- Project Runeberg -  Bibeln /
index2

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

This is a special version of Bibeln, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org

Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/


[http://runeberg.org/bibeln/index.html]

BIBELN
eller
DEN HELIGA SKRIFT


Inledning till de digitala utgåvorna

Mellan 1994 och 1996 samordnade Projekt Runeberg en pionjärgärning där ett tjugotal frivilliga knappade in hela Bibelns text, ett kapitel i taget, och turades om med korrekturläsningen. Syftet var att få fri tillgång till den svenska bibeltexten i elektronisk form på Internet. Den nya översättningen, Bibel 2000, var ännu inte färdig och omfattades därtill av upphovsrätt vilket hindrar den fria spridningen, så frivilligprojektet baserades på 1917 års översättning.

Med tanke på arbetets omfattning (bibeltexten är cirka fem miljoner tecken) och volontärernas brist på utrustning (scanners) och erfarenhet av digitalisering (Projekt Runeberg grundades 1992, digitala faksimilutgåvor infördes 1998), blev resultatet förhållandevis gott och många har haft verklig nytta av det. Emellertid har med tiden flera brister gjort sig gällande. Noter och hänvisningar finns inte med till alla kapitel. Skillnader (bland annat i kommatering) mellan olika tryckningar redovisas inte på något konsekvent sätt, eftersom en blandning av tryckta förlagor har legat till grund för digitaliseringen. Slutligen kvarstår ett mindre antal textfel som är resultatet av missar i korrekturläsningen, och utan tillgång till inscannade faksimilbilder är det omständigt att ta reda på vad som är rätt och fel.

I september 2004 gjordes en digital faksimilutgåva av Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna, baserat på en utgåva från 1921.

I mars 2005 kompletterades den ursprungliga e-texten med en digital faksimilutgåva av 1917 års bibelöversättning. För bästa tekniska resultat valdes en utgåva i stort format (sidorna mäter 150 x 226 mm) utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och tryckt 1927. Den jämfördes med ett dussintal andra utgåvor och tryckningar och befanns vara en god representant för sin tid.

Också i mars 2005 digitaliserades första delen (evangelierna och apostlagärningarna) av Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström. Första upplagan kom 1886 och tredje upplagan 1913. Det digitaliserade exemplaret tillhör fjärde upplagan, tryckt 1921, och tillämpar nystavning (dt, fv, hv har ändrats till tt och v).


BIBELN
eller
DEN HELIGA SKRIFT
innehållande
GAMLA OCH NYA TESTAMENTETS
KANONISKA BÖCKER
i överensstämmelse med den av
KONUNGEN ÅR 1917
gillade och stadfästa översättningen


Some parts are searchable via the WWW Bible Gateway.

Read more below about how you can help us improve this electronic edition of the Swedish Bible!

Help us

Our source code is available. We prefer that you use this if you want to help with proofreading.

This is release 3.7 from Projekt Runeberg of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked.

We need volunteers to proofread the Bible. You can check the current status to see where your help is currently needed the most.

Send an email to Per Cederqvist <ceder@lysator.liu.se> if you want to help with the proofreading, but please read the proofreading instructions first.


[http://runeberg.org/bibeln/0005.html]
Denna elektroniska utgåva av Bibeln är "i överensstämmelse med den av
konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen", men det säger
inte allt om den.  När vi studerade olika tryckningar av 1917 års
Bibel fann vi att det fanns många olika stilar för indragna rader,
fotnoter, anfanger, versnumrering och kommatering.  Det var nästan
bara själva orden som var de samma mellan utgåvorna.  Vi har valt en
stil som vi tror passar för den elektroniska utgåvan.  Några av
stilvalen grundar sig också på det elektroniska mediets speciella
förutsättningar.

I vårt eget original använder vi teckensättet ISO 8859-1, men Projekt
Runebergs texter sprids även i andra teckensätt som passar olika
maskiner.  Den elektroniska utgåvan saknar all formatering (fetstil,
kursiv, bokstavsstorlekar, teckensnitt, upphöjda siffror, kapitäler);
den är skriven som på skrivmaskin.

Kommateringen av texten i 1917 års Bibel skiljer sig, främst mellan
Normans utgåva 1977 och alla äldre utgåvor som vi har sett (se
t.ex. Jes. 9:2, Matt. 21:2).  Vi har valt att följa det vi trodde vara
den äldre varianten.  Den allra äldsta bibeln vi sett följer dock den
kommatering som vi inte använder.  Vi vet inte hur det kommer sig att
kommateringen skiljer sig.

Det är inte första gången som svenska upplagor som utger sig för att
vara identiska skiljer sig åt.  I företalet till Karl XII:s bibel
(1703) sägs om de upplagor av 1541 års bibel som utgavs under
1600-talet: »Alle förberörde editioner uthfästa i titeln sigh skola
behålla then wanliga texten oförändrad; men befinnes doch hafwa
åthskilliga skilnader / hwilka lemna Läsaren i ovisshet / hwid hwilken
thera han sigh hålla skal».  Vi kan inte annat än instämma.

Den elektroniska utgåvan använder en spalt med långa rader, upp till
70 tecken, i stället för de vanliga dubbelspalterna med korta rader.
I bibeltexten är kolumn 1 till 6 en marginal som används enbart för
versnummer.  Punkten efter versnumret står i kolumn 4.  Där texten har
vanlig prosa, fyller den kolumn 7 till 70.  Avstavningar används inte,
utan långa ord flyttas till nästa rad.  Meningar åtskiljs av dubbla
mellanslag, men annars används enbart enkla tomrum.  Textens högerkant
är alltså inte rak.  Tabulatortecken används inte.

Tankestreck skrivs som mellanslag, två bindestreck, och ett
mellanslag.

Vissa avsnitt av bibeltexten är poesi (t.ex. Jes. 9:2--21).  Där har
vi dragit in textens vänstermarginal ytterligare två kolumner.
Jes. 9:4 är poesi där raderna står parvis.  Där har vi dragit in
jämnraderna ytterligare fyra steg från uddraderna, alltså totalt tolv
steg från radens början.  De tryckta Biblar vi utgått ifrån använder
dessutom fortsättningsrader med ännu längre indragning, men det har vi
inte behövt, eftersom vi får plats med mer på samma rad.

Många tryckta Biblar har hänvisningar under varje vers, men detta har
vi (ännu) bara tagit med i vissa av böckerna i den elektroniska
utgåvan.  Fotnoter har vi tagit med, men eftersom den elektroniska
utgåvan inte är indelad i sidor, har vi satt texten sist i respektive
kapitel.  Inne i texten och sist i kapitlet markeras fotnoten med en
siffra inom fyrkantiga parenteser.

Olika Biblar använder olika format på parallellhänvisningarna.  Vi har
valt att använda det format som verkar vanligast: kapitel och vers
skiljs av ett kolon.  Fortsättningsvers anges med "f.".  Om det
hänvisas till flera verser i samma kapitel separeras de med
kommatecken.  Mellanslag placeras ut som i exemplet nedan--notera att
det ska vara dubbla mellanslag efter punkt, men inte efter den punkt
som avslutar förkortningen av en bibelbok.  För att klart skilja
parallellhänvisningarna från övrig text inleds de raderna med ett
större-än-tecken.  Exemplet nedan, från 1 Sam 14:33, visar hur det kan
se ut:

      >1 Mos. 9:4.  3 Mos. 3:17.  7:26 f.  17:10 f., 13 f.  19:26.
      >5 Mos. 12:16, 23 f.  15:23.

Intervall anges med bindestreck, som i det här exemplet från 1 Sam
4:8:

      >2 Mos. 7-10.

Det finns många parallellhänvisningar som har ett annat format i den
här utgåvan.  De kommer med tiden att ändras till att använda det här
formatet.

Stycken (där tryckta Biblar har versal i fetstil) åtskiljs av en tom
rad, men verser åtskiljs annars inte.  Anfanger i början på kapitlen
används inte i den elektroniska utgåvan.  Första versen i ett kapitel
ser lika dan ut som de andra verserna.  Kapitelsammanfattningarna har
vi valt att centrera.  Där är raderna cirka 40 tecken långa.  Före och
efter sammanfattningarna står en tom rad.  Kapitelnamnet är också
centrerat på en rad, och innehåller namnet på boken.

1917 års bibeltext använder en kapitelindelning från 1200-talet och en
versindelning från 1500-talet.  Jes. 4:1 och Mark 9:1 står före
kapitelrubrikerna för Jes. 4 respektive Mark 9.  Höga V. 6:12 står
efter kapitelrubriken för Höga V. 7.  På dessa och liknande ställen
har vi lagt versen i samma fil som resten av kapitlet och en
hänvisande fotnot i den andra filen.  Kapitelrubriken kan alltså i
vissa fall finnas i föregående kapitel.

Lars Aronsson var initiativtagare till att ge ut 1917 års Bibel hos
Projekt Runeberg.  Han började med att knappa in samtliga
kapitelrubriker.  Sedan har mer än 20 personer hjälpts åt att fylla i
själva bibeltexten, kapitel för kapitel, bok för bok.  Per Cederqvist
har fungerat som samordnare och redaktör under största delen av
projektet.  9 mars 1996 fanns all text on-line.  28 november 1998 hade
all text stavningskontrollerats.  Just nu pågår korrekturläsning av
böckerna.

Om du hittar ett fel i texten, eller om du vill hjälpa till att
korrekturläsa den, så är du välkommen att höra av dig till Per
Cederqvist, helst via email till ceder@lysator.liu.se.  Se även
nästa kapitel.

[http://runeberg.org/bibeln/0006.html]
Det här kapitlet riktar sig till den som vill hjälpa till att
korrekturläsa bibeln.  Med korrekturläsning menar vi att jämföra
texten, ord för ord, med en tryckt bibel, för att kontrollera att den
elektroniska utgåvan innehåller hela texten, och att allt är korrekt.

Det har hänt att ord eller till och med hela meningar fattats i den
elektroniska utgåvan.  För att vi ska hitta sådana fel är det viktigt
att korrekturläsningen görs genom jämförelser med en bra förlaga.

Om bibeln är Guds ofelbara ord eller inte tvistas det om.  En sak är i
alla fall tyvärr helt klar:  det finns tryckta biblar med mycket
varierande kvalité.  Vi som knappat in bibeln har stött på tre
biblar, alla tryckta 1977 men på olika förlag, som kommaterar
annorlunda jämfört med äldre biblar.  Vi har valt att använda den
äldre kommateringen (som vi tror är överrensstämmande med
originalöversättningen).  Innan du börjar korrekturläsa eller skriva
in text bör du kontrollera Jes. 9:2 och Matt. 21:2 som ska se ut så
här:

  2.    Det folk som vandrar i mörkret
        skall se ett stort ljus;
        ja, över dem som bo i dödsskuggans land
        skall ett ljus skina klart.

  2.  och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
      så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
      bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.

Det förekommer att verserna har fler kommatecken, som i exemplen nedan
(skillnaderna finns på första raden i respektive vers):

----------- "felaktig" kommmatering -------------
  2.    Det folk, som vandrar i mörkret,
        skall se ett stort ljus;
        ja, över dem som bo i dödsskuggans land
        skall ett ljus skina klart.

  2.  och sade till dem: »Gån in i byn, som ligger mitt framför eder,
      så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
      bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
----------- "felaktig" kommmatering -------------

Föregående kapitel berättar om de konventioner vi har när vi skriver
(hur vi har marginalerna, hur prosa och poesi skiljer sig).  Din bibel
bör göra skillnad på prosa och poesi.  Ett förtydligande om poesin kan
vara på sin plats.  I en tryckt bibel ser Jes 9:17 ut ungefär så här:

----------- klipp -------------
 17.  Därför kan Herren icke       1
       glädja sig                  fortsättningsrad
   över dess unga män,             2 (jämnrad)
ej heller hava förbarmande         3
   med dess faderlösa  och än-     4 (jämnrad)
       kor;                        fortsättningsrad
ty de äro allasammans gudlösa      5
       ogärningsmän,               fortsättningsrad
och var mun talar dårskap.         6
Vid allt detta vänder hans vre-    7
       de icke åter,               fortsättningsrad
hans hand är ännu uträckt.         8
----------- klipp -------------

I projekt Runebergs utgåva ser den ut så här:

--------------------- klipp ------------------------
 17.    Därför kan Herren icke glädja sig               1
            över dess unga män,                         2 (jämnrad)
        ej heller hava förbarmande                      3
            med dess faderlösa  och änkor;              4 (jämnrad)
        ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,     5
        och var mun talar dårskap.                      6
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,     7
        hans hand är ännu uträckt.                      8
--------------------- klipp ------------------------

På http://www.lysator.liu.se/runeberg/bibeln/status.html kan du se
vilka böcker som behöver korrekturläsas.  När du bestämt dig för att
korrekturläsa en kan du meddela ceder@lysator.liu.se vilken bok du
korrekturläser, så blir status.html uppdaterad.

Enklast är om du kan hämta bibeln via anonym ftp från

    ftp://ftp.lysator.liu.se/pub/runeberg/src/

Filen som innehåller bibeln heter något i stil med bibeln-3.2.tar.gz,
där 3.2 är versionsnumret.  Det ökas varje gång en förbättrad utgåva
görs.

Versionsnumrets första siffra beskriver statusen på hela bibeln, och
kommer att ges så här:

        1.x     Inte alla böcker finns med.
        2.x     Alla böcker finns med.
        3.x     Alla böcker har genomgått stavningskontroll.
        4.x     Alla böcker har korrekturlästs en gång.
        5.x     Alla böcker har korrekturlästs två gånger.
        6.x     Alla böcker har samtliga fotnoter.
        7.x     Alla böcker har parallellhänvisningar.

Den andra siffran är ett rent löpnummer.  Vi försöker publicera nya
utgåvor så fort en ny bok har skrivits in eller korrekturlästs.

Filen bibeln-3.2.tar.gz är ett så kallat tar-arkiv, som i i sin tur
innehåller en fil per bibelbok.  Packa upp arkivet, editera direkt i
filen allt eftersom du upptäcker fel, och skicka till slut tillbaka
filen för den bok du korrekturläst till ceder@lysator.liu.se.  Om du
inte hittade något fel alls när du korrekturläste bör du meddela det
också, så att vi kan uppdatera den bokens status.

Om du har problem att packa upp tar-arkivet så kan vi skicka dig just
den bok du vill korrekturläsa med elektronisk post.

[http://runeberg.org/bibeln/status.html]

Översikt över 1917 års översättning

Nedan listas status för alla böcker som ingår i Projekt Runebergs utgåva av 1917 års översättning av bibeln. Statusen skrivs med gröna gemener för deluppgifter som är gjorda, röda versaler för arbete som återstår, och som en blå punkt om arbete pågår. Statusen anges med följande koder:

i s k1 k2 F H HK p  Första Mosebok (Genesis)
i s K1 K2 F H HK P  Andra Mosebok (Exodus)
i s K1 K2 f H HK p  Tredje Mosebok (Leviticus)
i s K1 K2 F H HK P  Fjärde Mosebok (Numeri)
i s K1 K2 F H HK P  Femte Mosebok (Deuteronomium)
i s k1 K2 F H HK P  Josua
i s k1 K2 F H HK P  Domarboken
i s k1 K2 F H HK P  Rut
i s k1 K2 F H HK P  Första Samuelsboken
i s k1 K2 F h hk P  Andra Samuelsboken
i s k1 K2 F h hk P  Första Konungaboken
i s k1 K2 F H HK P  Andra Konungaboken
i s k1 K2 F H HK P  Första Krönikeboken
i s k1 K2 F h hk P  Andra Krönikeboken
i s k1 K2 F H HK P  Esra
i s K1 K2 F H HK p  Nehemja
i s K1 K2 F H HK P  Ester
i s K1 K2 F H HK P  Job
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 1)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 2)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 3)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 4)
i s K1 K2 F H HK P  Psaltaren (del 5)
i s K1 K2 F H HK P  Ordspråksboken
i s .  K2 F H HK P  Predikaren
i s k1 k2 F H HK P  Höga Visan
i s K1 K2 F H HK P  Jesaja
i s K1 K2 F H HK P  Jeremia
i s K1 K2 F H HK P  Klagovisorna
i s K1 K2 F H HK P  Hesekiel
i s K1 K2 F H HK P  Daniel
i s K1 K2 F H HK P  Hosea
i s K1 K2 F H HK P  Joel
i s k1 K2 F H HK P  Amos
i s k1 K2 F H HK P  Obadja
i s k1 k2 F H HK P  Jona
i s k1 K2 F H HK P  Mika
i s K1 K2 F H HK P  Nahum
i s K1 K2 F H HK P  Habackuk
i s K1 K2 F H HK P  Sefanja
i s K1 K2 F H HK P  Haggai
i s K1 K2 F H HK P  Sakarja
i s k1 k2 F H HK P  Malaki
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Matteus
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Markus
i s k1 K2 F H HK P  Evangelium enligt Lukas
i s .  K2 F H HK P  Evangelium enligt Johannes
i s .  K2 F H HK P  Apostlagärningarna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till romarna
i s k1 k2 F H HK P  Paulus' första brev till korintierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till korintierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till galaterna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till efesierna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till filipperna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' brev till kolosserna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' första brev till tessalonikerna
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till tessalonikerna
i s K1 K2 F H HK P  Paulus' första brev till Timoteus
i s k1 K2 F H HK P  Paulus' andra brev till Timoteus
i s k1 K2 F h HK P  Paulus' brev till Titus
i s k1 K2 f h HK P  Paulus' brev till Filemon
i s k1 K2 F H HK P  Brevet till hebréerna
i s k1 K2 F h hk P  Petrus' första brev
i s k1 K2 F h hk P  Petrus' andra brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' första brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' andra brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' tredje brev
i s k1 .  F h HK P  Jakobs' brev
i s k1 K2 f h HK P  Judas' brev
i s k1 K2 F H HK P  Johannes' uppenbarelse


[http://runeberg.org/bibeln/01_01.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet

                              Skapelsen.

  1.  I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
  2.  Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
      Ande svävade över vattnet.
  3.  Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
  4.  Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
      mörkret.
  5.  Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.  Och
      det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

  6.  Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
      från vatten.»
  7.  Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
      vattnet ovan fästet; och det skedde så.
  8.  Och Gud kallade fästet himmel.  Och det vart afton, och det vart
      morgon, den andra dagen.

  9.  Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
      en särskild plats, så att det torra bliver synligt.»  Och det
      skedde så.
 10.  Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
      hav.  Och Gud såg att det var gott.
 11.  Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
      fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
      frö, på jorden.»  Och det skedde så;
 12.  jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
      och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
      Och Gud såg att det var gott.
 13.  Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

 14.  Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
      från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
      särskilda tider, dagar och år,
 15.  och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
      Och det skedde så;
 16.  Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
      över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
      ock stjärnorna.
 17.  Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
 18.  och till att råda över dagen och över natten, och till att
      skilja ljuset från mörkret.  Och Gud såg att det var gott.
 19.  Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

 20.  Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
      varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
 21.  Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
      varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
      bevingade fåglar, efter deras arter.  Och Gud såg att det var
      gott.
 22.  Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
      eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
      jorden.»
 23.  Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

 24.  Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
      arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
      arter.»  Och det skedde så;
 25.  Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
      boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
      efter deras arter.  Och Gud såg att det var gott.
 26.  Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
      vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
      fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
      jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
 27.  Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
      skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
 28.  Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
      föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
      och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
      och över alla djur som röra sig på jorden.»
 29.  Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
      jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
      hava till föda.
 30.  Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
      åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
      åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.»  Och det skedde
      så.
 31.  Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
      gott.  Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
      dagen.

[http://runeberg.org/bibeln/01_02.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet

                  Den sjunde dagen.  Edens lustgård.
                          Kvinnans skapelse.

  1.  Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
      härskara.
  2.  Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
      och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
      gjort.
  3.  Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
      han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
      gjort, när han skapade.

  4.  Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
      himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
      jord och himmel.

  5.  Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
      ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
      på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
  6.  men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
  7.  Och HERREN Gud danade människan[1] av stoft från
      jorden[2] och inblåste livsande i hennes näsa,
      och så blev människan en levande varelse.

  8.  Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
      däri människan som han hade danat.
  9.  HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
      på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
      i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
 10.  Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
      delade den sig i fyra grenar.
 11.  Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
      landet Havila, där guld finnes,
 12.  och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
      onyxsten.
 13.  Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
      landet Kus.
 14.  Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
      öster om Assyrien.  Den fjärde floden är Frat.

 15.  Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
      till att bruka och bevara den.
 16.  Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
      lustgården må du fritt äta,
 17.  men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
      du äter därav, skall du döden dö.»

 18.  Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena.  Jag
      vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
 19.  Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
      himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
      denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
      varelse, så skulle den heta.
 20.  Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
      himmelen och åt alla markens djur.  Men för Adam fann han icke
      någon hjälp, sådan som honom hövdes.
 21.  Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
      somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
      kött.
 22.  Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
      av mannen, och förde henne fram till mannen.
 23.  Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
      mitt kött.  Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»

 24.  Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
      hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

 25.  Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
      varandra.

[1]  Hebr. adám
[2]  Hebr. adamá

[http://runeberg.org/bibeln/01_03.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet

                             Syndafallet.

  1.  Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
      Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
      sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
  2.  Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
      i lustgården,
  3.  men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
      sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
      att I icke mån dö.'»
  4.  Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
  5.  men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
      att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
  6.  Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
      lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
      därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
      jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

  7.  Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
      nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

  8.  Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
      svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
      ansikte bland träden i lustgården.
  9.  Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
      du?»
 10.  Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
      eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
 11.  Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken?  Har du
      icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
 12.  Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
      mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
 13.  Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
      Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

 14.  Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
      vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
      På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
      livsdagar.
 15.  Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
      mellan din säd och hennes säd.  Denna skall söndertrampa ditt
      huvud, och du skall stinga den i hälen.»

 16.  Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
      vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
      barn.  Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
      över dig.»

 17.  Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
      ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
      'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
      skull.  Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
      livsdagar;
 18.  törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
      vara din föda.
 19.  I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
      åter till jorden; ty av den är du tagen.  Ty du är stoft, och
      till stoft skall du åter varda.»

 20.  Och mannen gav sin hustru namnet Eva[1], ty hon
      blev en moder åt allt levande.
 21.  Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
      och satte på dem.

 22.  Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
      att han förstår vad gott och ont är.  Må han nu icke räcka ut sin
      hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
      evinnerligen.»
 23.  Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
      skulle bruka jorden, varav han var tagen.
 24.  Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
      keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
      vägen till livets träd.

[1]  Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.

[http://runeberg.org/bibeln/01_04.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet

                Kain och Abel.  Kains släkttavla.  Set.

  1.  Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
      Kain; då sade hon: »Jag har fött[1] en man genom
      HERRENS hjälp.»
  2.  Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder.  Och Abel
      blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
  3.  Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
      en offergåva åt HERREN.
  4.  Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
      djurens fett.  Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
  5.  men till Kain och hans offergåva såg han icke.  Då blev Kain
      mycket vred, och hans blick blev mörk.
  6.  Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
      blick så mörk?
  7.  Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
      upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
      dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
  8.  Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
      marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

  9.  Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?»  Han svarade:
      »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
 10.  Då sade han: »Vad har du gjort!  Hör, din broders blod ropar
      till mig från jorden.
 11.  Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
      öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
 12.  När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
      Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
 13.  Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
      kan bära den.
 14.  Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
      mig undan för ditt ansikte.  Ostadig och flyktig skall jag bliva
      på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
      dräper mig.»
 15.  Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
      sjufalt, vemhelst som dräper honom.»  Och HERREN satte ett
      tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
      slå honom ihjäl.
 16.  Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
      Nod, öster om Eden.

 17.  Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
      Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
      sons namn.
 18.  Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
      födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
 19.  Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
      Silla.
 20.  Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
      och idka boskapsskötsel.
 21.  Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
      hantera harpa och pipa.
 22.  Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
      alla slags redskap av koppar och järn.  Och Tubal-Kains syster
      var Naama.
 23.  Och Lemek sade till sina hustrur:
        »Ada och Silla,
            hören mina ord;
        I Lemeks hustrur,
            lyssnen till mitt tal:
        Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
        och en yngling för var blånad jag får.
 24.    Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
        men Lemek sju- och sjuttiofalt.»

 25.  Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
      honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
      beskärt[2] mig en annan livsfrukt, till
      ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
 26.  Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos.  Vid
      denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.

[1]  Egentligen »fått», hebr. kaníti.
[2]  Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.

[http://runeberg.org/bibeln/01_05.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet

                           Sets släkttavla.

  1.  Detta är stycket om Adams släkt.  När Gud skapade människor,
      gjorde han dem lika Gud.
  2.  Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
      gav dem namnet människa[1], när de blevo skapade.

  3.  När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
      var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
  4.  Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
      söner och döttrar.
  5.  Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
      därefter dog han.

  6.  När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.
  7.  Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
      födde söner och döttrar.
  8.  Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
      han.

  9.  När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.
 10.  Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
      och födde söner och döttrar.
 11.  Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
      han.

 12.  När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
 13.  Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
      och födde söner och döttrar.
 14.  Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
      han.

 15.  När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
 16.  Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
      trettio år och födde söner och döttrar.
 17.  Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
      därefter dog han.

 18.  När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
 19.  Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
      födde söner och döttrar.
 20.  Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
      dog han.

 21.  När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.
 22.  Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
      han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
 23.  Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
 24.  Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
      icke mer, ty Gud tog honom bort.

 25.  När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
 26.  Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
      åttiotvå år och födde söner och döttrar.
 27.  Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
      därefter dog han.

 28.  När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
 29.  Och han gav honom namnet Noa[2], i det han sade:
      »Denne skall trösta[2] oss vid vårt arbete och
      våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
      förbannat.»
 30.  Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
      och födde söner och döttrar.
 31.  Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
      dog han.

 32.  När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.

[1]  Hebr. adám
[2]  De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.

[http://runeberg.org/bibeln/01_06.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet

                  Människornas ondska växer.  Floden
                       förkunnas.  Arken bygges.

  1.  Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
      föddes åt dem
  2.  sågo Guds söner[1] att människornas döttrar voro fagra, och de
      togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
  3.  Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
      för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
      bestämd till ett hundra tjugu år.»

  4.  Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
      sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
      dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
      voro så namnkunniga.

  5.  Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
      och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
      allenast onda,
  6.  då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
      han blev bedrövad i sitt hjärta.
  7.  Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
      från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
      himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
  8.  Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.

  9.  Detta är berättelsen om Noas släkt.  Noa var en rättfärdig man
      och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
      Noa.
 10.  Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
 11.  Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
      uppfylldes av våld.
 12.  Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
      vandrade i fördärv på jorden.

 13.  Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
      kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
      fördärva dem tillika med jorden.
 14.  Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
      och bestryk den med jordbeck innan och utan.
 15.  Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
      lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
 16.  en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
      ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
      sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
      mellanvåning och en övervåning.
 17.  Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
      att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
      himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
 18.  Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
      arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
 19.  Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
      arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
      hankön och honkön skola de vara.
 20.  Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
      arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
      par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
      liv.
 21.  Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
      ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
      till föda.

 22.  Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
      bjudit honom.

[1]  Se Änglar i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/01_07.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet

                            Floden kommer.

  1.  Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
      dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
  2.  Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
      och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
      hanne och hona,
  3.  sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
      att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
  4.  Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
      fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
      jorden alla varelser som jag har gjort.»
  5.  Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.

  6.  Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
      över jorden.
  7.  Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
      söners hustrur, undan flodens vatten.
  8.  Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
      allt som krälar på marken
  9.  gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
      Gud hade bjudit Noa.
 10.  Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

 11.  I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
      sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
      djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
 12.  och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
 13.  På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
      Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
      hustrur med dem,
 14.  därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
      efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
      efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
      vad fåglar heter, av alla slag.
 15.  De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
      i sig någon livsande.
 16.  Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
      kött, såsom Gud hade bjudit honom.

      Och HERREN stängde igen om honom.
 17.  Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
      sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
 18.  Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
      drev på vattnet.
 19.  Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
      allestädes under himmelen övertäcktes.
 20.  Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
      övertäcktes.
 21.  Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
      boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
      jorden, så ock alla människor.
 22.  Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
      livsande i sin näsa.
 23.  Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
      fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
      från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
      honom i arken.
 24.  Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
      dagar.

[http://runeberg.org/bibeln/01_08.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet

                 Flodens slut.  Noas offer och HERRENS
                                löfte.

  1.  Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
      boskapsdjur som voro med honom i arken.  Och Gud lät en vind gå
      fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
  2.  och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
      från himmelen upphörde.
  3.  Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
      femtio dagar begynte vattnet avtaga.
  4.  Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
      arken på Ararats berg.
  5.  Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden.  I tionde
      månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
  6.  Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
      på arken,
  7.  och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
      vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
  8.  Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
      sjunkit undan från marken.
  9.  Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
      tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden.  Då
      räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
 10.  Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
      en gång flyga ut ur arken.
 11.  Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
      friskt olivlöv i sin näbb.  Då förstod Noa att vattnet hade
      sjunkit undan från jorden.
 12.  Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
      flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

 13.  I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
      månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden.  Då tog Noa av
      taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
 14.  Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
      alldeles torr.
 15.  Då talade Gud till Noa och sade:
 16.  »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
      hustrur.
 17.  Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
      fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
      jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
      jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
 18.  Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
      hustrur.
 19.  Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
      djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
      släkten.

 20.  Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
      fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
      altaret.
 21.  När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
      själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
      människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
      allt ifrån ungdomen.  Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
      levande, såsom jag nu har gjort.
 22.  Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
      värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_09.html]
                 Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet

               Guds förbund med Noa.  Noas ord till sina
                           söner.  Hans död.

  1.  Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
      fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
  2.  Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
      på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
      på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
  3.  Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
      har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
  4.  Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
      icke äta.
  5.  Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva.  Jag
      skall utkräva det av vilket djur det vara må.  Jag skall ock av
      den ena människan utkräva den andres själ;
  6.  den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
      bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
  7.  Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
      och föröken eder på den.»

  8.  Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
  9.  »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
      efterkommande efter eder,
 10.  och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
      boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
      hava gått ut ur arken.
 11.  Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
      ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
      mer komma och fördärva jorden.»
 12.  Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
      gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
      för eviga tider:
 13.  min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
      förbundet mellan mig och jorden.
 14.  Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
      då synes i skyn,
 15.  skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
      och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
      må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
      allt kött.
 16.  När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
      tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
      alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
 17.  Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
      förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
      jorden.»

 18.  Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
      Ham var Kanaans fader.
 19.  Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
      utgrenat sig.

 20.  Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
      vingård.
 21.  Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
      sitt tält.
 22.  Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
      det för sina båda bröder, som voro utanför.
 23.  Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
      båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
      faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
      icke sågo sin faders blygd.
 24.  När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
      yngste son hade gjort honom, sade han:
 25.    »Förbannad vare Kanaan,
        en trälars träl vare han åt sina bröder!»
 26.  Ytterligare sade han:
        »Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
        och Kanaan vare deras träl!
 27.    Gud utvidge Jafet,
        han tage sin boning i Sems hyddor,
        och Kanaan vare deras träl.»

 28.  Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
 29.  alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
      han.

[http://runeberg.org/bibeln/01_10.html]
                Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet

                       Noas söners släkttavla.

  1.  Detta är berättelsen om Noas söners släkt.  De voro Sem, Ham och
      Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

  2.  Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
      Tiras.
  3.  Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
  4.  Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
  5.  Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
      i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
      sina folk.

  6.  Hams söner voro Kus[1], Misraim[1], Put och Kanaan.
  7.  Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka.  Raemas
      söner voro Saba och Dedan.

  8.  Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
      välde på jorden.
  9.  Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
      säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
 10.  Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
      Kalne, i Sinears land.
 11.  Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
      Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
 12.  och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
      staden».

 13.  Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
 14.  patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
      och kaftoréerna.
 15.  Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
 16.  så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
 17.  hivéerna, arkéerna, sinéerna,
 18.  arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.  Sedan utgrenade sig
      kananéernas släkter allt vidare,
 19.  så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
      Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
      Seboim ända till Lesa.

 20.  Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
      länder och folk.

 21.  Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
      för alla Ebers söner.
 22.  Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
 23.  Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
 24.  Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
 25.  Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
      Peleg[2], ty i hans tid blev jorden fördelad; och
      hans broder hette Joktan.
 26.  Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
 27.  Hadoram, Usal, Dikla,
 28.  Obal, Abimael, Saba,
 29.  Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
 30.  Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
      Östra berget.
 31.  Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
      länder, efter deras folk.

 32.  Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
      folk.  Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
      jorden.

[1]  Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2]  D. ä. delning.

[http://runeberg.org/bibeln/01_11.html]
                Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet

                Babels torn.  Språkförbistringen.  Sems
                    släkttavla.  Teras släkttavla.

  1.  Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
      sätt.
  2.  Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
      Sinears land och bosatte sig där.
  3.  Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
      det.»  Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
      begagnade de jordbeck.
  4.  Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
      vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
      kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
  5.  Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
      människobarnen byggde.
  6.  Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
      tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
      intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
  7.  Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
      att den ene icke förstår den andres tungomål.»
  8.  Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
      de måste upphöra att bygga på staden.
  9.  Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
      förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån
      spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

 10.  Detta är berättelsen om Sems släkt.  När Sem var hundra år
      gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
 11.  Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och
      födde söner och döttrar.
 12.  När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
 13.  Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
      och födde söner och döttrar.
 14.  När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
 15.  Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
      födde söner och döttrar.
 16.  När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
 17.  Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
      och födde söner och döttrar.
 18.  När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
 19.  Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
      födde söner och döttrar.
 20.  När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
 21.  Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
      födde söner och döttrar.
 22.  När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
 23.  Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
      födde söner och döttrar.
 24.  När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
 25.  Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
      och födde söner och döttrar.
 26.  När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
      Haran.

 27.  Och detta är berättelsen om Teras släkt.  Tera födde Abram,
      Nahor och Haran.  Och Haran födde Lot.
 28.  Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
      kaldeiska Ur.
 29.  Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
      och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
      till Milka och Jiska.
 30.  Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
 31.  Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
      son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
      och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
      Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
 32.  Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
      Haran.

[1]  Hebr. balál.

[http://runeberg.org/bibeln/01_12.html]
                Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet

               Abrams flyttning till Kanaan.  Hans färd
                            till Egypten.

  1.  Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
      släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
      visa dig.
  2.  Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
      dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
  3.  Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
      förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
      på jorden varda välsignade.»
  4.  Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
      gick med honom.  Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
      ut från Haran.
  5.  Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
      ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
      sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
  6.  och kommo så till Kanaans land.

      Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
      Sikem, till Mores terebint.  Och på den tiden bodde kananéerna
      där i landet.
  7.  Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
      jag giva detta land.»  Då byggde han där ett altare åt HERREN,
      som hade uppenbarat sig för honom.
  8.  Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
      slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
      öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
      HERRENS namn.
  9.  Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
      Sydlandet.

 10.  Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
      för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
      landet.
 11.  Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
      »Jag vet ju att du är en skön kvinna.
 12.  Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
      så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
 13.  Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
      skull, och så att jag för din skull får leva.»
 14.  Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
      mycket skön kvinna.
 15.  Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
      Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
 16.  Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
      han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
      åsninnor och kameler.
 17.  Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
      Sarais, Abrams hustrus, skull.
 18.  Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
      mig!  Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
 19.  Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
      henne till hustru åt mig?  Se, här har du nu din hustru, tag
      henne och gå.»
 20.  Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
      ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

[http://runeberg.org/bibeln/01_13.html]
                Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet

                  Abrams återkomst till Kanaan.  Hans
                         skilsmässa från Lot.

  1.  Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
      han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
  2.  Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
  3.  Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
      från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
      förut hade stått, mellan Betel och Ai,
  4.  dit där han förra gången hade rest ett altare.  Och där åkallade
      Abram HERRENS namn.

  5.  Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
      tält.
  6.  Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
      tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
      kunna bo tillsammans;
  7.  och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
      Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
      landet.
  8.  Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
      och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
      fränder.
  9.  Ligger icke hela landet öppet för dig?  Skilj dig ifrån mig;
      vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
      går jag åt vänster.»
 10.  Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
      överallt var vattenrik.  Innan HERREN fördärvade Sodom och
      Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
      land, ända fram emot Soar.
 11.  Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten.  Och Lot bröt upp
      och drog österut, och de skildes så från varandra.
 12.  Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
      Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
 13.  Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.

 14.  Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
      »Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
      och söder och öster och väster.»
 15.  Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
      för evärdlig tid.
 16.  Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
      någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
      räknas.
 17.  Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
      ty åt dig skall jag giva det.»
 18.  Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
      Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
      åt HERREN.

[http://runeberg.org/bibeln/01_14.html]
                Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet

                Kedorlaomers krigståg.  Lots befrielse.
                        Abram och Melki-Sedek.

  1.  På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
      Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
      hände sig
  2.  att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
      konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
      Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
  3.  De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
      nu är.
  4.  I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
      året hade de avfallit.
  5.  Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
      voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
      suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
  6.  och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
      vid öknen.
  7.  Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
      härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
      bodde i Hasason-Tamar.
  8.  Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
      konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
      ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --
  9.  mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
      Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
      konungar mot de fem.
 10.  Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar.  Och konungarna i
      Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
      kommo undan flydde till bergsbygden.
 11.  Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
      livsmedel där, och tågade bort;
 12.  de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
      de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
 13.  Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
      denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
      Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
 14.  Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
      beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
      aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
 15.  Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
      tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
      norr om Damaskus,
 16.  och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
      tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.

 17.  Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
      och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
      honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
 18.  Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
      denne var präst åt Gud den Högste.
 19.  Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
      den Högste, himmelens och jordens skapare!
 20.  Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
      din hand!»  Och Abram gav honom tionde av allt.
 21.  Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
      du behålla för dig själv.»
 22.  Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
      till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
      och betygar
 23.  att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
      något annat som tillhör dig.  Du skall icke kunna säga: 'Jag har
      riktat Abram.'
 24.  Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
      och den del som tillkommer mina följeslagare.  Aner, Eskol och
      Mamre, de må få sin del.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_15.html]
                Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet

                      HERRENS förbund med Abram.

  1.  En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
      »Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
      mycket stor.»
  2.  Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig?  Jag går
      ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
      Damaskus, Elieser.»
  3.  Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
      livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
  4.  Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
      icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
      skall bliva din arvinge.»
  5.  Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
      räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.»  Och han sade till
      honom: »Så skall din säd bliva.»
  6.  Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
      rättfärdighet.

  7.  Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
      från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
      besittning.»
  8.  Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
      besitta det?»
  9.  Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
      get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
      duva.»
 10.  Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
      och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
      fåglarna.
 11.  Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
      bort dem.

 12.  När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
      Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
      mörker.
 13.  Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
      komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
      och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
      skall ske i fyra hundra år.»
 14.  Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma.  Sedan
      skola de draga ut med stora ägodelar.
 15.  Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
      i en god ålder.
 16.  Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka.  Ty
      ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

 17.  Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
      syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
      styckena.
 18.  På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
      säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den
      stora floden, till floden Frat:
 19.  kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
 20.  hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
 21.  amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_16.html]
                Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet

                          Hagar och Ismael.

  1.  Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom.  Men hon
      hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
  2.  och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
      så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
      kanhända skall jag få avkomma genom henne.»  Abram lyssnade till
      Sarais ord;
  3.  och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
      och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
      bott tio år i Kanaans land.
  4.  Och han gick in till Hagar, och hon blev havande.  När hon nu
      såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
  5.  Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
      Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
      att hon är havande, ringaktar hon mig.  HERREN döme mellan mig
      och dig.»
  6.  Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
      med henne vad du finner för gott.»  När då Sarai tuktade henne,
      flydde hon bort ifrån henne.

  7.  Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
      källa som ligger vid vägen till Sur.
  8.  Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
      och vart går du?»  Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
      fru Sarai.»
  9.  Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
      och ödmjuka dig under henne.»
 10.  Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
      mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
      myckenhets skull.»
 11.  Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
      och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael[1],
      därför att HERREN har hört ditt lidande.
 12.  Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
      var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
      strid med alla sina bröder.»
 13.  Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
      hon sade: »Du är Seendets Gud.»  Hon tänkte nämligen: »Har jag
      då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
      mig[2]?»
 14.  Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
      och Bered.

 15.  Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
      hade fött åt honom namnet Ismael.
 16.  Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
      Abram.

[1]  D. ä. Gud hör.
[2]  Hebr. roí.

[http://runeberg.org/bibeln/01_17.html]
                Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet

                     Löftet om Isak.  Omskärelsen.

  1.  När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
      honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige.  Vandra
      inför mig och var ostrafflig.
  2.  Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
      föröka dig övermåttan.»
  3.  Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
  4.  »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
      skall bliva en fader till många folk.
  5.  Därför skall du icke mer heta Abram, utan
      Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall
      låta dig bliva en fader till många folk.
  6.  Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
      komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
  7.  Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
      säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
      att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
  8.  och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
      bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
      och jag skall vara deras Gud.
  9.  Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
      förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
 10.  Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
      dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
 11.  på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
      till förbundet mellan mig och eder.
 12.  Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
      när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
      den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
      icke är av din säd.
 13.  Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
      för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
      betygat såsom ett evigt förbund.
 14.  Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
      omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
      förbund.»

 15.  Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
      mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes
      namn.
 16.  Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
      en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
      av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
 17.  Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
      själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
      Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
 18.  Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
      dig!»
 19.  Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
      skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
      mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
      honom.
 20.  Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
      välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
      övermåttan.  Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
      skall göra honom till ett stort folk.
 21.  Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
      skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
 22.  Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.

 23.  Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
      hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
      Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
      såsom Gud hade tillsagt honom.
 24.  Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
      omskuren.
 25.  Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
      omskuren.
 26.  På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
 27.  och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
      köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
      med honom.

[1]  D. ä. fader till många.
[2]  D. ä. furstinna.

[http://runeberg.org/bibeln/01_18.html]
                Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet

               HERRENS besök hos Abraham.  Förnyat löfte
                till Sara.  Abrahams förbön för Sodom.

  1.  Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
      han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
      dagen.
  2.  När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
      Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
      bugade sig ned till jorden
  3.  och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
      förbi din tjänare.
  4.  Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
      vilen eder under trädet.
  5.  Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
      eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
      eder tjänare.»  De sade: »Gör såsom du har sagt.»
  6.  Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
      och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
  7.  Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
      ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
      tillreda den.
  8.  Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
      låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
      dem under trädet, medan de åto.

  9.  Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?»  Han svarade:
      »Därinne i tältet.»
 10.  Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
      denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.»  Detta
      hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
      honom.
 11.  Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
      Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
 12.  Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
      min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
      gammal?»
 13.  Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
      'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
 14.  Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det?  På
      den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
      tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
 15.  Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
      Men han sade: »Jo, du log.»

 16.  Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
      ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
 17.  Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
      göra?
 18.  Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
      honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
 19.  Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
      barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
      rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
      Abraham, som han har lovat honom.»

 20.  Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
      deras synd är mycket svår;
 21.  därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
      gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
      jag veta det.»
 22.  Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
      stod ännu kvar inför HERREN.
 23.  Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
      rättfärdige tillika med den ogudaktige?
 24.  Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
      den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
      finnas där?
 25.  Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
      med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
      den ogudaktige; bort det ifrån dig!  Skulle han som är hela
      jordens domare icke göra vad rätt är?»
 26.  HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
      staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
 27.  Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
      till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
 28.  Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
      då för de fems skull fördärva hela staden?»  Han sade: »Om jag
      där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
 29.  Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
      fyrtio finnas där.»  Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
      för de fyrtios skull.»
 30.  Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
      Kanhända skola trettio finnas där.»  Han svarade: »Om jag där
      finner trettio, så skall jag icke göra det.»
 31.  Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
      Kanhända skola tjugu finnas där.»  Han svarade: »Jag skall då
      icke fördärva den, för de tjugus skull.»
 32.  Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
      ännu en gång.  Kanhända skola tio finnas där.»  Han svarade: »Jag
      skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
 33.  Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
      Abraham vände tillbaka hem.

[http://runeberg.org/bibeln/01_19.html]
                Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet

                  Sodoms förstöring.  Lots hustru och
                               döttrar.

  1.  Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
      i Sodoms port.  När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
      dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
  2.  och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
      stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
      morgon bittida fortsätta eder färd.»  De svarade: »Nej, vi vilja
      stanna på gatan över natten.»
  3.  Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
      kommo in i hans hus.  Och han tillredde en måltid åt dem och
      bakade osyrat bröd, och de åto.

  4.  Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
      Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
  5.  Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
      hava kommit till dig i natt?  För dem ut till oss, så att vi få
      känna dem.»
  6.  Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
  7.  och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
  8.  Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man.  Dem
      vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
      finnen för gott.  Gören allenast icke något mot dessa män,
      eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
  9.  Men de svarade: »Bort med dig!»  Och de sade ytterligare: »Denne,
      en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
      vill dock ständigt upphäva sig som domare.  Men nu skola vi göra
      dig mer ont än dem.»  Och de trängde med våld in på mannen Lot
      och stormade fram för att spränga dörren.
 10.  Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
      och stängde dörren.
 11.  Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
      både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
 12.  Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
      eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
      dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
 13.  Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
      stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
      dem.»
 14.  Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
      döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
      HERREN skall fördärva staden.»  Men hans mågar menade att han
      skämtade.

 15.  När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
      »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
      du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
      missgärning.»
 16.  Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
      hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
      de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
      honom.
 17.  Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
      skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
      Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
 18.  Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
 19.  Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
      barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
      jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
      hinner mig, så att jag omkommer.
 20.  Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
      dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så
      liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
 21.  Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
      viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
 22.  Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
      har kommit dit.»  Därav fick staden namnet
      Soar[1].

 23.  Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
      Soar,
 24.  lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
      Sodom och Gomorra;
 25.  och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
      som bodde i städerna och det som växte på marken.
 26.  Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
      blev hon en saltstod.
 27.  Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
      han hade stått inför HERREN,
 28.  och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
      Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
      röken från en smältugn.

 29.  Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
      han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
      omstörtade städerna där Lot hade bott.

 30.  Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
      sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
      han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
 31.  Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
      ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
      världens sedvänja.
 32.  Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
      honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
 33.  Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
      gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
      lade sig, ej heller när hon stod upp.
 34.  Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
      natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
      dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
      oss livsfrukt genom vår fader.»
 35.  Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
      yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
      lade sig, ej heller när hon stod upp.
 36.  Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
 37.  Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
      honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
 38.  Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
      från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.

[1]  D. ä. litenhet.

[http://runeberg.org/bibeln/01_20.html]
                Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet

                   Abraham och hans hustru i Gerar.

  1.  Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
      uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
      Gerar.
  2.  Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster.  Då
      sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
  3.  Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
      honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
      till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
  4.  Men Abimelek hade icke kommit vid henne.  Och han svarade:
      »Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
  5.  Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'?  Och likaså
      sade hon: 'Han är min broder.'  I mitt hjärtas oskuld och med
      rena händer har jag gjort detta.»
  6.  Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
      detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
      att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
      vid henne.
  7.  Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
      Och han må bedja för dig, så att du får leva.  Men om du icke
      giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
      alla som tillhöra dig.

  8.  Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
      alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
      blevo mycket förskräckta.
  9.  Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
      »Vad har du gjort mot oss!  Vari har jag försyndat mig mot dig,
      eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
      stor synd?  På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
 10.  Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
      när du gjorde detta?»
 11.  Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
      Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
 12.  Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
      icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
 13.  Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
      sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
      om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
 14.  Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
      gav dem åt Abraham.  Han gav honom ock hans hustru Sara
      tillbaka.
 15.  Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
      var du finner för gott.»
 16.  Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
      siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
      allt ditt folk.  Så har du inför alla fått upprättelse.»
 17.  Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
      och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
 18.  HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
      ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

[http://runeberg.org/bibeln/01_21.html]
                Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet

               Isaks födelse.  Ismael och Hagar i öknen.
                    Abrahams förbund med Abimelek.

  1.  Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
      gjorde med Sara såsom han hade sagt.
  2.  Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
      vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
  3.  Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
      fött åt honom, namnet Isak.
  4.  Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
      gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
  5.  Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
      honom.
  6.  Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
      höra detta skall le mot mig.»
  7.  Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
      barn di?  Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

  8.  Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
      avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
  9.  Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
      hade fött åt Abraham, leka och skämta;
 10.  och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
      hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
      son Isak.»
 11.  Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
 12.  Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
      tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig.  Lyssna till Sara
      i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
      uppkallas efter dig.
 13.  Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
      därför att han är din säd.»

 14.  Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
      och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
      barnet med och lät henne gå.  Och hon begav sig åstad och irrade
      omkring i Beer-Sebas öken.
 15.  Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
      ifrån sig under en buske
 16.  och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
      bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
      barnet dör.»  Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
      i gråt.
 17.  Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
      himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar?  Frukta
      icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
 18.  Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
      honom till ett stort folk.»
 19.  Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
      vattenbrunn.  Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
      och gav gossen att dricka.
 20.  Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
      blev med tiden en bågskytt.
 21.  Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
      från Egyptens land.

 22.  Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
      talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
 23.  Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
      skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
      efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
      nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
 24.  Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
 25.  Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
      vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
 26.  Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
      själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
      därom förrän i dag.»
 27.  Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
      slöto förbund med varandra.
 28.  Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
 29.  Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
      har ställt där avsides?»
 30.  Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
      detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
      har grävt denna brunn.»
 31.  Därav kallades det stället Beer-Seba[1], eftersom
      de båda där gingo eden.
 32.  När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
      hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
      land.

 33.  Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
      där HERRENS, den evige Gudens, namn.
 34.  Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

[1]  D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för »sju» och »ed»
     likhet med varandra.

[http://runeberg.org/bibeln/01_22.html]
                Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet

               Abraham prövas av Gud genom befallningen
                  att offra Isak.  Nahors släkttavla.

  1.  En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov.  Han
      sade till honom: »Abraham!»  Han svarade: »Här är jag.»
  2.  Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
      och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
      brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

  3.  Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
      två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
      sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
      till den plats som Gud hade sagt honom.
  4.  När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
      platsen på avstånd,
  5.  sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
      gossen vilja gå ditbort.  När vi hava tillbett, skola vi komma
      tillbaka till eder.»
  6.  Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
      Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
      tillsammans.
  7.  Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
      Han svarade: »Vad vill du, min son?»  Han sade: »Se, här är
      elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
  8.  Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
      min son.»  Så gingo de båda tillsammans.

  9.  När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
      byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
      sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
 10.  Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
      son.
 11.  Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
      »Abraham!  Abraham!»  Han svarade: »Här är jag.»
 12.  Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
      intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
      undanhållit mig din ende son.»
 13.  När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
      vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
      gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
      sons ställe.
 14.  Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
      nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
      sig.

 15.  Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
      himmelen
 16.  och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
      har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
 17.  därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
      såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
      och din säd skall intaga sina fienders portar.
 18.  Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
      att du lyssnade till mina ord.»
 19.  Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
      och gingo tillsammans till Beer-Seba.  Och Abraham bodde i
      Beer-Seba.

 20.  En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
      fött barn åt din broder Nahor.»
 21.  Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
      Kemuel, Arams fader,
 22.  vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
 23.  Men Betuel födde Rebecka.  Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
      Abrahams broder.
 24.  Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
      Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

[1]  Se Välsigna i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/01_23.html]
                Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet

                     Saras död.  Abrahams gravköp.

  1.  Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
      Sara.
  2.  Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land.  Och
      Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

  3.  Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
      talade så till Hets barn:
  4.  »Jag är en främling och gäst hos eder.  Låten mig nu få en egen
      grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
      henne.»
  5.  Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
  6.  »Hör oss, herre.  Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
      döda i den förnämligaste av våra gravar.  Ingen av oss skall
      vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
  7.  Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
  8.  och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
      ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
      för mig hos Efron, Sohars son,
  9.  så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
      och som ligger vid ändan av hans åker.  Mot full betalning i
      eder krets må han giva mig den till egen grav.»
 10.  Men Efron satt där bland Hets barn.  Och Efron, hetiten, svarade
      Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
      stadsport; han sade:
 11.  »Icke så, min herre.  Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
      som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
      mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
 12.  Men Abraham bugade sig för landets folk;
 13.  och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
      »Värdes dock höra mig.  Jag vill betala åkerns värde; tag emot
      det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
 14.  Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
 15.  »Min herre, hör mig.  Ett jordstycke till ett värde av fyra
      hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
      Begrav du din döda.»

 16.  Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
      Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
      silver, sådant silver som var gångbart i handel.
 17.  Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
      åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
      långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
      Abraham till egendom
 18.  inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

 19.  Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
      Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
 20.  Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
      åt Abraham till egen grav.

[http://runeberg.org/bibeln/01_24.html]
                Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet

                      Rebecka bliver Isaks hustru.

  1.  Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
      välsignat Abraham i alla stycken.
  2.  Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
      hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
  3.  jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
      Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
      till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
  4.  utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
      där taga hustru åt min son Isak.»
  5.  Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
      vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
      tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
  6.  Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
      dit tillbaka.
  7.  HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
      hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
      svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
      skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
      kunna få en hustru åt min son.
  8.  Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
      ed till mig.  Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
  9.  Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
      lovade honom detta med ed.

 10.  Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
      allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
      åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
 11.  Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
      vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
      plägade komma ut för att hämta vatten.
 12.  Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
      ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
 13.  Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
      hitut för att hämta vatten.
 14.  Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
      få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
      vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
      Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
      herre.»

 15.  Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
      dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
      Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
 16.  Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
      hade känt.  Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
      steg så upp igen.
 17.  Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
      litet vatten ur din kruka.»
 18.  Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
      sin hand och gav honom att dricka.
 19.  Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
      ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
      fått dricka.»
 20.  Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
      brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
      kameler.
 21.  Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
      gjort hans resa lyckosam eller icke.
 22.  Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
      av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
      siklar i vikt,
 23.  och frågade: »Vems dotter är du?  Säg mig det.  Och säg mig om
      vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
 24.  Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
      av henne föddes åt Nahor.»
 25.  Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
      halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
 26.  Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
 27.  och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
      har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre!  Mig har
      HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
 28.  Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
      hus.

