This is a special version of Bibeln, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
Mellan 1994 och 1996 samordnade Projekt Runeberg en pionjärgärning där ett tjugotal frivilliga knappade in hela Bibelns text, ett kapitel i taget, och turades om med korrekturläsningen. Syftet var att få fri tillgång till den svenska bibeltexten i elektronisk form på Internet. Den nya översättningen, Bibel 2000, var ännu inte färdig och omfattades därtill av upphovsrätt vilket hindrar den fria spridningen, så frivilligprojektet baserades på 1917 års översättning.
Med tanke på arbetets omfattning (bibeltexten är cirka fem miljoner tecken) och volontärernas brist på utrustning (scanners) och erfarenhet av digitalisering (Projekt Runeberg grundades 1992, digitala faksimilutgåvor infördes 1998), blev resultatet förhållandevis gott och många har haft verklig nytta av det. Emellertid har med tiden flera brister gjort sig gällande. Noter och hänvisningar finns inte med till alla kapitel. Skillnader (bland annat i kommatering) mellan olika tryckningar redovisas inte på något konsekvent sätt, eftersom en blandning av tryckta förlagor har legat till grund för digitaliseringen. Slutligen kvarstår ett mindre antal textfel som är resultatet av missar i korrekturläsningen, och utan tillgång till inscannade faksimilbilder är det omständigt att ta reda på vad som är rätt och fel.
I september 2004 gjordes en digital faksimilutgåva av Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna, baserat på en utgåva från 1921.
I mars 2005 kompletterades den ursprungliga e-texten med en digital faksimilutgåva av 1917 års bibelöversättning. För bästa tekniska resultat valdes en utgåva i stort format (sidorna mäter 150 x 226 mm) utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och tryckt 1927. Den jämfördes med ett dussintal andra utgåvor och tryckningar och befanns vara en god representant för sin tid.
Också i mars 2005 digitaliserades första delen (evangelierna och apostlagärningarna) av Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström. Första upplagan kom 1886 och tredje upplagan 1913. Det digitaliserade exemplaret tillhör fjärde upplagan, tryckt 1921, och tillämpar nystavning (dt, fv, hv har ändrats till tt och v).
Some parts are searchable via the WWW Bible Gateway.
Read more below about how you can help us improve this electronic edition of the Swedish Bible!
Our source code is available. We prefer that you use this if you want to help with proofreading.
This is release 3.7 from Projekt Runeberg of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked.
We need volunteers to proofread the Bible. You can check the current status to see where your help is currently needed the most.
Send an email to Per Cederqvist <ceder@lysator.liu.se> if you want to help with the proofreading, but please read the proofreading instructions first.
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är "i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen", men det säger
inte allt om den. När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering. Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna. Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan. Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.
I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner. Den elektroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.
Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2). Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten. Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder. Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.
Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt. I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal». Vi kan inte annat än instämma.
Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer. Punkten efter versnumret står i kolumn 4. Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70. Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad. Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum. Textens högerkant
är alltså inte rak. Tabulatortecken används inte.
Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.
Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2--21). Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis. Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början. De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.
Många tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) bara tagit med i vissa av böckerna i den elektroniska
utgåvan. Fotnoter har vi tagit med, men eftersom den elektroniska
utgåvan inte är indelad i sidor, har vi satt texten sist i respektive
kapitel. Inne i texten och sist i kapitlet markeras fotnoten med en
siffra inom fyrkantiga parenteser.
Olika Biblar använder olika format på parallellhänvisningarna. Vi har
valt att använda det format som verkar vanligast: kapitel och vers
skiljs av ett kolon. Fortsättningsvers anges med "f.". Om det
hänvisas till flera verser i samma kapitel separeras de med
kommatecken. Mellanslag placeras ut som i exemplet nedan--notera att
det ska vara dubbla mellanslag efter punkt, men inte efter den punkt
som avslutar förkortningen av en bibelbok. För att klart skilja
parallellhänvisningarna från övrig text inleds de raderna med ett
större-än-tecken. Exemplet nedan, från 1 Sam 14:33, visar hur det kan
se ut:
>1 Mos. 9:4. 3 Mos. 3:17. 7:26 f. 17:10 f., 13 f. 19:26.
