväl som den störste, den kunnige jämte lärjungen.
>1 Krön. 24,31
9. Den första lotten kom ut för Asaf och föll på Josef; den andre
blev Gedalja, han själv med sina bröder och söner, tillsammans
tolv;
10. den tredje blev Sackur, med sin söner och bröder, tillsammans
tolv
11. den fjärde lotten kom ut för Jisri, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
12. den femte blev Netanja, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
13. den sjätte blev Buckia, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
14. den sjunde blev Jesarela, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
15. den åttonde blev Jesaja, med sin söner och bröder, tillsammans
tolv
16. den nionde blev Mattanja, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
17. den tionde blev Simei, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv
18. den elfte blev Asarel, med sin söner och bröder, tillsammans
tolv
19. den tolfte lotten kom ut för Hasabja, med hans söner och bröder
tillsammans tolv;
20. den trettonde blev Subael, med sina söner och bröder,
tillsammans tolv;
21. den fjortonde blev Mattitja, med sina söner och bröder,
tillsammans tolv;
22. den femtonde lotten kom ut för Jeremot, med hans söner och
bröder, tillsammans tolv;
23. den sextonde för Hananja, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
24. den sjuttonde för Josbekasa, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
25. den adertonde för Hanani, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
26. den nittonde för Malloti, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
27. den tjugonde för Elijata, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
28. den tjuguförsta för Hotir, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
29. den tjuguandra för Giddalti, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
30. den tjugutredje för Mahasiot, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
31. den tjugufjärde för Romamti-Eser, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv.
Första Krönikeboken, 26 Kapitlet
Dörrvaktarnas avdelningar.
Tillsyningsmännen över tempelskatterna.
Innehavarna av de världsliga sysslorna.
1. Vad angår dörrvaktarnas avdelningar, så hörde till koraiterna
Meselemja, Kores son, av Asafs barn.
2. Och Meselemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael
den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde,
3. Elam den femte, Johanan den sjätte, Eljoenai den sjunde.
4. Och Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den
andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte,
5. Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletai den åttonde; ty
Gud hade välsignat honom.
6. Åt hans son Semaja föddes ock söner, som blevo furstar inom sin
familj, ty de voro dugande män.
7. Semajas söner voro Otni, Refael och Obed, Elsabad och hans
bröder, dugliga män, Elihu och Semakja.
8. Alla dessa hörde till Obed-Edoms avkomlingar, de själva och
deras söner och bröder, dugliga och kraftfulla män i tjänsten,
tillsammans sextiotvå avkomlingar av Obed-Edom.
9. Meselemja hade ock söner och bröder, dugliga män, tillsammans
aderton.
10. Och Hosa, av Meraris barn, hade söner: Simri var huvudmannen, ty
visserligen var han icke förstfödd, men hans fader insatte honom
till huvudman;
11. Hilkia var den andre, Tebalja den tredje, Sakarja den
fjärde. Hosas söner och bröder voro tillsammans tretton.
12. Dessa avdelningar av dörrvaktarna, nämligen dessa deras
huvudmän, fingo nu, likasåväl som deras bröder, sina åligganden
för att göra tjänst i HERRENS hus.
13. Och om var port kastade de lott, den minste såväl som den
störste, efter sina familjer.
>1 Krön. 24,31. 25,8.
14. Den lott som angav öster föll då på Selemja; och för hans son
Sakarja, en rådklok man, kastade man lott, och för honom kom ut
den lott som angav norr;
15. för Obed-Edom den lott som angav söder, under det att hans söner
fingo på sin del förrådshuset;
16. för Suppim och för Hosa den lott som angav platsen västerut, vid
Salleketporten, där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället
invid det andra.
17. Österut voro sex leviter, norrut fyra för var dag, söderut fyra
för var dag, och vid förrådshuset två i sänder;
18. vid Parbar västerut voro fyra vid vägen och två vid själva
Parbar.
>2 Kon. 23,11.
19. Dessa voro dörrvaktarnas avdelningar, av koraiternas barn och
av Meraris barn.
20. Och av leviterna hade Ahia uppsikten över Guds hus skatter och
vården om de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat
åt HERREN.
21. Laedans barn, nämligen gersoniternas barn av Laedans släkt,
huvudmannen för gersoniten Laedans familj, jehieliterna,
>1 Krön. 23,7 f.
22. det är jehieliternas barn, Setam och hans broder Joel, hade
uppsikten över skatterna i HERRENS hus.
23. Vad angår amramiterna, jishariterna, hebroniterna och
ossieliterna,
24. så var Sebuel, son till Gersom, son till Mose, överuppsyningsman
över skatterna.
>1 Krön. 23,16 f.
25. Och hans bröder av Eliesers släkt voro dennes son Rehabja, dennes
son Jesaja, dennes son Joram, dennes son Sikri och dennes son
Selomot.
>1 Krön. 24,21.
26. Denne Selomot och hans bröder hade uppsikten över alla förråd
som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN av konung
David, så ock av huvudmännen för familjerna, ävensom av över-
och underhövitsmännen och av härhövitsmännen.
27. Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla
HERRENS hus vid makt;
>4 Mos. 31,25 f.
28. likaledes allt vad siaren Samuel och Saul, Kis' son, och Abner,
Ners son, och Joab, Serujas son, hade helgat -- korteligen, var
och en som helgade något lämnade det under Selomits och hans
bröders vård.
>1 Sam. 9,9.
29. Av jishariterna togos Kenanja och hans söner till de världsliga
sysslorna i Israel, till att vara tillsyningsmän och domare.
30. Av hebroniterna togos Hasabja och hans bröder, dugliga män, ett
tusen sju hundra, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra
sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt HERREN
och till konungens tjänst.
31. För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter
deras ättföljd och familjer. (I Davids fyrtionde regeringsår
anställdes undersökning rörande dem; och bland dem funnos då
dugande män i Jaeser i Gilead.)
32. Hans bröder, dugliga män, vore två tusen sju hundra, huvudmän
för familjer. Dem satte konung David över rubeniterna, gaditerna
och ena hälften av Manasse stam, för att ombesörja alla Guds och
konungens angelägenheter.
Första Krönikeboken, 27 Kapitlet
De tolv häravdelningarna. Israels
stamhövdingar. Tillsyningsmännen över
konungens skatter och jordegendom. Andra
ämbetsmän.
1. Och detta är förteckningen på Israels barn, efter deras antal
med huvudmännen för deras familjer och med över- och
underhövitsmännen och med deras tillsyningsmän vilka tjänade
konungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, vilka
avdelningar kommo och avgingo skiftevis för var och en av årets
alla månader, var avdelning tjugufyra tusen man stark.
2. Över den första avdelningen, den som tjänstgjorde under första
månaden, hade Jasobeam, Sabdiels son, befälet. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
>1 Krön. 11,11.
3. Han hörde till Peres' barn och var huvudanförare för alla
härhövitsmän som tjänstgjorde under första månaden.
4. Över den andra månadens avdelning hade ahoaiten Dodai befälet,
det var hans avdelning; där var ock fursten Miklot. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
>2 Sam. 23,9 f. 1 Krön. 11,12.
5. Den tredje härhövitsmannen, den som tjänstgjorde under tredje
månaden, var Benaja, prästen Jojadas son, såsom
huvudanförare. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
>2 Sam. 23,29 f. 1 Krön. 11,22 f.
6. Denne Benaja var en hjälte bland de trettio och hade befälet
över de trettio. Och vid hans avdelning var hans son Ammisabad.
7. Den fjärde, den som tjänstgjorde under fjärde månaden, var
Asael, Joabs broder, och efter honom hans son Sebadja. Och i
hans avdelning voro tjugufyra tusen
>2 Sam. 2,18 f. 23,24 f. 1 Krön. 11,26 f.
8. Den femte, den som tjänstgjorde under femte månaden, var
hövitsmannen Samhut, jisraiten. Och i hans avdelning voro
tjugufyra tusen.
9. Den sjätte, den som tjänstgjorde under sjätte månaden, var
tekoaiten Ira, Ickes' son. Och i hans avdelning voro tjugufyra
tusen.
10. Den sjunde, den som tjänstgjorde under sjunde månaden, var
peloniten Heles, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro
tjugufyra tusen.
11. Den åttonde, den som tjänstgjorde under åttonde månaden, var
husatiten Sibbekai, som hörde till seraiterna. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
>2 Sam. 21,18. 1 Krön. 20,4.
12. Den nionde, den som tjänstgjorde under nionde månaden, var
anatotiten Abieser, som hörde till benjaminiterna. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
13. Den tionde, den som tjänstgjorde under tionde månaden, var
netofatiten Maherai, som hörde till seraiterna. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
14. Den elfte, den som tjänstgjorde under elfte månaden, var
pirgatoniten Benaja, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro
tjugufyra tusen.
15. Den tolfte, den som tjänstgjorde under tolfte månaden, var
netofatiten Heldai, som hörde till Otniels släkt. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
16. Och Israels stamhövdingar voro dessa: furste för rubeniterna var
Elieser, Sikris son; för simeoniterna Sefatja, Maakas son;
17. för Levi Hasabja, Kemuels son; för Arons släkt Sadok;
18. för Juda Elihu, en av Davids bröder; för Isaskar Omri, Mikaels
son;
19. för Sebulon Jismaja, Obadjas son; för Naftali Jerimot, Asriels
son;
20. för Efraims barn Hosea, Asasjas son; för ena hälften av Manasse
stam Joel, Pedajas son;
21. för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son;
för Benjamin Jaasiel, Abners son;
22. för Dan Asarel, Jerohams son. Dessa voro Israels stamhövdingar.