 29.  Men Rebecka hade en broder som hette Laban.  Och Laban skyndade
      åstad till mannen därute vid källan.
 30.  När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
      bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
      och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
      där denne stod hos kamelerna vid källan.
 31.  Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
      härute?  Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
      kamelerna.»
 32.  Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
      tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
      hans och hans följeslagares fötter.
 33.  Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
      äta, förrän jag har framfört mitt ärende.»  Laban svarade: »Så
      tala då.»

 34.  Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
 35.  Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
      blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
      silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
 36.  Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
      ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
 37.  Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
      min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
      vilkas land jag bor,
 38.  utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
      taga hustru åt min son.'
 39.  Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
      med mig?'
 40.  Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
      sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
      min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
 41.  i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
      har kommit till min släkt.  Också om de icke giva henne åt dig,
      skall du vara fri ifrån eden till mig.'
 42.  Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
      Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
      bliva lyckosam,
 43.  må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
      ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
      henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
 44.  och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
      ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har
      utsett åt min herres son.
 45.  Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
      Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
      att hämta vatten.  Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
 46.  Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
      dina kameler vill jag ock vattna.'  Så drack jag, och hon
      vattnade också kamelerna.
 47.  Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?'  Hon
      svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
      honom av Milka.'  Då satte jag ringen i hennes näsa och
      armbanden på hennes armar.
 48.  Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
      herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
      att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
 49.  Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
      mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
      vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

 50.  Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
      utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
      eller gott.
 51.  Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
      bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
 52.  När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
      tillbad HERREN.
 53.  Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
      kläder, och gav detta åt Rebecka.  Jämväl åt hennes broder och
      hennes moder gav han dyrbara skänker.
 54.  Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
      sedan där över natten.  Men om morgonen, när de hade stått upp,
      sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
 55.  Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
      oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
 56.  Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
      gjort min resa lyckosam.  Låten mig fara; jag vill resa hem till
      min herre.»
 57.  Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
 58.  Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
      resa med denne man?»  Hon svarade: »Ja.»
 59.  Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
      fara med Abrahams tjänare och dennes män.
 60.  Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
      syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
      intaga sina fienders portar.»
 61.  Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
      kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
      och for sin väg.

 62.  Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
      Sydlandet.
 63.  Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
      När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
 64.  Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
      hon med hast ned från kamelen;
 65.  och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
      där på fältet?»  Tjänaren svarade: »Det är min herre.»  Då tog
      hon sin slöja och höljde sig i den.
 66.  Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
 67.  Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
      Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
      kär.  Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

[http://runeberg.org/bibeln/01_25.html]
                Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet

               Abrahams söner med Ketura.  Hans död och
                begravning.  Ismaels släkttavla.  Esaus
                      och Jakobs födelse.  Esaus
                           förstfödslorätt.

  1.  Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
  2.  Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
      Sua.
  3.  Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
      assuréerna, letuséerna och leumméerna.
  4.  Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa.  Alla
      dessa voro Keturas söner.
  5.  Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
  6.  Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
      skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
      lät dem draga österut, bort till Österlandet.

  7.  Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
      sjuttiofem år;
  8.  därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
      och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
  9.  Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
      Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
 10.  den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
      begraven, såväl som hans hustru Sara.
 11.  Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak.  Och Isak
      bodde vid Beer-Lahai-Roi.

 12.  Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
      föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
 13.  Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
      ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
      Mibsam,
 14.  Misma, Duma och Massa,
 15.  Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
 16.  Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
      tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
 17.  Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
      år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
      fäder.
 18.  Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
      ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien.  Han kom i strid
      med alla sina bröder.

 19.  Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
      Abraham födde Isak;
 20.  och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
      Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
      syster till araméen Laban.
 21.  Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
      ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
      blev havande.
 22.  Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
      skulle gå så, varför skulle jag då vara till?»  Och hon gick
      bort för att fråga HERREN.
 23.  Och HERREN svarade henne:
        »Två folk finnas i ditt liv,
        två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
        den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
        och den äldre skall tjäna den yngre.»

 24.  När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
      tvillingar i hennes liv.
 25.  Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
      en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
 26.  Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
      Esaus häl; och han fick namnet Jakob[1].  Men
      Isak var sextio år gammal, när de föddes.

 27.  Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
      sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
      tält.
 28.  Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
      Rebecka hade Jakob kärast.

 29.  En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
      hem från marken, uppgiven av hunger.
 30.  Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
      röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.»  Därav fick han
      namnet Edom[2].
 31.  Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
 32.  Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
      förstfödslorätt?»
 33.  Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.»  Och han gav honom sin
      ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
 34.  Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
      stod sedan upp och gick sin väg.  Så ringa aktade Esau sin
      förstfödslorätt.

[1]  D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2]  D. ä. röd.

[http://runeberg.org/bibeln/01_26.html]
                Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet

               Isak i Gerar och Beer-Seba.  Förnyelse av
                   löftet till Abraham.  Förbund med
                       Abimelek.  Esaus hustrur.

  1.  Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
      som hade varit förut, i Abrahams tid.  Då begav sig Isak till
      Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
  2.  Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
      till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
  3.  Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
      välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
      länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
      Abraham.

  4.  Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
      jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
      alla folk på jorden välsigna sig[1],
  5.  därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
      har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
  6.  Så stannade Isak kvar i Gerar.

  7.  Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
      »Hon är min syster.»  Han fruktade nämligen för att säga att hon
      var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
      dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
      skåda.»
  8.  Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
      Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
      han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
  9.  Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
      hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?»  Isak
      svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
      för hennes skull.»
 10.  Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss!  Huru lätt kunde
      det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
      Och så hade du dragit skuld över oss.»
 11.  Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
      denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

 12.  Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
      HERREN välsignade honom.
 13.  Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
      att han till slut var mycket mäktig.
 14.  Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
      filistéerna begynte avundas honom.
 15.  Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
      fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
      med grus.
 16.  Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
      blivit oss alltför mäktig.»
 17.  Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
      och bodde där.
 18.  Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
      grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
      Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
      hans fader hade givit dem.
 19.  Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
      rinnande vatten.
 20.  Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
      »Vattnet är vårt.»  Då gav han den brunnen namnet
      Esek[2], eftersom de hade kivat med honom.
 21.  Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
      tvist; då gav han den namnet Sitna[3].
 22.  Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
      en brunn; om den tvistade de icke.  Därför gav han denna namnet
      Rehobot[4], i det han sade: »Nu har ju HERREN
      givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»

 23.  Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
 24.  Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
      är Abrahams, din faders, Gud.  Frukta icke, ty jag är med dig,
      och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
      tjänare Abrahams skull.»
 25.  Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
      där upp sitt tält.  Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

 26.  Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
      vän[5], och Pikol, sin härhövitsman.
 27.  Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
      mig och haven drivit mig ifrån eder?»
 28.  De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
      tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
      sluta ett förbund med dig,
 29.  att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
      icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
      annat än gott och hava låtit dig fara i frid.'  Du är nu HERRENS
      välsignade.»
 30.  Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
 31.  Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
      dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
 32.  Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
      brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
      vatten.»
 33.  Och han kallade den Sibea.  Därav heter staden Beer-Seba ännu i
      dag.

 34.  När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
      dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
      Elon.
 35.  Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

[1]  Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2]  D. ä. kiv.
[3]  D. ä. fientlighet.
[4]  D. ä. utrymme.
[5]  Se Vän i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/01_27.html]
                Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet

               Jakob skaffar sig genom svek sin faders
                             välsignelse.

  1.  När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
      han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
      och sade till honom: »Min son!»  Han svarade honom: »Vad vill
      du?»
  2.  Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
  3.  Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
      marken och jaga villebråd åt mig;
  4.  red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
      om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
      välsigna dig, förrän jag dör.»

  5.  Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau.  Och medan
      Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
  6.  sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
      tala så till din broder Esau:
  7.  'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
      att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
      dör.'
  8.  Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
  9.  Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
      så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
      sådan som han tycker om.
 10.  Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
      han må välsigna dig, förrän han dör.»
 11.  Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
      luden, och jag är slät.
 12.  Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
      hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
      för välsignelse.»
 13.  Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
      min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
      mig.»

 14.  Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
      moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
      om.
 15.  Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
      hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
 16.  Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
      släta delen av hans hals.
 17.  Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
      brödet som hon hade tillrett.
 18.  Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!»  Han
      svarade: »Vad vill du?  Vem är du, min son?»
 19.  Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde.  Jag
      har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
      villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
 20.  Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
      något, min son?»  Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
      min väg.»
 21.  Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
      dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
 22.  Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
      tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
      äro Esaus händer.»
 23.  Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
      hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
 24.  Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?»  Han svarade:
      »Ja.»
 25.  Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
      villebråd, på det att min själ må välsigna dig.»  Och han bar
      fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
      han drack.
 26.  Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
      min son.»
 27.  När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
      kläder och välsignade honom; han sade:
        »Se, av min son utgår doft,
        lik doften av en mark,
            som HERREN har välsignat.
 28.    Så give dig Gud
            av himmelens dagg
        och av jordens fetma
        och säd och vin i rikligt mått.
 29.    Folk tjäne dig,
        och folkslag falle ned för dig.
        Bliv en herre över dina bröder,
        och må din moders söner falla ned för dig.
        Förbannad vare den som förbannar dig,
        och välsignad vare den som välsignar dig!»

 30.  Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
      hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
      jakten.
 31.  Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
      sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
      av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
 32.  Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?»  Han svarade: »Jag
      är Esau, din förstfödde son.»
 33.  Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
      som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
      du kom, och sedan välsignade honom?  Välsignad skall han ock
      förbliva.»
 34.  När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
      bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
      fader.»
 35.  Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
      välsignelse.»
 36.  Då sade han: »Han heter ju Jakob[1], och han har nu också två
      gånger bedragit mig.  Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
      nu har han ock tagit min välsignelse.»  Och han frågade: »Har du
      då ingen välsignelse kvar för mig?»
 37.  Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
      herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
      tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
      jag då nu göra för dig, min son?»
 38.  Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
      välsignelsen, min fader?  Välsigna också mig, min fader.»  Och
      Esau brast ut i gråt.
 39.  Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
        »Se, fjärran ifrån jordens fetma
            skall din boning vara
        och utan dagg från himmelen ovanefter.
 40.    Av ditt svärd skall du leva,
        och du skall tjäna din broder.
        Men det skall ske, när du samlar din kraft,
        att du river hans ok från din hals.»

 41.  Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
      hans fader hade givit honom.  Och Esau sade vid sig själv:
      »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
      jag dräpa min broder Jakob.»
 42.  När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
      sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och
      sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
      dräpa dig.
 43.  Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
      broder Laban i Haran,
 44.  och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
      förbittring har upphört,
 45.  ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
      förgäter vad du har gjort mot honom.  Då skall jag sända åstad
      och hämta dig därifrån.  Varför skall jag mista eder båda på
      samma gång?»

 46.  Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
      döttrars skull.  Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
      sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
      då leva?»

[1]  Se noten till 25:26.

[http://runeberg.org/bibeln/01_28.html]
                Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet

                 Jakobs flykt till Laban.  Hans dröm i
                                Betel.

  1.  Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
      bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
      av Kanaans döttrar,
  2.  utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
      morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
      din morbroders, döttrar.
  3.  Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
      och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
  4.  må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
      dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
      åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
  5.  Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
      till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
      Jakobs och Esaus moder.

  6.  När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
      till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru -- ty han hade
      välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
      till hustru någon av Kanaans döttrar» --
  7.  och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
      begivit sig till Paddan-Aram,
  8.  då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
  9.  och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
      Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
      hustrur han förut hade.

 10.  Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
 11.  Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
      natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
      platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
      där.
 12.  Då hade han en dröm.  Han såg en stege vara rest på jorden, och
      dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
      upp och ned på den.
 13.  Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
      Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud.  Det land där du ligger
      skall jag giva åt dig och din säd.
 14.  Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
      utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
      släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
 15.  Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
      och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
      icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
      dig.»

 16.  När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
      på denna plats, och jag visste det icke!»
 17.  Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
      plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
 18.  Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
      hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
      därovanpå.
 19.  Och han gav den platsen namnet Betel[1]; förut
      hade staden hetat Lus.
 20.  Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
      bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
      bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
 21.  så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
      HERREN vara min Gud;
 22.  och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
      Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
      tionde.»

[1]  D. ä. Guds hus.

[http://runeberg.org/bibeln/01_29.html]
                Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet

                Jakobs tjänst hos Laban.  Hans hustrur
                              och söner.

  1.  Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
  2.  Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
      fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna.  Och
      stenen som låg över brunnens öppning var stor;
  3.  därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
      så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
      man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
  4.  Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?»  De
      svarade: »Vi äro från Haran.»
  5.  Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?»  De svarade:
      »Ja.»
  6.  Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?»  De
      svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
  7.  Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
      samla boskapen.  Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
  8.  Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
      hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
      öppning; då vattna vi fåren.»
  9.  Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
      faders får; ty hon plägade vakta dem.
 10.  När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
      Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
      från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
 11.  Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
 12.  Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
      och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
      omtalade det för sin fader.
 13.  Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
      han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
      honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
      hänt honom.
 14.  Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.»  Och
      han stannade hos honom en månads tid.

 15.  Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände.  Skulle du då
      tjäna mig för intet?  Säg mig vad du vill hava i lön?»
 16.  Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
      hette Rakel.
 17.  Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
      skön att skåda.
 18.  Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
      vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
 19.  Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
      jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
 20.  Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
      allenast några dagar; så kär hade han henne.

 21.  Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
      är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
 22.  Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
      gästabud.
 23.  Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
      honom, och han gick in till henne.
 24.  Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
      tjänstekvinna.

 25.  Om morgonen fick Jakob se att det var Lea.  Då sade han till
      Laban: »Vad har du gjort mot mig?  Var det icke för Rakel jag
      tjänade hos dig?  Varför har du så bedragit mig?»
 26.  Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
      den yngre före den äldre.
 27.  Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
      också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
      ytterligare sju år.»
 28.  Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
      ända.  Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
 29.  Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
      tjänstekvinna.
 30.  Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
      Lea.  Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

 31.  Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
      fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
 32.  Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
      Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
      lidande[1]; ja, nu skall min man hava mig kär.»
 33.  Och hon blev åter havande och födde en son.  Då sade hon:
      »HERREN har hört[2] att jag har varit försmådd,
      därför har han givit mig också denne.»  Och hon gav honom namnet
      Simeon.
 34.  Och åter blev hon havande och födde en son.  Då sade hon: »Nu
      skall väl ändå min man hålla sig till[3] mig; jag
      har ju fött honom tre söner.»  Därav fick denne namnet Levi.
 35.  Åter blev hon havande och födde en son.  Då sade hon: »Nu vill
      jag tacka[4] HERREN.»  Därför gav hon honom
      namnet Juda.  Sedan upphörde hon att föda.

[1]  Hebr. raá beonjí.
[2]  Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3]  Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4]  Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá)
     härledes.

[http://runeberg.org/bibeln/01_30.html]
                Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet

                   Jakobs övriga barn.  Hans växande
                               rikedom.

  1.  Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
      sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
      jag.»
  2.  Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
      då mig för Gud?  Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
  3.  Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
      för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
      jag får avkomma.»
  4.  Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
      gick in till henne.
  5.  Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
  6.  Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt[1] åt mig;
      han har hört min röst och givit mig en son.»  Därför gav hon
      honom namnet Dan.
  7.  Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
      Jakob en andre son.
  8.  Då sade Rakel: »Strider[2] om Gud har jag stritt
      med min syster och har vunnit seger.»  Och hon gav honom namnet
      Naftali.

  9.  Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
      tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
 10.  Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
 11.  Då sade Lea: »Till lycka[3]!»  Och hon gav honom
      namnet Gad.
 12.  Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
 13.  Då sade Lea: »Till sällhet[4] för mig!  Ja,
      jungfrur skola prisa mig säll.»  Och hon gav honom namnet Aser.

 14.  Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
      kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea.  Då sade
      Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
 15.  Men hon svarade henne: Ȁr det icke nog att du har tagit min
      man?  Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?»  Rakel sade: »Må
      han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
 16.  När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
      mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
      sons kärleksäpplen såsom lön för dig.»  Så låg han hos henne den
      natten.
 17.  Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
      Jakob en femte son.
 18.  Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön[5], för
      det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.»  Och hon gav honom
      namnet Isaskar.
 19.  Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
 20.  Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva[6].
      Nu skall min man förbliva boende[7] hos mig, ty
      jag har fött honom sex söner.»  Och hon gav honom namnet Sebulon.
 21.  Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.

 22.  Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
      fruktsam.
 23.  Hon blev havande och födde en son.  Då sade hon: »Gud har
      tagit bort[8] min smälek.»
 24.  Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
      give mig ännu[9] en son.»

 25.  Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
      fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
 26.  Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
      och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
 27.  Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
      genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
      mig.»
 28.  Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
      så skall jag giva dig det.»
 29.  Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
      vad det har blivit av din boskap under min vård.
 30.  Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
      förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
      varhelst jag har gått fram.  Men när skall jag nu också få göra
      något för mitt eget hus?»
 31.  Han svarade: »Vad skall jag giva dig?»  Och Jakob sade: »Du
      skall icke alls giva mig något.  Om du vill göra mot mig såsom
      jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
      och vakta den.
 32.  Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
      spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
      så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
      må sedan bliva min lön.
 33.  Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
      blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
      alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
      alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
      stulna.»
 34.  Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
 35.  Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
      alla spräckliga och brokiga getter -- alla djur som något vitt
      fanns på -- och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
      han i sina söners vård.
 36.  Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
      Jakob.  Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.

 37.  Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
      och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
      käpparna.
 38.  Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
      vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
      hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
      nu kommo för att dricka.
 39.  Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
      strimmig, spräcklig och brokig.
 40.  Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
      vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
      svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
      icke lät komma ihop med Labans hjord.
 41.  Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
      käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
      vid käpparna.
 42.  Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
      Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
 43.  Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
      därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.

[1]  Hebr. dan.
[2]  Hebr. naftulím.
[3]  Hebr. gad.
[4]  Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)
     härledes av.
[5]  Hebr. sakár.
[6]  Hebr. sébed.
[7]  Hebr. sabál »bo», varav sebúl »boning».
[8]  Hebr. asáf.
[9]  Hebr. joséf.

[http://runeberg.org/bibeln/01_31.html]
                Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet

                    Jakobs flykt ifrån Laban.  Hans
                        förlikning med denne.

  1.  Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
      allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
      har skaffat sig all denna rikedom.»
  2.  Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
      som förut.
  3.  Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
      och till din släkt; jag skall vara med dig.»
  4.  Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
      hjord;
  5.  och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
      mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
      mig.
  6.  Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
      krafter;
  7.  men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
      förändrat min lön.  Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
      mig något ont.
  8.  När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
      hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
      vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
  9.  Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
 10.  Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
      drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
      spräckliga och fläckiga.
 11.  Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!'  Jag svarade:
      'Här är jag.'
 12.  Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
      betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga.  Jag
      har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
 13.  Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
      där du gjorde mig ett löfte.  Stå nu upp och drag ut ur detta
      land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
 14.  Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
      någon lott eller arvedel i vår faders hus?
 15.  Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
      oss?  Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
      oss.
 16.  Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
      våra barn.  Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
 17.  Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
      kamelerna
 18.  och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
      förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
      Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
      land.
 19.  Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
      sin faders husgudar,
 20.  och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
      denne märka att han ämnade fly.
 21.  Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
      och ställde sin färd mot Gileads berg.

 22.  Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
 23.  Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
      dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
 24.  Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
      till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
      det vara må.»
 25.  Och Laban hann upp Jakob.  Denne hade då slagit upp sitt tält på
      berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
      på Gileads berg.
 26.  Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
      har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
      likasom vore de tagna med svärd?
 27.  Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
      Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
      ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
 28.  Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
      döttrar.  Du har handlat dåraktigt.
 29.  Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
      sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
      Jakob, vad det vara må.'
 30.  Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
      till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
 31.  Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
      jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
 32.  Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
      livet.  I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
      av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.»  Ty Jakob
      visste icke att Rakel hade stulit dem.
 33.  Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
      båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet.  Och när han hade
      kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
 34.  Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
      satt sig därovanpå.  Och Laban sökte igenom hela tältet, men
      fann dem icke.
 35.  Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
      jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
      vis.»  Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.

 36.  Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
      sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
      eftersom du så häftigt förföljer mig?
 37.  Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
      bohagsting som tillhöra dig?  Lägg det fram här inför mina
      fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
 38.  I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
      hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
      ätit.
 39.  Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
      ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
      dagen eller stulet om natten.
 40.  Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
      natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
 41.  I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
      fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
      men du har tio gånger förändrat min lön.
 42.  Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
      ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
      händer.  Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
      domen i natt.»
 43.  Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
      döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
      hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
      göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
 44.  Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
      vara ett vittne mellan mig och dig.»

 45.  Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
 46.  Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.»  Och
      de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
      röset.
 47.  Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
      kallade det Galed[1].
 48.  Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
      dig.»  Därav fick det namnet Galed;
 49.  men det kallades ock Mispa[2], ty han sade:
      »HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
      varandra.
 50.  Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
      jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
      tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
 51.  Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
      stoden som jag har rest mellan mig och dig --
 52.  detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
      icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
      du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
      uppsåt.
 53.  Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
      vare domare mellan oss.»  Och Jakob svor eden vid honom som hans
      fader Isak fruktade.
 54.  Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
      fränder att hålla måltid med sig.  Och de åto och stannade sedan
      på berget över natten.
 55.  Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
      sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
      väg hem igen.

[1]  Båda namnen betyda vittnesröse; det förra namnet
     är arameiska, det senare hebreiska.
[2]  D. ä. vaktställe.

[http://runeberg.org/bibeln/01_32.html]
                Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet

                Jakobs anordningar för mötet med Esau.
                          Hans kamp med Gud.

  1.  Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
  2.  och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.»  Och han
      gav den platsen namnet Mahanaim[1].

  3.  Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
      Seirs land, på Edoms mark;
  4.  och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
      Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
      Laban och dröjt kvar där ända till nu;
  5.  och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor.  Och
      jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
      det att jag må finna nåd för dina ögon.»

  6.  När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
      träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
      hundra man.»
  7.  Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
      delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
      skaror.
  8.  Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
      så kan dock den andra skaran undkomma.»

  9.  Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
      HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
      till din släkt, så skall jag göra dig gott',
 10.  jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
      har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
      jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
      skaror.
 11.  Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
      kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
 12.  Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
      säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
      myckenhets skull.'»
 13.  Och han stannade där den natten.

      Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
      broder Esau
 14.  två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
      vädurar,
 15.  trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
      kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
 16.  Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
      och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
      mellanrum vara mellan hjordarna.»
 17.  Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
      och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
      tillhöra djuren som du driver framför dig?',
 18.  då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
      skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
      här efter oss.'»
 19.  Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
      övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
      säga till Esau, när I kommen fram till honom.
 20.  Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
      efter oss.'»  Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
      skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
      ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
 21.  Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
      stannade i lägret.

 22.  Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
      sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
      Jabboks vad.
 23.  Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
      han eljest ägde.
 24.  Och Jakob blev ensam kvar.  Då brottades en man med honom, till
      dess morgonrodnaden gick upp.
 25.  Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
      honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
      det han brottades med honom.
 26.  Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.»  Men
      han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
      mig.»
 27.  Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?»  Han svarade:
      »Jakob.»
 28.  Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
      kämpat med Gud[2] och med
      människor och vunnit seger.»
 29.  Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.»  Han
      svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?»  Och han välsignade
      honom där.
 30.  Men Jakob gav platsen namnet Peniel[3], »ty»,
      sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
      mitt liv blivit räddat».
 31.  Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
      han haltade på höften.
 32.  Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
      ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
      på höftleden, på höftsenan.

[1]  D. ä. två skaror.
[2]  Hebr. sará »kämpa», el »Gud».
[3]  Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.

[http://runeberg.org/bibeln/01_33.html]
                Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet

                        Jakobs och Esaus möte.

  1.  Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
      hundra man.  Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
      båda tjänstekvinnorna.
  2.  Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
      hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
  3.  Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
      till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
  4.  Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
      om halsen och kysste honom; och de gräto.
  5.  Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
      barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?»  Han
      svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
  6.  Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
  7.  Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
      Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
  8.  Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
      mötte?»  Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
  9.  Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
 10.  Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
      tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
      ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
      gunstigt har tagit emot mig.
 11.  Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
      varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.»  Och han bad honom
      så enträget, att han tog emot dem.

 12.  Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
      framför dig.»
 13.  Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
      späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
      man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
 14.  Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
      komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
      mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
      herre i Seir.»
 15.  Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
      av mitt folk.»  Men han svarade: »Varför så?  Må jag allenast
      finna nåd för min herres ögon.»
 16.  Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.

 17.  Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
      hus.  Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor[1];
      därav fick platsen namnet Suckot.

 18.  Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
      Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
      staden.
 19.  Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
      av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
 20.  Och han reste där ett altare och kallade det
      El-Elohe-Israel[2].

[1]  Hebr. suckót.
[2]  D. ä. Gud, Israels Gud.

[http://runeberg.org/bibeln/01_34.html]
                Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet

                 Sikems våld mot Dina.  Hennes bröders
                                hämnd.

  1.  Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
      besöka landets döttrar.
  2.  Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
      fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
      kränkte henne.
  3.  Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
      blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
  4.  Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
      till hustru.»

  5.  Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
      skändad.  Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
      marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
  6.  Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
      honom.
  7.  Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
      höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
      högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
      Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig
      gärning.
  8.  Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
      fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
  9.  Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
      tagen I våra döttrar till hustrur,
 10.  och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
      där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
 11.  Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
      finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
 12.  Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
      giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
      hustru.»
 13.  Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
      ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
 14.  och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
      syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
      skamligt.
 15.  Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
      bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
 16.  Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
      döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
      eder ett enda folk.
 17.  Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
      skola vi taga vår syster och draga bort.»
 18.  Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
      begärde.

 19.  Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
      behag till Jakobs dotter.  Och han hade större myndighet än
      någon annan i hans faders hus.
 20.  Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
      talade till männen i staden och sade:
 21.  »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
      bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
      dem.  Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
      dem våra döttrar.
 22.  Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
      och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
      bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
 23.  Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
      dragare vår tillhörighet.  Må vi fördenskull allenast göra dem
      till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
 24.  Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
      inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
      stadsport, läto omskära sig.

 25.  Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
      söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
      överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
 26.  Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
      Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
 27.  Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
      därför att deras syster hade blivit skändad;
 28.  de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
      staden och vad som fanns på fältet.
 29.  Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
      de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.

 30.  Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
      mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
      kananéerna och perisséerna.  Mitt folk är allenast en ringa hop;
      man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
      jag med mitt hus förgöras.»
 31.  Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
      sköka?»

[http://runeberg.org/bibeln/01_35.html]
                Första Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet

                Jakob ånyo i Betel.  Benjamins födelse
               och Rakels död.  Jakobs söner.  Isaks död.

  1.  Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
      där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
      dig, när du flydde för din broder Esau.»
  2.  Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
      honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
      och renen eder och byten om kläder,
  3.  och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
      ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
      som var med mig på den väg jag vandrade.»
  4.  Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
      därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
      terebinten vid Sikem.
  5.  Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
      kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
  6.  Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
      det folk som var med honom.
  7.  Och han byggde där ett altare och kallade platsen
      El-Betel[1], därför att Gud där hade uppenbarat
      sig för honom, när han flydde för sin broder.
  8.  Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
      under en ek; den fick namnet Gråtoeken.

  9.  Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
      tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
 10.  Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
      mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.»  Så fick han
      namnet Israel.
 11.  Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
      fruktsam och föröka dig.  Ett folk, ja, skaror av folk skola
      komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
 12.  Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
      giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
 13.  Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
      honom.
 14.  Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
      honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
      olja över den.
 15.  Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
      Betel.
 16.  Sedan bröto de upp från Betel.  Och när det ännu var ett stycke
      väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
      henne svår.
 17.  Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
      henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
 18.  Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
      hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom
      Benjamin[3].
 19.  Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
      Bet-Lehem.
 20.  Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
      dag kallas Rakels gravvård.

 21.  Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
      sidan om Herdetornet.
 22.  Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
      lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.

      Och Jakob hade tolv söner.
 23.  Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
      Juda, Isaskar och Sebulon.
 24.  Rakels söner voro Josef och Benjamin.
 25.  Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
 26.  Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser.  Dessa
      voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
 27.  Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
      är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
 28.  Och Isak levde ett hundra åttio år;
 29.  därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
      fäder, gammal och mätt på att leva.  Och hans söner Esau och
      Jakob begrovo honom.

[1]  D. ä. Betels Gud.
[2]  D. ä. min smärtas son.
[3]  D. ä. lyckoson.

[http://runeberg.org/bibeln/01_36.html]
                Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet

                          Esaus släkttavla.

  1.  Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.

  2.  Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
      Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
      hivéen Sibeon,
  3.  så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
  4.  Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
  5.  Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora.  Dessa voro Esaus
      söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.

  6.  Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
      husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
      som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
      land och skilde sig så från sin broder Jakob.
  7.  Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
      tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
      dem, för deras boskapshjordars skull.
  8.  Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd.  Esau, det är densamme
      som Edom.

  9.  Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
      för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
 10.  Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
      hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
 11.  Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
 12.  Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
      åt Elifas.  Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
 13.  Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
      Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
 14.  Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
      sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
      Jaelam och Kora.

 15.  Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
      förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
      fursten Sefo, fursten Kenas,
 16.  fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek.  Dessa voro de
      furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
      Adas söner.
 17.  Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
      fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa.  Dessa voro de
      furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
      söner till Basemat, Esaus hustru.
 18.  Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
      fursten Jaelam, fursten Kora.  Dessa voro de furstar som
      härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
 19.  Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar.  Han är
      densamme som Edom.

 20.  Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
      Sobal, Sibeon, Ana,
 21.  Dison, Eser och Disan.  Dessa voro horéernas, Seirs söners,
      stamfurstar i Edoms land.
 22.  Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
      Timna.
 23.  Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
      Onam.
 24.  Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
      fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
      Sibeons åsnor.
 25.  Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
 26.  Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
 27.  Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
 28.  Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
 29.  Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
      fursten Sibeon, fursten Ana,
 30.  fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan.  Dessa voro
      horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.

 31.  Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
      någon israelitisk konung var konung där:
 32.  Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
 33.  När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
      honom.
 34.  När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
      honom.
 35.  När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
      som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
 36.  När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
 37.  När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
      honom.
 38.  När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
 39.  När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
      och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
      dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.

 40.  Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
      och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
      Jetet,
 41.  fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
 42.  fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
 43.  fursten Magdiel, fursten Iram.  Dessa voro Edoms stamfurstar,
      efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
      -- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.

[http://runeberg.org/bibeln/01_37.html]
                Första Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet

               Josefs drömmar.  Josef såld till Egypten.

  1.  Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
      främling, nämligen i Kanaans land.

  2.  Detta är berättelsen om Jakobs släkt.  När Josef var sjutton år
      gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
      då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
      söner.  Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
      dem.
  3.  Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
      han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
      en fotsid livklädnad.
  4.  Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
      hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
      vänligt till honom.
  5.  Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
      bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
  6.  Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
  7.  Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
      reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
      omkring och bugade sig för min kärve.»
  8.  Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
      skulle du råda över oss?»  Och de hatade honom ännu mer för hans
      drömmars skull och för vad han hade sagt.

  9.  Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
      bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm.  Jag tyckte
      att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
 10.  När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
      hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
      som du har haft?  Skulle då jag och din moder och dina bröder
      komma och buga oss ned till jorden för dig?»
 11.  Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
      sitt minne.

 12.  Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
      faders får i Sikem,
 13.  sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
      gör dig redo, jag vill sända dig till dem.»  Han svarade honom:
      »Jag är redo.»
 14.  Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
      med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
      tillbaka till mig med svar.»  Så sände han honom åstad från
      Hebrons dal, och han kom till Sikem.
 15.  Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
      fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
 16.  Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
      sin hjord.»
 17.  Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
      säga: 'Låt oss gå till Dotain.'»  Då gick Josef vidare efter
      sina bröder och fann dem i Dotan.
 18.  När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
      fram till dem, lade de råd om att döda honom.
 19.  De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
 20.  Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
      vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom.  Så få vi se huru
      det går med hans drömmar.»
 21.  Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
      händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
 22.  Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
      honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.»  Han
      ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
      tillbaka till hans fader.
 23.  Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
      livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
 24.  och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
      tom, intet vatten fanns däri.
 25.  Därefter satte de sig ned för att äta.  När de då lyfte upp sina
      ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
      deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
      ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
 26.  Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
      dräpa vår broder och dölja hans blod?»
 27.  Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
      komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.»  Och
      hans bröder lydde honom.
 28.  Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
      brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
      ismaeliterna.  Dessa förde så Josef till Egypten.

 29.  När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
      icke i brunnen.  Då rev han sönder sina kläder
 30.  och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
      där, vart skall jag nu taga vägen?»
 31.  Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
      klädnaden i blodet;
 32.  därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
      och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
      sons livklädnad eller icke.»
 33.  Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
      ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
 34.  Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
      länder och sörjde sin son i lång tid.
 35.  Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
      honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
      med sorg fara ned i dödsriket till min son.»  Så begrät hans
      fader honom.

 36.  Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
      Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.

[http://runeberg.org/bibeln/01_38.html]
                Första Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet

                     Judas söner.  Juda och Tamar.

  1.  Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
      slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
  2.  Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
      och han tog henne till sig och gick in till henne.
  3.  Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
  4.  Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
      Onan.
  5.  Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
      när han föddes, var Juda i Kesib.
  6.  Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
  7.  Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
      HERREN honom.
  8.  Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
      henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
  9.  Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
      egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
      spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
 10.  Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
      också honom.
 11.  Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
      faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.»  Han
      fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
      bröder.  Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

 12.  En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru.  Och efter
      sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
      Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
 13.  När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
      till Timna för att klippa sina får,
 14.  lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
      och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
      till Timna.  Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
      likväl icke given åt honom till hustru.
 15.  Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
      hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
 16.  Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
      »Kom, låt mig gå in till dig.»  Ty han visste icke att det var
      hans sonhustru.  Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
      gå in till mig?»
 17.  Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.»  Hon
      svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
 18.  Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?»  Hon svarade: »Din
      signetring, din snodd och staven som du har i din hand.»  Då gav
      han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
      genom honom.
 19.  Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
      klädde sig åter i sina änkekläder.
 20.  Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
      igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
 21.  Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
      tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?»  De svarade: »Här
      har ingen tempeltärna varit.»
 22.  Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
      henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
      varit där.»
 23.  Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
      smälek över oss.  Jag har nu sänt killingen, men du har icke
      funnit henne.»

 24.  Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
      sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
      havande.»  Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
 25.  Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
      säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
      havande.»  Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
      dessa snodder och denna stav tillhöra.»
 26.  Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
      eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.»  Men han kom
      icke mer vid henne.

 27.  När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
 28.  Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
      hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
      »Denne kom först fram.»
 29.  Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
      hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
      Och han fick namnet Peres[1].
 30.  Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
      sin hand, och han fick namnet Sera.

[1]  D. ä. framträngande.

[http://runeberg.org/bibeln/01_39.html]
                Första Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet

                   Josefs kyskhet.  Hans fångenskap.

  1.  Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
      hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
      honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
  2.  Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man.  Och
      han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
  3.  och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
      gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
  4.  Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom.  Och
      han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
      i hans vård.
  5.  Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
      allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
      skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
      hemma och på marken.
  6.  Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
      han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
      något, utom maten som han själv åt.

      Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
  7.  Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
      ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
  8.  Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
      alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
      sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
      i min vård.
  9.  Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
      han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
      Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
 10.  Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
      dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
      henne.
 11.  Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
      och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
 12.  fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.»  Men han
      lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
 13.  Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
      flytt ut,
 14.  ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
      fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
      oss till lättfärdighet.  Han kom in till mig och ville ligga hos
      mig; men jag ropade med hög röst.
 15.  Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
      han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
 16.  Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
      kom hem;
 17.  då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
      tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
      ville locka mig till lättfärdighet.
 18.  Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
      kvar hos mig och flydde ut.»
 19.  När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
      nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
      sätt, blev hans vrede upptänd.
 20.  Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
      där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
      fängelse.
 21.  Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
      honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
 22.  Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
      fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
      göras, det gjordes genom honom.
 23.  Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
      hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
      det lät HERREN lyckas väl.

[http://runeberg.org/bibeln/01_40.html]
                Första Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet

                  Munskänkens och bagarens drömmar.

  1.  En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
      och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
      Egypten.
  2.  Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
      och överste bagaren,
  3.  och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
      fängelse där Josef satt fången.
  4.  Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
      att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.

  5.  Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
      fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
      vardera med sin särskilda betydelse.
  6.  Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
      voro bedrövade.
  7.  Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
      hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
  8.  De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
      kan uttyda den.»  Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
      ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»

  9.  Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
      honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
 10.  på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
      så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
 11.  Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
      pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
 12.  Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
      betyda tre dagar;
 13.  om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
      på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
      förut, då du var hans munskänk.
 14.  Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
      barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
      mig ut från detta hus;
 15.  ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
      heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
      fängelse.»

 16.  Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
      sade han till honom: »Också jag hade en dröm.  Jag tyckte att
      jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
 17.  Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
      Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
      huvud.»
 18.  Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
      korgarna betyda tre dagar;
 19.  om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
      dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
      kött.»

 20.  På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
      denne ett gästabud för alla sina tjänare.  Då upphöjde han, bland
      sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
      bagarens.
 21.  Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
      fick giva Farao bägaren i handen;
 22.  men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
      i sin uttydning.
 23.  Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.

[http://runeberg.org/bibeln/01_41.html]
                Första Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet

                  Faraos drömmar.  Josefs upphöjelse.
                            Hungersnöden.

  1.  Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm.  Han tyckte
      sig stå vid Nilfloden.
  2.  Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
      de betade i vassen.
  3.  Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
      floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
      floden.
  4.  Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
      korna.  Därefter vaknade Farao.
  5.  Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
      vackra, växa på samma strå.
  6.  Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
      östanvinden;
  7.  och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
      Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

  8.  Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
      lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten.  Och
      Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
      uttyda dem för Farao.
  9.  Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
      dag påminna om mina synder.
 10.  När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
      jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
 11.  Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
      drömmar hade var sin särskilda betydelse.
 12.  Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
      hövitsmannen för drabanterna.  För honom förtäljde vi våra
      drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
      drömt gav han en uttydning.
 13.  Och såsom han uttydde för oss, så gick det.  Jag blev åter
      insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»

 14.  Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
      att föra honom ut ur fängelset.  Och han lät raka sig och bytte
      om kläder och kom inför Farao.
 15.  Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
      finnes, som kan uttyda den.  Men jag har hört sägas om dig, att
      allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
 16.  Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
      skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
 17.  Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
      av Nilfloden.
 18.  Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
      betade i vassen.
 19.  Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
      och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
      som dessa.
 20.  Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
 21.  Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
      sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut.  Därefter
      vaknade jag.
 22.  Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
      samma strå.
 23.  Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
      svedda av östanvinden;
 24.  och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen.  Detta omtalade
      jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
      mig.»

 25.  Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
      betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
 26.  De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
      sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
 27.  Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
      sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
      östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
 28.  Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
      det har han låtit Farao veta.
 29.  Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
      land.
 30.  Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
      förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
      hungersnöden skall förtära landet.
 31.  Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
      landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
      bliva mycket svår.
 32.  Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
      är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
 33.  Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
      sätta över Egyptens land.
 34.  Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
      och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
      sju ymniga åren.
 35.  Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
      till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
      tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
 36.  så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
      hungerår som skola komma över Egyptens land.  Så skall landet
      icke behöva förgås genom hungersnöden.»

 37.  Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
 38.  Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
      Guds Ande så är som i denne?»
 39.  Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
      allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
 40.  Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
      allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
      vill jag vara förmer än du.»
 41.  Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
      Egyptens land.»
 42.  Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
      och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
      gyllene kedjan om hans hals.
 43.  Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
      utropade framför honom »abrek»[1].  Och han satte honom över
      hela Egyptens land.
 44.  Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
      ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
 45.  Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
      hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.  Och Josef
      begav sig ut och besåg Egyptens land.

 46.  Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
      Egypten.  Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
      hela Egyptens land.
 47.  Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
 48.  och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
      allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna.  I
      var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
      ifrån fälten däromkring.
 49.  Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
      till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
      det var omöjligt att hålla räkning på den.

 50.  Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
      föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
 51.  Och Josef gav åt den förstfödde namnet
      Manasse[2], »ty», sade han, »Gud har låtit mig
      förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
 52.  Och åt den andre gav han namnet Efraim[3], »ty»,
      sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

 53.  Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
      gingo till ända;
 54.  sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
      Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
      fanns bröd överallt.
 55.  Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
      Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
      Josef, och gören vad han säger eder.»
 56.  När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
      alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna.  Men hungersnöden
      blev allt större i Egyptens land;
 57.  och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
      säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

[1]  Se Abrek i Ordförkl.
[2]  Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3]  Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.

[http://runeberg.org/bibeln/01_42.html]
                Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet

               Josefs bröders första resa till Egypten.

  1.  Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
      söner: »Varför stån I så rådlösa?»
  2.  Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
      faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
      och icke dö.»
  3.  Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
  4.  Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
      sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
  5.  Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
      säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.

  6.  Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
      sålde säd åt allt folket i landet.  Då nu Josefs bröder kommo
      dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
  7.  När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
      ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
      frågade dem: »Varifrån kommen I?»  De svarade: »Från Kanaans
      land, för att köpa säd till föda åt oss.»
  8.  Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
      honom.
  9.  Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem.  Och
      han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
      efter, var landet är utan skydd.»
 10.  De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
      köpa säd till föda åt sig.
 11.  Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
      dina tjänare äro inga spejare.»
 12.  Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
      landet är utan skydd.»
 13.  De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
      och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
      fader, och en är icke mer till.»
 14.  Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
      spejare.
 15.  Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
      I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
      kommer hit.
 16.  En av eder må fara och hämta hit eder broder.  Men I andra
      skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
      talat sanning.  Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
      Farao lever.»
 17.  Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
      dagar.

 18.  Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
      gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
 19.  ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
      fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
      eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
      hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
 20.  Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
      sig vara sanna, skolen I slippa att dö.»  Och de måste göra så.
 21.  Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
      oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
      själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
      icke lyssna till honom.  Därför hava vi själva kommit i denna
      ångest.»
 22.  Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
      icke på gossen'?  Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
      utkräves nu hans blod.»
 23.  Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
      dem genom tolk.
 24.  Och han vände sig bort ifrån dem och grät.  Sedan vände han sig
      åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
      krets och lät fängsla honom inför deras ögon.

 25.  Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
      lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
      kost för resan.  Och man gjorde så med dem.
 26.  Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
 27.  Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
      giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
      i säcken.
 28.  Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
      hit tillbaka; se, de äro här i min säck.»  Då blevo de utom sig
      av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
      Gud gjort mot oss!»

 29.  När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
      de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
 30.  »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
      behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
 31.  Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
 32.  vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
      den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
 33.  Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
      veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
      bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
      hemma hos eder, och faren eder väg.
 34.  Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
      veta att I icke ären spejare, utan redliga män.  Då skall jag
      giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
      omkring i landet.

 35.  När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
      i sin säck.  Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
      blevo de förskräckta.
 36.  Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
      Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
      ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
 37.  Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
      döda, om jag icke för honom åter till dig.  Anförtro honom åt
      mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
 38.  Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder.  Hans
      broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
      hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
      mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_43.html]
                Första Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet

               Josefs bröders andra resa till Egypten.

  1.  Men hungersnöden var svår i landet.
  2.  Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
      sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
      till föda åt oss.»
  3.  Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
      sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
      eder broder är med eder.'
  4.  Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
      och köpa säd till föda åt dig.
  5.  Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
      ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
      med mindre eder broder är med eder.'
  6.  Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
      för mannen att I haden ännu en broder?»
  7.  De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
      'Lever eder fader ännu?  Haven I någon broder?'  Då omtalade vi
      för honom huru det förhöll sig.  Kunde vi veta att han skulle
      säga: 'Fören eder broder hitned'?»
  8.  Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
      mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
      leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
  9.  Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom.  Om
      jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
      ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
 10.  Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
      hava varit tillbaka för andra gången.»
 11.  Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
      nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
      fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
      honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
 12.  Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
      tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
      i edra säckar.  Kanhända var det ett misstag.
 13.  Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
      till mannen.
 14.  Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
      mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
      att återvända med eder.  Men skall jag bliva barnlös, så må det
      då ske.»

 15.  Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
      summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
      ned till Egypten och trädde inför Josef.
 16.  Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
      hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
      tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
 17.  Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
      Josefs hus.
 18.  Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
      sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
      penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
      vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
      till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
 19.  Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
      vid ingången till huset
 20.  och sade: »Hör oss, herre.  När vi förra gången voro härnere för
      att köpa säd till föda åt oss
 21.  och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
      fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
      penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
      med oss.
 22.  Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
      föda åt oss.  Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
      säckar.»
 23.  Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
      Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
      säckar; edra penningar har jag fått.»  Sedan hämtade han Simeon
      ut till dem.
 24.  Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
      två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
 25.  Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
      komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
      där.

 26.  När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
      med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
      jorden.
 27.  Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
      fader, den gamle, som I taladen om?  Lever han ännu?»
 28.  De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
      han lever ännu.»  Och de bugade sig och föllo ned för honom.
 29.  Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
      sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
      som I taladen om med mig?»  Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
      min son.»
 30.  Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
      till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
      sin kammare och grät där.
 31.  Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
      och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
 32.  Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
      särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
      egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
      nämligen en styggelse för egyptierna.
 33.  Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
      såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
      ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
 34.  Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
      fick fem gånger så mycket som var och en av de andra.  Och de
      drucko sig glada med honom.

[http://runeberg.org/bibeln/01_44.html]
                Första Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet

                      Josef prövar sina bröder.

  1.  Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
      med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
      penningar överst i hans säck.
  2.  Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
      yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.»  Och han
      gjorde såsom Josef hade sagt.
  3.  Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
      åsnor.
  4.  Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
      till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
      hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
      ont?
  5.  Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
      plägar spå med.  Det är en ond gärning I haven gjort.'»

  6.  När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
  7.  Då svarade de honom: »Varför talar min herre så?  Bort det, att
      dina tjänare skulle göra sådant!
  8.  De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
      tillbaka till dig från Kanaans land.  Huru skulle vi då kunna
      vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
  9.  Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
      vilja vi andra bliva min herres trälar.»
 10.  Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
      finnes hos, han skall bliva min träl.  Men I andra skolen vara
      utan skuld.»
 11.  Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
      och öppnade var och en sin säck.
 12.  Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
      yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
 13.  Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
      åsna och vände tillbaka till staden.

 14.  Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
      var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
 15.  Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort!  Förstoden I icke
      att en man sådan som jag kan spå?»
 16.  Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
      tala, och huru skola vi rättfärdiga oss?  Gud har funnit dina
      tjänares missgärning.  Se, vi äro min herres trälar, vi andra
      såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
 17.  Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra!  Den som
      bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl.  Men I
      andra mån i frid fara hem till eder fader.»

 18.  Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
      din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
      upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
 19.  Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
      eller någon broder ännu därhemma?'
 20.  Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
      till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
      en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
      moder, och hans fader har honom kär.'
 21.  Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
      att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
 22.  Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
      ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
 23.  Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
      följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
      ansikte.'
 24.  När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
      berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
 25.  Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
      säd till föda åt oss',
 26.  svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
      villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
      ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
      icke är med oss.
 27.  Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
      min hustru har fött åt mig två söner,
 28.  och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
      ihjälriven.  Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
 29.  Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
      honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
      dödsriket.'
 30.  Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
      vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
 31.  då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
      och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
      hår med sorg ned i dödsriket.
 32.  Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
      ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
      igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
 33.  Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
      i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
 34.  Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
      ynglingen med mig?  Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
      komma över min fader.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_45.html]
                Första Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet

                 Josef giver sig till känna för sina
                      bröder.  De återvända hem.

  1.  Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
      omkring honom.  Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.»  Och ingen
      fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
      bröder.
  2.  Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
      också Faraos husfolk hörde det.
  3.  Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef.  Lever min fader
      ännu?»  Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
      blevo de för honom.
  4.  Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.»  Och
      när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
      sålden till Egypten.
  5.  Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
      haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
      sänt mig hit före eder.
  6.  I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
      år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
  7.  Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
      jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
  8.  Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
      till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
      hus och till en furste över hela Egyptens land.
  9.  Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
      honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
      över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
 10.  Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
      barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
      tillhör dig.
 11.  Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så
      att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
      lida nöd.
 12.  I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
      ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
 13.  Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
      allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
      hitned.»
 14.  Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
      grät vid hans hals.
 15.  Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar.  Sedan
      samtalade hans bröder med honom.

 16.  När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
      kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
 17.  Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
      I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
 18.  hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
      skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
      skolen få äta av landets fetma.'
 19.  Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
      eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
      hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
 20.  Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
      hela Egyptens land skall höra eder till.'»
 21.  Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
      befallning, och gav dem kost för resan.
 22.  Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
      gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
 23.  Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
      med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
      och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
 24.  Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
      han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»

 25.  Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
      Kanaans land;
 26.  och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
      är en furste över hela Egyptens land.»  Då greps hans hjärta av
      vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
 27.  Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
      och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
      honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
 28.  Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu.  Jag
      vill fara och se honom, förrän jag dör.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_46.html]
                Första Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet

                 Jakobs flyttning till Egypten.  Hans
                     släkttavla.  Mötet med Josef.

  1.  Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde.  Och när han
      kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
      Gud.
  2.  Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
      Jakob!»  Han svarade: »Här är jag.»
  3.  Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
      draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
      folk.
  4.  Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
      föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
      ögon.»

  5.  Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
      fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
      Farao hade sänt för att hämta honom.
  6.  Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
      Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
      avkomlingar med honom.
  7.  Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
      avkomlingar, förde han med sig till Egypten.

  8.  Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:

      Jakob och hans söner.  Jakobs förstfödde var Ruben,
  9.  och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
 10.  Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
      den kananeiska kvinnans son.
 11.  Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
 12.  Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera -- men Er och
      Onan dogo i Kanaans land -- och Peres' söner voro Hesron och
      Hamul.
 13.  Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
 14.  Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
 15.  Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
      tillika födde hon åt honom dottern Dina.  Söner och döttrar
      utgjorde tillsammans trettiotre personer.
 16.  Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
      och Areli.
 17.  Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
      var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
 18.  Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
      Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
 19.  Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
 20.  Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
      och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
      prästen i On.
 21.  Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
      Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
 22.  Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
      fjorton personer.
 23.  Dans söner voro Husim.
 24.  Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
 25.  Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
      Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
 26.  De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
      hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
      Jakobs sonhustrur.
 27.  Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två.  De
      personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
      tillsammans sjuttio.

 28.  Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
      visa honom vägen till Gosen.  Så kommo de till landet Gosen.
 29.  Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
      möta sin fader Israel.  Och när han kom fram till honom, föll
      han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
 30.  Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
      sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»

 31.  Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
      vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
      bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
      land, hava kommit till mig.
 32.  Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
      och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
      sig.'
 33.  När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
      yrke?',
 34.  skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
      från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.'  Så
      skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
      styggelse för egyptierna.»

[http://runeberg.org/bibeln/01_47.html]
                Första Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet

               Jakob kommer inför Farao.  Egyptens jord
                och dess folk bliva genom Josef Faraos
                egendom.  Jakob bestämmer om sin grav.

  1.  Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
      mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
      fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
  2.  Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
      fram inför Farao.
  3.  Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?»  De svarade
      Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
      varit.»
  4.  Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
      någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
      får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land.  Så låt nu
      dina tjänare bo i landet Gosen.»
  5.  Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
      nu kommit till dig.
  6.  Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
      må du låta din fader och dina bröder bo.  Må de bo i landet
      Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
      män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»

  7.  Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
      Farao, och Jakob hälsade Farao.
  8.  Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
  9.  Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
      trettio år.  Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
      upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
      vandringstid.»
 10.  Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
 11.  Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
      gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
      Rameses, såsom Farao hade bjudit.
 12.  Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
      faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
      barn.

 13.  Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
      svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
      hunger.
 14.  Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
      penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
      Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
 15.  Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
      land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
      icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn?  Vi hava ju inga
      penningar mer.»
 16.  Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
      bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
      penningar.»
 17.  Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
      utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor.  Så underhöll
      han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
 18.  Så gick detta år till ända.  Men det följande året kommo de åter
      till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
      min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
      kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
      min herre än våra kroppar och vår jord.
 19.  Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
      åkerjord?  Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
      jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
      leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
 20.  Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
      var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
      Så blev jorden Faraos egendom.
 21.  Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
      Egyptens område till den andra.
 22.  Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
      bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
      underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
      jord.
 23.  Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
      jord åt Farao.  Där haven I utsäde; besån nu jorden.
 24.  Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
      men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
      och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
      föda för edra barn.»
 25.  De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
      min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
 26.  Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
      Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
      Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.

 27.  Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
      sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
      storligen.
 28.  Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
      levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
 29.  Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
      sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
      för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
      mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
      Egypten;
 30.  fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
      föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.»  Han
      svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
 31.  Men han sade: »Giv mig din ed därpå.»  Och han gav honom sin ed.
      Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.

[http://runeberg.org/bibeln/01_48.html]
                Första Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet

                Jakob välsignar Josef och hans söner.

  1.  En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
      sjuk.»  Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
  2.  Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
      kommit till dig.»  Då tog Israel styrka till sig och satte sig
      upp i sängen.
  3.  Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
      för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
  4.  och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
      dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
      säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
  5.  Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
      kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
      Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
  6.  Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
      bära sina bröders namn i dessas arvedel.
  7.  Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
      under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
      jag begrov henne där vid vägen till Efrat.»  Stället heter nu
      Bet-Lehem.

  8.  Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
  9.  Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
      mig här.»  Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
      välsigna dem.»
 10.  Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
      Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
      dem i famn.
 11.  Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
      få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
      avkomlingar av dig.»
 12.  Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
      jorden på sitt ansikte.
 13.  Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
      till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
      till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
 14.  Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
      huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
      Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
      var den förstfödde.
 15.  Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
      fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
      herde från min födelse ända till denna dag,
 16.  den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
      dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
      Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
      på jorden.»
 17.  Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
      huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
      och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
 18.  Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
      förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
 19.  Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
      vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
      bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
      han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
 20.  Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
      skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
      Efraim och Manasse.»  Så satte han Efraim framför Manasse.

 21.  Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
      eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
 22.  Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
      höjdsträcka[1] som jag med mitt svärd och min
      båge har tagit från amoréerna.»

[1]  Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med
     »Sikem».