>5 Mos. 12:16, 23 f. 15:23.
Intervall anges med bindestreck, som i det här exemplet från 1 Sam
4:8:
>2 Mos. 7-10.
Det finns många parallellhänvisningar som har ett annat format i den
här utgåvan. De kommer med tiden att ändras till att använda det här
formatet.
Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte. Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan. Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna. Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera. Där är raderna cirka 40 tecken långa. Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad. Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.
1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet. Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9. Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7. På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen. Kapitelrubriken kan alltså i
vissa fall finnas i föregående kapitel.
Lars Aronsson var initiativtagare till att ge ut 1917 års Bibel hos
Projekt Runeberg. Han började med att knappa in samtliga
kapitelrubriker. Sedan har mer än 20 personer hjälpts åt att fylla i
själva bibeltexten, kapitel för kapitel, bok för bok. Per Cederqvist
har fungerat som samordnare och redaktör under största delen av
projektet. 9 mars 1996 fanns all text on-line. 28 november 1998 hade
all text stavningskontrollerats. Just nu pågår korrekturläsning av
böckerna.
Om du hittar ett fel i texten, eller om du vill hjälpa till att
korrekturläsa den, så är du välkommen att höra av dig till Per
Cederqvist, helst via email till ceder@lysator.liu.se. Se även
nästa kapitel.
Det här kapitlet riktar sig till den som vill hjälpa till att
korrekturläsa bibeln. Med korrekturläsning menar vi att jämföra
texten, ord för ord, med en tryckt bibel, för att kontrollera att den
elektroniska utgåvan innehåller hela texten, och att allt är korrekt.
Det har hänt att ord eller till och med hela meningar fattats i den
elektroniska utgåvan. För att vi ska hitta sådana fel är det viktigt
att korrekturläsningen görs genom jämförelser med en bra förlaga.
Om bibeln är Guds ofelbara ord eller inte tvistas det om. En sak är i
alla fall tyvärr helt klar: det finns tryckta biblar med mycket
varierande kvalité. Vi som knappat in bibeln har stött på tre
biblar, alla tryckta 1977 men på olika förlag, som kommaterar
annorlunda jämfört med äldre biblar. Vi har valt att använda den
äldre kommateringen (som vi tror är överrensstämmande med
originalöversättningen). Innan du börjar korrekturläsa eller skriva
in text bör du kontrollera Jes. 9:2 och Matt. 21:2 som ska se ut så
här:
2. Det folk som vandrar i mörkret
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
Det förekommer att verserna har fler kommatecken, som i exemplen nedan
(skillnaderna finns på första raden i respektive vers):
----------- "felaktig" kommmatering -------------
2. Det folk, som vandrar i mörkret,
skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
2. och sade till dem: »Gån in i byn, som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
----------- "felaktig" kommmatering -------------
Föregående kapitel berättar om de konventioner vi har när vi skriver
(hur vi har marginalerna, hur prosa och poesi skiljer sig). Din bibel
bör göra skillnad på prosa och poesi. Ett förtydligande om poesin kan
vara på sin plats. I en tryckt bibel ser Jes 9:17 ut ungefär så här:
----------- klipp -------------
17. Därför kan Herren icke 1
glädja sig fortsättningsrad
över dess unga män, 2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande 3
med dess faderlösa och än- 4 (jämnrad)
kor; fortsättningsrad
ty de äro allasammans gudlösa 5
ogärningsmän, fortsättningsrad
och var mun talar dårskap. 6
Vid allt detta vänder hans vre- 7
de icke åter, fortsättningsrad
hans hand är ännu uträckt. 8
----------- klipp -------------
I projekt Runebergs utgåva ser den ut så här:
--------------------- klipp ------------------------
17. Därför kan Herren icke glädja sig 1
över dess unga män, 2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande 3
med dess faderlösa och änkor; 4 (jämnrad)
ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän, 5
och var mun talar dårskap. 6
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, 7
hans hand är ännu uträckt. 8
--------------------- klipp ------------------------
På http://www.lysator.liu.se/runeberg/bibeln/status.html kan du se
vilka böcker som behöver korrekturläsas. När du bestämt dig för att
korrekturläsa en kan du meddela ceder@lysator.liu.se vilken bok du
korrekturläser, så blir status.html uppdaterad.