23. Men David tog i förteckningen icke upp dem som voro under tjugu
år, ty HERREN hade lovat att han ville föröka Israel såsom
stjärnorna på himmelen.
>1 Mos. 15,5. 22,17. 26,4. 4 Mos. 1,2 f.
24. Joab, Serujas son, begynte räkningen, men fullbordade den icke,
ty genom den kom förtörnelse över Israel; och antalet togs icke
upp i någon förteckning i konung Davids krönika.
>2 Sam. 24,13 f. 1 Krön. 21,4 f.
25. Uppsikten över konungens skatter hade Asmavet, Adiels son; över
förråden på fälten, i städerna och byarna och fästningstornen
Jonatan, Ussias son;
26. över dem som arbetade på fältet med jordbruket Esri, Kelubs son;
27. över vingårdarna ramatiten Simei; över de vinförråd som man hade
samlat i vingårdarna sifmiten Sabdi;
28. över olivplanteringarna och mullbärsfikonträden i Låglandet
gaderiten Baal-Hanan; över oljeförråden Joas.
29. Över de fäkreatur som betade i Saron saroniten Sitrai, och över
fäkreaturen i dalarna Safat, Adlais son;
30. över kamelerna ismaeliten Obil; över åsninnorna meronotiten
Jedeja;
31. över småboskapen hagariten Jasis. Alla dessa voro uppsyningsmän
över konung Davids ägodelar.
32. Men Jonatan, Davids farbroder, var rådgivare; han var en
förståndig och skriftlärd man. Jehiel, Hakmonis son, var
anställd hos konungens söner.
33. Ahitofel var konungens rådgivare, och arkiten Husai var
konungens vän[1].
>2 Sam. 15,12, 37.
34. Efter Ahitofel kom Jojada, Benajas son, och Ebjatar. Och Joab
var konungens härhövitsman.
>2 Sam. 8,16 f. 1 Krön. 18,15 f.
[1] Se Vän i Ordförkl.
Första Krönikeboken, 28 Kapitlet
David ställer Salomo fram för folket;
giver honom mönsterbilder och
beskrivningar till ledning vid
tempelbygget.
1. Och David församlade till Jerusalem alla Israels hövdingar,
stamhövdingarna och häravdelningarnas hövitsmän, dem som voro i
konungens tjänst, och över- och underhövitsmännen och
uppsyningsmännen över alla konungens och hans söners ägodelar
och boskap, så ock hovmännen och hjältarna och alla tappra
stridsmän.
2. Och konung David stod upp från sin plats och sade: »Hören mig,
mina bröder och mitt folk. Jag hade själv i sinnet att bygga ett
hus till vilostad för HERRENS förbundsark och för vår Guds
fotapall, och jag hade skaffat förråd till byggnadsverket.
>2 Sam. 7,2 f. 1 Kon. 8,17 f. 1 Krön 17,1 f. 22,7 f.
3. Men Gud sade till mig: 'Du skall icke bygga ett hus åt mitt
namn, ty du är en krigsman och har utgjutit blod.'
>1 Kon. 5,3.
4. Dock utvalde HERREN, Israels Gud mig ur hela min faders hus till
att vara konung över Israel evärdligen. Ty Juda utvalde han
till furste, och i Juda hus min faders hus, och bland min faders
söner hade han behag till mig, så att han gjorde mig till konung
över hela Israel.
>1 Mos. 49,8 f. 1 Sam. 16,1, 12 f. 1 Krön. 5,2.
5. Och bland alla mina söner -- ty HERREN har givit mig många söner
-- utvalde han min son Salomo till att sitta på HERRENS
konungatron och härska över Israel.
>1 Krön. 17,11 f.
6. Och han sade till mig: 'Din son Salomo är den som skall bygga
mitt hus och mina förgårdar; ty honom har jag utvalt till min
son, och jag skall vara hans fader.
>2 Sam. 7,13 f. 1 Kon. 5,5. 6,12. Ps. 89,4 f.
7. Och jag skall befästa hans konungamakt för evigt, om han är
ståndaktig i att göra efter mina bud och rätter, såsom han nu
gör.'
8. Och nu säger jag inför hela Israel, HERRENS församling, och
inför vår Gud, som hör det: Hållen och akten på alla HERRENS,
eder Guds, bud, så att I fån besitta det goda landet och lämna
det såsom arv åt edra barn efter eder till evärdlig tid.
9. Och du, min son Salomo, må lära känna din faders Gud och tjäna
honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty HERREN
rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du
söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver
honom, då förkastar han dig evinnerligen.
>5 Mos. 1O,17. 1 Sam. 16,7. 2 Krön. 15,2. Ps. 7,10. Jes. 55,6.
>Jer. 11,20. 17,1O. 20,12. Upp. 2,23.
10. Så se nu till; ty HERREN har utvalt dig att bygga ett hus till
helgedomen. Var frimodig och gå till verket.»
11. Och David gav åt sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och
tempelbyggnaderna, och av förrådskamrarna, de övre salarna och
de inre rummen, och av nådastolens[1] boning;
12. vidare en mönsterbild av allt som han hade tänkt ut i sitt sinne
rörande förgårdarna till HERRENS hus, och rörande alla kamrarna
runt omkring för Guds hus' skatter och för de förråd som
utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN;
13. vidare föreskrifter rörande prästernas och leviternas
avdelningar och alla sysslor som skulle förekomma vid
tjänstgöringen i HERRENS hus, och rörande alla kärl som skulle
användas vid tjänstgöringen i HERRENS hus,
14. och rörande guldet, med uppgift på den vikt i guld, som kom på
vart särskilt kärl till tjänstgöringen, och rörande alla kärl av
silver, med uppgift på den vikt som kom på vart särskilt kärl
till tjänstgöringen.
15. Och han angav vikten på de gyllene ljusstakarna med tillhörande
lampor av guld, med uppgift på vikten i var särskild ljusstake
med dess lampor, så ock rörande silverljusstakarna, med uppgift
på vikten i var ljusstake med dess lampor, alltefter
beskaffenheten av den tjänstförrättning vid vilken ljusstaken
skulle användas;
16. likaledes rörande vikten på guldet till skådebrödsborden, vart
bord för sig, och rörande silvret till silverborden.
17. Och han gav honom föreskrifter rörande gafflarna och skålarna
och kannorna av rent guld, och rörande de gyllene bägarna, med
uppgift på vikten i var särskild bägare, och rörande
silverbägarna, med uppgift på vikten i var särskild bägare;
18. likaså rörande rökelsealtaret av rent guld, med uppgift på
vikten; så ock en mönsterbild av vagnen, de gyllene keruberna,
som skulle breda ut sina vingar och övertäcka HERRENS
förbundsark.
>Ps. 18,11.
19. »Om alltsammans», sade han, »har HERREN undervisat mig genom en
skrift av sin hand, om allt som skall utföras enligt
mönsterbilden.»
20. Och David sade till sin son Salomo: »Var frimodig och oförfärad
och gå till verket; frukta icke och var icke försagd. Ty HERREN
Gud, min Gud, skall vara med dig. Han skall icke lämna dig och
icke övergiva dig, till dess att allt som skall utföras för
tjänstgöringen i HERRENS hus har blivit fullbordat.
>5 Mos. 31,6 f. Jos. 1,7, 9. I Krön. 22,13.
21. Och se, här äro prästernas och leviternas avdelningar, som skola
förrätta allt slags tjänst i Guds hus. Och till allt som skall
utföras har du hos dig allahanda villigt folk, utrustat med
vishet till allt slags arbete; därjämte äro hövdingarna och allt
folket redo till allt vad du befaller.»
[1] Se Nådastolen i Ordförkl.
Första Krönikeboken, 29 Kapitlet
Davids och furstarnas gåvor till
templet. Davids bön och tacksägelse.
Hans död.
1. Och konung David sade till hela församlingen: »Min son Salomo
den ende som Gud har utvalt, är ung och späd, och arbetet är
stort, ty denna borg är icke avsedd för en människa, utan för
HERREN Gud.
>1 Krön. 22,5.
2. Därför har jag, så vitt jag har förmått, för min Guds hus
anskaffat guld till det som skall vara av guld, silver till det
som skall vara av silver, koppar till det som skall vara av
koppar, järn till det som skall vara av järn, och trä till det
som skall vara av trä, dessutom onyxstenar och andra
infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar,
korteligen, alla slags dyrbara stenar, så ock marmor i
myckenhet.
>1 Krön. 22,14.
3. Och därjämte, eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu
vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver
allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset:
4. tre tusen talenter guld, guld från Ofir, och sju tusen talenter
renat silver till att därmed överdraga byggnadernas väggar,
5. till att göra av guld vad som skall vara av guld, och till att
göra av silver vad som skall vara av silver, ja, till allt slags
arbete som utföres av konstnärer. Vill då någon annan nu i dag
frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?»
>2 Mos. 35,4 f.