[http://runeberg.org/bibeln/01_49.html]
                Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet

                 Jakob välsignar sina söner och dör.

  1.  Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
      på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
      kommande dagar:

  2.    Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
        hören på eder fader Israel.

  3.    Ruben, min förstfödde är du,
        min kraft och min styrkas förstling,
        främst i myndighet och främst i makt.
  4.    Du sjuder över såsom vatten,
        du skall icke bliva den främste,
        ty du besteg din faders läger;
        då gjorde du vad skändligt var.
        Ja, min bädd besteg han!

  5.    Simeon och Levi äro bröder;
        deras vapen äro våldets verktyg.
  6.    Min själ inlåte sig ej i deras råd,
        min ära[1] tage ingen del i deras samkväm;
        ty i sin vrede dräpte de män,
        och i sitt överdåd stympade de oxar.
  7.    Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
        och deras grymhet, som är så hård!
        Jag skall förströ dem i Jakob,
        jag skall förskingra dem i Israel.

  8.    Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa[2];
        din hand skall vara på dina fienders nacke,
        för dig skola din faders söner buga sig.
  9.    Ett ungt lejon är Juda;
        från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
        Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
        såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom?
 10.    Spiran skall icke vika ifrån Juda,
        icke härskarstaven ifrån hans fötter,
        till dess han kommer till Silo[3]
        och folken bliva honom hörsamma.
 11.    Han binder vid vinträdet sin åsna,
        vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
        Han tvår sina kläder i vin,
        sin mantel i druvors blod.
 12.    Hans ögon äro dunkla av vin
        och hans tänder vita av mjölk.

 13.    Sebulon skall bo vid havets strand,
        vid stranden, där skeppen ligga;
        sin sida skall han vända mot Sidon.

 14.    Isaskar är en stark åsna,
        som ligger i ro i sin inhägnad.
 15.    Och han såg att viloplatsen var god,
        och att landet var ljuvligt;
        då böjde han sin rygg under bördor
        och blev en arbetspliktig tjänare.

 16.    Dan skall skaffa rätt[4] åt sitt folk,
        han såväl som någon av Israels stammar.
 17.    Dan skall vara en orm på vägen,
        en huggorm på stigen,
        en som biter hästen i foten,
        så att ryttaren faller baklänges av.
 18.    HERRE, jag bidar efter din frälsning!

 19.    Gad skall trängas av skaror[5],
        men själv skall han tränga dem på hälarna.

 20.    Från Aser kommer fetma, honom till mat;
        konungsliga läckerheter har han att giva.

 21.    Naftali är en snabb hind;
        han har sköna ord att giva.

 22.    Ett ungt fruktträd är Josef,
        ett ungt fruktträd vid källan;
        dess grenar nå upp över muren.
 23.    Bågskyttar oroa honom,
        de skjuta på honom och ansätta honom;
 24.    dock förbliver hans båge fast,
        och hans händer och armar spänstiga,
        genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
        genom honom som är herden, Israels klippa,
 25.    genom din faders Gud -- han skall hjälpa dig.
        genom den Allsmäktige -- han skall välsigna dig
        med välsignelser från himmelen därovan,
        välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
        välsignelser från bröst och sköte.
 26.    Din faders välsignelser nå högt,
        högre än mina förfäders välsignelser,
        de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
        De skola komma över Josefs huvud,
        över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.

 27.    Benjamin är en glupande ulv;
        om morgonen förtär han rov,
        och om aftonen utskiftar han byte.»

 28.  Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
      vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
      och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.

 29.  Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
      mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
      Efrons åker,
 30.  i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
      Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
      hetiten Efron,
 31.  där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
      hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
      har begravit Lea,
 32.  på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
 33.  När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
      fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
      sina fäder.

[1]  Se Ära i Ordförkl.
[2]  Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3]  Eller: till dess Silo kommer.  Se vidare Silo i Ordförkl.
[4]  Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5]  Hebr. gedúd.

[http://runeberg.org/bibeln/01_50.html]
                Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet

                    Jakobs begravning.  Josefs död.

  1.  Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
      och kysste honom.
  2.  Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
      balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
  3.  Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
      balsamering.  Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.

  4.  Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
      Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
      så framfören till Farao dessa mina ord:
  5.  Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
      begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
      Kanaans land.'  Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
      sedan skall jag komma tillbaka igen.»
  6.  Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
      som han har tagit av dig.»
  7.  Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
      alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
      Egyptens land,
  8.  därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
      husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
      fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
  9.  Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
      en mycket stor skara.
 10.  När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
      de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
      anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
 11.  Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
      Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
      sorgefest[1] som egyptierna[2] här
      hålla.»  Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
      andra sidan Jordan.

 12.  Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
 13.  hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
      grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
      egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
 14.  Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
      Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
      honom för att begrava hans fader.

 15.  Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
      »Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
      allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
 16.  Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
      oss så före sin död:
 17.  'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
      hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
      dig.'  Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
      brutit.»  Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
 18.  Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
      sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
 19.  Men Josef sade till dem: »Frukten icke.  Hållen I då mig för
      Gud?
 20.  I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
      låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
      liv.
 21.  Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
      och barn.»  Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.

 22.  Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
      blev ett hundra tio år gammal.
 23.  Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
      Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
 24.  Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
      förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
      det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
 25.  Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
      till eder, fören då mina ben härifrån.»
 26.  Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal.  Och man
      balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.

[1]  Hebr. ébel.
[2]  Hebr. misrájim.

[http://runeberg.org/bibeln/02_01.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet

               Israeliterna förökas och bliva trälar i
                               Egypten.

  1.  Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
      med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
      >1 Mos. 46,8 f.
  2.  Ruben, Simeon, Levi och Juda,
  3.  Isaskar, Sebulon och Benjamin,
  4.  Dan och Naftali, Gad och Aser.
  5.  Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
      personer; men Josef var redan förut i Egypten.
      >1 Mos. 46,27 5 Mos. 10,22.
  6.  Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
  7.  Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
      och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
      dem.
      >1 Mos. 18,18. Ps. 105,24. Apg. 7,17.

  8.  Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
      Josef.
  9.  Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
      för stort och mäktigt.
 10.  Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
      ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
      sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
      bort ur landet.»
 11.  Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
      trälarbeten.  Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
      och Raamses.
 12.  Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
      dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
      Israels barn.
 13.  Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
      >1 Mos. 15,13. 4 Mos. 20,15.
 14.  och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
      och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
      tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

 15.  Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den
      ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,
 16.  han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
      då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
      flickebarn, så må det leva.»
 17.  Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
      Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
      >Apg. 5,29.
 18.  Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
      till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
 19.  Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
      såsom de egyptiska.  De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
      kommer till dem, hava de fött.»
 20.  Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
      sig och blev mycket talrikt.
 21.  Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
      förkovras.
 22.  Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn-
      skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
      >Apg. 7,19.

[http://runeberg.org/bibeln/02_02.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet

               Moses födelse, räddning, uppfostran och
                                flykt.

  1.  Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
      dotter.
      >2 Mos. 6,20. 4 Mos. 26,59
  2.  Och hustrun blev havande och födde en son.  Och hon såg att det
      var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
      >1 Krön. 6,3. Apg. 7,20. Hebr. 11,23.
  3.  Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
      rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
      satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
  4.  Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
      det skulle gå med honom.

  5.  Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
      tärnor gingo utmed floden.  När hon nu fick se kistan i vassen,
      sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
  6.  Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
      en gosse, och han grät.  Då ömkade hon sig över honom och sade:
      »Detta är ett av de hebreiska barnen.»
  7.  Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
      och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
      åt dig?»
  8.  Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.»  Då gick flickan och
      kallade dit barnets moder.
  9.  Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
      amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.»  Och
      kvinnan tog barnet och ammade upp det.
 10.  När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
      dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
      namnet Mose[1], »ty», sade hon, »ur vattnet har
      jag dragit upp[2] honom».
      >Apg. 7,21.

 11.  På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
      gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete.  Och han
      fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
      bröder.
      >Apg. 7,23 f. Hebr. 11,24 f.
 12.  då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
      människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
      sanden.
 13.  Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
      träta med varandra.  Då sade han till den som gjorde orätt:
      »Skall du slå din landsman?»
 14.  Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
      Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?»  Då blev Mose
      förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
 15.  Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose.  Men
      Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
      där satte han sig vid en brunn.

 16.  Och prästen i Midjan hade sju döttrar.  Dessa kommo nu för att
      hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
      faders får.
 17.  Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
      och hjälpte dem och vattnade deras får.
 18.  När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
      kommen I så snart hem i dag?»
 19.  De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
      hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
 20.  Då sade han till sina döttrar: »Var är han då?  Varför läten I
      mannen bliva kvar där?  Inbjuden honom att komma och äta med
      oss».
 21.  Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
      Mose sin dotter Sippora till hustru.
 22.  Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
      han, »jag är en främling[3] i ett land som icke är mitt».
      >2 Mos. 18,3.

 23.  Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
      Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
      rop över träldomen steg upp till Gud.
      >4 Mos. 20,16
 24.  Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
      Abraham, Isak och Jakob.
 25.  Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

[1]  Hebr. Mosché.
[2]  Hebr. maschá.
[3]  Hebr. ger.

[http://runeberg.org/bibeln/02_03.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet

                Gud visar sig i den brinnande busken,
                  kallar Mose, uppenbarar sitt namn
                              »HERREN».

  1.  Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
      Midjan.  Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
      Guds berg Horeb.
  2.  Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
      slog upp ur en buske.  Han såg att busken brann av elden, och att
      busken dock icke blev förtärd.
      >5 Mos. 33,16. Apg. 7,30 f.
  3.  Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
      synen och se varför busken icke brinner upp.»
  4.  När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
      honom ur busken och sade: »Mose!  Mose!»  Han svarade: »Här är
      jag.»
  5.  Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
      platsen där du står är helig mark.»
      >Jos. 5,15.
  6.  Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
      Isaks Gud och Jakobs Gud.»  Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
      fruktade för att se på Gud.
      >Matt. 22,32. Mark. 12,26. Luk. 20,37.
  7.  Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
      Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
      vet vad de måste lida.
  8.  Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
      och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
      ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
      hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
      >1 Mos. 15,18 f.
  9.  Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
      jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
 10.  därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
      skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
 11.  Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
      Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
 12.  Han svarade: »Jag vill vara med dig.  Och detta skall för dig
      vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
      folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
 13.  Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
      säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
      fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
 14.  Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.»  Och han sade vidare:
      »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är'[1] har sänt mig
      till eder.
      >Vish. 13,1. Upp. 1,4,8.
 15.  Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
      Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
      och Jakobs Gud, har sänt mig till eder.  Detta skall vara mitt
      namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
      släkte.
 16.  Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
      HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
      uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
      eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
      >1 Mos. 50,24.
 17.  därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
      Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
      perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
      flyter av mjölk och honung.'
 18.  Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
      äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
      till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
      låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
      Gud.'
 19.  Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
      att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
 20.  Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
      under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
 21.  Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
      att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
      händer;
      >1 Mos 15,14. 2 Mos. 11,2. 12,35 f.
 22.  utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
      kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
      så ock kläder.  Dessa skolen I sätta på edra söner och
      döttrar.  Så skolen I taga byte från egyptierna.»

[1]  D. ä. »Han som kallar sig 'Jag är' har sänt mig.»  Det här
     åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen
     Jahvé, hos oss vanligen uttalat
     Jehová, kan översättas med 'Han
     är'.

[http://runeberg.org/bibeln/02_04.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet

                   Mose får makt att göra under och
                       återvänder till Egypten.

  1.  Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
      till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
      dig'?»
  2.  Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
  3.  Han svarade: »En stav.»  Han sade: »Kasta den på marken.»  När han
      då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
      flydde för honom.
  4.  Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
      stjärten.»  Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
      förvandlades åter till en stav i hans hand.
  5.  Och HERREN sade: »Så skola de.  tro att HERREN, deras fäders
      Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
      för dig.
  6.  Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
      barmen.»  Och han stack sin hand i barmen.  När han sedan drog ut
      den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
  7.  Åter sade han.  »Stick din hand tillbaka i barmen.»  Och han stack
      sin hand tillbaka i barmen.  När han sedan drog ut den igen ur
      barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
  8.  Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
      första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
  9.  Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
      ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
      landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
      till blod på torra landet.»

 10.  Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
      jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
      sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
      målföre och en trög tunga.
      >2 Mos. 6,12, 30.
 11.  HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
      vem gör henne stum eller döv, seende eller blind?  Är det icke
      jag, HERREN?
      >Hes. 3,26 f.
 12.  Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
      skall tala.»
      >Matt. 10,19.
 13.  Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
      vill.»
 14.  Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
      din broder Aron, leviten?  Jag vet att han är en man som kan
      tala.  Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
      dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
 15.  Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
      skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
      vad I skolen göra.
      >2 Mos. 7,1 f.
 16.  Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
      för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
 17.  Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
      göra dina tecken.»

 18.  Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
      till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
      för att se om de ännu leva.»  Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
 19.  Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
      ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
 20.  Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
      och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
      sin hand.
      >2 Mos. 2,21 f. 18,2 f.

 21.  Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
      Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
      har givit dig makt att göra.  Men jag skall förstocka hans
      hjärta, så att han icke släpper folket.
 22.  Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
      förstfödde son,
      >Vish. 18,13. Syr. 36,14. Matt. 2,15.
 23.  och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
      gudstjänst åt mig.'  Men du har icke velat släppa honom.  Därför
      skall jag nu dräpa din förstfödde son.
      >2 Mos. 11,4 f. 12,29.

 24.  Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
      honom och ville döda honom.
 25.  Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
      och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
      blodsbrudgum.»
      >1 Mos. 17,14.
 26.  Så lät han honom vara.  Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
      till omskärelse.»

 27.  Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.»  Då
      gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
      honom.
 28.  Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
      sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
      göra.
 29.  Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
      barns äldste.
 30.  Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
      gjorde tecknen inför folkets ögon.
 31.  Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
      Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
      ned och tillbådo.

[http://runeberg.org/bibeln/02_05.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet

               Mose och Aron inför Farao.  Israels barns
                           ökade förtryck.

  1.  Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
      HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
      högtid åt mig i öknen.»
  2.  Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
      befallning skulle släppa Israel?  Jag vet icke av HERREN och vill
      ej heller släppa Israel.»
  3.  Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss.  Så låt oss nu
      gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
      att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
      >2 Mos. 3,18.
  4.  Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
      dragen I folket ifrån dess arbete?  Gån bort till edra
      dagsverken.
  5.  Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
      landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
      dagsverken!»

  6.  Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
      över folket och sade:
  7.  »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
      tegel.  Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
  8.  Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
      ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
      och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
  9.  Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
      därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
 10.  Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
      till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
      halm.
 11.  Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
      i edert arbete skall intet avdrag göras.»
 12.  Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
      för att bruka det såsom halm.
 13.  Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
      dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
 14.  Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
      över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
      »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
      dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
 15.  Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
      sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
 16.  Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
      oss: 'Skaffen fram tegel.'  Och se, dina tjänare få nu uppbära
      hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
 17.  Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I.  Därför sägen I:
      'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
 18.  Nej, gån i stället till edert arbete.  Halm skall man icke giva
      eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

 19.  Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
      för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
      något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
 20.  Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
      stodo där för att möta dem;
 21.  och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
      eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
      och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
 22.  Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
      du gjort så illa mot detta folk?  Varför har du sänt mig?
 23.  Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
      namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
      räddat ditt folk.

[http://runeberg.org/bibeln/02_06.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet

                Förnyade löften och uppdrag till Mose.
                     Moses och Arons släkttavla.

  1.  Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
      med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
      ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
      land.»
      >2 Mos. 11,1. 12,33.
  2.  Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
  3.  För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
      Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
      dem.
      >1 Mos. 17,1. 26,24. 35,11.
  4.  Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
      Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
  5.  Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
      hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
  6.  Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
      eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
      träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
      och genom stora straffdomar.
  7.  Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
      skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
      från trälarbetet hos egyptierna.
  8.  Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
      har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
      eder till besittning.  Jag är HERREN.'»
      >Hes. 20,5 f.
  9.  Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
      Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

 10.  Därefter talade HERREN till Mose och sade:
 11.  »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
      Israels barn ut ur sitt land.»
 12.  Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
      icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har
      oomskurna läppar?»
      >2 Mos. 4,10.
 13.  Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
      Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
      barn skulle föras ut ur Egyptens land.

 14.  Dessa voro huvudmännen för deras familjer.

      Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
      och Karmi.  Dessa voro Rubens släkter.
      >1 Mos. 46,9 f. 4 Mos. 26,5 f. 1 Krön. 5,1 f.

 15.  Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
      den kananeiska kvinnans son.  Dessa voro Simeons släkter.

 16.  Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
      Gerson, Kehat och Merari.  Och Levi blev ett hundra trettiosju år
      gammal.
      >4 Mos. 3,17 f. 26,57 f. 1 Krön. 6,1 f. 23,6 f.
 17.  Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
 18.  Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.  Och Kehat
      blev ett hundra trettiotre år gammal.
 19.  Meraris söner voro Maheli och Musi.  Dessa voro leviternas
      släkter, efter deras ättföljd.
 20.  Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
      födde åt honom Aron och Mose.  Och Amram blev ett hundra
      trettiosju år gammal.
 21.  Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
 22.  Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
 23.  Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
      syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
      Itamar.
      >4 Mos. 3,1 f.
 24.  Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf.  Dessa voro
      koraiternas släkter.
 25.  Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
      och hon födde åt honom Pinehas.  Dessa voro huvudmännen för
      leviternas familjer, efter deras släkter.
 26.  Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
      sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
      härskaror.
      >Apg. 7,36.
 27.  Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
      de skulle föra Israels barn ut ur Egypten.  Så förhöll det sig
      med Mose och Aron,
 28.  Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
 29.  talade han så till Mose: »Jag är HERREN.  Tala till Farao,
      konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
 30.  Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
      skulle då Farao vilja höra på mig?»

[http://runeberg.org/bibeln/02_07.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet

                   Undret med Moses stav.  Vattnets
                        förvandling till blod.

  1.  Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
      en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
      >2 Mos. 4,15 f.
  2.  Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
      Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
      sitt land.
  3.  Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
      och under i Egyptens land.
  4.  Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
      Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
      ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
  5.  Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
      ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»

  6.  Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
      dem.
  7.  Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
      talade med Farao.

  8.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  9.  »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
      under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
      inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
 10.  Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
      bjudit.  Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
      den blev en stor orm.
      >Vish. 10,16.
 11.  Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
      dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
      hemliga konster:
      >2 Tim. 3,8.
 12.  de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar.  Men
      Arons stav uppslukade deras stavar.
 13.  Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
      dem, såsom HERREN hade sagt.

 14.  Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
      han vill icke släppa folket.
 15.  Gå till Farao i morgon bittida -- han går nämligen då ut till
      vattnet -- och ställ dig i hans väg, på stranden av
      Nilfloden.  Och tag i din hand staven som förvandlades till en
      orm.
 16.  Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
      och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
      gudstjänst åt mig i öknen.'  Men se, du har hitintills icke velat
      höra.
 17.  Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
      HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
      vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
 18.  Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
      stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
      ifrån floden.'»
 19.  Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
      räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
      kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
      bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
      träkärl och i stenkärl.»
 20.  Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit.  Han lyfte upp
      staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
      tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
      >Ps. 78,44. 105,29.
 21.  Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
      egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
      över hela Egyptens land.
 22.  Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
      konster.  Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
      på dem, såsom HERREN hade sagt.
 23.  Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
 24.  Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
      vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
      dricka.
 25.  Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
      Nilfloden.

[http://runeberg.org/bibeln/02_08.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet

                Egypten hemsökes med paddor, med mygg
                         och med flugsvärmar.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
      honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
      gudstjänst åt mig.
  2.  Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
      ditt land med paddor.
  3.  Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
      stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
      din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
      dina bakugnar och baktråg.
  4.  Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
      paddorna stiga upp.»
  5.  Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
      din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
      paddor stiga upp över Egyptens land.»
  6.  Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
      stego upp och övertäckte Egyptens land.
      >Ps. 78,45. 105,30.
  7.  Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
      läto paddor stiga upp över Egyptens land.

  8.  Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
      HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
      skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
  9.  Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
      tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
      och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
      så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
 10.  Han svarade: »Till i morgon.»  Då sade han: »Må det ske såsom du
      har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
      Gud.
 11.  Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
      tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
      Nilfloden.»
 12.  Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao.  Och Mose ropade till
      HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
      Farao.
 13.  Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
      försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
 14.  Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
      landet uppfylldes av stank.
 15.  Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
      hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

 16.  Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
      och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
      Egyptens land.»
 17.  Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
      i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap.  Av
      allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
 18.  Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
      försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke.  Och myggen kom på
      människor och boskap.
      >Vish.17,7.
 19.  Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.»  Men Faraos
      hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
      HERREN hade sagt.
      >Luk. 11,20.

 20.  Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
      inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg
      till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
      hålla guds tjänst åt mig.
 21.  Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
      av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
      så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
      själva marken på vilken de stå.
 22.  Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
      där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
      det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
 23.  Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
      mitt folk och ditt.  I morgon skall detta tecken ske.»
 24.  Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
      hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
      av flugsvärmarna.
      >Ps. 78,45. Vish. 16,9.

 25.  Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
      offren åt eder Gud här i landet.»
 26.  Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
      åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
      styggelse.  Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
      dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
      >1 Mos. 46,34.
 27.  Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
      vår Gud, såsom han befaller oss.»
      >2 Mos. 3,18.
 28.  Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
      HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
      bort.  Bedjen för mig.
 29.  Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
      till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
      Farao, ifrån hans tjänare och hans folk.  Allenast må Farao icke
      mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
      offra åt HERREN.
 30.  Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
 31.  Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
      flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
      att icke en enda fluga blev kvar.
 32.  Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
      folket.

[http://runeberg.org/bibeln/02_09.html]
                  Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet

                Egypten hemsökes med boskapspest, med
                        bölder och med hagel.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
      honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
      de kunna hålla gudstjänst åt mig.
  2.  Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
  3.  se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
      boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
      och får.
  4.  Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
      boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
      Israels barn skall dö.»
  5.  Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
      så i landet.»
  6.  Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
      dog.  Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
  7.  när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
      ett enda djur av Israels boskap dött.  Men Faraos hjärta var
      tillslutet, och han släppte icke folket

  8.  Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
      fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
      mot himmelen, inför Faraos ögon,
  9.  så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
      skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
      boskap i hela Egyptens land.»
 10.  Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
      strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
      som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
 11.  Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
      skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
      egyptier.
 12.  Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
      dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

 13.  Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
      inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
      Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
 14.  Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
      och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
      att ingen är såsom jag på hela jorden.
 15.  Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
      folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
 16.  men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
      bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
      jorden.
      >Rom. 9,17.
 17.  Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
      släpper dem,
 18.  se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
      hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
      ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
 19.  Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
      har ute på marken.  Ty alla människor och all boskap som då
      finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
      träffas av haglet och bliva dödade.»
 20.  Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
      sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
 21.  men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
      sin boskap bliva kvar ute på marken.

 22.  Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
      skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
      boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
 23.  Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
      dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
      hagel komma över Egyptens land.
      >Ps. 78,47 f. 105,32 f. Vish. 16,16.
 24.  Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
      haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
      Egyptens land från den tid det blev befolkat.
 25.  Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
      marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
      markens örter och slog sönder alla markens träd.
 26.  Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
      icke.

 27.  Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
      till dem: »Jag har syndat denna gång.  Det är HERREN som är
      rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
 28.  Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
      nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
      kvar längre.»
 29.  Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
      uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
      intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
      HERRENS.
      >Ps. 24,1.
 30.  Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
      HERREN Gud.»
 31.  Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
      linet stod i knopp;
 32.  men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
 33.  Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
      till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
      strömmade icke mer ned på jorden.
 34.  Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
      upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
      han själv såväl som hans tjänare.
 35.  Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
      Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

[http://runeberg.org/bibeln/02_10.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet

               Egypten hemsökes med gräshoppor och med
                               mörker.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
      tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
      göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
  2.  och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
      sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
      och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
      jag är HERREN.»
  3.  Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
      HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
      icke ödmjuka dig inför mig?  Släpp mitt folk, så att de kunna
      hålla gudstjänst åt mig.
  4.  Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
      låta gräshoppor komma över ditt land.
  5.  Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
      de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
      åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
      växa på marken.
  6.  Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
      tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
      faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
      till på jorden ända till denna dag.»  Och han vände sig om och
      gick ut ifrån Farao.

  7.  Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
      oss till förfång?  Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
      åt HERREN, sin Gud.  Inser du icke ännu att Egypten bliver
      fördärvat?»
  8.  Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao.  Och han sade
      till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
      Gud.  Men vilka äro nu de som skola gå?»
  9.  Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
      söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
      skola vi hålla.»
 10.  Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
      jag släpper eder med edra kvinnor och barn!  Där ser man att I
      haven ont i sinnet!
 11.  Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
      ju detta som I begärden.»  Och man drev dem ut ifrån Farao.

 12.  Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
      så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
      örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
 13.  Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
      östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
      när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
      sig.
      >Ps. 78,46. 105,34 f. Joel 1,4. Vish. 16,9.
 14.  Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
      mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
      gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
      hädanefter komma.
 15.  De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
      upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
      hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
      markens örter i hela Egyptens land.

 16.  Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
      har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
 17.  Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
      eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
 18.  Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
 19.  Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
      komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
      havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
      hela område.
 20.  Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
      Israels barn.

 21.  Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
      så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
      taga på det.»
 22.  Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
      kom över hela Egyptens land i tre dagar.
      >Ps. 105,28. Vish. 17,2.
 23.  Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
      plats i tre dagar.  Men alla Israels barn hade ljust där de
      bodde.
      >Vish. 17,20 f. 18,1.
 24.  Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
      gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
      bliva kvar.  Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
 25.  Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
      brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
 26.  Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
      kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
      gudstjänst åt HERREN, vår Gud.  Och förrän vi komma dit, veta vi
      själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
 27.  Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
      släppa dem.
 28.  Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
      vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
      dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
 29.  Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
      inför ditt ansikte.»

[http://runeberg.org/bibeln/02_11.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet

                     Den sista plågan förkunnas.

  1.  Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
      komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
      härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
      han släpper eder.
      >2 Mos. 6,1.
  2.  Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
      som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
      guld.»
      >2 Mos. 3,21 f. 12,35 f.
  3.  Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon.  Ja, mannen
      Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
      tjänare och hos folket.
      >Syr. 45,1 f.

  4.  Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
      fram genom Egypten.
  5.  Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
      förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
      förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
      ock allt förstfött ibland boskapen.
      >2 Mos. 12,29.
  6.  Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
      sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
      höras.
  7.  Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
      mot människor eller mot boskap.  Så skolen I förnimma att HERREN
      gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
  8.  Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
      för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
      dig.'  Och sedan skall jag draga ut.»  Därefter gick han bort
      ifrån Farao i vredesmod.

  9.  Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
      det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
      >2 Mos. 7,3.
 10.  Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
      HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
      Israels barn ut ur sitt land.
      >1 Sam. 6,6.

[http://runeberg.org/bibeln/02_12.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet

                 Påskhögtiden instiftas.  Egyptiernas
               förstfödda dödas.  Israeliterna bryta upp
                            från Egypten.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

  2.  Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
      hos eder vara den första av årets månader.
  3.  Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
      denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
      hushåll får ett lamm.
  4.  Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
      och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
      personernas antal.  För vart lamm skolen I beräkna ett visst
      antal, i mån av vad var och en äter.
  5.  Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
      fåren eller av getterna skolen I taga det.
  6.  Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
      då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det
      vid aftontiden.
      >5 Mos. 16,6.
  7.  Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
      på övre dörrträet i husen där man äter det.
  8.  Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
      eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
      >1 Kor. 5,8.
  9.  I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
      skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
 10.  Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
      något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
      eld.
 11.  Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
      länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
      händerna.  Och I skolen äta det med hast.  Detta är HERRENS
      Påsk[1].
 12.  Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
      allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
      över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
      >4 Mos. 33,4.
 13.  Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
      i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
      eder.  Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
      jag slår Egyptens land.

 14.  Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
      såsom en HERRENS högtid.  Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
      fira den, släkte efter släkte.
 15.  I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
      skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus.  Ty var och en som
      äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
      skall utrotas ur Israel.
      >2 Mos. 23,15. 34,18. 5 Mos. 16,16.
 16.  På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
      skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst.  På
      dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
      behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
 17.  Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
      denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
      land.  Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
      såsom en evärdlig stiftelse.
 18.  I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
      skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
      aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
      >3 Mos. 23,5 f. 4 Mos. 28,16 f. Jos. 5,10.
 19.  I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
      äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
      han är främling eller inföding i landet.
 20.  Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
      osyrat bröd.

 21.  Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
      dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
      och slakten påskalammet.
      >Hebr. 11,28.
 22.  Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
      skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
      med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
      hus dörr intill morgonen.
 23.  Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
      blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
      HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren[2] att
      komma i i edra hus och hemsöka eder.
 24.  Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
      barn till evärdlig tid.
 25.  Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
      såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
 26.  När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
      gudstjänst?',
 27.  skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
      gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
      Egypten, men skonade våra hus.'»  Då böjde folket sig ned och
      tillbad.
 28.  Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
      HERREN hade bjudit Mose och Aron.

 29.  Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
      land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
      till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
      allt förstfött ibland boskapen.
      >Ps. 78,51. 105,36. 136,10. Vish. 18,10 f.
 30.  Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
      egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
      hus fanns, där icke någon död låg.
 31.  Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
      upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
      gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
 32.  Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
      gån åstad, och välsignen därvid mig.»
 33.  Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
      landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
 34.  Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
      syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
      buro dem på sina axlar.
 35.  Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
      egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
      kläder.
      >2 Mos. 3,22. 11,2. Ps. 105,37.
 36.  Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
      att de gåvo dem vad de begärde.  Så togo de byte från
      egyptierna.

 37.  Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
      vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
      barn.
      >1 Mos. 47,11. 4 Mos. 1,46. 2,32. 33,5.
 38.  En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
      får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
 39.  Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
      osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
      ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
      tillreda någon reskost åt sig.

 40.  Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
      trettio år.
      >1 Mos 15,13. Apg. 7,6. Gal. 3,17.
 41.  Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
      drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
 42.  En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
      Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
      alla Israels barn, släkte efter släkte.

 43.  Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
      påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
 44.  men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
      omskurit honom.
 45.  En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
 46.  I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
      köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
      >Mos. 9,12. Joh. 19,36.
 47.  Israels hela menighet skall iakttaga detta.
 48.  Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
      påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
      må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
      i landet.  Men ingen oomskuren må äta därav.
 49.  En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
      som bor ibland eder.»

 50.  Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
      bjudit Mose och Aron.
 51.  Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
      Egyptens land, efter deras härskaror.

[1]  Hebr. pésach, av pasách »gå förbi», »skona»; jfr v. 13.
[2]  Se Fördärvaren i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/02_13.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet

                   Allt förstfött helgat åt Herren.
               Israeliternas tåg till Röda havet.  Moln-
                            och eldstoden.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
      moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
      det.
      >2 Mos. 22,29. 34,19. 4 Mos. 3,13. 8,17. Luk. 2,23.

  3.  Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
      haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
      har HERREN fört eder ut därifrån.  Fördenskull må intet syrat
      ätas.
  4.  På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
  5.  Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
      amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
      lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
      honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
      >1 Mos. 50,24. 2 Mos. 3,8.
  6.  I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
      hållas en HERRENS högtid.
      >2 Mos. 34,18.
  7.  Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
      skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
      dig, i hela ditt land.
  8.  Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
      gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
      drog ut ur Egypten.'
  9.  Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
      såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
      vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
      Egypten.
      >5 Mos. 6,8. 11,18 f.
 10.  Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
 11.  Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
      med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
 12.  då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
      moderlivet.  Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
      din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
      >2 Mos. 34,19 f. 4 Mos. 18,15 f.
 13.  Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
      får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
      det.  Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
      lösa.
 14.  Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
      skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
      ur Egypten, ur träldomshuset;
 15.  ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
      HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
      ibland människor som ibland boskap.  Därför offrar jag åt HERREN
      allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
      bland mina söner löser jag.'
 16.  Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
      märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
      Egypten.»

 17.  När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
      som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
      ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
      sig och vända tillbaka till Egypten;
 18.  därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
      till.  Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

 19.  Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
      Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
      härifrån med eder.»
      >1 Mos. 50,25. Jos. 24,32. Hebr. 11,22.

 20.  Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
      begynte.
      >4 Mos. 33,6.
 21.  Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
      leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
      så kunde de tåga både dag och natt.
      >4 Mos. 14,14. Neh. 9,12. Ps. 78,14. 105,39. Vish. 10,17. 18,3.
      >1 Kor. 10,1.
 22.  Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
      heller eldstoden om natten.

[http://runeberg.org/bibeln/02_14.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet

                 Egyptiernas undergång i Röda havet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
      framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
      Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
      >4 Mos. 33,7.
  3.  Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
      och blivit instängda i öknen.
  4.  Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
      och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
      att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.»  Och de gjorde så.

  5.  Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
      flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
      och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
      så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
  6.  Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
  7.  han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
      funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
  8.  Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
      så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
      upplyft hand.
      >4 Mos. 33,3.
  9.  Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
      hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
      vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
 10.  När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
      fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem.  Då blevo
      Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
 11.  Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
      eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen?  Huru illa
      gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
      >Ps. 106,7.
 12.  Var det icke det vi sade till dig i Egypten?  Vi sade ju: 'Låt
      oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.'  Ty det vore oss
      bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
 13.  Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
      se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
      någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
 14.  HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»
      >5 Mos. 1,30.

 15.  Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig?  Säg till
      Israels barn att de draga vidare.
 16.  Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
      klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
      torr mark.
 17.  Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
      efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
      här, på hans vagnar och ryttare.
 18.  Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
      förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»

 19.  Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
      nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
      flyttade sig och tog plats bakom dem.
 20.  Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
      var där med mörker, men tillika upplyste det natten.  Så kunde
      den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.

 21.  Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
      havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
      gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
      >Jos. 4,23.  Ps. 66,6. 77,16 f. 78,13. 106,9. Jes. 63,12 f.
 22.  Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
      att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
      dem.
      >1 Kor. 10,1. Hebr. 11,29.
 23.  Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
      förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
 24.  Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
      här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
      här;
 25.  och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
      svårt att komma framåt.  Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
      Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»

 26.  Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
      vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
      vagnar och ryttare.»
 27.  Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
      havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
      möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
 28.  Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
      hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
      enda av dem kom undan.
      >Jos. 24,7. Vish. 18,5.
 29.  Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
      vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
 30.  Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
      Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
 31.  Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
      egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
      på hans tjänare Mose.

[http://runeberg.org/bibeln/02_15.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet

               Israels lovsång.  Det bittra vattnet vid
                        Mara.  Lägret vid Elim.

  1.  Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
      de sade:
        »Jag vill sjunga till HERRENS ära,
            ty högt är han upphöjd.
        Häst och man
            störtade han i havet.
      >Vish. 10,19.
  2.    HERREN är min starkhet och min lovsång,
        Och han blev mig till frälsning.
        Han är min Gud, jag vill ära honom,
        min faders Gud, jag vill upphöja honom.
      >Ps. 118,14 f. Jes. 12,2 f.
  3.    HERREN är en stridsman,
            'HERREN' är hans namn.
      >Hos. 12,6.
  4.    Faraos vagnar och härsmakt
            kastade han i havet,
        hans utvalda kämpar
            dränktes i Röda havet.
  5.    De övertäcktes av vattenmassor,
            sjönko i djupet såsom stenar.

  6.    Din högra hand, HERRE,
            du härlige och starke,
        din högra hand, HERRE,
            krossar fienden.
  7.    Genom din stora höghet
            slår du ned dina motståndare;
        du släpper lös din förgrymmelse,
            den förtär dem såsom strå.

  8.    För en fnysning av din näsa
            uppdämdes vattnen,
        böljorna reste sig och samlades hög,
        vattenmassorna stelnade i havets djup.

  9.    Fienden sade:
            'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
        jag vill utskifta byte,
            släcka min hämnd på dem;
        jag vill draga ut mitt svärd,
            min hand skall förgöra dem.'

 10.    Du andades på dem,
            då övertäckte dem havet;
        de sjönko såsom bly
            i de väldiga vattnen.

 11.    Vilken bland gudar
            liknar dig, HERRE?
        Vem är dig lik,
            du härlige och helige,
        du fruktansvärde och högtlovade,
            du som gör under?
      >1 Krön. 16,25. Ps. 96,4. Jes. 40,18.
 12.    Du räckte ut din högra hand,
            då uppslukades de av jorden.
 13.    Men du ledde med din nåd
            det folk du hade förlossat,
        du förde dem med din makt
            till din heliga boning.
 14.    Folken hörde det
            och måste då darra,
        av ångest grepos
            Filisteens inbyggare.
      >Jos. 2,9 f.
 15.    Då förskräcktes
            Edoms furstar,
        Moabs hövdingar
            grepos av bävan,
        alla Kanaans inbyggare
            försmälte av ångest.
 16.    Ja, över dem faller
            förskräckelse och fruktan;
        för din arms väldighet
            stå de såsom förstenade,
        medan ditt folk
            tågar fram, o HERRE
        medan det tågar fram,
            det folk du har förvärvat.
 17.    Du för dem in och planterar dem
            på din arvedels berg,
        på den plats, o HERRE,
            som du har gjort till din boning,
        i den helgedom, Herre,
            som dina händer hava berett.
      >Ps. 44,3. 78,54. 80,9. 2 Mack. 1,29.

 18.    HERREN är konung
            alltid och evinnerligen!»
      >Ps. 93,1.

 19.  Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
      i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
      dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
      havet.
 20.  Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
      och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
 21.  Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
      han upphöjd.  Häst och man störtade han i havet.»

 22.  Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
      drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
      finna vatten.
      >4 Mos. 33,8.
 23.  Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
      ty det var bittert.  Därav fick stället namnet Mara[1].
 24.  Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
 25.  Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
      slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.

      Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
      prov.
      >Syr. 38,5.
 26.  Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
      i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
      stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
      som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
      >2 Mos. 23,25.
 27.  Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
      sjuttio palmträd.  Och de lägrade sig där vid vattnet.
      >4 Mos. 33,9. Ps. 23,2.

[1]  D. ä. bitterhet.

[http://runeberg.org/bibeln/02_16.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet

                Folket knorrar i öknen Sin.  Mättas med
                          vaktlar och manna.

  1.  Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
      till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
      månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
      >4 Mos. 33,10 f.
  2.  Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
      öknen;
  3.  Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
      hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
      nog att äta!  Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
      hela denna hop dö av hunger.»
      >2 Mos. 14,11. 4 Mos. 11,4 f.

  4.  Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
      regna åt eder.  Och folket skall gå ut och samla för var dag så
      mycket som behöves.  Så skall jag sätta dem på prov, för att se
      om de vilja vandra efter min lag eller icke.
  5.  Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
      skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
  6.  Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
      förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
      land,
  7.  och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
      hört huru I knorren mot honom.  Ty vad äro vi, att I knorren mot
      oss?»
  8.  Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
      i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
      eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom.  Ty vad
      äro vi?  Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

  9.  Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
      Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
 10.  När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
      sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
      molnskyn.
      >2 Mos. 13,21.
 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  »Jag har hört huru Israels barn knorra.  Tala till dem och säg:
      Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
      bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
      eder Gud.»
 13.  Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
      morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
      >4 Mos. 11,31. Ps. 78,24. 105,40. Vish. 16,20. Joh. 6,31.
      >1 Kor. 10,3.
 14.  Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
      på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
      rimfrost.
      >4 Mos. 11,7.
 15.  När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad[1] är
      det?»  Ty de visste icke vad det var.  Men Mose sade till dem:
      »Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
 16.  Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
      behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
      antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
      sitt tält.»
 17.  Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
      mindre.
 18.  Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
      samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
      litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
      som han behövde till mat.
      >2 Kor. 8,15.
 19.  Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
      i morgon.
 20.  Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
      till följande morgon.  Då växte maskar däri, och det blev
      illaluktande.  Och Mose blev förtörnad på dem.
 21.  Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
      till mat.  Men när solhettan kom smälte det bort.

 22.  På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
      två gomer för var och en.  Och menighetens hövdingar kommo alla
      och omtalade detta för Mose.
 23.  Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
      sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat.  Baken nu vad I viljen
      baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
      överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
 24.  Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
      hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
      mask däri.
 25.  Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
      dag skolen I intet finna på marken.
 26.  I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
      då skall intet vara att finna.»
 27.  Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
      samla, men de funno intet.
 28.  Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
      och icke hålla mina bud och lagar?
 29.  Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
      sjätte dagen bröd för två dagar.  Så stannen då hemma, var och
      en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
      >1 Mos. 2,3. 2 Mos. 20,8 f.
 30.  Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

 31.  Och Israels barn kallade det manna[2].  Och det
      liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
      med honung.
 32.  Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
      förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
      jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
      land.
      >Hebr. 9,4.
 33.  Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
      manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
      efterkommande.»
 34.  Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
      det framför vittnesbördet[3] till att förvaras.
 35.  Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
      bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
      Kanaans land.  --
      >Jos. 5,12. Neh. 9,15
 36.  En gomer är tiondedelen av en efa.

[1]  Hebr. man; jfr v. 31.
[2]  Hebr. man; jfr v. 15.
[3]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/02_17.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet

                Folket knorrar vid Massa.  Strider med
                               Amalek.

  1.  Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
      tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
      befallning.  Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
      vatten att dricka.
      >4 Mos. 33,12 f.
  2.  Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
      att dricka.»  Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig?  Varför
      fresten I HERREN?»
      >4 Mos. 20,3 f. Vish. 11,4.
  3.  Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
      ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
      Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
      törst?»
  4.  Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
      detta folk?  Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
  5.  HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
      av de äldste i Israel.  Och tag i din hand staven med vilken du
      slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
      >2 Mos. 7,20. 14,16.
  6.  Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
      slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
      folket får dricka.»  Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
      >4 Mos. 20,11.  PS. 78,15 f. 105,41. Jes. 48,21. 1 Kor. 10,4.
  7.  Och han gav stället namnet Massa[1] och
      Meriba[2], därför att Israels barn hade tvistat
      och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»
      >5 Mos. 6,16. Ps. 81,8. 95,8 f.

  8.  Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
      >5 Mos. 25,17 f. 1 Sam. 15,2.
  9.  Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
      åstad till strid mot Amalek.  I morgon skall jag ställa mig
      överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
 10.  Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
      strid med Amalek.  Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
      höjden.
 11.  Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
      lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
 12.  Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
      honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
      händer, en på vardera sidan.  Så höllos hans händer stadiga, till
      dess solen gick ned.
 13.  Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.

 14.  Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
      en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
      utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
      himmelen.»
      >1 Mos. 24,20.
 15.  Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
 16.  Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
      betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
      släkte.»

[1]  D. ä. frestelse.
[2]  D. ä. tvist.

[http://runeberg.org/bibeln/02_18.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet

                Jetro besöker Mose.  Domare insättas i
                               Israel.

  1.  Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
      Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
      hade fört Israel ut ur Egypten.
  2.  Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
      som denne förut hade sänt hem,
  3.  så ock hennes två söner -- av dessa hade den ene fått namnet
      Gersom[1], »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
      icke är mitt»,
      >1 Krön. 23,15.
  4.  och den andre namnet Elieser[2], »ty», sade han, »min faders Gud
      blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd».  --
  5.  Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
      hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
      vid Guds berg,
      >2 Mos. 3,1.
  6.  lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
      dig med din hustru och hennes båda söner.»
  7.  Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
      och kysste honom.  Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
      tältet.
  8.  Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
      med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
      vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
      hade räddat dem.
  9.  Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
      mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
 10.  Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
      egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
      folket undan egyptiernas hand!
 11.  Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
      bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
      >2 Mos. 1,13 f. 5,6 f. 14,18, 27 f. 15,11. Neh. 9,10. Ps. 86,8.
 12.  Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
      slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
      och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.

 13.  Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
      stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
 14.  Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
      folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
      folket?  Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
      folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»
 15.  Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
      fråga Gud.
 16.  De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
      mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»
 17.  Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
      det rätta sättet.
 18.  Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
      ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
      bestyra detta.
      >5 Mos. 1,9.
 19.  Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
      skall vara med dig.  Du må vara folkets målsman inför Gud och
      framlägga deras ärenden inför Gud.
 20.  Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
      väg de skola vandra och vad de skola göra.
 21.  Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
      pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
      föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
      andra över femtio och andra över tio.
      >4 Mos. 11,16 f. 5 Mos. 1,13.
 22.  Dessa må alltid döma folket.  Kommer något viktigare ärende före,
      må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
      själva avdöma.  Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
      de bära den med dig.
 23.  Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
      ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»

 24.  Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
      denne hade sagt.
 25.  Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
      huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
      över hundra, andra över femtio och andra över tio.
 26.  Dessa skulle alltid döma folket.  Alla svårare ärenden skulle de
      hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
      avdöma.
 27.  Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
      till sitt land igen.

[1]  Se 2:22.
[2]  Av hebr. el »Gud» och éser »hjälp».

[http://runeberg.org/bibeln/02_19.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet

               Ankomsten till Sinai.  Herrens löfte att
                 taga Israel till sitt egendomsfolk.

  1.  På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
      uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
  2.  Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
      lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
      >4 Mos. 33,15.
  3.  Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
      berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
      förkunna för Israels barn:
      >Apg. 7,38.
  4.  'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
      jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
      >5 Mos. 29,2 f. 32,11 f.
  5.  Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
      min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
      >5 Mos. 5,2 f. Ps. 24,1. 50,12. 1 Kor. 10,26. Tit. 2,14.
  6.  Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
      Detta är vad du skall tala till Israels barn.
      >2 Mos. 22,31. 5 Mos. 7,6. 1 Petr. 2,9.  Upp. 1,6. 5,10.

  7.  När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
      förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
  8.  Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
      talat vilja vi göra.»  Och Mose gick tillbaka till HERREN med
      folkets svar.
      >2 Mos. 24,3. 5 Mos. 5,27.
  9.  Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
      tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
      och så tro på dig evärdligen.»  Och Mose framförde folkets svar
      till HERREN.
 10.  Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
      och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
 11.  Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
      skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
 12.  Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
      'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
      vid dess fot.  Var och en som kommer vid berget skall straffas
      med döden;
 13.  men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
      skjutas ihjäl.  Evad det är djur eller människa, skall en sådan
      mista livet.'  När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
      stiga upp på berget.»
      >2 Mos. 24,1. Hebr. 12,20.
 14.  Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
      och de tvådde sina kläder.
 15.  Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
      ingen komme vid en kvinna.»

 16.  På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
      och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
      starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
      >5 Mos. 33,2.
 17.  Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
      ställde sig nedanför berget.
 18.  Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
      därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
      smältugn, och hela berget bävade storligen.
      >5 Mos. 4,11 f. Hebr. 12,18 f.
 19.  Och basunljudet blev allt starkare och starkare.  Mose talade,
      och Gud svarade honom med hög röst.
 20.  Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
      HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
 21.  Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
      icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
      falla.
      >2 Mos. 33,20.
 22.  Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
      HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»
 23.  Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
      berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
      ut en gräns omkring berget och helga det.»
 24.  Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
      och hav Aron med dig.  Men prästerna och folket må icke tränga
      sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
      låta dem drabbas av fördärv.»
 25.  Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.

[http://runeberg.org/bibeln/02_20.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet

                  De tio budorden.  Folkets förfäran.
                          Lagen om altaret.

  1.  Och Gud talade alla dessa ord och sade:
  2.  Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset.
      >5 Mos. 5,6 f. Ps. 81,10 f.
  3.  Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
  4.  Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
      av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
      jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
      >3 Mos. 26,1. 5 Mos. 4,15 f. 27,15 f.
  5.  Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
      HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
      missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
      när man hatar mig,
      >Mos. 34,7,14. 3 Mos. 26,39 f. 4 Mos. 14,18. 5 Mos. 24,16.
      >Jer. 31,29 f. Hes. 18,19 f.
  6.  men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
      bud.
      >5 Mos. 5,9 f. 7,9 f.  Ps. 1O3,17 f. 105,8. Jer. 32,18.
  7.  Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
      icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
      >3 Mos. 19,12. 24,16. Matt. 5,33 f.
  8.  Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
      >2 Mos. 23,12. 31,13 f. 34,21. 35,2 f. Jer. 17,21 f. Hes. 20,12.
  9.  Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
 10.  men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
      ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
      heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
      heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
 11.  Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
      allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
      HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
      >1 Mos. 2,2 f.
 12.  Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
      land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
      >Syr. 3,1 f. Matt. 15,4. Mark. 7,10 f. Ef. 6,2 f.
 13.  Du skall icke dräpa.
      >Matt. 5,21 f.
 14.  Du skall icke begå äktenskapsbrott.
      >3 Mos. 20,10 f. Matt. 5,27 f. 19,9. Hebr. 13,4.
 15.  Du skall icke stjäla.
      >Ef. 4,28.
 16.  Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
      >Ords. 19,5.
 17.  Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.  Du skall icke
      hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
      tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
      hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
      >Rom. 7,7. 13,9.

 18.  Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
      och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
      och höllo sig på avstånd.
      >Hebr. 12,18 f.
 19.  Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
      låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
      >5 Mos. 5,25 f. 18,16.
 20.  Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
      att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
      för ögonen, så att I icke synden.»
 21.  Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
      närmare till töcknet i vilket Gud var.

 22.  Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
      haven själva förnummit att jag har talat till eder från
      himmelen.
 23.  I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
      guld skolen I icke göra åt eder.
 24.  Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
      brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
      fäkreatur.  Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
      mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
 25.  Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
      bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
      mejsel, så oskärar du den.
      >5 Mos. 27,5 f. Jos. 8,31.
 26.  Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
      att icke din blygd må blottas därinvid.
      >2 Mos. 28,42 f.

[http://runeberg.org/bibeln/02_21.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet

               Lagar om trälar och om skador till liv,
                           lem och egendom.

  1.  Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
  2.  Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
      det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
      >3 Mos. 25,40. 5 Mos. 15,12. Jer. 34,14.
  3.  Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
      gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
  4.  Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
      söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
      hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
  5.  Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
      barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
  6.  då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
      dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
      öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.
      >5 Mos. 16,17.

  7.  Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
      givas fri såsom trälarna givas fria.
  8.  Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
      förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri.  Till
      främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
      har handlat trolöst mot henne.
  9.  Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
      han henne döttrars rätt.
 10.  Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
      den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
 11.  Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
      skall hon givas fri, utan lösen och betalning.

 12.  Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
      döden.
      >1 Mos. 9,6. 3 Mos. 24,17. 4 Mos. 36,16 f. Matt. 26,52.
 13.  Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
      denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
      en ort dit han kan fly.
      >4 Mos. 36,6,22 f. 5 Mos. 4,41 f. 19,1 f. Jos. 20,2 f.
 14.  Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
      så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
      måste dö.
      >1 Kon. 2,28 f.
 15.  Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
      döden.
 16.  Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
      eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
      >5 Mos. 24,7.
 17.  Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
      skall straffas med döden.
      >3 Mos. 20,9. 5 Mos. 21,18 f. 27,16. Ords. 20,20.  30,17.
      >Matt. 15,4. Mark. 7,10.

 18.  Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
      sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
      bliver sängliggande,
 19.  dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
      stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
      allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
      besörje sjukvård åt honom.
 20.  Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
      den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
 21.  Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
      straffas, ty det var hans egna penningar.
 22.  Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
      havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
      ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
      och betale efter skiljedomares prövning.
 23.  Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
      >3 Mos. 24,20 f. 5 Mos 19,21. Matt. 5,38 f.
 24.  öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
 25.  brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
 26.  Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
      det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
 27.  Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
      trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
      tanden.

 28.  Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
      oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
      ifrån straff.
 29.  Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
      blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
      så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
      ägare skall ock dödas.
      >1 Mos. 9,5.
 30.  Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
      för sitt liv så mycket som ålägges honom.
 31.  Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
      så skall med denne förfaras efter samma lag.
 32.  Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
      giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
      skall stenas.

 33.  Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
      icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
      däri,
 34.  så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
      ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
 35.  Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
      de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
      därjämte dela den döda kroppen.
 36.  Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
      tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
      med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.

[http://runeberg.org/bibeln/02_22.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet

                  Lagar om tjuvnad, anförtrott gods,
                    värnlösa, förstlingsgåvor m. m.

  1.  Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
      djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
      fyra får för fåret.
      >2 Sam. 12,6
  2.  Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
      vilar ingen blodskuld på dråparen.
  3.  Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
      blodskuld.  Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
      skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
  4.  Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
      påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.

  5.  Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
      boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
      ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
      från sin vingård.
  6.  Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
      sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
      åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
  7.  Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
      detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
      ertappas, giva dubbel ersättning.
  8.  Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
      Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
      sin nästas tillhörighet.
  9.  Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp -- det må gälla
      oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
      förlorats -- och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
      ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud.  Den som
      Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
 10.  Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
      ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
      eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
 11.  Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
      det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
      tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
      icke giva någon ersättning.
 12.  Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
      ersätta ägaren därför.
 13.  Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
      djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.
      >1 Mos. 31,39.

 14.  Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
      eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
      han giva full ersättning.
 15.  Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
      ersättning.  Var djuret lejt, då är legan ersättning.

 16.  Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
      henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
      hustru.
      >5 Mos. 22,28 f.
 17.  Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
      en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
      jungfru.

 18.  En trollkvinna skall du icke låta leva.
      >3 Mos. 20,27.

 19.  Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med
      döden.
      >3 Mos. 18,23. 20,15. 5 Mos. 27,21.

 20.  Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
      givas till spillo.

 21.  En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
      själva varit främlingar i Egyptens land.
      >2 Mos. 23,9.  3 Mos. 19,33. 5 Mos. 24,17 f.
 22.  Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
      >Sak. 7,10.
 23.  Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
      de ropa till mig;
      >5 Mos. 10,18
 24.  och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
      svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
      faderlösa.

 25.  Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
      skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
      pålägga honom någon ränta.
      >3 Mos. 25,36 f. 5 Mos. 23,19 f. Ps. 15,5.
 26.  Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
      den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
 27.  den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
      kropp.  Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och
      sover?  Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
      barmhärtig.