Enklast är om du kan hämta bibeln via anonym ftp från
ftp://ftp.lysator.liu.se/pub/runeberg/src/
Filen som innehåller bibeln heter något i stil med bibeln-3.2.tar.gz,
där 3.2 är versionsnumret. Det ökas varje gång en förbättrad utgåva
görs.
Versionsnumrets första siffra beskriver statusen på hela bibeln, och
kommer att ges så här:
1.x Inte alla böcker finns med.
2.x Alla böcker finns med.
3.x Alla böcker har genomgått stavningskontroll.
4.x Alla böcker har korrekturlästs en gång.
5.x Alla böcker har korrekturlästs två gånger.
6.x Alla böcker har samtliga fotnoter.
7.x Alla böcker har parallellhänvisningar.
Den andra siffran är ett rent löpnummer. Vi försöker publicera nya
utgåvor så fort en ny bok har skrivits in eller korrekturlästs.
Filen bibeln-3.2.tar.gz är ett så kallat tar-arkiv, som i i sin tur
innehåller en fil per bibelbok. Packa upp arkivet, editera direkt i
filen allt eftersom du upptäcker fel, och skicka till slut tillbaka
filen för den bok du korrekturläst till ceder@lysator.liu.se. Om du
inte hittade något fel alls när du korrekturläste bör du meddela det
också, så att vi kan uppdatera den bokens status.
Om du har problem att packa upp tar-arkivet så kan vi skicka dig just
den bok du vill korrekturläsa med elektronisk post.
Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Skapelsen.
1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
6. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten.»
7. Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.
9. Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
skedde så.
10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott.
11. Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden.» Och det skedde så;
12. jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.
13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
14. Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år,
15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
Och det skedde så;
16. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna.
17. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
18. och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
20. Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
21. Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott.
22. Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden.»
23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
24. Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter.» Och det skedde så;
25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
26. Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
28. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden.»
29. Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda.
30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
så.
31. Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.
Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
Den sjunde dagen. Edens lustgård.
Kvinnans skapelse.
1. Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara.
2. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort.
3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade.
4. Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.
5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
6. men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
7. Och HERREN Gud danade människan[1] av stoft från
jorden[2] och inblåste livsande i hennes näsa,
och så blev människan en levande varelse.
8. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat.
9. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar.
11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes,
12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten.
13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus.
14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.
15. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den.
16. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta,
17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö.»
18. Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta.
20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes.
21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött.
22. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen.
23. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»
24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.
25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.
[1] Hebr. adám
[2] Hebr. adamá
Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Syndafallet.
1. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
2. Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården,
3. men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.'»
4. Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
5. men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
6. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.
7. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.
8. Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården.
9. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
du?»
10. Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
11. Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
12. Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
13. Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»
14. Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen.»
16. Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig.»
17. Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar;
18. törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
vara din föda.
19. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och
till stoft skall du åter varda.»
20. Och mannen gav sin hustru namnet Eva[1], ty hon
blev en moder åt allt levande.
21. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.
22. Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen.»
23. Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen.
24. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.
[1] Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.
Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.
1. Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: »Jag har fött[1] en man genom
HERRENS hjälp.»
2. Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
3. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN.
4. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
5. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk.
6. Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk?
7. Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
8. Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.
9. Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
»Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
10. Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden.
11. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
13. Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
kan bära den.
14. Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig.»
15. Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett
tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
slå honom ihjäl.
16. Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden.
17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn.
18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
19. Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla.
20. Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel.
21. Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.
22. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama.