6. Då kommo frivilligt familjehövdingarna och Israels
stamhövdingar, så ock över- och underhövitsmännen och tillika
uppsyningsmännen över konungens arbeten,
>2 Mos. 35,21 f., 27 f. 4 Mos. 7,2 f., 10 f. 1 Krön. 28,1 f.
7. och de gåvo till arbetet på Guds hus fem tusen talenter guld,
tio tusen dariker, tio tusen talenter silver, aderton tusen
talenter koppar och ett hundra tusen talenter järn.
8. Och var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till
skatten i HERRENS hus, under gersoniten Jehiels vård.
>1 Krön. 26,21 f.
9. Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet
hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung
David gladde sig ock högeligen.
10. Och David lovade HERREN inför hela församlingen; David sade:
»Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till
evighet!
11. Dig, HERRE, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och
majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o
HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över
allt.
>1 Tim. 1,17. Upp. 4,11. 5,12 f.
12. Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din
hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som
helst stort och starkt.
>2 Krön. 20,6.
13. Så tacka vi dig nu, vår Gud, och lova ditt härliga namn.
14. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle
förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer
allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.
15. Ty vi äro främlingar hos dig och gäster såsom alla våra fäder;
såsom en skugga äro våra dagar på jorden, och intet är här att
lita på.
>3 Mos. 25,23. Job 8,9. 14,1 f. Ps. 39,13. 90,5 f. 102,12.
>119,19. Pred. 7,1. Vish. 2,5. Hebr. 11,13.
16. HERRE, vår Gud, alla dessa håvor som vi hava anskaffat för att
bygga dig ett hus åt ditt heliga namn -- från din hand hava de
kommit, och ditt är alltsammans.
17. Och jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till
vad rätt är. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla
dessa frivilliga gåvor; och nu har jag ock sett med glädje huru
ditt folk, som står har, har burit fram åt dig sina frivilliga
gåvor.
>1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Upp. 2,23.
18. HERRE, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders, Gud, låt
evinnerligen ditt folks hjärtas håg och tankar vara redo till
sådant, och vänd deras hjärtan till dig.
19. Och giv min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller
dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar, och utför allt
detta och bygger denna borg, vartill jag har skaffat förråd.»
20. Därefter sade David till hela församlingen: »Loven HERREN, eder
Gud.» Då lovade hela församlingen HERREN, sina fäders Gud, och
de bugade sig och föllo ned för HERREN och för konungen.
21. Och dagen efter denna dag slaktade de slaktoffer åt HERREN och
offrade brännoffer åt HERREN: tusen tjurar, tusen vädurar och
tusen lamm med tillhörande drickoffer, därtill slaktoffer i
myckenhet för hela Israel.
22. Och de åto och drucko inför HERRENS ansikte på den dagen med
stor glädje. Och de gjorde för andra gången Salomo, Davids son,
till konung; de smorde honom till en HERRENS furste, och Sadok
till präst.
23. Och så satt Salomo på HERRENS tron såsom konung efter sin fader
David, och han blev lyckosam; och hela Israel lydde honom.
>1 Kon. 1,35.
24. Och alla hövdingarna och hjältarna och därjämte alla konung
Davids söner underkastade sig konung Salomo.
25. Och HERREN gjorde Salomo övermåttan stor inför hela Israel, och
lät hans konungsliga härlighet bliva större än någons som före
honom hade varit konung över Israel.
>1 Kon. 2,12. 10,23 f. 2 Krön. 1,1.
26. Men David, Isais son, hade regerat över hela Israel.
27. Den tid han regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Kon. 2,11. 1 Krön. 3,4.
28. Och han dog i en god ålder, mätt på att leva och mätt på rikedom
och ära. Och hans son Salomo blev konung efter honom.
29. Och vad som är att säga om konung David, om hans första tid
såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i siaren Samuels
krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika,
>1 Krön. 21,9.
30. tillika med hela hans regering och hans bedrifter och de
skickelser som övergingo honom och Israel och alla andra länder
och riken.
Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet
Salomos offer och dröm i Gibeon. Hans
vagnar och hästar.
1. Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att
HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan
stor.
>1 Kon. 2,12, 46. 10,23 f. 1 Krön. 29,25.
2. Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till
över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla
hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,
3. begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i
Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare
Mose hade gjort i öknen.
>2 Mos. 27,21. 36,8 f. 1 Kon. 3,4. 1 Krön. 16,39 f. 21,29.
4. Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till
den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den
slagit upp ett tält i Jerusalem.
>2 Sam. 6,17. 1 Krön. 13,6. 15,1.
5. Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade
gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och
Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.
>2 Mos. 38,1 f.
6. Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret,
som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen
brännoffer.
7. Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till
honom: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
>1 Kon. 3,5 f.
8. Salomo svarade Gud: »Du har gjort stor nåd med min fader David
och har låtit mig bliva konung efter honom.
>1 Krön. 28,5.
9. Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig
vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk
som är så talrikt som stoftet på jorden.
>1 Mos. 13,16.
10. Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare
och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta
ditt stora folk?»
11. Då sade Gud till Salomo: »Eftersom du är så till sinnes, och
icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners
liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet
och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över
vilket jag har gjort dig till konung,
12. därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock
giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före
dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket
därav.»
>1 Kon. 4,31 f. 2 Krön. 9,22 f. Vish. 7,11. Matt. 6,33.
13. Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han
sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över
Israel.
14. Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 10,26 f. 2 Krön. 9,25 f.
15. Och konungen styrde så, att silver och guld blev lika vanligt i
Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
mullbärsfikonträ i Låglandet.
16. Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
17. Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet
Förberedelser till tempelbyggnaden.
Vänskapen mellan Salomo och Huram.
1. Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och
ett hus åt sig själv till konungaboning.
2. Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare,
åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex
hundra till att hava uppsikt över de andra.
>1 Kon. 5,15 f.
3. Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga:
»Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken
du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo
i.
>2 Sam. 5,11. 1 Kon. 5,2 f. 1 Krön. 14,1.
4. Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga
det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse
inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda,
och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid
nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det
för evärdlig tid stadgat för Israel.
>3 Mos. 24,5 f. 4 Mos. 28,3 f., 9 f., 11 f.
5. Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är
större än alla andra gudar.
>2 Mos. 18,11.
6. Vem förmår väl att bygga honom ett hus? Himlarna och himlarnas
himmel rymma honom ju icke. Vem är då jag, att jag skulle kunna
bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans
ansikte?
>1 Kon. 8,27. 2 Krön. 6,18. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
>Apg. 7,48 f. 17,24.
7. Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld,
silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och
mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk,
tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i
Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.
8. Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty
jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på
Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare
behjälpliga.
9. Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga
skall vara stort och härligt.
10. Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för
dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu
tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja.»
>1 Kon. 5,11.
11. Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände
till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt
dig till konung över dem.»
>1 Kon. 10,9.
12. Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud,
himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en
vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga
ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
>1 Mos. 1,1. 2 Mos. 20,11. 1 Kon. 5,7. Ps. 33,6. 96,5. 102,26.
>Apg. 4,24. 14,15. Upp. 10,6.
13. Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen
Huram-Abi.
14. Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk
man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar,
järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och
karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk
och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra
arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids,
konstförfarna män.
>1 Kon. 7,14.
15. Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet,
oljan och vinet som han har talat om.
16. Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och
flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv
låta föra det upp till Jerusalem.»
>Esr. 3,7.
17. Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom
hans fader David förut hade anställt en räkning av dem. Och de
befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.
>1 Krön. 22,2.
18. Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen
till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att
hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.
>1 Kon. 5,15 f.
Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet
Tempelbyggnaden. Jakin och Boas.
1. Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget
Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där
han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade
utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.
>2 Sam. 24,18, 25. 1 Krön. 21,18, 26.
2. Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt
fjärde regeringsår.
>1 Kon. 6,1 f.
3. När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att
det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det
gamla alnmåttet.
4. Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida,
mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han
överdrog det innantill med rent guld.
5. Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde
han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.
6. Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar. Men guldet var
från Parvaim.
7. Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna
och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.
8. Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste;
det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och
tjugu alnar brett. Och han beklädde det med bästa guld, sex
hundra talenter i vikt.
9. Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld. De övre salarna
beklädde han ock med guld.
10. Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två
keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld.
11. Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar. Den
enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och
hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens
vinge.
12. Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid
husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde
intill den första kerubens vinge.
13. Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt,
under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända
inåt.
>2 Mos. 25,20.
14. Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött
och vitt garn och prydde den med keruber.
>2 Mos. 26,30 f.
15. Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem
alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var
fem alnar.
>1 Kon. 7,15 f. 2 Kon. 25,17. Jer. 52,21 f.
16. Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på
pelarna. Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem
på kedjorna.
17. Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på
högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han
namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.
Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet
Brännoffersaltaret; kopparhavet; de tio
bäckenen; de tio ljusstakarna; de tio
skådebrödsborden; de två förgårdarna;
annat som hörde till Herrens hus.
1. Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu
alnar brett och tio alnar högt.
>2 Mos. 27,1 f. 2 Krön. 7,7.
2. Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
>1 Kon. 7,23 f.
3. Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och
omgåvo det runt omkring -- tio alnar brett som det var -- så att
de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro
gjutna i ett stycke med det övriga.
4. Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot
väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod
ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
5. Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde och
höll tre tusen bat.
6. Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och
fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man
nämligen skölja vad som hörde till brännoffret. Men havet var
för prästerna till att två sig i.
>1 Kon. 7,38 f.
7. Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, tio till antalet,
sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra.
>1 Kon. 7,49.
8. Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde ock ett hundra
skålar av guld.
9. Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården,
så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med
koppar.
>1 Kon. 6,36.
10. Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost.
11. Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna.
Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt
konung Salomo för Guds hus:
>1 Kon. 7,40 f.
12. nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå
pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda
klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
13. och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda
nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de
båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så
skulle bliva betäckta.
14. Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på
bäckenställen,
15. så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.
16. Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande
föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS
hus. Allt var av blank koppar.
17. På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
Suckot och Sereda.
18. Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål,
att kopparens vikt icke kunde utrönas.
19. Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus:
det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,
>1 Kon. 7,48 f.
20. så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på
föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,
21. med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld -- allt av
yppersta guld;
22. vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint
guld. Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar
i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de
dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.
Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet
Herrens ark föres in i templet.
1. Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var
färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt
HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i
skattkamrarna i Guds hus.
>1 Kon. 7,51. 1 Krön. 28,14.
2. Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem,
för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är
Sion.
>1 Kon. 8,1 f.
3. Så församlade sig då till konungen alla Israels män under
högtiden, den som firades i sjunde månaden.
4. När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
leviterna upp arken.
5. Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla
heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna
hämtade det ditupp.
6. Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
täljas eller räknas.
7. Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
vingar.
8. Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där
arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes
av keruberna.
9. Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från
arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro
synliga längre ute. Och den har blivit kvar där ända till denna
dag.
10. I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt
dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan
de hade dragit ut ur Egypten.
11. Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som
funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de
tillhörde;
12. och leviterna, samtliga sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med
sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler,
psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra
tjugu präster som blåste i trumpeter;
>1 Krön. 25,1 f.
13. och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt
upp HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och
cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN,
därför att han är god, och därför att hans nåd varar
evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en
molnsky,
>2 Krön. 7,3. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
14. så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.
>1 Kon. 8,10 f. 2 Krön. 7,1 f.
Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet
Salomos tal och bön vid templets
invigning.
1. Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
>1 Kon. 8,12 f.
2. Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats
där du må förbliva till evig tid.»
3. Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
församling, under det att Israels hela församling förblev
stående.
4. Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer
har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det
han sade:
5. 'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag
icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den
bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag
utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;
>2 Sam. 7,6
6. men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara
där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk
Israel.'
7. Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
HERRENS, Israels Guds, namn;
>1 Krön. 28,2 f.
8. men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
du har detta i sinnet;
9. dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,12 f.
10. Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
namn.
11. Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som
HERREN slöt med Israels barn.»
12. Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela
församling och uträckte sina händer.
13. Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem
alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre
förgården, på den stod han nu. Och han föll ned på sina knän
inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot
himmelen
14. och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen
eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina
tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
>2 Mos. 15,11. 5 Mos. 4,39. 7,9.
15. du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så
som nu har skett.
>1 Krön. 22,9.
16. Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'
>2 Sam. 7,16. 1 Kon. 2,4. Ps. 132,11 f.
17. Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din
tjänare David bliva sant.
18. Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna?
Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket
mindre då detta hus som jag har byggt!
>2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Apg. 7,48 f. 17,24.
19. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare
uppsänder till dig
20. och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta
hus -- den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt
namn -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd
mot denna plats.
>2 Mos 20,24.
21. Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel
uppsända, vända mot denna plats. Må du höra dem från himmelen,
där du bor; och när du hör, så må du förlåta.
22. Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
altare i detta hus,
23. må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa
dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och
låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
24. Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att
de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn
och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus
25. må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels
synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit
åt dem och deras fäder.
26. Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
bönhör dem,
27. må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
du har givit åt ditt folk till arvedel.
28. Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och
rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga
folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,
>2 Krön. 20,9.
29. och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de
var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och
de så uträcka sina händer mot detta hus,
30. må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och
giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner
hans hjärta -- ty du allena känner människornas hjärtan --
>1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
31. på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så
länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.
32. Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands
och din uträckta arms skull, om någon sådan kommer och beder,
vänd mot detta hus,
>Jes. 56,6 f.
33. må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
namn.
34. Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg
du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot
denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt
åt ditt namn,
35. må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
rätt.
36. Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
något annat land, fjärran eller nära,
>Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23. 1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
37. men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi
hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',
38. om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap,
och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit
åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det
hus som jag har byggt åt ditt namn,
39. må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan
och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot
dig.
40. Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på
vad som bedes på denna plats.
41. Ja:
Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad,
du och din makts ark.
Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning,
och dina fromma glädje sig över ditt goda.
>4 Mos. 10,35. Ps. 132,8 f. 16.
42. HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde;
tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.
>2 Sam. 7,13 f.
Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet
Eld från himmelen. Fortsättning av
templets invigning. Ny uppenbarelse för
Salomo.
1. När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och
förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet
uppfyllde huset.
>3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 1 Kon. 8,10 f. 18,38 f. 2 Krön. 5,14.
>2 Mack. 2,10.
2. Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS
härlighet uppfyllde HERRENS hus.
3. Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo
HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda
gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och
tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd
varar evinnerligen.
>2 Krön. 5,13. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
4. Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS
ansikte.
>1 Kon 8,62 f.
5. Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar
och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så invigdes Guds hus
av konungen och allt folket.
6. Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och
leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David
hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför
att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra
lovsången. Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i
trumpeter, medan hela Israel förblev stående.
7. Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför
HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av
tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra
icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.
>2 Krön. 4,1
8. Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med
honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet,
allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till
Egyptens bäck.
>1 Kon. 8,65 f.
9. Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling. Ty altarets
invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.
>3 Mos. 23,36.
10. Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem
till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det
goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt
folk Israel.
11. Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad
Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt
eget hus hade lyckats honom väl.
>1 Kon. 9,1 f.
12. Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till
honom: »Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till
offerplats.
>2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,5.
13. Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag
bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest
bland mitt folk,
14. men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar
sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina
onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras
synd och skaffa bot åt deras land.
15. Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som
bedes på denna plats.
>2 Krön. 6,40.
16. Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn
skall vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta
skola vara där alltid.
17. Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så
att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar
och rätter,
18. då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din
fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en
avkomling av dig icke råder över Israel.'
19. Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har
förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och
tillbedjen dem,
20. då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag
har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn
skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det
till ett ordspråk och en visa bland alla folk.
>5 Mos. 28,37. Jer. 7,15.
21. Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och
en som går därförbi bliva häpen. Och när någon frågar: 'Varför
har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
>6 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
22. då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders
Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till
andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han
låtit allt detta onda komma över dem.'»
Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet
Salomos byggnadsföretag. Hans
arbetsfolk. Hans offerordning. Hans
flotta.
1. När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på
HERRENS hus och på sitt eget hus,
>1 Kon. 9,10.
2. byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät
Israels barn bosätta sig i dem.
3. Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.
4. Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som
i Hamat äro byggda av honom.
>1 Kon. 9,17 f.
5. Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och
gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,
6. så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla
vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände
åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det
land som lydde under hans välde.
7. Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna,
perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
icke voro av Israel --
8. deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade
Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.
9. Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid
de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för
hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
10. Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade
befälet över folket.
11. Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till
det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: »Jag vill icke
att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det
är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit.»
>1 Kon. 3,1. 7,8. 9,24.
12. Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det
som han hade byggt framför förhuset;
>1 Kon. 9,25.
13. han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter
Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre
gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid
veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
>3 Mos. 23,37. 4 Mos. 28,2 f. 5 Mos. 16,16.
14. Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de
avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom
leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och
betjäna prästerna -- var dag de för den dagen bestämda
åliggandena -- så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar,
skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade
gudsmannen David bjudit.
>1 Krön. 24,3 f. 26,1 f.
15. Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående
prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan
angelägenhet eller i fråga om förråden.
16. Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden
lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev
fullbordat. Och så var då HERRENS hus färdigt.
17. Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på
havsstranden, i Edoms land.
>1 Kon. 9,26 f.
18. Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte
av sitt folk sjökunnigt manskap. De foro med Salomos folk till
Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som
de förde till konung Salomo.
Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet
Drottningens av Saba besök hos Salomo.
Salomos rikedom och prakt, hans vishet
och storhet. Salomos död.
1. När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för
att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon kom
med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro
välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla
stenar. Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
>1 Kon. 10,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
2. Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.
3. När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som
han hade byggt,
4. och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och
huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han
gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
5. Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
6. Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din
vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig. Du är
vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.
7. Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som
beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
8. Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför
HERREN, din Gud! Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill
hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till
konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»
9. Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar;
sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav
åt konung Salomo hava eljest icke funnits.
10. När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir,
hemförde också de algumträ och ädla stenar.
11. Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för
sångarna. Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.
12. Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade
medfört åt konungen. Sedan vände hon om och for till sitt land
igen med sina tjänare.
13. Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
14. förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra
köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet
förde guld och silver till Salomo.
15. Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat
guld;
16. likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte
upp dem i Libanonskogshuset.
17. Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med rent guld.
18. Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid
tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
19. och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
20. Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för
något i Salomos tid.
21. Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en
gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig
guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
22. Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
23. Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
24. Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver
och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
25. Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv
tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i
Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 2 Krön. 1,14 f.
26. Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till
filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.
>1 Kon. 4,21.
27. Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
Låglandet.
28. Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra
länder.
29. Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans
krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om
Jerobeam, Nebats son.
30. Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.
31. Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
i hans fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung
efter honom.
Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet
Rehabeam konung. De tio stammarnas
avfall från Davids hus.
1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
>1 Kon. 12,1 f.
2. När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten --
dit hade han nämligen flytt för konung Salomo -- vände han
tillbaka från Egypten.
3. Och de sände bort och läto kalla honom åter. Då kom Jerobeam
tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:
4. »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
5. Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka
till mig.» Och folket gick.
6. Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
7. De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk
och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de
för alltid bliva dina tjänare.»
8. Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
9. Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?»
10. De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
-- så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
11. Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»
12. Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
13. Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade
icke på de gamles råd.
14. Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag
skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än
förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det
med skorpiongissel.»
15. Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
16. Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
»Vad del hava vi i David?
Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda.
Se nu själv om ditt hus, du David.»
Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.
17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
18. Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
19. Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet
Profeten Semajas budskap. Rehabeams
byggnadsföretag. Prästernas och
leviternas invandring från Israel till
Juda. Rehabeams hustrur och barn.
1. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
>1 Kon. 12,21 f.
2. Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
3. »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
israeliter i Juda och Benjamin:
4. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord
och vände om och drogo icke mot Jerobeam.
5. Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda
och gjorde dem till fasta platser.
6. Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,
7. Bet-Sur, Soko, Adullam
8. Gat, Maresa, Sif,
9. Adoraim, Lakis, Aseka,
10. Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde
dem till fasta städer.
11. Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar
i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;
12. var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och
spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin
förblevo under hans välde.
13. Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
från alla sina områden;
14. ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
präster,
>2 Krön. 13,9.
15. och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
>1 Kon. 12,31.
16. Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
17. I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
på Davids och Salomos väg.
18. Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
dotter.
>1 Sam. 16,6. 17,13.
19. Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
20. Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon
födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
>1 Kon. 15,2.
21. Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
andra hustrur och bihustrur -- ty han hade tagit aderton hustrur
och sextio bihustrur -- och han födde tjuguåtta söner och sextio
döttrar.
22. Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
23. Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.
Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet
Sisaks anfall på Juda. Semajas profetia.
Jerusalems plundring genom Sisak.
Rehabeams död.
1. När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
2. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
HERREN;
>1 Kon. 14,25.
3. han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
4. Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
Jerusalem.
>2 Krön. 11,5 f.
5. Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven
övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
i Sisaks hand.»
6. Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
»HERREN är rättfärdig.»
7. När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
hand.
8. Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
tjäna främmande konungadömen.»
9. Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han
tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16. 14,26 f. 2 Krön. 9,15 f.
10. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
11. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
drabantsalen.
12. Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också
fanns ännu något gott i Juda.
13. Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
>2 Mos. 20,24. 1 Kon. 14,21 f. 2 Krön. 6,6.
14. Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
att söka HERREN.
15. Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam
och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
>1 Kon. 14,29 f. 15,6.
16. Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.
Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet
Abia konung i Juda. Hans seger över
Jerobeam.
1. I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
Juda.
>1 Kon. 15,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Mikaja,
Uriels dotter, från Gibea. Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
varandra.
3. Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
4. Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
5. Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
själv och hans söner, genom ett saltförbund?[1]
>4 Mos. 18,19.
6. Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
uppreste sig och avföll från sin herre.
>1 Kon. 11,26.
7. Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
8. Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
gudar.
>1 Kon. 12,28.
9. Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
folken göra? Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
som icke äro gudar.
>2 Mos. 28,41 32,29. 1 Kon. 12,31. 2 Krön. 11,14 f.
10. Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
11. och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
dess lampor. Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
hålla, men I haven övergivit honom.
>2 Mos. 25,30, 37. 29,38 f. 30,34 f. 3 Mos. 24,6 f. 2 Krön. 2,4.
12. Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels
barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
icke gå eder väl.»
>4 Mos. 10,9.
13. Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
sitt bakhåll bakom dem.
14. När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN, och
prästerna blåste i trumpeterna.
15. Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
av Abia och Juda.
16. Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
17. Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
18. Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
19. Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
Efron med underlydande orter.
20. Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.
21. Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
22. Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som
rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».
>2 Krön. 24,27.
[1] Se Saltförbund i Ordförkl.
Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet
Asa konung i Juda. Hans seger över
etiopierna.
1. Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. Under
hans tid hade landet ro i tio år.
>1 Kon. 15,8.
2. Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
>1 Kon 15,11 f.
3. Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
4. Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
hålla lagen och budorden.
5. Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
solstoderna; och riket hade ro under honom.
6. Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
honom lugn.
7. Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och
förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
oss få lugn på alla sidor.» Så byggde de då, och allt gick väl.
8. Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
väpnade med små sköldar och spände båge. Alla dessa voro tappra
stridsmän.
9. Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
10. Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
Sefatas dal vid Maresa.
11. Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom
dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
den svage. Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop. HERRE, du
är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»
>Dom, 7,2, 7. 1 Sam. 14,6.
12. Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
etiopierna flydde.
>2 Krön. 16,8.
13. Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här. Och folket tog
byte i stor myckenhet.
14. Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
15. Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
Jerusalem.
Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet
Asarjas profetia. Asas tacksägelse.
1. Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
2. Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa,
och I, hela Juda och Benjamin. HERREN är med eder, när I ären
med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
>5 Mos. 4,29. 1 Krön. 28,9. 2 Krön. 24,20. 33,12 f. Jer. 29,13.
3. En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
undervisade dem, och utan någon lag.
>Dom. 2,10 f. 17,6. 21,25.
4. Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
>Dom. 3,9, 15. 10,10 f.
5. Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
länderna,
>Dom. 5,6 f.
6. och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
förvirrade dem med allt slags nöd.
>Dom. 12,4 f. 20,1 f.
7. Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
skall få sin lön.»
>Jer. 31,16. 1 Kor. 15,58.
8. När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
stod framför HERRENS förhus.
9. Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
hans Gud, var med honom.
10. Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
femtonde regeringsår,
11. och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
med sig.
>2 Krön. 14,13.
12. Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
>Jos. 24,25. 2 Kon. 23,3.
13. och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
>5 Mos. 13,9. 17,5.
14. Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
under det att trumpeter och basuner ljödo.
15. Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.
16. Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
upp den i Kidrons dal.
>1 Kon. 15,13 f.
17. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
hjärta gudhängivet, så länge han levde.
18. Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
19. Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.
Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet
Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
Israels konung. Hananis profetia. Asas
sjukdom och död.
1. I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
>1 Kon. 15,17 f.
2. Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
bodde i Damaskus, och lät säga:
>2 Kom 12,18. 16,8.
3. »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig silver och guld;
så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
må lämna mig i fred.»
4. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
5. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
sina arbeten där upphöra.
6. Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
det. Därmed befäste han så Geba och Mispa.
7. Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
konungens här sluppit undan din hand.
8. Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
ryttare i stor myckenhet? Men därför att du då stödde dig på
HERREN, gav han dem i din hand.
>2 Krön. 14,9, 12.
9. TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
honom. Härutinnan har du handlat dåraktigt. Därför skall du
hädanefter hava ständiga strider.»
>1 Kon. 15,32. Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Sak. 4,10.
10. Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt. Vid samma
tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.
11. Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
konungar.
12. Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
13. Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
fyrtioförsta regeringsår.
14. Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
förbränning[1].
>1 Sam. 31,12. 2 Krön. 21,19. Jer. 34,5.
[1] Sorgebruk i Ordförkl.
Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet
Josafat konung i Juda. Hans nitälskan
för Herrens lag. Hans makt och hans
hövitsmän.
1. Och hans son Josafat blev konung; efter honom. Han befäste sitt
välde mot Israel.
>1 Kon. 15,24. 22,41.
2. Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
Asa hade intagit.
3. Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
första vägar och sökte icke Baalerna,
4. utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
icke såsom Israel.
5. Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
>1 Sam. 10,27. 2 Krön. 18,1.
6. Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.
7. Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
undervisa i Juda städer,
8. och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
9. Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
10. Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
Josafat.
11. Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
silver i skatt. Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.
12. Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
mäktig. Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
13. Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
stridsmän, hade han i Jerusalem.
14. Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer. Till
Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
15. därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
tusen;
16. därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
17. Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
18. därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
till strid.
19. Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.
Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet
Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs
död.
1. När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
han sig med Ahab.
>2 Kon. 8,18. 2 Krön. 17,5. 21,6.
2. Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och
Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
upp mot Ramot i Gilead.
>1 Kon. 22,2 f.
3. Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill
du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag
såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig
i striden.»
4. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
5. Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag
ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
6. Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
7. Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke
så.»
8. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
9. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
dem.
10. Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
11. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
12. Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
också du lycka.»
13. Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som min Gud säger.»
14. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så
skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
15. Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
16. Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'»
17. Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
18. Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
på hans vänstra.
19. Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den
ene så och den andre så.
20. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
21. Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.» Då sade han: 'Du må försöka att locka honom
därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
22. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
23. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
>Joh. 18,22. Apg. 23,2.
24. Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
25. Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka
till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
26. Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
tillbaka.»
27. Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
>Mik. 1,2.
28. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
29. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
striden.
30. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
31. När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt
att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
32. Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
33. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
34. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels
konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.
Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet
Profeten Jehus straffande ord. Josafats
omsorg om rättsskipningen.
1. Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
Jerusalem.
2. Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då
älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS
förtörnelse över dig.
>2 Krön. 16,7.
3. Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
>2 Krön. 17,3 f.
4. Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
5. Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
särskilda för var stad.
>5 Mos. 16,18.
6. Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I
dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
så ofta I dömen.
>Rom. 13,1 f.
7. Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på
vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
>5 Mos. 1,17. 10,17. 1 Sam. 16,7. Job 34,19. Apg. 10,34. Rom. 2,11
>Gal. 2,6. Ef. 6,9. Kol. 3,25. 1 Petr. 1,17.
8. Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände
tillbaka till Jerusalem,
>5 Mos. 17,8 f.
9. bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
redligt och med hängivet hjärta.
10. Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så
skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
11. Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN
skall vara med den som är god.»
Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet
Josafats underbara seger över fientliga
grannfolk. Hans förbund med Ahasja.
1. Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
ammoniterna för att strida mot Josafat.
2. Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor
hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
3. Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
4. Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
5. Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
HERRENS hus, framför den nya förgården,
6. och sade:
»HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som
råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och
makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
>1 Krön. 29,11.
7. Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
tid?
8. De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
i det de sade:
9. 'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
>1 Kon. 8,33 f., 37 f. 2 Krön. 6,24 f., 28 f. 7,13 f.
10. Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
bergsbygd -- genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
bort ifrån dem och icke förgjorde dem --
>5 Mos. 2,4 f., 9, 19.
11. se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
givit oss till besittning.
12. Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet
mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»
>Ps. 121,1. 123,1.
13. Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
hustrur och söner.
14. Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
levit, av Asafs söner,
15. och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder:
Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
striden är icke eder, utan Guds.
16. Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden,
och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
öken.
17. Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen
allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen
icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
vara med eder.»
>2 Mos. 14,13 f.
18. Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
HERREN.
19. Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
stark röst.
20. Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och
när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av
Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud,
så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I
bliva lyckosamma.»
>Jes. 7,9.
21. Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
>Ps. 106,1 136,1.
22. Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
slagna.
23. Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
varandra.
>Dom. 7,22. 1 Sam. 14,20.
24. När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
25. Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre
dagar; så stort var bytet.
26. Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där
lovade de[1] HERREN, och därav fick det stället
namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.
27. Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
28. Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
och tågade till HERRENS hus.
29. Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
30. Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
alla sidor.
31. Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal,
när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
>1 Kon. 22,41 f.
32. Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
33. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.
34. Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
>2 Krön. 19,2 .
35. Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
36. han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
37. Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen
ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.
[1] Hebr. berekú.
Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet
Joram konung i Juda. Krig med Edom.
Skrivelse från profeten Elia. Straffdom
över Joram.
1. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter
honom.
>1 Kon. 22,51. 2 Kon. 8,16.
2. Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
Josafat, Israels konung.
3. Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
4. När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
Israels furstar,
5. Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
>2 Kon. 8,17 f.
6. Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
7. Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.
>2 Sam. 7,12 f. 21,l7. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps. 132,11, 17
>Ords. 13,9.
8. I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
>2 Kon. 8,20 f.
9. Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
deras vagnar.
10. Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans
välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
11. Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.
12. Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
vägar,
13. utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
än du.
14. Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
15. och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
falla ut i följd av sjukdomen.»
16. Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
som bodde närmast etiopierna;
17. och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
Joahas, sin yngste son.
18. Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
sjukdom i inälvorna.
19. Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
hans folk anställde ingen förbränning[1] till hans ära, såsom de
hade gjort efter hans fäder.
>1 Sam. 31,12. 2 Krön. 16,14. Jer. 34,5.
20. Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva
saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
konungagravarna.
>2 Krön. 24,25. 28,27.
[1] Se Sorgebruk i Ordförkl.
Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet
Ahasja bliver konung i Juda. Han dödas
av Jehu. Atalja upphäver sig till
regentinna i Juda.
1. Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
>2 Kon. 8,25 f.
2. Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris
dotter.
3. Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans
rådgiverska i ogudaktighet.
4. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
sitt eget fördärv.
5. Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna.
6. Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
>2 Kon. 9,16.
7. Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
utrota Ahabs hus.
>2 Kon. 9,1 f.
8. Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
>2 Kon. 10,12 f.
9. Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock
son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av
Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
konungadömet.
>2 Kon. 9,27 f.
10. När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
hus.
>2 Kon. 11,1 f.
11. Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru --
som ju ock var Ahasjas syster -- honom dold för Atalja, så att
denna icke fick döda honom.
12. Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
medan Atalja regerade i landet.
Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet
Prästen Jojada gör Joas till konung och
dödar Atalja.
1. Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans
son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
Sikris son.
>2 Kon. 11,4 f.
2. Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och
när de kommo till Jerusalem,
3. Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och
Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom
HERREN har talat angående Davids söner.
>2 Sam. 7,12 f. 2 Krön. 21,7.
4. Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
5. och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
HERRENS hus.
6. Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt
det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
iakttaga.
7. Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig
han går in eller ut.»
8. Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
fri ifrån tjänstgöring.
9. Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
funnos i Guds hus.
10. Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
altaret och mot huset, runt omkring konungen.
11. Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
gåvo honom vittnesbördet[1] och gjorde honom till konung; och
Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»
>5 Mos. 17,18 f.
12. När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
13. Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då
rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning!
Sammansvärjning!»
>4 Mos. 10,10. 2 Kon. 23,3. 1 Krön. 25,1 f.
14. Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden,
och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen
förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
15. Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.
16. Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
17. Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
dräpte de framför altarna.
18. Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
jubel och sång, efter Davids anordning.
>3 Mos. 1,3 f. 1 Krön. 23,27 f. 24,3 f.
19. Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
20. Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
porten; och de satte konungen på konungatronen.
21. Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
Atalja hade de dödat med svärd.
[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet
Joas konung i Juda. Insamling för att
sätta templet i stånd. Joas' avfall från
Herren. Sakarjas profetia. Araméernas
tåg mot Jerusalem. Joas dödad genom en
sammansvärjning.
1. Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
>2 Kon. 12,1 f.
2. Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
Jojada levde.
3. Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
döttrar.
4. Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
5. Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
»Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig
icke.
6. Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
tabernakel?
>2 Mos. 35,5 f.
7. Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
till Baalerna.»
8. På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
den utanför porten till HERREN hus.
>2 Kon. 12,9 f
9. Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
HERREN.
>2 Mos. 30,12 f. 3 Mos. 27,2 f.
10. Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
insamlat.
11. Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång
efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
12. Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
13. Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
förra skick och satte det i gott stånd.
14. Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
så länge Jojada levde.
15. Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
hundra trettio år gammal var han vid sin död.
16. Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.
17. Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
konungen; då lyssnade konungen till dem.
18. Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och
Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
19. Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.
20. Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
»Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
övergivit eder.»
>Dom. 6,34. 1 Krön. 12,18. Luk. 24,49.
21. Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
>Matt. 23,35.
22. Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade
i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»
23. Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de
till konungen i Damaskus.
>2 Kon. 12,17 f.
24. Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.
25. Och när dessa drogo bort ifrån honom -- ty de lämnade honom kvar
illa sjuk -- sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i
Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
>2 Krön. 21,20. 28,27.
26. Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
27. Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
»Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung
efter honom.
>2 Krön. 13,22.
Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet
Amasja bliver konung i Juda och
bestraffar sin faders mördare. Han
sätter upp en krigshär; segrar över
edoméerna; förklarar Israels konung Joas
krig, men bliver slagen. Han dödas genom
en sammansvärjning.
1. Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan,
från Jerusalem.
>2 Kon. 14,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
hängivet hjärta.
3. Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
>2 Krön. 24,25.
4. Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
dö genom sin egen synd.»
>5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.
5. Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
>4 Mos. 1,3.
6. Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
tappra stridsmän ur Israel.
7. Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
icke med hela hopen av Efraims barn;
8. utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå
frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall
genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
9. Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
10. Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen
förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.
11. Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
>2 Kon. 14,7.
12. Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
klippspetsen, så att de alla krossades.
13. Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.
14. När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
dem.
15. Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks
gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
hand?»
16. När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt
dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man
skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu
att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
sätt och icke vill höra på mitt råd.»
17. Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»
>2 Kon. 13,12. 14,8 f .
18. Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
19. Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig
ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma.
Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
fall?»
20. Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
Edoms gudar.
21. Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
till Juda.
22. Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
23. Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när
denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
hundra alnar.
24. Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
>1 Krön. 26,15.
25. Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
>2 Kon. 14,17 f.
26. Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
Israels konungar.
27. Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och
dessa dödade honom där.
28. Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
hans fäder i Juda huvudstad.
Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet
Ussia (Asarja) konung i Juda. Hans
krigshär och hans makt. Hans förbrytelse
mot Herren och hans spetälska.
1. Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
>Kon. 14,21 f.
2. Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
3. Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja,
från Jerusalem.
>2 Kon. 15,2 f.
4. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
>2 Krön. 25,2.
5. Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
väl.
6. Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
och annorstädes i filistéernas land.
7. Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
8. Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.
9. Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
10. Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks-
och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
11. Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
hövitsmän.
12. Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
familjerna var två tusen sex hundra.
13. Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
hjälp mot fienden.
14. Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
pansar och bågar, så ock med slungstenar.
15. Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom
gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
16. Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
antända rökelse på rökelsealtaret.
17. Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
HERRENS präster, oförskräckta män.
>1 Krön. 6,10.
18. Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör
icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»
>2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 18,7 f.
19. Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot
prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
20. Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
så hemsökte honom.
21. Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
folket i landet.
>2 Kon. 15,5 f.
22. Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.
23. Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev
konung efter honom.
Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet
Jotam konung i Juda.
1. Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
>2 Kon. 15,32 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
>2 Krön. 26,16.
3. Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
utförde han stora byggnadsarbeten.
>Neh. 3,26. 11,21.
4. Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
byggde han borgar och torn.
>2 Krön. 26,10.
5. Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
år och året därpå.
6. Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
HERREN, sin Gud.
7. Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
konungar.
8. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem.
9. Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.
Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet
Ahas konung i Juda. Araméernas och
israeliternas anfall på Juda. Ahas'
misslyckade försök att få hjälp av
Assyrien. Hans avguderi.
1. Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
ögon, såsom hans fader David,
>2 Kon. 16,1 f.
2. utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
gjutna beläten åt Baalerna.
3. Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
HERREN hade fördrivit för Israels barn.
>5 Mos. 18,10. Jer. 7,30 f. 19,2 f.
4. Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.
5. Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels
konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
>Jes. 7,1.
6. Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför
att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
7. Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
konungens närmaste man.
8. Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.
9. Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin
vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
till himmelen.
10. Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
själva inför HERREN, eder Gud.
11. Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»
12. Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
från kriget
13. och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår
skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»
14. Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
överste och hela församlingen.
15. Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla
som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
16. Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
med begäran att de skulle hjälpa honom.
>2 Kon. 16,7 f.
17. Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
tagit fångar.
18. Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
19. Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske
konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
och varit otrogen mot HERREN.
20. Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
angrep honom, i stället för att understödja honom.
21. Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
honom dock icke.
22. Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
otrohet mot HERREN.
23. Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar
hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo
honom och hela Israel på fall.
>2 Kon. 16,10 f.
24. Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
>2 Kon. 16,17.
25. Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN,
sina fäders Gud.
26. Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
>2 Kon. 16,19 f.
27. Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
>2 Krön. 21,20. 24,25.
Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet
Hiskia bliver konung i Juda.
Gudstjänsten återställes.
1. Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia,
Sakarjas dotter.
>2 Kon. 18,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.
3. I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
>2 Krön. 28,24.
4. Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
den öppna platsen mot öster.
5. Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder
själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
orenheten ut ur helgedomen.
6. Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
HERRENS boning och vände honom ryggen.
7. De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
Israels Gud.
8. Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
>5 Mos. 28,25.
9. Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
>2 Krön. 28,5 f.
10. Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
11. Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
honom.»
>2 Mos. 28,1. 4 Mos. 3,6 f.
12. Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
Eden, Joas son;
13. av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
Mattanja;
14. av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
Ussiel.
15. Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
rena HERRENS hus.
16. Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
ut den i Kidrons dal.
17. De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
18. Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela
HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
19. Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de
stå nu framför HERRENS altare.»
20. Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
staden och gick upp i HERRENS hus.
21. Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
på HERRENS altare.
>3 Mos. 4,14.
22. Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
blodet på altaret.
>3 Mos. 8,15, 19, 24. Hebr. 9,21.
23. Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
församlingen, och de lade sina händer på dem.
>2 Mos. 29,10. 3 Mos. 4,15.
24. Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
Israel.
25. Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
var givet av HERREN genom hans profeter.
>1 Krön. 6,31 f. 16,4 f. 23,6 f. 25,1 f., 6.
26. Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
prästerna med trumpeterna.
>4 Mos. 10,8 f.
27. Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
Israels konungs, instrumenter.
28. Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
trumpeterna skallade -- allt detta ända till dess brännoffret
var fullbordat.
29. Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
30. Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
med glädje och böjde sig ned och tillbådo.
31. Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit
handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören
fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde
församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
>3 Mos. 7,12 f.
32. Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
dessa till brännoffer åt HERREN.
33. Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
av småboskapen.
34. Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade
leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
>2 Krön. 30,3.
35. Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
till brännoffren.
Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
36. Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.
Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet
Hiskias påskhögtid.
1. Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
påskhögtid.
>2 Kon. 23,21. 2 Krön. 35,1.
2. Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
>2 Mos. 12,2 f. 4 Mos. 9,10 f.
3. ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
hunnit församla sig till Jerusalem.
>2 Krön. 29,34.
4. Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
så.
5. Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
samfällt, såsom föreskrivet var.
6. Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till
HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
konungarnas hand.
>2 Krön. 28,20 f. Mal. 3,7.
7. Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
såsom I själva haven sett.
>2 Krön. 29,8 f.
8. Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
9. Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
eder, om I vänden om till honom.»
>2 Mos. 34,7.
10. Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
dem.
11. Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
och kommo till Jerusalem.
12. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.
13. Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
församling.
14. Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
kastade dem i Kidrons dal.
15. Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
>2 Krön. 29,34.
16. Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
leviterna.
17. Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
och så helga dem åt HERREN.
18. Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade
bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
>3 Mos. 7,21. 4 Mos. 9,6 f.
19. som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
20. Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.
21. Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
instrumenter, HERREN till ära.
22. Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de
sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
sina faders Gud.
23. Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju
dagarna.
24. Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort
antal präster helgade sig.
>2 Krön. 35,7 f.
25. Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
som bodde i Juda.
26. Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
skett i Jerusalem.
27. Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
heliga boning.
>4 Mos. 6,23 f.
Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet
Prästernas och leviternas underhåll.
1. När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade
varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder
stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och
altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till
dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels
barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.
>2 Kon. 18,4. 2 Krön. 32,12.
2. Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras,
till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
till HERRENS läger.
>3 Mos. 8,35. 4 Mos. 4,3 f.
3. Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
>4 Mos. 28,1 f.
4. Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
HERRENS lag.
>4 Mos. 18,8 f. Neh. 13,10 f.
5. Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
>2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,22.
6. Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
dem i särskilda högar.
7. I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
månaden hade de slutat därmed.
8. När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
HERREN och hans folk Israel.
9. Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
10. Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
»Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
stora rikedom.»
11. Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
HERRENS hus, och man inredde sådana.
12. Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver
var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
Simei.
13. Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
Asarja, fursten i Guds hus.
14. Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
15. Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
minste såväl som åt den störste.
>5 Mos. 18,8. Jos. 21,9 f.
16. Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
sina avdelningar.
17. Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
åligganden, alltefter sina avdelningar.
>1 Krön. 23,27 f.
18. Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på
heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
19. Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.
20. Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
Gud, vad gott och rätt och sant var.
21. Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
lyckades honom väl.
Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet
Sanheribs tåg mot Juda. Hans tjänares
tal. Sanheribs fall. Hiskias sjukdom.
Hans rikedom och sändebuden från Babel.
Hiskias död.
1. Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
>2 Kon. 18,13 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,17 f.
2. Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
Jerusalem,
3. rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
hjälpte honom härmed.
4. Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de
assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
myckenhet.»
5. Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
>2 Krön. 25,23.
6. Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
uppmuntrande till dem och sade:
7. »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
>2 Kon. 6,16. 1 Joh. 4,4.
8. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig
vid Hiskias, Juda konungs, ord.
>Jer. 17,5, 7.
9. Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien -- som nu med hela
sin härsmakt låg framför Lakis -- sina tjänare till Jerusalem,
till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
Jerusalem, och lät säga:
10. »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
11. Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
assyriske konungens hand.'
12. Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare
skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
>2 Krön. 31,1.
13. Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
14. Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
hand!»
15. Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
min hand!»
16. Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
tjänare Hiskia.
17. Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som
dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
ur min hand.»
18. Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
att man sedan skulle kunna intaga staden.
19. Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.
20. Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos'
son, och ropade till himmelen.
>2 Kon. 19,14 f.
21. Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
>2 Kon. 19,35 f. Jes. 37,36 f.
22. Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
beskyddade dem på alla sidor.
23. Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
av alla folk.
24. Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och
han svarade honom och gav honom ett undertecken.
>2 Kon. 20,1 f. Jes. 38,1 f.
25. Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
över honom och över Juda och Jerusalem.
26. Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
icke, så länge Hiskia levde.
27. Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
dyrbara håvor av andra slag,
28. så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
skaffat för sina fållor.
29. Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på
får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
ägodelar.
30. Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var
lyckosam i allt vad han företog sig.
31. Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
>5 Mos. 8,2. 2 Kon. 20,12 f. Jes. 39,1 f.
32. Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i
boken om Judas och Israels konungar.
>2 Kon. 20,20 f.
33. Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela
Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.
Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet
Manasse och Amon konungar i Juda.
1. Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem.
>2 Kon. 21,1 f.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3. Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
>2 Krön. 31,1.
4. Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
>5 Mos. 12,5. 2 Sam. 7,10, 13. 1 Kon. 8,29, 9,3. 2 Krön. 7,12.
5. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
6. Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
7. Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
>2 Krön. 7,16.
8. Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
och rätter som de hava fått genom Mose.»
9. Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
barn.
10. Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
därpå.
>2 Kon. 21,10 f.
11. Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
>5 Mos. 28,36. 2 Kon. 19,28. Hes. 19,4.
12. Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
13. Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
14. Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla
befästa städer i Juda.
15. Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
utanför staden.
16. Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
Gud.
17. Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
sin Gud.
>1 Kon. 3,2.
18. Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 21,17 f.
19. Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
härom är skrivet i Hosais krönika.
20. Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.
21. Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem.
>2 Kon, 21,19 f.
22. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
göra offrade Amon, och han tjänade dem.
23. Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
24. Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
hemma i hans hus.
25. Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet
Josia konung i Juda. Begynnelsen av hans
reformation. Anordningar för att sätta
templet i stånd. Lagboken funnen av
översteprästen Hilkia. Profetissan
Huldas svar till konungen.
Fortsättningen av Josias reformation.
1. Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem.
>2 Kon. 22,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
vänster.
3. I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
4. Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
dem.
>2 Kon. 23,6.
5. Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade
han Juda och Jerusalem.
>2 Kon. 23,16.
6. Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
genomsökte han överallt husen.
7. Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.
8. Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
9. Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
10. de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus. Sedan gåvos penningarna av dessa
män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
med att laga huset och sätta det i stånd,
11. de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
>2 Krön. 24,7.
12. Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
musikinstrumenter.
13. De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
alla arbetarna vid de särskilda göromålen. Av leviterna togos
ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.
14. När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
given genom Mose
15. Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt
Safan.
16. Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
fått i uppdrag att göra, det göra de.
17. Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
18. Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste därur
för konungen
19. När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
20. Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
och sade:
21. »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»
22. Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
23. Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
24. Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung --
>3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
25. detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
26. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
angående de ord som du har hört:
27. Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
28. Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
dess invånare.» Och de vände tillbaka till konungen med detta
svar.
29. Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
och Jerusalem.
>2 Kon. 23,1 f.
30. Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
folket, ifrån den störste till den minste. Och han läste upp för
dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
HERRENS hus.
31. Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
som voro skrivna i denna bok.
>2 Krön. 15,12.
32. Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
Guds, förbund.
33. Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
HERREN, sin Gud. Så länge han levde, veko de icke av ifrån
HERREN, sina fäders Gud.
Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet
Josias påskhögtid. Hans död vid Megiddo.
1. Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
>2 Mos. 12,6. 2 Kon. 23,21 f. 2 Krön. 30,1.
2. Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
tjänstgöringen i HERRENS hus.
3. Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke
mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
hans folk Israel.
>4 Mos. 7,9.
4. Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
Salomos föreskrifter,
5. och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
levitisk familj kommer på vart skifte.
6. Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»
7. Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
egendom.
>2 Krön. 30,24.
8. Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel,
furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
9. Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.
10. Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
11. Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
12. Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På
samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
>3 Mos. 3,14 f.
13. Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
>2 Mos. 12,8 f.
14. Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
15. Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
redde till åt dem.
>1 Krön. 25,1 f.
16. Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
såsom konung Josia hade bjudit.
17. De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
18. En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
19. I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.
20. Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
>2 Kon. 23,29 f.
21. Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu
kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
till vara, så att han icke fördärvar dig.»
22. Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på
Megiddos slätt.
23. Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
24. Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela
Juda och Jerusalem sörjde Josia.
>Sak. 12,11.
25. Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och
sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
Israel. De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».
26. Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
27. och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
Juda konungar
Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet
Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia
konungar i Juda. Jerusalems förstöring
genom Nebukadnessar. och Juda rikes
undergång. Kores' påbud.
1. Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
konung i Jerusalem efter hans fader.
>2 Kon. 23,30 f.
2. Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem.
3. Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
4. Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
honom till Egypten.
5. Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde vad ont var i HERRENS,
sin Guds, ögon.
6. Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
Babel.
>2 Kon. 24,1 f.
7. Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.
>Dan. 1,2.
8. Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han
gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till,
det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar. Och
hans son Jojakin blev konung efter honom.
>2 Kon. 24,5 f.
9. Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
>2 Kon. 24,8 f.
10. Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
Jerusalem.
11. Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem.
>2 Kon. 24,18 f. Jer. 37,1 f. 52,1 f.
12. Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
13. Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
vid Gud. Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
>Hes. 17,13 f.
14. Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
15. Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
folk och sin boning.
16. Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
växte så, att ingen bot mer fanns.
17. Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
blev givet i hans hand.
>2 Kon. 25.1 f.
18. Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
allt förde han till Babel.
19. Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
dyrbara föremål som funnos där.
20. Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
till dess att perserna kommo till väldet --
21. för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas --
alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat -- till dess att
sjuttio år hade gått till ända.
>3 Mos. 26,34 f. Jer. 25,12. 29,10. Dan. 9,2.
22. Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
HERREN -- för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
följande:
>Esr. 1,1 f. Jes. 44,28.
23. »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder,
som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
drage ditupp.»
Esra, 1 Kapitlet
Kores' påbud. Judarnas tillredelser för
hemfärden. Tempelkärlen.
1. Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte
HERREN -- för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle
fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
följande:
>2 Krön. 36,22 f. Jer. 25,12. 29,10.
2. »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.
3. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare
hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga
på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i
Jerusalem.
>Esr. 4,3. 5,13. Ps. 76,2 f.
4. Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort
där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med
gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds
hus i Jerusalem.»
5. Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp,
ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud
uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i
Jerusalem.
6. Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med
silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara
skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav.
7. Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som
Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in
i sin guds hus.
>2 Kon. 24,13. 25,14 f. 2 Krön. 36,7, 18. Esr. 5,14.
8. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren
Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för
Juda.
9. Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen
bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl,
10. trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare
slag, därtill ett tusen andra kärl.
11. Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra
hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade
varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.
Esra, 2 Kapitlet
Förteckning på dem som återvände med
Serubbabel. Gåvor till templet.
1. Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit
bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände
tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad,
>Esr. 8,1 f. Neh. 7,5 f.
2. i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja,
Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana.
Detta var antalet män av Israels meniga folk:
3. Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
4. Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
5. Aras barn: sju hundra sjuttiofem;
6. Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
hundra tolv;
7. Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
8. Sattus barn: nio hundra fyrtiofem;
9. Sackais barn: sju hundra sextio;
10. Banis barn: sex hundra fyrtiotvå;
11. Bebais barn: sex hundra tjugutre;
12. Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå;
13. Adonikams barn: sex hundra sextiosex;
14. Bigvais barn: två tusen femtiosex;
15. Adins barn: fyra hundra femtiofyra;
16. Aters barn av Hiskia: nittioåtta;
17. Besais barn: tre hundra tjugutre;
18. Joras barn: ett hundra tolv;
19. Hasums barn: två hundra tjugutre;
20. Gibbars barn: nittiofem;
21. Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre;
22. männen från Netofa: femtiosex;
23. männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
24. Asmavets barn: fyrtiotvå;
25. Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre;
26. Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen;
27. männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
28. männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre;
29. Nebos barn: femtiotvå;
30. Magbis' barn: ett hundra femtiosex;
31. den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
32. Harims barn: tre hundra tjugu;
33. Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem;
34. Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
35. Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio.
36. Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
37. Immers barn: ett tusen femtiotvå;
38. Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
39. Harims barn: ett tusen sjutton.
40. Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn:
sjuttiofyra;
41. av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta;
42. av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn,
Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett
hundra trettionio.
43. Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
44. Keros' barn, Siahas barn, Padons barn,
45. Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn,
46. Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn,
47. Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn,
48. Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn,
49. Ussas barn, Paseas barn, Besais barn,
50. Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn,
51. Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
52. Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
53. Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
54. Nesias barn, Hatifas barn.
55. Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn, Perudas
barn,
56. Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
57. Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn.
58. Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
tre hundra nittiotvå.
59. Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
och sin släkt och huruvida de voro av Israel:
60. Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå.
61. Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais
barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till
hustru och blev uppkallad efter deras namn.
>2 Sam. 19,31 f.
62. Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem;
därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
63. Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.
>2 Mos. 28,30. 4 Mos. 27,21.
64. Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
hundra sextio,
65. förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra sångare och
sångerskor.
66. De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem
mulåsnor,
67. fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu
åsnor.
68. Och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo
till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus,
för att det åter skulle byggas upp på samma plats.
69. De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld
sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett
hundra prästerliga livklädnader.
70. Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna,
dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela
Israel i sina städer.
Esra, 3 Kapitlet
Brännoffersaltaret. Lövhyddohögtiden.
Templets grundläggning.
1. När sjunde månaden nalkades och Israels barn nu voro bosatta i
sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem.
>Dom. 20,1. Neh. 8,1.
2. Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och
Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde
Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det
var föreskrivet i gudsmannen Moses lag.
>3 Mos. 6,9 f. 5 Mos. 12,13 f. Matt. 1,12.
3. De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade
kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt
HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.
>4 Mos. 28,3 f.
4. Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och
offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat
sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet,
>3 Mos. 23,34 f. 4 Mos. 29,12 f.
5. och därefter det dagliga brännoffret och de offer som hörde till
nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så
ock alla de offer som man frivilligt frambar åt HERREN.
>Neh. 10,32 f.
6. På första dagen i sjunde månaden begynte de att offra brännoffer
åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd.
7. Och de gåvo penningar åt stenhuggare och timmermän, så ock
matvaror, dryckesvaror och olja åt sidonierna och tyrierna, för
att dessa sjöledes skulle föra cederträ från Libanon till Jafo,
i enlighet med den tillåtelse som Kores, konungen i Persien,
hade givit dem.
>2 Krön. 2,16.
8. Och året näst efter det då de hade kommit till Guds hus i
Jerusalem, i andra månaden, begyntes verket av Serubbabel,
Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder,
prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen
hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde
leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att
förestå arbetet på HERRENS hus.
9. Och Jesua med sina söner och bröder och Kadmiel med sina söner,
Judas söner, allasammans, blevo anställda till att hava uppsikt
över dem som utförde arbetet på Guds hus, sammaledes ock
Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna.
>Esr. 2,40.
10. Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel,
ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock
leviterna, Asafs b