 28.  Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
      icke uttala förbannelser.
      >Apg. 23,5.

 29.  Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
      skall du utan dröjsmål frambära din gåva.  Den förstfödde bland
      dina söner skall du giva åt mig.
      >2 Mos. 13,2. 34,19.
 30.  På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
      småboskap.  I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
      åttonde dagen skall du giva dem åt mig.
      >3 Mos. 22,27.

 31.  Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
      blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
      skolen I kasta det.
      >2 Mos. 19,6. 3 Mos. 22,8. Hes. 44,31.

[http://runeberg.org/bibeln/02_23.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet

               Lagar om rättrådighet och barmhärtighet
                 och om de stora högtiderna.  Löfte om
                            Kanaans land.

  1.  Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
      skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
      vittne.
      >2 Mos. 20,16. 3 Mos. 19,16.
  2.  Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
      någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
  3.  Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.
      >3 Mos. 19,15. 5 Mos. 1,17.

  4.  Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit
      vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
      >5 Mos. 22,1 f.
  5.  Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
      du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
      bördan.
      >5 Mos. 22,4.

  6.  Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
      har hos dig.
  7.  Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
      den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt
      någon som är skyldig.
  8.  Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
      förvrida de rättfärdigas sak.
      >5 Mos. 16,19. 27,20. Syr. 20,29.
  9.  En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
      känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
      land.
      >2 Mos. 22,21. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 10,19.

 10.  I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
      >3 Mos. 25,3 f.
 11.  men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga
      orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
      lämna kvar, det må ätas av markens djur.  Så skall du ock göra
      med din vingård och med din olivplantering.
 12.  Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
      du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
      din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.
      >2 Mos. 20,8 f.

 13.  I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
      eder till vara.  Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
      skola icke höras i din mun.
      >2 Mos. 20,3. Jos. 23,7.

 14.  Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
      >2 Mos. 34,23. 3 Mos. 23,4 f. 5 Mos. 16,16.
 15.  Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
      äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
      i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
      händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
      >2 Mos. 12,14 f. 34,18.
 16.  Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
      ditt arbete, av det du har sått på marken.  Bärgningshögtiden
      skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
      ditt arbete från marken.
 17.  Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
      HERRENS, din Herres, ansikte.

 18.  Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
      syrat.  Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar
      över natten till morgonen.
      >2 Mos. 12,10,15. 34,25.

 19.  Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
      HERRENS, din Guds, hus.

      Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
      >2 Mos. 34,26. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
 20.  Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
      på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
      >2 Mos. 32,34. 33,2. 5 Mos. 31,3 f. Jes. 63,9.
 21.  Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
      gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
      överträdelser, ty mitt namn är i honom.
      >Jos. 24,19.
 22.  Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
      bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
 23.  Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
      amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och
      jebuséernas land, och jag skall utrota dem.
 24.  Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
      såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
      sönder deras stoder.
      >2 Mos. 20,5. 34,18. 5 Mos. 7,5.
 25.  Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
      välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
      från dig.
      >2 Mos. 15,26;. 5 Mos. 7,15.
 26.  I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
      eller är ofruktsam.  Dina dagars mått skall jag göra fullt.
      >5 Mos. 7,14.
 27.  Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
      förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
      driva alla dina fiender på flykten för dig.
      >5 Mos. 11,25.
 28.  Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
      hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.
      >5 Mos. 7,20. Jos. 24,12. Vish. 12,8.
 29.  Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
      det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
      sig till din skada;
 30.  utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
      förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
 31.  Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
      filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
      landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
      de fly för dig.
      >1 Mos. 15,18. 5 Mos. 11,24. 1 Kon. 4,21. Ps. 80,12.
 32.  Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
      >2 Mos. 34,12. 5 Mos. 7,2 f. Jos. 23,12 f. Dom. 2,2 f.
 33.  De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
      förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
      deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.

[http://runeberg.org/bibeln/02_24.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet

               Förbundet upprättas.  Mose stiger upp på
                                Sinai.

  1.  Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte
      Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
      skolen tillbedja på avstånd.
  2.  Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
      fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»
  3.  Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
      och alla hans rätter.  Då svarade allt folket med en mun och
      sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»
      >2 Mos. 19,8. 5 Mos. 5,27.
  4.  Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord.  Och följande morgon
      stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget.  Och
      han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
  5.  Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
      brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
      HERREN.
  6.  Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
      andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
  7.  Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket.  Och de
      sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
  8.  Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se,
      detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
      eder, i enlighet med alla dessa ord.»
      >Matt. 26,28 . 1 Kor. 11,25. Hebr. 9,16 f. 1 Petr. 1,2.

  9.  Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
      Israel stego ditupp.
 10.  Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
      ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
      >Hes. 1,26.
 11.  Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
      sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.

 12.  Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv
      kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
      budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»
 13.  Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
      på Guds berg.
 14.  Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att
      vi komma tillbaka till eder.  Se, Aron och Hur äro hos eder; den
      som har något att andraga, han må vända sig till dem.»
 15.  Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
 16.  Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
      övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
      Mose ur skyn.
 17.  Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
      en förtärande eld, på toppen av berget.
      >5 Mos. 4,24. Hebr. 12,29.
 18.  Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget.  Sedan blev
      Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
      >2 Mos. 34,28. 5 Mos. 9,9,18.

[http://runeberg.org/bibeln/02_25.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet

                Påbud om sammanskott till tabernaklet
                och om förfärdigande av förbundsarken,
                   skådebrödsbordet och ljusstaken.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och
      en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna
      gärd åt mig.
      >2 Mos. 35,5 f.
  3.  Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld,
      silver och koppar
  4.  mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
  5.  rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
  6.  olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
      välluktande rökelsen,
  7.  äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
      efoden och för bröstskölden.

  8.  Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
      ibland dem.
      >Hebr. 9,2 f.
  9.  Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
      de mönsterbilder som jag visar dig.

 10.  De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
      och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
      >2 Mos. 37,1 f.
 11.  Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
      du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
      omkring.
 12.  Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
      över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
      andra sidan.
 13.  Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
      guld.
 14.  Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
      arken, så att man med dem kan bära arken.
 15.  Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
      dragas ut ur dem.
 16.  Och i arken skall du lägga vittnesbördet[1], som jag skall giva
      dig.
      >2 Mos. 40,20. 1 Kon. 8,9.
 17.  Och du skall göra en nådastol[2] av rent guld, två och en halv
      aln lång och en och en halv aln bred.
 18.  Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
      göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
 19.  Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en
      kerub till att sätta vid andra ändan.  I ett stycke med
      nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
 20.  Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
      att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
      hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
      keruberna vända sina ansikten.
      >Hebr. 9,5.
 21.  Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
      lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
 22.  Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
      platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
      skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
      Israels barn.
      >2 Mos. 29,42. 4 Mos. 7,89.

 23.  Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
      brett och en och en halv aln högt.
      >2 Mos. 37,10 f.
 24.  Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
      rand av guld därpå runt omkring
 25.  Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
      och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
 26.  Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
      ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
 27.  Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
      i dem, så att man kan bära bordet.
 28.  Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
      guld, och med dem skall bordet bäras.
 29.  Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
      vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
      dem.
 30.  Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
      mitt ansikte.
      >3 Mos. 24,5 f. 1 Sam. 21,6.

 31.  Du skall ock göra en ljusstake av rent guld.  I drivet arbete
      skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
      kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
      den.
      >2 Mos. 37,17 f.
 32.  Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
      ena sidan och tre armar från andra sidan.
 33.  På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
      vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
      armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
      bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
      arma som utgå från ljusstaken.
 34.  Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande
      mandelblommor, med sina kulor och blommor.
 35.  En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
      ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
      armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
      kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
      stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
      ljusstaken.
 36.  Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
      alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
 37.  Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
      sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
      >4 Mos. 8,2.
 38.  Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
 39.  Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
      tillbehör.

 40.  Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
      blivit dig visade på berget.
      >Apg. 7,44. Hebr. 8,5.

[1]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/02_26.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet

                Tabernaklet, dess täckelse, överdrag,
                 brädställning, förlåt och förhänge.

  1.  Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn
      och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
      dem, med keruber på, i konstvävnad.
      >2 Mos. 36,8 f.
  2.  Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
      alla våderna skola hava samma mått.
  3.  Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola
      de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
  4.  Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
      våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
      kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
      stycket.
  5.  Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
      skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
      stycket, så att öglorna svara emot varandra.
  6.  Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
      våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
      ett helt.

  7.  Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
      tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
      >2 Mos. 36,14 f.
  8.  Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
      elva våderna skola hava samma mått.
  9.  Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
      och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
      och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
      tältet.
 10.  Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den
      som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
      i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
 11.  Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
      öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
 12.  Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
      över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
      baksidan av tabernaklet.
 13.  Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
      räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
      att övertäcka det.
 14.  Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
      täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
      ovanpå detta.

 15.  Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
      skola ställas upprätt.
      >2 Mos. 36,20 f.
 16.  Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
      vara.
 17.  Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
      list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
 18.  Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
      söderut.
 19.  Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
      tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
      tappar.
 20.  Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
      sätta tjugu bräder,
 21.  med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
      bräde.
 22.  Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
      bräder.
 23.  Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
 24.  och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
      likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen.  Så
      skall det vara med dem båda.  Dessa skola sättas i de båda
      hörnen.
 25.  Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
      silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
      bräde.
 26.  Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
      som äro på tabernaklets ena sida
 27.  och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
      sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
      baksida, västerut.
 28.  Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna,
      skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
 29.  Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
      vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
      tvärstängerna skall du överdraga med guld.
 30.  Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
      det har blivit dig visat på berget.
      >2 Mos. 25,9, 40.

 31.  Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött
      och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
      på.
      >2 Mos. 36,35 f.
 32.  Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
      skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
      fyra fotstycken av silver.
 33.  Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
      vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
      skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
      det allraheligaste.
 34.  Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
      allraheligaste.
 35.  Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
      emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
      ställa på norra sidan.
 36.  Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
      brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
      vitt garn.
 37.  Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
      överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
      och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.

[http://runeberg.org/bibeln/02_27.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet

               Brännoffersaltaret, förgården och oljan
                           till ljusstaken.

  1.  Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
      fem alnar brett -- så att altaret bildar en liksidig fyrkant --
      och tre alnar högt.
      >2 Mos. 38,1 f.
  2.  Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
      hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara.  Och du skall
      överdraga det med koppar.
  3.  Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
      skovlar, skålar, gafflar och fyrfat.  Alla dess tillbehör skall
      du göra av koppar.
  4.  Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
      på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
  5.  Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
      att nätet räcker upp till mitten av altaret.
  6.  Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
      och överdraga dem med koppar.
  7.  Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
      sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
  8.  Ihåligt skall du göra det, av plankor.  Såsom det har blivit dig
      visat på berget, så skall det göras.

  9.  Du skall ock göra en förgård till tabernaklet.  För den södra
      sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
      vitt garn, hundra alnar långa -- detta för den ena sidan;
      >2 Mos. 38,9 f.
 10.  Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
      tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av
      silver.
 11.  Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
      långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
      fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
      skola vara av silver.
 12.  Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro
      femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
      fotstycken tio.
 13.  Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
      alnar
 14.  Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav,
      med tre stolpar på tre fotstycken;
 15.  likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
      med tre stolpar på tre fotstycken.
 16.  Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
      långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
      tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
 17.  Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
      kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
      skola vara av koppar.
 18.  Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
      utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
      tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
 19.  Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
      dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.

 20.  Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
      stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
      sättas upp.
      >3 Mos. 24,2 f.
 21.  I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
      vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen
      till morgonen, inför HERRENS ansikte.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
      barn.

[http://runeberg.org/bibeln/02_28.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet

               Arons och hans söners prästerliga dräkt.

  1.  Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
      fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
      åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och
      Itamar.
  2.  Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
      prydnad.
      >2 Mos. 39,1 f. Syr. 45,7 f.
  3.  Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
      uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
      för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
      >2 Mos. 31,2 f.
  4.  Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
      kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte.  De skola göra
      heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
      bliva präst åt mig.
  5.  Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
      purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.

  6.  Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
      rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
      >2 Mos. 39,2 f.
  7.  Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
      fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
  8.  Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den,
      skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
      guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
      garn.
  9.  Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
      söners namn,
 10.  sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
      andra stenen, efter ättföljd.
 11.  Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
      inrista Israels söners namn på de två stenarna.  Med nätverk av
      guld skall du omgiva dessa.
 12.  Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
      att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
      deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
      bringa dem i åminnelse.
 13.  Och du skall göra flätverk av guld,
 14.  så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra
      dessa, såsom man gör snodder.  Och du skall fästa de snodda
      kedjorna vid flätverken.

 15.  En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
      samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
      purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.
      >2 Mos. 39,8 f.

 16.  Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
      ett kvarter lång och ett kvarter bred.
 17.  Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
      rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
 18.  i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
 19.  i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
 20.  i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis.  Omgivna med
      flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
 21.  Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
      namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
      inristat på samma sätt som man graverar signetringar.
 22.  Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
      man gör snodder, av rent guld.
 23.  Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
      sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
 24.  Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
      bröstsköldens hörn.
 25.  Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
      flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
      framsida.
 26.  Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
      bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
      inåt mot efoden.
 27.  Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
      vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
      fästes ihop, ovanför efodens skärp.
 28.  Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
      Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
      ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
      från efoden.
 29.  Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt
      hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
      åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
 30.  Och du skall lägga urim[1] och tummim[1] in i domsskölden, så
      att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
      ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
      inför HERRENS ansikte beständigt.
      >3 Mos. 8,8. 4 Mos. 27,21. 5 Mos. 33,8. 1 Sam. 28,6. Esr. 2,63.
      >Neh. 7,65.

 31.  Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
      >2 Mos. 39,22 f.
 32.  och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
      öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
      pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
 33.  Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
      mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
      och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
 34.  en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av
      guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
 35.  Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
      höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
      när han går ut -- detta på det att han icke må dö.

 36.  Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
      rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»
      >2 Mos. 39,30 f.
 37.  Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
      sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
      sitta.
 38.  Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
      missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
      när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
      beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
      ansikte.

 39.  Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
      göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
      brokig vävnad.
      >2 Mos. 39,27 f.
 40.  Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
      göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
      prydnad.  Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
      söner jämte honom;
 41.  och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
      helga dem till att bliva präster åt mig.
      >3 Mos. 8,12.
 42.  Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
      blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
 43.  Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
      uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
      tjänst i helgedomen -- detta på det att de icke må komma att
      bära på missgärning och så träffas av döden.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.

[1]  Se Urim och tummim I Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/02_29.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet

               Föreskrifter om prästernas invigning och
                        om det dagliga offret.

  1.  Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
      att bliva präster åt mig:
      Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
      >3 Mos. 8,2 f.
  2.  och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
      osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du
      baka dem.
  3.  Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i
      korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
      vädurarna.
  4.  Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
      uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
      >2 Mos. 40,12 f.
  5.  Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
      efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa
      ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
  6.  Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
      heliga diademet på huvudbindeln.
  7.  Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
      smörja honom.
  8.  Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.

  9.  Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
      binda huvor på dem.  Och de skola hava prästadömet såsom en
      evärdlig rätt.  Så skall du företaga handfyllning med Aron och
      hans söner.
 10.  Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
      och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
      >3 Mos. 8,14f.
 11.  Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
      till uppenbarelsetältet.
 12.  Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
      altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
      av altaret.
 13.  Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
      leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
      och förbränna det på altaret.
      >3 Mos. 3,3 f.
 14.  Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
      bränna upp i eld utanför lägret.  Det är ett syndoffer.
      >3 Mos. 4,12. Hebr. 13,11

 15.  Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
      lägga sina händer på vädurens huvud.
      >3 Mos. 8,18 f.
 16.  Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
      altaret runt omkring;
 17.  men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
      två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
      huvudet.
 18.  Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
      brännoffer åt HERREN.  En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
      HERREN är det.

 19.  Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
      söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
      >3 Mos. 8,22 f.
 20.  Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
      Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
      deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
      blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
 21.  Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och
      stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
      hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som
      hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
      kläder.
 22.  Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
      omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med
      fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
      handfyllningsväduren.
 23.  Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
      ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
 24.  Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
      och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 25.  Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
      altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
      HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
 26.  Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
      den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
      vara din del.
 27.  Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
      viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
      handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
 28.  Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
      rätt av Israels barn, ty det är en offergärd.  Det skall vara en
      gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
      HERREN.
      >3 Mos. 7,31 f. 10,14.
 29.  Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
      att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
 30.  I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
      ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
      för att göra tjänst i helgedomen.
 31.  Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
      helig plats.
 32.  Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
      hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
      äta detta,
      >3 Mos. 8,31 f. 24,9.
 33.  det som har använts till att bringa försoning vid deras
      handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
      det är heligt.
 34.  Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
      till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
      blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.

 35.  Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
      jag har bjudit dig.  Sju dagar skall deras handfyllning vara.
 36.  Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
      försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
      och du skall smörja det för att helga det.
 37.  I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
      Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
      bliver helig.

 38.  Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
      för var dag beständigt.
      >4 Mos. 28,3 f.
 39.  Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
      skall du offra vid aftontiden,
 40.  och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
      med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
      drickoffer en fjärdedels hin vin.
 41.  Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
      spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
      till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
 42.  Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
      släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
      ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
      med dig.
      >2 Mos. 25,22.
 43.  Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
      skall bliva helgat av min härlighet.
      >2 Mos. 40,34 f.
 44.  Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
      hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
 45.  Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
      >3 Mos. 26,11 f. 2 Kor. 6,16.
 46.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
      dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
      dem.  Jag är HERREN, deras Gud.

[http://runeberg.org/bibeln/02_30.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet

                   Föreskrifter om rökelsealtaret,
                 försoningspenningen, kopparbäckenet,
                      smörjelseoljan, rökelsen.

  1.  Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
      akacieträ skall du göra det.
      >2 Mos. 37,25 f.
  2.  Det skall vara en aln långt och en aln brett -- en liksidig
      fyrkant -- och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
      därmed.
  3.  Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
      väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
      guld därpå runt omkring.
  4.  Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
      nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
      skall du sätta dem.  De skola vara där, för att stänger må
      skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
  5.  Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
      guld.
  6.  Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
      vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
      ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
      >2 Mos. 25,22.
  7.  Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon,
      när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
  8.  och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
      sätter upp lamporna.  Detta skall vara det dagliga rökoffret
      inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
  9.  I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
      heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
      utgjuta därpå.
      >3 Mos. 10,1 f.
 10.  Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
      med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
      bringa försoning för det, släkte efter släkte.  Det är högheligt
      för HERREN.
      >3 Mos. 16,18 f. Hebr. 9,7. 10,14.

 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
      inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
      försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba
      dem vid mönstringen.
      >4 Mos. 1,2 f.
 13.  Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
      giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt -- sikeln
      räknad till tjugu gera -- en halv sikel såsom offergärd åt
      HERREN,
 14.  Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
      tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
      offergärd åt HERREN.
 15.  Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
      halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
      försoning för eder.
 16.  Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
      använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet.  Så skall ske,
      för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
      och för att försoning må bringas för eder.

 17.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 18.  Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
      koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
      och altaret och gjuta vatten däri.
      >2 Mos. 38,8. 40,30 f.
 19.  Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
      vatten därur.
 20.  När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
      på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
      för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
 21.  De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
      dö.  Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
      själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.

 22.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 23.  Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
      myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
      hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
      av finaste slag,
      >2 Mos. 37,29.
 24.  därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
      och en hin olivolja.
 25.  Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
      konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
      smörjelseolja.
 26.  Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
      ark,
      >2 Mos. 40,9 f.
 27.  bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
      rökelsealtaret,
 28.  brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
      med dess fotställning.
 29.  Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
      som sedan kommer vid dem bliver helig.
 30.  Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
      till att bliva präster åt mig.
 31.  Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
      min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
 32.  På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I
      göra någon annan så sammansatt som denna.  Helig är den, helig
      skall den vara för eder.
 33.  Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
      på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.

 34.  Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
      stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
      rökelseharts, lika mycket av vart slag,
      >2 Mos. 37,29.
 35.  och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
      ren, helig.
 36.  Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
      vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
      för dig.  Höghelig skall den vara för eder.
 37.  Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
      denna skall vara.  Helig skall den vara dig för HERREN.
 38.  Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
      ur sin släkt.

[http://runeberg.org/bibeln/02_31.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet

                 Föreståndare för arbetet förordnas.
                Sabbatsbudet inskärpes.  Mose mottager
                             lagtavlorna.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
      Hur, av Juda stam;
      >Mos. 35,30 f. 36,1 f. 38,22 f. 1 Krön. 2,20.
  3.  och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
      förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
  4.  till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
      och koppar,
  5.  till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
      korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
  6.  Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
      son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
      givit vishet i hjärtat.  Dessa skola kunna göra allt vad jag har
      bjudit dig:
  7.  uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
      uppenbarelsetältets tillbehör,
      >2 Mos. 35,11 f. 39,33 f.
  8.  bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
      tillbehör, rökelsealtaret,
  9.  brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
      fotställning,
 10.  de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
      och hans söners prästkläder,
 11.  äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
      helgedomen.  De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
      har bjudit dig.

 12.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 13.  Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
      ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
      släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
      eder.
      >1 Mos. 2,2. 2 Mos. 20,8 f. Hes. 20,12.
 14.  Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig.  Den som
      ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
      dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
      >4 Mos. 15,32 f. Matt. 12,1 f.
 15.  Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
      en HERRENS helgdag.  Var och en som gör något arbete på
      sabbatsdagen skall straffas med döden.
      >2 Mos. 23,12.
 16.  Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
      efter släkte, såsom ett evigt förbund.
 17.  Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
      ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
      dagen vilade han och tog sig ro.

 18.  När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
      vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
      skrivit med sitt finger.
      >2 Mos. 32,16. Mos. 4,13. 9,10.

[http://runeberg.org/bibeln/02_32.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet

                 Guldkalven.  Herrens vrede och Moses
                       förbön.  Folkets straff.

  1.  Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
      församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
      oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
      vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
      land.»
      >Apg. 7,40.
  2.  Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
      hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
  3.  Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
      de buro dem till Aron;
  4.  och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
      gjorde därav en gjuten kalv.  Och de sade: »Detta är din Gud,
      Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
      >Ps. 106,19 f.
  5.  När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom.  Och Aron lät
      utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
  6.  Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
      buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
      dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
      >1 Kor. 10,7.

  7.  Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
      fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
      är.
      >5 Mos. 9,12 f.
  8.  De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
      hava gjort sig en gjuten kalv.  Den hava de tillbett, åt den hava
      de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
      dig upp ur Egyptens land.»
  9.  Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
      är ett hårdnackat folk.
      >2 Mos. 33,3.
 10.  Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
      på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
      stort folk.»
 11.  Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
      skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
      stark hand har fört ut ur Egyptens land?
      >5 Mos. 9,26 f. Ps. 106,23.
 12.  Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
      fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
      från jorden'?  Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
      du nu har i sinnet mot ditt folk.
      >4 Mos. 14,15 f. Ps. 85,4.
 13.  Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
      ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
      talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
      har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
      till evärdlig arvedel.'»
      >1 Mos. 12,7. 15,5. 22,16 f. 26,4. 28,13 f.  Hebr. 6,13 f.
 14.  Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
      folk.

 15.  Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
      sig vittnesbördets två tavlor.  Och på tavlornas båda sidor var
      skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
      >2 Mos. 34,29.
 16.  Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
      inristad på tavlorna.
      >2 Mos. 31,18.
 17.  När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
      »Krigsrop höres i lägret.»
 18.  Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
      det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
 19.  När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
      upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
      slog sönder dem nedanför berget.
      >5 Mos. 9,17.
 20.  Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
      krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
      åt Israels barn att dricka.
      >5 Mos. 9,21.
 21.  Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
      har kommit dem att begå en så stor synd?»
 22.  Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
      att detta folk är ont.
 23.  De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
      veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
      oss upp ur Egyptens land.'
 24.  Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
      gåvo det åt mig.  Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
      till.»

 25.  Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
      skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
 26.  ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
      hör HERREN till komme hit till mig.»  Då församlade sig till
      honom alla Levi barn.
 27.  Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
      binde sitt svärd vid sin länd.  Gån så igenom lägret, fram och
      tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
      finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
      >5 Mos. 33.9.
 28.  Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
      föllo av folket vid pass tre tusen män.
 29.  Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
      och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
      för att välsignelse i dag må komma över eder.»

 30.  Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
      synd.  Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
      bringa försoning för eder synd.»
 31.  Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
      har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
 32.  Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
      boken som du skriver i.»
      >Ps. 69,29. Rom. 9,3.
 33.  Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
      skall jag utplåna ur min bok.
 34.  Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
      gå framför dig.  Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
      dem hemsöka deras synd.»
      >2 Mos. 23,20.
 35.  Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
      som Aron gjorde.

[http://runeberg.org/bibeln/02_33.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet

                     Folkets sorg.  Molnstoden vid
                uppenbarelsetältet utom lägret.  Moses
                 begäran att få se Herrens härlighet.

  1.  Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
      som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
      land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
      jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
      >1 Mos. 12,7.
  2.  Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
      amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
      >2 Mos. 23,20. 32,34.
  3.  för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
      honung.  Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
      själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
      >2 Mos. 32,9. 5 Mos. 9,13.
  4.  När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
      tog sina smycken på sig.

  5.  Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
      hårdnackat folk.  Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
      skulle jag förgöra dig.  Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
      jag se till, vad jag skall göra med dig.»
  6.  Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
      allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

  7.  Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
      utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet».  Och
      var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
      uppenbarelsetältet utanför lägret.
  8.  Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
      var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
      efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
  9.  Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
      stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
 10.  Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
      föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
      sitt tält.
 11.  Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
      ena människan talar med den andra.  Sedan vände Mose tillbaka
      till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
      lämnade icke tältet.
      >4 Mos. 12,8.

 12.  Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta
      folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
      med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
      funnit nåd för mina ögon.'
 13.  Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
      vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
      ögon.  Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
      >2 Mos. 19,6. Ps. 103,7.
 14.  Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
 15.  Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
      alls icke draga upp härifrån.
 16.  Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
      funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
      så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
      på jorden?»
 17.  HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
      ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
      namn.»
 18.  Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
 19.  Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
      står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
      vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
      mig över den jag vill förbarma mig över.
      >2 Mos. 34,6. Rom. 9,15.
 20.  Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
      ingen människa kan se mig och leva.»
      >Dom. 13,22.
 21.  Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
      ställ dig där på klippan.
 22.  När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
      klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
      dess jag har gått förbi.
 23.  Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
      ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

[http://runeberg.org/bibeln/02_34.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet

                  Mose ånyo på Sinai.  Nya lagtavlor.
                   Strålglansen från Moses ansikte.

  1.  Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
      likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
      ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
      >5 Mos. 10,1 f.
  2.  Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
      Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
  3.  men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
      annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
      detta berg.»

  4.  Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro.  Och
      bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
      HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.
  5.  Då steg HERREN ned i molnskyn.  Och han ställde sig där nära
      intill honom och åkallade HERRENS namn.
  6.  Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
      »HERREN!  HERREN!  -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
      stor i mildhet och trofasthet,
      >2 Mos. 33,19. 4 Mos. 14,18. Neh. 9,17 f. Ps. 86,15. 103,8.
      >145,8. Joel 2,13. Jon. 4,2.  Vish. 15,1. Syr. 2,11. Man. bön v.7.
  7.  som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
      överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
      ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
      barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»
      >2 Mos. 20,5 f. 5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. 24,16. Job 9,2.
      >Jer. 32,18 f. Nah. 1,3.
  8.  Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
  9.  och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
      Herren gå med oss.  Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
      vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
      din arvedel.»

 10.  Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund.  Inför hela ditt
      folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
      något land eller bland något folk.  Och hela det folk som du
      tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
      skall göra med dig.
      >5 Mos. 5,2.
 11.  Håll de bud som jag i dag giver dig.  Se, jag skall förjaga för
      dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
      jebuséerna.
 12.  Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
      land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
      eder.
      >2 Mos. 23,32 f. 5 Mos. 7,2 f.
 13.  Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
      stoder och hugga ned deras Aseror.
      >2 Mos. 23,24.
 14.  Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
      Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
      >2 Mos. 20,5. Nah. 1,2.
 15.  Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare.  Ty i
      trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
      gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
      offer;
 16.  du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
      då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
      förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.
      >4 Mos. 25,1 f. Dom. 3,6. 1 Kon. 11,2 f.

 17.  Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.
      >2 Mos. 20,4, 23. 3 Mos. 19,4.

 18.  Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
      äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
      i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.
      >2 Mos. 12,15. 23,15. 5 Mos. 16,1 f.

 19.  Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
      hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
      fäkreaturen som av småboskapen.
      >2 Mos. 13,2, 12 f. 22,29 f. 4 Mos. 18,15 f. Luk. 2,23.
 20.  Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
      får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
      det.  Var förstfödd bland dina söner skall du läsa.  Och ingen
      skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.
      >5 Mos. 16,16. Syr. 35,6.

 21.  Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
      vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
      du hålla vilodag.
      >2 Mos. 23,12. 31,15 35,2. 5 Mos. 5,12 f. Luk. 13,14 f.

 22.  Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
      veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
      ända.
      >2 Mos. 23,16. 5 Mos. 16,10 f.
 23.  Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
      HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
      >2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16.
 24.  Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
      ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
      om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

 25.  Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
      syrat.  Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
      natten till morgonen.
      >2 Mos. 12,10. 23,18.

 26.  Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
      HERRENS, din Guds, hus.

      Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»
      >2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.

 27.  Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
      enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
      med Israel.»
      >2 Mos. 24,4.
 28.  Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
      nätter, utan att äta och utan att dricka.  Och han skrev på
      tavlorna förbundets ord, de tio orden.
      >2 Mos. 24,18. 5 Mos. 4,13. 9,9,18.

 29.  När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
      berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
      att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
      talat med honom.
      >2 Kor. 3,7.
 30.  Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
      strålade, fruktade de för att komma honom nära.
 31.  Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
      hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
 32.  Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
      dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
      berg.
 33.  Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
      täckelse för sitt ansikte.
      >2 Kor. 3.13.
 34.  Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
      med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
      ut.  Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
      barn det som hade blivit honom bjudet.
 35.  Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
      och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
      han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

[http://runeberg.org/bibeln/02_35.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet

                    Sabbatsbudet.  Sammanskott till
               tabernaklet.  Föreståndarna för arbetet.

  1.  Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
      dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
  2.  Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
      helgdag, en HERRENS vilosabbat.  Var och en som på den dagen gör
      något arbete skall dödas.
      >2 Mos. 20,9 f. 23,12. 31,16.
  3.  I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
      bosatta.

  4.  Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad
      HERREN har bjudit och sagt:
  5.  Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en
      som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
      HERREN: guld, silver och koppar,
      >2 Mos. 25,2 f.
  6.  mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
  7.  rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
  8.  olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
      välluktande rökelsen,
  9.  äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
      efoden och för bröstskölden.
 10.  Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
      allt vad HERREN har bjudit:
 11.  tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
      häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,
      >2 Mos. 31,7 f. 39,33 f.
 12.  arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
      hänga framför den,
 13.  bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
 14.  ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
      ljusstaken,
 15.  rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
      välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,
 16.  brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
      och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,
 17.  omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
      för porten till förgården,
 18.  tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,
 19.  äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
      prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
      prästkläder.»

 20.  Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
 21.  Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
      därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
      en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
      till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
 22.  De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
      sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
      halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
      offra åt HERREN någon gåva av guld.
 23.  Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
      rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
      vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
 24.  Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
      koppar bar fram sin gärd åt HERREN.  Och var och en som hade i
      sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
      fram det.
 25.  Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
      purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;
 26.  och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
      lärt konsten spunno gethår.
 27.  Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
      att användas för efoden och för bröstskölden,
 28.  vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
      smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
 29.  Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
      villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
      HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
      frivilliga gåva åt HERREN.
 30.  och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
      nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
      >2 Mos. 31,2 f.
 31.  och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
      förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
 32.  både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
      silver och koppar,
 33.  till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
      korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
 34.  Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
      ock givit förmåga att undervisa andra.
 35.  Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
      slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
      mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
      vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
      konstvävnadsarbeten.

36:1. [1]

[1]  2 Mos 36:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[http://runeberg.org/bibeln/02_36.html]
  1.  Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt
      vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de
      skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola
      utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»

                 Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet

                 Förfärdigandet av tabernaklet, dess
                  täckelse, överdrag, brädställning,
                         förlåt och förhänge.

  2.  Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
      andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
      hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att
      utföra arbetet.
  3.  Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
      burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
      förfärdigande.  Men man fortfor att bära fram till honom
      frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
  4.  Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
      helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
  5.  och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att
      verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
  6.  Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare
      sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
      helgedomen.»  Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
  7.  Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
      arbete som skulle göras, och man hade till och med över.

  8.  Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
      tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
      rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
      >2 Mos. 26,1 f.
  9.  Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
      våderna fingo samma mått.
 10.  Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
      fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
 11.  Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
      ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
      den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
 12.  Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte
      man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
      att öglorna svarade emot varandra.
 13.  Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
      med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
      helt.

 14.  Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
      tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
      >2 Mos. 26,7 f.
 15.  Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
      våderna fingo samma mått.
 16.  Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
 17.  och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
      stycke.  Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
      ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
      i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
 18.  Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
      täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
 19.  Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
      täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
      ovanpå detta.

 20.  Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
      dem upprätt.
      >2 Mos. 26,15 f.
 21.  Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
 22.  På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
      list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
 23.  Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
      söderut.
 24.  Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
      tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
      tappar.
 25.  Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
      tjugu bräder,
 26.  med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
      bräde.
 27.  Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
 28.  Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
 29.  och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
      likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen.  Så
      gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
 30.  Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
      silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
      bräde.
 31.  Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
      voro på tabernaklets ena sida,
 32.  och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
      andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
      tabernaklets baksida, västerut.
 33.  Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
      över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
 34.  Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka
      tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
      tvärstängerna överdrog man med guld.

 35.  Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
      tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
      >2 Mos. 26,31 f.
 36.  Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
      dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
      till dem fyra fotstycken av silver.
 37.  Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
      vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
      garn,
 38.  och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
      och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
      fotstycken gjordes av koppar.

[http://runeberg.org/bibeln/02_37.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet

                Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken
                   och rökelsealtaret förfärdigas.

  1.  Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
      en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
      >2 Mos. 25,10 f.
  2.  Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
      gjorde på den en rand av guld runt omkring.
  3.  Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
      fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
      sidan.
  4.  Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
  5.  Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
      att man kunde bära arken.
  6.  Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
      lång och en och en halv aln bred.
  7.  Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
      dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
  8.  en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan.  I ett
      stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
  9.  Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
      de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
      sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
      keruberna sina ansikten.

 10.  Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
      brett och en och en halv aln högt.
      >2 Mos. 25,23 f.
 11.  Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
      guld därpå runt omkring.
 12.  Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
      runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
 13.  Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
      de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
 14.  Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
      in i dem, så att man kunde bära bordet.
 15.  Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld;
      så kunde man bära bordet.
 16.  Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
      skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
      drickoffer.

 17.  Han gjorde ock ljusstaken av rent guld.  I drivet arbete gjorde
      han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
      kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
      >2 Mos. 25,31 f.
 18.  Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena
      sidan och tre armar från andra sidan.
 19.  På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
      vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
      armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
      bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
      som utgingo från ljusstaken
 20.  Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
      mandelblommor, med sina kulor och blommor.
 21.  En kula sattes under det första armparet som utgick från
      ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
      armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
      en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
      ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
      den.
 22.  Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
      ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
 23.  Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
      brickor till den av rent guld.
 24.  Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.

 25.  Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
      aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess
      horn gjordes i ett stycke därmed.
      >2 Mos. 30,1 f.
 26.  Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
      omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
      omkring.
 27.  Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
      nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
      för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
      kunde bära altaret.
 28.  Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.

 29.  Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena,
      välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.
      >2 Mos. 30,23 f., 34 f.

[http://runeberg.org/bibeln/02_38.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet

                Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och
                  förgårdens tillbehör förfärdigas.
                       Kostnaden för det hela.

  1.  Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
      och fem alnar brett -- en liksidig fyrkant -- och tre alnar
      högt.
      >2 Mos. 27,1 f.
  2.  Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
      ett stycke därmed gjordes hörnen.  Och han överdrog det med
      koppar.
  3.  Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
      skålarna, gafflarna och fyrfaten.  Alla dess tillbehör gjorde han
      av koppar.
  4.  Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
      och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
      till mitten.
  5.  Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
      koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
  6.  Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
      koppar.
  7.  Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
      man kunde bära det med dem.  Ihåligt gjorde han det, av plankor.

  8.  Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
      koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
      vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.
      >2 Mos 30,18 f.

  9.  Han gjorde ock förgården.  För den södra sidan, söderut, gjordes
      omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
      långa;
      >2 Mos. 27,9.
 10.  till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
      av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
 11.  Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
      dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
      koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
 12.  Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
      långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
      fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
 13.  Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
 14.  Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
      stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
      sidan femton alnar långa -- alltså lika på båda sidor om porten
      till förgården -- med tre stolpar på tre fotstycken.
 15.  Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
      garn;
 16.  och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
      hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
      överdrogos med silver;
 17.  alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
 18.  Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
      av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
      alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
      förgårdens omhängen;
 19.  och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
      men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
      med silver, och deras kransar gjordes av silver.
 20.  Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
      gjordes av koppar.

 21.  Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
      vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
      befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
      prästen Arons son;
 22.  och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
      förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
 23.  och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
      stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
      väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.
 24.  Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
      helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
      sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
      efter helgedomssikelns vikt.
 25.  Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
      utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
      siklar, efter helgedomssikelns vikt.
 26.  En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
      på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
      var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
      tre tusen fem hundra femtio personer.
      >2 Mos. 30,13 f. 4 Mos. 1,46.
 27.  Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
      fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
      hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
      fotstycke.
 28.  Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
      att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
      knoppar och göra kransar till dem.
 29.  Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
      sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
 30.  Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
      ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
      tillbehör,
 31.  vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
      till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
      alla förgårdens pluggar, runt omkring.

[http://runeberg.org/bibeln/02_39.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet

               Prästkläderna förfärdigas.  Tabernaklets
                         tillbehör avlämnas.

  1.  Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
      gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
      gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
      HERREN hade bjudit Mose.
      >2 Mos. 28,2 f.

  2.  Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött,
      rosenrött och tvinnat vitt garn.
      >2 Mos. 28,6 f
  3.  Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
      så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
      rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
  4.  Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
      sina båda ändar fästes den ihop.
  5.  Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
      gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
      och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
      allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
  6.  Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
      Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar
      signetringar.
  7.  Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
      skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
      bjudit Mose.

  8.  Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
      efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
      tvinnat vitt garn.
      >2 Mos. 28,15 f.
  9.  Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
      gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
      en väska.
 10.  Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
      karneol, en topas och en smaragd;
 11.  i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
 12.  i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
 13.  i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis.  Med flätverk
      av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
 14.  Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
      var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
      samma sätt som man graverar signetringar.
 15.  Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
      man gör snodder, av rent guld.
 16.  Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld
      och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
 17.  Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
      bröstsköldens hörn.
 18.  Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
      flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
      framsida.
 19.  Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
      bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
      inåt mot efoden.
 20.  Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
      efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
      fästes ihop, ovanför efodens skärp.
 21.  Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
      från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
      efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
      efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

 22.  Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.
      >2 Mos. 28,31 f.
 23.  Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
      pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
      den icke skulle slitas sönder.
 24.  Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
      mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
 25.  Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
      mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
      granatäpplena:
 26.  en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter
      ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
      tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.

 27.  Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
      garn, i vävt arbete,
      >2 Mos. 28,39 f.
 28.  huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
      linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
 29.  äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
      purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
      HERREN hade bjudit Mose.
 30.  Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
      på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt
      HERREN.»
      >2 Mos. 28,36 f.
 31.  Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
      huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
 32.  Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
      fullbordat.  Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
      såsom HERREN hade bjudit Mose.

 33.  Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
      dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
      fotstycken,
      >2 Mos. 31,7 f. 35,11 f.
 34.  överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
      och den förlåt som skulle hänga framför arken,
 35.  vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,
 36.  bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
 37.  den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
      alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
 38.  det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
      rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
 39.  kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
      alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
 40.  omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
      för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
      till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
 41.  äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
      prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
      prästkläder.
 42.  Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
      stycken gjort allt arbete.
 43.  Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
      de hade gjort såsom HERREN hade bjudit.  Och Mose välsignade dem

[http://runeberg.org/bibeln/02_40.html]
                 Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet

                  Tabernaklet sättes upp och helgas.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
      månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
  3.  Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
      framför arken.
      >2 Mos. 26,33 f.
  4.  Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
      skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
      upp lamporna på den.
  5.  Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
      vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för
      ingången till tabernaklet.
      >2 Mos. 30,1 f.
  6.  Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
      uppenbarelsetältets tabernakel.
  7.  Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
      altaret och gjuta vatten däri.
  8.  Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
      upp förhänget för porten till förgården.
  9.  Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
      vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
      bliver heligt.
      >2 Mos. 30,26 f.
 10.  Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
      och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
      >2 Mos. 29,37.
 11.  Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
      det.
 12.  Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
      uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
      >2 Mos. 29,4 f.
 13.  Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom
      och helga honom till att bliva präst åt mig
 14.  Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
 15.  Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
      bliva präster åt mig.  Så skall denna deras smörjelse bliva för
      dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
      släkte.

 16.  Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
      hade bjudit honom.
 17.  Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
      på första dagen i månaden.
 18.  Då satte Mose upp tabernaklet.  Han lade ut dess fotstycken,
      ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
      dess stolpar.
 19.  Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
      täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
 20.  Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
      stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
      >2 Mos. 25,16. Hebr. 9,4.
 21.  Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
      som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
      ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
      >2 Mos. 26,33.
 22.  Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
      norra sida, utanför förlåten,
 23.  och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
      HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
 24.  Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
      bordet, på tabernaklets södra sida,
 25.  och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
      bjudit Mose.
 26.  Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
      framför förlåten,
 27.  och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
      Mose.
 28.  Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
 29.  Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
      uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
      spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 30.  Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
      och göt vatten till tvagning däri.
      >2 Mos. 30,18 f.
 31.  Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
      och fötter med vatten därur;
 32.  så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
      till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 33.  Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
      altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården.  Så
      fullbordade Mose allt arbetet.

 34.  Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
      uppfyllde tabernaklet;
      >4 Mos. 9,15 f. 1 Kon. 8,10 f.
 35.  och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
      molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
      tabernaklet.

 36.  Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
      barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
 37.  Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
      stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
 38.  Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
      natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
      under hela deras vandring.
      >2Mos. 13,21 f. 4 Mos. 14,14. 5 Mos. 1,33. Neh. 9,19.
      >Ps. 78,14. 105,39. 1 Kor. 10,1.

[http://runeberg.org/bibeln/03_01.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 1 Kapitlet

                         Lagen om brännoffer.

  1.  Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
      uppenbarelsetältet och sade:

  2.  Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
      vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
      boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.

  3.  Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
      han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
      till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
      välbehaglig inför HERRENS ansikte.
  4.  Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
      bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
  5.  Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
      söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
      blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
  6.  Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
      dess stycken.
  7.  Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
      ved på elden.
  8.  Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
      istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
  9.  Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten.  Och prästen
      skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

 10.  Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
      sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
      felfritt djur av hankön.
 11.  Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
      HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
      blod på altaret runt omkring.
 12.  Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
      och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
      på altarets eld.
 13.  Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten.  Och prästen
      skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
      brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

 14.  Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
      skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
 15.  Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
      huvudet av det och förbränna det på altaret.  Och dess blod skall
      utkramas på altarets vägg.
 16.  Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
      skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
 17.  Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
      frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
      ovanpå veden som ligger på elden.  Det är ett brännoffer, ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

[http://runeberg.org/bibeln/03_02.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 2 Kapitlet

                         Lagen om spisoffer.

  1.  Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
      offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
      lägga rökelse därpå.
  2.  Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
      prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
      oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
      detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för HERREN.
  3.  Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
      söner.  Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

  4.  Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
      skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
      och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
  5.  Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
      skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
  6.  Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå.  Det är
      ett spisoffer.
  7.  Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
      skall det tillredas av fint mjöl med olja.
  8.  Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
      föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
      han skall hava det fram till altaret.
  9.  Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
      altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för HERREN.
 10.  Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
      söner.  Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

 11.  Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
      syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
      något såsom eldsoffer åt HERREN.
 12.  Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
      altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
 13.  Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
      låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer.  Till alla
      dina offer skall du offra salt.

 14.  Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
      förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
      förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
      av grönskuren säd.
 15.  Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå.  Det är
      ett spisoffer.
 16.  Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
      av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
      därpå: ett eldsoffer åt Herren.

[http://runeberg.org/bibeln/03_03.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 3 Kapitlet

                         Lagen om tackoffer.

  1.  Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
      sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
      HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
      honkön.
  2.  Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
      slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet; och Arons söner,
      prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
  3.  Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
      det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
      inälvorna,
  4.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
  5.  Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
      brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för Herren.

  6.  Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
      småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
      hankön eller av honkön.
  7.  Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
      det inför HERRENS ansikte.
  8.  Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
      slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
      stänka dess blod på altaret runt omkring.
  9.  Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
      offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
      det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
      inälvorna,
 10.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
 11.  Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
      HERREN.
 12.  Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
      denna inför HERRENS ansikte.
 13.  Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
      framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
      blod på altaret runt omkring.
 14.  Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
      omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
 15.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
 16.  Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
      till en välbehaglig lukt.  Allt fettet skall tillhöra HERREN.
 17.  Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
      släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
      I förtära.

[http://runeberg.org/bibeln/03_04.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 4 Kapitlet

                         Lagen om syndoffer.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
      något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
      gör något som är förbjudet, så gäller följande:

  3.  Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
      skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
      offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
  4.  Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
      uppenbarelsetältets ingång.  Och han skall lägga sin hand på
      tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
  5.  Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
      det in i uppenbarelsetältet,
  6.  och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
      sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
  7.  Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
      välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
      uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
      han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
      ingången till uppenbarelsetältet.
  8.  Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom --
      det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
      inälvorna,
  9.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna
      --
 10.  på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
      prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
 11.  Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
      fötter hans inälvor och hans orenlighet,
 12.  korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
      utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
      bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
      skall det brännas upp.

 13.  Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
      att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
      Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
      skuld,
 14.  och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
      församlingen offra en ungtjur till syndoffer.  De skola föra
      honom fram inför uppenbarelsetältet;
 15.  och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
      huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
      inför HERRENS ansikte.
 16.  Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
      uppenbarelsetältet,
 17.  och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
      gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
 18.  Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
      står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
      övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
      brännoffersaltaret, som står vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
 19.  Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
      det på altaret.
 20.  Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
      förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna.  När så
      prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
 21.  Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
      honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren.  Detta är
      syndoffret för församlingen.

 22.  Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
      något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
      han själv märker att han har ådragit sig skuld,
 23.  eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
      såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
 24.  Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
      honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
      ansikte.  Det är ett syndoffer.
 25.  Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
      och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
      skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
 26.  Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
      med tackoffersdjurets fett.  När så prästen bringar försoning
      för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.

 27.  Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
      att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
      förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
 28.  eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
      han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
      felfri get, ett djur av honkön.
 29.  Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
      sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjuren
      slaktas.
 30.  Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
      det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
      skall han gjuta ut vid foten av altaret.
 31.  Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
      tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
      altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN.  När så prästen
      bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.

 32.  Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
      föra fram ett felfritt djur av honkön.
 33.  Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
      sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
      brännoffersdjuren.
 34.  Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
      och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
      blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
 35.  Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
      tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
      altaret, ovanpå Herrens eldsoffer.  När så prästen för honom
      bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
      förlåtet.

[http://runeberg.org/bibeln/03_05.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 5 Kapitlet

                 Fortsättning av lagen om syndoffer.
                         Lagen om skuldoffer.

  1.  Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
      och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
      förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
      missgärning;
  2.  eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent --
      vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
      kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något
      slags orent smådjur -- och han så bliver oren och ådrager sig
      skuld;
  3.  eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
      orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
      oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
  4.  eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
      sina läppar något, vare sig ont eller gott -- det må nu vara vad
      som helst som man kan svärja i obetänksamhet -- och sedan kommer
      till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa
      stycken:
  5.  så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa
      stycken, bekänna det vari han har syndat
  6.  och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
      ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
      syndoffer.  Och prästen skall bringa försoning för honom, till
      rening från hans synd.

  7.  Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
      såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
      turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
      brännoffer.
  8.  Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
      offra den som är avsedd till syndoffer.  Han skall vrida huvudet
      av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
  9.  Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
      men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret.  Det
      är ett syndoffer.
 10.  Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
      föreskrivet sätt.  När så prästen bringar försoning för honom,
      till rening från den synd han har begått, då bliver honom
      förlåtet.

 11.  Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
      duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
      en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
      han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
      syndoffer.
 12.  Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
      en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
      förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer.  Det är ett
      syndoffer.
 13.  När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
      begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet.  Och
      det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.

 14.  Och HERREN talade till Mose och sade:

 15.  Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
      försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
      Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
      skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
      bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
      helgedomssikelns vikt.
 16.  Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
      det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
      detta skall han giva åt prästen.  När så prästen bringar
      försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
      förlåtet.
 17.  Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
      mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
      ådrager sig skuld och bär på missgärning,
 18.  så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
      småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer.  När
      så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
      begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
      förlåtet.
 19.  Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
      HERREN.

6:1.  [1]
6:2.  [1]
6:3.  [1]
6:4.  [1]
6:5.  [1]
6:6.  [1]
6:7.  [1]

[1]  3 Mos 6:1--7 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[http://runeberg.org/bibeln/03_06.html]
  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
      han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
      honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
      med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin
      nästa något;
  3.  eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar
      därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
      människa kan försynda sig:
  4.  så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
      återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
      sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
      borttappade som han har hittat,
  5.  eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
      ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
      värdet därtill.  Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär
      fram sitt skuldoffer.
  6.  Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
      vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
      såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
  7.  När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
      ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
      har dragit skuld över honom.

                Tredje Mosebok (Leviticus), 6 Kapitlet

                 Tillägg till lagarna om brännoffer,
                       spisoffer och syndoffer.
                           Invigningsoffret.

  8.  Och Herren talade till Mose och sade:

  9.  Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
      Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
      morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
 10.  Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
      benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
      skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
      på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
 11.  Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
      kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
 12.  Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
      slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå.  Och han
      skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
      tackoffret därpå.
 13.  Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
      slockna.

 14.  Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
      det inför HERRENS ansikte, till altaret.
 15.  Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
      mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
      rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
      altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
      lukt för HERREN.
 16.  Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta.  Osyrat
      skall det ätas på en helig plats; i förgården till
      uppenbarelsetältet skola de äta det.
 17.  Det skall icke bakas med surdeg.  Detta är deras del, det som jag
      har givit dem av mina eldsoffer.  Det är högheligt likasom
      syndoffret och skuldoffret.
 18.  Allt mankön bland Arons barn må äta det.  Det skall vara deras
      evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
      släkte.  Var och en som kommer därvid bliver helig.

 19.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 20.  Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
      på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
      fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
      hälften om aftonen.
 21.  På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
      hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
      offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
      HERREN.
 22.  Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
      skall göra så.  Detta skall vara en evärdlig stadga.  Såsom ett
      heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
 23.  En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
      ätas.

 24.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 25.  Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
      syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
      ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte.  Det är
      högheligt.
 26.  Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
      skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
 27.  Var och en som kommer vid köttet bliver helig.  Och om något av
      blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
      bestänkta stället på en helig plats.
 28.  Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
      kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
      sköljas med vatten.
 29.  Allt mankön bland prästerna må äta det.  Det är högheligt.
 30.  Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
      uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
      ätas; det skall brännas upp i eld.

[http://runeberg.org/bibeln/03_07.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 7 Kapitlet

                Tillägg till lagarna om skuldoffer och
                  tackoffer.  Prästens ämbetslott av
                               offren.

  1.  Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
  2.  På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
      slakta skuldoffersdjuret.  Och man skall stänka dess blod på
      altaret runt omkring.
  3.  Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
      omsluter inälvorna,
  4.  och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
      så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
  5.  Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
      HERREN.  Det är ett skuldoffer.
  6.  Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
      det ätas; det är högheligt.
  7.  Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
      samma lag skall gälla för dem båda.  Den präst som bringar
      försoning därmed, honom skall det tillhöra.
  8.  Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
      det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
  9.  Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
      panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
      fram det.
 10.  Men ett spisoffer som är begjutet med olja, eller som frambäres
      torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
      likaväl som den andre.

 11.  Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
      HERREN:
 12.  Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,
      förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
      osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda
      med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
      med olja.
 13.  Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
      förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
      såsom lov offer.
 14.  Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
      en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
      altaret, honom skall den tillhöra.
 15.  Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
      bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
      intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
 16.  Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
      löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
      likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
      blivit över därav ätas den följande dagen.
 17.  Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
      dagen brännas upp i eld.
 18.  Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
      offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
      då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
      vederstygglighet.  Den som äter därav kommer att bära på
      missgärning.
 19.  Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
      det skall brännas upp i eld.  För övrigt må köttet ätas av var
      och en som är ren.
 20.  Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
      vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
 21.  Och om någon har kommit vid något orent -- vare sig en människas
      orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
      vara må -- och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
      skall han utrotas ur sin släkt.

 22.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 23.  Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
      eller getter skolen I äta.
 24.  Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
      till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
 25.  Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
      eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
      utrotas ur sin släkt.
 26.  Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
      boskap, var I än ären bosatta.
 27.  Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
      släkt.

 28.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 29.  Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
      åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bära fram åt HERREN
      den vederbörliga offergåvan.
 30.  Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
      jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
      ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 31.  Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
      tillhöra Aron och hans söner.
 32.  Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
      gärd av edra tackoffer.
 33.  Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
      han skall hava det högra lårstycket till sin del.
 34.  Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
      offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
      till en evärdlig rätt av Israels barn.