23. Och Lemek sade till sina hustrur:
»Ada och Silla,
hören mina ord;
I Lemeks hustrur,
lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får.
24. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt.»
25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
beskärt[2] mig en annan livsfrukt, till
ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
26. Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.
[1] Egentligen »fått», hebr. kaníti.
[2] Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.
Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Sets släkttavla.
1. Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.
2. Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa[1], när de blevo skapade.
3. När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
4. Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar.
5. Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han.
6. När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.
7. Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar.
8. Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han.
9. När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.
10. Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar.
11. Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han.
12. När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
13. Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar.
14. Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
han.
15. När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
16. Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde söner och döttrar.
17. Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han.
18. När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
19. Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar.
20. Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han.
21. När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.
22. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
23. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
24. Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort.
25. När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
26. Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar.
27. Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han.
28. När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
29. Och han gav honom namnet Noa[2], i det han sade:
»Denne skall trösta[2] oss vid vårt arbete och
våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
förbannat.»
30. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar.
31. Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han.
32. När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.
[1] Hebr. adám
[2] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Människornas ondska växer. Floden
förkunnas. Arken bygges.
1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem
2. sågo Guds söner[1] att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år.»
4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga.
5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda,
6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta.
7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
8. Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.
9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa.
10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld.
12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden.
13. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden.
14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan.
15. Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning.
17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara.
20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv.
21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda.
22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
bjudit honom.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Floden kommer.
1. Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona,
3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
jorden alla varelser som jag har gjort.»
5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.
6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden.
7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten.
8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken
9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa.
10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem,
14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag.
15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande.
16. Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.
Och HERREN stängde igen om honom.
17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.
19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.
20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
övertäcktes.
21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.
22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.
23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.
24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
Flodens slut. Noas offer och HERRENS
löfte.
1. Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.
3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4. Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.
5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,
7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.
11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.
12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.
15. Då talade Gud till Noa och sade:
16. »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.
17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
18. Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
hustrur.
19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.
20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.
21. När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.
22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
Guds förbund med Noa. Noas ord till sina
söner. Hans död.
1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.
5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;
6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.»
8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
9. »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,
10. och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ur arken.
11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.»
12. Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:
13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.
14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,
15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.
16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
17. Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.»
18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.
20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.
21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.
22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.
23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.
24. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:
25. »Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!»
26. Ytterligare sade han:
»Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!
27. Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl.»
28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.
Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet
Noas söners släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.
2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
3. Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
4. Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
5. Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
sina folk.
6. Hams söner voro Kus[1], Misraim[1], Put och Kanaan.
7. Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.
8. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
9. Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
10. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land.
11. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
12. och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
staden».
13. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
14. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
15. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
16. så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
17. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
18. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare,
19. så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa.
20. Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk.
21. Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner.
22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23. Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
24. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
25. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
Peleg[2], ty i hans tid blev jorden fördelad; och
hans broder hette Joktan.
26. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
27. Hadoram, Usal, Dikla,
28. Obal, Abimael, Saba,
29. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
30. Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget.
31. Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk.
32. Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.
[1] Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2] D. ä. delning.
Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Babels torn. Språkförbistringen. Sems
släkttavla. Teras släkttavla.
1. Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
sätt.
2. Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
Sinears land och bosatte sig där.
3. Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
begagnade de jordbeck.
4. Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
5. Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
människobarnen byggde.
6. Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
7. Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
att den ene icke förstår den andres tungomål.»
8. Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
de måste upphöra att bygga på staden.
9. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån
spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.
10. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
11. Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och
födde söner och döttrar.
12. När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
13. Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
och födde söner och döttrar.
14. När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
15. Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
födde söner och döttrar.
16. När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
17. Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
och födde söner och döttrar.
18. När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
19. Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
födde söner och döttrar.
20. När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
21. Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
födde söner och döttrar.
22. När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
23. Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
födde söner och döttrar.
24. När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
25. Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
och födde söner och döttrar.
26. När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
Haran.
27. Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
28. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur.
29. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
till Milka och Jiska.
30. Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
31. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
32. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
Haran.
[1] Hebr. balál.
Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Abrams flyttning till Kanaan. Hans färd
till Egypten.
1. Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
visa dig.
2. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
3. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
på jorden varda välsignade.»
4. Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
ut från Haran.
5. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
6. och kommo så till Kanaans land.
Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
där i landet.
7. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
som hade uppenbarat sig för honom.
8. Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
HERRENS namn.
9. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
Sydlandet.
10. Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
landet.
11. Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
»Jag vet ju att du är en skön kvinna.
12. Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
13. Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
skull, och så att jag för din skull får leva.»
14. Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
mycket skön kvinna.
15. Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
16. Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
åsninnor och kameler.
17. Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
19. Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
henne och gå.»
20. Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
Abrams återkomst till Kanaan. Hans
skilsmässa från Lot.
1. Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
2. Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
3. Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
förut hade stått, mellan Betel och Ai,
4. dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
Abram HERRENS namn.
5. Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
tält.
6. Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
kunna bo tillsammans;
7. och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
landet.
8. Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
fränder.
9. Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
går jag åt vänster.»
10. Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
land, ända fram emot Soar.
11. Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
och drog österut, och de skildes så från varandra.
12. Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
13. Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.
14. Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
»Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
och söder och öster och väster.»
15. Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
för evärdlig tid.
16. Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
räknas.
17. Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
ty åt dig skall jag giva det.»
18. Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
åt HERREN.
Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
Kedorlaomers krigståg. Lots befrielse.
Abram och Melki-Sedek.
1. På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
hände sig
2. att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
3. De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
nu är.
4. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
året hade de avfallit.
5. Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
6. och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
vid öknen.
7. Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
bodde i Hasason-Tamar.
8. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --
9. mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
konungar mot de fem.
10. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
kommo undan flydde till bergsbygden.
11. Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
livsmedel där, och tågade bort;
12. de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
13. Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
14. Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
15. Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
norr om Damaskus,
16. och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.
17. Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
18. Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
denne var präst åt Gud den Högste.
19. Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
den Högste, himmelens och jordens skapare!
20. Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.
21. Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
du behålla för dig själv.»
22. Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
och betygar
23. att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har
riktat Abram.'
24. Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
Mamre, de må få sin del.»
Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet
HERRENS förbund med Abram.
1. En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
»Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
mycket stor.»
2. Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
Damaskus, Elieser.»
3. Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
4. Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
skall bliva din arvinge.»
5. Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
honom: »Så skall din säd bliva.»
6. Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
besittning.»
8. Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
besitta det?»
9. Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
duva.»
10. Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
fåglarna.
11. Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
bort dem.
12. När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
mörker.
13. Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
skall ske i fyra hundra år.»
14. Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
skola de draga ut med stora ägodelar.
15. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
i en god ålder.
16. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»
17. Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
styckena.
18. På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den
stora floden, till floden Frat:
19. kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
20. hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
21. amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»
Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet
Hagar och Ismael.
1. Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
2. och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
Sarais ord;
3. och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land.
4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
5. Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande, ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig.»
6. Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne.
7. Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur.
8. Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?» Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai.»
9. Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne.»
10. Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull.»
11. Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael[1],
därför att HERREN har hört ditt lidande.
12. Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder.»
13. Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
hon sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag
då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
mig[2]?»
14. Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered.
15. Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.
16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.
[1] D. ä. Gud hör.
[2] Hebr. roí.
Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Löftet om Isak. Omskärelsen.
1. När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig.
2. Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan.»
3. Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
4. »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk.
5. Därför skall du icke mer heta Abram, utan
Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall
låta dig bliva en fader till många folk.
6. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
7. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud.
9. Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
10. Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
11. på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder.
12. Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd.
13. Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund.
14. Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund.»
15. Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes
namn.
16. Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
17. Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
18. Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!»
19. Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom.
20. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
22. Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.
23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom.
24. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
25. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
26. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
27. och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.
[1] D. ä. fader till många.
[2] D. ä. furstinna.
Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
HERRENS besök hos Abraham. Förnyat löfte
till Sara. Abrahams förbön för Sodom.
1. Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen.
2. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden
3. och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare.
4. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet.
5. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»
6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
7. Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den.
8. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto.
9. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade:
»Därinne i tältet.»
10. Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom.
11. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
12. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?»
13. Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
14. Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
15. Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: »Jo, du log.»
16. Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
17. Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?
18. Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
19. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom.»
20. Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår;
21. därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det.»
22. Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN.
23. Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?
24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?
25. Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?»
26. HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
27. Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
28. Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
29. Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull.»
30. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det.»
31. Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull.»
32. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
33. Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.
Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
Sodoms förstöring. Lots hustru och
döttrar.
1. Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
2. och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten.»
3. Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto.
4. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
5. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem.»
6. Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
7. och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
8. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
9. Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren.
10. Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren.
11. Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
12. Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
13. Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem.»
14. Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
skämtade.
15. När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning.»
16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom.
17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer.
20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så
liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit.» Därav fick staden namnet
Soar[1].
23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar,
24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra;
25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod.
27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN,
28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn.
29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.
30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
31. Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja.
32. Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
33. Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
34. Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader.»
35. Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
36. Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
37. Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
38. Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.
[1] D. ä. litenhet.
Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Abraham och hans hustru i Gerar.
1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar.
2. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
3. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
4. Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
»Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
5. Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså
sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta.»
6. Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne.
7. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig.
8. Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
blevo mycket förskräckta.
9. Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
10. Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
när du gjorde detta?»
11. Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
12. Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
13. Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
14. Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka.
15. Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott.»
16. Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
18. HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
Isaks födelse. Ismael och Hagar i öknen.
Abrahams förbund med Abimelek.
1. Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt.
2. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
3. Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak.
4. Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
5. Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom.
6. Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig.»
7. Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»
8. Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
9. Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött åt Abraham, leka och skämta;
10. och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak.»
11. Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
12. Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig.
13. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är din säd.»
14. Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.
15. Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske
16. och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.
17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
18. Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
honom till ett stort folk.»
19. Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.
20. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.
21. Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.
22. Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
23. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
24. Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
25. Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
26. Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.»
27. Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.
28. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
29. Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?»
30. Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.»
31. Därav kallades det stället Beer-Seba[1], eftersom
de båda där gingo eden.
32. När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.
33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERRENS, den evige Gudens, namn.
34. Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.
[1] D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»
likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Abraham prövas av Gud genom befallningen
att offra Isak. Nahors släkttavla.
1. En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
2. Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»
3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,
5. sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.»
6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.
7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
8. Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans.
9. När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.
11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
12. Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.»
13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
sig.
15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen
16. och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.
18. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
att du lyssnade till mina ord.»
19. Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.
20. En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor.»
21. Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader,
22. vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
23. Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder.
24. Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
[1] Se Välsigna i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Saras död. Abrahams gravköp.
1. Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.
3. Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:
4. »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.»
5. Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
6. »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
7. Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
8. och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,
9. så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.»
10. Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:
11. »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
12. Men Abraham bugade sig för landets folk;
13. och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
15. »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.»
16. Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel.
17. Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom
18. inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
19. Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
20. Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.
Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet
Rebecka bliver Isaks hustru.
1. Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken.
2. Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
3. jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
4. utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak.»
5. Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
6. Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka.
7. HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son.
8. Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
9. Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom detta med ed.
10. Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
11. Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten.
12. Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
13. Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten.
14. Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre.»
15. Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
16. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen.
17. Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka.»
18. Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka.
19. Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka.»
20. Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler.
21. Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke.
22. Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt,
23. och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
24. Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne föddes åt Nahor.»
25. Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
26. Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
27. och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
28. Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus.
29. Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan.
30. När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan.
31. Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna.»
32. Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
hans och hans följeslagares fötter.
33. Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
tala då.»
34. Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
35. Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
37. Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor,
38. utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.'
39. Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?'
40. Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
41. i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,
skall du vara fri ifrån eden till mig.'
42. Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam,
43. må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
44. och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son.
45. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
46. Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna.
47. Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon
svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes armar.
48. Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
49. Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»
50. Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott.
51. Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
52. När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
tillbad HERREN.
53. Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker.
54. Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
55. Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
56. Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre.»
57. Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
58. Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
59. Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män.
60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar.»
61. Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg.
62. Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet.
63. Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
64. Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen;
65. och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog
hon sin slöja och höljde sig i den.
66. Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
Abrahams söner med Ketura. Hans död och
begravning. Ismaels släkttavla. Esaus
och Jakobs födelse. Esaus
förstfödslorätt.
1. Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
2. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua.
3. Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
assuréerna, letuséerna och leumméerna.
4. Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
5. Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
6. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet.
7. Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;
8. därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
10. den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.
11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.
12. Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
13. Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,
14. Misma, Duma och Massa,
15. Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
16. Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
17. Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.
18. Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.
19. Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;
20. och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.
21. Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.
22. Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
bort för att fråga HERREN.
23. Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.»
24. När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.
25. Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
26. Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob[1]. Men
Isak var sextio år gammal, när de föddes.
27. Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.
28. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.
29. En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.
30. Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom[2].
31. Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
32. Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?»
33. Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
34. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.
[1] D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2] D. ä. röd.
Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Isak i Gerar och Beer-Seba. Förnyelse av
löftet till Abraham. Förbund med
Abimelek. Esaus hustrur.
1. Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
2. Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
3. Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham.
4. Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig[1],
5. därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
6. Så stannade Isak kvar i Gerar.
7. Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda.»
8. Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak
svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull.»
10. Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss.»
11. Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»
12. Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
HERREN välsignade honom.
13. Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig.
14. Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom.
15. Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus.
16. Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig.»
17. Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där.
18. Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem.
19. Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten.
20. Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet
Esek[2], eftersom de hade kivat med honom.
21. Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna[3].
22. Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot[4], i det han sade: »Nu har ju HERREN
givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»
23. Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
24. Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
tjänare Abrahams skull.»
25. Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
26. Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
vän[5], och Pikol, sin härhövitsman.
27. Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
mig och haven drivit mig ifrån eder?»
28. De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
sluta ett förbund med dig,
29. att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS
välsignade.»
30. Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
31. Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
32. Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
vatten.»
33. Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
dag.
34. När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon.
35. Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.
[1] Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2] D. ä. kiv.
[3] D. ä. fientlighet.
[4] D. ä. utrymme.
[5] Se Vän i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Jakob skaffar sig genom svek sin faders
välsignelse.
1. När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
du?»
2. Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
3. Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
marken och jaga villebråd åt mig;
4. red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
välsigna dig, förrän jag dör.»
5. Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
6. sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
tala så till din broder Esau:
7. 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
dör.'
8. Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
9. Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
sådan som han tycker om.
10. Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
han må välsigna dig, förrän han dör.»
11. Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
luden, och jag är slät.
12. Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
för välsignelse.»
13. Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
mig.»
14. Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
om.
15. Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
16. Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
släta delen av hans hals.
17. Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
brödet som hon hade tillrett.
18. Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
19. Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
20. Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
min väg.»
21. Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
22. Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
äro Esaus händer.»
23. Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
24. Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
»Ja.»
25. Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar
fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
han drack.
26. Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
min son.»
27. När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
kläder och välsignade honom; han sade:
»Se, av min son utgår doft,
lik doften av en mark,
som HERREN har välsignat.
28. Så give dig Gud
av himmelens dagg
och av jordens fetma
och säd och vin i rikligt mått.
29. Folk tjäne dig,
och folkslag falle ned för dig.
Bliv en herre över dina bröder,
och må din moders söner falla ned för dig.
Förbannad vare den som förbannar dig,
och välsignad vare den som välsignar dig!»
30. Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
jakten.
31. Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
32. Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag
är Esau, din förstfödde son.»
33. Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
förbliva.»
34. När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
fader.»
35. Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
välsignelse.»
36. Då sade han: »Han heter ju Jakob[1], och han har nu också två
gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
då ingen välsignelse kvar för mig?»
37. Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
jag då nu göra för dig, min son?»
38. Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
Esau brast ut i gråt.
39. Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
»Se, fjärran ifrån jordens fetma
skall din boning vara
och utan dagg från himmelen ovanefter.
40. Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din broder.
Men det skall ske, när du samlar din kraft,
att du river hans ok från din hals.»
41. Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv:
»Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
jag dräpa min broder Jakob.»
42. När man nu