 35.  Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
      den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
      HERRENS präster
 36.  vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
      dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
      släkte efter släkte.

 37.  Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
      skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
 38.  vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
      Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
      öken.

[http://runeberg.org/bibeln/03_08.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 8 Kapitlet

                         Prästens invigning.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
      smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
      korgen med de osyrade bröden.
  3.  Församla sedan hela menigheten vid ingången till
      uppenbarelsetältet.»
  4.  Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
      församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
  5.  Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
      mig att göra.»
  6.  Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
      vatten.
  7.  Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
      bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
      omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
      alltsammans på honom.
  8.  Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
      i skölden.
  9.  Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
      huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
      såsom HERREN hade bjudit Mose.
 10.  Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad
      däri var och helgade allt;
 11.  och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
      och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
      för att helga dem.
 12.  Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
      att helga honom.
 13.  Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem
      och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
      HERREN hade bjudit Mose.

 14.  Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
      lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
 15.  Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
      finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
      övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
      och bragte försoning för det.
 16.  Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
      leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
      förbrände det på altaret.
 17.  Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
      brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
      Mose.

 18.  Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
      lade sina händer på vädurens huvud.
 19.  Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
      omkring;
 20.  men själva väduren delade han i dess stycken.  Och Mose förbrände
      huvudet och styckena och istret;
 21.  inälvorna och fötterna tvådde han i vatten.  Sedan förbrände Mose
      hela väduren på altaret.  Det var ett brännoffer till en
      välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
      hade bjudit Mose.

 22.  Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
      och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
 23.  Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
      högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
      högra fot.
 24.  Därefter förde han fram Arons söner.  Och Mose beströk med blodet
      deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
      på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
      altaret runt omkring.
 25.  Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
      inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
      dem, därtill det högra lårstycket.
 26.  Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
      ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
      tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
      lårstycket.
 27.  Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
      viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 28.  Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
      ovanpå brännoffret.  Det var ett handfyllningsoffer till en
      välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
 29.  Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
      HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
      till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.

 30.  Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
      stänkte på Aron -- på hans kläder -- och likaledes på hans söner
      och hans söners kläder; han helgade så Aron -- hans kläder --
      och likaledes hans söner och hans söners kläder.
 31.  Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid
      ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
      som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
      Aron och hans söner skola äta det.
 32.  Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
      bränna upp i eld.
 33.  Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
      uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
      äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
 34.  Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
      skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
      eder.
 35.  Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
      dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
      eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»

 36.  Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
      Mose.

[http://runeberg.org/bibeln/03_09.html]
                Tredje Mosebok (Leviticus), 9 Kapitlet

                         Arons första offer.

  1.  Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
      och de äldste i Israel.
  2.  Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
      en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
      HERRENS ansikte.
  3.  Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
      och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
      brännoffer,
  4.  så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
      HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
      dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
  5.  Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
      det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
      fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
  6.  Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
      skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»

  7.  Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
      syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
      själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
      för dem, såsom HERREN har bjudit.»
  8.  Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
      syndofferskalv.
  9.  Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade
      sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
      blodet göt han ut vid foten av altaret.
 10.  Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
      på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 11.  Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
 12.  Sedan slaktade han brännoffersdjuret.  Och Arons söner räckte
      honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
 13.  Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
      och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
 14.  Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
      brännoffret, på altaret.

 15.  Därefter förde han fram folkets offer.  Han tog folkets
      syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
      syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
 16.  Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
      föreskrivet sätt.
 17.  Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
      förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
 18.  Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
      tackoffer.  Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
      det på altaret runt omkring.
 19.  Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
      omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
 20.  dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
      fettstyckena på altaret.
 21.  Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
      viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.

 22.  Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
      det.  Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
      brännoffret och tackoffret.
 23.  Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
      åter ut och välsignade folket.  Då visade sig HERRENS härlighet
      för allt folket.
 24.  Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
      fettstyckena på altaret.  Och allt folket såg detta; då jublade
      de och föllo ned på sina ansikten.

[http://runeberg.org/bibeln/03_10.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 10 Kapitlet

               Arons söners synd och straff.  Förbud för
                 prästerna att under sin tjänstgöring
               dricka vin.  Prästernas andel av offren.

  1.  Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
      eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
      ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
      befallning om.
  2.  Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
      döda ned inför HERRENS ansikte.
  3.  Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och
      sagt:
        På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
        och inför allt folket bevisa mig härlig.»
      Och Aron teg stilla.
  4.  Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
      Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
      fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
  5.  Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
      utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
  6.  Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
      »I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
      edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
      hela menigheten.  Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
      över denna brand som HERREN har upptänt.
  7.  Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
      det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.»
      Och de gjorde såsom Mose hade sagt.

  8.  Och HERREN talade till Aron och sade:
  9.  »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
      drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
      icke mån dö.  Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
      släkte till släkte.
 10.  I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
      rent;
 11.  och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
      kungjort för dem genom Mose.»

 12.  Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
      kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
      HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
      det är högheligt.
 13.  I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
      söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
 14.  Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och
      av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
      äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
      barns tackoffer.
 15.  Jämte eldsoffren -- fettstyckena -- skola offergärdslåret och
      viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
      inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
      tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»

 16.  Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
      uppbränd.  Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
      kvarlevande söner, och sade:
 17.  »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen?  Det
      är ju högheligt.  Och han har givit eder det, för att I skolen
      borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
      inför HERRENS ansikte.
 18.  Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
      därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
      jag hade bjudit.»
 19.  Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
      syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
      vederfarits vad du vet.  Om jag nu i dag åte syndofferskött,
      skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
 20.  När Mose hörde detta, var han till freds.

[http://runeberg.org/bibeln/03_11.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 11 Kapitlet

                         Rena och orena djur.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
  2.  Talen till Israels barn och sägen:

      Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på
      jorden:
  3.  alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och
      som idissla, dem fån I äta.
  4.  Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
      som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke
      klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han
      idisslar väl
  5.  men har icke klövar, han skall gälla for eder såsom oren; haren,
      ty han idisslar väl,
  6.  men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren;
      svinet,
  7.  ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar
      icke, det skall gälla för eder såsom orent.
  8.  Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
      vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.

  9.  Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
      i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
      fjäll, det fån I äta.
 10.  Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
      bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
      varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
 11.  Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
      icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
      styggelse.
 12.  Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
      styggelse för eder.

 13.  Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
      skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
      havsörnen,
 14.  gladan, falken med dess arter,
 15.  alla slags korpar efter deras arter,
 16.  strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
 17.  ugglan, dykfågeln, uven,
 18.  tinsemetfågeln, pelikanen,
 19.  asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
      flädermusen.

 20.  Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
      styggelse för eder.
 21.  Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
      äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
      jorden.
 22.  Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
      med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
 23.  Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
      en styggelse för eder.

 24.  Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
      kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
 25.  och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
      två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
 26.  alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
      icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena.  Var och en
      som kommer vid dem bliver oren.
 27.  Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
      eder såsom orena.  Var och en som kommer vid deras döda kroppar
      skall vara oren ända till aftonen.
 28.  Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
      sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
      eder såsom orena.

 29.  Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
      för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
 30.  anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
 31.  Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
      smådjur.  Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
      skall vara oren ända till aftonen.
 32.  Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
      bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
      kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
      sak det vara må, som användes till något behov.  Man skall lägga
      det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
      bliver det rent.
 33.  Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
      som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
 34.  Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
      bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
      man dricker, det bliver orent därav.
 35.  Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent.  Är det
      en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
      oren.  Och den skall gälla för eder såsom oren.
 36.  Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
      skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
      kroppen, bliver han oren.
 37.  Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
      något man sår, då förbliver detta rent.
 38.  Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
      sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.

 39.  Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
      som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
 40.  Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
      kläder och vara oren ända till aftonen.  Och den som har burit
      bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
      oren ända till aftonen.

 41.  Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
      de skola icke ätas.
 42.  Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
      eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
      jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
 43.  Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
      djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
      bliven orenade genom dem.
 44.  Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
      vara heliga, ty jag är helig.  Och I skolen icke ådraga eder
      orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
 45.  Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
      att jag skall vara eder Gud.  Så skolen I nu vara heliga, ty jag
      är helig.

 46.  Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
      slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
      smådjur på jorden,
 47.  för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
      djur som få ätas och de djur som icke få ätas.

[http://runeberg.org/bibeln/03_12.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 12 Kapitlet

                       Barnaföderskors rening.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
      är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
      dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
      oren.
  3.  Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
  4.  Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
      reningsflöde.  Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
      heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
      ute.
  5.  Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
      oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
      sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
      reningsflöde.
  6.  Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
      efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
      brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsom
      syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
  7.  Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
      försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
      blodflöde.  Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
      ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
  8.  Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
      turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
      syndoffer.  Och prästen skall bringa försoning för henne, så
      bliver hon ren.

[http://runeberg.org/bibeln/03_13.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 13 Kapitlet

                  Spetälska på människor och kläder.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

  2.  När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
      eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
      hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
      en av hans söner, prästerna.
  3.  Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
      hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
      att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
      på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
      har besett honom skall han förklara honom oren.
  4.  Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
      icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
      har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
      dagar.
  5.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
      det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
      har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
      hålla honom innestängd i sju dagar.
  6.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
      gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
      onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
      honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
      tvått sina kläder, är han ren.
  7.  Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
      sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
      gången låter bese sig av prästen
  8.  och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
      utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
      då är det spetälska.

  9.  När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
      prästen.
 10.  Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
      huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
      bildar sig i upphöjningen,
 11.  så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
      förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
      är oren.
 12.  Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
      hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
      betäckt av spetälska
 13.  och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
      betäcker hela hans kropp, så skall han förklara den angripne
      ren.  Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
 14.  Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
 15.  När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
      svallköttet är orent, det är spetälska.
 16.  Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
      skall han komma till prästen.
 17.  Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
      stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
      ren, han är då ren.

 18.  När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
      läkt,
 19.  men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
      eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
      prästen.
 20.  Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
      lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
      skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
      spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
 21.  Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
      saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
      och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
      sju dagar.
 22.  Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
      honom oren, ty då är han angripen.
 23.  Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
      utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
      skall förklara honom ren.

 24.  Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
      ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
      fläck
 25.  och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
      har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
      så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
      brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
      han angripen av spetälska.
 26.  Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
      saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
      den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
      honom innestängd i sju dagar.
 27.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
      det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
      honom oren ty då är han angripen av spetälska.
 28.  Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
      utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
      upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
      ren, ty det är ett märke efter brännsåret.

 29.  När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
      hakan bliver angripet
 30.  och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
      visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
      finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
      är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
 31.  Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
      finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
      huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
      av skorven angripne innestängd i sju dagar.
 32.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
      stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
      icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
      djupare än den övriga huden,
 33.  så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
      stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
      innestängd i sju dagar.
 34.  Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
      finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
      icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
      förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
      ren.
 35.  Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
      förklarad ren,
 36.  och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
      sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
      något gulaktigt hår, ty han är oren.
 37.  Men om skorven visar sig oförändrad, och svart hår har vuxit upp
      på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
      skall förklara honom ren.

 38.  När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
      fläckar,
 39.  och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
      hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
      har kommit fram på huden; han är ren.

 40.  När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
      bakskallighet; han är ren.
 41.  Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
      så är det vanlig framskallighet; han är ren.
 42.  Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
      rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
      det skalliga stället baktill eller framtill.
 43.  Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
      fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
      rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
      kroppens hud,
 44.  så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
      honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.

 45.  Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
      kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
      och han skall ropa: »Oren!  Oren!»
 46.  Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
      är han.  Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
      bostad.

 47.  När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
      är av ylle eller av linne,
 48.  eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
      linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
      vara må, som är förfärdigat av skinn,
 49.  och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
      på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
      tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
      angripet av spetälska och skall visas för prästen.
 50.  Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
      den angripna saken inlåst i sju dagar.
 51.  Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
      finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
      vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
      må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
      elakartad spetälska; sådant är orent.
 52.  Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
      virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
      skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
      elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
 53.  Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
      har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
      tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
 54.  så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
      angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
      inlåst i sju dagar.
 55.  Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
      stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
      utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
      har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
      frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
 56.  Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
      det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
      från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
      tyget.
 57.  Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
      det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
      må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
      angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
 58.  Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
      eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
      det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
      det rent.

 59.  Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
      det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
      virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må -- den lag
      efter vilken det skall förklaras rent eller orent.

[http://runeberg.org/bibeln/03_14.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 14 Kapitlet

               Den spetälskes rening.  Spetälska på hus.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
      spetälska skall renas:

      Han skall föras till prästen;
  3.  och prästen skall gå ut utanför lägret.  Om då prästen, när han
      beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
      varav han var angripen,
  4.  så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
      renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
      och isop.
  5.  Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
      lerkärl med friskt vatten i.
  6.  Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
      rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
      levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
      blivit slaktad över det friska vattnet.
  7.  Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
      spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
      den levande fågeln fri ute på marken.
  8.  Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
      sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
      gå in i lägret.  Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
      dagar.
  9.  Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
      huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
      raka av.  Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
      vatten, så bliver han ren.
 10.  Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
      och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre
      tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och
      därtill en log olja.
 11.  Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
      renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
      ingången till uppenbarelsetältet.
 12.  Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
      skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
      ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
 13.  Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar synd-
      och brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
      prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
 14.  Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
      skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
      så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
 15.  Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
      vänstra hand,
 16.  och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
      i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
      gånger inför HERRENS ansikte.
 17.  Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
      bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
      på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
      skuldoffersblodet.
 18.  Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
      gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
      försoning för honom inför HERRENS ansikte.
 19.  Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
      den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
      sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
 20.  Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
      spisoffret.  När så prästen bringar försoning för honom, då bliver
      han ren.

 21.  Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
      han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
      att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
      fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
      olja,
 22.  så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
      anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
      brännoffer.
 23.  Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
      prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
      HERRENS ansikte.
 24.  Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
      olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
      HERRENS ansikte.
 25.  Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
      av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
      skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
      hans högra fot.
 26.  Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
 27.  och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
      som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
 28.  Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
      högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
      högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
      skuldoffersblodet.
 29.  Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
      dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
      inför HERRENS ansikte.
 30.  Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
      unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
 31.  efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
      syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
      spisoffret.  Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
      ansikte för den som skall renas.

 32.  Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
      icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.

 33.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

 34.  När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
      besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
      besittning bliva angripet av spetälska,
 35.  så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
      »Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska.»
 36.  Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
      bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
      är i huset skall bliva orent.  Och därefter skall prästen gå in
      för att bese huset.
 37.  Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
      angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
      rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
      väggen,
 38.  så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
      stänga huset för sju dagar.
 39.  Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
      det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
 40.  så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
      angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
 41.  Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
      avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
 42.  Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
      ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
 43.  Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
      brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
      det har blivit rappat,
 44.  så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
      fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
      spetälska på huset, det är orent.
 45.  Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
      allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
      till någon oren plats.
 46.  Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
      stängt, så skall han vara oren ända till aftonen.
 47.  Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
      om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder.
 48.  Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
      fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
      rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
      hävt.

 49.  Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
      rosenrött garn och isop.
 50.  Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
      vatten i.
 51.  Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
      och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
      fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
      gånger.
 52.  Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
      och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
      garnet.
 53.  Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
      utanför staden.  När han så bringar försoning för huset, då
      bliver det rent.

 54.  Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och
      spetälskeskorv,
 55.  om spetälska på kläder och på hus,
 56.  om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar,
 57.  till undervisning om när något är orent eller rent.  Detta är
      lagen om spetälska.

[http://runeberg.org/bibeln/03_15.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 15 Kapitlet

                  Oren flytning hos man och kvinna.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2.  Talen till Israels barn och sägen till dem:

  3.  Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
      oren.  Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
      följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
      tillsluter sig för flytningen, så är han oren.
  4.  Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
      sitter bliver orent.
  5.  Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
      kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
  6.  Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
      två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
  7.  Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
      och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
  8.  Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
      sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
  9.  Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
      bliver orent.
 10.  Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
      legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
      bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
      vatten och vara oren ända till aftonen.
 11.  Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
      sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
      vatten och vara oren ända till aftonen.
 12.  Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
      är det ett träkärl, skall det sköljas med vatten.

 13.  När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
      han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
      sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
      vatten, så bliver han ren.
 14.  Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
      två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
      uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen.
 15.  Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
      andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
      honom inför HERRENS ansikte, till rening från hans flytning.

 16.  Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
      sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen.
 17.  Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
      sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
      ända till aftonen.
 18.  Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
      skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
      till aftonen.

 19.  Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
      hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
      kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen.
 20.  Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
      och allt varpå hon sitter bliver orent.
 21.  Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
      sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
 22.  Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
      två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
      aftonen.
 23.  Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
      och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
      till aftonen.
 24.  Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
      kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
      han ligger bliver orent.

 25.  Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
      är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
      sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
      varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
      oren.
 26.  Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
      gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
      månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
      under hennes månadsrening.
 27.  Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
      skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
      till aftonen.

 28.  Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
      och sedan vara ren.
 29.  Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
      två unga duvor och bära dem till prästen, till
      uppenbarelsetältets ingång.
 30.  Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
      till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
      inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde.
 31.  Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
      må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
      ibland dem.

 32.  Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
      sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren,
 33.  och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
      någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
      som ligger hos en oren kvinna.

[http://runeberg.org/bibeln/03_16.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 16 Kapitlet

                      Den stora försoningsdagen.

  1.  Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
      båda som träffats av döden, när de trädde fram inför HERRENS
      ansikte.
  2.  Och HERREN sade till Mose:

      Säg till din broder Aron att han icke på vilken tid som helst
      får gå in i helgedomen innanför förlåten, framför nådastolen som
      är ovanpå arken, på det att han icke må dö; ty i molnskyn vill
      jag uppenbara mig över nådastolen[1].
  3.  Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
      taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer;
  4.  han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
      benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
      med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
      huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
      dem, skall han bada sin kropp i vatten.
  5.  Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
      syndoffer och en vädur till brännoffer.
  6.  Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
      försoning för sig och sitt hus.
  7.  Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
      HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
  8.  Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
      och en lott för Asasel[2].
  9.  Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
      och offra till syndoffer.
 10.  Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
      levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
      honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.

 11.  Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
      försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
      syndofferstjur.
 12.  Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
      står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
      välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
      förlåten.
 13.  Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
      att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå
      vittnesbördet[3], på det att han icke må dö.
 14.  Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
      framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
      blodet sju gånger med sitt finger.
 15.  Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
      blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
      han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
      nådastolen och framför nådastolen.
 16.  Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
      Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
      syndat.  Och på samma sätt skall han göra ned
      uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
      orenheter.
 17.  Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
      på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
      dess han har gått ut.  Så skall han bringa försoning för sig och
      sitt hus och för Israels hela församling.
 18.  Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
      ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
      blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
      omkring,
 19.  och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
      och rena och helga det från Israels barns orenheter.
 20.  När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
      uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
      bocken.
 21.  Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
      huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
      och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
      skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
      redo därtill släppa honom ut i öknen.
 22.  Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
      vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.

 23.  Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
      linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
      helgedomen; och han skall lämna dem där.
 24.  Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
      ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
      sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
      för sig och för folket.
 25.  Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
 26.  Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
      och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
 27.  Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
      inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
      utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
      och kött och orenlighet.
 28.  Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
      kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.

 29.  Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
      månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
      göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
      ibland eder.
 30.  Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
      eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
      ansikte.
 31.  En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
      eder.  Detta skall vara en evärdlig stadga.
 32.  Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
      till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
      försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
      kläderna,
 33.  och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
      försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
      bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.

 34.  Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning
      skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras
      synder, en gång om året.

      Och han gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.

[1]  Se Nådastolen i Ordförkl.
[2]  Se Asasel i Ordförkl.
[3]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/03_17.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 17 Kapitlet

                  Bestämmelser om slakt.  Förbud att
                förtära blod, så ock kött av självdöda
                          eller rivna djur.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
      dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:

  3.  Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
      ett fäkreatur eller ett lamm eller en get,
  4.  utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
      att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
      tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
      blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
      utrotas ur sitt folk.
  5.  Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
      slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
      ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
      HERREN.
  6.  Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
      till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
      välbehaglig lukt för HERREN.
  7.  Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
      de i trolös avfällighet löpa efter.  Detta skall vara en evärdlig
      stadga för dem från släkte till släkte.

  8.  Och du skall säga till dem:

      Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
      dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
  9.  och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
      offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt.

 10.  Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
      dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
      honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.
 11.  Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
      altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
      det som bringar försoning, genom själen som är däri.
 12.  Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall förtära
      blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
      förtära blod.

 13.  Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
      ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
      sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
      övertäcka det med jord.
 14.  Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
      innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
      icke förtära något kötts blod.  Ty blodet är allt kötts själ; var
      och en som förtär det skall utrotas.
 15.  Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
      evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
      bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
      ren.
 16.  Men om han icke tvår sina kläder och icke badar sin kropp kommer
      han att bära på missgärning.

[http://runeberg.org/bibeln/03_18.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 18 Kapitlet

               Förbjudna leder.  Onaturlig beblandelse.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Jag är HERREN, eder Gud.
  3.  I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
      bott.  Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kanaans land, dit
      jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.
  4.  Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
      och skolen vandra efter dem.  Jag är HERREN, eder Gud.
  5.  Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
      gör efter dem skall leva genom dem.  Jag är HERREN.

  6.  Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nära
      blodsförvant och blotta hennes blygd.  Jag är HERREN.
  7.  Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
      moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
      blygd.
  8.  Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
      faders hustru, ty det är din faders blygd.
  9.  Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
      dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
      född ute.
 10.  Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
      blygd, ty det är din egen blygd.
 11.  Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
      av din faders släkt, hon är din syster.
 12.  Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
      nära blodsförvant.
 13.  Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
      moders nära blodsförvant.
 14.  Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
      skall du icke komma; hon är din faders syster.
 15.  Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
      hustru, hennes blygd skall du icke blotta.
 16.  Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
      broders blygd.
 17.  Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
      dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
      eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
      blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.
 18.  Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
      syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
      blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
      lever.

 19.  Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
      hon är oren under sin månadsrening.
 20.  Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
      genom henne bliver oren.
 21.  Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
      Molok; du skall icke ohelga din Guds namn.  Jag är HERREN.
 22.  Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
      det är en styggelse.
 23.  Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
      bliver oren.  Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
      djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
      vederstygglighet.

 24.  I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
      sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.
 25.  Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
      dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.
 26.  Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
      han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
      någon av alla dessa styggelser.
 27.  Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
      där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.
 28.  Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
      så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
      eder.
 29.  Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
      utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.
 30.  Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke
      gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
      före eder, och så orenen eder genom dem.  Jag är HERREN, eder
      Gud.

[http://runeberg.org/bibeln/03_19.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 19 Kapitlet

                           Helighetsregler.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:

      I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
  3.  Var och en av eder frukte sin moder och sin fader.  Mina sabbater
      skolen I hålla.  Jag är HERREN, eder Gud.
  4.  I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
      gudar.  Jag är HERREN, eder Gud.

  5.  När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
      sådant sätt att I bliven välbehagliga.
  6.  Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
      dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
      upp i eld.
  7.  Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
      bliver då icke välbehagligt.
  8.  Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
      ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
      sin släkt.

  9.  När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
      intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
      någon axplockning efter din skörd.
 10.  Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
      avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
      skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen.  Jag är
      HERREN, eder Gud.

 11.  I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
      varandra.
 12.  I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
      Guds namn.  Jag är HERREN.
 13.  Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
      något ifrån honom med våld.  Du skall icke förhålla dagakarlen
      hans lön över natten till morgonen.
 14.  Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
      skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
      din Gud.  Jag är HERREN.

 15.  I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
      till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
      du skall döma din nästa rätt.
 16.  Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
      stå efter din nästas blod.  Jag är HERREN.
 17.  Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
      du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
      att bära på synd.
 18.  Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
      utan du skall älska din nästa såsom dig själv.  Jag är HERREN.

 19.  Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur
      av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså
      med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke
      komma på dig.

 20.  Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
      och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
      blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
      dödas, eftersom hon icke var fri.
 21.  Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
      uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur.
 22.  När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
      honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
      bliver den synd han har begått honom förlåten.

 23.  När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
      ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud.  I tre
      år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem;
 24.  men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
      HERRENS lov,
 25.  och först under det femte skolen I äta deras frukt.  Så skolen I
      göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
      eder.  Jag är HERREN, eder Gud.

 26.  I skolen icke äta något med blod i.  I skolen icke befatta eder
      med spådom eller teckentyderi.
 27.  I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
      skall du avstympa kanten av ditt skägg.
 28.  I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
      heller bränna in skrifttecken på eder.  Jag är HERREN.
 29.  Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
      sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
      bliva uppfyllt av skändlighet.
 30.  Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
      fruktan.  Jag är HERREN.
 31.  I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
      eller spåmän.  Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
      dem.  Jag är HERREN, eder Gud.

 32.  För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
      ära; du skall frukta din Gud.  Jag är HERREN.

 33.  När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
      förtrycka honom.
 34.  Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
      eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
      varit främlingar i Egyptens land.  Jag är HERREN, eder Gud.
 35.  I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
      eller mål.
 36.  Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
      I hava.  Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
      Egyptens land.
 37.  Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
      göra efter dem.  Jag är HERREN.

[http://runeberg.org/bibeln/03_20.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 20 Kapitlet

                         Straffbestämmelser.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Du skall ock säga till Israels barn:

      Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
      giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
      med döden; folket i landet skall stena honom.
  3.  Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
      ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
      Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
      namn.
  4.  Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
      giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
      honom,
  5.  då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
      hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
      trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
      folk.
  6.  Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
      eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
      skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
      folk.

  7.  Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
      HERREN, eder Gud.
  8.  Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem.  Jag är
      HERREN, som helgar eder.

  9.  Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
      skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
      han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom.

 10.  Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
      begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
      straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
      äktenskapsbrottet.
 11.  Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
      blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
      blodskuld låder vid dem.
 12.  Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
      med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
      vid dem.
 13.  Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
      kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
      döden, blodskuld låder vid dem.
 14.  Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
      så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
      dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder.
 15.  Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
      med döden, och djuret skolen I dräpa.
 16.  Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
      så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
      döden, blodskuld låder vid dem.
 17.  Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
      sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
      så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
      folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
      missgärning.
 18.  Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
      blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
      hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
      folk.
 19.  Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
      blygd.  Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
      komma att bära på missgärning.
 20.  Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
      farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
      dö.
 21.  Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
      han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.

 22.  Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
      stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
      det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där.
 23.  Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
      fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
      sådant, har jag blivit led vid dem.
 24.  Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
      ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
      av mjölk och honung.  Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
      eder från andra folk.

 25.  Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
      mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
      till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
      de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
      skolen hålla dem för orena.
 26.  I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
      avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till.

 27.  När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse
      eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena
      honom, blodskuld låder vid honom.

[http://runeberg.org/bibeln/03_21.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 21 Kapitlet

                    Helighetsregler för prästerna.

  1.  Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
      till dem så:

      En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
      fränder,
  2.  utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin fader,
      sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;
  3.  så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
      närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
      ådraga sig orenhet genom henne.
  4.  Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
      sig orenhet och göra sig ohelig.
  5.  Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
      avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
      kropp.
  6.  De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
      namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
      skola de heliga.
  7.  Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
      kvinna, ej heller skall någon taga till hustru en kvinna som har
      blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.
  8.  Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
      han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
      helig.
  9.  Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
      hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.

 10.  Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
      smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
      handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
      hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;
 11.  och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
      fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.
 12.  Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
      ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
      har blivit invigd, är på honom.  Jag är HERREN.
 13.  Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
 14.  En änka eller en förskjuten hustru eller en vanärad kvinna, en
      sköka -- en sådan får han icke taga, utan en jungfru bland sina
      fränder skall han taga till hustru,
 15.  för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
      jag är HERREN, som helgar honom.

 16.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 17.  Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
      skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
      Guds spis.
 18.  Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
      eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
      någon lem för stor,
 19.  ingen som har brutit arm eller ben,
 20.  ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
      ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
      snöpt.
 21.  Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
      fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
      skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.
 22.  Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
      är heligt,
 23.  men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
      förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
      han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
      helgar dem.

 24.  Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
      barn.

[http://runeberg.org/bibeln/03_22.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 22 Kapitlet

                  Ytterligare regler för prästerna.
                     Föreskrifter om djuroffren.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:

  2.  Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
      ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
      att de icke må ohelga mitt heliga namn.  Jag är HERREN.
  3.  Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
      medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
      Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
      åsyn Jag är HERREN.
  4.  Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
      skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
      ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
      genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;
  5.  ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
      man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
      oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.
  6.  Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
      aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
      badat sin kropp i vatten.
  7.  Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
      de heliga gåvorna, ty det är hans spis.
  8.  Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
      han därigenom bliver oren.  Jag är HERREN.
  9.  De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
      icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
      av döden därför att de ohelga det.  Jag är HERREN, som helgar
      dem.

 10.  Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
      eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.
 11.  Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
      äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
      av hans spis.
 12.  När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
      hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.
 13.  Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
      och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
      faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
      faders spis; men ingen främmande får äta därav.
 14.  Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
      femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.
 15.  Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
      barn göra såsom gärd åt HERREN,
 16.  och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
      av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.

 17.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 18.  Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
      dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
      offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
      frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
      så skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;
 19.  offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
      fåren eller av getterna;
 20.  I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
      ett sådant bliven I icke välbehagliga.
 21.  Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
      eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
      löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
      felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
      därpå.
 22.  Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
      det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
      åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
      HERREN.
 23.  Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
      för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
      offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.
 24.  Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
      genom klämning eller krossning eller avslitning eller
      utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.
 25.  Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
      sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
      lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.

 26.  Och HERREN talade till Mose och sade:

 27.  När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
      djuret dia sin moder i sju dagar.  Men allt ifrån den åttonde
      dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.
 28.  I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
      av småboskapen, på samma dag som dess avföda.

 29.  När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
      sådant sätt att I bliven välbehagliga.
 30.  Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna något därav kvar
      till följande morgon.  Jag är HERREN.

 31.  I skolen hålla mina bud och göra efter dem.  Jag är HERREN.

 32.  I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
      bland Israels barn.  Jag är HERREN, som helgar eder,
 33.  han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
      vara eder Gud.  Jag är HERREN.

[http://runeberg.org/bibeln/03_23.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 23 Kapitlet

                       Stadgar för högtiderna.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
      sammankomster; mina högtider äro dessa:
  3.  Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
      en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra.  Det
      är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.

  4.  Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
      utlysa på bestämda tider:
  5.  I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
      är HERRENS påsk.
  6.  Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
      högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.
  7.  På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
  8.  Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar.  På den
      sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.

  9.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 10.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I
      inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som
      är förstlingen av eder skörd.
 11.  Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
      mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
      den.
 12.  Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
      felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,
 13.  och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
      begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
      lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.
 14.  Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
      grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
      förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud.  Detta skall
      vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
      än ären bosatta.

 15.  Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
      från den dag då I buren fram viftofferskärven;
 16.  femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
      sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
      HERREN.
 17.  Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
      kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
      förstlingsgåva åt HERREN.
 18.  Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
      en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
      HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
      till en välbehaglig lukt för HERREN.
 19.  Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
      lamm till tackoffer.
 20.  Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
      ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
      båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
      prästen.
 21.  Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
      att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra.  Detta
      skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
      var I än ären bosatta.

 22.  Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
      intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
      någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
      den fattige och åt främlingen.  Jag är HERREN, eder Gud.

 23.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 24.  Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
      dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
      basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
      helig sammankomst.
 25.  Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
      eldsoffer åt HERREN.

 26.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 27.  Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
      skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
      och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.
 28.  Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
      försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
      Guds, ansikte.
 29.  Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
      utrotas ur sin släkt.
 30.  Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
      skall jag förgöra ur hans folk.
 31.  Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
      stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
 32.  En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
      eder.  På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
      denna eder sabbatsvila, från afton till afton.

 33.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 34.  Tala till Israels barn och säg:

      På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
      lövhyddohögtid, i sju dagar.
 35.  På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
 36.  I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN.  På den åttonde
      dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
      eldsoffer åt HERREN.  Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
      skolen I då göra.

 37.  Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
      sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
      brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
      för den dagen bestämda offren --
 38.  detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
      och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
      offer som I given åt HERREN.

 39.  Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
      avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
      dagar.  På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
      är ock sabbatsvila.
 40.  Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
      träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
      pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
      eder Guds, ansikte.

 41.  I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
      året.  Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
      till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.
 42.  Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
      infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,
 43.  för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
      i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
      HERREN, eder Gud.

 44.  Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.

[http://runeberg.org/bibeln/03_24.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 24 Kapitlet

                Föreskrifter om den gyllene ljusstaken
                och om skådebröden.  En gudsförsmädare
                         stenad.  Strafflagar.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:

  2.  Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
      till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.
  3.  Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet[1], i
      uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
      aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte.  Detta skall vara
      en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
  4.  Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
      inför HERRENS ansikte.

  5.  Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
      skall innehålla två tiondedels efa.
  6.  Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
      gyllene bordet inför HERRENS ansikte.
  7.  Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
      må utgöra själva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
      HERREN.
  8.  Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
      inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
      förbund.
  9.  De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
      en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
      av HERRENS eldsoffer.

 10.  Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
      fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
      israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
      med varandra i lägret.
 11.  Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet[2] och hädade.
      Då förde de honom fram till Mose.  Och hans moder hette Selomit,
      dotter till Dibri, av Dans stam.
 12.  Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
      bestämd efter HERRENS befallning.
 13.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 14.  För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
      sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
      honom.
 15.  Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
      Gud, kommer han att bära på synd.
 16.  Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
      menigheten skall stena honom.  Evad det är en främling eller en
      inföding som smädar Namnet, skall han dödas.

 17.  Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
      döden;
 18.  och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
      för liv.
 19.  Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
      göra mot honom såsom han själv har gjort:
 20.  bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
      lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
 21.  Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
      som slår ihjäl en människa skall dödas.
 22.  En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
      för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.

 23.  Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
      utanför lägret och stenade honom.  Alltså gjorde Israels barn
      såsom HERREN hade bjudit Mose.

[1]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.
[2]  Se Herren i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/03_25.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 25 Kapitlet

                        Sabbatsår och jubelår.

  1.  Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
      hålla sabbat åt HERREN.
  3.  I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
      och inbärga avkastningen av landet,
  4.  men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
      HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
      din vingård.
  5.  Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
      skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
      icke avbärga.  Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.
  6.  Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
      själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
      inhysesman, de som bo hos dig.
  7.  Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
      föda av all dess avkastning.

  8.  Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
      att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.
  9.  Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
      blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
      över hela edert land.
 10.  Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
      för alla dess inbyggare.  Det skall vara ett jubelår för eder;
      var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
      en av eder skall återfå sin släktegendom.
 11.  Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
      icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
      icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.
 12.  Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder.  Från
      själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.

 13.  Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
      arvsbesittning.
 14.  Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
      nästa, skolen I icke göra varandra orätt:
 15.  efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
      antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.
 16.  Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
      alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
      visst antal grödor är det han säljer till dig.
 17.  I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
      jag är HERREN, eder Gud.
 18.  Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
      hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.
 19.  Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
      I skolen bo trygga däri.
 20.  Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
      icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,
 21.  så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
      eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
      åren.
 22.  Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
      gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
      året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.

 23.  När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
      landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.
 24.  I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
      återbörda jordegendom.
 25.  Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
      arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
      och återbörda det brodern har sålt.
 26.  Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
      tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,
 27.  så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
      försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
      man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
      besittning.
 28.  Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
      honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
      jubelåret.  Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
      då återfå sin besittning.

 29.  Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
      murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
      förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
      då inskränkt till viss tid.
 30.  Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
      så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
      murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
      evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.
 31.  Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
      räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
      jubelåret skola de frånträdas.
 32.  Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
      hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna
 33.  Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
      stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
      jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
      arvsbesittning bland Israels barn.
 34.  Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
      icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.

 35.  Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
      skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
      inhysesman skall han få leva hos dig.
 36.  Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
      frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.
 37.  Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
      honom av dina livsmedel mot ränta.
 38.  Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
      för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.

 39.  Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
      du icke låta honom göra trälarbete;
 40.  såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
      intill jubelåret skall han tjäna hos dig.
 41.  Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
      och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
      skall han återfå.
 42.  Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
      skola icke säljas såsom man säljer trälar.
 43.  Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
      frukta din Gud.
 44.  Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
      skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
      bo runt omkring eder.
 45.  I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
      hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
      eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
      egendom.
 46.  Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
      till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
      evärdligen.  Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
      med hårdhet bruka sin makt över den andre.

 47.  Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
      och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
      främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
      tillhör en främlingssläkt,
 48.  så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
      ut; någon av hans bröder må lösa honom;
 49.  eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa
      honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
      honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
      lösa sig.
 50.  Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
      huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
      honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
      uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
      beräknas till samma värde som en daglönares.
 51.  Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
      en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.
 52.  Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
      räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
      antalet av sina år.
 53.  Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
      ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.
 54.  Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
      skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
      honom.
 55.  Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
      har fört ut ur Egyptens land.  Jag är HERREN, eder Gud.

[http://runeberg.org/bibeln/03_26.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 26 Kapitlet

                Varning för avguderi.  Löftet till dem
                  som hålla lagen, hotelser mot dess
                             överträdare.

  1.  I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
      eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
      stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
      HERREN, eder Gud.
  2.  Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
      fruktan.  Jag är HERREN.

  3.  Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
      efter dem,
  4.  så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
      gröda och träden på marken bära sin frukt.
  5.  Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
      vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
      bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.
  6.  Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
      ingen skall förskräcka eder.  Jag skall göra slut på vilddjuren i
      landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land.
  7.  I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
      edra svärd.
  8.  Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
      skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
      svärd.
  9.  Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
      för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder.
 10.  Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
      äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya.
 11.  Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
      skall icke försmå eder.
 12.  Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
      skolen vara mitt folk.
 13.  Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
      att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutit sönder
      edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud.

 14.  Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
 15.  om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
      rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
      mitt förbund,
 16.  då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
      hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
      feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
      skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
 17.  Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
      av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
      I skolen fly, om ock ingen förföljer eder.

 18.  Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
      sjufalt värre för edra synders skull.
 19.  Jag skall krossa eder stolta makt.  Jag skall låta eder himmel
      bliva såsom järn och eder jord såsom koppar.
 20.  Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
      sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt.

 21.  Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
      jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna.
 22.  Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
      fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
      vägar bliva öde.

 23.  Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
      mig emot,
 24.  så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
      edra synders skull.
 25.  Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
      mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
      där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
      fiendehand.
 26.  Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
      kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
      lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta.

 27.  Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
 28.  så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
      sjufalt för edra synders skull.
 29.  I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
 30.  Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
      jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
      kroppar, ty min själ skall försmå eder.
 31.  Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
      helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
      edra offer.
 32.  Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
      däri, skola häpna däröver.
 33.  Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
      förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
      ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.

 34.  Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
      den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land.  Ja, då
      skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
      sabbater.
 35.  Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
      vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri.
 36.  Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
      hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
      ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
      för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem.
 37.  Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
      förföljer dem.  Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
      fiender.
 38.  I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
      förtära eder.
 39.  Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
      land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
      sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort.

 40.  Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
      begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
      trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot
 41.  -- varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
      deras fienders land -- ja, då skola deras oomskurna hjärtan
      nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning.
 42.  Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
      ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
      Abraham, och på landet skall jag tänka.
 43.  Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
      sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
      själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
      att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
      försmådde mina stadgar.
 44.  Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
      icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
      mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud.
 45.  Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
      förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
      hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud.  Jag är
      HERREN.

 46.  Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
      mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.

[http://runeberg.org/bibeln/03_27.html]
               Tredje Mosebok (Leviticus), 27 Kapitlet

                       Löfteslösen och tionde.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
      bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
      följande:
  3.  Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
      sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
      silver, efter helgedomssikelns vikt.
  4.  Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
      trettio siklar.
  5.  Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
      så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
      för kvinnkön tio siklar.
  6.  Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
      så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
      silver och för kvinnkön tre siklar silver.
  7.  Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
      så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
      siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar.
  8.  Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
      bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
      skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
      gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
      honom.

  9.  Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
      åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
      HERREN, vara heligt;
 10.  man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
      ett sämre eller ett sämre mot ett bättre.  Om någon likväl
      utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
      som har blivit lämnat i utbyte vara heligt.
 11.  Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
      icke får bära fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
      ställas fram inför prästen;
 12.  och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
      bättre eller sämre.  Såsom du -- prästen -- bestämmer det, så
      skall det vara.
 13.  Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
      har bestämt lägga femtedelen av värdet.

 14.  Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
      HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
      är bättre eller sämre.  Såsom prästen bestämmer dess värde, så
      skall det förbliva.
 15.  Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
      till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
      därav; då bliver det hans.

 16.  Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
      så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
      homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver.
 17.  Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
      förbliva vid det värde du bestämmer.
 18.  Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
      honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
      till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
      det värde du förut har bestämt.
 19.  Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
      det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
      förbliver den hans.
 20.  Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
      åkern sedan icke lösas,
 21.  utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
      HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
      tillfaller då prästen.

 22.  Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
      hör till hans arvsbesittning,
 23.  så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
      värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
      värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN.
 24.  Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
      blivit köpt, och vilkens arvejord den är.
 25.  Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
      helgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera.

 26.  Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
      redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
      ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
      det redan HERREN
 27.  Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa det
      efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
      därtill.  Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
      du bestämmer.

 28.  Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
      till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
      eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
      så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
      högheligt och tillhör HERREN.
 29.  En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
      sådan måste dödas.

 30.  Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
      trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN.
 31.  Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
      femtedelen av värdet därtill.
 32.  Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
      som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
      djur vara helgat åt HERREN;
 33.  man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
      får icke utbyta det.  Om någon likväl utbyter djuret, så skall
      både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
      det får icke lösas.
 34.  Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
      Mose.

[http://runeberg.org/bibeln/04_01.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet

                Mönstring av Israels stammar i Sinais
                                öken.

  1.  Och HERREN talade till Mose i Sinais öken, i uppenbarelsetältet,
      på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras
      uttåg ur Egyptens land; han sade:
  2.  »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, efter
      deras släkter och efter deras familjer, vart namn räknat
      särskilt, allt mankön, var person för sig;
  3.  alla stridbara män i Israel, de män som äro tjugu år gamla eller
      därutöver, dem skolen I inmönstra efter deras häravdelningar, du
      och Aron.
  4.  I skolen därvid taga till eder en man av var stam, den som är
      huvudman för sin stams familjer.
  5.  Och dessa äro namnen på de män som skola biträda eder: av Ruben:
      Elisur, Sedeurs son;
  6.  av Simeon: Selumiel, Surisaddais son;
  7.  av Juda: Naheson, Amminadabs son;
  8.  av Isaskar: Netanel, Suars son;
  9.  av Sebulon: Eliab, Helons son;
 10.  av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse:
      Gamliel, Pedasurs son;
 11.  av Benjamin: Abidan, Gideonis son;
 12.  av Dan: Ahieser, Ammisaddais son;
 13.  av Aser: Pagiel, Okrans son;
 14.  av Gad: Eljasaf, Deguels son;
 15.  av Naftali: Ahira, Enans son.»
 16.  Dessa voro ombud för menigheten, hövdingar för sina
      fädernestammar, huvudmän för Israels ätter.

 17.  Och Mose och Aron togo till sig dessa namngivna män;
 18.  och sedan de hade församlat hela menigheten på första dagen i
      andra månaden, blev folket infört i förteckningen efter sina
      släkter och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de
      som voro tjugu år gamla eller därutöver, var person för sig,
 19.  allt såsom HERREN hade bjudit Mose; och han mönstrade dem i
      Sinais öken.

 20.  Och avkomlingarna av Rubens, Israels förstföddes, söner,
      upptecknade efter sina släkter och efter sina familjer, vart
      namn räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som
      voro tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 21.  så många av Rubens stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiosex
      tusen fem hundra.

 22.  Avkomlingarna av Simeons söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, så många som inmönstrades, vart namn
      räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 23.  så många av Simeons stam som inmönstrades, utgjorde femtionio
      tusen tre hundra.

 24.  Avkomlingarna av Gads söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 25.  så många av Gads stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiofem tusen
      sex hundra femtio.

 26.  Avkomlingarna av Judas söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 27.  så många av Juda stam som inmönstrades, utgjorde sjuttiofyra
      tusen sex hundra.

 28.  Avkomlingarna av Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 29.  så många av Isaskars stam son inmönstrades, utgjorde femtiofyra
      tusen fyra hundra.

 30.  Avkomlingarna av Sebulons söner upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 31.  så många av Sebulons stam som inmönstrades, utgjorde femtiosju
      tusen fyra hundra.

 32.  Avkomlingarna av Josefs söner:

      Avkomlingarna av Efraims söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 33.  så många av Efraims stam som inmönstrades; utgjorde fyrtio tusen
      fem hundra.

 34.  Avkomlingarna av Manasses söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 35.  så många av Manasse stam som inmönstrades, utgjorde trettiotvå
      tusen två hundra.

 36.  Avkomlingarna av Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 37.  så många av Benjamins stam som inmönstrades, utgjorde trettiofem
      tusen fyra hundra.

 38.  Avkomlingarna av Dans söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 39.  så många av Dans stam som inmönstrades, utgjorde sextiotvå tusen
      sju hundra.

 40.  Avkomlingarna av Asers söner, upptecknade efter sina släkter och
      efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 41.  så många av Asers stam som inmönstrades, utgjorde fyrtioett
      tusen fem hundra.

 42.  Avkomlingarna av Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter
      och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
      tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
 43.  så många av Naftali stam som inmönstrades, utgjorde femtiotre
      tusen fyra hundra.

 44.  Dessa voro de inmönstrade, de som blevo inmönstrade av Mose och
      Aron och Israels hövdingar, tolv män, som företrädde var och en
      sin stamfamilj.
 45.  Och alla de av Israels barn som inmönstrades, efter deras
      familjer, de som voro tjugu år gamla eller därutöver, alla
      stridbara män i Israel,
 46.  alla dessa inmönstrade utgjorde sex hundra tre tusen fem hundra
      femtio.
 47.  Men leviterna i sin fädernestam blevo icke inmönstrade med de
      övriga.

 48.  Ty HERREN talade till Mose och sade:
 49.  Levi stam allenast skall du icke inmönstra, och du skall icke
      räkna antalet av dem med de övriga israeliterna;
 50.  utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets
      tabernakel med alla dess redskap och alla dess tillbehör.  De
      skola bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst
      därvid; och runt omkring tabernaklet skola de hava sitt läger.
 51.  När tabernaklet skall bryta upp, skola leviterna nedtaga det,
      och när tabernaklet skall slås upp, skola leviterna uppsätta
      det; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
 52.  De övriga israeliterna skola lägra sig var och en i sitt läger,
      och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar;
 53.  men leviterna skola lägra sig runt omkring vittnesbördets
      tabernakel, för att icke förtörnelse må komma över Israels barns
      menighet; och leviterna skola iakttaga vad som är att iakttaga
      vid vittnesbördets tabernakel.

 54.  Och Israels barn gjorde så; de gjorde i alla stycken såsom
      HERREN hade bjudit Mose.


[http://runeberg.org/bibeln/04_02.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet

                  Föreskrifter om stammarnas plats i
                       lägret och under tåget.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2.  Israels barn skola lägra sig var och en under sitt baner, vid de
      fälttecken som höra till deras särskilda familjer; runt omkring
      uppenbarelsetältet skola de lägra sig så, att de hava det
      framför sig.

  3.  På framsidan, österut, skall Juda lägra sig under sitt baner,
      efter sina häravdelningar: Juda barns hövding Naheson,
      Amminadabs son
  4.  med de inmönstrade som utgöra hans här, sjuttiofyra tusen sex
      hundra man.
  5.  Bredvid honom skall Isaskars stam lägra sig: Isaskars barns
      hövding Netanel, Suars son,
  6.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiofyra tusen fyra
      hundra man.
  7.  Därnäst Sebulons stam: Sebulons barns hövding Eliab, Helons son,
  8.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiosju tusen fyra
      hundra man.
  9.  De inmönstrade som tillhöra Juda läger utgöra alltså tillsammans
      ett hundra åttiosex tusen fyra hundra man, delade i sina
      häravdelningar.  De skola vid uppbrott tåga främst.

 10.  Ruben skall lägra sig under sitt baner söderut, efter sina
      häravdelningar: Rubens barns hövding Elisur, Sedeurs son,
 11.  med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiosex tusen fem
      hundra man.
 12.  Bredvid honom skall Simeons stam lägra sig: Simeons barns
      hövding Selumiel, Surisaddais son,
 13.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtionio tusen tre
      hundra man.
 14.  Därnäst Gads stam: Gads barns hövding Eljasaf, Reguels son
 15.  med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiofem tusen sex
      hundra femtio man.
 16.  De inmönstrade som tillhöra Rubens läger utgöra alltså
      tillsammans ett hundra femtioett tusen fyra hundra femtio man,
      delade i sina häravdelningar.  Och de skola vid uppbrott tåga i
      andra rummet.

 17.  Sedan skall uppenbarelsetältet med leviternas läger hava sin
      plats i tåget, mitt emellan de övriga lägren.  I den ordning de
      lägra sig skola de ock tåga, var och en på sin plats, under sina
      baner.

 18.  Efraim skall lägra sig under sitt baner västerut, efter sina
      häravdelningar: Efraims barns hövding Elisama, Ammihuds son,
 19.  med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtio tusen fem hundra
      man.
 20.  Bredvid honom skall Manasse stam lägra sig: Manasse barns
      hövding Gamliel, Pedasurs son,
 21.  med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiotvå tusen två
      hundra man.
 22.  Därnäst Benjamins stam: Benjamins barns hövding Abidan, Gideonis
      son,
 23.  med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiofem tusen fyra
      hundra man.
 24.  De inmönstrade som tillhöra Efraims läger utgöra alltså
      tillsammans ett hundra åtta tusen ett hundra man, delade i sina
      häravdelningar.  Och de skola vid uppbrott tåga i tredje rummet.

 25.  Dan skall lägra sig under sitt baner norrut, efter sina
      häravdelningar: Dans barns hövding Ahieser, Ammisaddais son,
 26.  med de inmönstrade som utgöra hans här, sextiotvå tusen sju
      hundra man.
 27.  Bredvid honom skall Asers stam lägra sig: Asers barns hövding
      Pagiel, Okrans son,
 28.  med de inmönstrade som utgöra hans har, fyrtioett tusen fem
      hundra man.
 29.  Därnäst Naftali stam: Naftali barns hövding Ahira, Enans son,
 30.  med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiotre tusen fyra
      hundra man.
 31.  De inmönstrade som tillhöra Dans läger utgöra alltså tillsammans
      ett hundra femtiosju tusen sex hundra man.  De skola vid uppbrott
      tåga sist, under sina baner.

 32.  Dessa voro, efter sina familjer, de av Israels barn som
      inmönstrades.  De som inmönstrades i lägren, efter sina
      häravdelningar, utgjorde tillsammans sex hundra tre tusen fem
      hundra femtio man.
 33.  Men leviterna blevo icke inmönstrade med de övriga israeliterna,
      ty så hade HERREN: bjudit Mose.

 34.  Och Israels barn gjorde så; alldeles så, som HERREN hade bjudit
      Mose, lägrade de sig under sina baner, och så tågade de ock, var
      och en i sin släkt, efter sin familj.


[http://runeberg.org/bibeln/04_03.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet

                    Räkning av leviterna och av de
                förstfödde.  Föreskrifter om leviternas
                     tjänstgöring vid helgedomen.

  1.  Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt, vid den tid då
      HERREN talade med Mose på Sinai berg.
  2.  Dessa äro namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, och
      Abihu, Eleasar och Itamar.
  3.  Dessa voro namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade
      mottagit handfyllning till att vara präster.
  4.  Men Nadab och Abihu föllo döda ned inför HERRENS ansikte, när de
      framburo främmande eld inför HERRENS ansikte i Sinais öken; och
      de hade inga söner.  Sedan voro Eleasar och Itamar präster under
      sin fader Aron.

  5.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  6.  Levi stam skall du låta få tillträde hit; du skall låta dem stå
      inför prästen Aron för att betjäna honom.
  7.  De skola iakttaga vad han har att iakttaga, och vad hela
      menigheten har att iakttaga, inför uppenbarelsetältet, i det att
      de förrätta tjänsten vid tabernaklet.
  8.  Och de skola hava vården om alla uppenbarelsetältets tillbehör,
      och iakttaga vad Israels barn hava att iakttaga, i det att de
      förrätta tjänsten vid tabernaklet.
  9.  Alltså skall du giva leviterna åt Aron och hans söner; de skola
      vara honom givna såsom gåva av Israels barn.
 10.  Men Aron och hans söner skall du anbefalla att iakttaga vad som
      hör till deras prästämbete.  Om någon främmande kommer därvid,
      skall han dödas.
 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  Se, jag har själv bland Israels barn uttagit leviterna i stället
      för allt förstfött bland Israels barn, allt som öppnar
      moderlivet, så att leviterna skola tillhöra mig.
 13.  Ty mig tillhör allt förstfött; på den dag då jag slog allt
      förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i
      Israel, såväl människor som boskap.  Mig skola de tillhöra.  Jag
      är HERREN.

 14.  Och HERREN talade till Mose i Sinais öken och sade:
 15.  Mönstra Levi barn, efter deras familjer och efter deras släkter;
      alla av mankön som äro en månad gamla eller därutöver skall du
      inmönstra.
 16.  och Mose inmönstrade dem efter HERRENS befallning, såsom honom
      hade blivit bjudet.
 17.  Och dessa voro Levis söner, efter deras namn: Gerson, Kehat och
      Merari.
 18.  Och dessa voro namnen på Gersons söner, efter deras släkter:
      Libni och Simei.
 19.  Och Kehats söner efter sina släkter voro Amram och Jishar,
      Hebron och Ussiel.
 20.  Och Meraris söner efter sina släkter voro Maheli och Musi.  Dessa
      voro leviternas släkter, efter deras familjer.

 21.  Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt;
      dessa voro gersoniternas släkter.
 22.  De av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem av
      mankön som voro en månad gamla eller därutöver dessa inmönstrade
      utgjorde sju tusen fem hundra.
 23.  Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet,
      västerut.
 24.  Och hövding för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son.
 25.  Och Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet hava vården om
      själva tabernaklet och dess täckelse, om dess överdrag och om
      förhänget för ingången till uppenbarelsetältet,
 26.  vidare om förgårdens omhängen och om förhänget för ingången till
      förgården, som omgav tabernaklet och altaret, så ock om dess
      streck -- vad arbete nu kunde förekomma därvid.

 27.  Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt
      hebroniternas släkt och ussieliternas släkt; dessa voro
      kehatiternas släkter.
 28.  När man räknade alla dem av mankön som voro en månad gamla eller
      därutöver, utgjorde de åtta tusen sex hundra; dessa voro de som
      skulle hava vården om de heliga föremålen.
 29.  Kehats barns släkter hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
      söderut.
 30.  Och hövding för de kehatitiska släkternas stamfamilj; var
      Elisafan, Ussiels son.
 31.  De skulle hava vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och
      de tillbehör till de heliga föremålen, som begagnades vid
      gudstjänsten, så ock om förhänget och om allt arbete därvid.
 32.  Men överhövding över alla leviterna var Eleasar, prästen Arons
      son; han var förman för dem som skulle hava vården om de heliga
      föremålen.

 33.  Från Merari härstammade maheliternas släkt och musiternas släkt;
      dessa voro merariternas släkter.
 34.  Och de av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem
      av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde sex
      tusen två hundra.
 35.  Och hövding för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel,
      Abihails son.  De hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
      norrut.
 36.  Och Meraris barn fingo till åliggande att hava vården om
      bräderna till tabernaklet, om dess tvärstänger, stolpar och
      fotstycken och om alla dess tillbehör och om allt arbete därvid,
 37.  så ock om stolparna till förgården runt omkring med deras
      fotstycken, deras pluggar och streck.

 38.  Men mitt för tabernaklet, på framsidan, mitt för
      uppenbarelsetältet, österut, hade Mose och Aron och hans söner
      sitt läger; dessa skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
      helgedomen, vad Israels barn hade att iakttaga; men om någon
      främmande kom därvid, skulle han dödas.

 39.  De inmönstrade av leviterna som Mose och Aron inmönstrade efter
      deras släkter, enligt HERRENS befallning, alla av mankön som
      voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde tillsammans
      tjugutvå tusen.

 40.  Och HERREN sade till Mose: Mönstra allt förstfött av mankön
      bland Israels barn, alla som äro en månad gamla eller därutöver,
      och räkna antalet av deras namn.
 41.  Och tag ut åt mig -- ty jag är HERREN -- leviterna i stället för
      allt förstfött bland Israels barn, så ock leviternas boskap i
      stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.

 42.  Och Mose mönstrade allt förstfött bland Israels barn, såsom
      HERREN hade bjudit honom.
 43.  Och de förstfödde av mankön, vart namn räknat särskilt, de som
      voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde, så många som
      inmönstrades, tillsammans tjugutvå tusen två hundra sjuttiotre.

 44.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 45.  Du skall uttaga leviterna i stället för allt förstfött bland
      Israels barn, så ock leviternas boskap i stället för dessas
      boskap; så att leviterna skola tillhöra mig.  Jag är HERREN.
 46.  Men till lösen för de två hundra sjuttiotre personer med vilka
      antalet av Israels barns förstfödde överstiger leviternas antal,
 47.  skall du taga fem siklar för var person; du skall taga upp dessa
      efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugu gera.
 48.  Och du skall giva penningarna åt Aron och hans söner såsom lösen
      för de övertaliga bland folket.

 49.  Och Mose tog lösesumman av dem som voro övertaliga, när man
      räknade dem som voro lösta genom leviterna.
 50.  Av Israels barns förstfödde tog han penningarna, ett tusen tre
      hundra sextiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.
 51.  Och Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter HERRENS
      befallning, såsom HERREN hade bjudit Mose.


[http://runeberg.org/bibeln/04_04.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet

                    Leviternas tjänsteåligganden.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
  2.  Räknen bland Levi barn antalet av Kehats barn, efter deras
      släkter och efter deras familjer,
  3.  dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla tjänstbara män som kunna förrätta sysslor vid
      uppenbarelsetältet.
  4.  Och detta skall vara Kehats barns tjänstgöring vid
      uppenbarelsetältet: de skola hava hand om de högheliga
      föremålen.
  5.  När lägret skall bryta upp, skola Aron och hans söner gå in och
      taga ned den förlåt som hänger framför arken och med den
      övertäcka vittnesbördets ark;
  6.  däröver skola de lägga ett överdrag av tahasskinn och över detta
      ytterligare breda ett kläde, helt och hållet mörkblått; sedan
      skola de sätta in stängerna.
  7.  Och över skådebrödsbordet skola de breda ett mörkblått kläde och
      ställa därpå faten, skålarna och bägarna, ävensom kannorna till
      drickoffren; »det beständiga brödet» skall ock läggas därpå.
  8.  Häröver skola de breda ett rosenrött kläde och betäcka detta med
      ett överdrag av tahasskinn; sedan skola de sätta in stängerna.
  9.  Och de skola taga ett mörkblått kläde och därmed övertäcka
      ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor, så ock alla
      tillhörande oljekärl som begagnas under tjänstgöringen därvid;
 10.  och de skola lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av
      tahasskinn och sedan lägga alltsammans på en bår.
 11.  Över det gyllene altaret skola de likaledes breda ett mörkblått
      kläde och betäcka detta med ett överdrag av tahasskinn, sedan
      skola de sätta in stängerna.
 12.  Och de skola taga alla gudstjänstredskap, som begagnas vid
      tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i ett mörkblått kläde
      och betäcka dem med ett överdrag av tahasskinn, och sedan lägga
      dem på en bår.
 13.  Och de skola taga bort askan från altaret och breda över det ett
      purpurrött kläde
 14.  och lägga därpå alla tillbehör som begagnas under tjänstgöringen
      därvid, fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, korteligen,
      altarets alla tillbehör; och däröver skola de breda ett överdrag
      av tahasskinn och så sätta in stängerna.

 15.  Sedan nu Aron och hans söner, när lägret skall bryta upp, så
      hava övertäckt de heliga föremålen och alla tillbehör till dessa
      heliga föremål, skola därefter Kehats barn komma för att bära;
      men de må icke röra vid de heliga föremålen, ty då skola de
      dö.  Detta är vad Kehats barn hava att bära av det som hör till
      uppenbarelsetältet.

 16.  Och Eleasars, prästen Arons sons åliggande skall vara att hava
      vården om oljan till ljusstaken, om den välluktande rökelsen, om
      det dagliga spisoffret och om smörjelseoljan; hans åliggande
      skall vara att hava vården om hela tabernaklet och om allt vad
      däri är, de heliga föremålen och deras tillbehör.

 17.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 18.  Låten icke kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam.
 19.  Utan gören på följande sätt med dem, för att de må leva och icke
      dö, när de nalkas de högheliga föremålen: Aron och hans söner
      skola gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra
      eller bära
 20.  men själva må de icke gå in och se de heliga föremålen, icke ens
      ett ögonblick, ty då skola de dö.

 21.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 22.  Räkna ock antalet av Gersons barn, efter deras familjer och
      efter deras släkter.
 23.  Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
      arbete vid uppenbarelsetältet.
 24.  Detta skall vara gersoniternas släkters tjänstgöring, vad de
      hava att göra och vad de hava att bära:
 25.  de skola bära de tygvåder av vilka tabernaklet bildas,
      uppenbarelsetältets täckelse, dess överdrag och det överdrag av
      tahasskinn som ligger ovanpå detta, förhänget för ingången till
      uppenbarelsetältet,
 26.  vidare omhängena till förgården, förhänget för porten till
      förgården, som omgiver tabernaklet och altaret, så ock
      tillhörande streck och alla redskap till arbetet därvid; och
      allt som härvid är att göra skola de förrätta.
 27.  På det sätt Aron och hans söner bestämma skall Gersons barns
      hela tjänstgöring försiggå, i fråga om allt vad de hava att bära
      och göra; och I skolen överlämna i deras vård allt vad de hava
      att bära.
 28.  Detta är den tjänstgöring som Gersons barns släkter skola hava
      vid uppenbarelsetältet; och vad de hava att iakttaga skola de
      utföra under ledning av Itamar, prästen Arons son

 29.  Meraris barn skall du inmönstra, efter deras släkter och efter
      deras familjer.
 30.  Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
      arbete vid uppenbarelsetältet.
 31.  Och detta är vad som skall åligga dem att bära, allt vad som hör
      till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: bräderna till
      tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken,
 32.  så ock stolparna till förgården runt omkring med deras
      fotstycken, pluggar och streck, korteligen, alla deras tillbehör
      och allt som hör till arbetet därvid; och I skolen lämna dem
      uppgift på de särskilda föremål som det åligger dem att bära.
 33.  Detta skall vara de meraritiska släkternas tjänstgöring, allt
      vad som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet; och
      det skall utföras under ledning av Itamar, prästen Arons son.

 34.  Och Mose och Aron och menighetens hövdingar inmönstrade Kehats
      barn, efter deras släkter och efter deras familjer,
 35.  dem som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
      uppenbarelsetältet.
 36.  Och de av dem som inmönstrades, efter deras släkter, utgjorde
      två tusen sju hundra femtio.
 37.  Så många voro de av kehatiternas släkter som inmönstrades,
      summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
      som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning genom
      Mose.

 38.  Och de av Gersons barn som inmönstrades, efter deras släkter och
      efter deras familjer,
 39.  de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
      uppenbarelsetältet,
 40.  dessa som inmönstrades efter sina släkter och efter sina
      familjer utgjorde två tusen sex hundra trettio.
 41.  Så många voro de av Gersons barns släkter som inmönstrades,
      summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
      som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning.

 42.  Och de av Meraris barns släkter som inmönstrades, efter deras
      släkter och efter deras familjer,
 43.  de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
      uppenbarelsetältet,
 44.  dessa som inmönstrades efter sina släkter utgjorde tre tusen två
      hundra.
 45.  Så många voro de av Meraris barns släkter som inmönstrades, de
      som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning genom
      Mose.

 46.  De av leviterna som Mose och Aron och Israels hövdingar
      inmönstrade, efter deras släkter och efter deras familjer,
 47.  de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
      år, alla som kunde förrätta något tjänstgöringsarbete eller
      något bärarearbete vid uppenbarelsetältet,
 48.  dessa som inmönstrades utgjorde tillsammans åtta tusen fem
      hundra åttio.
 49.  Efter HERRENS befallning blevo de inmönstrade genom Mose, var
      och en till det som han hade att göra eller bära, och var och en
      fick det åliggande som HERREN hade bjudit Mose.


[http://runeberg.org/bibeln/04_05.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet

                 Åtgärder för lägrets renhet.  Lag om
               orättrådighet mot Herren.  Lag om hustru
                     som misstänkes för otrohet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är
      spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren
      genom någon död.
  3.  En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till
      något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han
      icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland
      dem.

  4.  Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe
      utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde
      Israels barn.

  5.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  6.  Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna,
      begår någon synd -- vad det nu må vara, vari en människa kan
      försynda sig -- i det han gör sig skyldig till en orättrådighet
      mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,
  7.  så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det
      han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga
      femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den
      som han har förbrutit sig emot.
  8.  Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken
      ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall
      ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen,
      utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den
      skyldige.
  9.  Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd,
      vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;
 10.  honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt
      prästen skall tillhöra denne.

 11.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 12.  Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit
      sin man och varit honom otrogen,
 13.  i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med
      henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon
      har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om
      alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit
      gripen på bar gärning,
 14.  men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får
      misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har
      låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom,
      så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon
      icke har låtit skända sig:
 15.  så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för
      henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall
      han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
      misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i
      åminnelse.
 16.  Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS
      ansikte.
 17.  Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan
      skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och
      lägga i vattnet.
 18.  Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och
      lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer
      åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall
      hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.
 19.  Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om
      ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att
      låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten
      icke skada dig.
 20.  Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att
      någon annan än din man har beblandat sig med dig»
 21.  (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han
      säger till kvinnan:) »Då må HERREN göra dig till ett exempel som
      man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN
      må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;
 22.  ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt
      liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att
      förvissna.»  Och kvinnan skall säga: »Amen, amen.»
 23.  Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad
      och därefter avtvå dem i olycksvattnet
 24.  och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att
      dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne
      till olycka, när hon har fått det i sig.
 25.  Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och
      vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till
      altaret.
 26.  Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör
      själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall
      han giva kvinnan vattnet att dricka.
 27.  Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall
      detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man
      otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har
      fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk
      sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva
      ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
 28.  Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall
      hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.

 29.  Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna
      har svikit sin man och låtit skända sig,
 30.  eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han
      misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför
      HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna
      lag stadgar.
 31.  Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer
      att bära på missgärning.


[http://runeberg.org/bibeln/04_06.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet

                     Nasirlöften.  Den prästerliga
                            välsignelsen.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      Om någon, vare sig man eller kvinna, har att fullgöra ett
      nasirlöfte, ett löfte att vara HERRENS nasir,
  3.  så skall han avhålla sig från vin och starka drycker; han skall
      icke dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad
      stark dryck; intet slags druvsaft skall han dricka, ej heller
      skall han äta druvor, vare sig friska eller torra.
  4.  Så länge hans nasirtid varar, skall han icke äta något som
      kommer av vinträdet, icke ens dess kartar eller späda skott.
  5.  Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på
      hans huvud; till dess att den tid är ute, under vilken han skall
      vara HERRENS nasir, skall han vara helig och låte håret växa
      långt på sitt huvud.
  6.  Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död.
  7.  Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin
      syster får han ådraga sig orenhet, om de dö ty han bär på sitt
      huvud tecknet till att han är sin Guds nasir;
  8.  så länge hans nasirtid varar, är han helgad åt HERREN.
  9.  Men om någon oförtänkt och plötsligt dör i hans närhet, och
      därmed orenar hans huvud, på vilket han bär nasirtecknet, så
      skall han raka sitt huvud den dag han bliver ren; han skall raka
      det på sjunde dagen.
 10.  Och på åttonde dagen skall han bära fram till prästen två
      turturduvor eller två unga duvor, till uppenbarelsetältets
      ingång.
 11.  Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer
      och bringa försoning för honom, till rening från den synd han
      har dragit över sig genom den döde; sedan skall han samma dag
      åter helga sitt huvud;
 12.  han skall inviga sig till nasir åt HERREN för lika lång tid som
      han förut hade lovat.  Och han skall föra fram ett årsgammalt
      lamm till skuldoffer.  Den förra löftestiden skall vara ogill,
      därför att hans nasirat blev orenat.

 13.  Och detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är ute
      skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång;
 14.  och han skall såsom sitt offer åt HERREN frambära ett årsgammalt
      felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt
      felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till
      tackoffer,
 15.  därjämte en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl, begjutna
      med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, så ock
      tillhörande spis offer och drickoffer.
 16.  Och prästen skall bära fram detta inför HERRENS ansikte och
      offra hans syndoffer och hans brännoffer.
 17.  Och väduren skall han offra till tackoffer åt HERREN, jämte
      korgen med de osyrade bröden; prästen skall ock offra
      tillhörande spisoffer och drickoffer.
 18.  Och nasiren skall vid ingången till uppenbarelsetältet raka sitt
      huvud, på vilket han bär nasirtecknet, och taga sitt huvudhår,
      sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under
      tackoffret.
 19.  Och prästen skall taga den kokta vädursbogen, och därjämte ur
      korgen en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka, och lägga detta på
      nasirens händer, sedan denne har rakat av sig nasirtecknet.
 20.  Och prästen skall vifta detta såsom ett viftoffer inför HERRENS
      ansikte; det skall vara helgat åt prästen, jämte
      viftoffersbringan och offergärdslåret.  Sedan får nasiren åter
      dricka vin.

 21.  Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och om vad
      han på grund av nasirlöftet skall offra åt HERREN, förutom vad
      han eljest kan anskaffa; efter innehållet i det löfte han har
      avlagt skall han göra, enligt lagen om hans nasirat.

 22.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 23.  Tala till Aron och hans söner och säg: När I välsignen Israels
      barn, skolen I säga så till dem:
 24.  HERREN välsigne dig och bevare dig.
 25.  HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
 26.  HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

 27.  Så skola de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då
      välsigna dem.

[http://runeberg.org/bibeln/04_07.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet

                    Stamhövdingarnas skänker till
                             helgedomen.

  1.  Då nu Mose hade satt upp tabernaklet och smort och helgat det,
      med alla dess tillbehör, och hade satt upp altaret med alla dess
      tillbehör, och smort och helgat detta,
  2.  framburos offergåvor av Israels hövdingar, huvudmännen för
      stamfamiljerna, det är stamhövdingarna, som stodo i spetsen för
      de inmönstrade.
  3.  De förde fram såsom sin offergåva inför HERRENS ansikte sex
      övertäckta vagnar och tolv oxar: två hövdingar tillhopa en vagn
      och var hövding en oxe; dessa förde de fram inför tabernaklet.
  4.  Och HERREN sade till Mose:
  5.  »Tag emot detta av dem för att bruka det till
      uppenbarelsetältets tjänst; och lämna det åt leviterna,
      alltefter beskaffenheten av vars och ens tjänst.»
  6.  Och Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna.
  7.  Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn, efter
      beskaffenheten av deras tjänst;
  8.  fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn, efter
      beskaffenheten av den tjänst de förrättade under ledning av
      Itamar, prästen Arons son;
  9.  men åt Kehats barn gav han icke något, ty dem ålåg att hava hand
      om de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axlarna.

 10.  Och hövdingarna förde fram skänker till altarets invigning, när
      det smordes; hövdingarna förde fram dessa sina offergåvor inför
      altaret.
 11.  Och HERREN sade till Mose: »Låt hövdingarna, en i sänder, var
      och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets
      invigning.»

 12.  Och den som på första dagen förde fram sin offergåva var
      Naheson, Amminadabs son, av Juda stam
 13.  Hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 14.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 15.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 16.  och en bock till syndoffer,
 17.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Nahesons, Amminadabs sons, offergåva.

 18.  På andra dagen förde Netanel, Suars son, hövdingen för Isaskar,
      fram sin gåva;
 19.  han framförde såsom sin offergåva ett silverfat, ett hundra
      trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar,
      efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet
      med olja, till spisoffer,
 20.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 21.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 22.  och en bock till syndoffer,
 23.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Netanels, Suars sons, offergåva.

 24.  På tredje dagen kom hövdingen för Sebulons barn, Eliab, Helons
      son;
 25.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer
 26.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 27.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 28.  och en bock till syndoffer,
 29.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva.

 30.  På fjärde dagen kom hövdingen för Rubens barn, Elisur, Sedeurs
      son;
 31.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 32.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 33.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 34.  och en bock till syndoffer,
 35.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva.

 36.  På femte dagen kom hövdingen för Simeons barn, Selumiel,
      Surisaddais son;
 37.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 38.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 39.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 40.  och en bock till syndoffer,
 41.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Selumiels, Surisaddais sons, offergåva.

 42.  På sjätte dagen kom hövdingen för Gads barn, Eljasaf, Deguels
      son;
 43.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 44.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 45.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 46.  och en bock till syndoffer,
 47.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva.

 48.  På sjunde dagen kom hövdingen för Efraims barn, Elisama,
      Ammihuds son;
 49.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 50.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 51.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 52.  och en bock till syndoffer,
 53.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Elisamas, Ammihuds sons, offergåva.

 54.  På åttonde dagen kom hövdingen för Manasse barn, Gamliel,
      Pedasurs son;
 55.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 56.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 57.  vidare en ungtjur en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 58.  och en bock till syndoffer,
 59.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Gamliels Pedasurs sons, offergåva.

 60.  På nionde dagen kom hövdingen för Benjamins barn, Abidan,
      Gideonis son;
 61.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 62.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 63.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 64.  och en bock till syndoffer,
 65.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva.

 66.  På tionde dagen kom hövdingen för Dans barn, Ahieser,
      Ammisaddais son;
 67.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 68.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 69.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 70.  och en bock till syndoffer,
 71.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Ahiesers, Ammisaddais sons, offergåva.

 72.  På elfte dagen kom hövdingen för Asers barn, Pagiel, Okrans son;
 73.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 74.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 75.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 76.  och en bock till syndoffer,
 77.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva.

 78.  På tolfte dagen kom hövdingen för Naftali barn, Ahira, Enans
      son;
 79.  hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
      vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
      helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
      olja, till spisoffer,
 80.  vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
 81.  vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
      brännoffer
 82.  och en bock till syndoffer,
 83.  samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
      årsgamla lamm.  Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva.

 84.  Detta var vad Israels hövdingar skänkte till altarets invigning,
      när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv
      guldskålar.
 85.  Vart fat kom på ett hundra trettio silversiklar och var skål på
      sjuttio siklar, så att silvret i dessa kärl sammanlagt utgjorde
      två tusen fyra hundra siklar, efter helgedomssikelns vikt.
 86.  Av de tolv guldskålarna, som voro fulla med rökelse, vägde var
      och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i
      skålarna sammanlagt utgjorde ett hundra tjugu siklar.
 87.  Brännoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tolv tjurar,
      vartill kommo tolv vädurar, tolv årsgamla lamm, med tillhörande
      spisoffer, och tolv bockar till syndoffer.
 88.  Och tackoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tjugufyra
      tjurar, vartill kommo sextio vädurar, sextio bockar och sextio
      årsgamla lamm.  Detta var vad som skänktes till altarets
      invigning, sedan det hade blivit smort.

 89.  Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med
      honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå
      vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna; där
      talade rösten till honom.


[http://runeberg.org/bibeln/04_08.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet

                  Lamporna på ljusstaken.  Leviternas
                  invigning; deras tjänstgöringstid.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp lamporna,
      skall detta ske så, att de sju lamporna kasta sitt sken över
      platsen framför ljusstaken.»
  3.  Och Aron gjorde så; han satte upp lamporna så, att de kastade
      sitt sken över platsen framför ljusstaken, såsom HERREN hade
      bjudit Mose.
  4.  Och ljusstaken var gjord på följande sätt: den var av guld i
      drivet arbete; också dess fotställning och blommorna därpå voro
      i drivet arbete.  Efter det mönster som HERREN hade visat Mose
      hade denne låtit göra ljusstaken.

  5.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  6.  Du skall bland Israels barn uttaga leviterna och rena dem.
  7.  Och på följande sätt skall du göra med dem för att rena dem: Du
      skall stänka reningsvatten på dem; och de skola låta raka hela
      sin kropp och två sina kläder och skola så rena sig.
  8.  Sedan skola de taga en ungtjur, med tillhörande spisoffer av
      fint mjöl, begjutet med olja; därjämte skall du taga en annan
      ungtjur till syndoffer.
  9.  Och du skall föra leviterna fram inför uppenbarelsetältet, och
      du skall församla Israels barns hela menighet
 10.  Och när du har fört leviterna fram inför HERRENS ansikte, skola
      Israels barn lägga sina händer på dem.
 11.  Och Aron skall vifta leviterna inför HERRENS ansikte såsom ett
      viftoffer från Israels barn, och de skola sedan hava till
      åliggande att förrätta HERRENS tjänst.
 12.  Och leviterna skola lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och
      den ena skall du offra till syndoffer och den andra till
      brännoffer åt HERREN, för att bringa försoning för leviterna.
 13.  Så skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och
      vifta dem såsom ett viftoffer åt HERREN.
 14.  På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så
      att leviterna skola tillhöra mig.
 15.  Därefter skola leviterna gå in och göra tjänst vid
      uppenbarelsetältet, sedan du har renat dem och viftat dem såsom
      ett viftoffer;
 16.  ty bland Israels barn äro de givna åt mig såsom gåva; i stället
      för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels
      barn, har jag uttagit dem åt mig.
 17.  Ty mig tillhör allt förstfött bland, Israels barn, både
      människor och boskap; på den dag då jag slog allt förstfött i
      Egyptens land helgade jag det åt mig.
 18.  Och jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland
      Israels barn.
 19.  Och jag har bland Israels barn givit leviterna såsom gåva åt
      Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid
      uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, på det
      att ingen hemsökelse må drabba Israels barn, därigenom att
      Israels barn nalkas helgedomen.

 20.  Och Mose och Aron och Israels barns hela menighet gjorde så med
      leviterna; Israels barn gjorde med leviterna i alla stycken
      såsom HERREN hade bjudit Mose angående dem.
 21.  Och leviterna renade sig och tvådde sina kläder, och Aron
      viftade dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron
      bragte försoning för dem och renade dem.
 22.  Därefter gingo leviterna in och förrättade sin tjänst vid
      uppenbarelsetältet under Aron och hans söner.  Såsom HERREN hade
      bjudit Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.

 23.  och HERREN talade till Mose och sade:
 24.  Detta är vad som skall gälla angående leviterna: Den som är
      tjugufem år gammal eller därutöver skall infinna sig och göra
      tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet.
 25.  Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri
      ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta.
 26.  Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att
      iakttaga vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete
      skall han icke förrätta.  Så skall du förfara med leviterna i vad
      som angår deras åligganden.


[http://runeberg.org/bibeln/04_09.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet

                  Påskhögtid i öknen.  Molnskyn över
                             tabernaklet.

  1.  Och HERREN talade till Mose Sinais öken, i första månaden av det
      andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade:
  2.  Israels barn skola ock hålla påsk högtid på den bestämda tiden.
  3.  På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla
      den, på bestämd tid.  Enligt alla stadgar och föreskrifter därom
      skolen I hålla den.

  4.  Så sade då Mose till Israels barn att de skulle hålla
      påskhögtid.
  5.  Och de höllo påskhögtid i först månaden, på fjortonde dagen i
      månaden, vid aftontiden, i Sinais öken Israels barn gjorde i
      alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose

  6.  Men där voro några män som hade blivit orena genom en död
      människa, så att de icke kunde hålla påskhögtid på den dagen;
      dessa trädde på den dagen fram inför Mose och Aron.
  7.  Och männen sade till honom: »Vi hava blivit orena genom en död
      människa; skall det därför förmenas oss att bland Israels barn
      bära fram HERRENS offergåva på bestämd?»
  8.  Mose svarade dem: »Stannen så vill jag höra vad HERREN bjuder
      angående eder.»

  9.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 10.  Tala till Israels barn och säg: Om någon bland eder eller edra
      efterkommande har blivit oren genom en död, eller är ute på resa
      långt borta, och han ändå vill hålla HERRENS påskhögtid
 11.  så skall han hålla den i andra månaden, på fjortonde dagen, vid
      aftontiden.  Med osyrat bröd och bittra örter skall han äta
      påskalammet.
 12.  Intet därav skall lämnas kvar till morgonen, och intet ben skall
      sönderslås därpå.  I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom
      stadgat är därom.
 13.  Men om någon som är ren, och som icke är ute på resa ändå
      underlåter att hålla påskhögtid, så skall han utrotas ur sin
      släkt, eftersom han icke har burit fram HERRENS offergåva på
      bestämd tid; den mannen bär på synd.
 14.  Och om någon främling bor hos eder och vill hålla HERRENS
      påskhögtid, så skall han hålla den enligt den stadga och
      föreskrift som gäller för påskhögtiden.  En och samma stadga
      skall gälla för eder, lika väl för främlingen som för infödingen
      i landet.

 15.  Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn
      tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända
      till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet.
 16.  Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten
      var det såsom såge man en eld.
 17.  Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn
      strax upp, och på det ställe där molnskyn stannade, där slogo
      Israels barn läger.
 18.  Efter HERRENS befallning bröto Israels barn upp, och efter
      HERRENS befallning slogo de läger.  Så länge molnskyn vilade över
      tabernaklet, lågo de i läger.
 19.  Och om molnskyn en längre tid förblev över tabernaklet, så
      iakttogo Israels barn vad HERREN bjöd dem iakttaga och bröto
      icke upp.
 20.  Stundom kunde det hända att molnskyn allenast några få dagar
      stannade över tabernaklet; då lågo de efter HERRENS befallning i
      läger och bröto sedan upp efter HERRENS befallning.
 21.  Stundom kunde det ock hända att molnskyn stannade allenast från
      aftonen till morgonen; när då molnskyn om morgonen höjde sig,
      bröto de upp; eller om så var, att molnskyn stannade en dag och
      en natt och sedan höjde sig, så bröto de upp då.
 22.  Eller om den stannade två dagar, eller en månad, eller vilken
      tid som helst, så att molnskyn länge förblev vilande över
      tabernaklet, så lågo Israels barn stilla i läger och bröto icke
      upp; men när den sedan höjde sig, bröto de upp.
 23.  Efter HERRENS befallning slogo de läger, och efter HERRENS
      befallning bröto de upp.  Vad HERREN bjöd dem iakttaga, det
      iakttogo de, efter HERRENS befallning genom Mose.


[http://runeberg.org/bibeln/04_10.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet

                  Silvertrumpeterna.  Uppbrottet från
                 Sinai.  Förhandling med Hobab.  Moses
                 bön, när arken bröt upp, och när den
                             sattes ned.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Gör dig två trumpeter av silver; i drivet arbete skall du göra
      dem.  Dessa skall du bruka, när menigheten skall sammankallas,
      och när lägren skola bryta upp.

  3.  När man stöter i dem båda, skall hela menigheten församla sig
      till dig, vid ingången till uppenbarelsetältet.
  4.  Men när man stöter allenast i den ena, skola hövdingarna,
      huvudmännen för Israels ätter, församla sig till dig.
  5.  Och när I blåsen en larmsignal, skola de läger bryta upp, som
      ligga österut.
  6.  Men när I blåsen larmsignal för andra gången, skola de läger
      bryta upp, som ligga söderut.  När lägren skola bryta upp, skall
      man blåsa larmsignal,
  7.  men när församlingen skall sammankallas, skolen I icke blåsa
      larmsignal, utan stöta i trumpeterna.
  8.  Och Arons söner, prästerna, äro de som skola blåsa i
      trumpeterna.  Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från
      släkte till släkte.
  9.  Och om I, i edert land, dragen ut till strid mot någon eder ovän
      som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna;
      härigenom skolen I då bringas i åminnelse inför HERRENS, eder
      Guds, ansikte, och I skolen så bliva frälsta ifrån edra fiender.
 10.  Och när I haven en glädjedag och haven edra högtider och
      nymånader, skolen I stöta i trumpeterna, då I offren edra
      brännoffer och tackoffer; så skola de bringa eder i åminnelse
      inför eder Guds ansikte.  Jag är HERREN, eder Gud.»
 11.  I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde
      sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
 12.  Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från
      lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
 13.  Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning
      genom Mose,
 14.  var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp,
      häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
      Naheson, Amminadabs son.
 15.  Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam
      var Netanel, Suars son.
 16.  Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam
      var Eliab, Helons son.
 17.  Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons
      barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
 18.  Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning
      efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur,
      Sedeurs son.
 19.  Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var
      Selumiel, Surisaddais son.
 20.  Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var
      Eljasaf, Deguels son.
 21.  Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de
      andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
 22.  Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner,
      häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
      Elisama, Ammihuds son.
 23.  Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var
      Gamliel, Pedasurs son.
 24.  Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam
      var Abidan, Gideonis son.
 25.  Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom
      eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning;
      och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
 26.  Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var
      Pagiel, Okrans son.
 27.  Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var
      Ahira, Enans son.
 28.  I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter
      häravdelning.  Och de bröto nu upp.

 29.  Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel,
      Moses svärfader: »Vi bryta nu upp och tåga till det land om
      vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.'  Följ du med
      oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad
      gott är.
 30.  Men han svarade honom: »Jag vill icke följa med, utan jag vill
      gå hem till mitt land och till min släkt.»
 31.  Då sade han: »Ack nej, övergiv oss icke.  Du vet ju bäst var vi
      kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
 32.  Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det
      goda som HERREN gör mot oss.

 33.  Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor.  Och
      HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse
      viloplats åt dem.
 34.  Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp
      från sitt lägerställe.
 35.  Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
        »Stå upp, HERRE;
            må dina fiender varda förskingrade,
        och må de som hata dig fly för ditt ansikte.»
 36.  Och när den sattes ned, sade han:
        »Kom tillbaka, HERRE,
        till Israels ätters mångtusenden.»

[http://runeberg.org/bibeln/04_11.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet

                   Folkets knorrande i Tabeera och
                 Kibrot-Hattaava.  De sjuttio äldste.
                               Vaktlar.

  1.  Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN.  Ty när HERREN
      hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
      ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
  2.  Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
      stannade elden av.
  3.  Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
      hade brunnit ibland dem.

  4.  Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
      Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
      om vi hade kött att äta!
  5.  Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
      gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
  6.  Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
      intet annat se än manna.

  7.  Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
      bdelliumharts.
  8.  Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
      på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
      sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
      bakverk med olja.
  9.  När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.

 10.  Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
      och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
      storligen, och Mose själv blev misslynt.
 11.  Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
      tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
      att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
 12.  Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
      säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
      spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
      har lovat åt deras fäder?
 13.  Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk?  De gråta
      ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
      äta.'
 14.  Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
      för tungt.
 15.  Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
      har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»

 16.  Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
      äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
      till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
      uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
 17.  Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
      den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
      bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
      bära den ensam.
 18.  Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
      skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
      och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta!  I Egypten var oss gott
      att vara!'  Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
 19.  Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
      allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
 20.  utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
      eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
      förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
      inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
      Egypten?'»
 21.  Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
      som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
      dem, så att de hava att äta en månads tid!'
 22.  Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
      det räcker till för dem?  Eller skall man samla ihop alla havets
      fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
 23.  HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort?  Du skall nu få
      se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»

 24.  Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
      Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
      dem ställa sig runt omkring tältet.
 25.  Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
      den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
      äldste.  Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
      de sedan icke mer gjorde.
 26.  Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
      den andre Medad.  Också på dem föll anden, ty de voro bland de
      uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
      profeterade i lägret.
 27.  Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
      sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
 28.  Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
      ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
      det.»
 29.  Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig?  Ack att
      fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
      läte sin Ande komma över dem!»
 30.  Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

 31.  Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
      vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
      vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
      över marken.
 32.  Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
      och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
      någon samlade var tio homer.  Och de bredde ut dem runt omkring
      lägret.
 33.  Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
      var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
      anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
 34.  Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
      dem av folket, som hade gripits av lystnad.

 35.  Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
      och i Haserot stannade de.


[http://runeberg.org/bibeln/04_12.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet

               Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose.
                           Mirjam straffas.

  1.  Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
      kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
      tagit en etiopisk kvinna till hustru.
  2.  Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med?  Talar
      han icke också med oss?»  Och HERREN hörde detta.
  3.  Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
      människa på jorden.
  4.  Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
      tre, till uppenbarelsetältet.»  Och de gingo ditut, alla tre.
  5.  Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
      till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
      båda ditut.
  6.  Och han sade: »Hören nu mina ord.  Eljest om någon är en profet
      bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
      och talar med honom i drömmar.
  7.  Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
      betrodd.
  8.  Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
      och han får skåda HERRENS gestalt.  Varför haven I då icke haft
      försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
  9.  Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
 10.  När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
      vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
      han se att hon var spetälsk.
 11.  Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
      av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
 12.  Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
      hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
 13.  Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
      frisk.»
 14.  HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
      ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar.  Må
      hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
      sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
 15.  Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
      folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.


[http://runeberg.org/bibeln/04_13.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet

                          De tolv spejarna.

  1.  Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen
      Paran.
  2.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  3.  »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill
      giva åt Israels barn.  En man ur var fädernestam skolen I sända,
      men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
  4.  Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS
      befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels
      barn.
  5.  Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs
      son;
  6.  av Simeons stam: Safat, Horis son;
  7.  av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
  8.  av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
  9.  av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
 10.  av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
 11.  av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
 12.  av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
 13.  av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
 14.  av Asers stam: Setur, Mikaels son;
 15.  av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
 16.  av Gads stam; Geuel, Makis son.
 17.  Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja
      landet.  Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
 18.  Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.

      Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
      vidare upp till Bergsbygden.
 19.  Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
      starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
 20.  och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
      och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
      befästa städer,
 21.  och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
      träd finnas där eller icke.  Varen vid gott mod, och tagen med
      eder hit av landets frukt.»  Det var nämligen vid den tid då de
      första druvorna voro mogna

 22.  Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
      Rehob, där vägen går till Hamat.
 23.  De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
      Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar.  Men Hebron byggdes
      sju år före Soan i Egypten.
 24.  Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
      ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
      man.  Därtill togo de granatäpplen och fikon.
 25.  Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
      Israels barn där skuro av.
 26.  Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
      landet.
 27.  De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
      hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
      inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
 28.  De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
      sände oss.  Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
      är dess frukt.
 29.  Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
      välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
      av Anak.
 30.  Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
      bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»

 31.  Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
      Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
      förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
 32.  Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
      draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
 33.  Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
      bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
      bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
      människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
 34.  Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
      då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
      om oss.


[http://runeberg.org/bibeln/04_14.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet

                Folkets knorrande.  Spejarnas straff.  De
               knorrandes försök att söderifrån tränga
                          in i Kanaans land.

  1.  Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
      natten.
  2.  Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
      menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
      land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
  3.  Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
      måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
      fiendens byte?  Det vore förvisso bättre för oss att vända
      tillbaka till Egypten.»
  4.  Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
      tillbaka till Egypten.»
  5.  Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
      hela församlade menighet.
  6.  Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
      dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
  7.  och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
      genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
  8.  Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
      landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och
      honung.
  9.  Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
      landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
      oss.  Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
      frukten icke för dem.»

 10.  Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem.  Då visade
      sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
      barn.
 11.  Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
      mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
      mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
 12.  Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
      göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
 13.  Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
      din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
 14.  och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
      hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
      HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
      står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
      och i en eldstod om natten.
 15.  Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
      hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
 16.  'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
      som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
      öknen.'
 17.  Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
      sagt:
 18.  'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
      missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
      ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
      efterkommande i tredje och fjärde led.'
 19.  Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
      såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
      Egypten och ända hit.»
 20.  Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
 21.  Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
      av HERRENS härlighet:
 22.  av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
      gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
      frestat mig och icke velat höra min röst,
 23.  av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
      deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
 24.  Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
      allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
      det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
      besitta det.
 25.  Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
      eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
      öknen, åt Röda havet till.»

 26.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 27.  »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
      mig?  Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
 28.  Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
      göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
 29.  Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
      gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
      som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
      mot mig.
 30.  Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
      upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
      Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
 31.  Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
      byte?  dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
      det land som I haven föraktat.
 32.  I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i
      öknen.
 33.  Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
      år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
      dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
 34.  Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
      under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra
      missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
      hand ifrån eder.'
 35.  Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
      onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
      skola de förgås, här skola de dö.»

 36.  Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
      som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
      mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
 37.  dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
      genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
 38.  Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
      Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

 39.  Och Mose talade detta till alla Israels barn.  Då blev folket
      mycket sorgset.
 40.  Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
      mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
      nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
      syndat.»
 41.  Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
      Det kan ju icke lyckas väl.
 42.  HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
      att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
 43.  Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
      falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
      HERREN skall därför icke vara med eder.»
 44.  Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
      HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
 45.  Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
      bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
      dem ända till Horma.


[http://runeberg.org/bibeln/04_15.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet

                  Tillägg till lagarna om offer och
                  förstlingsgåvor.  En sabbatsbrytare
                    stenad.  Stadga om tofsarna på
                        israeliternas kläder.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
      det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
  3.  viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
      slaktoffer -- vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
      det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
      högtidsoffer -- för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
      fäkreatur eller småboskap,
  4.  så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
      såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
      fjärdedels hin olja;
  5.  och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
      vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
      är ett slaktoffer.
  6.  Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
      efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
  7.  och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
      till er välbehaglig lukt för HERREN.
  8.  Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
      slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
      gäller tackoffer åt HERREN.
  9.  Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
      tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
 10.  och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

 11.  Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
      av småboskapen, vare sig får eller get.
 12.  Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
      ett vad här är sagt, efter deras antal.
 13.  Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
      offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
 14.  Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
      släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
      välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
      som I offren.
 15.  Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
      för främlingen som bor ibland eder.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
      främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
 16.  Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
      som bor hos eder.

 17.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 18.  Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
      land dit jag vill föra eder,
 19.  skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
      därav.
 20.  Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
      offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
      eder loge.
 21.  Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
      offergärd, släkte efter släkte.

 22.  Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
      göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
 23.  efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
      den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
      släkte,
 24.  så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
      menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
      brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
      spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
      offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
 25.  Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
      menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
      synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
      HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
      ouppsåtliga synd.
 26.  Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
      främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
      den ouppsåtliga synden.

 27.  Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
      syndoffer föra fram en årsgammal get.
 28.  Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
      sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
      honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
 29.  För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
      ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
      någon begår synd ouppsåtligen.
 30.  Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
      eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
      folk.
 31.  Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
      brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
      honom.

 32.  Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
      samla ihop ved på sabbatsdagen.
 33.  Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
      fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
 34.  Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
      de honom i förvar.
 35.  Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden;
      hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
 36.  Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
      honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.

 37.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 38.  Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
      efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
      sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
 39.  Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
      därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
      icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
      nu löpen efter i trolös avfällighet.
 40.  Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
      och vara helgade åt eder Gud.
 41.  Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
      för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.


[http://runeberg.org/bibeln/04_16.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet

                  Koras, Datans och Abirams uppror.

  1.  Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
      Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
      söner, dessa togo till sig folk
  2.  och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
      män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
      folkförsamlingen, ansedda män.
  3.  Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu
      må det vara nog.  Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
      HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
      HERRENS församling?»
  4.  När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
  5.  Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon
      skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
      den helige åt vilken han giver tillträde till sig.  Och den han
      utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
  6.  Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
      hop,
  7.  och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
      ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
      helige.  Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»

  8.  Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
  9.  Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
      Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
      förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
      och betjäna den?
 10.  Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
      givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
 11.  Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
      rotat eder samman mot HERREN -- ty vad är Aron, att I knorren
      mot honom?»

 12.  Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
      söner.  Men de sade: »vi komma icke.
 13.  Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
      av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen?  Vill du nu ock
      upphäva dig till herre över oss?
 14.  Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
      honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel.  Eller
      tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor?  Nej, vi
      komma icke.»
 15.  Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till
      deras offergåva.  Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
      av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»

 16.  Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder
      inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
 17.  Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
      därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
      två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
      sitt fyrfat.»
 18.  Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
      strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
      uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
 19.  Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
      uppenbarelsetältet.  Då visade sig HERRENS härlighet för hela
      menigheten.
 20.  och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
 21.  »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
      förgöra dem.»
 22.  Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som
      råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
      menigheten, därför att en enda man syndar?»
 23.  Då talade HERREN till Mose och sade:
 24.  »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
      runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»

 25.  Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
      i Israel följde honom.
 26.  Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa
      ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
      tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
      synder.»
 27.  Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
      och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
      ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
      barn, både stora och små.
 28.  Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
      har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
      har handlat efter eget tycke:
 29.  om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
      av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
      icke sänt mig;
 30.  men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
      marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
      att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
      dessa människor hava föraktat HERREN.»
 31.  Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
      under dem,
 32.  och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
      allt Koras folk och alla deras ägodelar;
 33.  och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
      och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
 34.  Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
      rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
 35.  Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
      männen som hade burit fram rökelse.

 36.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 37.  »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
      fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
 38.  ty de hava blivit heliga.  Och dessa fyrfat -- de mäns som genom
      sin synd förverkade sina liv -- dem skall man hamra ut till
      plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
      framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
      heliga.  Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»
 39.  Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
      hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
      altaret,
 40.  till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
      som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
      rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
      honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
      HERREN hade sagt honom genom Mose.

 41.  Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
      Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»
 42.  Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
      sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
      det; och HERRENS härlighet visade sig.
 43.  Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
 44.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 45.  »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
      förgöra dem.»  Då föllo de ned på sina ansikten.
 46.  Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från
      altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
      bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
      förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
      har begynt.»
 47.  Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
      in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
      folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
      folket.
 48.  När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
      hemsökelsen.
 49.  Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
      tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
 50.  Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
      ingång; och hemsökelsen hade upphört.


[http://runeberg.org/bibeln/04_17.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet

                         Arons stav grönskar.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
      äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
      tillsammans tolv stavar.  Vars och ens namn skall du skriva på
      hans stav.
  3.  Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
      denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
  4.  Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
      vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
  5.  Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
      grönska.  Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
      så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
  6.  Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
      stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
      tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
  7.  Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
      tält.

  8.  När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
      grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
      och utslagna blommor och mogna mandlar.
  9.  Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
      Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
 10.  Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
      vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
      de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
      att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
 11.  Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
      han.

 12.  Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
      vi förgås allasammans!
 13.  Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
      han dör.  Skola vi då verkligen alla omkomma?»


[http://runeberg.org/bibeln/04_18.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet

               Prästernas och leviternas åligganden och
                             rättigheter.

  1.  Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
      jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
      och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
      vidlåder edert prästämbete.
  2.  Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
      låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
      och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
      tjänst inför vittnesbördets tält.
  3.  Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
      eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
      de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
      mån dö.
  4.  De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
      vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
      ingen främmande får komma eder nära.
  5.  Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
      vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
      Israels barn.
  6.  Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
      en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
      tjänsten vid uppenbarelsetältet.
  7.  Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
      edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
      innanför förlåten, och skolen så göra tjänst.  Jag giver eder
      edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
      kommer därvid, skall han dödas.

  8.  Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
      förvaras av det som gives mig såsom gärd.  Av Israels barns alla
      heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
      söner, såsom en evärdlig rätt.
  9.  Detta skall tillhöra dig av det!  högheliga som icke lämnas åt
      elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
      eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
      mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
 10.  På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
      det skall vara dig heligt.
 11.  Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
      barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
      söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
      var och en i ditt hus som är ren må äta det:
 12.  allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
      förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
      dig.
 13.  Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
      bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
      som är ren må äta därav.
 14.  Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
 15.  Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
      är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
      skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
      förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
      är förstfött bland orena djur.
 16.  Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
      när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
      bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
      räknad till tjugu gera.
 17.  Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
      getter må du icke taga lösen; det är heligt.  Deras blod skall
      du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
      ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
 18.  Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
      likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
 19.  Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
      dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
      såsom en evärdlig rätt.  Ett evärdligt saltförbund[1] inför
      HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
      avkomlingar jämte dig.
 20.  och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
      arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
      vara din lott och arvedel bland Israels barn.

 21.  Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
      såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
      uppenbarelsetältet.
 22.  Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
      uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
      och så träffas av döden;
 23.  utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
      och de skola bära de missgärningar som begås.  Detta skall vara
      en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
      Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
 24.  Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
      giver jag åt leviterna till arvedel.  Därför är det som jag
      säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
      barn.

 25.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 26.  Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
      mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
      såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
      tionde av tionden.
 27.  Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
      logen och vin och olja från pressen.
 28.  På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
      Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
      tionden skolen I giva åt prästen Aron.
 29.  Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
      tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
      den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
 30.  Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
      av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
      vad loge och press avkasta.
 31.  I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
      det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
 32.  När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
      deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
      Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.
      
[1]  Se Saltförbund i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/04_19.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet

                   Den röda kon.  Stänkelsevattnet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

  2.  Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
      barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
      har något lyte, och som icke har burit något ok.
  3.  Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
      henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
  4.  Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
      finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
      uppenbarelsetältet.
  5.  Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
      kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
  6.  Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
      kasta det i elden vari kon brännes upp.
  7.  Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
      därefter får han gå in i lägret.  Dock skall prästen vara oren
      ända till aftonen.
  8.  Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
      och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
  9.  Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
      den utanför lägret på en ren plats.  Den skall förvaras åt
      Israels barns menighet, till stänkelsevatten.  Det är ett
      syndoffer.
 10.  Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
      kläder och vara oren ända till aftonen.  Detta skall vara en
      evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
      ibland dem.
 11.  Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
      vara oren i sju dagar.
 12.  Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
      så bliver han ren.  Men om han icke renar sig på tredje dagen och
      på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
 13.  Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
      som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
      tabernakel, och han skall utrotas ur Israel.  Därför att
      stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
      oren; orenhet låder alltjämt vid honom.

 14.  Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
      som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
      oren i sju dagar.
 15.  Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
      vara orena.
 16.  Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
      för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
      människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
 17.  Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
      askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
      därpå i ett kärl.
 18.  Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
      stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
      hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
      vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
      vid graven.
 19.  Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
      bestänka den som har blivit oren.  När så på sjunde dagen hans
      rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
      vatten, så bliver han ren om aftonen.
 20.  Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
      utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
      stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
 21.  Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga.  Mannen som
      stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
      annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
      aftonen.
 22.  Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
      kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.


[http://runeberg.org/bibeln/04_20.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet

                  Mirjams död.  Vattnet ur klippan i
                Meriba.  Edoméernas avoghet.  Arons död.

  1.  Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
      första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
      blev där också begraven.

  2.  Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
      och Aron.
  3.  Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
      hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
      ansikte!
  4.  Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
      vi och vår boskap måste dö här?
  5.  Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
      till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
      vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
      dricka?»
  6.  Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
      uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten.  Då
      visade sig HERRENS härlighet för dem.
  7.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  8.  »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
      och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
      vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
      och giver menigheten och dess boskap att dricka.
  9.  Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
      han hade bjudit honom.
 10.  Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
      där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
      denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
 11.  Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
      gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
      boskap fick dricka.
 12.  Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
      mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
      skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
      givit dem.»
 13.  Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
      och där han bevisade sig helig på dem.

 14.  Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
      lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
      vedermödor som vi hava haft att utstå,
 15.  huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
      Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
      behandlade av egyptierna.
 16.  Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
      ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
      staden som ligger vid gränsen till ditt område.
 17.  Låt oss tåga genom ditt land.  Vi skola icke taga vägen över
      åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
      vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
      till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
 18.  Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land.  Om du
      det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
 19.  Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
      skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
      vatten, skall jag betala det.  Jag begär ju ingenting: allenast
      att få tåga vägen fram härigenom.»
 20.  Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.»  Och Edom drog ut
      mot honom med mycket folk och ned stor makt.
 21.  Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
      område, vek Israel av och gick undan för honom.

 22.  Och de bröto upp från Kades.  Och Israels barn, hela menigheten,
      kommo till berget Hor.
 23.  Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
      Edoms land, och sade:
 24.  »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
      det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
      gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
 25.  Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
      berget Hor,
 26.  och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar.  Så
      skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
 27.  Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
      berget Hor inför hela menighetens ögon.
 28.  Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
      Eleasar.  Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
      Eleasar stego ned från berget.
 29.  Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
      begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.


[http://runeberg.org/bibeln/04_21.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet

                Konungen i Arad besegrad.  Kopparormen.
                         Sihon och Og slagna.

  1.  Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
      att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
      med Israel och tog några av dem till fånga.
  2.  Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
      detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
      spillo.»
  3.  Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
      och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
      namnet Horma.

  4.  Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
      till, för att gå omkring Edoms land.  Men under vägen blev
      folket otåligt.
  5.  Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven
      I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen?  Här
      finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
      usla föda vi få.»
  6.  Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
      folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
  7.  Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi
      talade mot HERREN och mot dig.  Bed till HERREN att han tager
      bort dessa ormar ifrån oss.»  Och Mose bad för folket.
  8.  Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en
      stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
      så skall han bliva vid liv.»
  9.  Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
      när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
      kopparormen och blev så vid liv.

 10.  Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
 11.  och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
      öknen som ligger framför Moab, österut.
 12.  Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
 13.  Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
      denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
      flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
      mellan Moabs land och amoréernas.
 14.  Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»:
        »Vaheb i Sufa
        och dalarna där Arnon går fram,
 15.    och dalarnas sluttning,
        som sänker sig mot Ars bygd
        och stöder sig mot Moabs gräns.»

 16.  Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN
      sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
 17.  Då sjöng Israel denna sång:

        »Flöda, du brunn!  Ja, sjungen om den,
 18.    om brunnen som furstar grävde,
        som folkets ypperste borrade,
        med spiran, med sina stavar.

 19.  Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
      från: Nahaliel till Bamot,
 20.  från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
      där man kan se ut över ödemarken.

 21.  Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
      lät säga:
 22.  »Låt mig taga genom ditt land.  Vi skola icke vika av ifrån
      vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
      brunnarna.  Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
      igenom ditt område.»
 23.  Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
      utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
      till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
      Israel.
 24.  Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
      Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
      barns gräns var befäst.
 25.  Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
      amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
 26.  Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
      hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
      honom hela hans land ända till Arnon.
 27.  Därför säga skalderna:

        »Kommen till Hesbon!
        Byggas och befästas
            skall Sihons stad.
 28.    Ty eld gick ut från Hesbon,
        en låga från Sihons stad;
        den förtärde Ar i Moab,
        dem som bodde på Arnons höjder.
 29.    Ve dig, Moab!
        Förlorat är du, Kemos' folk!
        Han lät sina söner bliva slagna på flykten
        och sina döttrar föras bort i fångenskap,
        bort till amoréernas konung, Sihon.
 30.    Vi sköto ned dem -- förlorat var Hesbon,
        landet ända till Dibon;
        vi härjade ända till Nofa,
        Nofa, som når till Medeba.»

 31.  Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
 32.  Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
      underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
 33.  Sedan vände de sig åt annat hål.  och drogo upp åt Basan
      till.  Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
      strid mot dem, till Edrei.
 34.  Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand
      har jag givit honom och allt hans folk och hans land.  Och du
      skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
      amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
 35.  Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
      ingen av dem slippa undan.  Så intogo de hans land.


[http://runeberg.org/bibeln/04_22.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet

                      Balak låter hämta Bileam.

  1.  Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
      andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.

  2.  Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
      amoréerna.
  3.  Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
      talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
  4.  Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att
      äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
      upp vad grönt som finnes på marken.»  Och Balak, Sippors son,
      var på den tiden konung i Moab.
  5.  Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
      floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
      han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
      se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
  6.  Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
      mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
      landet.  Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
      den du förbannar, han bliver förbannad.»
  7.  Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
      hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
      till honom Balaks ord.
  8.  Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag
      sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.»  Då
      stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
  9.  Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du
      har hos dig?»
 10.  Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
      sänt till mig detta bud:
 11.  'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
      övertäcker marken.  Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
      skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
 12.  Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall
      icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
 13.  Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
      Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
      tillstädja mig att följa med eder.»
 14.  Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
      »Bileam vägrade att följa med oss.»

 15.  Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
      förnämligare än de förra.
 16.  Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak
      Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
 17.  ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
      begär av mig skall jag göra.  Kom nu och förbanna åt mig detta
      folk.'»
 18.  Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än
      gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
      jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
      gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
 19.  Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
      förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
 20.  Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa
      män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
      Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
 21.  Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
      åsninna och följde med Moabs furstar.

 22.  Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
      ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
      sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
 23.  När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
      svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
      men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
      vägen.
 24.  Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
      vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
 25.  När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
      klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
      gång.
 26.  Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
      ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
      höger eller till vänster.
 27.  När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
      Bileam.  Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
      stav.
 28.  Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad
      har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
 29.  Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om
      jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
      dig.»
 30.  Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna,
      som du har ridit på i all din tid intill denna dag?  Och har jag
      någonsin förut plägat göra så mot dig?  Han svarade: »Nej.»
 31.  Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
      stå på vägen med ett draget svärd i sin hand.  Då bugade han sig
      och föll ned på sitt ansikte.
 32.  Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger
      slagit din åsninna?  Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
      denna väg leder till fördärv och är mig emot.
 33.  Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
      mig.  Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
      dräpt dig, men låtit henne leva.»
 34.  Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag
      visste icke att du stod mig emot på vägen.  Om nu min resa
      misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
 35.  Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet
      annat än vad jag säger dig skall du tala.»  Så följde då Bileam
      med Balaks furstar.

 36.  När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
      Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
 37.  Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till
      dig för att kalla dig hit?  Varför ville du då icke begiva dig
      till mig?  Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
 38.  Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till
      dig.  Men det står ingalunda i min egen makt att tala något.  Vad
      Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
 39.  Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
 40.  Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
      och de furstar som voro med honom.
 41.  Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
      på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
      folket.


[http://runeberg.org/bibeln/04_23.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet

                       Bileam välsignar Israel.

  1.  Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
      skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
  2.  Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
      tjur och en vädur på vart altare
  3.  Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt
      brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
      visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
      skall jag förkunna för dig.»  Och han gick upp på en kal höjd.
  4.  Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju
      altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
      tjur och en vädur.»
  5.  Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå
      tillbaka till Balak och tala så och så.»
  6.  När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
      sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
  7.  Då hör han upp sin röst och kvad:

        »Från Aram hämtade mig Balak,
        från österns berg Moabs konung:
        'Kom och förbanna åt mig Jakob,
        kom och tala ofärd över Israel.
  8.    Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
        och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
  9.    Från klippornas topp ser jag ju honom,
        och från höjderna skådar jag honom:
        se, det är ett folk som bor för sig självt
        och icke anser sig likt andra folkslag.
 10.    Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
        eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
        Må jag få dö de rättfärdigas död,
        och blive mitt slut såsom deras!»

 11.  Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig!  Till att
      förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
      välsignat dem.»
 12.  Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN
      lägger i min mun, och tala det?»

 13.  Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat
      ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
      du ser dem icke allasammans.  Från det stället må du förbanna dem
      åt mig.»
 14.  Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
      Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
      vart altare.
 15.  Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt
      brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
      sig.»
 16.  Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
      skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och
      så.»
 17.  När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
      brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom.  Och Balak
      frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
 18.  Då hov han upp sin röst och kvad:

        »Stå upp, Balak, och hör;
        lyssna till mig, du Sippors son.
 19.    Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
        icke en människoson, så att han kan ångra något.
        Skulle han säga något och icke göra det,
        tala något och icke fullborda det?
 20.    Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
        han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
 21.    Ofärd är icke att skåda i Jakob
        och olycka icke att se i Israel.
        HERREN, hans Gud, är med honom,
        och jubel såsom mot en konung höres där.
 22.    Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
        deras styrka är såsom vildoxars.
 23.    Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
        ej heller spådom mot Israel.
        Nej, nu måste sägas om Jakob
        och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
 24.    Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
        ett folk som reser sig likasom ett lejon.
        Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
        och druckit blod av slagna man.»

 25.  Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så
      må du åtminstone icke välsigna dem.
 26.  Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig:
      'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»

 27.  Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till
      ett annat ställe.  Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
      förbannar dem åt mig.
 28.  Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
      se ut över ödemarken.
 29.  Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
      skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
 30.  Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
      en vädur på vart altare.


[http://runeberg.org/bibeln/04_24.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet

               Bileam välsignar ytterligare Israel och
                           återvänder hem.

  1.  Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
      välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
      och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
  2.  Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
      sina stammar, kom Guds Ande över honom.
  3.  Och han hov upp sin röst och kvad:
        »Så säger Bileam, Beors son,
        så säger mannen med det slutna ögat,
  4.    så säger han som hör Guds tal,
        han som skådar syner från den Allsmäktige,
        i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
  5.    Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
        dina boningar, du Israel!
  6.    De likna dalar som utbreda sig vida,
        de äro såsom lustgårdar invid en ström,
        såsom aloeträd, planterade av HERREN,
        såsom cedrar invid vatten.
  7.    Vatten flödar ur hans ämbar,
        hans sådd bliver rikligen vattnad.
        Större än Agag skall hans konung vara,
        ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
  8.    Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
        Hans styrka är såsom en vildoxes.
        Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
        deras ben skall han sönderkrossa,
        och med sina pilar skall han genomborra dem.
  9.  Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
      lejoninna -- vem vågar oroa honom?  Välsignad vare den som
      välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»

 10.  Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
      händerna.  Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina
      fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
      gånger välsignat dem.
 11.  Giv dig nu av hem igen.  Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
      stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
 12.  Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som
      du skickade till mig:
 13.  'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
      rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
      jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.'  Vad HERREN
      säger, det måste jag tala.
 14.  Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
      vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
 15.  Och han hov upp sin röst och kvad:
        »Så säger Bileam, Beors son,
        så säger mannen med det slutna ögat,
 16.    så säger han som hör Guds tal
        och har kunskap från den Högste,
        han som skådar syner från den Allsmäktige,
        i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
 17.    Jag ser honom, men icke denna tid,
        jag skådar honom, men icke nära.
        En stjärna träder fram ur Jakob,
        och en spira höjer sig ur Israel.
        Den krossar Moabs tinningar
        och slår ned alla söner till Set.
 18.    Edom skall han få till besittning
        till besittning Seir -- sina fienders länder.
        Ty Israel skall göra mäktiga ting;
 19.    ur Jakob skall en härskare komma;
        han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»

 20.  Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
        »En förstling bland folken är Amalek,
         men på sistone hemfaller han åt undergång.»

 21.  Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
        »Fast är din boning,
        och lagt på klippan är ditt näste.
 22.    Likväl skall Kain bliva utrotad;
        ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»

 23.  Och han lov åter upp sin röst och kvad:

        »O ve!  Vem skall bliva vid liv,
        när Gud låter detta ske?
 24.    Skepp skola komma från kittéernas kust,
        de skola tukta Assur, tukta Eber;
        också han skall hemfalla åt undergång.»

 25.  Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin
      väg.


[http://runeberg.org/bibeln/04_25.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet

               Israeliternas synd med Moabs döttrar och
               deras avgudadyrkan.  Pinehas' nitälskan.

  1.  Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
      otukt med Moabs döttrar.
  2.  Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
  3.  Och folket åt och tillbad deras gudar.  Och Israel slöt sig till
      Baal-Peor.  Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
  4.  Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt
      upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
      glöd må vändas ifrån Israel.»
  5.  Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe
      bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»

  6.  Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
      midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
      ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
      uppenbarelsetältet.
  7.  När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
      detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
  8.  och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
      genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
      kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet.  Så upphörde
      hemsökelsen bland Israels barn.
  9.  Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
      tusen.

 10.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 11.  »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
      avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
      bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
      nitälskan förgjort Israels barn.
 12.  Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
 13.  och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
      vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
      till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
      för Israels barn.»
 14.  Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
      midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
      för en familj bland simeoniterna.
 15.  Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
      Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.

 16.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 17.  »Angripen midjaniterna och slån dem.
 18.  Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
      i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
      hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
      hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»

[http://runeberg.org/bibeln/04_26.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet

                 Ny mönstring av Israels stammar, på
                             Moabs hedar.

  1.  Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
      prästen Arons son, och sade:
  2.  »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
      äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
      stridbara män i Israel.»
  3.  Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
      Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
  4.  »De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas.»  Så
      hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
      ut ur Egyptens land.

  5.  Ruben var Israels förstfödde.  Rubens barn voro: Av Hanok
      hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
  6.  av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
  7.  Dessa voro rubeniternas släkter.  Och de av dem som inmönstrades
      utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
  8.  Men Pallus söner voro Eliab.
  9.  Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
      Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
      upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
      sig upp emot HERREN,
 10.  varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
      det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
      två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
 11.  Men Koras söner omkommo icke.

 12.  Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas
      släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt,
 13.  av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt.
 14.  Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.

 15.  Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas
      släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt,
 16.  av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt,
 17.  av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt.
 18.  Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades,
      fyrtio tusen fem hundra.

 19.  Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
      land.
 20.  Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
      släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
 21.  Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
      hamuliternas släkt.
 22.  Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
      sjuttiosex tusen fem hundra.

 23.  Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas
      släkt, av Puva puniternas släkt,
 24.  av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt.
 25.  Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades,
      sextiofyra tusen tre hundra.

 26.  Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
      släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
 27.  Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
      inmönstrades, sextio tusen fem hundra.

 28.  Josefs barn, efter deras släkter voro Manasse och Efraim.

 29.  Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde
      Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt.
 30.  Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek
      helekiternas släkt,
 31.  av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt,
 32.  av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt.
 33.  Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast
      döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka
      och Tirsa.
 34.  Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades
      utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.

 35.  Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
      sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
      tahaniternas släkt.
 36.  Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
 37.  Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
      inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.

      Dessa voro Josefs barn, efter deras släkter.

 38.  Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
      släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
      släkt,
 39.  av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
 40.  Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
      naamiternas släkt.
 41.  Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
      som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.

 42.  Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
      släkt.  Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
 43.  Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
      tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.

 44.  Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av
      Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt.
 45.  Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel
      malkieliternas släkt.
 46.  Och Asers dotter hette Sera.
 47.  Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som
      inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.

 48.  Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas
      släkt, av Guni guniternas släkt,
 49.  av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt.
 50.  Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem
      som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.

 51.  Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sex hundra ett
      tusen sju hundra trettio.

 52.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 53.  Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
      antal.
 54.  Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
      mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
      efter antalet av dess inmönstrade.
 55.  Men genom lottkastning skall landet utskiftas.  Efter namnen på
      sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
 56.  Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
      arvedel sig tillskiftad.

 57.  Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
      släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
      släkt, av Merari merariternas släkt.
 58.  Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
      släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
      släkt.  Men Kehat födde Amram.
 59.  Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
      Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
      syster Mirjam.
 60.  Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
 61.  Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
      främmande eld inför HERRENS ansikte.
 62.  Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
      mankön som voro en månad gamla eller därutöver.  De hade nämligen
      icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
      arvedel var given åt dem bland Israels barn.

 63.  Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
      dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
      emot Jeriko.
 64.  Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
      av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
      Sinais öken,
 65.  ty om dem hade HERREN sagt: »De skola döden dö i öknen.»  Därför
      var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
      Nuns son.


[http://runeberg.org/bibeln/04_27.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet

                Selofhads döttrar.  Josua förordnad att
                           efterträda Mose.

  1.  Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
      Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
      Manasses, Josefs sons, släkter.  Och hans döttrar hette Mahela,
      Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
  2.  Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
      stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
      uppenbarelsetältet, och sade:
  3.  »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
      rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
      synd, och han hade inga söner.
  4.  Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
      han icke hade någon son?  Giv åt oss en besittning ibland vår
      faders bröder.»
  5.  och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
  6.  Då talade HERREN till Mose och sade:
  7.  »Selofhads döttrar hava talat rätt.  Du skall giva också dem en
      arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
      faders arvedel övergå till dem.
  8.  Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
      att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
      hans dotter.
  9.  Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
      åt hans bröder.
 10.  Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
      åt hans faders bröder.
 11.  Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
      arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
      skall då taga den i besittning.»

      Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
      har bjudit Mose.

 12.  Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så
      skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
 13.  Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
      likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
 14.  detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
      mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
      mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.»  Detta
      gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.

 15.  Och Mose talade till HERREN och sade:
 16.  »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
      över menigheten,
 17.  som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
      och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
      menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»
 18.  HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
      man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
 19.  Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
      och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
 20.  och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
      hela menighet må lyda honom.
 21.  Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
      för att denne genom urims[1] dom må hämta svar åt honom inför
      HERRENS ansikte.  Efter hans ord skola de draga ut och vända
      åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
      menigheten.»

 22.  och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
      och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
 23.  Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
      ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.

[1]  Se Urim och tummim i Ordförkl.

[http://runeberg.org/bibeln/04_28.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet

                    Lagar om de dagliga offren och
                            högtidsoffren.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:

  2.  Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
      spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
      I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
  3.  Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
      eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
      beständigt.
  4.  Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
      skall du offra vid aftontiden,
  5.  och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
      fjärdedels hin olja av stötta oliver.
  6.  Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
      till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
  7.  Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
      till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
      dryck utgjutas åt HERREN.
  8.  Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
      spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
      eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

  9.  Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
      ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
      spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
 10.  Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
      det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.

 11.  Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
      HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
 12.  så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
      spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
      med olja, såsom spisoffer till väduren,
 13.  och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
      spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
      lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
 14.  Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
      till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
      fjärdedels hin till vart lamm.  Detta är nymånadsbrännoffret, som
      skall offras i var och en av årets månader.
 15.  Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
      skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
      drickoffer.

 16.  Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
      påsk.
 17.  Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
      osyrat bröd, i sju dagar.
 18.  På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
 19.  Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
      två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
      de vara.
 20.  Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
      med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
      två tiondedels efa till väduren;
 21.  en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
      lammen;
 22.  tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
      försoning för eder.
 23.  Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
      skolen I offra detta.
 24.  Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
      eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN.  Jämte det
      dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
      drickoffer.
 25.  Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
      ingen arbetssyssla skolen I då göra.

 26.  Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
      grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
      helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
 27.  Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
      offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
 28.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
 29.  en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
 30.  tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
      eder.
 31.  Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
      I offra detta -- felfria skola djuren vara -- och därjämte
      tillhörande drickoffer.


[http://runeberg.org/bibeln/04_29.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet

                    Fortsättning av offerlagarna.

  1.  Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
      en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.  En
      basunklangens dag skall den vara för eder.
  2.  Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
      offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
  3.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
  4.  och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
  5.  tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
      försoning för eder --
  6.  detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
      förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
      förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
      båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.

  7.  På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
      sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
      då göra.
  8.  Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
      I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm -- felfria
      skola de vara --
  9.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
 10.  en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
 11.  tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
      försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
      spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.

 12.  På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
      sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.  Då skolen I
      fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
 13.  Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
      välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
      fjorton årsgamla lamm -- felfria skola de vara --
 14.  och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
      tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
      tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
 15.  en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
 16.  tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
      det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
      drickoffer.
 17.  Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 18.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 19.  tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
      dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
      som hör till dem.
 20.  Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 21.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 22.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 23.  Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 24.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet satt,
 25.  tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
      dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 26.  Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 27.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 28.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 29.  Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 30.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 31.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 32.  Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
      årsgamla felfria lamm,
 33.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 34.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
 35.  På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
      arbetssyssla skolen I då göra.
 36.  Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
      välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
      felfria lamm,
 37.  med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
      till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
      föreskrivet sätt,
 38.  tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
      brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.

 39.  Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom
      edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara
      brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.

30:1. [1]

[1]  4 Mos 30:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.

[http://runeberg.org/bibeln/04_30.html]
  1.  Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN
      hade bjudit honom.

                 Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet

                           Lagar om löften.

  2.  Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
      är vad HERREN har bjudit:
  3.  om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
      han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
      han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
      hans mun har talat.

  4.  Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
      ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
      återhållsamhet i något stycke,
  5.  och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
      till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
      henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
      och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
      gällande kraft.
  6.  Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
      skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
      alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
      eftersom hennes fader sade nej till henne.
  7.  Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
      obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
  8.  och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
      därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
      gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
      skola hava gällande kraft.
  9.  Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
      då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
      ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
      skall förlåta henne det.
 10.  Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
      gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.

 11.  Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
      förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
 12.  och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom --
      icke säger nej till henne -- så skola alla hennes löften hava
      gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
      skola hava gällande kraft.
 13.  Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
      allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
      må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
      hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
 14.  Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
      till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
      hennes man kan ock upphäva dem.
 15.  Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
      någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
      hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
      som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
      han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
 16.  Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
      dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.

 17.  Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet
      mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan
      en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i
      sin faders hus.


[http://runeberg.org/bibeln/04_31.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet

                 Hämnd på midjaniterna.  Fördelning av
                                bytet.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
      samlas till dina fäder.
  3.  Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
      väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
      HERRENS hämnd på Midjan.
  4.  Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
      I sända ut i striden.»
  5.  Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
      tusen man, väpnade till strid.
  6.  Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
      sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
      denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
  7.  Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
      Mose, och dräpte allt mankön.
  8.  Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
      midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
      midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
      svärd.
  9.  Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
      fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
      deras övriga gods togo de såsom byte.
 10.  Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
      tältläger brände de upp i eld.
 11.  Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
      människor och boskap.
 12.  Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
      och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
      hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

 13.  Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
      gingo dem till mötes utanför lägret.
 14.  Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
      underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
 15.  Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
 16.  Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
      till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
      därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
 17.  Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
      haft med män, med mankön, att skaffa.
 18.  Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
      dem mån I låta leva för eder räkning.
 19.  Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar.  Var
      och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
      har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
      på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar.
 20.  Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
      gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
      eder.»

 21.  Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
      kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
 22.  Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
 23.  allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
      det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten.  Men
      allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
 24.  Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
      därefter fån I gå in i lägret.

 25.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 26.  Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
      en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
      för menighetens familjer;
 27.  sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
      hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
 28.  Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
      var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
      skatt åt HERREN.
 29.  Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
      skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
 30.  Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
      uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
      åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
      giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
      iakttaga vid HERRENS tabernakel.

 31.  Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
      Mose.
 32.  Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
      tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
 33.  av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
 34.  av åsnor sextioett tusen,
 35.  och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
      att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
 36.  Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
      med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
      tusen fem hundra,
 37.  varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
 38.  av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
      sjuttiotvå;
 39.  av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
      sextioen;
 40.  av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
      personer.
 41.  Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
      Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 42.  Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
      hade avskilt från krigsfolkets,
 43.  denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
      hundra trettiosju tusen fem hundra,
 44.  av fäkreatur trettiosex tusen,
 45.  av åsnor trettio tusen fem hundra
 46.  och av människor sexton tusen.
 47.  Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
      Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
      detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
      iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
      Mose.

 48.  Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
      underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
 49.  Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
      krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
      fattas bland oss.
 50.  Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
      och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
      av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
      bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
 51.  Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
      klenoder.
 52.  Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
      underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
      femtio siklar.
 53.  Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
 54.  Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
      underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
      det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
      ansikte.


[http://runeberg.org/bibeln/04_32.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet

               Rubens och Gads stammar samt ena hälften
               av Manasse stam få till besittning landet
                           öster om Jordan.

  1.  Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
      boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
      funno de att detta var en trakt för boskap.
  2.  Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
      prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
  3.  »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
      Beon,
  4.  det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
      land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
  5.  Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
      så må detta land givas åt dina tjänare till besittning.  Låt oss
      slippa att gå över Jordan.»
  6.  Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
      stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
  7.  Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
      floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
  8.  Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
      för att bese landet:
  9.  sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
      avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
      HERREN hade givit åt dem.
 10.  Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
 11.  'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
      tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
      har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt
      hava efterföljt mig
 12.  ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
      son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
 13.  Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
      omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
      dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
 14.  Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
      avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
 15.  Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
      längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
      detta folk.»

 16.  Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
      åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
 17.  Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
      för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola.  Under
      tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
      så vara skyddade mot landets inbyggare.
 18.  Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
      var och en sin arvedel.
 19.  Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
      Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
      på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
 20.  Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
      eder inför HERREN till kriget,
 21.  så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
      stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
 22.  om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
      underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
      och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
 23.  Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
      då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
 24.  Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
      eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
 25.  Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
      tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
 26.  Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
      bliva kvar här i Gileads städer.
 27.  Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
      draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

 28.  Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
      Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
      stammar.
 29.  Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
      med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
      och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
      landet Gilead till besittning.
 30.  Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
      sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
 31.  Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
      sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
 32.  Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
      så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

 33.  Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
      av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
      och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
      och dessas områden, landets städer runt omkring.
 34.  Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
 35.  Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
 36.  Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
 37.  Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
 38.  Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma.
      Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
 39.  Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
      intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
 40.  Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
      där.
 41.  Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
      kallade dem Jairs byar.
 42.  Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
      kallade det Noba, efter sitt eget namn.


[http://runeberg.org/bibeln/04_33.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet

                   Israeliternas lägerplatser under
                           ökenvandringen.

  1.  Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
      Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
  2.  Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
      alltefter som de ändrade lägerplats.  Och dessa voro nu deras
      lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:

  3.  De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
      första månaden.  Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
      med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
  4.  under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
      bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
      gudar.
  5.  Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
      Suckot.
  6.  Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
      begynte.
  7.  Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
      ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
  8.  Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
      öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
      Mara.
  9.  Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
      funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
      där.
 10.  Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
 11.  Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
 12.  Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
 13.  Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
 14.  Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
      fanns intet vatten åt folket att dricka.
 15.  Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
 16.  Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
      Kibrot-Hattaava.
 17.  Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
 18.  Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
 19.  Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
 20.  Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
 21.  Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
 22.  Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
 23.  Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
 24.  Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
 25.  Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
 26.  Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
 27.  Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
 28.  Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
 29.  Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
 30.  Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
 31.  Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
 32.  Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
      Hor-Haggidgad.
 33.  Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
 34.  Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
 35.  och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
 36.  Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
      det är Kades.
 37.  Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
      gränsen till Edoms land.

 38.  Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
      befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
      uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
      månaden.
 39.  Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
      berget Hor.

 40.  Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
      land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
 41.  Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
 42.  Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
 43.  Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
 44.  Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
      Moabs gräns.
 45.  Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
 46.  Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
      Almon-Diblataima.
 47.  Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
      Abarimbergen, framför Nebo.
 48.  Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
      hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
 49.  Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
      till Abel-Hassitim på Moabs hedar.

 50.  Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
      Jeriko, och sade:
 51.  Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
      Jordan, in i Kanaans land,
 52.  skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
      förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
      gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
      skolen I ödelägga.
 53.  Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
      jag givit landet till besittning.
 54.  Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
      lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
      en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
      och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
      den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
      arvedel åt eder.
 55.  Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
      som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
      i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
 56.  Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
      dem.


[http://runeberg.org/bibeln/04_34.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet

                Landets gränser bestämmas.  Skiftesmän
                                utses.

  1.  Och HERREN talade till Mose och sade:
  2.  Bjud Israels barn och säg till dem:
      När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
      tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
      gränser nå.
  3.  Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
      Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
      Salthavet.
  4.  Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
      fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea.  Och den skall gå
      vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
  5.  Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
      ut vid havet.
  6.  Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
      gränsen.  Detta skall vara eder gräns i väster.
  7.  Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
      I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
  8.  Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
      till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
  9.  Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
      Hasar-Enan.  Detta skall vara eder gräns i norr.
 10.  och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
      Hasar-Enan fram till Sefam.
 11.  Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
      och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
      Kinneretsjön, österut.
 12.  Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.

      Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.

 13.  Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
      genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
      land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
      stammarna och den ena halva stammen.
 14.  Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
      barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
      Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
 15.  Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
      andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
 16.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 17.  Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
      arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
      son;
 18.  vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
      landet,
 19.  och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
 20.  av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
 21.  av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
 22.  av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
 23.  av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
      son,
 24.  och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
 25.  av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
 26.  av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
 27.  av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
 28.  av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
 29.  Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
      Israels barn i Kanaans land.


[http://runeberg.org/bibeln/04_35.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet

                  Leviternas fyrtioåtta städer.  Sex
                     fristäder.  Lagar om dråpare.

  1.  Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
      Jeriko, och sade:
  2.  Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
      skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
      dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
  3.  Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
      utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
      alla deras övriga djur.
  4.  Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
      sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
  5.  Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
      alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
      alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
      mitten.  Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
  6.  Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
      vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
      att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
      dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
  7.  så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
      fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
  8.  Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
      besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
      större, och färre ur den som är mindre.  Var stam skall åt
      leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
      arvedel han själv har fått.

  9.  Och HERREN talade till Mose och sade:
 10.  Tala till Israels barn och säg till dem:

      När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
 11.  skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
      fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
      någon må kunna fly.
 12.  Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
      blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
      till rätta inför menigheten.
 13.  Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
 14.  Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
      övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
 15.  dessa skola vara fristäder.  Israels barn, såväl som främlingen
      och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
      såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
      har dödat någon må kunna fly.

 16.  Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
      är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
      döden.
 17.  Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
      dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
      är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
      döden.
 18.  Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
      dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
      är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
      döden.
 19.  Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
      honom må han döda honom.
 20.  Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
      mod kastar något på honom; så att han dör,
 21.  eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
      som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
      dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
      träffar på honom

 22.  Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
      eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
      vara må;
 23.  eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
      kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
      var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
 24.  då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
      blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
 25.  Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
      menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
      han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
      helig olja smorde översteprästen dör.
 26.  Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
      flytt,
 27.  och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
      fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
      honom.
 28.  Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
      översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
      tillbaka till den ort där han har sin besittning.
 29.  Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
      släkte, var I än ären bosatta.

 30.  Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
      dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
      att man skall kunna döma någon till döden.
 31.  I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
      till döden, utan han skall straffas med döden.
 32.  Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
      fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
      landet.
 33.  I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
      landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
      som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
      utgjutit det.
 34.  I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
      min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
      barn.


[http://runeberg.org/bibeln/04_36.html]
                 Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet

                    Selofhads döttrars giftermål.

  1.  Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt -- Gileads,
      som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter --
      trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
      huvudmän för Israels barns familjer.
  2.  De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
      göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
      bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
      hans döttrar.
  3.  Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
      stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
      under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
      ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
  4.  När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
      arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
      men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»

  5.  Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
      »Josefs barns stam har talat rätt.
  6.  Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
      säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
      gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
  7.  Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
      från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
      var och en sin fädernestams arvedel.
  8.  Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
      kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
      en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
      att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
      arvedel.
  9.  Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
      Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
      arvedel.»

 10.  Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
 11.  Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
      sig med sina farbröders söner.
 12.  De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
      och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
      stam.

 13.  Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels
      barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.

[http://runeberg.org/bibeln/05_01.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 1 Kapitlet

                Mose talar till folket om vad som har
                     skett under ökenvandringen.

  1.  Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
      Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
      Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab
  2.  -- elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
      Kades-Barnea.
  3.  I det fyrtionde året, i elfte månaden.  på första dagen i
      månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
      hade bjudit honom tala till dem.
  4.  Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
      bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
      vid Edrei.
  5.  På andra sidan Jordan.  i Moabs land, begynte Mose denna
      lagutläggning och sade:
  6.  HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
      haven I uppehållit eder vid detta berg.
  7.  Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
      till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
      Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
      Kustlandet vid havet -- in i kananéernas land och upp på Libanon,
      ända till den stora floden, floden Frat.
  8.  Se, jag har givit landet i edert våld.  Gån nu och intagen detta
      land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
      Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»
  9.  Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
      ensam bära eder.
 10.  HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
      såsom stjärnorna på himmelen.
 11.  Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
      välsigna eder, såsom han har lovat eder.
 12.  Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
      och edert tvistande?
 13.  Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
      särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
      eder.»
 14.  I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
 15.  Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
      och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
      somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
      somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
      stammar.
 16.  Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
      edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
      broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
      rättvist mellan dem.
 17.  I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
      höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för
      någon människa, ty domen hör Gud till.  Men om något ärende
      bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
      jag får höra det.»
 18.  Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
 19.  Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
      fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
      amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
      och vi kommo så till Kades-Barnea.
 20.  Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
      bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.
 21.  Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld.  Drag ditupp
      och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
      Frukta icke och var icke förfärad.»
 22.  Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
      åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
      oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
      vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
      skola komma till.»
 23.  Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
      för var stam.
 24.  Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
      till Druvdalen och bespejade landet.
 25.  Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin
      berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
      vill giva oss är gott.»
 26.  Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
      HERRENS, eder Guds, befallning.
 27.  Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
      har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
      amoréernas hand och så förgöra oss.
 28.  Varthän skola vi då draga?  Våra bröder hava förfärat våra
      hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än
      vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
      sågo där också anakiter.'»
 29.  Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
      för dem.
 30.  HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
      eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
      ögon,
 31.  och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
      bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
      ända till dess att I nu haven kommit hit.»
 32.  Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
 33.  som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
      eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
      gå, och om dagen i molnskyn.
 34.  Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
      sade:
 35.  »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få
      se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
 36.  ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
      honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
      därför att han i allt har efterföljt Herren.»
 37.  Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke
      heller du skall komma ditin.
 38.  Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
      Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
      Israel såsom arv.
 39.  Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
      byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
      de skola taga det i besittning.
 40.  Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
      tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
 41.  Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
      Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
      Gud, har bjudit oss.»  Och I omgjordaden eder, var och en tog
      sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.
 42.  Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
      ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
      gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
      fiender.»
 43.  Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
      gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
      upp mot bergsbygden.
 44.  Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
      jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
      Seir och drevo eder ända till Horma.
 45.  Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte.  Men
      HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.
 46.  Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

[http://runeberg.org/bibeln/05_02.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet

                Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab
                och Ammon angripas icke; amoréen Sihon
                              besegras.

  1.  Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
      mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
      och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
      bergsbygd.
  2.  Och HERREN talade till mig och sade:
  3.  »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
      bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
  4.  Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
      område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
      fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
  5.  I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
      skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
      eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
      Esau.
  6.  Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
      dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
  7.  HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
      han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
      fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
      fattats dig.
  8.  Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
      bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
      Esjon-Geber.  Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
      vägen till Moabs öken.
  9.  Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
      inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
      dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
      Lots barn till besittning.
 10.  (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
      folk, sådant som anakiterna.
 11.  Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
      moabiterna kalla dem eméer.
 12.  I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
      dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
      Herren hade givit dem till besittning.)
 13.  Stån nu upp och gån över bäcken Sered.»  Så gingo vi då över
      bäcken Sered.
 14.  Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
      dess vi gingo över bäcken Sered.  var trettioåtta år, och under
      denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
      lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
 15.  Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
      bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

 16.  Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
 17.  talade HERREN till mig och sade:
 18.  »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
 19.  och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
      angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
      Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
      eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
      besittning.
 20.  (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
      fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
 21.  De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
      anakiterna.  Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
      och bosatte sig i deras land.
 22.  På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
      det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
      sig i deras land, där de bo ännu i dag.
 23.  Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
      förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
      bosatte sig i deras land.)
 24.  Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon.  Se, jag har
      givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
      våld.  Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
 25.  Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
      för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
      darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
 26.  Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
      konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
 27.  »Låt mig tåga genom ditt land.  Raka vägen skall gå, utan att
      vika av vare sig till höger eller till vänster.
 28.  Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
      allenast att få tåga vägen fram härigenom
 29.  -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
      och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över
      Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
 30.  Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
      sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
      förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
      hand, såsom ock nu har skett.
 31.  Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
      och hans land i ditt våld.  Begynn alltså du nu att intaga det,
      så att du får hans land till besittning.»
 32.  Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
      Jahas.
 33.  Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
      jämte hans söner och allt hans folk.
 34.  Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
      stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
      ingen slippa undan.
 35.  Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
      vi intogo.
 36.  Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
      ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
      oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
 37.  Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
      bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
      HERREN, vår Gud, hade så bjudit.

[http://runeberg.org/bibeln/05_03.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 3 Kapitlet

                  Fortsättning av Moses tal: de tre
                 östjordanska stammarnas arvslotter;
                Moses ord till Josua; hans bön att få
                          komma in i Kanaan.

  1.  Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
      Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
      oss, till Edrei.
  2.  Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand
      har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
      som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
  3.  Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
      och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
      slippa undan.
  4.  Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
      togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
      i Basan.
  5.  Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
      bommar.  Därtill kom en stor mängd småstäder.
  6.  Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
      konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
      till spillo, så ock kvinnor och barn.
  7.  Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
  8.  Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
      Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
      till berget Hermon
  9.  -- vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
      kallas för Senir --
 10.  alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
      till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.
 11.  Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
      rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
      är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
      alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.
 12.  När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
      sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
      Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.
 13.  Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
      hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
      detta kallas rafaéernas land.
 14.  Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
      gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
      kallade han landet -- nämligen Basan -- för Jairs byar, såsom
      det heter ännu i dag.
 15.  Och åt Makir gav jag Gilead.
 16.  Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
      till Arnons dal, till dalens mitt -- den utgjorde gränsen -- och
      till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,
 17.  vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
      ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.
 18.  Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har
      givit eder detta land till besittning.  Men nu skolen alla I som
      ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
      bröder, Israels barn.
 19.  Allenast edra hustrur och barn och eder boskap -- jag vet ju att
      I haven mycken boskap -- må stanna kvar i de städer som jag har
      givit eder,
 20.  till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
      som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
      HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
      I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
      och en till sin besittning.»
 21.  Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon
      sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
      konungar.  På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
      drager fram.
 22.  Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
      för eder.»
 23.  Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
 24.  »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
      och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
      jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
      som du?
 25.  Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
      sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.»
 26.  Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
      ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala
      icke vidare till mig om denna sak.
 27.  Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
      väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
      över denna Jordan skall du icke komma.
 28.  Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
      frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
      spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
      såsom arv det land du ser.»
 29.  Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.

[http://runeberg.org/bibeln/05_04.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 4 Kapitlet

                Fortsättning av Moses tal: förmaningar
                     till folket.  Tre fristäder.

  1.  Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
      eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
      komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
      fäders Gud, vill giva eder.
  2.  I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
      skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
      Guds, bud, som jag giver eder.
  3.  I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
      Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
      som följde efter Baal-Peor.
  4.  Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
      i dag.
  5.  Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
      har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
      nu kommen, för att taga det i besittning.
  6.  I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
      eder såsom vishet och förstånd av andra folk.  När de få höra
      alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
      förståndigt folk är detta stora folk.»
  7.  Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
      som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?
  8.  Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
      så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger
      eder?
  9.  Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
      förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
      hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
      dina barnbarn:
 10.  vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
      Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
      att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
      frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
      detsamma.»
 11.  Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
      brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
      och töcken.
 12.  Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
      ingen gestalt, I hörden allenast en röst.
 13.  Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
      hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
      stentavlor.
 14.  Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
      rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
      dragen, till att taga det i besittning.
 15.  Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
      till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
      eder själva.
 16.  så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
      göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
      man eller av kvinna.
 17.  eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
      fågel som flyger under himmelen,
 18.  eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
      under jorden.
 19.  Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
      månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
      heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
      HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
      till deras del.
 20.  Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
      smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
      såsom nu har skett.
 21.  Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
      icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
 22.  Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
      skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.
 23.  Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
      eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
      HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
      bild.
 24.  Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud.
 25.  Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
      blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
      är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
      gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
      förtörnen honom,
 26.  då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
      med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
      Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
      leva där, utan skolen förvisso förgöras.
 27.  Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
      ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
      HERREN skall föra eder.
 28.  Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
      trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.
 29.  Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
      du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.
 30.  När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
      då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.
 31.  Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud.  Han skall icke förgäta
      eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
      ingått med dina fäder och med ed bekräftat.
 32.  Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
      dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
      ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
      skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,
 33.  om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
      hört, och dock har blivit vid liv,
 34.  eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
      sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
      genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
      fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
      med eder i Egypten, inför dina ögon.
 35.  Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
      Gud, och ingen annan än han.
 36.  Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
      dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
      har hört hans ord ur elden.
 37.  Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
      efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
      Egypten,
 38.  och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
      och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
      arvedel, såsom nu har skett,
 39.  därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
      Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;
 40.  och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
      dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
      på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
      giva dig för all tid.
 41.  Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
      östra sidan,
 42.  till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
      utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
      honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
      bliva vid liv.
 43.  De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
      Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.
 44.  Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,
 45.  dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
      föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten,
 46.  på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
      land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
      Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten.
 47.  Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
      amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
      östra sidan,
 48.  från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
      är Hermon,
 49.  och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
      till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.

[http://runeberg.org/bibeln/05_05.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 5 Kapitlet

                 Förbundet på Horeb.  De tio budorden.
                     Mose inför Herren på berget.

  1.  Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:

      Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
      eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.
  2.  HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
  3.  Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
      själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.
  4.  Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
  5.  Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
      HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
      berget.  Han sade:

  6.  Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset.
  7.  Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
  8.  Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
      det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
      jorden.
  9.  Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
      HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
      missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
      när man hatar mig,
 10.  men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
      bud.
 11.  Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
      icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
 12.  Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
      har bjudit dig.
 13.  Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
 14.  men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
      ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
      din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
      eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
      inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
      hava ro såväl som du.
 15.  Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
      och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
      och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
      sabbatsdagen.
 16.  Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
      dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
      land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
 17.  Du skall icke dräpa.
 18.  Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.
 19.  Du skall icke heller stjäla.
 20.  Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
 21.  Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru.  Du
      skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
      hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
      till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
      din nästa.
 22.  Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
      elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
      intet mer.  Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
      mig.
 23.  När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
      trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
      stammar, så ock edra äldste.
 24.  Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
      härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
      I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
      låta henne bliva vid liv.
 25.  Varför skola vi då likväl dö?  Denna stora eld kommer ju att
      förtära oss.  Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
      måste vi dö.
 26.  Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
      höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
      liv?
 27.  Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
      du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
      vi höra det och göra därefter.»
 28.  Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
      sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
      dig.  De hava rätt i allt vad de hava talat.
 29.  Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
      alla mina bud alltid!  Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
      evinnerligen.
 30.  Gå nu och säg till dem: 'Vänden tillbaka till edra tält.'
 31.  Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
      dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
      för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
      till besittning.»
 32.  Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder.  I
      skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster.
 33.  På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
      alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
      väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
      besittning.

[http://runeberg.org/bibeln/05_06.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 6 Kapitlet

                         Plikter mot Herren.

  1.  Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
      har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
      det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning --
  2.  detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
      alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
      din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
      leva.
  3.  Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
      för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
      såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig -- ett land som
      flyter av mjölk och honung.

  4.  Hör, Israel!  HERREN, vår gud, HERREN är en.
  5.  Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av
      all din själ och av all din kraft.
  6.  Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.
  7.  Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när
      du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig
      och när du står upp.
  8.  Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de
      skola vara såsom ett märke på din panna.
  9.  Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
      portar.

 10.  När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
      med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
      dig -- stora och vackra städer, som du icke har byggt,
 11.  och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
      uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
      olivplanteringar, som du icke har planterat -- och när du då
      äter och bliver mätt,
 12.  så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
      ur Egyptens land, ur träldomshuset.
 13.  HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
      vid hans namn skall du svärja.
 14.  I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
      som bo runt omkring eder,
 15.  ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
      du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
      upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden.
 16.  I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
      Massa.
 17.  I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
      och stadgar som han hat givit dig.
 18.  Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
      det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
      som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
      besittning,
 19.  därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
      HERREN har lovat.
 20.  När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
      och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?»
 21.  då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
      med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten.
 22.  Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
      på Farao och hela hans hus inför våra ögon.
 23.  Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
      giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder.
 24.  Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
      frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
      det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett.
 25.  Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
      göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
      såsom han har bjudit oss.»

[http://runeberg.org/bibeln/05_07.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 7 Kapitlet

                      Befallning om kananéernas
                          tillspillogivning.

  1.  När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går,
      för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora
      folk -- hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna,
      perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och
      mäktigare än du --
  2.  när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då
      skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med
      dem eller visa dem nåd.
  3.  Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke
      giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till
      hustrur åt dina söner.
  4.  Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och
      tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder
      och han skall med hast förgöra dig.
  5.  Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren
      och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och
      bränna upp deras beläten i eld.
  6.  Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har
      HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför
      alla andra folk på jorden.
  7.  Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som
      HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre
      än alla andra folk;
  8.  utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som
      han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark
      hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den
      egyptiske konungens, hand.
  9.  Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den
      trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill
      tusende led, när man älskar honom och håller hans bud,
 10.  men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata
      honom.  Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan
      förskoning vedergäller han dem.
 11.  Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver
      dig, och gör efter dem.
 12.  Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem,
      så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och
      sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder.
 13.  Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din
      marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs
      avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har
      lovat dina fäder att giva dig.
 14.  Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män
      och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din
      boskap.
 15.  Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av
      Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han
      lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem
      som hata dig.
 16.  Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du
      utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet.  Du skall icke
      heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig.
 17.  Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag;
      huru skall jag kunna fördriva dem?»,
 18.  så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN,
      din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna,
 19.  på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de
      tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed
      HERREN, din Gud, förde dig ut.  På samma sätt skall HERREN, din
      Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för.
 20.  Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till
      dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit
      utrotade.
 21.  Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt
      ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud.
 22.  Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men
      blott småningom.  Du skall icke med hast få förgöra dem, på det
      att vilddjuren icke må föröka sig till din skada.
 23.  HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor
      förvirring bland dem, till dess att de förgöras.
 24.  Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall
      utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under
      himmelen.  Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har
      förgjort dem.
 25.  Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld.  Du skall icke hava
      begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och
      icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må
      snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud.
 26.  Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det
      att du icke också själv må bliva given till spillo.  Du skall
      räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet
      till spillo.

[http://runeberg.org/bibeln/05_08.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 8 Kapitlet

                Herrens välgärningar mot Israel under
               ökenvandringen.  Varning för övermod och
                            ogudaktighet.

  1.  Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
      dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
      besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
      fäder.
  2.  Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
      din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
      tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
      ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke.
  3.  Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
      att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
      dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
      människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
      allt det som utgår av HERRENS mun.
  4.  Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
      icke under dessa fyrtio år.
  5.  Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
      dig, såsom en man fostrar sin son;
  6.  och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
      hans vägar och fruktar honom.
  7.  Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
      land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
      dalar och på berg,
  8.  ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
      granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung,
  9.  ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
      skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
      vars berg du skall bryta koppar.
 10.  Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
      din Gud, för det goda land som han har givit dig.
 11.  Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
      icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
      dig.
 12.  Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
      dem,
 13.  när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
      och guld förökas, och allt annat du har förökas,
 14.  då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
      HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
      träldomshuset.
 15.  och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
      bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
      intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan,
 16.  och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
      icke visste av -- detta på det att han skulle tukta dig och
      pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott.
 17.  Du må icke säga vid dig själv: »Min egen kraft och min hands
      styrka har förskaffat mig denna rikedom»,
 18.  utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
      kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
      förbund som han med ed har ingått med dina fäder -- såsom och
      hittills har skett.
 19.  Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
      och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
      att I förvisso skolen förgås.
 20.  På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
      också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
      röst.

[http://runeberg.org/bibeln/05_09.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 9 Kapitlet

                Israels olydnad under ökenvandringen.

  1.  Hör, Israel!  Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
      underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
      och befästa upp mot himmelen,
  2.  anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
      om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
      barn!»
  3.  Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
      dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
      skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
      skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
      lovat dig.
  4.  Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
      vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
      mig komma in i detta land och taga det i besittning.»  Ty dessa
      hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
      för dig.
  5.  Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
      du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
      dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
      Gud, fördriver dem för dig.  Så vill ock HERREN uppfylla vad han
      med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
  6.  Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
      att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
      besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
  7.  Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
      Gud.  Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
      till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
      HERREN.
  8.  Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
      att han ville förgöra eder.
  9.  När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
      stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
      eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
      utan att äta och utan att dricka.
 10.  Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
      skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
      ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
      voren församlade där.
 11.  Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
      gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
 12.  Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
      härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
      sig till, vad fördärvligt är.  De hava redan vikit av ifrån den
      väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
 13.  Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
      folk är ett hårdnackat folk.
 14.  Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
      namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
      sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
 15.  Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
      och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
 16.  Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
      haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
      den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
 17.  Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
      båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
 18.  Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
      gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
      att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
      att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
 19.  Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
      vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
      eder.  Och HERREN hörde mig även denna gång.
 20.  Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
      honom, och jag bad då jämväl för Aron.
 21.  Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
      den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
      fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
      från berget.
 22.  I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
      HERREN.
 23.  Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
      sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
      eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
      och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
 24.  Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
      jag lärde känna eder.
 25.  Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
      dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
      ville förgöra eder.
 26.  Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
      ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
      makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
 27.  Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
      folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
 28.  på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
      'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
      hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
      ut och lät dem dö i öknen.'
 29.  De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
      stora kraft och din uträckta arm.»

[http://runeberg.org/bibeln/05_10.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 10 Kapitlet

                     De nya tavlorna.  Arons död.
                 Avskiljandet av Levi stam.  Uppmaning
                     till lydnad mot Herrens bud.

  1.  På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
      stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
      berget; gör dig och en ark av trä.
  2.  Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
      förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
      arken.»
  3.  Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
      likadana som de förra voro.  Och jag steg upp på berget och hade
      med mig de två tavlorna.
  4.  Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
      de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
      den dag då I voren församlade där.  Och HERREN gav dem åt mig.
  5.  Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
      tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
      såsom HERREN hade bjudit mig.
  6.  Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
      till Mosera.  Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
      som Eleasar blev präst i hans ställe.
  7.  Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från Gudgoda,
      och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
      vattenbäckar.
  8.  På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
      förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
      inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
      att göra ännu i dag.
  9.  Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
      HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom.
 10.  Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
      dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
      HERREN ville icke fördärva mig.
 11.  Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
      och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
      besittning det land som jag med ed har lovat deras fäder att
      giva dem.»
 12.  Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
      annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
      på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
      Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ,
 13.  så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
      dig, på det att det må gå dig väl?
 14.  Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
      jorden och allt vad därpå är;
 15.  men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
      och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
      bland alla folk, såsom I nu själva sen.
 16.  Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
      hårdnackade.
 17.  Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
      store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
      anseende till personen och icke tager mutor;
 18.  som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
      främlingen och giver honom mat och kläder.
 19.  Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
      främlingar i Egyptens land.
 20.  HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
      honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja.
 21.  Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
      och underbara gärningar som du med egna ögon har sett.
 22.  Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
      men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
      stjärnor.

[http://runeberg.org/bibeln/05_11.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 11 Kapitlet

                  Fortsatt uppmaning till lydnad mot
                             Herrens bud.

  1.  Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder
      dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid.
  2.  Och besinnen i dag -- jag talar nu icke om edra barn, som icke
      hava förnummit och sett det -- huru HERREN, eder Gud, har
      fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans
      uträckta arm,
  3.  de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao,
      konungen i Egypten, och med hela hans land,
  4.  och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och
      vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de
      förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu
      icke mer äro till;
  5.  och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen
      hit,
  6.  och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons,
      söner, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras
      hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta
      mitt i hela Israel.
  7.  Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som
      HERREN har gjort.
  8.  Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I
      med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu
      dragen, för att taga det i besittning,
  9.  och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har
      lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett
      land som flyter av mjölk och honung.
 10.  Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är
      icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du
      måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i
      en köksträdgård;
 11.  nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är
      ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom
      himmelens regn,
 12.  ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket
      HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse
      till årets slut.
 13.  Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken
      HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av
      all eder själ,
 14.  så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och
      vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din
      olja.
 15.  Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta
      och bliva mätt.
 16.  Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva
      förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och
      tillbedjen dem;
 17.  ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall
      tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke
      giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det
      goda land som HERREN vill giva eder.
 18.  Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert
      sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och
      de skola vara såsom ett märke på eder panna;
 19.  och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när
      du sitter i ditt hus och när du står upp.
 20.  och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
      portar;
 21.  på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN
      med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som
      himmelen välver sig över jorden.
 22.  Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter
      dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på
      hans vägar och hållen eder till honom,
 23.  då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen
      underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I.
 24.  Var ort eder fot beträder skall bliva eder.  Från öknen till
      Libanon, ifrån floden -- floden Frat -- ända till Västra havet
      skall edert område sträcka sig.
 25.  Ingen skall kunna stå eder emot.  Fruktan och förskräckelse för
      eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I
      beträden, såsom han har lovat eder.
 26.  Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse:
 27.  välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag
      giver eder,
 28.  och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan
      viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen efter
      andra gudar, som I icke kännen.
 29.  Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit
      du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget
      Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen
      för förbannelsen.
 30.  (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom
      Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal,
      bredvid Mores terebintlund.)
 31.  Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i
      besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I
      skolen taga det i besittning och bo där.
 32.  Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger
      eder, och gören efter dem.

[http://runeberg.org/bibeln/05_12.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 12 Kapitlet

                Gudstjänsten bunden vid en enda plats.
                        Varning för avguderi.

  1.  Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga
      i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till
      besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem.
  2.  I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I
      fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett
      på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd.
  3.  I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och
      bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten,
      och I skolen utrota deras namn från sådana platser.
  4.  När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de,
  5.  utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra
      stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka
      och dit skall du gå.
  6.  Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder
      tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra
      löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra
      fäkreatur och eder småboskap.
  7.  Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och
      glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat,
      allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast;
  8.  I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom
      tyckes vara rättast.
  9.  I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som
      HERREN, din Gud, vill giva dig.
 10.  Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN,
      eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit
      eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i
      trygghet,
 11.  då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till
      boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra
      brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära
      fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I
      loven HERREN.
 12.  Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte,
      med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och
      med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott
      eller arvedel med eder.
 13.  Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan
      plats som kan falla din in;
 14.  nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där
      skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad
      jag eljest bjuder dig.
 15.  Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom
      vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som
      HERREN, din Gud, giver dig.  Både den som är oren och den som är
      ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
 16.  Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden
      såsom vatten.
 17.  Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd,
      ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina
      fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer
      som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din
      hand bär fram såsom offergärd;
 18.  utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN,
      din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din
      dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor
      inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din
      Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat.
 19.  Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever
      i ditt land.
 20.  Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område,
      såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött» -- ifall
      det nu lyster för dig att äta kött -- så må du då äta kött, så
      mycket dig lyster.
 21.  Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa
      sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med
      vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den
      småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom
      dina portar, så mycket av din lyster.
 22.  Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller
      hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav.
 23.  Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty
      blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet.
 24.  Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom
      vatten.
 25.  Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina
      barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon.
 26.  Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer,
      dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer.
 27.  Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på
      HERRENS, din Guds, altare.  Av dina slaktoffer däremot skall väl
      blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du
      äta.
 28.  Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för
      att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid,
      när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon.
 29.  När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu
      kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har
      fördrivit dessa och bosatt dig i deras land,
 30.  tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer
      dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter
      deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin
      gudstjänst?  Så vill också jag göra.»
 31.  Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN,
      din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han
      hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så
      långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina
      gudar.

 32.  Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra.  Du skall
      icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.

[http://runeberg.org/bibeln/05_13.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 13 Kapitlet

                     Om förförelse till avguderi.

  1.  Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
      utlovar åt dig något tecken eller under,
  2.  och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
      talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
      tjäna andra gudar, som I icke kännen»,
  3.  så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
      drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
      prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
      edert hjärta och av all eder själ.
  4.  HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
      hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
      tjäna, och till honom skolen I hålla eder.
  5.  Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
      avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
      land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
      dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
      dig att vandra.  Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  6.  Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
      eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
      ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
      det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
      varken du eller dina fäder hava känt»
  7.  -- gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
      fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra --
  8.  så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom.  Du
      skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
      undseende med honom,
  9.  utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
      honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand.
 10.  Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
      dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
      Egyptens land, ur träldomshuset.
 11.  Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
      icke mer göra något sådant ont bland dig.
 12.  Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
      giva dig till att bo i, berättar
 13.  att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
      i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
      gudar, som I icke kännen»,
 14.  så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
      då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
      blivit förövad bland dig,
 15.  så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
      giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
      skall du slå med svärdsegg.
 16.  Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
      därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
      där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
      grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp.
 17.  Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
      HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
      vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
      han med ed har lovat dina fäder att göra,
 18.  om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
      alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
      HERRENS, din Guds, ögon.

[http://runeberg.org/bibeln/05_14.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 14 Kapitlet

                Förbjudna sorgetecken.  Rena och orena
                            djur.  Tionde.

  1.  I ären Herrens, eder Guds, barn.  I skolen icke rista några
      märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon
      död;
  2.  ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig
      har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla
      andra folk på jorden.
  3.  Du skall icke äta något som är en styggelse.
  4.  Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäkreatur, får och
      getter, hjort,
  5.  gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och
      semer,
  6.  alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna
      i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I
      äta.
  7.  Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av
      dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen,
      ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för
      eder som orena;
  8.  svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall
      gälla för eder såsom orent.  Av dessa djurs kött skolen I icke
      äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar.
  9.  Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
      som har fenor och fjäll fån I äta.
 10.  Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall
      gälla för eder så som orent.
 11.  Alla rena fåglar fån I äta.
 12.  Men dessa fåglar skolen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen,
 13.  raafågeln, falken, gladan med dess arter,
 14.  alla slags korpar efter deras arter,
 15.  strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
 16.  ugglan, uven tinsemetfågeln,
 17.  pelikanen, asgamen, dykfågeln,
 18.  hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.
 19.  Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de
      skola icke ätas.
 20.  Men alla rena flygande djur fån I äta.
 21.  I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom
      dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må
      du sälja det åt en utlänning.  Ty du är ett folk som är helgat
      HERREN, din Gud.

      Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.

 22.  Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
      din åker,
 23.  och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
      plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
      säd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
      fäkreatur och din småboskap; ty du skall lära att frukta Herren,
      din Gud, alltid.
 24.  Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
      dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
      där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig -- då nu Herren,
      din Gud, välsigna dig --
 25.  så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
      och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer.
 26.  Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
      eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
      du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltid där inför
      HERRENS, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.
 27.  Och leviten som bor inom dina portar skall du då icke glömma
      bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig.
 28.  Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
      du har fått i avkastning under det året och lägga upp det inom
      dina städer.
 29.  Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
      arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
      änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
      mätta.  Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
      i alla dina händers verk, i allt vad du gör.

[http://runeberg.org/bibeln/05_15.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 15 Kapitlet

                Friår.  Det förstfödda bland husdjuren.

  1.  Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
  2.  Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
      lånat något åt sin nästa skall då efterskänka sin fordran.  Han
      får då icke kräva sin nästa och broder, ty ett HERRENS friår
      har då blivit utlyst.
  3.  En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
      broder, skall du efterskänka det.
  4.  Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
      skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
      giva dig till besittning, såsom din arvedel,
  5.  allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
      dessa bud som jag i dag giver dig och gör efter dem.
  6.  Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
      och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
      behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
      skola icke råda över dig.
  7.  Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
      dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
      skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
      denne din fattige broder,
  8.  utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
      honom vad han behöver i sin brist.
  9.  Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
      hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
      med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
      han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
      vila på dig.
 10.  Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
      motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
      skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
      du företager dig.
 11.  Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
      och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
      arma och fattiga som du har i ditt land.
 12.  Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
      har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
      det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
 13.  och när du släpper honom fri ur din tjänst, skall du icke låta
      honom gå med tomma händer.
 14.  Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
      loge och från din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
      välsignat dig skall du giva honom.
 15.  Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
      land, och att Herren, din Gud, har förlossat dig; därför bjuder
      jag dig detta i dag.
 16.  Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
      lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
      har haft det gott hos dig,
 17.  så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
      dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen.  Med din
      tjänarinna skall du göra på samma sätt.
 18.  Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
      tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
      dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng.  Så skall
      Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör.
 19.  Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
      småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
      ditt arbete begagna det som är förstfött bland dina fäkreatur,
      icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
      din småboskap.
 20.  Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
      vart år äta det på den plats som Herren utväljer.
 21.  Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
      har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
      din Gud.
 22.  Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
      som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
 23.  Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
      jorden såsom vatten.

[http://runeberg.org/bibeln/05_16.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 16 Kapitlet

               De tre stora högtiderna.  Domare.  Aseror
                             och stoder.

  1.  Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påskhögtid;
      ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
      natten.
  2.  Du skall då slakta påskoffer åt Herren.  din Gud, av småboskap
      och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
      sitt namn.
  3.  Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
      osyrat bröd därtill, betryckets bröd.  Ty med hast måste du draga
      ut ur Egyptens land.  I alla dina livsdagar må du därför komma
      ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.
  4.  I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
      land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
      skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen.
  5.  Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
      som Herren, din Gud, vill giva dig,
  6.  utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
      till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
      aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
      Egypten.
  7.  Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
      Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
      till dina hyddor.
  8.  I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
      Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
      något arbete.
  9.  Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
      skära säden skall du räkna sju veckor.
 10.  Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
      fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
      lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
      Gud, har givit dig.
 11.  Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
      plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
      själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
      och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
      faderlöse och änkan som du har hos dig.
 12.  Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
      Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.
 13.  Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
      avkastningen av din loge och av din vinpress.
 14.  Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
      din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
      främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar.
 15.  I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
      plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
      dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
      och du skall vara uppfylld av glädje.
 16.  Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
      Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
      det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
      lövhyddohögtiden.  Men med tomma händer skall ingen träda fram
      inför Herrens ansikte,
 17.  utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
      måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.
 18.  Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
      städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
      stammar; de skola döma folket med rättvis dom.
 19.  Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
      personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
      visas ögon och förvrida de rättfärdigas sak.
 20.  Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
      leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
      giva dig.
 21.  Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
      sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt
      dig;
 22.  icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
      Herren, din Gud.

[http://runeberg.org/bibeln/05_17.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 17 Kapitlet

                 Straff för avguderi.  Föreskrifter om
                         domare och konungar.

  1.  Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
      fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
      annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud.
  2.  Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
      giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
      Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund,
  3.  och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
      ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
      bud,
  4.  och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
      skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
      visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel,
  5.  så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
      onda gärning ut till din stadsport det må nu vara en man eller
      en kvinna-och stena den skyldige till döds.
  6.  Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
      dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.
  7.  Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
      och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
      ont är.
  8.  Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
      blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
      eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
      skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
      Gud, utväljer,
  9.  och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
      tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
      dig vad som är rätt.
 10.  Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
      Herren utväljer.  skall du göra; du skall i alla stycken hålla
      och göra vad de lära dig.
 11.  Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
      för dig skall du göra.  Från det som de förkunna för dig skall du
      icke vika av, vare sig till höger eller till vänster.
 12.  Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
      vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
      Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
      skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är.
 13.  Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
      göra sig skyldiga till sådan förmätenhet.

 14.  När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
      och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
      vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
      hava»,
 15.  så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
      utväljer.  En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
      du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
      är din broder.
 16.  Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
      folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
      Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
      väg.»
 17.  Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
      hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
      skaffa sig alltför mycket silver och guld.
 18.  Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
      hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
      därav åt sig i en bok.
 19.  Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
      livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
      att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
      efter dem.
 20.  Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
      hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
      sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
      må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.

[http://runeberg.org/bibeln/05_18.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 18 Kapitlet

                    Prästernas inkomster.  Hednisk
                   vidskepelse och falska profeter.

  1.  De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
      arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
      hans arvedel skola de hava sitt underhåll.
  2.  De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
      deras arvedel, såsom han har sagt dem.
  3.  Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
      av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
      av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
      vommen.
  4.  Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
      av dina fårs ull skall du giva honom.
  5.  Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
      för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
      Herrens namn.
  6.  Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
      han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
      komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer,
  7.  och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
      alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte.
  8.  De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
      vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv.
  9.  När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
      skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.
 10.  Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
      genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
      teckentydning eller svartkonst eller häxeri,
 11.  ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
      eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.
 12.  Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
      sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.
 13.  Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
 14.  Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
      teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
      tillstatt sådant.
 15.  En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
      skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
      till.
 16.  Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
      vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
      mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
      att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
 17.  Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
 18.  En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
      som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
      skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
 19.  Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
      namn, så skall jag själv utkräva det av honom.
 20.  Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
      jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
      namn, den profeten skall dö.
 21.  Och om du säger vid dig själv: 'Huru skola vi känna igen det som
      icke är talat av HERREN?',
 22.  så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
      han har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
      som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
      det; du skall icke frukta för honom.»

[http://runeberg.org/bibeln/05_19.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 19 Kapitlet

                   Fristäder.  Råmärken.  Vittnesmål.

  1.  När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
      Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
      i deras städer och i deras hus,
  2.  då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
  3.  Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
      skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
      dig till arvedel.  Så skall du göra, för att var och en som har
      dräpt någon må kunna fly dit.
  4.  Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
      och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
      vilja, och utan att förut hava burit hat till honom
  5.  -- såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
      ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
      och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
      dör -- då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
      bliva vid liv.
  6.  Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
      vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
      är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
      döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.
  7.  Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
      avskilja åt dig.»
  8.  Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
      har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
      sagt att han skulle giva åt dina fäder --
  9.  om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
      dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
      hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre,
 10.  för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
      komma att vila på dig.
 11.  Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
      honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
      flyr till någon av dessa städer,
 12.  då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
      därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
      dö.
 13.  Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
      bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
      må gå dig väl.
 14.  Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
      förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
      HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
 15.  Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
      angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
      synd som någon kan hava begått.  Efter två eller efter tre
      vittnens utsago skall var sak avgöras.
 16.  Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
      mot honom angående någon förbrytelse,
 17.  så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
      de män som på den tiden äro präster och domare.
 18.  Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
      vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
      broder,
 19.  så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
      tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
 20.  Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
      icke vidare göra något sådant ont bland eder.
 21.  Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
      öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.

[http://runeberg.org/bibeln/05_20.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 20 Kapitlet

                             Krigslagar.

  1.  Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
      och vagnar och ett folk som är större än du.  så skall du dock
      icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
      fört dig upp ur Egyptens land.
  2.  När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
      och tala till folket;
  3.  han skall säga till dem: »Hör, Israel!  I stån nu färdiga att gå
      i strid mot edra fiender.  Edra hjärtan vare icke försagda;
      frukten icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för
      dem,
  4.  ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
      eder mot edra fiender och giva eder seger.»
  5.  Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
      finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
      det, så må han vända tillbaka hem, för att icke.  om han faller
      i striden, en annan må komma att inviga det.
  6.  Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
      icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
      hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
      att hämta första skörden av den.
  7.  Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
      ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
      för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
      till sig.»
  8.  Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
      någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
      han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
      må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.»
  9.  Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
      hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
      spetsen för folket.
 10.  När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
      först tillbjuda den fred.
 11.  Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
      dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
      dig och vara dina tjänare.
 12.  Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
      dig, så må du belägra den.
 13.  Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
      allt mankön där med svärdsegg.
 14.  Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
      i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
      och du må då njuta av det rov som HERREN.  din Gud, låter dig
      taga från dina fiender.
 15.  Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
      dig, och som icke höra till dessa folks städer.
 16.  Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
      Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
      anda har bliva vid liv,
 17.  utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
      amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
      såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
 18.  Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
      de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
      och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud.
 19.  Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
      så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
      yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
      ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
      belägras av dig.
 20.  Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
      du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
      fientliga staden, till dess att den faller

[http://runeberg.org/bibeln/05_21.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 21 Kapitlet

                Mord av obekant gärningsman.  Äktenskap
                 med fången kvinna.  Förstfödslorätt.
                Vanartig son.  Hängd missdådares kropp.

  1.  Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning
      en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man
      icke vet vem som har dödat honom,
  2.  så skola dina äldste och dina domare gå ut och mäta upp
      avståndet från platsen där den ihjälslagne påträffas till de
      städer som ligga där runt omkring.
  3.  Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola
      taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som
      icke såsom dragare har gått under ok.
  4.  Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som
      icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de
      krossa nacken på kvigan.
  5.  Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN,
      din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att
      välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla
      tvister och alla misshandlingsmål behandlas.
  6.  Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där
      den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan
      på vilken man hade krossat nacken i dalen;
  7.  och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit
      detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet.
  8.  Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt
      icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.»  Så
      bliver denna blodskuld dem förlåten.
  9.  Du skall skaffa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet,
      ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon.
 10.  Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender,
      giver dem i din hand, så att du tager fångar,
 11.  och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster
      dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig,
 12.  så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt
      huvud och ansa sina naglar.
 13.  Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall
      bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads
      tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon
      bliver din hustru.
 14.  Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta
      henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för
      penningar.  Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då
      du nu har kränkt henne.
 15.  Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han
      försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar
      som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda,
 16.  så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom
      såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till
      förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den
      förstfödde,
 17.  utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den
      försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger.  Ty
      denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör
      förstfödslorätten.
 18.  Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar
      till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta
      honom, ändå icke hör på dem,
 19.  så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut
      till de äldste i staden, till stadens port.
 20.  Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är
      vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan
      är en frossare och drinkare.»
 21.  Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall
      skaffa bort ifrån dig vad ont är.  Och hela Israel skall höra det
      och frukta.
 22.  Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så
      bliver dödad och du hänger upp honom på trä,
 23.  så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten,
      utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse
      är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land
      som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.

[http://runeberg.org/bibeln/05_22.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 22 Kapitlet

               Föreskrifter om hjälpsamhet, mildhet mot
                       djur m. m.  Kyskhetsbrott.

  1.  Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke
      undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det
      tillbaka till din broder.
  2.  Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet
      vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall
      vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du
      lämna det tillbaka åt honom.
  3.  På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med
      hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som
      din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke
      draga dig undan.
  4.  Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du
      icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att
      resa upp det.
  5.  En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall
      en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en
      styggelse för HERREN, din Gud.
  6.  Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på
      marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna
      eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna.
  7.  Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall
      du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva.
  8.  När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn,
      för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon
      faller ned därifrån.
  9.  Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd
      däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad
      själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen.
 10.  Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans.
 11.  Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin
      tillsammans.
 12.  Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som
      du höljer dig i.
 13.  Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne, men
      sedan får motvilja mot henne,
 14.  och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om
      henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag
      låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru»,
 15.  så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan
      var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de
      sitta i porten.
 16.  Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min
      dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot
      henne.
 17.  Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: 'Jag har icke
      funnit tecknen till att din dotter var jungfru'; men här äro
      tecknen till att min dotter var jungfru.»  Och de skola breda ut
      klädet inför de äldste i staden.
 18.  Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom.
 19.  Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka
      han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut
      ont rykte om en jungfru i Israel.  Och hon skall vara hans
      hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han
      lever.
 20.  Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
      icke funnos,
 21.  då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
      hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
      hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev
      otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
      är.
 22.  Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
      mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
      kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
      vad ont är.
 23.  Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
      henne i staden och lägrar henne,
 24.  så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
      till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
      staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
      du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
 25.  Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade
      flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så
      skall mannen som lägrade henne ensam dö.
 26.  Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått
      någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom
      när en man överfaller en annan och dräper honom.
 27.  Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade
      flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde
      frälsa henne.

 28.  Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
      han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas,
 29.  så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
      femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
      därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
      henne, så länge han lever.

 30.  Ingen skall taga sin faders hustru och lyfta på sin faders
      täcke.

[http://runeberg.org/bibeln/05_23.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 23 Kapitlet

                   Föreskrifter om renhet i HERRENS
               församling och i lägret.  Lag om förrymda
                 slavar.  Förbud mot tempelboleri och
               ocker.  Löften.  Druv- och axplockning på
                             annans mark.

  1.  Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
      stympning, skall komma in i HERRENS församling.
  2.  Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
      in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
      avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling.
  3.  Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
      icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
      någonsin komma in i HERRENS församling --
  4.  detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
      på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
      lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
      denne skulle förbanna dig.
  5.  Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
      Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
      HERREN, din Gud, älskade dig.
  6.  Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
      lycka.
  7.  Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
      din broder.  Egyptiern skall icke heller för dig vara en
      styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling.
  8.  Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
      församling.
  9.  När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
      dig till vara för allt vad orent är.
 10.  Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
      har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
      ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret.
 11.  Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
      ned, får han gå in i lägret.  --
 12.  Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
      avsides.
 13.  Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
      vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
      åter täcka över din uttömning.
 14.  Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
      och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
      heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
      och fördenskull vänder sig bort ifrån dig.
 15.  En träl som har flytt till dig från sin herre skall du icke
      utlämna till hans herre.
 16.  Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
      han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
      och du skall icke förtrycka honom.
 17.  Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
      tempelbolare bland Israels söner.
 18.  Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
      Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
      andra är en styggelse för HERREN, din Gud.
 19.  Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
      eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas.
 20.  Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
      att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig, må välsigna
      dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning.
 21.  Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
      dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
      det av dig, och synd kommer att vila på dig.
 22.  Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
      därigenom synd att vila på dig.
 23.  Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
      med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
      uttalat med din mun.
 24.  När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
      så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
      lägga något i ditt kärl.
 25.  När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
      din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.

[http://runeberg.org/bibeln/05_24.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 24 Kapitlet

                    Frånskild hustru.  Nygift man.
                   Föreskrifter angående pantning,
               människotjuvnad, spetälska.  De fattigas
                              rätt m. m.

  1.  Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
      icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
      har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
      har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
      skickat bort henne från sitt hus,
  2.  och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
      bliver en annans hustru,
  3.  och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
      skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
      henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
      tagit henne till sin hustru dör,
  4.  då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
      taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
      detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
      över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
  5.  Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
      krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
      honom.  Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
      den hustru han har tagit.
  6.  Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
      pant, ty den så gör tager livet i pant.
  7.  Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
      barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
      skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
  8.  Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
      spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
      lära eder.  Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra.
  9.  Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
      drogen ut ur Egypten.
 10.  Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
      hans hus och taga pant av honom.
 11.  Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
      bära ut panten till dig.
 12.  Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
      till täcke, när du ligger och sover.
 13.  Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
      han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
      välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
      HERREN, din Gud.
 14.  Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
      är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
      dig i ditt land, inom dina portar.
 15.  Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
      och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
      längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
      och så kommer synd att vila på dig.
 16.  Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
      skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
      lida döden genom sin egen synd.
 17.  Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
      och en änkas kläder skall du icke taga i pant;
 18.  du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
      och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
      bjuder jag dig att iakttaga detta.
 19.  Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
      kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
      den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan.  Detta
      skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
      alla dina händers verk.
 20.  När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
      grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
      faderlöse och änkan.
 21.  När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
      efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
      faderlöse och änkan.
 22.  Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
      land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.

[http://runeberg.org/bibeln/05_25.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 25 Kapitlet

               Föreskrifter angående avstraffning inför
                   domstol, mildhet mot arbetsdjur,
                 svågeräktenskap, mått och vikt m. m.
                            Amaleks skuld.

  1.  Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
      att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
      oskyldige och fälla den skyldige.
  2.  Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
      befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
      honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet.
  3.  Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
      broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
      honom oskäligt många slag, flera än som sades.
  4.  Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
  5.  När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
      den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
      släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
      till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe.
  6.  Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
      namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.
  7.  Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
      svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
      vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
      äkta mig i sin broders ställe.»
  8.  Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
      tala med honom.  Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
      taga henne till äkta»,
  9.  så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
      ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
      betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
      sin broders hus.»
 10.  Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
 11.  Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
      att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
      därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd,
 12.  så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
      skonsamhet.
 13.  Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
      och ett mindre,
 14.  ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
      större och ett mindre.
 15.  Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
      efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
      som HERREN, din Gud, vill giva dig.
 16.  Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
      var och en som gör orätt.
 17.  Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
      Egypten,
 18.  huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
      din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
      var trött och utmattad.
 19.  Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
      fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
      dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
      minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
      himmelen.  Förgät icke detta.

[http://runeberg.org/bibeln/05_26.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 26 Kapitlet

                       Förstlingsfrukt.  Tionde.

  1.  När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
      dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där,
  2.  då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
      avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
      lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
      din Gud, utväljer till boning åt sitt namn.
  3.  Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
      honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
      kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
      giva oss.»
  4.  Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
      inför HERRENS, din Guds, altare.
  5.  Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
      »Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
      bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
      ett stort, mäktigt och talrikt folk.
  6.  Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
      lade hårt arbete på oss.
  7.  Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
      röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck.
  8.  Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
      arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
      under.
  9.  Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
      flyter av mjölk och honung.
 10.  Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
      du, HERRE, har givit mig.»  Och du skall sätta korgen ned inför
      HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
      Guds, ansikte.
 11.  Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
      ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
      främlingen som bor hos dig.
 12.  När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
      av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
      främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
      dina portar och blivit mätta,
 13.  då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
      nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
      leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
      såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
      något av dina bud.
 14.  Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
      något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
      för någon död.  Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
      har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig.
 15.  Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
      folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
      lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.»
 16.  I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
      och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
      hjärta och av all din själ.
 17.  Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
      att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
      och rätter och lyssna till hans röst.
 18.  Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
      egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
      alla hans bud;
 19.  på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
      till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
      som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.

[http://runeberg.org/bibeln/05_27.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 27 Kapitlet

                Lagens stenar.  Förbannelsen på berget
                                Ebal.

  1.  Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
      alla de bud som jag i dag giver eder.
  2.  Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
      vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
      dem med kalk.
  3.  På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
      denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
      din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
      såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig.
  4.  Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
      dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
      skall bestryka dem med kalk.
  5.  Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
      altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn.
  6.  Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
      du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud.
  7.  Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
      inför HERRENS, din Guds.  ansikte.
  8.  Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
      tydligt.»
  9.  Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
      sade: »Var stilla och hör, Israel!  I dag har du blivit HERRENS,
      din Guds, folk.
 10.  Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
      bud och stadgar, som jag i dag giver dig.»
 11.  Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
 12.  Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
      när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda.  Isaskar,
      Josef och Benjamin.
 13.  Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
      Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali.
 14.  Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
      var man i Israel säga så:
 15.  Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
      en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
      och som sedan i hemlighet sätter upp det.  Och allt folket skall
      svara och säga: »Amen.»
 16.  Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
      moder.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 17.  Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke.  Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 18.  Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen.  Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 19.  Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
      faderlöse och änkan.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 20.  Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
      lyfter på sin faders täcke.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 21.  Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 22.  Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
      eller sin moders dotter.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 23.  Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder.  Och allt folket
      skall säga: »Amen.»
 24.  Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa.  Och allt
      folket skall säga: »Amen.»
 25.  Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
      och utgjuta hans blod.  Och allt folket skall säga: »Amen.»
 26.  Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
      efter dem.  Och allt folket skall säga: »Amen.»

[http://runeberg.org/bibeln/05_28.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 28 Kapitlet

                     Välsignelse och förbannelse.

  1.  Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans
      bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall
      HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden.
  2.  Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa
      dig när du hör HERRENS, din Guds, röst:
  3.  Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på
      marken.
  4.  Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och
      din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps
      avel.
  5.  Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg.
  6.  Välsignad skall du vara vid din ingång, och välsignad skall du
      vara vid din utgång.
  7.  När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem
      bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på
      sju vägar skola de fly för dig.
  8.  HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och
      i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land
      som HERREN, din Gud, vill giva dig.
  9.  HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom,
      såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds,
      bud och vandrar på hans vägar.
 10.  Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter
      HERRENS namn; och de skola frukta dig.
 11.  Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt
      och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som
      HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig.
 12.  HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till
      att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna
      alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men
      själv skall du icke behöva låna av någon.
 13.  Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du
      skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör
      HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du
      skall hålla och göra efter dem,
 14.  och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster,
      från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du
      följer efter andra gudar och tjänar dem.
 15.  Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla
      hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter
      dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa
      dig:
 16.  Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara på
      marken.
 17.  Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.
 18.  Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina
      fäkreaturs avföda och din småboskaps avel.
 19.  Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du
      vara vid din utgång.
 20.  HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst,
      vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres
      och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har
      övergivit mig.
 21.  HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har
      utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i
      besittning.
 22.  HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med
      brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du
      förföljas, till dess du förgås.
 23.  Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden
      under dig skall vara såsom järn.
 24.  Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land;
      från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du
      förgöres.
 25.  HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg
      skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för
      dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden.
 26.  Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar
      och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
 27.  HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med
      skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas.
 28.  HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och
      sinnesförvirring.
 29.  Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i
      mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast
      och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall
      frälsa dig.
 30.  Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova
      hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall
      plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt.
 31.  Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta
      av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas
      tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och
      ingen skall hjälpa dig.
 32.  Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och
      dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem
      beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid.
 33.  Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av
      ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld
      skall du lida i all din tid.
 34.  Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina
      ögon.
 35.  HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja,
      ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna
      botas.
 36.  HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort
      till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där
      skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.
 37.  Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en
      visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig.
 38.  Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du
      inbärga, ty gräshoppor skola förtära den.
 39.  Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet
      vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty
      maskar skola äta upp allt.
 40.  Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med
      oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla
      av.
 41.  Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla
      dem, ty de skola draga bort i fångenskap.
 42.  Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i
      besittning.
 43.  Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och
      mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare.
 44.  Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt
      honom.  Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen.
 45.  Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig
      och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde
      HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han
      har givit dig.
 46.  De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina
      efterkommande till evig tid.
 47.  Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och
      hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt,
 48.  skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under
      hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall
      lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig.
 49.  HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån
      jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du
      icke förstår,
 50.  ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan
      misskund med de unga.
 51.  Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark,
      till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare
      sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller
      dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig.
 52.  Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga
      och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt
      land.  Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt
      land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig.
 53.  Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina
      söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig.  I
      sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig.
 54.  En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall
      då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och
      på de barn han ännu har kvar,
 55.  att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina
      barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något
      annat kvar.  I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende
      försätta dig i alla dina portar.
 56.  En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan
      yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot
      på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn
      och på sin son och sin dotter,
 57.  att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv,
      och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt
      annat, skall hon själv i hemlighet äta detta.  I sådan nöd och
      sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar.
 58.  Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna
      bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och
      fruktansvärda namn »HERREN, din Gud»,
 59.  så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina
      efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga
      krankheter.
 60.  Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du
      fruktar för, och de skola ansätta dig.
 61.  Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är
      skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till
      dess du förgöres.
 62.  Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället
      för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på
      himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS.
      din Guds, röst.
 63.  Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över
      eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall
      HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör
      eder.  Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för
      att taga det i besittning.
 64.  Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena
      ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som
      varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten.
 65.  Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila
      för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och
      förtvinande ögon och en försmäktande själ.
 66.  Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall
      känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt
      liv.
 67.  Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om
      aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!»  Sådan fruktan
      skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för
      dina ögon.
 68.  Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den
      väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.»  Och där
      skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till
      trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.

[http://runeberg.org/bibeln/05_29.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 29 Kapitlet

                       Förmaningstal av Mose.

  1.  Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att
      sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det
      som han hade slutit med dem på Horeb.
  2.  Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven
      sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land,
      med Farao och alla hans tjänare och hela hans land,
  3.  de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen
      och undren.
  4.  Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att
      förstå med, ögon att se med och öron att höra med.
  5.  Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo
      icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din
      fot.
  6.  Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att
      dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud.
  7.  Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i
      Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi
      slogo dem.
  8.  Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt
      rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
  9.  Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I
      mån hava framgång i allt vad I gören.
 10.  I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän,
      edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i
      Israel,
 11.  så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i
      ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare,
 12.  för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det
      edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig.
 13.  Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk
      och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed
      har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
 14.  Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta
      förbund, detta edsförbund,
 15.  utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför
      HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag.
 16.  I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi
      drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat
 17.  Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av
      trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem.
 18.  Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon
      släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN,
      vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland
      eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer
      upp,
 19.  så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt
      hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i
      sitt hjärtas hårdhet.  Ty då skall hela landet, både vått och
      torrt, förgås.
 20.  HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och
      nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och
      all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma
      att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att
      det icke mer skall finnas under himmelen.
 21.  Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till
      att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa
      vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok.
 22.  Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och
      främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de
      se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta
      land,
 23.  när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till
      svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra
      växter, och så att inga örter där kunna komma upp -- såsom det
      blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då
      HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem --
 24.  ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot
      detta land?  Varför brinner hans vrede så starkt?»
 25.  Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina
      fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde
      dem ut ur Egyptens land,
 26.  och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och
      tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade
      givit dem till deras del,
 27.  därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät
      komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna
      bok.
 28.  Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och
      harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat
      land, såsom nu har skett.»
 29.  Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som
      är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid,
      för att vi skola göra efter alla denna lags ord.

[http://runeberg.org/bibeln/05_30.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 30 Kapitlet

                 Fortsättning av Moses förmaningstal.

  1.  Om du nu, när allt detta kommer över dig -- välsignelsen och
      förbannelsen som jag har förelagt dig -- om du lägger detta på
      hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
      drivit dig bort,
  2.  och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
      du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
      alla stycken såsom jag i dag bjuder dig,
  3.  då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
      över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
      folk bland vilka han har förstrött dig.
  4.  Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
      din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån.
  5.  Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
      fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
      besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
      än han har gjort med dina fäder.
  6.  Och HERREN, din Gud.  skall omskära ditt hjärta och dina
      efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
      av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva.
  7.  Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
      fiender och på dem som hata och förfölja dig.
  8.  Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
      bud, som jag i dag giver dig.
  9.  Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
      dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
      i din marks frukt.  Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
      skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott,
 10.  när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
      och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
      vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
      din själ.
 11.  Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
      icke långt borta.
 12.  Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
      för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
      höra det, så att vi kunna göra därefter?»
 13.  Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
      säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
      hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
      därefter?»
 14.  Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
      att du kan göra därefter.
 15.  Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
      vad ont är,
 16.  då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
      på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
      du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
      välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
      besittning.
 17.  Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
      låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
      dem,
 18.  så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås.  I
      skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
      Jordan, för att komma och taga det i besittning.
 19.  Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
      har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
      du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva,
 20.  i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
      håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
      levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
      dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.

[http://runeberg.org/bibeln/05_31.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 31 Kapitlet

               Josua förordnad till Moses efterträdare.
                  Lagboken överlämnad åt leviterna.

  1.  Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
  2.  han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
      kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
      mig: 'Du skall icke komma över denna Jordan.'
  3.  Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
      folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
      dig, såsom HERREN har sagt.
  4.  Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
      amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
      med deras land.
  5.  HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
      alldeles såsom jag har bjudit eder.
  6.  Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
      förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
      skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
  7.  Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
      Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
      gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
      giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
  8.  Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
      han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
      och icke vara förfärad.»
  9.  Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
      söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
      Israel.
 10.  Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
      friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
 11.  då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
      Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
      upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
 12.  Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
      äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
      och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
      efter alla denna lags ord;
 13.  och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
      den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud.  Detta
      skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
      Jordan, för att taga det i besittning.
 14.  Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
      dö.  Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i
      uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
      Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
      uppenbarelsetältet.
 15.  Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
      stående vid ingången till tältet.
 16.  Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
      skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
      främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
      skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
      dem.
 17.  Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
      dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
      och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
      säga: 'Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
      dessa olyckor hava träffat oss.'
 18.  Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
      allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
      sig till andra gudar.

 19.  Så tecknen nu upp åt eder följande sång.  Och du skall lära
      Israels barn den och lägga den i deras mun.  Och så skall denna
      sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
 20.  Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
      lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
      och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
      sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
      mitt förbund.
 21.  Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
      avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
      och försvinna ur deras avkomlingars mun.  Jag vet ju med vilka
      tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
      land som jag med ed lovade dem.»

 22.  Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
      lära den.

 23.  Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
      frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
      land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
      dig.»

 24.  Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
      bok,
 25.  bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
 26.  »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
      Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
      dig.
 27.  Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet.  Se, ännu
      medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
      mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
      död!
 28.  Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
      tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
      himmel och jord till vittnen mot dem.
 29.  Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
      fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
      eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
      gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
      edra händers verk.»

 30.  Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
      från början till slutet.

[http://runeberg.org/bibeln/05_32.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 32 Kapitlet

                          Moses avskedssång.

  1.    Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;
        och jorden höre min muns ord.
  2.    Såsom regnet drype min lära,
        såsom daggen flöde mitt tal,
        såsom rikligt regn på grönska
        och såsom en regnskur på gräsets brodd.
  3.    Ty HERRENS namn vill jag förkunna;
        ja, given ära åt vår Gud.

  4.    Vår klippa -- ostraffliga äro hans gärningar,
        ty alla hans vägar äro rätta.
        En trofast Gud och utan svek,
        rättfärdig och rättvis är han.
  5.    De åter handlade illa mot honom;
        de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,
        det vrånga och avoga släktet!
  6.    Är det så du lönar HERREN,
        du dåraktiga och ovisa folk?
        Är han då icke din fader, som skapade dig?
        Han danade ju dig och beredde dig.

  7.    Tänk på de dagar som fordom voro;
        akta på förgångna släktens år.
        Fråga din fader, han skall förkunna dig det,
        dina äldste, de skola säga dig det.
  8.    När den Högste gav arvslotter åt folken,
        när han fördelade människors barn,
        då utstakade han gränserna för folken
        efter antalet av Israels barn.
  9.    Ty HERRENS folk är hans del,
        Jakob är hans arvedels lott.
 10.    Han fann honom i öknens land,
        i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.
        Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,
        han bevarade honom såsom sin ögonsten.
 11.    Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt
        och svävar upp ovanför sina ungar,
        så bredde han ut sina vingar och tog honom
        och bar honom på sina fjädrar.
 12.    HERREN allena ledsagade honom,
        och ingen främmande gud jämte honom.
 13.    Han förde honom fram över landets höjder
        och lät honom äta av markens gröda;
        han lät honom suga honung ur hälleberget
        och olja ur den hårda klippan.
 14.    Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
        fett av lamm fick du ock,
        vädurar från Basan och bockar,
        därtill fetaste märg av vete;
        och av druvors blod drack du vin.

 15.    Då blev Jesurun[1] fet och istadig;
        du blev fet och tjock och stinn.
        Han övergav Gud, sin skapare,
        och föraktade sin frälsnings klippa.
 16.    Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,
        med styggelser förtörnade de honom.
 17.    De offrade åt onda andar, skengudar,
        åt gudar som de förut icke kände,
        nya, som nyss hade kommit till,
        och som edra fäder ej fruktade för.
 18.    Din klippa, som hade fött dig, övergav du,
        du glömde Gud, som hade givit dig livet.

 19.    När HERREN såg detta, förkastade han dem,
        ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
 20.    Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,
        jag vill se vilket slut de få;
        ty ett förvänt släkte äro de,
        barn i vilka ingen trohet är.
 21.    De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,
        förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;
        därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,
        med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
 22.    Ty eld lågar fram ur min näsa,
        och den brinner ända till dödsrikets djup;
        den förtär jorden med dess gröda
        och förbränner bergens grundvalar.
 23.    Jag skall hopa olyckor över dem,
        alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
 24.    De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,
        av farsoter som bittert pina;
        jag skall sända över dem vilddjurs tänder
        och stoftkrälande ormars gift.
 25.    Ute skall svärdet förgöra deras barn,
        och inomhus skall förskräckelsen göra det:
        ynglingar såväl som jungfrur,
        spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
 26.    Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem,
        göra slut på deras åminnelse bland människor',
 27.    om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse,
        att deras ovänner skulle misstyda det,
        att de skulle säga: 'Vår hand var så stark,
        det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»

 28.    Ty ett rådlöst folk äro de,
        och förstånd finnes icke i dem.
 29.    Vore de visa, så skulle de begripa detta,
        de skulle första vilket slut de måste få.
 30.    Huru kunde en jaga tusen framför sig
        och två driva tiotusen på flykten,
        om icke deras klippa hade sålt dem,
        och om icke HERREN hade prisgivit dem?
 31.    Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;
        våra fiender kunna själva döma därom.
 32.    Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,
        det stammar från Gomorras fält;
        deras druvor äro giftiga druvor,
        deras klasar hava bitter smak.
 33.    Deras vin är drakars etter,
        huggormars gruvligaste gift.

 34.    Ja, sådant ligger förvarat hos mig,
        förseglat i mina förrådshus.
 35.    Min är hämnden och vedergällningen,
        sparad till den tid då deras fot skall vackla.
        Ty nära är deras ofärds dag,
        och vad dem väntar kommer med hast.
 36.    Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk,
        och över sina tjänare skall han förbarma sig,
        när han ser att deras kraft är borta,
        och att det är ute med alla och envar.
 37.    Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,
        klippan till vilken de togo sin tillflykt?
 38.    Var äro de som åto deras slaktoffers fett
        och drucko deras drickoffers vin?
        Må de stå upp och hjälpa eder,
        må de vara edert beskärm.
 39.    Sen nu att jag allena är det,
        och att ingen Gud finnes jämte mig.
        Jag dödar, och jag gör levande,
        jag har slagit, men jag helar ock.
        Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

 40.    Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,
        jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
 41.    när jag har vässt mitt ljungande svärd
        och min hand tager till att skipa rätt,
        då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner
        och vedergällning av dem som hata mig.
 42.    Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,
        och mitt svärd skall mätta sig av kött,
        av de slagnas och fångnas blod,
        av fiendehövdingars huvuden.

 43.    Jublen, I hedningar, över hans folk,
        ty han hämnas sina tjänares blod,
        han utkräver hämnd av sina ovänner
        och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.

 44.  Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
      inför folket.
 45.  Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
      Israel,
 46.  sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
      vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
      att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
 47.  Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
      edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
      dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
 48.  Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
 49.  »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
      emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
      åt Israels barn till besittning.
 50.  Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
      samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
      Hor och blev samlad till sina fäder;
 51.  detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
      vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
      höllen mig helig bland Israels barn.
 52.  Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
      dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»

[1]  Se Jesurun i Ordförkl

[http://runeberg.org/bibeln/05_33.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 33 Kapitlet

               Moses välsignelse över Israels stammar.

  1.  Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
      före sin död;
  2.  han sade:
        »HERREN kom från Sinai,
        och från Seir gick hans sken upp för dem;
        man kom fram i glans från berget Paran,
        ut ur hopen av mångtusen heliga;
        på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
  3.    Ja, han vårdar sig om folken;
        folkets heliga äro alla under din hand.
        De ligga vid din fot,
        de hämta upp av dina ord.

  4.    Mose gav åt oss en lag,
        en arvedel for Jakobs menighet.
  5.    Och Jesurun fick en konung,
        när folkets hövdingar församlades,
        Israels stammar allasammans.»

  6.    »Må Ruben leva och icke dö;
        dock blive hans män en ringa hop.

  7.  Och detta sade han om Juda:
        »Hör, o HERRE, Judas röst,
        och låt honom komma till sitt folk.
        Med sina händer utförde han dess sak;
        bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»

  8.  Och om Levi sade han:
        »Dina tummim och dina urim,
        de tillhöra din frommes skara,
        dem du frestade i Massa,
        dem du tvistade med vid Meribas vatten,
  9.    dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke',
        och som icke ville kännas vid sina bröder,
        ej heller veta av sina barn.
        Ty de aktade på ditt tal,
        och ditt förbund höllo de.
 10.    De lära Jakob dina rätter och Israel din lag,
        de bära fram rökverk för din näsa
        och heloffer på ditt altare.
 11.    Välsigna, HERRE, hans kraft,
        och låt hans händers verk behaga dig.
        Krossa länderna på hans motståndare,
        på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»

 12.  Om Benjamin sade han:
        »HERRENS vän är han,
        han skall bo i trygghet hos honom,
        hos honom som överskygger honom alltid,
        och som har sin boning mellan hans höjder.»

 13.  Och om Josef sade han:
        »Välsignat av HERREN vare hans land
        med himmelens ädlaste gåvor, med dagg,
        med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
 14.    med solens ädlaste alster
        och månvarvens ädlaste frukter,
 15.    med de uråldriga bergens yppersta skatter
        och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
 16.    med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär,
        och med nåd från honom som bodde i busken.
        Detta komme över Josefs huvud,
        över hans hjässa, furstens bland bröder.
 17.    Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
        såsom en vildoxes äro hans horn;
        med dem stångar han ned alla folk,
        ja ock dem som bo vid jordens ändar.
        Sådana äro Efraims tiotusenden.
        sådana Manasses tusenden.»

 18.  Och om Sebulon sade han:
        »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
        och du, Isaskar, i dina tält.
 19.    Folk inbjuda de till sitt berg;
        där offra de rätta offer.
        Ty havens rikedom få de suga,
        och de skatter som sanden döljer.»

 20.  Och om Gad sade han:
        »Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad!
        Lik en lejoninna har han lägrat sig,
        han krossar både arm och hjässa.
 21.    Han utsåg åt sig förstlingslandet,
        ty där var hans härskarlott förvarad.
        Dock drog han med bland folkets hövdingar;
        HERRENS rätt utförde han
        och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»

 22.  Och om Dan sade han:
        »Dan är ett ungt lejon,
        som rusar ned från Basan.»

 23.  Och om Naftali sade han:
        »Naftali har fått riklig nåd
        och välsignelse till fyllest av HERREN.
        Västern och södern tage du i besittning.»

 24.  Och om Aser sade han:
        »Välsignad bland söner vare Aser!
        Han blive älskad av sina bröder,
        och han doppe sin fot i olja.
 25.    Av järn och koppar vare dina riglar;
        och så länge du lever, må din kraft bestå.»

 26.    »Ingen är lik Gud, o Jesurun;
        till din hjälp far han fram på himmelen
        och i sin höghet på skyarna.
 27.    En tillflykt är han, urtidens Gud,
        och härnere råda hans eviga armar.
        Han förjagade fienderna för dig,
        han sade: Förgör dem.
 28.    Så fick Israel bo i trygghet,
        Jakobs källa vara i ro,
        i ett land med säd och vin,
        under en himmel som dryper av dagg.
 29.    Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik?
        Du är ett folk som får seger genom HERREN,
        genom honom som är din skyddande sköld,
        honom som är ditt ärorika svärd.
        Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet,
        och du skall gå fram över deras höjder.»

[http://runeberg.org/bibeln/05_34.html]
              Femte Mosebok (Deuteronomium), 34 Kapitlet

                              Moses död.

  1.  Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
      Pisga, gent emot Jeriko.  Och HERREN lät honom se hela landet:
      Gilead ända till Dan,
  2.  och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
      land, ända till Västra havet,
  3.  och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko --
      Palmstaden -- ända till Soar.
  4.  Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
      har lovat åt Abraham.  Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din
      säd skall jag giva det.'  Jag har nu låtit dig se det med dina
      ögon, men ditin skall du icke komma.»
  5.  Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
      sagt.
  6.  Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
      men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
  7.  Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
      ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
  8.  Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
      därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
  9.  Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
      lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
      gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
 10.  Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
      vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte --
 11.  ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
      sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
      tjänare och med hela hans land,
 12.  och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
      på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
      inför hela Israel.

[http://runeberg.org/bibeln/06_01.html]
                          Josua, 1 Kapitlet

                 Herrens befallning till Josua att gå
                över Jordan.  Josuas uppmaning till de
                tre östjordanska stammarna att hjälpa
                    sina bröder med erövringen av
                          Västjordanlandet.

  1.  Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns
      son, Moses tjänare:
  2.  »Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna
      Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva
      dem, giva åt Israels barn.
  3.  Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag
      lovade Mose.
  4.  Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,
      floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet
      västerut skall edert område sträcka sig.
  5.  Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag
      har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall
      icke lämna dig eller övergiva dig.
  6.  Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk
      såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva
      dem.
  7.  Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla
      stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och
      göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller
      till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du
      företager dig.
  8.  Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både
      dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet
      i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,
      och då skall du hava framgång.
  9.  Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var
      nu icke förskräckt eller försagd.  Ty HERREN, din Gud, är med dig
      i allt vad du företager dig.»
 10.  Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:
 11.  »Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till
      reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,
      för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,
      eder Gud, vill giva eder till besittning.'»
 12.  Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse
      stam sade Josua:
 13.  »Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:
      'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder
      detta land.'
 14.  Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det
      land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I
      själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga
      väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,
 15.  till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl
      som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
      HERREN, eder Gud, vill giva dem.  Sedan mån I vända tillbaka till
      det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i
      besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här
      på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
 16.  Då svarade de Josua och sade: »Allt vad du har bjudit oss vilja
      vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.
 17.  Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;
      allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med
      Mose.
 18.  Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke
      lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva
      dödad.  Allenast må du vara frimodig och oförfärad.»

[http://runeberg.org/bibeln/06_02.html]
                          Josua, 2 Kapitlet

               Spejare sändas till Jeriko och mottagas
                              av Rahab.

  1.  Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och
      sade: »Gån och besen landet och Jeriko.»  De gingo åstad och
      kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där
      lade de sig till vila.
  2.  Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några
      män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»
  3.  Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de
      män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava
      kommit hit för att utforska hela landet.»
  4.  Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:
      »Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de
      voro;
  5.  och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,
      gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden
      eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»
  6.  Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under
      linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
  7.  Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot
      vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna
      hade begivit sig åstad.
  8.  Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till
      dem på taket
  9.  och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta
      land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,
      att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
 10.  Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut
      framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort
      med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och
      Og, huru I gåven dem till spillo.
 11.  Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har
      ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i
      himmelen och nere på jorden.
 12.  Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort
      barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken
      därpå,
 13.  och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar
      leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»
 14.  Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert,
      såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss
      landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»
 15.  Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus
      låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
 16.  Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra
      förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre
      dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen
      I sedan fortsätta eder färd.»
 17.  Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den
      ed som du nu har tagit av oss,
 18.  om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda
      snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och
      likaledes om du icke har din fader och din moder och dina
      bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
 19.  Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme
      hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot
      någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må
      dennes blod komma över vårt huvud.
 20.  Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria
      ifrån den ed som du har tagit av oss.»
 21.  Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.»  Och så lät hon dem
      gå, och de drogo åstad.  Men hon band det röda snöret i fönstret.
 22.  Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade
      där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt
      tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men
      hade icke funnit dem.
 23.  Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från
      bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns
      son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits
      dem.
 24.  Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår
      hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»

[http://runeberg.org/bibeln/06_03.html]
                          Josua, 3 Kapitlet

                        Övergången av Jordan.

  1.  Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp
      från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,
      innan de gingo över.
  2.  Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret
  3.  och bjödo folket och sade: »Så snart I fån se HERRENS, eder
      Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,
      skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den
  4.  -- låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass
      två tusen alnar; närmare mån I icke komma den -- på det att I
      mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut
      dragit den vägen fram.»
  5.  Och Josua sade till folket: »Helgen eder, ty i morgon skall
      HERREN göra under bland eder.»
  6.  Därefter sade Josua till prästerna: »Tagen förbundsarken och
      dragen åstad framför folket.»  Då togo de förbundsarken och gingo
      framför folket.
  7.  Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra
      dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att
      såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
  8.  Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I
      kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I
      stanna där, vid Jordan.'»
  9.  Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören
      HERRENS, eder Guds, ord.»
 10.  Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är
      mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder
      kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,
      amoréerna och jebuséerna:
 11.  förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu
      framför eder över Jordan.
 12.  Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var
      stam.
 13.  Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark
      stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som
      kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå
      såsom en samlad hög.»
 14.  Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och
      prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
 15.  När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,
      som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av
      vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över
      alla sina bräddar,
 16.  då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom
      en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger
      bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,
      Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret.  Och folket
      gick över mitt emot Jeriko.
 17.  Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på
      torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,
      till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över
      Jordan.

[http://runeberg.org/bibeln/06_04.html]
                          Josua, 4 Kapitlet

                Åminnelsestenar i Gilgal och i Jordan.

  1.  Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade
      HERREN till Josua:
  2.  »Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,
  3.  och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats
      där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp
      dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det
      ställe, där I skolen lägra eder i natt.'»
  4.  Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland
      Israels barn, en man ur var stam.
  5.  Och Josua sade till dem: »Dragen åstad framför HERRENS, eder
      Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må
      där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns
      stammar.
  6.  Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder.  När då
      edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',
  7.  skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev
      avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den
      gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.
      Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels
      barn till evärdlig tid.'»
  8.  Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv
      stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter
      antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig
      till lägerstället och lade ned dem där.
  9.  Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats
      där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;
      och de finnas kvar där ännu i dag.
 10.  Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till
      dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua
      att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade
      bjudit Josua; och folket gick över med hast.
 11.  Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock
      HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.
 12.  Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
      drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade
      tillsagt dem.
 13.  Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade
      till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.
 14.  På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och
      de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.
 15.  Och HERREN sade till Josua:
 16.  »Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur
      Jordan.»
 17.  Och Josua bjöd prästerna och sade: »Stigen upp ur Jordan.»
 18.  När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur
      Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,
      förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,
      såsom förut, upp över alla sina bräddar.
 19.  Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur
      Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra
      Jerikoområdet.
 20.  Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i
      Gilgal.
 21.  Och han sade till Israels barn: »När nu edra barn i framtiden
      fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',
 22.  då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel
      gick på torr mark över denna Jordan,
 23.  i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut
      framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,
      eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför
      oss, till dess vi hade gått över det;
 24.  på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS
      hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'»

[http://runeberg.org/bibeln/06_05.html]
                          Josua, 5 Kapitlet

               Israels barn omskäras.  Påskhögtid hålles
                     i Kanaan, och mannat upphör.
                    Hövitsmannen över Herrens här.

  1.  Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra
      sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN
      hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan
      vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade
      icke längre mod att stå emot Israels barn.
  2.  Vid den tiden sade HERREN till Josua: »Gör dig stenknivar och
      omskär åter Israels barn, för andra gången.»
  3.  Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid
      Förhudshöjden.
  4.  Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av
      mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade
      dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.
  5.  Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget
      blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen
      under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.
  6.  Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid
      alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,
      förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock
      HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med
      ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av
      mjölk och honung.
  7.  Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem
      omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit
      omskurna under vägen.
  8.  Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där
      de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.
  9.  Och HERREN sade till Josua: »I dag har jag avvältrat[1] från
      eder Egyptens smälek.»  Och detta ställe fick namnet Gilgal[1],
      såsom det heter ännu i dag.
 10.  Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid
      den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.
 11.  Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax
      av landets säd, just på den dagen.
 12.  Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,
      och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av
      landet Kanaans avkastning.
 13.  Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han
      lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett
      draget svärd i sin hand.  Då gick Josua fram till honom och
      frågade honom: »Tillhör du oss eller våra ovänner?»
 14.  Han svarade: »Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag
      har just nu kommit hit.»  Då föll Josua ned till jorden på sitt
      ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: »Vad har min
      herre att säga till sin tjänare?»
 15.  Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: »Drag dina
      skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig.»  Och Josua
      gjorde så.

[1]  De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.

[http://runeberg.org/bibeln/06_06.html]
                          Josua, 6 Kapitlet

                          Jerikos erövring.

  1.  Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för
      Israels barn; ingen gick ut eller in.
  2.  Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess
      konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.
  3.  Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt
      omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.
  4.  Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;
      men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och
      prästerna skola stöta i basunerna.
  5.  Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören
      basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då
      skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in
      över dem, var och en rätt fram.»
  6.  Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till
      dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju
      jubelbasuner framför HERRENS ark.»
  7.  Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden;
      och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.»
  8.  Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster
      som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i
      basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.
  9.  Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i
      basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter
      arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
 10.  Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva
      något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord
      utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven
      upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri.»
 11.  Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt
      omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret
      över natten.
 12.  Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo
      HERRENS ark.
 13.  Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför
      HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den
      väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade
      tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt
      stötte i basunerna.
 14.  De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och
      återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.
 15.  Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens
      uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;
      endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.
 16.  Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua
      till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder
      staden.
 17.  Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt
      HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro
      inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi
      hade sänt åstad.
 18.  Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I
      icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av
      det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att
      hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.
 19.  Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall
      vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.»
 20.  Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna.  Ja,
      när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då
      föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,
      var och en rätt fram; så intogo de staden.
 21.  Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män
      och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,
      och slogo dem med svärdsegg.
 22.  Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån
      in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra
      henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.»
 23.  Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och
      förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder
      och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut.  Och
      de släppte dem utanför Israels läger.
 24.  Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;
      allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn
      lade de till skatten i HERRENS hus.
 25.  Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde
      henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill
      denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua
      hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.
 26.  På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare
      inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna
      stad, Jeriko.  När han lägger dess grund, må detta kosta honom
      hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta
      kosta honom hans yngste son.»
 27.  Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över
      hela landet.

[http://runeberg.org/bibeln/06_07.html]
                          Josua, 7 Kapitlet

                      Akan förgriper sig på det
                 tillspillogivna och bliver straffad.

  1.  Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
      Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
      stam, tog något av det tillspillogivna.  Då upptändes HERRENS
      vrede mot Israels barn.
  2.  Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
      vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
      och bespejen landet.»  Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
  3.  Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
      folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
      tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai.  Du behöver icke
      låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
      äro få.»
  4.  Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
      dessa måste fly för ajiterna.
  5.  Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
      förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
      slogo dem på sluttningen där.  Då blev folkets hjärta förfärat,
      det blev såsom vatten.
  6.  Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
      föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
      där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
  7.  Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
      folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
      förgöra oss?  O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
      sidan Jordan!
  8.  Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
      flykten för sina fiender?
  9.  När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
      skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
      jorden.  Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
 10.  Men HERREN svarade Josua: »Stå upp.  Varför ligger du så på ditt
      ansikte?
 11.  Israel har syndat, de hava överträtt det förbund[1] som jag
      stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
      stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
 12.  Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
      måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
      hemfallna åt tillspillogivning.  Jag vill icke mer vara med eder,
      om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
 13.  Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
      Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
      hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
      förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
 14.  I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
      den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
      släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
      låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
      träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
      skall den ena mannen efter den andra träda fram.
 15.  Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
      på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
      han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
      vad som var en galenskap i Israel.»
 16.  Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
      ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
 17.  När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
      seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
      den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
 18.  När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
      andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
      till Sera av Juda stam.
 19.  Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
      Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
      intet för mig.»
 20.  Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
      HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
 21.  jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
      siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
      detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
      mitten av mitt tält, och silvret underst.»
 22.  Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
      till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
      underst.
 23.  Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
      barns menighet och lade det ned inför HERREN.
 24.  Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
      silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
      hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
      hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
 25.  Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss?  Nu skall ock
      HERREN i dag låta olycka komma över[1] dig.»  Och Israels
      menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
      stenar på dem.
 26.  Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
      ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd.  Därav
      fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

[1]  Se Förbund i Ordförkl.
[2]  Hebr. akár.

[http://runeberg.org/bibeln/06_08.html]
                          Josua, 8 Kapitlet

                Ai erövrat.  Altaret på Ebal och lagens
                        stenar.  Lagen uppläst.

  1.  Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
      tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
      Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
      stad och hans land.
  2.  Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
      gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
      därifrån och boskapen, såsom edert byte.  Lägg nu ett bakhåll mot
      staden, på andra sidan därom.»
  3.  Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
      Ai.  Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
      stridsmännen, och sände dem ut om natten.
  4.  Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
      bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
      alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
  5.  Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, r